Fågelskytten och andra berättelser - 2

Total number of words is 4571
Total number of unique words is 1513
25.8 of words are in the 2000 most common words
33.5 of words are in the 5000 most common words
37.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
fågelredningen. En ljungande träta i ord och inga visor, så att Larslund
själf fick sitta och höra af deras egna munnars motsatta vittnesbörd,
hvilka ogudaktiga skamstycken de voro, dessa hans gammalfästmör i det
framfarna och frånskilda. Larslund rent af knäppte händerna samman
och tackade i all tysthet, för att han icke var lik dessa syndatroll,
öfverträdare och utbölingar i deras stygga åthäfvelser.
»Jojo, där skall en få se, att gammal kärlek rostar inte,» trodde en
af karlarna, som bara hörde på och hade lustigt åt allt. Larslund sade
ingenting utan behöll sina tankar inom sig. För öfrigt tänkte han mest på
ett och samma: huru tillspillogifvelsen, så kraftig som möjligt, skulle
gå hem öfver denna stad.


VI.
Tillspillogifvelsen.
Dem enom till straff, dem androm till varnagel.

Tillspillogifvelsen, denna minnesvärda händelse, inleddes därmed,
att Larslund å aftalad tid, med skikälken i vidjerepet öfver axeln,
kom tågande inåt torget helt beskedligt och sjönk ned på flaken med
oskyldigaste min att sälja fågel, den månginbundna skalken!
»Nej, se på tjäderprästen! Tjäderprästen! Tjäderprästen!»
Det var genast ljud och genljud från alla håll. Lång stund gick ej om,
innan så godt som alla människor öfvergåfvo sina gärningar för att
beskåda och skamskratta tjäderprästen. De fröjdades åt tjäderprästen,
så att mungiporna drogos upp åt öronen. De föreslogo under ändlös
skrattfägnad, att man skulle taga af tjäderprästen på midten och göra
två nödårspräster af honom. Och där satt Larslund som ett menlöst får,
med någon förmaning till en eller annan, som var för grymt ogudaktig mot
honom. Under tiden voro tjufvarne framme i första varpet, men här skulle
varpen blifva flere.
Borgmästarn och fiskalen med stadsvaktmästarna hade varsnat skockningen å
torget och kommo undrande tillstädes.
»Hå, är tjäderprofeten ute igen!» utbrast borgmästarn under rungande
skrattsalfva och utfor strängt:
»Du är en gammal poliskund! Sitta här och ställa till folkskockning...
Det här ska’ du få böta för!»
»Hvad har du i skrucken, som är så väl låst?» ansatte fiskalen.
»Käre hjärtanes, beskedliga, goa herre, fråg’ mig inte, för jag törs int’
svara,» skälfde Larslund till ny skrattfägnad.
»Tjufskjuten fågel, förstås!» afbrände fiskalen.
»Kluck, kluck, kluck!» kom nu en grof skrockning från klofulingen, som
också ville ha ett ord i laget.
»Han har lefvande fågel där!» sorlade massan enstämmigt.
»Således ett oförsvarligt djurplågeri på köpet! Du öppnar skrucken
genast, karl!» befallde borgmästarfar.
»Har ingen nyckel, käre goa herre!» klagade Larslund.
»Upp med skrucken, karl, annars låter jag bräcka upp låset!» hotade
fiskalen.
»Nej, käre hjärtanes, beskedliga goa herre, släpp inte ut densamme, som
är där!» bad Larslund som för lifvet. »Käre hjärtanes, låt’n för Guds
skull vara där han är!»
»Du tar kälken, skrucken och hela konkarången och följer med bara till
vaktkontoret!» befallde öfverheten under hela stadens bifallssorl.
Här var ingen annan råd än lyda.
En stund senare var den växande massan packad vid rådstugan med ögonen
på vaktkontorets upplysta fönster. Och nu, medan tjufvarna hade fria
händer för andra varpet, följde raskt på hvarandra en rad förskräckliga
händelser, som bokstafligen inbrändes i ett helt mannaminne framåt.
