Det går an - 7

Geografin är en stackare, som ständigt låter överrumpla sig av
historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya övertag igen? Jo,
på vägen åt Enebacken. Så tag då vid där och håll sedan uti dig,
geografi!
Enebacken ... och så får man Holmestads, Göteneds, Skälvums kyrkor, och
till och med Vettlösa på litet avstånd åt vänster: förlåt, Vättlösa
heter det. Sedermera kommer man så, att man ser Husby och till och med
Kleva kyrkor uppåt kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka,
Källby kyrka, Skeby kyrka ... det var obegripligt så mycket kyrkor!
Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den
åkandes blick med en tjusande förfäran: han fruktar att få hela Vänern
över sig, åtminstone inpå hjulnaven, och tvivlar inte på att den sanka,
gula sandstrand, han åker på, legat under böljan en gång. Vänern är en
fe, som dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och
oförtänkt kommer på en och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet
vid nordanstorm är detta fruktansvärt.
I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande att
få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen.
För en sak måste dock historien tillåtas att redogöra: det är för den
besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn. Ty eljest plägar
kärror hota de flesta resande, som inte kommer på egna hjul eller står
på egen botten i vagnarna. Kärror är stundom stygga att åka på. Det var
således en mild skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmast
förklaringen i det, som medici själva ... vilka annars aldrig befattar
sig med ödet ... påstår om naturen, nämligen att hon har en utmärkt och
enskild omvårdnad om kvinnan; att hon nästan är skygg att skada henne;
är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är en mystisk, men en helig
tanke. Måtte därför också människan vika lika vördnadsfullt undan: må vi
knäböja för en himmel, som okänd ... misskänd ... står omkring oss, så
nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och likväl så ständig.
Lyckan att få parvagn kom för dessa resande ofta därav, att när Albert
såg hästarna vara goda, brydde han sig inte om att fordra skjutsbonde,
utan körde ensam; vilket bönderna, när de ser sig få ordentliga åkande,
gärna går in på och tackar för. Så hade nu sergeanten och hon farit
ensamma hela tiden.
Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, bred, stor, bra;
men litet ojämnt stenlagd. Bästa Albert, låt mig stiga av här, detta är
mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra,
jag går ensam.
Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör.
--Inte! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. Åk du
ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus: jag
vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min stackars mor.
Även jag vill se henne.
--Nej, Albert. Om hon ännu lever, skulle hon känna en fasa vid din
anblick. Det vill jag inte.
Min Gud! vad säger du?
--Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du skulle
uppföra dig så emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon skulle
skälva vid föreställningen att i dig se sin dotters blivande man. Jag
skulle få svårt att övertyga henne om, det du aldrig i världen skall
bli ...
Ha!
--Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och
du skall få bese de rum, du ämnar hyra. Men vänta tills jag låter kalla
dig. Kör nu gatan rätt fram: det är inte svårt att hitta här i
Lidköping. Utan avvikningar kommer du rätt så bort till den där bron,
som vi talat om, över Lidan ... den där, du.
Ha!
--Den åker du över; men betrakta utsikterna till höger och vänster, ty
skönare flod än Lidan rinner inte genom en stad. Litet längre fram,
samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns inte i världen:
kör rakt fram över det till mynningen av gatan längst bort åt vänster.
Den gatan går åt en annan tull, varifrån vägen löper till Göteborg. När
du nu kommer på den gatan, blott till nästa tvärgränd ifrån torget, så
ligger källaren där i hörnet. Ta in på den, låt bära upp alla våra
saker; ta en kammare för din räkning över natten, eller tills jag låter
kalla dig. Jag skall hemifrån skicka en av lärpojkarna efter mina saker:
du känner väl dem åtskils?
Det står väl inte S.V. på alla: men jag skall försöka.
--Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät litet, stärk
dig, och tänk inte så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker
åtminstone? Allt vad som inte är ditt, det är mitt ... och låt pojken
hämta det.
Vad som inte är ditt, det är mitt!
--Men ... var inte förstämd, inte blek! Du är i en hygglig stad, skall
du veta. Se på människorna, när du far genom gatorna: du skall märka,
att nästan var flicka här är behaglig ... det är Lidköping utmärkt för
... jag är ibland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i
uppsynen. Jag vill ha den hemliga glädjen, att när du åker fram på
gatan, varannan flicka må stanna och tänka: kors en så vacker officer
där far!
