Det går an - 6

måhända snart nog, ifall din mor ...
--Allt detta vill du verkligen se?
Goda, älskade Sara ... du ler? det är mitt fulla allvar. Jag har många
resor att göra här i Västergötland, fram och åter, om sommaren och
kanske hela året, ifall min plan lyckas att få transport på Västgötadals
regemente, och det beror på Dorchimont. Någonstans skall jag under alla
dessa färder ha mitt hem ... för mina sakers skull ... kunde jag inte få
hyra av dig de där smårummen en trappa upp?
--I Lidköping? Men du har inte sett de rummen ännu. Spar till dess.
Aldrig köpa, aldrig hyra vad man ännu inte sett och skådat!
Denna gyllne regel gick på meter, och var de första av det slaget, som
sergeanten hörde från Saras mun. Men orden föll sig så bra och
beledsagades av en ljuv, nästan smekande tonvikt. De stod bägge vid ett
av fönstren i rummet, hade ånyo rullat upp gardinen och släckt ljusen,
för att en stund njuta aftonhimlens intagande anblick innan de lade sig.
--I dina Lidköpings-smårum, Sara, är det visst rosiga tapeter? det slår
inte fel, och därinne har du säkert fordom vid sina tillfällen malt
krita? ... Han höll henne i sina armar, hon såg frågande upp i hans
ansikte, för att finna om han gjorde narr av hennes dröm, den hon
berättat ... den där drömmen i Arboga. Men hon fann nu ingen ironi,
ingen satir på hans läppar.
Fordom? inföll hon. De kan ske många gånger ännu. Jag ärnar ej avlägga
mitt yrke.
--Men om jag hyr rummen?
Så sköter jag mina saker på bottnen i nedre våningen hos mig själv.
--Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig?
Blir du där något boendes, Albert, så skall du väl också ha mycket att
uträtta för egen räkning, och behöver ha dig i ordning, så som du kan
tarva. En god matinrättning finns i grannskapet, och billig städning är
lätt att få, även tvätt och strykning hos beskedliga människor, som
därav har en liten skärv för sin bärgning, Albert. De skulle kunna
förtjäna mer, om inte skråna vore. Men det säger jag, att ofta önskar
jag ändå få bjuda dig ner på en liten enkel risp, om det faller sig:
kanske bjuder du mig också någon gång upp? Men aldrig, aldrig vill jag
ta av det ditt är, eller lägga mig i ditt husväsende ... blott svara
dig, ifall du frågar mig till råds, det du sedan kan följa eller inte,
hur du vill ... och allraminst skall jag nånsin hindra dig i ditt
arbete. Jag förstår mig inte på dina sysselsättningar: det måste väl
vara en hop skriveri och räkenskaper, kanske, efter du har att göra med
inspek ... ja, lika mycket ... Hörstadius och Selander och Silfver ...
kanske på Koberg ... men aldrig vill jag störa dig i det.
--Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men finns det
ingenting, som kan vara gemensamt, sådana människor emellan, som ...
Det är rätt mycket, ja ganska mycket över ändå att ha gemensamt, utom
sådant där, Albert. Får jag säga dig rent ut, som jag menar? Ty jag har
tänkt på detta ... under dessa dagar ...
--Också jag har tänkt mycket på det, mycket, må du tro: det måste bli
vår högsta angelägenhet.
Likväl får vi akta, att det inte må gå sönder för oss av alltför mycket
nit. Det är hälften vunnet, att ta sakerna lätt och klokt, vet du; rätt
och slätt, Albert. Och det är just så man kan ta dem, när man riktigt
håller av varann.
Sergeanten förstod henne inte alldeles, men smekte det vackra hårfästet
vid hennes panna. Fortsätt, Sara! du skall tala först.
Hon lyfte upp sitt huvud från hans bröst, varemot det vilat litet,
betänkte sig en smula, men sade dock: Eftersom det är så, att du håller
av mig och jag dig, så har vi ju det gemensamt? Det är mycket det,
Albert. Och det är mer än många har. Men tar vi oss för, att även ha en
hop annat onödigtvis gemensamt, så skall jag berätta dig vad därav
följer. Skulle du ta mitt lilla hus, min näring, mitt bohag och
penningar ... obetydligt, men som jag kan ha eller få ... ja, jag vill
inte neka för dig, att jag kunde börja bli förtretlig. Ty kanske förstår
du inte att sköta sådant? Jag gissar att du inte vet det själv ännu,
eftersom du inte försökt ha hus och yrke: åtminstone vet jag inte det.
