Fågelskytten och andra berättelser - 4

»Den hjälp jag skulle få af dina bröder blef nog snöd. Tag rätt på dem,
så vidt du kan, och hjälps åt alla tre att skaffa mat till gårds!»
Tiden gick, men inga söner föddes mer i torpet.


II.
Rike-Järker.

Hvad åren ledo, spordes allmänt tal, att Järker, arme mäldarn, gick ej
längre med tiggarpåsen ned åt bygden, snörd i svältrem.
Nej, alla visste nu berätta, att han tog sitt matbehof från farstusvalen
ur ett tretal aldrig tömda strytor, som stodo bakom dörren där och aldrig
fylldes på af honom själf[1].
Rättnu blef han karl att återgälda hjälp och hjälpa andra, blef
välburgen, rik och snart en mäktig man i orten.
Men det fanns folk, som länge skådat ned i egna strytor för att där
förklara Järkers välstånd.
Och hvad de sågo, det var idel minskning!
De gingo så till länsman, men denne vän åt Rike-Järker brydde sig ej om
den saken.
Så hade någon skarpsynt gumma märkt, att Järkers svale hade trenne
gluggar, en vid hvarje stryta.
Saken blef anmäld för länsman, men han, den Rike-Järkers vän, lät saken
vara.
Då lade sig två grannar en natt på spaning i skogsbrynet strax vid
Järkers stuga. Mycket riktigt sågo de med långa mellanrum tre nissar, som
i röda lufvor kommo utför stigen, tömde sina påsar hastigt genom hvar
sitt sprund och styrde färden sedan genom torpet bort mot andra sidan,
den minste först, den medelvuxne därnäst och den störste sist i raden,
såsom skäligt var med skilda åldrars flinkhet.
När den saken blef anmäld för länsman, då kunde han, så vän han var med
Rike-Järker, icke längre låta saken vara.
I dryckeslag på tu man hand förde han på tal den frågan, huru Järker
blifvit riker karl.
»Ja, om du detta finge veta, skulle byxen falla af dig med detsamma,»
lydde svaret.
»Nå, men huru då?» ville länsman veta.
»Ja, du skall tro, att lathundarna deras kommo alla tre en natt, den ena
före och den andra efter, ville hafva ledigt på skärtorsdagskväll, kröpo
såsom maskarne, du vet, och bådo...»
»Nå hvad sade du?»
»Jag sade som så, att om de måste dra till gårds, så var det bara deras
skyldighet, förstås, och därmed jämt!»
Dagen därpå, efter kort samråd med själaherden, måste länsman gå däran
och häkta Rike-Järker.
Så kom han in för kyrkorådet, men de hade ingen råd med honom där.
Han inställdes sedan för lagläsarn och tingsrätten men de hade ingen råd
med honom där.
Omsider fick han stå till svars för själfve doktorn och kapitlet, men det
synes tydligt att de icke heller funno någon råd med honom där.
Och Järker måste då, när allt kom vida, få sin frihet åter, blef med
dagarna allt mera fruktad, rik och oåtkomlig.
Men hans öde hängde öfver honom och hvad tiden led kom dag och stund för
råd med honom äfven.
[1] _Stryta_, laggadt kärl, stående på tre förlängda laggstafvar.


III.
Båtsman Getings onda körfärd.

Kronobåtsman Geting, som också var rättardräng hos prosten, vällärde herr
Peder, var ute på en körfärd, som blef honom ond att minnas så länge han
lefde.
Olyckan ville, att han skulle hinna upp en vägfarande yngling, som
helt förnöjd och tarflig satt på sitt kramlass efter skaplig häst med
uppknuten svans. Karlen var, efter alla tecken, en »vägaskojare», ty för
gårdfarihandlaren hade samtiden blott detta namn, som redan då stod på
gränsen till skällsord.
»Hvad har du egentligen för brådska?» sporde skojarn från sitt lass och
tillade: »Kronskjutsen är i väg, om du vill veta!»