Sergeanten nickade ett tämligen muntert avsked åt Sara, som stigit av.
Han körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta om på sitt gående
ressällskap.
--Du kör för simpelt, sade hon vinkande. Det går inte an för en karl.
Han slog då till en frisk klatsch i luften, hästarna for av. Sara
Videbeck gick ensam.
Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som förde hem till hennes
boning. Det var inte sent på kvällen, men redan afton; flera skyar i
långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader drog här och där
fram över valvet; till regn liknade det sig likväl inte. Solen skämtade
nere ur västern med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna
skygestalterna.
Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, och hon
sökte i dem känna igen bekanta. I småstäder vet nästan alla människor
till varandra. Sara märkte även vilka dessa var; men, inbegripna i djupt
samtal och på tämligt avstånd ifrån henne, varseblev de henne inte. Hon
undrade på deras åtbörder, pekningar och huvudvändningar. Men då de gick
förbi, steg också hon vidare framåt och närmade sig nästa hörn. Här
stannade hon åter tvärt, ty en likprocession kom. Vördnaden för sådant
hade alltid hållit henne tillbaka; hur mycket mera nu, då hon med häpnad
och bestörtning i denna procession kände igen sin egen verkgesäll,
gående svartklädd: några av de äldre lärpojkarna jämte andra bekanta bar
en likkista. Det var hennes mors! därpå kunde hon inte tvivla.
Bröstets förfärliga rörelse, andedräktens uppror bjöd hon till att
dämpa; ty ett oskickligt uppträde på gatan måste undvikas! Resklädd och
utan allt svart i sin dräkt ville hon inte visa sig. Min mor? min mor!
får jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade hon, vred sina händer och
drog sig ännu närmare in i det hörn, där hon stod, för att låta det
sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte sig höra klockaren dovt mumla
orden till sin granne i processionen: förlidna söndagsnatt.
De allvarsamma vandrarna märkte henne inte. Men när kistan hunnit om den
tyst gråtande, fördolda dottern, blev det omöjligt för henne att
fortsätta sin egen vandring till hemmet. Hon såg, att processionen vände
sig fram åt kyrkan till. Om det var begravning eller blott bisättning,
kunde hon inte veta; men hon drogs oemotståndligt att på avstånd följa
efter. Allt av henne ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt överraskande:
att se sin mor, åtminstone röra hennes kista med sin mun, innan hon
nedsänktes, det var en nödvändighet.
Förlidna söndagsnatt? stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var jag
då? I torsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan inte fördröjts ...
hade inte ... om ... så kunde vi ... så kunde jag redan i söndags afton
ha varit hemma. Nu är det onsdag! Var var vi söndagsnatten? Var? På
Bodarne, svarade hon sig själv.
Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads däruti, att då den
senare ligger särdeles högt, behärskande hela staden och är synlig
överallt, så står däremot Lidköpings i ett hörn av sin stad, visserligen
så, att hon på avstånd märks ... ty hon är likväl en ansenlig byggnad
... men inte så, att hon genast och överallt tar ögat i anspråk. Hon
har inte fått sitt läge utmed själva Vänern såsom Mariestads kyrka, men
är omgiven av en mycket lummigare, dunklare, innerligare kyrkogård.
Sara ville desto mindre nalkas tåget, som fruntimmer aldrig går med i
sådana; och de, som hör till sorgen, visar sig i synnerhet inte ute, och
minst på kyrkogården, vid det avgörande tillfället. Men Sara måste till
kyrkogården! Var ändamålet att nu sänka ned den älskades stoft i jorden,
så måste hennes syn, skärpt så mycket som möjligt, söka följa denna färd
till dess sista märkbara ögonblick.
Hon fann med rörelse, att stadens ringaste präst blivit den som man
ombetrott och kallat till utförande av förrättningen. Kistan gick
omvärvd av de människor, som varit glasmästaränkans arbetare på
verkstaden, och vilka, sällan vana att gå i svart, nu syntes dåligt
utstyrda i till en stor del lånade, åtminstone urvuxna kläder. Men allas
ansikten hade, då Sara såg dem träda förbi, burit spår av blekhet,
insjunkenhet: har de farit så illa under de tre veckor jag varit
hemifrån? nej! det måste betyda sorg eller andakt, hoppades hon. Kistan
befann sig redan långt inne på kyrkogården, då dottern med vacklande
steg även försökte att våga sig ditin.
