Det går an - 4

förklaras som man behagar, och behöver inte betyda en fullkomlig
likgiltighet eller ett bestämt godnatt, såsom avsked. Det kan vara
tvärtom. Jag har lust att sätta henne på prov, plåga henne, och inte gå
upp. Vi ser varann i morgon! alltså inte i kväll? Förut hade det likväl
överlämnats åt mitt eget val att bestämma vilketdera jag ville? Jag
skall pröva henne: jag går upp på en minut; en halvminut.
Han steg sakta trappan uppför, gick den långa gången fram, satte nyckeln
varsamt i låset, låste upp, steg in. Här var tyst. Han nalkades i
halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt på en stol avlagda och
hopvikta. Hon själv? Han sträckte fram huvudet att se. Hon sov redan,
med ansiktet vänt emot väggen.--Alberts första känsla var en sval
hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, men
rätt och slätt som underofficer, anslogs han oemotståndligt av en så
enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att
veta om han inte ändå skulle återkomma, såsom han nu också i sanning
gjorde ... hade lagt sig tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre
uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier.
Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då mycket
säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat hur det
skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade därinne. Vad
betydde han således för henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en
dörrpost ... ett lika mycket.
Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste flicka utan
svårighet vara närvarande vid sin toalett? Alltför smickrande att njuta
samma ynnest!
Albert drog av sig stövlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv över
golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar,
uppsökte han sig en sådan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt
ryggstöd: en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet
återfinns i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom
auktionens världskringspridande välde.
Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den,
tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och ämnade somna. Men han
kunde inte en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes
stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring
honom. Han såg framåt sängen. Den sken vit, till följd av värdinnans
rena, nymanglade örngottsvar. För övrigt tyckte han, att den var död och
meningslös.
Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men inte dess
mindre såg han. Vad såg han? En lång arabesk framrullade sig för hans
inre syn. Där framkom alla de små särskilda händelserna under den
förflutna dagen, och Saras bild förnyade sig ständigt, men så mild, så
glad. Det var, till en början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du;
så, när hon kom med cigarren; så etc etc etc. Kan det vara möjligt,
efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.
--Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp emot taklisten:
hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett
bord? hatar man en möbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!
Han lyddes, för att upptäcka om hon ändå inte på något vis skulle sova
oroligt. Men det märktes inte. Sara Videbeck är inte av dem som drömmer,
suckade han och slöt sina ögon. Till slut har hon väl ändå ett
glashjärta, hårt och kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann
varken efter att hata eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon
är själv en stol, känslolös: liksom hon hållit mig för en stol, och sagt
mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är
ingenting alls åt det hållet, som jag menar; varken god eller ond. Hur
kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men förlåt, sergeant,
du har orätt (fortfor han litet därefter): hon är inte, som du säger,
ett ingenting åt det hållet; minns du par exemple de där livliga
ögonkasten? den varma munnen? ... då och då ... nej, nog har hon sinne,
var viss på det: men om jag är den rätte, se det är en annan fråga. Vad
är hon då för en? Liderlig? hut åt hälsingland! det kan inte falla mig
in. Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, om jag bråkar
sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott
tjugofem år?
--Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat
denna önskan, såg han dock nu som allra bäst ut genom fönstret och upp
emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och började visa några
stjärnor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att få bort all imma.
Vad är själva denna ruta? började han monologisera. Vad är här i världen
en glasruta? Den är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan
inne och ute: underbart nog; ty själv syns rutan inte, och skiljer
likväl så bestämt emellan den lilla människovärlden Inne och det
omätliga stora Ute? Jag kan i rutan själv se intet, men genom den ser
jag likväl nu himmelens stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig;
inte just en låg varelse ändå, tycker jag; men inte heller mycket hög i
värde; ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag ville så gärna rista
in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i västfickan, jag har
lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod, att därmed kunde glas
icke skäras.
Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller
han inte tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: med ett
ord, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig sorgsen
tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant,
Albert! blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare
vart det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna
därinne. Pulsarna slog utan hetta: helt långsamt och dovt klappade
hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.
FOTNOT:
[3] Hälsingland, begagnat till svordom, kan ju få lov att skrivas med
litet h?


Femte kapitlet
_Mycket, mycket blir nog övrigt ändå,
som vi får tacka varann hjärtligt för,
menar jag: och som inga pengar kan gälda_

Om morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin stol:
även en liten rörelse förmärktes där borta på täcket. Den i låset
utanför kvarglömda nyckeln vreds helt vackert om, dörren gick upp och in
trädde Annette med en kaffebricka.
--Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet! sade hon, talför
och beskäftig, såsom det stundom händer uppasserskor i småstäder att
vara. Herrn är redan uppe, ser jag? förlåt! jag vet, att resande annars
helst dricker på sängen, men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan är
redan halv sju; de många baronerna höll oss länge i sväng i går afse,
innan allt vart skräpat till lags som de ville ha det. Gud låte det nu
smaka och vara klart!
Sara höjde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram
till sängen, neg och bjöd, och vände den sidan av skorpkorgen, där den
skönaste skorpan låg och lyste, fram åt s'ta frun att ta.
Albert hade emellertid dragit på sig stövlarna. En knappt märkbar nick
ifrån Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla sken ifrån
hennes nyvakna glada ansikte var för honom en uppfriskande
morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade åt honom; han
gick fram och satte sig på den breda sängkanten, varigenom den under
natten obegagnade delen av bädden töjdes ned. Annette bjöd nu honom sitt
kaffe. Han tog och det smakade.
--Befaller herrskapet mer? frågade hon beställsamt i dörren.
Varför inte, sade Albert. Hon gick ut.
Efter en stunds förlägenhet anmärkte han: Bästa Sara, jag inser hur du
med rätta förargas över de falska titlar folket ger dig och mig; men
under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och dumheter, om
detta får ha sig så som det en gång tagit sig för att begynna ...
eller ...
Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas inte. Jag skulle för
ingen del ha velat utsprida en osanning, men då den gjort sig själv, så
... och ... Albert, jag är mycket glad, att du nyss inte missförstod
mig, eller misstyckte, då jag vinkade till dig att komma hit och sitta
ned den där delen av sängen ... det är en förskräckligt bred och rar
säng det här, jag har sovit som en drottning ... men jag vill inte att
flickan skulle märka, att den där delen varit obrukad: hon skulle
därigenom fått underliga tankar om oss.
Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: Jag skall gå ned
och se efter, att de spänner för.
Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit; också en parvagn, hö
och halm hela bottnen full, samt två sitsar, bestående av vanliga hårda
bondstolar. Hon tycker inte om de här bondsakerna hon, det har jag hört:
gästgivaren måste låna mig en sits med dyna, sade han för sig själv.
Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den
bands med nya grimskaft fast över framvagnen. Men, tänkte Albert åter,
här mitt över axeln emellan framhjulen skakar det förbannat. Det är
bättre, att bonden själv sitter där och kör, och vi sätter oss i
eftersitsen mitt emellan axlarna, där. Annars är jag själv mest road av
att köra och sitta längst fram; men Gud vet om hon blir glad åt att ha
hästsvansarna så nära sig: nästan ända in på fötterna. I synnerhet då
det bär utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i knäet på
sig. Sådant roar mig: men hon, tror jag säkert, muntras inte av så
lantliga upptåg: jag skall gå upp och fråga var hon vill sitta.
Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till barnslighet.
Emellertid hoppade han elastisk och glad uppför trappan, var vid dörren,
låste upp och gick in. Sara stod redan på golvet, påklädd och färdig
från topp till tå. Hatten var likväl inte ännu anlagd, och den sex
kvarter långa hårflätan inte hopvirvlad i sina ringar, för att ligga
ovanpå nacken till kamfäste.
--Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte ännu hälsat på varann?
Jag har sett genom fönstret, att vagnen där på gården redan är framme.
Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och litet svävande röst ...
du har farit bra illa för min skull i natt?
I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg härvid ett uttryck av stor
tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat förtroende till hans
person: och till på köpet låg ändå i det uttrycket en inte så liten
blandning av kvinnlig skämtsamhet.
Albert svarade inte. Men det var omöjligt för honom att i detta
ögonblick inte göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste
henne helt hastigt.
Sara Videbeck gick strax därefter bort till deras packning, för att se
över och betänka hur allt skulle läggas i vagnen för att fara väl. Då
Albert stod i dörren för att gå efter bonden, vilken skulle bära ned
sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:
Jag har överlagt något. Det är bäst att du ensam skriver i dagboken
under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan sällan
addera, och de förargar mig så när jag skall räkna med dem, att jag
mister humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad härifrån och
till Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling milen, 15-1/2 mil, gör 7
rdr 36 sk.; vagnpengarna 46-1/2 sk.; ökad skjuts ifrån städerna Arboga
och Örebro (flera städer får vi inte), och nattkvarter, alltihop
tillsammans 11 rdr 6 sk. Se här: jag tror inte jag räknat rasande, ty
jag är van och kan det. Räkna ändå över själv.
Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten inte, men höjde inte
heller upp handen för att ta emot de ur börsen framrullande
silverpengarna.
--Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, och du
reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går någon gång,
att du sade du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till
Mariestad? Jag beräknade vår gemensamma skjuts dit: har jag haft orätt,
så säg mig ...
Inte grubblade jag därpå, svarade han. Men jag nekar inte till, att det
skulle ha roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam av
mitt så länge, ty jag är inte precis gäldstufärdig; och när jag till
slut inte längre fick åka i ditt sällskap, så kunde vi ju alltid då ha
likviderat oss emellan sedan ... och ...
Sara såg på honom med stora ögon. Jaså? sade hon till slut och slog den
halvsorgsna blicken litet åt sidan. Nej, Albert, var inte en sådan där
pratmakare. Alla likvider efteråt blir svåra för folk, som tycker om
varann. Du skulle bli lika förlägen då, som nu, att ta emot min andel;
och jag skulle vara ännu förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att
till slut kanske inte få giva den. Att stå i sådan där tacksamhet är
olidligt.
Min Gud, Sara, är då ömsesidiga tjänster ... är ... ja ... tacksamhet,
människohjärtan emellan, en så olidlig känsla?
--Tacksamhet ... Albert! (hennes ögon höjdes underbart härvid) det finns
saker, som man aldrig kan avbörda: ljuv är tacksamheten då, och att stå
i evig skuld till någon det är ljuvt då. Men skjutspengar, och pengar
för mat, och för hyra, och slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet
för, men inte jag. Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så
fick jag hålla till godo och ta emot; skämmas, blygas och tacka: gråta
och tacka. Men för att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin
lättjas; och så länge möjligt är, tänker jag skaffa mig medel. Tala inte
därom, ta pengarna här i handen, Albert! och var en karl ... Ack,
mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt
för, menar jag, och som inga pengar kan gälda.
Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta av hennes långa,
mörka ögonhår, föll ändå inte ned; den drog sig småningom åter in i
ögat. Således, utan att det vart gråt av, ökades blott blickens sken,
och den glimmade överjordiskt.
Albert började fatta, att det alls inte var lågt gjort att ta emot de
där pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att han
helt noggrant, liksom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han fann summan
riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: du har räknat
rätt, Sara.
Hon förstod den seger han vann över sig, och belönade honom med en egen
slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att två
adderar; det blir då alltid dess bättre gjort. Härmed tog hon sin långa
fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte hatten på och
nalkades dörren.