»Kronskjutsen?» upprepade Getingen förvånad. »Han for för länge sedan och
bör väl rättnu vara långt söder genom världen?»
»Hånej! Då skulle jag inte ge mig så god tid för att hinna honom.»
»Skall _du_ med kronoskjutsen då?»
»Måtte väl det! Går alltid rappare med handeln vid slika tillfällen.»
»Huruledes då?»
»Huruledes? Du begriper väl, att en hop af kronogodset förfares genom
hål på säckar och sådant mer. Och hvilken är då mer äreboren att ta vara
på smulan än bondestackarn som skjutsar? -- Nenej men du! Snigeln flyger
inte fort på tjärad sticka, vest du, och vid färjan drar det nog om.»
»Jaså, är det på sådant vis!» utbrast Getingen förtretad.
Han såg skojaren ganska omildt an, liksom denne varit skulden.
»Nå, hvad olycka dref dig ut i världen att skinna ärlig mans svett?»
utbrast han.
»Litet hof tycks du ha,» svarade skojarn, »men med den smula som är kan
du höra på och döma själf. Sju år gammal var jag, då jag drefs ut att
tigga mat åt far min, hade dittills legat och vräkt i mullen. Två veckor
blef jag borta och redde mig godt, det drog ut fyra, men hälsan och
brödfödan hängde efter, år efter år förgick, men vägen bets inte för det.
Visst är jag tvungen ha hem någon påse då och då som hastigast åt gubben
i svalen, men fjorton år ha nu gått, sedan jag gaf mig ut och nu åker jag
efter egen häst på det lilla jag har kraflat ihop. Jag lämnade min olycka
hemma, men din sitter bakunder hjulåsen och grinar som en fuling.»
»Hvad är det du säger för slag?» frågade Getingen förfärad.
»Hvad jag säger? Om du hade något vett, så skulle du väl se, att hästen
din har varit ute för ondskan.»
Getingen häjdade kampen, steg af och ville veta råd af den skarpsynte
skojaren. Denne var icke sen att gå tillhanda med sina förvetna funder
i läsning och annat, men då han slutligen förklarade mödan undanredd,
kom en hjärtlig språksamhet i gång och ledde till handel, mycken handel,
långvarig handel, så att köparen, med all sin beslutsamhet uppkallad,
hade sig skyndsamt i kärrstolen och satte hästen i fart.
»Du skall väl åtminstone veta, hvem du har handlat med, ifall vi skulle
råkas en annan gång?» ropade skojaren bakefter.
»Ja, det bits väl inte att höra,» svarade Getingen med oförminskad fart
utan att vända sig ens. Den andre ropade efter honom:
»Jag heter Järker Järkersson och är son åt Järker-Mäldare här nordanälfs,
ifall du hade någon påse att mala hos honom.»
»Gud bevare mig för det och allt ondt som i världen finns!» hviskade
Getingen bäfsamt för sig och dref på hästen allt hvad denne förmådde,
till dess skojaren var alldeles ur sikte.
Under grubbeltankar på detta möte ledo vägens stunder om. Den åkande hann
så upp en gosse, som bar sin lilla kramsäck och hade mäkta brådt.
»Hvad är du för en och hvad brådska regerar dig?» sporde Getingen myndigt.
»Har brådska nog,» lydde svaret. »Tänkte hinna kronskjutsen vid
färjstället och följa söderut.»
»Hvad har du med kronoskjutsen att göra?»
»Handla med bönderna förstås! Och alltid finns där plats för min påse, om
jag talar beskedligt med dem.»
»Huru bar det till, då du vardt utkastad på vägen då?»
»Jo, då jag var sju år gammal, gick jag ut med tiggarpåsen för att ta
rätt på äldre brodern. Jag var ännu på långt när inte född då han gaf sig
ut, men huru jag nu har farit mina vägar fram, såg jag aldrig en skymt
af honom. I alla fall var jag tvungen ha hem någon påse som oftast till
gårds och inte föder en sig heller med att söka land och rike igenom.
