Det går an - 8

   ligger i detta uttryck någon mening? det är då intresset för, att dock
   äga någon skymt av himmel på jorden: en skymt, som Gud måste vilja att
   vi önskar oss, eftersom han själv skapat den. Men denna skymt av
   himmel har människorna jagat bort ifrån sig, och jagar den ännu så
   mycket de förmår; ty de anser nödvändigast av allt att göra sig
   olyckliga i stort. Inte olyckliga i smått; tvärtom utgår nästan alla
   institutioner på att hjälpa i det lilla, att försäkra oss ägandet av
   det obetydliga, att göra oss lyckliga i småheter, blott de vinner sitt
   mål att göra oss lyckan i stort och i det verkliga till en ren
   omöjlighet. Detta besynnerliga strävande har till sin första orsak
   något visst aktningsvärt; men till sina följder hotar det att upplösa
   mänskligheten och att, jämte lyckan, även fördriva all moral. Vad kan
   det då vara för ett till avsikten aktningsvärt, som till sina följder
   blir så förfärligt? Jo, genom misskännande av vad _sed_ och _lycka_ i
   sig själva, det är, enligt människans sanna natur är, har man trott
   sig endast kunna alstra grundlig religiositet i oupphörligt sällskap
   med personlighetens förstörande: det vill säga hos en människa, vars
   alla former, _såsom individ_, sönderkrossades och upphävdes. Man har
   trott det sedliga ligga i det blott och bart _allmänna_, vilket man
   därför kallat det _rena_. Man har inte sett, att av all personlighets
   _enskildhet_ är allenast _det_ förkastligt, som är emot skapelsens
   sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt hos den,
   långt ifrån att böra förjagas, är själva det ena villkoret för
   personen att vara vad den bör. Så står man med all sin aktningsvärda
   välmening vid det resultat, att goda seder inte uppspira på jorden,
   oaktat krossandet och förkränkandet av det enskilda. Inte heller genom
   avgrunder av kval nås någon rätt moralitet. Är då vinnandet av ren sed
   en för människan oupphittelig skatt? Efter vår förmodan måste
   sedlighetens gåta lösas med detsamma som lyckans gåta. Det är
   människans högsta problem att finna harmonin mellan verklig, ren sed
   och verklig, ren lycka i stort. Kan till någon tid eller för något
   särdeles fall inte bägge förenas, utan endera måste _tills vidare_
   åsidosättas: då må lyckan fara, sed är angelägnare då: för denna tanke
   dör vi och blir martyrer. Men att sträva till vinnande av bägges
   harmoni måste vara samhällets enda stora mål; allt annat är falskt,
   eller smått; att lida vad som inte behövs för det rätta, är en oriktig
   martyrdom, feg ibland människor och fördömlig inför Gud. Det kristna
   samhället får inte längre häfta i de hedniska idéerna om hämnd och
   yttre offer, som till intet i grunden tjänar och varpå Kristus gjort
   ett slut: allenast vi följde honom!
   Vad vi hittills sagt, borde vidare utföras. Men vi varken kan eller
   ens önskar ännu, att se avhandlingar över dessa ämnen. Man bedrar sig,
   om man tror, att vetenskapliga system, som till något skall tjäna, kan
   skrivas på förhand i allt. Man måste först lära känna människorna
   själva, se dem i deras vinklar och vrår, lyssna på deras hemligaste
   suckar, och inte heller förakta att begripa deras glädjetårar. Det är,
   med få ord, trogna berättelser, tavlor ur livet, som vi behöver:
   exempel: insamlingar, rön. Vi må göra vilka betraktelser som helst
   över rönen: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem farliga. Men är
   rönen dock verkliga, så utgör de, oaktat vilken egenhet som helst,
   just de nödiga förgrunderna, de oundgängliga villkoren för en rätt
   kännedom om ämnet. Ty man har först då någonting att avhandla, man
   kan först då säga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, åter,
   bör gillas. Efter sådana grundvalar, lagda på inre erfarenheter om
   människan, må filosofen komma, för att fullständigt och åt alla sina
   håll bilda systemet, utveckla, lära och råda. Man torde invända att
   filosoferna och lagstiftarna följt denna ordning i alla tider; men det
   är historiskt osant. Några högst få (och de till största delen i
   äldsta tider) har ur livet självt, såsom källa, hämtat kännedomen om
   människan, och därefter skrivit. Men filosofer till tusentals har
   sedan, under kammarstudium och blott genom läsning av vad andra
   upptecknat, kommit till slutsatser och bildat system, ganska
   minnesvärda för att begripa filosofernas egna biografi och eremitiska
   tankegångar, men verkliga plågoris och ett andligt fördärv för
   mänskligheten, när de lyckats göra sig gällande till verkan i
   samhället. Vi skall djupt vörda, vi skall i stoftet nedfalla för
   filosofin, när den en gång blir.