Inne på kontoret hördes oförmodadt vilda tjut och oläten, flaxande af
tunga vingslag, ett våldsamt strul, en ohejdad uppstakelse, förskrämda
rop. Lamporna släcktes men något eldrödt blossade hastigt upp öfver
spjälgardinerna. En vidunderlig, flaxande fuling varsnades uppe mot taket
i detta eldröda. Borgmästarn, fiskalen, vaktmästarna kommo som utkastade
på gatan i all bestörtning, sönderklösta och blödande, och sist kom
Larslund.
»Jag har ju så innerligen bedt och förmanat dem att inte släppa ut’n,»
skar Larslund igenom, erbarmligen jämmerylande. »Om jag inte bedt och
förmanat dem så träget att ta’ sig till vara!»
»Hvad är det? Hvad i guds namn är det?» sorlade frågorna i den ryggande
hopen.
»Jag tror rakt, att karln hade själfvaste fan i skrucken!» utbrast
borgmästarn ända öfver sig i all uppriktighet, och räddhågan minskades
icke häraf.
I detsamma varsnades detta eldröda i öfra våningens farstufönster och
illvrålet hördes taga vägen uppåt vinden.
Alla ögon riktades hemskt spörjande upp genom kvällsmörkret åt takåsen.
Jo mycket riktigt, eldglödande, sprakande, stormtjutande, flaxade
fulingen upp genom takluckan, som sotarslarfven lämnat öppen. Släpande
efter sig en gnistrande röd, skiftaggig rent outsäglig svans i vågrät
ställning styrde han nordvart öfver berget och dalade långsamt bakom
skogskammen.
Jojo, i denna stad hade nog lefvats ett alldeles för syndigt lif,
framsorlade kvinnfolken under eftertänksam tystnad hos dessa gudsris till
karlar, som skulle ha’et. Nånå, det var väl ändå någon vån, att en tocken
där stygge flög i väg! Men huru i all världens tider var det belefvadt,
då en sådan som tjäderprästen kunde komma med en dylik i skrucken? Och
så en annan ingifvelse: Hvar höll tjäderprästen hus?
»Tjäderprästen! Tjäderprästen!» ekade ropet genom massan.
Nej, den skälmen hade visst passat tillfället och smitit i väg med kälken
midt under djupaste andakten, men härom hann ej mycket grubblas.
»Elden är lös på vinden!» ljöd åter ett rop, som inledde
tillspillogifvelsens egentliga hufvudskede och det sista, afgörande
varpet för tjufvarna.
Jojo, man hade ej förgäfves haft påhälsning af elddjäfvulen! Alle man
måste nu gripa till vapen mot röda hanen, en långvarig dust, som slöt
omsider på sena natten med bärgning af den skamfilade rådstugan.
Till sist, när en hvar återsåg husliga härden, sporde han med alltmer
förlängdt ansikte, att körande bärgningsmanskap varit tillstädes
öfverallt i husen och lasstals mottagit familjernas dyrbaraste
tillhörigheter i den ena bortkörande karavanen efter den andra. De
förskrämda kvinnorna hade i all trohjärtenhet öfverlämnat allt utan
tvekan på enkel uppfordran af två vackra, genomärliga ansikten, som gått
omkring och ordnat det hela med välbestälda förtroendemäns lugn och
trygga värdighet.
Körande bärgningsmanskap?
Jo, det var just en härlig upptäckt!
Här hade stulits, stulits utan återhåll, utan skam, utan hejd, utan hut,
utan återvändo!
Här fick man riktigt smaka på andens straffdom, ja åtminstone Erik
Janssons andes.
Hvar skulle man nu få tag i denna fördömda tjäderpräst, som kommit hela
eländet åstad? De ovärdiga stadsbrackornas första tanke var gifvet att
taga den skuldlöse landsbon för hufvudet! Men tjäderprästen var och
förblef osynlig.
Då kom frågan strax på rätta spåret.
Hvar hade man dessa vettvillingar, som ställde sig i omak med
tjäderprästen och löste hans skruck i onödan, ty man ville brygga deras
påsköl!