Och stackars den tiggare, som ingenting har på säckbotten när ålderdomen
nalkas. Knåpigt är det nog att ta sig upp, men jag bär hvad jag äger. Då
förstår du också, att jag äger hvad jag bär. Det kan icke hvar man säga
och allraminst du.»
»Hvad är det inte jag kan säga?» sporde Getingen förvånad.
»Du kan inte säga att du rår om spännhöskorna på dina skor.»
»Skall du säga mig det, killing?»
»Ja, det veta ju hela sju kyrksocknar, att du lånar dem af drängkamraten,
som ogärna ser att du sliter ut dem. Då kan du gärna passa tillfället och
köpa dig två par, ett för dig själf och ett för de gamla, som du nötte ut
för fjolårsdrängen.»
Getingen hade aldrig kunnat tro, att hans svaghet blifvit så vidtkunnig,
köpte skamsen de bjudna höskoparen och sade:
»En munvig sälle är du efter åren, men hvad är du egentligen kommen af?»
»Jo, jag är andre son åt Järker-Mäldare nordanälfs, ifall du vill komma
ihåg honom med en påse mäld nångång.»
Vid detta besked fick Getingen fart på hästen, så att det bar af i halft
sken en sträcka bortåt, men saktade farten med inträdande sinneslugn.
I aftonskymningen syntes en tiggarpojke helt arm och späd halfspringande
med bara fötter vid vägens kant. När nu den körande kom jämsides, tog
äfven trasvargen ut sitt lopp och sprang vid sidan.
»Hvad har du för brådska?» sporde Getingen omisstänksamt. »Är du kanske
rädd att inte hinna hem till kvälls?»
»Jag skulle följa med kronskjutsen, förstås. För där är alltid en hop
godt, som kryper ut då nån säck går sönder,» sade pojken.
Getingen kände ond aning och fortfor:
»Hvad är du för en? Hocken rår om dig?»
»Jag är yngste pojken åt Järker-Mäldare. Skulle ut och ta rätt på de
äldre för att hjälpa dem till gårds med maten.»
Ännu en gång tog båtsman Geting ut den fart som hästen gaf, men Järkers
yngste son höll jämt vid sidan, blef alltmer fördunklad, märktes snart ej
mer än genom föttrens hvita strimma och försvann som prassel i de fallna
löfven, liksom rörda af en häftig väderil bortgenom dalen.
Efter en stund slängde Getingen sista kopparslanten ned på vägen.
»Skall ha sin tull den där också, ty annars går det aldrig väl,» sade han
och tillade:
»Tokigt var _den_ ute, som mötte någon af Järkers pojkar; tokigare var
att möta alla tre, men det tokigaste af allt var, att den som lette gick
förut.»
Flere gastar voro ej i väg den kvällen, men dagens otur var för stor att
icke afla en olycka vida större, såsom båtsman Geting nog fick sanna.


IV.
Rannsakning och dom.

År 1675 på vårsidan hade den norrländska stiftsstaden besök af »tre
stormäktige och högförnäme riksherrar».
Det var riksrådet gref Johan Gyllenstierna, riksrådet gref Gösta Posse,
riksrådet och generalguvernören gref Göran Sperling.
De ha kommit som kunglig kommission att rannsaka landets beskaffenhet i
gemen och särskildt hvad som rörde det yttersta mörkrets svåra öfvervälde.
När nu de tre grefliga excellenserna med nödiga bisittare af prästerskap
och ståndsöfverhet sutto till doms inför menige män i lärdomsverkets
stora högtidssal, på de tre grefvarnes minnesvärda dag, instäldes bland
andra fängslade i tur och ordning äfven Rike-Järker.
Som hans procurator framträdde då den latinkunnige fältskären Olof Wolff,
»som den dagen var nykter», säger protokollet elakt nog om honom.