   Det manuskript, som jag här går att meddela, innehåller berättelsen om
   en händelse blott. I denna händelse har naturligtvis inte allt möjligt
   hänt, som kan höra till ämnets sak; den kan således för ingen del
   ensam tjäna till grundval för någon avhandling, vilken alltid bör
   fylla anspråket på fullständig uppfattning av sitt föresätta mål. Men
   det skulle fägna mig, om denna händelse av läsaren inte anses alltför
   ringa, och inte människorna, som rönt den, alltför obetydliga. Vad de
   säger varandra och vad de gör, betyder verkligen, åtminstone i första
   hand, ingenting annat, än att de säger det åt varandra, och handlar
   så: däruti just är händelsen ett rön, ett faktum, en tavla ur livet.
   Att fördöma, eller att gilla detta faktum, tillhör avhandlingen.
   Huruvida, således, vad de talar och gör äger tillämplighet för någon
   annan ... det beror på något annat än denna berättelse. Vi träffar här
   vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets blomma är en finkänslig mimosa,
   vars lättretliga nerver ryser och hastigt sammandrar sig kring
   blomkronan för varje hand, nog djärv, kall och ohemul, att vilja med
   själva fingrarna komma åt så kyska blad. Hon älskar att förstås, men
   inte att beröras.
  Härefter följer nu själva berättelsen _"Det går an"_.
  --Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var uppläst. Men nu ber jag
  herr statsrådet, tillade han, öppet säga om "Det går an" verkligen utgör
  ett "tendensstycke" såsom man från flera håll lär påstå?
  Denna fråga måste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade
  konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska berömligt för en
  komposition att den är tendensmässig; andra håller det, ur artistisk
  hänsyn, för ett fel. Men i bägge fallen påstår jag, att "Det går an",
  liksom alla de övriga Furumoiska romanerna och småberättelserna, inte är
  tendenspjäser.
  --Varav kommer då, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem så,
  och i synnerhet, efter vad jag hört, "Det går an"?
  Det har ingen annan grund än ett misstag, orsakat framför allt därav,
  att man själv inte syns ha gjort sig rätt reda för vad man menar med
  "tendens".
  --På konstområdet är detta en ganska ingripande fråga. Tendens, om ordet
  blott och bart förstås som "riktning", måste otvivelaktigt allting i
  världen ha; men om det talas inte i konstnärlig mening.