Här märker du, käre läsare, straffdomens fortgång i det förtärande
kif, som blef de ogudaktiges sannskyldiga gissel, till dess himmelen
förbarmade sig öfver detta samhälle och lät omvändelsen slå rot i den
djupa skräck, som eldfulingen hade inbrännt.
Larslund, Larslund, när hände, att illfundigare skalk än du trampade
Bothniens land?
Och nu på köpet trifdes anden ej längre hos dig för ditt högmod, men du,
affälling, trifdes dess bättre med de vackra skojerskorna i snökulan,
illflinade åt svartsjukan, njöt med välbehag deras kaskar, yfdes åt deras
smicker!
Larslund! Larslund!
Icke brydde du dig om, att dessa bröder, som du förde mot staden, jagades
som vilda djur, förströddes som agnar åt alla väderstreck.
Nej, det var ju detta, som gjorde, att du fick dväljas ensam med de rara
skojerskorna såsom deras uppburna hedersgäst i välförsedt hus...


ANDRA ÄFVENTYRET:
_Larslund smusslar med brännvin._


I.
Larslund samvetsöm.
En välsignelserik brännvinsstöld.

Nu är att berätta, huruledes Larslund vid ett gynsamt tillfälle
skamsägandes stal en ankare julbrännvin med sådan lycka, att han icke
blott hade största vinst och förkofran af sin stöld utan jämväl skördade
gudsvälsignelsens innerliga tack och stora hedersgåfvor för sin bedrift.
Gå någon annan åstad och stjäl brännvin med sådan framgång som Larslund!
* * * * *
På goda grunder påstods att en son efter Larslund ledde sitt upphof från
snökulan, en son, som blef den yngre Larslund och for till sjöss. Men
huru mycket fadern än fåglade och lade ihop förtjänsten, så kom han sig
aldrig i något giftesbestyr utan förblef gammelpojke. Han skulle reda sig
själf och hade förstås ovåligt stäldt med mat och annat, där han bodde
som en annan bosshumla i farstukammarn.
En tid tyckte nog folket synd om Larslund, så att både en och annan
bjöd karln på mat och julgäste ibland. Sedan hade han länge hört dem
skälla öfver att han legat inpå annat folk och gästat och ätit, utan
att någon sett så mycket som en skatefjär i gengäld, huru mycken fågel
den snålhunden än sålde. Ledast i truten voro pigorna, särskildt
bolagspigorna hos arrendatorn, som skulle vara förmer än den öfriga
pigstaten.
När så denna försmädelse af världen aldrig tog slut, vardt Larslund
liksom brinnande i sitt hjärta och tänkte väl en gång för alla stoppa
igen smädemunnen på dessa öfverträdare. Så att han gick ut i byn
gårdmellan och bad dem att få låna sig en tunnsäck. Och det var kort före
jul.
»Hvad skall Larslund ha den tunnsäcken till nu då?» ville pighåren veta.
»Jag skulle försöka få ut bosset ur kammarn min nu till jul,» svarte
Larslund och såg alldeles uppriktig ut.
»Ja det blir väl träget göra till nästa jul, det, Larslund? Jaså,
Larslund skall ut med bosset? Och vi, som trodde att Larslund skulle
handla till jul och bjuda oss till något hejdundrande kalas så där i
efterjulshälgen?»
»Nej, d’är nog inte sådana tider nu!» tyckte Larslund och såg aldrig så
uppriktig ut som då.
Ja så där lät det nu i gårdarne, när han skulle låna tunnsäcken.
Ändtligen fick han tag i en och gaf sig i väg öfver ån till handelsmannen
på mon.
Just som han lyfte foten för att stiga in på boden, ser han hela långa
skaran Hälsingebönder komma körande med en hop smörbyttor, fårkroppar,
hudar, fläsksidor och andra nyttiga sportler. De skulle in åt Sundsvall
och handla till jul, för den sta’n låg närmast i hugget för dem på
gränsen. Det vardt stagnation vid bodarne. Spiknyktert och regält folk
syntes de vara.