Då nu gref Johan Gyllenstierna sporde hvad ondt den mannen gjort, dröjde
landsfiskalen tveksam, ty deras excellenser hade varit gudlöst klentrogna
mot hans argumenter dittills.
»Hvad hafven I att förebära mot den mannen?» lydde frågan åter.
Då kunde menigheten icke tiga utan bröt ut i skilda stämmor så:
»Han förgör vår bergning! Han drager vreden öfver landet! Han har trollat
sina barns själar till bäratomtar!»
Hans grefliga excellens ville nu veta hvad en bäratomte var.
Där satt i laget som ett skinande lärdomsljus magister Haqvinius Bohlin,
stiftets andre rangpräst, af kunglig ynnest benådad med två kronohemman
såsom prebendeförstärkning. Han reste sig nu och svarade:
»Här i landet existerar, att de gudlöse inbesvärja orena andars lif i
döda ting och såmedelst skapa sig tjänare att skinna sin nästas äring.»
»Nå, hvad tror I om den saken, herr magister? Existera dessa bäratomtar?»
»Jag måste tro, hvad jag har sett!»
»Har I då sett någon bäratomte?»
»Visserligen har jag så!»
»Huru såg han ut?»
»Som ett blodrödt nystan.»
»Vid hvad tillfälle såg I honom?»
»Han kom hvinande ut ur härbergets glugg öfver ryggen på min häst. Denne
blef också grufligen skrämd, istadig och förstörd efter den betan.»
De tre excellenserna hade, som man nogsamt märkte, intet begrepp om
en bäratomte och då kunde det icke heller förundra någon, att de föga
trodde på en sådan. Det var just rätte karlar öfverheten skickat till
landsrannsakning! Allt hvad nu kom fram om sprunden, nissarne och
minskningen i grannarnes strytor blef nog till protokollet fördt, men
blott som »ren vidskeplighet förutan fundamenter».
»Hvad förehade du när du nedgräfde dina barns lik i skogen? Är det sannt,
som dessa säga, att du var sinnad städja deras själar som bäratomtar?»
Så lydde frågan nu till Järker och han berättade de harmsna ord han
fällde, när han såg sig sviken i sin tro på kvarnens rå, hvilket nu på
sådant vis fick rum i protokollet.
»Nå, hvad skulle då ett kvarnrå vara?» sporde nu hans excellens.
Det var just en dråplig fråga af en så hög riksherre, men svaras måste
och hvad hvarje fem års pojke visste, detta fingo äfven deras excellenser
veta.
»Summan är att denne man bekänner sig hafva trott på ett s. k. kvarnrå
och jordat sin hustrus dödfödda barn på skogen under ord af gudlöst
gäckeri med religionen,» sammanfattade gref Johan Gyllenstierna.
Men mot en sådan hufvudsumma framkommo nu från prästerskap,
ståndspersoner, tjänstestat och allmoge hvarjehanda ifrande gensagor.
När då landsfiskalen hörde sådant medhåll, tog han ord i munnen och
begärde vittnesförhör med kronobåtsman Geting.
»Hvarom skall han vittna?» lydde frågan.
»Att dessa tomtarne äro verkelige och stryka landet omkring att skinna
hvar och en som kommer i deras väg.»
Allmänt bifall hördes nu i salen och gref Johan Gyllenstierna synes hafva
blifvit rätt villrådig i sin otro.
»Medgifver svarandeparten detta vittnesmål?» frågade han och latinlärde
fältskären Olof Wolff, som hittills tegat, svarade:
»Eders höggrefliga excellens! Vi _insinuera_ oss gunstbenäget uti
eders höga nådes _amplissimam protectionem_, att detta _testimomum_ må
_statueras_, hvilket endast lärer _promovera causam nostram_, i ty att
dessa tomtar, som ovedersägligen tillhöra min _principali_, icke lära
bedrifva annat handtverk, än en ärlig köpenskaps slöjder och ingen
skinna, såsom vittnet lärer kunna _relatera_.»
