Fågelskytten och andra berättelser - 1

_OLOF HÖGBERG_
FÅGELSKYTTEN


FÅGELSKYTTEN
OCH
ANDRA BERÄTTELSER
AF
OLOF HÖGBERG

GÖTEBORG 1912
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
Pappersleverantör:
GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA
GÖTEBORG 1912
ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG


FÅGELSKYTTEN
TRE BESATTA ÄFVENTYRSHISTORIER


FÖRSTA ÄFVENTYRET:
_Larslund, profet och hämnare._


I.
Larslund presenteras.
Andligen vacker, lekamligen den värsta fuling.

Du vill veta hvad Larslund var för en? Jo, jag minns Larslund mycket väl.
Han var en duktig fågelkarl och äfvenså en rejäl nykterhetskarl, bärgad
och välaktad, till allt detta äfven troende, sålunda också andeligen
vacker, fast Larslund, om jag skall vara uppriktig, lekamligen var den
värste fuling du såg.
På höst- och vårvintern höll han sig uppe i Lappmarken för att fågla
ripor. På sommarn och kring jultiden ville han helst ha sin vistelse
neremot gränsen till Hälsingland, just på skillnaden mot Medelpad. Si han
ville bo så till, att han kunde ligga i håll med hälsingarne i och för
sin fågelhandel. Och hälsingarne de’ var Larslunds rätta folk, för han
hade alltid haft en märkvärdig tur med dem.
Sedan frågte du huru Larslund såg ut? Ja, när som du detta får veta, så
falla byxorna af dig med detsamma. Det minsta jag kan säga är, att den
obekante, som var en smula skrockfull, lätteligen kunde förväxla honom
med den jag inte vill nämna. Larslund var alldeles förskräckligt lång och
tunn och smal och gänglig till den grad. Det hade visst från början varit
ämnadt till två karlar, men så hade det på något vis bytt om sinnelag och
klibbat ihop dessa två ämnen, så att det vardt bara denne förskräckligt
långa drasuten Larslund, då det annars skulle ha blifvit både Larslund
och en bror åt honom, fast bägge två något kortare.
Lång och smal var Larslund i kroppen, lång och smal i ansiktet; ett
helt hästhufvud i längd, utom hvad han kunde vara däröfver. Under den
långa och smala pannan med den framstickande hårtappen satt Larslunds
långa, smala och skarpa näsa, lagom till förskärare att stycka upp en
fläskskinka med. Långt var det mellan näsan och munnen, alldeles för
mycket långt, och likaså mellan munnen och hakspetsen. Larslund brukade
raka sig så långt han nådde under hakan; sedan återstod skäggkransen
hans, och lång var äfven den allt neröfver bröstet.
Det var en gång som jag riktigt betraktade Larslund, då han stod och
såg på världen allt bortöfver skogstopparne, oändligen vida mot södern.
Solen sken rakt in i ögonen på honom och han stod där så erbarmligt lång
och tunn och ödelig som en ann Jeremias med den kvarterslånga munplysen
mellan dessa långa fåror ned till mungiporna. Då tyckte jag, att det
brann som en outsäglig längtan i Larslunds ögon. Och när han i och med
detsamma började kafva litet smått med händerna, så trodde jag att han