Sergeanten glömde fråga om sitsernas läge. De kom ned på gården och
tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med
det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den långa vagnen,
under det att Albert gick in till gästgivaren, betalade och skrev i
dagboken.
--Pass skulle väl också ses, yttrade värden, men för herrskapet kan det
inte behövas.
Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för hans ögon.
Han läste. Serg ... Serg ... ja, det är mycket bra. Frun står väl inte
nämnd här men det gör ingenting. Det är alltför bra.
Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag tog ut mitt
pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan
ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag inte ville
besvära polisen med att skriva nytt pass.
--Nå, det begrips; vad gör det också? Ordentligt folk, som reser
anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr
sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjt med hästarna. Det är mina
egna.
Jaså, herr gästgivare. Nå kanske jag då medsamma får erlägga skjutsen
till Fellingsbro, så är det gjort.
--Nej, det behövs inte; fast det kan också gå an; drängen är supig.
Se här ... fem fjärdingsväg ... och se här litet över till ... vart gick
Annette? var så god och tag detta för hennes räkning.
--Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om
jag får bjuda! så här på morgonkvisten skadar det inte. Säg, skulle det
inte gå an, att jag fick bjuda frun därute ett glas? Jag har fin
malaga.
Jag räds att Sara inte vill ha, så här tidigt.
--Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad om att frun är
från Västergötland? ett förträffligt val, som herr sergeanten gjort: jag
vill nu önska, att bondvagnen är till lags och inte skakar för mycket;
men när man inte har eget åkdon, får man nöjas. Jag är själv gift från
Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är skam till sägandes
släkt med en, som är släkt med själva Hörstadius. Jag har sett herr
sergeanten en gång förr: lång, vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att
ännu en gång få ... på uppresan ... mjuka tjänare ... mjukaste tjä ...
Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gästgivarens nästan faderliga
huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom
tydligt om hans egenskap av underofficer.
Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom
efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! myste han.
Men Sara vände bort huvudet och yttrade förtretat, halvhögt: Med sådant
upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.
Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarna jämte piskan,
och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, och höll i
sin tankspriddhet på att köra fast.
--Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade hon.
Sergeanten förargades, emedan han berömde sig av att köra ganska väl.
Han ryckte till hästarna med tömmarna, gav dem en pisksläng, och for av
ut genom porten och sedan bort över Arbogagatorna fram till västra
tullen, så att det rök om gatstenarna. Att vagnen härunder skakade och
hoppade, kan man föreställa sig. Kör vackert, herre! erinrade drängen,
som satt i stolen bakom och reste sig till hälften. Hut, lymmel, sitt
ner och håll käften! röt sergeanten.
Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig tillät en
ganska hastig fart, utan att någon därav kunde finna sig stött. Drängen
teg också och slumrade in, i synnerhet som det inte var hans egna
hästar. Sara hade suttit småhäpen alltsedan porten, och en eller annan
fruktande blick, kastad åt höger, utgjorde en spaning efter om Albert
månne var riktigt ond?
När sergeanten körde hästar, var han gärna så upptagen av detta nöje,
att han inte såg eller hörde på annat. En halvtimme, eller hel, yttrades
inget svenskt ord.
Sara sade en gång: Det dammar! Denna sanning var ovederlägglig och
således inte vidare att behandla.
Sara sade efter en stund igen: Det dammar förbålt! jag tror jag tar av
mig hatten.
Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så att han
väl inte svarade på det som sades, men dock frågade: Vill du hellre
sitta i efterstolen? jag ser på blacken där, att han ständigt slår dig
med sin långa oklippta svans på kängorna.
--Det har jag inget emot, han dammar av dem.
Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta i
eftersitsen?
--Bredvid drängen? har du då här i framstolen inte rum att köra, nu som
det är?
Åjo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att köra, och vi satte
oss bägge i efterstolen: där skulle det skaka mindre för dig, Sara.