»Förstår du ock hvad denne man säger?» lät frågan till Järker och han
frånsade:
»Nej, jag är, förstås, inte lärd i latinskan.»
»Han säger att dessa tomtar, som de tala om, verkligen tillhöra dig.
Säger också du detsamma?»
»Ja, nog ser jag, att maten finns i strytorna alltid,» bekände Järker och
hela salen fylldes af starkaste sorl.
»Tror du också, att dessa bäratomtar ha dragit maten i dina strytor?» lät
frågan vidare.
»Ja, inte har han kommit af sig själf heller,» medgaf den fängslade åter
och sorlet uppsteg på nytt. Nu såg han sig om på de talrika anklagarne
och fortgick:
»Jaha, men si bäratomtar är det, så visst Gud bevare mig, inte, utan bara
lyckotomtar. Det kan vederfaras hocken som helst att få sådana i gården,
för det är nånting som kommer af sig själf, utan att en förtappar sig med
det som ogudeligt är.»
»Eders höggrefliga excellens!» krystade landsfiskalen. »Det är med dessa
undflykter som karlen har slingrat sig undan vid rannsakningen för
kyrkorådet, tingsrätten och högvördiga domkapitlet. Dock har han hittills
aldrig fuller erkänt sig hafva lyckotomtar. Värdes nu gunstbenäget
tillfråga honom, huru han så noga kan pretendera, att det icke fastmera
lär vara bäratomtar, som han har.»
»Ja du hör frågan! Huru kan du så noga veta att det inte är bäratomtar,
som du har i gården?»
»Jag har aldrig lagat till någon sådan, höge herre!» svarade Järker
enkelt och därmed var landsfiskalens tillämnade snara sönderhuggen, ty på
fråga erkändes allmänt, att en bäratomte måste tillagas af sin ägare med
tillhjälp af nattvardsbrödet, hvaremot ingen kunde säga att en lyckotomte
stode på minsta vis under mänsklig makt.
Emellertid tycktes nu hans höggrefliga excellens hafva skattat
tillräckligt åt skämtlynnets fordringar eller fått nog såsom lärogosse i
de fördolda tingen.
»Kronobåtsman Geting träder fram!» befallde han.
Den framkallade hade i näfven en skrift, som prosten herr Peder hade
satt upp åt honom af åberopadt skäl, att mannen visat sig hafva klen
husförhörsfattning och lätteligen kunde förvilla sig inför så höga herrar.
Denna skrift om Getings onda körfärd genomgicks i all dess vidlyftighet
och bejakades trovärdeligen. Blott en sak, som prosten herr Peder
utelämnat, fick Getingen lof att för samvetseden lägga till. Det var att
han utkastat slanten såsom offertull till beskärm mot det onda.
Detta skulle Getingen icke hafva gjort, ty landsfiskalen tog genast
tillfället i akt och yrkade ansvar på Getingen för signeri.
»Vittnesmålet är ju för den upplyste af null och intet värde utom hvad
vittnets egen bekännelse angår!» utlät sig gref Johan Gyllenstierna och
hugnades med bifallsnickar af de två andra »upplyste» vid bordet.
Parter och vittne voro hörda, öfverläggning företogs och dom afkunnades.
Båtsman Geting, hvilken utkastat sin offerslant såsom beskärm mot det
onda och ej hållit sig till lefvande Gud, såsom hans åliggande varit,
skulle slita fyrtio par spö och stå uppenbara skrift.
Järker-Mäldare, som i förakt för den kristna församlingens heliga bruk
nedgräft sin hustrus dödfödda barn under hädeligt gäckeri, dömdes att
mista sin vänstra arm.
* * * * *
Den blodrostiga källskriften säger intet mer än det anförda. Och för
att där läsa hvad som läsas kan mellan raderna, har man emellanåt fått
tillgripa föreställningens belysning.
En viktig sak återstår ännu att tillägga såsom slutord.