rent ut skulle flyga i väg från denna världen, dit han rätteligen icke
hörde. Hade han bara tagit i riktigt, så skulle det säkert ha burit i väg
med honom, så tunn och smal som Larslund var.
Det säger sig själft, att icke ens ett sådant skrälle som Larslund
behöfde gå genom lifvet utan all kvinnotur, men i regeln bemötte det
andra könet hans blygförskrämda åtrå med hjärtlöst begabberi. Larslund
var sålunda i det stora hela taget tämligen väl frälst för kvinnan.
För dansen hade han ingen fallenhet, kunde ha gått af på midten vid
en starkare sväng, om händelsevis en mö velat anförtro sig åt honom.
Brännvinet smakade bittert och vedervärdigt, supandet som en oförfalskad
Gethsemane-ört. Ingen kunde heller säga, att Larslund någonsin syndat
i ord eller gärningar på något i ögonen fallande vis. Det var nog
egentligen så, att den gröfre verksynden ej hade någon riktig ankarbotten
hos Larslund. Därför hörde han också lite’ smått till dessa rättfärdige,
som svänga straffdomens ris. Han bar ett andeligt horn i sidan till
vårt världsliga prästerskap, han hackade gärna lite’ smått på oss andra
syndare gunås, i synnerhet då de dricka detta förskräckliga brännvinet.
Larslund hade liksom en dragning åt något sektartadt, så att han, i sin
tacknämlighet för hvad han själf var, dömde som en sträng domare öfver
denna världen, som visserligen är en slem och dårlig värld. Och sådant
skrälle Larslund än såg ut för, så var det ändå liksom att han gick här
ibland oss och trodde att domen och förvaltningen öfver denna världens
barn tillhörde honom och de andra enfaldige jämte makten, äran och
härligheten i evighet, amen. Grymt rangsjuk och högfärdig var Larslund i
sin ande.
»På den yttersta dagen får en tocken där en stiga åt sig för meg,» sa’
Larslund om kungen i landet på hans eriksgata, och sedan hade vi detta
till ordstäf ibland oss.
En gång trodde baptisterna alldeles för säkert, att Larslund var fullt
omvänd till deras lära. Det var bara frågan om att döpa karln, och hela
hopen annars skulle också döpas i kapellet den gången på deras vis. En
hvar af de andra klädde af sig och kröp in i dopskjortan, Larslund stod
bara och såg på. Prästen förde ned den ene efter den andre i dopkaret
och slog omkull dem i vattnet, karlar och kvinnfolk, gamla och unga, så
många de voro. Sist skulle han dit med Larslund, men si det var tusen
slut. Rocken gick det någon väg att få af honom, men att ta af sig
byxorna, det sade Larslund bums ifrån.
»Si jag vill inte hafva munnen min, där hela hopen strax förut har haft
alla andra delar,» sa’ Larslund, och därmed blef det, huru mycket än de
snodde och vände med honom.
Likväl, detta tilldrog sig först sedan baptisterna inkommit i landet
med sin förkunnelse. Långt förut hade Larslund haft känning af ett ännu
skarpare egendomsfolk och därom skall nu berättas.