--Jag kan inte säga, att det skakar just. Värre skakade det på Arboga
gator.
Men om du skulle ta av dig hatten för dammet, som du säger, vartill
tjänade det? Inte kommer det att damma mindre för det?
--Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, måste genast tvättas:
och det är besvär, ty den måste tvättas i själva sjön med borste.
Däremot en silkesschalett far dammet straxt av, bara man slår den ett
par slag över handen.
Ja, om du vill byta om på huvudet, så skall jag genast stanna och vi
stiger ur.
--Eller om jag skulle ta upp paraplyn och hålla emot dammet?
Dammet bär sig inte åt som regn ... avbröt sergeanten ... vilket blott
faller ovanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en
dessvärre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert väder.
Sara teg. Man åkte åter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt
vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i bakre
delen av vagnen.
--Vad ämnar han företa sig med våra saker! skrek Sara och vände på
huvudet. Albert saktade hästarna och såg sig om: det var ändå inte
farligare, än att drängen vridit sig om på den vänstra sidan, för att
försöka en lur på den.
Men härigenom kom Albert tillbaks ifrån sin förstämning, skrattade åt
den groteska ställning arbogasovaren intagit under sin inböjda hatt, och
sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en gång stannat, så håller
jag en smula: hästarna kan flåsa ut, vi har kört raskt: och då får du
emellertid byta om för dammet allt vad du behagar.
Han hoppade av, gick omkring åkdonet och gav sin reskamrat handen för
att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter
fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnavet föreföll henne tjärigt att
stiga på. Sergeanten tyckte hon letade för länge, varför han släppte
hennes hand och tog henne i stället hel och hållen, lyfte henne till
marken och sade: Nu skall du få se, att du genom åkningen blivit ovan
att stå.
Å, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du
rätt fort, Albert, i synnerhet på ... vet du, magistraten i Lidköping
har gjort ett förbud för resande, att fara på fyren genom gatorna.
--Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa till
Lidköping. Men uppriktigt, är du inte törstig i detta hundsfottsdamm?
Jag vet en liten källa här upp i backen. Tycker du inte, att denna nejd
är ganska vacker?
Kallas det här en nejd? har vi långt till Fellingsbro?
--Men har du då inte kärlek för vackra landskapsstycken?
Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De är så
sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken
hängande där hemma, sedan pappas tid, på väggen i verkstaden; men jag
har låtit bära upp dem på vinden.
--Jaså. Men finner du då inte, att här är en utsikt? Se ditåt ... dit
längst bort västerut ligger det sköna Frötuna, Dalsons förr, nu greve
Hermansons egendom.
Utsikter har vi åt alla håll, vart jag vänder mig, tycker jag. Men säg,
är det här då inte en socken? I Västergötland har vi alltid socknar, så
fort vi kommer utom staden. Och varje socken håller sin ämbetsmästare i
skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men inte gesäll. Men det
gläder mig, ännu har socknarna inte kommit så långt, att de håller egen
glasmästare, mig veterligt åtminstone inte socknarna vid Lidköping; ty
det vet jag, att jag har många gånger skickat ut till Råda, Åsaka,
Gröslunda, Sävared, Linderva, Hovby, Trassberg, ja ända till Skallmeja,
och låtit sätta i åt dem.
Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna och småtalade
med dem, då det syntes honom omöjligt att bringa den vackra flickan till
något förnuftigt samtal över landsbygdens behag. Torde likväl till
hennes ursäkt böra anföras, att nejden emellan Arboga och Fellingsbro
inte är överdrivet skön.
--Vad väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en stund,
sedan hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask och i stället satt en
ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över huvudet.
For upp? sade hon.
--Ja, Sara, for du inte samma väg upp till Stockholm, som vi nu reser?
Jag tycker du är något liknöjd för vägen och föremålen här?
Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på den
utanför Kållandsö, då den passerade från Vänersborg; och sedan seglade
den och for med mig härs och tvärs, ända tills den kom till Stockholms
Riddarholme.
--Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på gästgivargårdar och
städer, som vi nu har att färdas förbi och igenom på denna väg?
Det förstås, att jag skulle ha reda på dem, då jag ämnade ta den här
vägen på återfarten, och det gjorde jag för att jag har uträttningar i
Örebro och Hova. Jag skall sälja litet spegelgods där åt Selin, det kan
betala resan. Och det är ingen konst att veta besked på
gästgivargårdarna: se här skall du få se, Albert, jag har gjort en lista
på alla ställena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i
Stockholm, efter en uppgift jag fick. Och den listan läste jag över
utantill i går afton, innan jag somnade.
Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig fruntimmersstil.
Och detta låg hon och inpräglade i sitt minne innan hon somnade i går
afton, just då jag ...! (förkrossande tanke, som genomfor Albert). Du
sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta ämnen innan du somnade,
sade han högt och med en syrlig blick.
Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn; det var inte ledsamt.
Och så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, för att veta hur
mycket jag borde lämna dig på morgonen före avresan: det var roligt: jag
tänkte på dig därunder ... och somnade hastigt och gott.
Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte Albert.
Nu hade hästarna pustat tillräckligt, och sergeanten, inte i bästa
lynne, förargad åtminstone över människors sömnförmåga, gick bort till
drängen och väckte honom med en duktig stöt. Hans, Mickel eller Fähund,
vad du heter, är det att sova så, när man skall köra resande? upp fort
och ned ur sitsen med dig!
Drängen, yrvaken och häpen av den grova, stränga rösten, skuttade lydigt
och slavisk, såsom tjänare i städer ofta är, ur vagnen. Va falls? sade
han.
Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarna. Sätt din bondstol där
främst, och sätt dig själv i den och kör. Vägen fram till Fellingsbro är
nu så jämn och god, att det största nöt kan köra den. Jag är endast road
av att köra, då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort, säger
jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen baktill, mitt över
vagnen, så sätter vi oss i den.
Drängen blev småningom galant, och uträttade prompt herr of'sérns order.
Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men smålog då
och då åt vissa pikar, som hon begrep.
Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu och blev
genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa sin
hurtighet, smällde och körde, så det bar av som självaste fan, enligt
skaldens uttryck.
I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rödbruna
hus! var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade
förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som vänder gavlarna åt
landsvägen, står så symmetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena gården
emellan sig och trädgården i fonden, samt skyddas för bönder och lass
genom sitt staket utmed vägen.
Albert svarade inte på hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt
upp affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jämte en lika bra vagn
och stolar. Ånyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men
pigg gubbe, fick köra sina hästar själv; och därpå förlorade man inte,
ty han durkade av på den goda vägen ganska flinkt. Efter en stund vände
sig vägen åt vänster, söder, och man kom in i skogen. Gubben talade
oupphörligt ett dovgrovt och muttrande språk till sina hästar, vilket,
utan att vara svenska, dock begreps av dem; här kan det likväl inte
återges. Glad att ensam få handskas med dem, hörde och såg gubben
ingenting annat än vägen och dem.


Sjätte kapitlet
_Vad? är hon i stånd att rysa? tänkte Albert,
nå Gud ske lov! Då är hon likväl ...
Vad ryser du för, Sara?
sade han högt_

Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade ressällskapet, under det
de fortfor att åka ifrån Fellingsbro och kom in på skogen Käglan. Orden
yttrades med en nästan smekande röst; hon tyckte förmodligen det var
ledsamt att så länge sakna samkväm. Sergeanten såg åt hennes sida och
tänkte: hon har dock ett sinne för det sköna landet? Till hälften
blidkad sade han därför ... nej han sade ingenting, men han hade dock i
faggorna att tala.
Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par
minuter: Ty här har man då skugga emot solen, och så slipper man dammet!
Så ... intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus.
Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om
fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanför kapotten.