Nästan i samma stund kom nu från andra sidan en hel karavan
Medelpadsbönder, som också stannade, Larslund såg att det var socknens
eget folk till det meriga. Kyrkvärdarne kände han särskildt igen, bägge
litet påstrukna, men inte så, att någon var ovettig på något vis. På de
andras skryt och bragderingar hördes alltför väl, att de hade handlat hem
julbrännvin i stan. Det var inte nog med att de smakat varan själfva,
utan då det nu var så nära jul, så ville de äfven hålla sig framme och
bjuda en hvar på supen ur matsäckskaggen sin.
»Här finns varan!» skröto medelpadingarne. »Drick den som hågas och
tag riktiga julsupar! Jul bara en gång om året! Vi ha ändå hela
75-kanns-kaggen osprättad i skrindlådan. Och den, som inte detta tror,
kan gå dit och titta på’n för all säkerhet, sedermera!»
»Ja, just här i skrindlådan ligger han,» sade den, som körde kaggen, och
gjorde sig besväret att äfven öppna locket.
Larslund, där han stod och hörde på allt detta vid bron, tog nogsamt
ögonfäste på den särskilde syndaren, som förde detta förskräckliga
brännvinet. Sedan var det liksom att hans ögon aldrig ville släppa den
skrindlådan. Och Larslund kände hjärtat brinnande uti sig...
Emellertid söpo hälsingarne såsom bjudet var och sade tack, tack.
»Vi ha nog ännu en bit till stan och vårt julbrännvin är ohandladt, så
att detta var nog en tacknämlig sak,» tyckte de.
Larslund blef också bjuden, men tackade för godt bud.
»Si jag är nog inte af de drinkare,» tyckte Larslund med hjärtat
brinnande uti sig.
»Är du någon slags baptist eller läsare annars då?» ville de veta.
»Han frågade så räfven ock, när som han hade ätit ut nådåret sitt,»
svarade Larslund undvikande.
Han ville ej inlåta sig i allvarligare ordation med dessa öfverträdare i
den omständighet, hvari de nu foro och voro. Sedan var han fågelkarl och
sådana prata aldrig mycket i onödan.
Hela sällskapet stadsresande bönder, hälsingar såväl som medelpadingar,
hade sig nu in till handelsmannens fru för att köpa kaffe och smaka på en
kaskblandning, medan hästarne pustade ifrån sig. Och Larslund, som inte
söp, kunde gärna stå där och se om kräken, tyckte de alle man.
Och då nu Larslund stod där i ensamheten med sitt brinnande hjärta ute på
backen, så betänkte han all den stora syndaonöda och medfart, som skulle
drabba dessa bönder, sockenbor och medkristne, om de nu i hälgen skulle
genomgå den svåra omständigheten att supa upp allt detta förskräckliga
brännvinet. Icke nog med att de själfva fore illa till kropp och själ,
skulle de äfven misshandla hästarne på kyrkvägen, handtera kvinnfolken
sina som hedningar och förstöra all gudsfrid i hus och hem för sig
och husfolket. Ja, det skulle blifva en förödelse, om de finge ha kvar
detta förskräckliga brännvinet, tyckte Larslund i sitt brinnande hjärta.
Hvarför han så kvickt som aldrig det slänger upp brännvinskaggen deras ur
skrindlådan och ner i säcken sin, knyter för bandet fort och breder till
höet i skrindlådan, så att allt skulle se gillt ut, och har sig sedan
bakom knuten med detta förskräckliga brännvinet i säcken.
Det var väl och vackert gjordt och Larslund stod återigen och såg efter
hästarne så uppriktig som aldrig det. Hela sällskapet kom ut med kasken
nerom kragen. Så bar det först i väg med sockenborna och då drog Larslund
på mun en smula i sitt brinnande hjärta, tills sista skrindan var ett par
hjärpflug borta.
Då gick Larslund till hälsingarne, som just ämnade köra vidare, och ville
veta hvad de hade för pris på smöret.
»Det beror ju på, huru mycket du vill köpa,» tyckte de. »Tar du hela
byttan, så är vi billig.»