II.
“Tjäderprästen“.
Larslund predikar på torget.

Hopviken som en lång fällknif satt fågelskytten Larslund på sin stora
spjälkorg och sålde tjäder å det folkrika torget till en af de ogudaktiga
städerna vid Bottenhafvets fjärdar.
Och detta var på köpet en mycket ogudaktig stad. Borgmästarn, vrång
och orättfärdig som han var, gaf alltid stadsbon hans oskäliga rätt
emot främlingen. Fiskalen var jämnt en kitslig hund i hälarna på den
beskedlige landsbon, när denne kom att rikta den usla stadsöknen med sina
pengar och tillföra dess tärande munnar en välsignad näring ur Guds jord
och marker. Stadens invånare i öfrigt, ja, hurudana de voro, kommer
strax till synes!
Nu var det första dagen i åttonde månaden af tredje året efter
gudsbarnens nya tidsskifte. Detta var påbörjadt, invigdt, förkunnadt,
inblåst och påbjudet af den väldige Hälsinge-profeten Erik Jansson just
i den märkesstund, då han i de otaliga vännernas närvaro och under deras
jubel, tack- och lofsånger brände upp »afgudarne i Babel», det vill säga
lutherska katkesen, kyrkopsalmboken, bibliskan, postillan och annan
läsning af Beelzebub. Nu skulle folket hålla sig till anden och Erik
Jansson allena! Erik Jansson var, såsom man märker, en rätt amper profet,
vännerna föga mindre, när andens raseri föll på dem.
Och så är tillsägandes, att i denna stund var det ganska långt mellan
Erik Jansson och Larslund, minst sina fyrtio mil, utom hvad det kunde
vara därutöfver. Det oaktadt känner Larslund hastigt med sig på en gång,
att Erik Janssons ande kom öfver honom alldeles oförhappandes, så att
fågelkarlen i densamma stunden finner sig väckter och omvänder rakt som
i ett enda andeskott. I blinken var andens raseri såsom en eld öfver
Larslund, så att han kände hjärtat brinnande i sig, när han såg alla
dessa hedningar och villfarande, som köpte och sålde på torget utan den
aflägsnaste tanke på den tillkommande vreden. Hvarför han stiger upp och
ropar åt dem att kasta ifrån sig allt världsligt lapperi och lyssna till
anden allena. Och så slog Larslund ut armarne på torget, vred munnen på
sned, stampade i marken, hoppade upp och begynte predika, så att det
skrällde genom örhinnor, märg och ben:
»Jag skall leda dig ut på en grön ängd och vattna dig och dig skall intet
fattas, säger jag!»
Mer hann Larslund inte säga, då alla dessa hedningar och villfarande
brusto ut i allmänt skamskratt och begabberi. Rundt omkring blef så
ett hårdt tillopp af gatpojkar, som bespottade Larslund, trampade hans
fötter, slogo, knuffade och nöpo honom. Vid hvarje ofog sade dessa
okynneshundar hångycklande, att han skulle gissa hvem det var, så att
det, som läses i skrifterna, i allo fullbordades.
Kom så jämväl fiskalen och kastade honom i tre dygns häktelse. Sist
fördes Larslund inför den orättfärdige domarn, som efter långvarigt
begabberi dömde honom att utgifva mycket pengar. För öfrigt säger det
sig själft, att all den fågel, som Larslund fick lämna utan tillsyn på
torget, blef bortstulen af dessa ogudaktiga stadstjufvar.