Granskar man landsbödelns och landsprofossens räkningar från denna
tid, så rik på förtjänst för dem, så finner man ingenstädes namnen på
Järker-Mäldare och båtsman Geting såsom föremål för deras handräckning åt
domarmakten.
Dessa domar kommo, med andra ord, icke till verkställighet.
Det är då genomskinligt att de dömde, såsom ej ovanligt var, undflydde
straffet och, hvad ännu vanligare förekom, sällade sig till rymlingarne
mot Västanfjällen.
Rymlingarne var ett folk, som byggde och bodde i obygderna där, under
fiske, jakt och begynnande odling, efter egna samhällslagar och
oberoende af den öfverhet, hvars utstötta men oåtkomliga olycksbarn de
oåterkalleligen voro.


FRÅN GRÄNSLANDET I NORDVÄST
MINNESRELIKER FRÅN ETT STRÖFTÅG

Under sommaren 1906 företog författaren häraf i sällskap med en ung
journalist inom Västernorrlands län ett längre ströftåg efter västgränsen
till de tre nordligaste länen. Därunder fördes till boks en hel riklig
skörd af anteckningar om gammalt och fornt. Af dessa kulturella ortminnen
skall man här nedan meddela åtskilligt, som rör Jämtlands nordligaste
fjällhörn jämte ett och annat, som står i närmaste sammanhang därmed
äfven inom det öfriga gränslandet.
* * * * *
I Frostviken, Jämtlands nordligaste fjällhörn, omtalades åtskilliga
sammanstötningar, som i gammal tid förekommit mellan de äldsta
nybyggarne i detta gränsland och de här sommarvistande lapparne, hvilka
tilltrodde sig den uråldriga rätten till landet.
Den förste nybyggaren, som trängde upp ofvanför Gäddedet, Frostvikens
nuvarande kyrkoby, fick taga till flykten för lapparne. De jagade honom
en dryg sträcka intill Lermon vid Frostvikssjön, såsom vattnet då
kallades. Nu heter det Kvarnbergsvattnet. Det är Faxälfvens närmaste
källsjö ofvanför Strömsvattnet och sträcker sig från Gäddede ett stycke
in öfver gränsen till Norge.
När den flyende nådde Lermon, såg han sjön helt svagt tillfrusen, ty det
var något lidet inpå höstsidan. I oträngd sak skulle ingen ha gett sig
ut på den isen, men nu var ju »lifvet till låns». Den förföljde frestade
isen och kom undan, lapparne vågade sig inte efter honom.
I början af 1800-talet bodde en ensam nybyggare i den afsides belägna
trakten vid Inviken under Sjougdnäs kapell, hörande till Frostviken.
En gång, då han skulle gå ut och fodra sin häst om kvällen, blef han
dödskjuten af två lurande lappar, som äfven senare mördade hans hustru.
Barnen, minderåriga och öfvergifna som de voro midt i en vildmark, svulto
ihjäl. De två lappar, som skulle ha föröfvat denna missgärning, fingo
sona den med 40 par spö och halshuggning. Emellertid uppger en bland
nomaderna fortlefvande sägen, att de ledo oskyldigt. Morden skulle enligt
denna tolkning ha begåtts af två bofvar, som undgingo rättvisans hand.
Inom Frostviken upprinner åt norska sidan ett märkvärdigt vattendrag, som
kallas Rendselån, med början norr om fjället Orklumpen. På norska sidan
störtar detta vatten ned bland vilda stenhålor i marken och försvinner på
en underjordisk sträcka för att slutligen helt oförmodadt skumma fram ur
berget som ett källsprång nedanför branten till en väg, som löper efter
en bergsida. För öfrigt utfaller ån ej i Norge, utan gör en krok tillbaka
öfver gränsen hem till Sverige och tömmer sig i Kvarnbergsvattnet.