Hon blickade runt omkring därinne. Ingen människohop fanns samlad, i
vilken hon kunde blanda sig, för att på detta sätt våga nalkas närmare
till den uppkastade jordhög, varpå hennes stirrande ögon stod. Hon drog
sig således avsides bort till en hög gravsten, under ett träd. Bakom
den skymd själv, kunde hon ändå få åse sin mors sista ... enda ... heder.
En matt ringning börjades med kyrkans minsta klocka, prästen slog upp
handboken, klockaren tog upp sin psalmvers.
Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den avlägsna gravstenen;
tårar kom i strida svall, hennes huvud darrade ända ned emot
blomstervallen och hennes händer tog emot den fallande pannan. Min mor!
min mor! utropade hon högt, ty hon visste att ingen dödlig hörde henne
här. Ett saligt minne genomströmmade hennes hjärta dock därvid: jag har
uppfyllt din önskan, min mor! din oavlåtliga förmaning till mig har jag
lytt. O, var du nu än är, ge mig din välsignelse!
Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad här föregick, så skulle
den där borta vid själva griften ha kunnat skåda de svartklädda, som med
omsorg och aktning (dock inte med många ord, ty glasmästaränkans levnad
var ju inte att berömma) sysselsatte sig med det döda stoftet: men här
under trädet, till mera glädje för himlen och livet, knäböjde i en skön
bild framtid och eftervärld: denna bild kunde vara för anden att med
mera, att med oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann
plikt är ofta ett okänt, misskänt, inte sett. Dold stod dottern, tyst i
sin bön: människor såg henne inte. En svalkande vind gick över
blommorna.
Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prästens ord inte flera
än handbokens. Allt avlöpte således fullkomligen som det skulle: intet
fattades, men intet var heller tillagt. Under verksgesällens insjunkna
ögon syntes litet blått överst på kinderna. Lärpojkarna, av frisk hy,
fattade de i beredskap stående skovlarna och började kasta ned mullen.
Albert hade nått sin bestämmelse i gathörnet; tagit en kammare en trappa
upp på stadskällaren, och vandrade i den, än orolig, nyfiken och
väntande på bud; än förstämd, uppstämd och nedstämd. Han såg på klockan,
hon var sju på kvällen. Att beställa hästar genast för morgondagen och
så snart resa åt Sollebrunn, syntes honom nu omöjligt; men klockan åtta
fann han det vara just det rätta. Först måste han väl ändå ta avsked av
... och när borde hans återkomst likligen inträffa? Allt detta kunde väl
inte vara överläggningar av allra mest invecklade art; men han hade
redan vant sig att överlägga om så mycket med en; han ville göra så även
nu, och han fann sig ensam.
Hans oro samlade sig slutligen i en enda brännpunkt: han satt tyst, stel
och stirrande i sin hörnsoffa med undran på att intet bud kom. Han hörde
en uppasserska slå i några dörrar till rum utanför. Han ropade på henne
med dundrande stämma. Hon anlände i flygande. Ge mig en kopp te! sade
han och såg vild ut.
Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin väg, tigande och utan
undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. Hörde du vad jag
begärde? röt han.--Ja, herre.--Så låt det gå fort, medan jag sitter här
och väntar!--Inte har herrn väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon
stött och gick ut med en liten fnurr.
Ack, vad jag väntar på dig! utbrast han suckande inom sig, utan att ha
hört på den utgångna flickan.
Teet kom, hett och starkt. Själva hon som bar det, såg förargad ut; ty
tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde koppen
till läppen, brände han sig så fördjävlat, att han ropade: Det var fan!
Kunde du då inte ha väntat litet med det? utbröt han; jag är inte skapt
att skållas.
--Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt. Är du rasande?
--Nej, det behövs inte mer än en sådan.
Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det av, anmärkte
sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. Vad är klockan?
--Det rör mig inte.
Du är dock f-n given.
--Skall det vara en kopp till?
Jag ser att klockan är snart nio, och intet bud! bädda åt mig i rappet,
jag vill lägga mig, så har jag något att göra ja, slå i en kopp till!
--Skall den drickas på sängen?
Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag går ut på gatan, att se
mig om; men kommer något bud, så ropa genast upp mig. Och bädda
emellertid.
En konstig offsér! sade flickan, sedan han gått ut; men han väntar bud,
och jag bryr mig inte om honom. Hon bäddade hastigt och raskt: hon var
ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och åter under hennes
händer. I rappet ... som han begärt ... vart sängen färdig.