III.
Efterkast.
Larslund förbannar och tillspillogifver staden.

I dessa dagar hördes en röst utanför, bredvid och öfver Larslund. Det var
anden, förmodligen Erik Janssons ande, som talade och sade:
»Du skall stiga upp på ett ganska högt berg, det som närmast är, för att
öfverskåda, förbanna och tillspillogifva denna staden, som trampar och
bespottar profeterna!»
»Huru skall detta ske, herre?» undrade Larslund, ty han förstod genast,
hvem den talande var.
»Det skall jag ingifva dig, när du kommer upp,» svarade anden. »Tag en
dags matsäck på din rygg, ty det blifver dig ett göromål för hela dagen.»
Såsom bjudet var, kom Larslund med sin matsäck i tidiga morgonstunden
upp på högsta berget, det som närmast var, och steg än vidare upp öfver
högklinten fram till stupet mot öster, där två martallar hängde öfver
branten i starka rötter.
Solen var redan uppe ett godt stycke, men ännu låg allting i markerna
dränkt i lättaste mist. Bortanför otaliga, nedsjunkande topprader, i
skiftande skogsgrönska kring blågråa bergskullar allt neröfver, varsnade
Larslunds giriga ögon denna stad vid en flik af den blåa fjärden.
Likt den skökan Sidon låg denna stad och vräkte sig ganska däjlig i
soldiset mot sin blåa strand i brokig klädnad af hvitt, grönt och rödt.
Bortanför syntes ett af skogsgrönt finväfdt täcke, som denna sköka i sin
lättjas vårdslösa flärd vräkt från sig i böljande flikar för att än mer
frossa i solens oförtjänta nåd. Än längre bort stego landtuddar, skär och
holmar jämte hafvets blågråa mur upp mot den skarptecknade vattenlinjen,
där himlen mötte. På denna linje sväfvade en knappt skönjbar insekt med
en lång rök efter sig.
Och den dagen låg nu Larslund mellan martallarne öfverst på klinten allt
intill aftonen och förbannade och tillspillogaf denna stad åt ofärden
med all eftertrycklig ifver och nitälskan. Han hade rent af lagt sig
ned på hällen för att ha det rätta kastet och äfvenså icke utan en viss
räddhåga, att de skulle varsna hans långa och slankiga skepnad under
detta fruktansvärda göromål. Och där han nu låg vid branten, lång och
smal och slankbuktig som en orm, stod fradga för hans mun och från hans
ögon utgick en stickande gul eldslåga såsom på den sannskyldige, lurande
ormen eller ulfven, när han ligger på huk efter sitt rof.
Till sist hof Larslund upp sin blick på vattenlinjen och varsnade den
lilla, röksläpande insekten. Larslund förbannade jämväl honom, ty han
hörde säkerligen till samma kompani, han gick för öfrigt med hjul och
eld, han var korteligen ett påfund af den onde världsfursten. Detta gick
för ett ut, när som Larslund en gång var i farten med att förbanna och
tillspillogifva. Han tänkte ju inte taga någonting särskildt för detta
påök i dagens arbete.
När allt sålunda var uträttadt, kraflade han sig upp på kännbart matta
ben och raskade sig i väg västöfver klinten, slankbuktigt nerhukad, ty
han var ännu rädd för deras ögon. På sina armt sviktande ben vacklade han
ned som en orm i en liten skrefva, där han kände sig fullständigt betäckt
för all spaning. Nu först erfor han riktigt huru dessa förbannelser tagit
ut krafterna. Jojo, andens verk, om det bedrifves med rätta ifvern,
medför alltid en stark påkänning. Larslund undrade, om han kunnat vara
värre medtagen, ifall han förts upp på detta berg till att rent ut
frestas af Djäfvulen -- och ho vet, huru det var med brodren Larslund
denna gång?
I alla fall var matsäcken god att lösa nu. Först sedan den utslappade
arbetaren i andens vingård stoppat i sig en half tolft mjukkakor och ett
skålpund spicket fläsk, fick han andrum att draga en lättnadens suck.