Nu sänker Larslund rösten och säger så här, medan en liten räf liksom
glindrar och plirar bra nog djupt i ögonen på honom:
»Jag hörde nyss helt knapphändigt, att ni skulle till stan efter en
särskild del. Och det är en stor orätt att köpa och dricka sådant slag,
men jag förstår nog, att jag inte förmår vika er. Ni ska ju liks den
orätta varan ha? Jag har också en 75-kanns-kagge af den sortens dricka,
som inte fryser. Då kunde ni så gärna göra en kristelig byteshandel med
mig?»
Mer behöfde Larslund inte säga. Hälsingarne öfverlade en stund enskildt
och därpå sade alle man:
»Det må vara händt! Hvar har du din drickeskagge?»
»Kom bakom knuten, så kan vi profva’n där i det enskilda,» tyckte
Larslund och de följde honom.
Kaggen var full, varan befanns god och allting gillt.
»Ja, hvad skall du ha för kaggen nu då?» undrade hälsingarne.
»Jag får väl en af de större smörbyttorna?» tyckte Larslund.
»Annat slag, andra doner! Du får gärna två, gosse! Vi äro inga skojare
och tänkte inte skinna ut dig, fast du hörs bra oförståndig i handeln,»
mente hälsingarne tro på, den ene öfver den andre.
Här blef inget bråk om mått och vikt, utan rejält och trohjärtadt folk
var det å ömse sidor. Kaggen togs om hand af hälsingarne och smörmåtten
stufvades i säcken åt Larslund utan att den obehörige fick minsta nys om
den ena eller andra varan.
»Och så skall du ha din hederliga godvilja inpå handeln,» tyckte nu
dessa, som köpt brännvinet.
Ja, nu må man veta, att Larslund blef så storögd som aldrig förr i sin
lefnadsdag. Det blef först ett stort knyte, som stoppades i säcken så
stinnt som det var, innehållande hvarjehanda okändt. Sedan langades
fram en fårkropp åt Larslund och det var ej nog med allt detta.
Hälsinggubbarna hviskade något sinsemellan och kommo så fram med ännu
ett bylte. Där fanns en stor fläskskinka, grann och fet som aldrig det.
»Den här skall du också ta hem och på samma gång vi gästa ur kaggen,
skall du steka af det här,» tyckte dessa tacknämlige brännvinsköpare.
Larslund blef alldeles öfver sig gifven för så många sportler och sade så
tacknämligt han kunde:
»Si detta kan jag då kalla att råka ut för riktigt hedersfolk. Tack
och tusen tack ska’ ni ha. Och jag vill inte förhålla er att d’är inte
riktigt rätt att bruka den varan, men då jag nog förstår, att jag inte
kan vika er... ja, som sagdt var: tack och tusen tack i alla fall!»
»Ja, d’är väl rätteligen vi, som måste tacka,» tyckte hälsingarne på
sitt vis. »Si du har gjort oss en alldeles ovärderlig tjänst, gosse! På
det här viset slapp en fara fram åt stan och komma sig ut för fyllan
och polisen och allt hvad illt är. Och skulle vi ha kört fram så mången
man med alla våra hästar, så kunde en knappast ha tagit hem mindre än
6o-kannsfatet. Nu går det lika bra med fjärndelen och bättre, till det
meriga. En har hela hopen af sina nyttiga varor kvar.
Med den här skvätten kan en lefva som folket i hälgen, då den delas på så
mången man, och så mår en bättre efteråt. Du skall ha gudsvälsignelsen
och mycken tack gosse!»
Det var med ett ord en riktig fägnad för hälsingarne öfver att de sluppo
ifrån stadsresan.
Ett och annat nyttigt som de behöfde för hälgen såsom lutfisk, risgryn,
peppar, kanel och julkusar, fanns gudinog hos handelsmannen där på mon.
Så vände hälsingarne sina kampar och spände af till sitt land igen. Då
Larslund det såg, drog han åter på mun i sitt brinnande hjärta.
Och här varseblef han ju tydeligen, att hvad som är synd för den
orättfärdige, det är en rättfärdighet för den rättfärdige, ty denne har
sin tillåtna frihet i de saker, där syndaren är bunden af sin lag. Hade
en syndare tagit och sålt denna kagge, så hade det visserligen varit
stöld och syndig handel, men när som nu Larslund själf gjorde detta, så
var det ju en tydlig välsignelse på alla möjliga vis!