Efter denna å ligger på norska sidan Hudingsvattnet. Förste nybyggaren
där hette Per Andersson. Då han just var sysselsatt med att hugga timmer
till den gård han tänkte bygga, blef han störd af en skara besökare, som
ej hade något godt i sinnet. Det var lappar, och deras ärende var helt
enkelt att taga lifvet af honom. Nu var Per Andersson en foglig, men
ovanligt stark karl. För att visa lapparne hvad han förmådde i den vägen,
tog han helt lugnt en ordentlig stock som tillhygge och ville veta, om
det var frågan om slåss. Detta satte en sådan skräck i lapparne, att de
genast togo till flykten.
Ett annat prof på Per Anderssons styrka var, att han två hela fjällmil
bar en börda om 2 »våg», säger 72 kilogram, och det oaktadt sköt ripan på
hand med denna börda på ryggen.
Det kan ha varit en hundra år, sedan Per Andersson började bygga och bo
vid Hudingsvattnet. Svensk var han till börden. Äfven norskar sökte
drifva honom från stället, men lika förgäfves. Där var han, och där blef
han.
En nybyggare inom Frostvikens öfre trakter och hans hustru höllo på att
skörda en af de många naturliga skogsängarne. En lapp tänkte då skrämma
bort dem. I denna afsikt hade han själf och hans hustru spökat ut sig så
fasansfullt de kunde i björnhudar och annat och kommo så framkrypande
på alla fyra som ett par vidunderliga trolldjur vid sidan om ängen.
Nybyggarns hustru blef nästan vettskrämd, men karln lät inte narra sig af
dessa spöken. Han sökte sig genast en risrake och spöade på lappen, tills
han bad om förskoning för Guds skull och lofvade att aldrig mer spöka ut
sig till skrömt. Sedan lefde lappen och nybyggarn som de bästa vänner.
Nu för tiden råder godt förhållande allmänt mellan lappar och bofaste
i denna omnejd. De gamla stridigheterna höra numera endast till
folkminnet, och de båda raserna lefva endräktigt vid hvarandras sida,
förvissade om, att redbarhet och tillmötesgående å ömse sidor är den
bästa politiken.
* * * * *
Vid vårt besök i Jormliden, hörande till Frostvikens socken, omtalade
gästgifvaren Per Bengtsson en tilldragelse, som på bästa sätt ger nyckeln
till de många lappsagorna om förlorade silfverskatter.
Berättarens fader, Bengt Jodal, till börden norsk, var på sin tid en af
byns hemmansägare och tillika lappskollärare. Det var inte så kinkigt
med sådana den tiden. Då Jodal aflade sin examen -- och det var för
kyrkoherden Ångman i Oviken -- fick han först innanläsa en bibelvers
och så utanläsa ett katkesstycke. -- »Det där duger nog åt lapparne!»
förklarade examinatorn, och förhöret var färdigt. Detta i förbigående.
Jodal var en gång i själaherdens ställe på besök hos en åldrig lapp, som
låg på sitt yttersta i kåtan. Och ensam låg den stackarn, öfvergifven
af sina närmaste. De hade efter gammal lappsed gett sig i väg från den
döende, ovisst hvarför. Kanske af fasa för döden, som både kristna och
hedningar utspökat i skräckgestalt, eller för att lämna den döende ensam
i sin grannlaga uppgörelse med döden eller af andra eller inga orsaker.
I allt hvad rör den gamla tron sägas lapparna anse som en samvetsplikt
att tiga inför utomstående. Eller också är det snarare, som en förståndig
nomadyngling förklarade: De gamles skrock var till den grad förgrumladt,
att de omöjligen kunde reda ut det i sina egna tankar, än mindre då på
ett främmande språk för resande professorer. Detta slår kanske hufvudet
på spiken. Det skulle endast innebära, att nomaderna saknat en skald
eller tänkare, som kunnat ge folktron form och gestalt genom att samla
den kring någon dogmatisk benstomme. Föga värde tycks det också ligga
i den motsägelsefulla mörja, som de ha samlat under namn af lappsk
mytologi.