IV.
Från ord till handling.
Larslund samlar tuktorisen i sin hand.

Vidare gick Larslund bort genom de ändlösa markerna upp till Lapplands
lågfjällsvidder, där han på hösten och förvintern låg på fångst efter den
listiga, hånskrattande ripan. Och liksom Jona var nyfiken att erfara,
huru det skulle gå med Nineve, sedan han förkunnat stadens undergång,
så undrade äfven Larslund, hvad öde som kunde vänta denna stad nere vid
hafsbandet efter ett så kraftigt tillspillogifvande. Dock, efter allt
hvad han hörde af när- och långväga folk, fram genom åren, lät det icke
annorlunda än allting väl, med framgång, lycka och stor förkofran i alla
företag, så att invånarne endast yfdes öfver sin visdom i världsliga
ting och blefvo än mer förhärdade.
Då blef Larslunds hjärta slutligen starkt brinnande i honom. Och
anden öfver hans hufvud sade, att han själf måste gå åstad och utföra
straffdomens verk. Då grufvade sig Larslund, men anden sade åter:
»Larslund, grufva dig intet! Gör dig allenast en ganska väldig och stark
skruck med lock ofvan och lock nedan. Och begge locken skall du fästa med
hänglås. Gå så med den skrucken upp på den närmaste stora bergklinten
i söder. Och när du kommer dit, skall jag undervisa dig, hvad du skall
beställa där med skrucken.» Larslund gjorde som bjudet var och kom upp på
klinten med sin starka, väldiga skruck med dubbla lock och hänglås.
»Här är jag nu, herre!» anmälde han och anden svarade:
»Ja, du må allenast infånga den gamla, ondsinta och bistra jätteufven,
som bygger i högsta martallen på detta berg.»
»Huru skall detta tillgå?» undrade Larslund.
»Gack åstad till stället och jag skall undervisa dig,» lät anden otålig
vid det myckna frågandet.
Och huru nu Larslund vidare gick till väga efter andens fortsatta
undervisning, så var saken den, att han en dag kom stäfvande ned mot den
ogudaktiga staden, dragande med vidjerep öfver axeln en lång skikälke. På
flaken varsnades en korg med ripor och en stor igenlåst skruck, belamrad
med fasthängande dun. Alla, som sågo skrucken, togo för gifvet att den
innehöll fågel och naturligtvis tjufskjuten.
»Här framme på storskogen får du fatt i en skara öfverträdare. Och så
skall du tillspillogifva staden i deras händer till att sköflas af dem,»
undervisade andens röst öfver hufvudet på Larslund.
Mycket riktigt, då Larslund tågade genom skogen och skulle förbi en
utmarkslada på sidan, kom en skara lustiga trasvargar ylande, flaxande
och jumpande på stigen därifrån. Detta var deras sätt och sed att morska
upp sig till de gärningar, som hörde hemma i yrket. Under haglande inpass
af sitt skämtlynne slogo tjufvarne en ring om Larslund, som stannat på
vägen i all förvåning, och nafsade utan vidare åt sig riporna ur korgen.
Och så bar det åter till med deras jump och flax, alldeles som hela
sällskapet varit en kull roffåglar.
»Tack och heder, käre far!» ylade en af tjufvarne i hesa växeltoner. »Si
dem här rosta vi och det kommer allt att smaka fågel i mun på en fattig
stackare!»
»Och så har possessionaten mer fågel i skrucken,» trodde en annan. »Vill
possessionaten vara så full af fanken och öppna den bara, men raskt!»
Larslund hade öppnat munnen på vid gafvel af förvåning.
»I män och bröder!» började han långsamt och allvarligt. »Jag hör och ser
på all ställning, att I ären sådana, som bedrifva tjufveri. Så förgripen
eder ingalunda på Herrans profeter och hvad som hörer sådana till, ty
detta båtar eder icke väl på ändalykten.»
»Nej, hör på den!» sorlade hela bandet. »Hör ni, pojkar, så där ser en
profet ut!» jubelskrattade en. »Stopp för håken, de’ ä’ ju tjäderprästen,
som predikte på torget i sta’n!» upptäckte en annan, och detta funno
bröderna öfvermåttan lustigt.
»Ja, lägg nu beskedligen tillbaka riporna mina och hör på ett godt
råd, som jag kan ge er till skänks,» manade Larslund. »Si staden är
tillspillogifven i edra händer. Där mågen I plundra och stjäla allt hvad
er lyster. Passa bara på, så snart jag sätter mig ner på torget med
fågelhandeln, ty då löpa stadens alla syndare från sina bodar, hus och
gärningar för att skamskratta och begabba mig.»
Detta funno tjufvarne inte så oäfvet och den ene skrockade öfver den
andre:
»Kör i kylan, far! Det var ett bra påhitt, possessionaten! Och se’n så
dela vi fångsten!»
»Ingalunda så, I män och bröder!» afböjde Larslund. »Min hand kommer icke
vid det, som orent är, men I ären liks tjufvar i eder syndasäkerhet och
fördömelse, och i alla fall är staden tillspillogifven åt straffdomen
genom edra händer.»
Allt detta föll brödraskapet från ladan väl i smaken. Och som här kunde
finnas godt rådrum för ett större band, så ville dessa bröder gärna unna
flere att vara med om förtjänsten. För att träffa nödiga förberedelser
aftalades, att Larslund skulle göra sitt intåg nästa torgdag något
inpå lördagseftermiddagen mot mörkningen. Under tiden skulle dessa män
från ladans närhet fäkta ihop och sammansluta omnejdens alla yrkesmän,
luffertar och lösingar till gemensam kupp, likaså traktens alla körande
skojare med hästar och skrindor i och för tjufgodsets raska bortförande,
ty här skulle stjälas lasstals alldeles grymt. Dessa tjufvar fröjdades
alldeles omåttligt i sin synd och Larslund fröjdades i anden, ty detta
allt var ju bara straffdomen öfver den tillspillogifna staden. Till sist,
när allting var kringspråkadt och planlagdt, lades riporna tillbaka i all
rättsinnighet.