II.
Fortsatt byteshandel.
Än mer flödande välsignelse.

Jaha, nu kunde Larslund först afyttra ena smörbyttan för alla de julvaror
han behöfde. Och sedan var hufvudsaken den, att han kom öfver ån med två
säckfyllor julgods jämte fårkroppen, alltsammans ett ordentligt draglass,
så att han måst låna både kälken och en ny säck hos handelsmannen.
Och detta var samme Larslund, som gett sig öfver ån med bara en stackars
tomsäck och icke lagt ut ett kronans öre. När Larslund länge och väl
betraktat detta undret, så insåg han granneligen, att han hela tiden
vandrat på den rätta vägen, så att därom icke fanns det minsta tvifvel
mer.
Just ungefär midt på ån möter så Larslund en käring, som räknades för
hans moster. Och hon ville förstås ha reda på hvad han drog.
»Jag har varit öfver och handlat till hälgen,» svarade Larslund. »Si jag
hade ändtligen tänkt stoppa igen munnen på dem, som gå här och försmäda
mig.»
»Det gör du riktigt rätt i, gosse!» tyckte mosterkäringen. »Jo, dom har
nog skällt, så att det förslår. Tag nu och dräm igen smädetruten på dem
riktigt en gång, så att det står i mantal!»
Så kunde käringkroppen inte hålla sig, utan måste dit och lösa upp
säckarne för att rannsaka allt hvad där kunde vara.
»Förbarme sig, förbarme sig!» hojtade käringtrollet ända utöfver sig.
»Joho, nog syns det på all din handel, att du har fåglat som en riktig
karl i år. Jo, så här går det, när människan är rättskaffens.» Och nu
hörde Larslund detta vittnesbörd äfven af den blinda världsmänniskan...
Till slut löste hon upp knytet också. Där funnos två stora ostar, en
hel binga julkakor och åtskilliga dussin ägg. Så fick käringspöket tag i
skinkan...
»Den där skall stekas nu på julkvällen,» tyckte Larslund.
»Är du alldeles tokig, gosse?» hojtade mosterkäringen. »Detta här kan
vara fläsk nog för hela året, om stycket kommer i den hand, som förstår
att hushållera. Nå, hocken har du tänkt ska’ reda julkalaset åt dig nu
då?»
»Ja si d’är nog så, att jag har ingen om mig...» Längre hann ej Larslund,
då mosterkäringen skar in och tyckte som så:
»Jag skall ta hand om dig och julköpet och alltihop. Och så flyttar
du till mig, om det så vore denna dag. Jag har ju hus och hem och ved
och värme. Ingen är du utför och inte far du i fyllan. Gå nu efter
flyttsakerna dina, hvad du kan ha, så att vi få allt i ordning till jul.
Och om du så vill, så skall jag laga i ordning tre rediga kalas för att
stoppa i dem, så att de’ ska’ stå under i mantal!»
Och allting skedde nu efterhand såsom mosterkäringen hade funderat.
Pigorna, som hade skällt värst, fingo första julgästningen, och den blef
så häftig, att de hade en efterkänning, som stod under i tre månader.
Andra gästningen vederfors byns käringar, som hade grasserat något
mindre, och detta så att den stod under i två månader. Sist inbjöds
karlstaten, som hade varit minst svår i skällningen. Denna gästning stod
under en hel månad.
Maken till dessa kalas hade ingen sport i mannaminne, för det vardt ett
sådant springande öfver gårdarne, ett kattrackande och löpande fram och
åter för dem i hela byn. På sådant sätt fingo de alla sina gärningars
lön. Larslund, som hade bespisat så många hedningar af intet, insåg nu
ännu fastare, att han var på den rättfärdiges väg.


III.
Bäst af allt.
Larslund får gratifikationer för brännvinsstölden.

Så hände sig att denna rediga mosterkäring åt Larslund hade varit öfver
till handelsmannen på mon en dag och kom hem till Larslund med en
besynnerlig rallsaga.