Verkligen melankolisk, huvudet sänkt emot bröstet och blek återkom
sergeanten. Har intet bud hörts av? frågade han med den allra
beskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan.
Nej; men allt är i ordning däruppe. Hon försvann i de undre regionerna.
Han gick trappan upp.
Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom
fönstret på gatan, för att erfara om inte ... Men ingen syntes.
Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det blev allt
gråare omkring honom. Jag lägger mig! sa han slutligen högt, men
långsamt och likasom i letargi. Emot detta hans påstående hördes ingen
invändning. Ingen var närvarande att bestrida honom det allra minsta.
Letargiskt klädde han av sig, lade sig och somnade, svept i
källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, dyrbart i sig själv,
men utan värde för sergeanten.
Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, för att döma efter aftonen
förut, vilken varit en onsdagskväll ... morgonen därpå inträffade, att
sergeanten vaknade. Ingen hälsade på honom, ingen steg upp vid hans
sida, ingen nickade; till och med ingen kom in, ty frukost hade han
aftonen förut i bedrövelsen alls inte beställt. Dock var han så pass
karl för sig, att han steg upp och ställde sig på golvet.
Obegripligt! tänkte han.
Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, som
uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram för en stor väggspegel
att ordna det övriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna, de stora,
mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret: hela den bilden
i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat till fänrik. Förargelse
vaknade härvid, emedan han på en tid fått ett avgjort och outgrundligt
begär att stanna på underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: mörka
blixtar uppstod i ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför
glaset vreda, morska blickar, som den där i spegeln av begripliga skäl
genast återgav. Så uppmuntrade dessa bägge herrar varann, och inom en
stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles.
Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in med
anmälan, att bud i går afton avhämtat sakerna, och att de där rummen,
som skulle hyras ...
Bud? och jag har inte förrän nu fått höra om det! Åskor hotade i dessa
ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men hämtade sig och förklarade, att
budet inträffat så sent, att herr majoren då redan längesedan somnat,
och att hon visst inte vågat ...
--Varifrån var budet?
Från Videbeckskan.
--Videbe ... (åter en åskblick: dock kunde han inte neka sig, att så just
kunde rätta termen låta för det där mellantinget, som han så mycket
grubblat över. Själv nändes han likväl inte tala ut namnet så).
Ja, eller ifrån det huset, rättare sagt, fortfor flickan; ty
Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men lärpojkarna kände
riktigt igen sakerna och bar dem till sin döda matmors hus.
--Döda! vad säger du? himmel och fasa? död? nej ... och jag fick inte
veta något i går?
Flickan svarade häpen: Budet sade att de där rummen, som ville hyras, de
kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag skulle de
beses. Därför tyckte jag det inte var värt att störa herr majoren förrän
nu på morgonen klockan sju.
--Beses klockan åtta, sade budet? se här! klockan är åtta om en kvart.
Men ... evige Gud! Död? Det är omöjligt! omöjligt! omöjligt!
Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till Videbeckska huset.
Uppasserskan berättade och tecknade det, så gott hans otålighet och
hennes bestörtning tillät. Han skyndade bort.
Denna morgon var undransvärt vacker. Sergeanten kom ned till en av
gatorna vid Lidan: dagens friska, nya sol, jämte det blåa, det gröna,
det vita, i luft, på trän, på ... ack, nog borde väl sergeanten haft
sinne att se och glädjas åt så mycket? nog borde han av berättelserna
under föregående dagar nu kunnat finna, att det var Videbeckskan,
modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som dött. Men han var så
tankfull, att han gick utan all eftertanke.
Slutligen såg han ett litet rött trähus med Strängnästycke, dock
välbehållet. En lång rad strött granris på gatan mötte honom: det klack
till i bröstet: han hade nu dödsspåret att gå efter.
Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. Han
steg upp på en låg, men bred farstutrappa. Själva farstudörren, tämligen
stor, var sirad med lönn- och björkruskor. Körvel och färskt älggräs
doftade ifrån farstugolvet. Denna milda vällukt mötte honom således; men
hans knän darrade, ty han anade, att den, såsom bruket var, hade för
ändamål att dölja ångan av det förskräckliga.
En åldrig kvinna kom honom till mötes: snygg, men ytterst enkelt klädd,
en blandning av bekymmer och godhet i anletet. Åter skar det i hans
hjärta. Detta är säkert gamla Maja! tänkte han. Vad skulle han säga? hur
skulle han begynna? Slutligen stammade han:
--Jag har fått höra, att här skulle finnas rum ...