V.
Tjufbandets högkvarter.
Larslund återser två gammalfästmör.

På detta ville tjufvarne, att Larslund skulle följa dem inåt skogen och
dricka kaffe.
Nå, hvad hade sådana för kaffetraktering att bjuda främmande på? undrade
Larslund.
Åjo, man skulle inte förakta små sår och fattiga vänner, utan nu skulle
han ta kälken och komma med bara. Larslund så gjorde.
Till slut hade dessa varelser gjort sig en vid och mångrummig snökula
djupt i skogen, en riktig våning, kunde man säga. Deras kvinnfolk, två
brunögda och svarthåriga skojerskor, som bägge sågo bra ut, höllo just
på att koka kaffe i hvar sin snöspisel. De sågo storögda på Larslund
och han föga mindre på dem. Bägge voro rent ut gammalfästmör åt honom.
Och egentligen var Larslund själf af skojarsläkt, fast han alltid sökt
hålla sig uppe ur skojareländet. Victoria Albertina hette den ena efter
drottningen och tronföljaren af England. Ferdinanda Alexandra Carolina
Desideria Napoleana var den andra döpt till efter konungen af Spanien,
kejsaren af Ryssland, konungen och drottningen af Sverige samt kejsaren
af Frankrike.
Och det förstås, att både Victoria Albertina och Desideria Napoleana nego
bägge två, rakt som för en länsman. Ty Larslund var ganska patronaktig
den tiden, med blanklädersmössa, blå halsduk under bruna sämskvästen, och
åtsvängd om lifvet var han i en kommis-skörtrock med blanka knappar. Den
hade han löst in på en auktion. Och se’n gick han ända upp öfver knäna
i stora rysse-stöflar med hältrens på herremännens vis. Så att dessa
vackra skojerskor rakt höllo på att bliga ögonen ur hufvudet på sig. Hur
i alla syndens dagar hade Larslund blifvit en sådan patron?
Rätt i rappet var Larslund som hemma hos sig, alla voro höfligt och
trefligt folk, dessa gammalfästmör icke minst. Det kunde väl så vara, att
gästen, så lång som han var, fann våningen väl låg under detta snötak,
som var uppskottadt på afkvistade granstänger. Men så hade ju Larslund
varit ute i vintermarkerna och själf pröfvat på, hvad snökulor ville
säga. Likväl hade karln aldrig funnit dem så inbjudande som här. En
hvar hade sitt eget krypin, och liggplatser voro redda med granris och
hö ur ladan, som tillhörde allas gode vän och broder, skojaren Bryngel
Gabrielsson.
Den inbjudne gästen fick sätta sig ned på en bänk af granstänger framför
lågande eld i den gemensamma köksstugan och bjöds kaffe å bricka af den
nigande Victoria Albertina, medan den icke mindre nigande Desideria
Napoleana bjöd doppbröd ur en rotkorg, som också var stulen likt hela
bohaget. De ville också ha honom att göra sig en kask ur bjuden flaska,
men då sade Larslund bestämdt ifrån:
»Jag brukar aldrig den orätta varan, men ni andra ä’ ju liks öfverträdare
i er syndasäkerhet och fördömelse. Så att huru ni gör för egen del, det
öfverlämnar jag,» tyckte han.
Detta funno tjufvarne bara roligt, men de måste förstås bliga åt
Larslunds gammalfästmör att hålla snattran vid de allvarliga orden.
Victoria Albertina och Desideria Napoleana bligade på Larslund, på
hvarandra och hela sällskapet. Hvad i syndens alla dagar nu då? Det lät
ju rakt som Larslund hade blifvit någonting prästerligt?
Under fortsatt samspråk fick Larslund reda på, att två stycken i
sällskapet voro ett par riktiga storkarlar, bland tjufvar räknadt. Den