Kort före jul hade någon beställsam person kommit till prästgårn och
inbillat den stränge kyrkherren, som var en svår nykterhetspräst, att en
del sockenbor, däribland bägge kyrkvärdarne, hade tänkt ta hem hela 80
kannor brännvin på salning sinsemellan. Hvarför prästen mycket riktigt
hade ställt sig i håll för dem i vägkroken när hela bröten kom hem från
sta’n. Alle man nekte i sten för brännvinsköpet, men så tog prästen sig
för att rannsaka skrindorna deras i vittnens närvaro. Kyrkvärdarne hade
bägge två sett ut som räfven, när han just har ätit ut nådåret sitt,
bönderna hade också synts mycket slagna, men summan var att prästen
ingenting fann. Och han tyckte nog så innerligen väl om, att folket var
oskyldigt till detta rykte, helst då han nu kunde frisäga kyrkvärdarne,
som annars hade måst afskedas på grått papper. Så hade kyrkherren hållit
ett strafftal öfver lögnen, som så bedrabbat de oskyldiga, och bedt dem
ej illa upptaga att han som själasörjare träffat nödig anstalt att bevisa
deras redliga oskuld. Att en del smakat brännvin nu på stadsresan, finge
väl vara opåtaldt för denna gång, tyckte han till slut.
Dessa bönder hade emellertid synts som fallne ur skyarne och bligat så
erbarmligen stinnt på hvarandra. Det var väl därför, att de i sin oskuld
inte kunde begripa, hvilken som kunnat skambeljuga dem så inför prästen,
trodde mosterkäringen.
»Det där tör väl vara nå’n lögnsaga ändå!» sade Larslund och såg så
uppriktig ut som aldrig det.
En dag längre fram under hälgen gick han på en stor nykterhetsfäst,
där prästen var med och äfvenså bägge kyrkvärdarne, men nu som riktiga
nykterhetsprofeter utan allt svek. De gingo omkring och talade om den
stora oliklighet, som följer med brännvinslifvet, och skulle nu ha alla
människor på sin lista. Till slut kom den ene till Larslund och skulle ha
honom med.
Då var det liksom att en liten räf började flina djupt inne i ögonen på
Larslund.
»Nåmen, var inte kyrkvärden själf en med bland dessa öfverträdare, som
hade tagit hem en brännvinsankare till helgen?» undrade han så varligen.
Den här andre såg förbi honom rakt ut i vädret såsom de ljugande skalkar
bruka, och sade så högt och morskt han kunde:
»Nej, hör du, gosse, detta är då bara folkprat och lögner. Och si det
kan ju intygas af själfvaste kyrkherren, som undersökte slädarne våra i
vittnens närvaro.»
»Detta äger fullkomligt sin riktighet,» intygade också prästen, som hörde
hvarom fråga var. »Människorna voro dess bättre alldeles oskyldiga till
detta förtal.»
»Ja när som då kyrkvärden var oskyldig, så var det ju alldeles bra då,»
tyckte Larslund så uppriktigt.
Men så steg han litet närmare och sade helt sakta åt den ende, som skulle
höra hvad han nu yttrade:
»Si nog kan jag tala om för kyrkvärden huru det egentligen bars till,
att inte prästen fick tag i 75-kanns-kaggen eran i skrindlådan, där ni
hade’n.»
Den andre stod och klippte med ögonen och visste rakt inte, hvad han nu
skulle dra till med.
»Si om kyrkvärden så vill, så står här densamme, som kan tala om, huru ni
kom undan denna bedröfvelse med prästen,» tyckte Larslund ännu en gång.
Den andre såg sig om försiktigt, besinnade sig och sade omsider helt lågt:
»Kom och följ mig bort till vrån, så får jag tala med dig i det enskilda!»
Och när som de nu stodo mot hvarandra i vrån, så var det också två
räfvar, som grinade rätt besynnerligt mot hvarandra. Det var kyrkvärdens
groft världsliga bonderäf, som bekymrad och nyfiken tittade in i ögonvrån
på Larslund efter dennes lilla andliga räf, där den låg hopkrupen, så att
inte ens hvitfläcken på rumpan syntes fullt ut.