Att hyra! ja, en trappa upp, om jag får lov att visa herrn.
Han gick åt trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var död, vad i
herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att snava över
första trappsteget, han vände sig om till den gamla tjänarinnan, han
ville fråga något, men tungan vägrade att lyda. För att dock något göra,
sade han: Innan jag går upp, låt mig veta hyran?
Tjugo riksdaler riksgälds på år, men tolv på halvår, min herre. Var så
god ...
Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att inte gå upp, då jag
kommit hit, tänkte han. Han flög uppför trappan.
Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. Var så
god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och låste
dörren.
Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag här och göra? Vilka rum
likväl? trevliga! himmelskt trevliga! Här är nyss skurat, som om det
skett i natt? ordnat, fejat, och springfärska gardiner uppsatta. En gäst
har väntats, det syns. Och levkojor i fönstren? Se, vilka speglar med
ramar? ramarna också av glas med underlagt guldpapper. Alldeles så. Och
det inre rummet? Även där rosiga tapeter? men på annat sätt. Ack, den
som fick bo här, och ... om ... det vill säga, om ... gode Gud! ... om
dessa små rum var det ganska säkert hon drömde den natten i Arboga,
då ...
Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet åt sidan vid
anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt
leende då hon märkte hans häpnad: en bred, finstärkt lenonskrage över
bröstet. Kinderna vita.
Jag har sorg, som du ser, sade hon.
Vad jag är glad, du lever? du ler? utropade han.
Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det översta
av hennes ögon. Men vitögats emalj sken blåvitt, såsom alltid förr, och
pupillerna glänste. Albert! sade hon.
Han svarade inget: blott såg.
Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte känna dem
mycket ännu. Får jag inte nu bjuda dig ned i mitt, så skall du få se hur
jag har det: frukosten väntar. Och börjar du inte dina resor strax i
dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går allt detta an,
Albert?
Han sade ändå inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg detta
svar: Det går an.


Noter

Berättelsen "Det går an" var avslutad, och Richard Furumo, som under
sista kapitlet hållit huvudet halvsänkt och med en meditativ, svärmisk
blick blott skådat framför sig rätt fram i rummet, höjde nu sin panna
helt och hållet, med ögonen milt fästade på Jaktslottets chef. Han
yttrade ingenting.
Var det inte mera? utbrast herr Hugo.
--Nej, inte nu.
Detta är således den lilla märkvärdiga historia, varav jag inte haft del
förr; men om vilken jag hört sägas allt möjligt både ont och gott? Det
är oförsvarligt, att Richard inte längesen låtit mig känna och införa
den i Jaktslottets annaler. Vad innehållet beträffar, påstår man, att
det skall ha satt Sverige i uppror vid sin första apparition; men att
saken sedan gått så framåt, att det uppväxande släktet i allmänhet
numera tar den för avgjord. Jag vill till och med påminna mig i in- och
utländska tidningar ha sett anmärkas, att denna obetydliga pjäs skall ha
kommit att gå i spetsen för _tendens_romanerna i Sverige, eller liksom
ha utgjort begynnelsen därav här i fäderneslandet. Vad säger du därom?
Furumo teg, såsom alltid då estetiska frågor yppades, dem han sällan
eller aldrig förstod.
Frans Löwenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik, höll
sig dock nu tillbaka, måhända av orsak, att han såg sig omgiven av det
församlade statsrådet, vilket närvarit under berättelsen.
Förträffligt för herr Hugo föll det sig då, att det statsråd som
tjänstgjorde i skön konst steg upp, vände sig till alltings chef, och
bad om ordet.
Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick.
Jag har, sade nu denne, begärt ordet, endast för att till historiken om
"Det går an" lägga en notis. När denna Furumoiska berättelse trycktes
första gången, skedde det med så stor enkelhet, att inte en gång
kapitelindelning ägde rum, och det hela bar endast till överskrift "En
vecka". Då den ånyo trycktes, sågs editionen kapitelindelad, alldeles så
som herr Richard i afton föredragit den; men utgivaren hade tillika satt
en ingress framför ...
--En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det säga? Någon sådan har jag
inte hört i dag?
Den tillhör inte heller stycket själv, och är inte av herr Furumo, efter
vad jag tror.
--Hur låter denna vidfogade ingress? Har herr statsrådet reda på den?