  Nej, visst inte. När reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke
  förekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller,
  om det väl görs av någon bland dem, men reflexionerna är av den art till
  innehåll och ton, att de inte kan tillhöra den persons karaktär, som
  yttrar dem; eller, om de även ingår i individens karaktär, men inte är
  fullt motiverade av situationen och tillfället, då de yttras (det vill
  säga, att individen inte har någon anledning eller skäl att då yttra
  dem); i alla dessa fall har lärdomarna, så goda de i och för sig må
  vara, dock blivit oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i
  dålig mening kallar _tendensväsende_. De står där då endast, såsom man
  uttrycker sig, för författarens eller, kanske rättare sagt, för
  lärosatsernas räkning såsom sådana; vilket inte är på sin plats, emedan
  dylikt tillhör vetenskapen, men inte konsten. De nyssnämnda fallen
  inträffar inte i "Det går an"; ty de däri förekommande maximerna uttalas
  av en bland styckets handlande personer, Sara; de överensstämmer fullt
  med hennes karaktär, och har helt och hållet sitt motiv i situationen
  eller händelsen; hon har, nämligen, fullkomlig anledning och skäl att
  yttra dem då hon gör det. Lärdomarna ligger således inte utanför
  stycket, är inte inskjutna däri, utgör inte parasittillsatser. De visar
  sig, tvärtom, vara styckets konstnärliga tillhörigheter, och står där
  inte för berättarens eller lärdomarnas egen räkning, utan såsom
  ingredienser av skildringen, nämligen här av den i stycket uppträdande
  och handlande personens själstillstånd eller sätt att tänka. Därmed
  förnekas för ingen del, att inte maximer och tankar i ett stycke tillika
  kan sammanfalla med berättarens egna, eller hålla gott stånd även på
  vetenskapens område (det vore alltför besynnerligt om inte någon gång en
  eller annan av ett styckes personer också skulle kunna komma att i något
  tänka lika med berättaren själv; eller om de alla skulle vara så
  narraktiga, att inget av vad de säger kunde slå in med vetenskapens
  fordringar och med äkta sanning); men saken är allenast den, att
  lärosatser och reflexioner, som förekommer i ett _artistiskt stycke_,
  där inte är till för själva lärdomarna eller det i dem innehållna sannas
  skull, utan för personskildringen och händelsemålningen. Däremot i en
  avhandling, det är: i ett _vetenskapligt stycke_, står allt det
  reflexiva och läromässiga just för sin egen räkning, ty här utgör
  satsframställning och systemskildring saken.
  --Jag begriper nog, inföll herr Hugo, att detta måste utgöra en av
  huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den förra inte
  kan ha tendensväsende i sig. Tendens i god eller enkel mening (blott
  såsom "riktning") måste naturligtvis alla, även artistiska, stycken
  äga; till exempel: Iliaden har den tendensen att visa grekernas krig med
  trojanerna ända till Hektors fall; Aeneiden har till tendens, att omtala
  hur Aeneas kom till Italien och bosatte sig med sitt folk i Latium;
  Gerusalemme Liberata har den tendensen, att besjunga Jerusalems
  intagande; Henriaden ... men vad nämner jag? Allt sådant menar ingen
  människa, som talar om tendensmässighet i ett konstverk, ty det angår
  rätt och slätt blott den omständigheten att verket har någonting till
  "ämne", vilket måste vara både oskyldigt och oundgängligt.
  Tendensväsende, så fort detta är något man talar om såsom en särskild
  egenskap, måste således, fortfor den andre, alltid i ett konststycke
  innefatta fel, vara en parasitisk utväxt. När man hör folk berömma
  romaner, dramer eller lyriska pjäser för sådant, kommer det endast av
  missförstånd eller grumligt begrepp om saken.
  --Men herr statsråd! ... inföll hovmarskalken och lutade smått sorgligt
  på sitt vackra huvud ... förnekas kan dock inte, att poetiska eller,
  såsom vi säger här, artistiska stycken även kan vara ganska lärorika.
  Känner man inte en innerlig själens glädje när så inträffar?
  Utan tvivel.
  --Kan man inte fägnas åt goda maximer, ur vilken mun och i vad form som
  helst de låter höra sig?
  Gudbevars.