ene, en man med godt och vederhäftigt utseende, när han skickade sig som
folk, var ingen mindre än mästertjufven Lilja. Den andre gick ej för
någon sämre än kyrktjufven Nimrod, såsom han själf älskade att kalla
sig. Han hade från början varit en duktig jägare, men äfven numera, då
han var ute i stöld och tjufveri, kallade han detta för jakt, hvilket var
en lustighet tjufvar emellan. Annars hade mannen pröfvat alla möjliga
yrken bredvid det nuvarande och visat en märkvärdig fallenhet i allt.
Äfven Nimrod kunde tas för en mycket hygglig karl, när han ville folka
sig och lade bort den gastaktighet, som var öflig tjufvar emellan. Och
hvad sedan beträffar Larslund, som satt och hörde på, hvad de voro för
ena, så brydde han sig inte om att bestraffa vare sig den ene eller den
andre, då så var, att hela sällskapet var öfverlämnadt. Den som en gång
för alla är hemfallen åt fördömelsen, är sedan fritagen från allt hvad
bannor heter.
»Hvar ha ni riporna där, som vi skulle få till soppkoket?» sporde på en
gång Victoria Albertina och Desideria Napoleana.
Tjufvarne bligade på hvarandra både skojigt och skamset.
»Ja ursäkta oss, Larslund,» vidtog mästertjufven Lilja efter någon
tvekan. »Si vi hade nog reda på, att en fågelkarl skulle komma tågande
öfver skogen, men att det var en sådan karlakarl som Larslund, det hade
vi rakt ingen kunskap om. Och nu stå vi där, förstås, utan riporna där,
som vi lofte hushållerskorna våra.»
Håhå, Larslund förstod piken och var inte den, som lät sig förtryta. De
skulle ta för sig ur ripkorgen så mycket som behöfdes för ett ordentligt
helgdagskok, inbjöd han, eftersom nu en gång hände, att Larslund själf
var hos dem på kaffedopp. Dessa skojarejäntor voro, förstås, inte sena af
sig och alla, som voro hemma i snökulan, mente tro på, att nog skulle den
gården få vänta länge på en karlakarl med jämförliga spendersbyxor.
»Men så har väl den här karln något kvar i skrucken med?» antog
kyrktjufven Nimrod med en räf i hvardera ögonvrån.
»Ja, äfvenså där har jag nog en fågel, men ingalunda en sådan, som en får
något helgdagskok på,» upplyste Larslund och såg riktigt inpiskad ut.
»Bara en fågel i hela skrucken?» undrade mästertjufven Lilja med en
nyfiken glimt i sina trygga brunögon. »Det måtte väl vara en svår häjare
de’?»
Och så fick Larslund anledning omtala, hvem som fanns i skrucken, huru
han kom dit och hela uträkningen med den bistre klofulingen. Jo, det vore
just ett både lustigt och välförtjänt kap åt dessa kitsliga hundar till
stadsbrackor, tyckte hela karlsällskapet, och dessa skojerskor, som redde
fågeln, tyckte alldeles likt.
»Ja du ja, som alltid är framme och gör dig för,» fnyste Victoria
Albertina mot den andra.
»Och du som alltid går bakom och gör dig mör,» fnyste Desideria
Napoleana. Och så blef det inte mer svartsjuka för den gången, men hon
låg ända på djupet och grodde till sig.
»Vänta lite’, go vänner, så ska’ ni få höra,» utbrast kyrktjufven Nimrod
och sken som solen i Karlstad. »Si nog kunde vi hjälpa Larslund med att
rusta ut den, som är i skrucken, så att stadsbrackorna skulle kunna ta’n
för hornfulingen själf, när det bär till. Hälst då Larslund vill vara så
hjälpsam mot oss, stackare!»