»Jaha, huru var det nu då?» undrade kyrkvärden lågt.
»Jo si jag visste nog, att prästen var till hands vid vägkroken för att
rannsaka era skrindor, men si jag ville inte unna prästen så godt, att
han skulle få tag i ankarn eran. Hvarför jag var till hands vid bodarne,
där jag förstod, att ni skulle stanna, och lyfte kaggen ur lådan och
vräkte’n hastigt på sidan om vägen, medan ni var inne och drack kasken.
Så förstås, att jag sparkade öfver kaggen lite’ snö, där han låg.
Förmodligen ligger han kvar på samma ställe, men huru därmed är, så har
jag visserligen inte sett efter. Sak samma om också kaggen skulle vara
borta, för det är nog som en stor synd och oliklighet med brännvinet, det
kyrkvärden sade så sannt till desse drinkare nyss på stund. Så att här
står nu densamme, som hjälpte er ifrån denna bedröfvelse med prästen,»
sade Larslund.
Kyrkvärden stod och besinnade sig en stund.
»Jaså, det var ändtligen du, som hjälpte oss på sidan med kaggen?»
sade han till slut och tog Larslund tacknämligt i handen med en varm
tryckning. »Ja, om du visste, karl, hvad vi ha grubliserat och funderat
öfver denna oförborgerliga händelse! Vi ha grubliserat så, att en
tid trodde vi att det skulle bära till dårhuset med både mig och
ämbetsbrodern. En gång begynnte jag tro, att det kanske var en Herrans
ängel, som hjälpte oss. Jaså, det var du? Ja, någon ovärderligare tjänst
kunde du aldrig ha gjort oss, för den harmen hade jag och ämbetsbrodern
inte velat ha för tusen riksdaler. Du är väl så beskedlig att du tiger?»
»Behöfver inte nämnas!» tyckte Larslund, ty han såg, att den andre kom
upp ur byxsäcken med två hopvikta 10-riksdalrar.
Larslund tyckte förstås, att detta var väl mycket hedersamt. Till slut
tog han emot hackan ändå, ty den var ju ett tydligt bevis på, att Herran
handlar redliga med den rättfärdige, tänkte Larslund i sitt brinnande
hjärta.
Längre fram kom äfven den andre kyrkvärden stickande med sin godvilja.
Och för all säkerhet ville gemene bönderna icke heller sämre vara, utan
kommo, äfven de, med en vacker kollekt, som Larslund tacknämligt höll
till godo för det han stal ifrån dem julbrännvinet, efter världsligt
språk taladt.
Dock begriper ju världen ej hvad som hör anden till. När Larslund rätt
betänkte det märkliga under, som nu vederfarits honom på allt vis,
började ett allt mäktigare styng i hjärtat säga honom, huru orätt det
var, att han kvarstod i de otroendes samfund. Han tillhörde tydligen det
folk, åt hvilket domen och förvaltningen öfver de orättfärdige blifvit
öfverlåten. Flitiga öfverläggningar hade han en tid med de troende och
tidigt på våren, så fort isen bröt upp vid sjöstranden, döpte de Larslund
under åkallan, bön och sång och tack och lof.


TREDJE ÄFVENTYRET:
_Larslund som fåratjuf._


I.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Fågelskytten och andra berättelser - 3
  • Parts
  • Fågelskytten och andra berättelser - 1
    Total number of words is 4517
    Total number of unique words is 1610
    25.4 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    37.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fågelskytten och andra berättelser - 2
    Total number of words is 4571
    Total number of unique words is 1513
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    33.5 of words are in the 5000 most common words
    37.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fågelskytten och andra berättelser - 3
    Total number of words is 4537
    Total number of unique words is 1596
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    31.8 of words are in the 5000 most common words
    35.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fågelskytten och andra berättelser - 4
    Total number of words is 4519
    Total number of unique words is 1696
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    33.7 of words are in the 5000 most common words
    37.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fågelskytten och andra berättelser - 5
    Total number of words is 1806
    Total number of unique words is 921
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    34.2 of words are in the 5000 most common words
    38.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.