  --Utövar inte berättelser och poesi över huvud en stor makt på
  allmänheten? Romanlitteraturen, där den går i tidevarvets bana, i de nya
  idéernas ande och till framåtskridandets tjänst, förbereder till en stor
  del känslorna och tänkesätten hos det uppväxande släktet. Detta befinner
  sig, genom något som skulle kunna kallas opinionernas strömsättning,
  innan man vet ordet av på en helt annan plats inom civilisationen, än
  man väntat och fädren föreställt sig. Det är till och med inte sällan
  fallet, att läsningen av romaner, i synnerhet de betydelsefullare,
  medfört undransvärda förändringar hos själva de gamla: många av dessa
  känner en mängd av sina fördomar och äldre föreställningssätt ramla
  överända: de hänrycks och blir unga för andra gången, såsom det har hänt
  mig själv.
  Onekligen.
  --Om vilken skillnad talar vi då, herr statsråd? Goda lärdomar är ju
  alltid goda lärdomar?
  De är så, svarade han. Satser och maximer kan alltid vara lärorika,
  antingen de står i konststycken eller i vetenskapsstycken; skillnaden
  ligger blott i att de i förra fallet utgör en del av person- och
  händelseteckningen, men i det senare ingår i teckningen av ett
  tankesystem.
  --Hm. Jag begriper.
  Däri bestod deras olikhet. Men lika är de i, att i bägge fallen kunna
  verka mäktigt och lärorikt.
  --Nå, än tendensromanen?
  Den kan visserligen också verka något, det förstås; men liksom den är
  sämre till sitt slag, emedan den varken utgör ren konst eller ren
  vetenskap, så är den även till makten vida mindre. För tillfället kan
  visserligen en med talang skriven tendensroman göra intryck; och den
  lever stort för stunden. Ett äkta artistiskt stycke har dock egenskapen
  att aldrig dö.
  --I sanning, min herre ...
  Men den livlige studenten lät inte hindra sig från sin utveckling, vari
  han inte bara fortgick, utan till och med litet repeterade sig.
  Vanligen, sade han, tror man att det blott är tendensromanen man har att
  tacka för det slags inflytelse på samhällets opinioner och den
  ombildning, varom här talas; emedan det man kallar "tendens" ligger i en
  hop inströdda satser, läror och maximer, vilka läsaren sålunda bekommer
  till sin undervisning och handledning. Häri döljer sig likväl ett stort
  misstag. Romanen betyder vida mer, då den är äkta artistisk, det vill
  säga, då den är fri från alla utväxter och parasitskott av reflexioner,
  nämligen sådana, som inte hör till konstverket självt, utan står insatta
  där såsom författarens särskilda tankar för egen räkning; varjämte
  personerna och handlingarna själva endast förekommer som en art språkrör
  åt författaren, ett slags mannekänger, uppställda i diverse positioner
  för att härigenom inprägla den och den vissa sanningen hos läsaren.
  Dylikt är på konstens område främmande och förfelat, oaktat man villigt
  må erkänna välmeningen och allt det instruktiva, som härmed avses.
  Tendensväsendets ofog består i att vilja predika med konstens mun. Skall
  man då inte få inhämta några lärdomar av ett arbete, därför att det är
  ett konstverk? frågas; och varför får inte också ett sådant vara
  instruktivt? Svaret är, att man utan tvivel därav skall lära sig ... och
  lära sig mycket! Men inte på ett sätt lånat från vetenskapen, och endast
  _där_ gott. Lärdomarna blir förvirrade och ofta falska, då satserna,
  varmed de låter höra sig, obehörigt inblandas i en konstproduktion, i
  stället för att i sann logikalisk form bibringas, vilket sker när
  vetenskapen själv, som sådan, i och ur ett system föredrar lärosatserna.