Då nu Jodal satt där i all ensamhet med den öfvergifne, som sades vara
mycket rik på blanka silfverpengar, föreställde han honom nödvändigheten
att i tid uppge det ställe, där han hade sin skatt förborgad i jorden, så
att barnen kunde fara väl af pengarne. Lappen svarade, att han nog skulle
återfå sin skatt på uppståndelsens dag och höll segt vid detta. Besökarn
bearbetade honom med all flit för att bringa honom på andra tankar, och
slutligen blef den sjuke villrådig. Han reste sig på svaga ben och sökte
vackla i väg ur kåtan, men sjönk strax ihop och måste för alltid intaga
sin dödsbädd. Han dog efter att ha försökt beskrifva stället. Det var en
höjd med ett stort träd o. s. v. De efterlefvande sökte nog, men funno
ingen skatt. Beskrifningen angaf ej stället med behöflig noggrannhet.
* * * * *
Hans Bengtsson i Gäddede berättade följande öde, som händt en lappflicka,
hvilken på gamla dagar hade sitt hem hos hans föräldrar i Jådaberg.
Som ung hade hon vaktat renar norr om sjön Grubbeln uppefter en gräsrik
björklid. Det var på våren, renkalfvarna voro helt späda, och svårt var
det att sköta dem i det kalla regnväder, som var rådande. Renvakterskan
själf, frusen och genomblöt som hon var, sökte sig in i en bergshåla för
att torka sig vid en eld, som tändes vid ingången. Till slut varsnade hon
i hålans halfdunkel en mycket fin spann, d. v. s. en ask af träspjälor,
och lyfte på den, men fann snart, att hon ej skulle orka bära den långt.
Asken var sorgfälligt låst, och genomjublad af tanken, att hon funnit en
skatt, skyndade hon sig att gömma undan fyndet. Hon ämnade hämta det vid
senare tillfälle, men den, som aldrig återfann stället, var herdinnan.
* * * * *
Bland källorna till den norska Namsenelv har man att räkna den väldiga
Tunsjön på norska sidan af högfjällsregionen. Vid sjöns östra spets
ligger helt nära gränsen en fjällby, som också kallas Tunsjön. I
grannskapet finnes ett berg, som kallas _Tunsjö-guen_. Detta vill
egentligen säga »Tunsjöguden». Möjligt är, att berget, såsom ofta händer,
visar någon fantastiskt utformad bild af människa eller djur, hvilken
bild skulle kunna vara Tunsjö-guden, men summan är i alla fall, att
nomaderna brukat offra där sent ner genom tiderna. Huru offret kunde
tillgå, därom får man en aning af följande berättelse.
En lapp köpte en stor och redig oxe af nybyggaren Lars i Tunsjön.
Säljaren misstänkte, att lappen ämnade offra stuten och smög efter honom
när det bar i väg. Lappen ledde oxen mycket riktigt till Tunsjö-guen,
förde in djuret i en håla, tog så fram en spåtrumma för att skåda in i
framtiden efter offrets verkningar och pratade för sig själf och åbäkades
på allt vis efter konstens regler. Slutligen syntes han fullt belåten med
spåtrummans tecken och murade in stuten för att låta honom stå där och
svälta ihjäl i berget. Då lappen gått, tog Lars i Tunsjö ut sin sålda
oxe från det tillämnade eländet, återstälde den rubbade stenmuren och
förde hem djuret. Då han nästa gång träffade lappen, frågade han, huru
det var fatt med stuten. Och lappen, som hade återbesökt stället och sett
offerdjuret försvunnet, svarade med största belåtenhet:
»Ah, ser du far, han var gudi så behaglig, att jag ser inte en gång benen
efter’n!»
På det lokala språket lydde detta så: »Ah sjer tu mæ farum, han var ku’
så behageligt, att i sjer int’ bena heller.»
Annars hade det varit vanligt, att man åtminstone återsåg benranglen
efter de till offer inmurade och ihjälsvultna renarne. Stuten var
tydligen ett redigare offerdjur, ty han försvann med hull och hår och ben.