Eller kanske du, min Richard?
Nej, svarade denne. Jag har väl sett den i tryckta exemplar, men inte
vidare.
--Jag kan redogöra därför, gentog statsrådet. Under mina estetiska
studier har jag inte kunnat undgå att även fästa mig något vid "Det går
an"; och jag utgör en, som händelsevis äger ett exemplar därav.
Bra! då kan jag få del av ingressen, såvida den förtjänar höras?
--Det beror på tycket. Då jag förnam, att herr Richard i afton skulle
föredraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ... min
lilla sällsynta bok.
Min Gud, låt höra, herr statsråd! hur detta vidfogade har sig?
Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, bläddrade i den med
glimmande ögon, slog slutligen upp titelbladet och sade: Får jag läsa
högt?
--Ja visst, min bästa vän!
Så här låter den där ingressen, som i andra editionen varit insatt före
själva stycket:
Man säger, att ett fint flor hänger framför Europas framtid och
hindrar oss att tydligt se de gestalter, som därinnanför vinkar åt
oss. Jag tror det. Floret är inte alldeles genomskinligt, på flera
ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck än på andra:
så mycket mindre kan det genomskådas där. Det vore lågt, om vi i så
stora ämnen skulle känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss
kunna med visshet uttala vad som lever innanför slöjan i en ännu ofödd
tid, och som Gud inte förgäves skymt till hälften; men det är oss
nödvändigt, likväl, och människan värdigt, att om den stråt, som vi
själva och våra barn har att gå, anar så mycket, som behövs för att
träda i den rätta riktningen. Det enskilda, som möter i det kommande,
kan och får ingen veta; men det allmänna ... själva stråten varthän
... utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till
hälften en avundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men
döljer partierna vid vägens sida. Dem får vi dock mer och mer skönja,
allt efter som vi skynda framåt.
Människan måste ändå en gång lära känna sig själv, det kan inte
hjälpas. Ju uppriktigare, ju bättre; jag kan inte tro annat. Vad har
då varit gagnet av tusenåriga osanningar? Att samhället vacklar i
själva sina grundvalar. Vad har de enskilda skördat för frukt av det
oupphörliga hyckleri, vartill de tvungits? Tvungits, säger jag. Jo,
frukten har blivit verklig osedlighet med titel av moralitet: och en
annan frukt har medföljt, verklig olycka med titel av lycka.
Det är klart, att vad vi här talar om, måste angå de så allmänt i
fråga komna tidens problem, eller något av dem. Det är dessa ämnen,
som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det är en klass av saker, som
alla människor tänker på, och som ingen vågar tala om. Samma klass är
det, som, ifall och när den kommer till tals, blir mycket illa
anskriven, illa utlagd, förkättrad, fördömd; ty den innehåller ett av
fröna till mänsklighetens räddning i sedligt avseende; och historien
kan endast uppvisa ganska få exempel på att inte människornas lärare,
i massa tagna, i alla tider flytt vad som länder till hjälp, avskytt
räddningsmedlen, benämnt räddningen själv undergång, och till bistånd
däremot uppkallat allt ont, som stått till buds, helgande det genom
namn av gott. När en tids arbete oupphörligen går ut på att rädda,
hjälpa och förbättra själen, ropar de lika oupphörligen, att tiden är
jordiskt stämd: de ser inte, att deras egna för sedlighet gjorda
inrättningar för till verkliga laster, eller åtminstone inte hindrar
dem. Vi rår inte för, att detta är ett faktum, avsikterna må vara
vilka som helst. Vi smädar ingen; vi önskar välsignelse över alla.
Men vad de ämnen angår, som ligger för tidevarvet att komma, så må man
gråta om man vill, men hindra dem kan man inte. Mänsklighetens och
sedernas småningom skeende räddning kan inte undvikas.
Man kan väl säga, att människorna nu faller ned över de materiella
intressena och går att bli allt mer kroppsliga; man kan säga det så
länge man inte inser, att det just är själarna, som vår tid i själva
verket mest av allt arbetar för. Det är räddningen av det sköna och
oskyldiga i grunden av vår ande: det är upplivandet av det i sanning
goda, av det idealiskt förhoppningsfulla, som Gud tillåtit, emedan han
skapat det: det är frågan, en gång, om försvaret av det enda på
jorden, som för människan äger värde, eller bör äga det: om en i
årtusenden misskänd himmel. Man kallar intresset härför jordiskt?