  Men ... frågas ytterligare ... på vad sätt kan då konsten, ren och
  riktigt, vara instruktiv? På samma sätt ... svaras ... som händelser och
  personliga karaktärer ute i den verkliga världen kan vara ganska
  lärorika att betrakta, höra och inhämta, utan några dem åsatta
  papperslappar, med påskrivna slutsatser, omdömen, sensmoraler, maximer,
  reflexioner. Och ... för att gå ännu ett steg ... månne inte alla dessa
  personer, av kött och blod, månne inte alla dessa betraktade händelser
  gör ett så mycket djupare intryck just därför att dylika parasitlappar
  inte sitter fästade på dem? Månne de inte är innehållsrika och
  instruktiva? Utan tvivel! Så, men inte annorlunda, kan och bör även ett
  konstverk vara undervisande, när det är äkta och riktigt. Så snart det
  är fråga om reflexionens sanning i och för sig, så står saken på
  vetenskapens område; och skälet, varför det är så angeläget att inte
  sammanblanda vetenskapens med konstens framställningar, ligger just
  däri, att satsens sanning, för att utfinnas, måste ses och prövas i sitt
  sammanhang med systemet i övrigt, vilket inte kan ske utan inom
  vetenskapen själv. På denna stora och till sina följder både för konst
  och vetenskap viktiga åtskillnad syns författarna i allmänhet inte göra
  tillbörligt avseende. Det ser till och med ut som om de, vid bildande av
  sina poemer, dramer, romaner osv, inte en gång alltid förstått eller
  vetat av den; och därav händer, att deras personer inte sällan saknar
  kött och blod (inte är individer, utan blott _typer_ ... loci
  communes-människor), och att deras händelser inte heller har rätt liv;
  enär bäggedera endast framstår som dimbilder, som bleka skuggor av
  reflexioner, egentligen hemma i ett helt annat land, nämligen
  vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendenspoesi (vare sig i
  romanväg, dramatik eller lyrik) har hela sin grund i misstaget, att inte
  lämna nog uppmärksamhet åt den här omtalade åtskillnaden. Författaren
  eller författarinnan vill nödvändigt instruera. Förträffligt! Men varför
  skriver då inte han eller hon en avhandling i ämnet? Då vore saken på
  sin rätta plats. Jo, svarar de, emedan avhandlingar läsas av ingen, men
  romaner av många; och då vi gärna vill tjäna allmänheten med
  undervisning, så väljer vi helst den framställningsform, som mest slår
  an och bäst går i folk. Detta innebär ett nytt misstag. Goda
  avhandlingar läser man mycket hellre och mera, än dåliga romaner; och,
  vad förnämst är, man har vida mera andligt gagn av dem.
  --Gott, sade herr Hugo, såg sig omkring med en fryntlig blick och steg
  upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och förklarade
  aftonen avslutad.
  Sedan han kysst sin syster och sina barn, ämnade han avlägsna sig ur
  salongen och slå några slag i trädgården innan han trädde till sängs.
  Men då fick han vid själva dörren öga på Richard Furumo.
  --Hör! utbrast han, jag har ett ord till dig innan vi skils i kväll. Du
  skall ha tack för vad du berättat i dag. Men nu ber jag dig, att nästa
  gång vi råkas till skaldeafton låta oss få del av ännu ett annat
  förutbekant stycke, varav jag själv hittills också endast känner några
  fragment genom ett och annat namn i våra Songes; och som jag önskar både
  höra och äga fullständigt i min Jaktslottsedition. Sedan det blivit
  avslutat, skall du åter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar,
  Silkesharar och sådant, varefter jag ... det bekänner jag ... känner den
  största längtan.
  Vad önskar min herre då nu för ett stycke förut?
  --Jag är inte rätt säker på namnet, svarade herr Hugo, men jag har hört
  därom i vad jag tror den där "Sansade kritiken" kallade de Dödas sagor?
  Aha, inföll Richard. Det är frågan om _Murnis_-böckerna?
  --Ganska möjligt att de heter så.
  Ämnet där, fortfor den andre, rör till en del de antika gallerna; men
  för det mesta sker händelserna i andevärlden.
  --I andevärlden? Ja just. Jag har förnummit, redan i Songes, att så
  skall vara. Vad tycker du, Eleonora? Frans, Aurora ... i andevärlden,
  mina barn!
  Farväl, farväl tills vi råkas!
  
  SLUT