»Ingen hjälpsamhet att nämna,» tillrättavisade Larslund. »Staden är
tillspillogifven i edra händer till att tuktas, ty I ären tjufvar i eran
syndasäkerhet och fördömelse. I ären tuktoriset, men kom äfvenså ihåg att
förbannadt är allt ris, hvarmed Herren tuktar!»
»Jaja, det förstås,» biföll kyrktjufven Nimrod sackande och så var det
ny bligning åt kamraterna. »Jaja, jaja, Larslund är profet på sitt vis,
han, och vi ä’ bara tjufstackare på vårt usla vis. Så att dessa två
delar ska’ inte röras ihop och blandas samman liksom ärter och fårskinn,
förstås. Men si nu har jag i min lifsdag också fuskat som fyrverkare. Och
om vi sloge oss ihop allesammans, så skulle vi kunna rusta ut fulingen i
skrucken med en hejdundrande rumpa, glödande röd och gnistersprakande,
så fort han kommer upp ur skrucken.»
Och detta vore bara en ringa sak, blott man finge hem vissa smågrejor
från apoteket, kruthandlarn och färgboden. Man skulle öppna nedra
locket på skrucken, åt den sida där ufvafulingen hade klorna, och kring
hans bogar fästa upp en tio famnar lång stubinraket. Omkring raketen
skulle vidare den illistige Nimrod foga en ännu längre, väl hoplaskad
spiralskruf af näfver med starka skoningar och ledigt centrumhål för
raketlinan. Näfverspiralen skulle fästas vid linan här och där på två
famnars afstånd och målas eldröd i cinober.
Raketen och spiralen skulle till slut läggas ihop på botten af skrucken.
Så att när ufvafulingen komme ut, skulle hela rumpan komma efter i sin
ändlösa längd, vidunderligt djuptaggig, gnistrande och rykande som ett
eldglödande fanders.
Kyrktjufven Nimrod sken som en fullmåne, där han satt med kaskblandningen
i de grofva näfvarne. Hans åhörare syntes också belåtna, Larslund icke
minst.
»På sådant vis få dessa syndare skåda en liknelse af den de tjänat
hafver,» tyckte han.
»Och människan bör väl också ha någonting roligt här i världen,» mente
stortjufven Lilja.
»Jag far alldeles som Larslund, jag är också led på stadsbrackorna,»
återkom kyrktjufven Nimrod. »Nå hvad tycker ni? Ska vi skicka efter
grejorna? Ska’ vi ta’ på oss trygorna och fäkta ihop en tre, fyra bördor
näfver på skogen? Gabrielssons lof ha vi på förhand.»
Sagdt som gjordt. Här skulle bli ett torgdagskalas, som komme att stå i
mannaminne.
Larslund stannade som gäst hos bandet i dagarne tre. Vid första
tillfälle, då han gick ut, ville skojerskorna veta, huru det var, att
Larslund talte så prästerligt. Joho, svarade tjufvarne öfver hvarandra,
Larslund var liksom vriden i det profetiska nu för tiden.
»Men för död och pina, jäntor, håll snattran bara, annars är hela
stadskalaset bortskämdt för oss. Larslund är nu andens högste profet, hör
ni det!» inplantade Nimrod och Lilja om hvarandra.
»Håja, inte går Larslund af för era hackor!» fnyste Victoria Albertina
och vippade rodret.
»Ja, inte för din hacka heller!» fnyste Desideria Napoleana och slängde
än värre med stylet.
»Och inte för din heller!» vippade och fnyste den andra tillbaks.
Så skulle du bara ha sett, huru de möttes i hvassa ögonbett! Två trutar,
två par ilskna ögon stodo rätt inpå hvarandra. Och Larslund, som just nu
kom in igen, tyckte nästan, att håret steg upp som en borst på dem. Så
följde en gäll skojarträta mellan dessa två, som alldeles hade glömt bort