Och det är mycket möjligt, att min oro vore orättvis, och att du skötte
allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert ... ja, jag skall tala om
för dig, att så fort du märkte dylikt hos mig, så blev du rasande. Då
gick jag för mig själv och gnagde på mina hemliga tankar; ena stunden
skulle jag tycka, att jag gjorde dig orätt; andra stunden skulle jag
finna, att jag väl kunde ha rätt ändå, åtminstone i ett och annat. Av
dessa strider och plågor i sinne och själ skulle tiden förnötas, som
kunde användas till nytta och förvärv. Och att tiden förstördes, vore
ändå det minsta. Men, Albert, jag skulle bli stingslig av mig. Du skulle
finna mig retsam, först någon gång, sedan oftare. Därav skulle du själv
bli stingslig. Eller om vi bägge undertryckte obehagligheterna, gick för
oss själva och svalde som de kallar det, då skulle misstrycket i stället
krypa invärtes in i märg och ben, tära hälsan, och vi skulle avta till
själ och kropp. Då fick vi väl börja på att dricka Lunds brunn, eller
kanske förstöra pengar på gyttja, som jag har hört omtalas vid Porla
eller Loka: sådant, som föga uträttar, när man har det illa ställt. Så
en annan sak, Albert, som jag även vill att du skall märka väl. Av
plågorna skulle min hy snart avta, ögonen blekna, och jag bli fulare än
jag är. Det skulle du aldrig ha hjärta att säga mig, men du skulle ofta
tycka det. Jag skulle nog vara så klok att finna på det själv, och gå
avsides i mina mörka grubbel över vad du tyckte om mig: och vad du
aldrig sade mig, det skulle jag dock tänka ut och gissa för egen
räkning. Därav blev min sömn nog dålig, och sedan skulle jag härav bli
ännu skrumpnare dag för dag, Albert ja, det har ingen gräns med
fulheten, när en börjar på det viset, det har jag sett på folk. Och hur
gick det med dig? Du skulle om du var så god som den bästa man kan
finna, söka trösta mig med milda ord; men hur än du därmed menade,
skulle det låta litet tomt i mina öron, eftersom jag kunde märka, att du
ljög åtskilligt för att ställa mig tillfreds. Det skulle komma att göra
saken värre, men inte bättre. Och du skulle nog också ledsna, ty du är i
alla fall människa, Albert, du som jag. Du torde väl ändå mindre ledas
vid mig för mitt försämrade utseende till kroppen, än för min inre
retsamhet, tråkighet och hela stygghet till själen; kanske blev också
jag av lidande till slut oförnuftig och dolsk, så vart jag dig ännu
olidligare. Och det man brukar yttra om löften och eder blir bara tomma
ord, då ingen människa ändå håller det som ingen människa kan hålla: jag
talar om den inre hjärtats kärlek till en person, som är det enda härvid
att skatta, men som utan hjälp går bort, om personen till sin andes
tycke blir olidlig för en. Jag har nu nämnt om hur jag kunde bli
odräglig för dig: detsamma skulle väl kunna inträffa, att du kanske vart
outhärdlig även för mig. Vad är det då för tröst i de givna orden? Man
sitter olycklig för sig själv och har ett namn. Det är som en titel utan
ämbete. Det är som en skylt utanför en bod, och när man kommer in i
boden och frågar på varan, så finns inte varan, som skylten talar om.
Hur gör man då? Jo, man går ut förargad och spottar åt skylten. Är inte
det rätt nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst se hos andra, och
jag likar det inte. Jag önskar inte att du eller jag må ha det så.
Älskar du mig till själen ... då är jag glad och har nog vad det
vidkommer, och skall sköta mig för hela resten själv, lustig och nöjd
och flitig; sova gott om natten och vara vacker om dagen; det vet jag,
och det skall du få se. Men älskar du mig inte ... vad hjälper då allt
annat, och vad skall jag med det övriga? Det gagneligaste och bästa för
oss är blott, att kärleken må räcka. Och den kan nog ta slut ändå
kanske: men åtminstone bör sådant undvikas, som man kan förutse gör
förtret, eller kan göra förtret, och stjälpa kärleken, men inte hjälpa
den.
Men, Sara, om vi är goda och förnuftiga människor, som jag tycker vi är
bägge två, så bör vi väl strax från början kunna ... och sedan fortfara
... och jag tycker inte vi borde räkna oss till de olyckliga exempel du
anfört?
--Om vi är goda och förnuftiga människor som jag hoppas vi med Guds
hjälp kanske är ... så, Albert, fordras det ju inte mer? Vi behöver ju då
intet vidare, än utöva vad av godhet och förnuftighet följer mot varann
och mot alla andra, så vitt vi sträcker oss. Vem kan hindra det? Betänk
väl ... om vi nu är goda och förnuftiga, är inte då det allra
angelägnaste, att vi därmed fortfar, och älskar varandra? Och det måste
vara saken. Då måste synnerligen allt sådant undvikas, som kan fördärva,
göra en elak, fånig och dum. Det står alltid till Gud hur en människa
fortfar att vara, och mången kan falla. Men åtminstone bör vi inte med
varann ställa till sådant, som en liklig trolighet är uti, att det kan
fylla hjärtat med etter och hjärnan med en dimmig sky. Det må andra
kalla prov; men jag kallar det onda och okloka företag, som folk inte
med rätta borde göra varann. Ty om Gud själv ger någon en plåga, som
inte kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prov. Men
människor kan låta bli usla tillställningar: sådana är undvikliga och
bör undvikas, och är inte att kalla prov, helst som de oftast för till
helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde vilja dra sina
underlydande. Men tänker du inte som jag, Albert, så har du din fulla
frihet med dig, och ...
I alla fall, avbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att fördärv
och olycka finns i alla hus.
--I alla? frågade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, där de lever
bra, rätt bra. Men det kommer visst inte därav, att de blivit hoplästa,
vilket inte annorstädes hjälpt, utan därav, att de i själ och hjärta
drar överens, åtminstone så pass mycket som behövs, vilket alltid
hjälper där det finns.
Hoplästa? vad menar du med det?
--Att man läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjänar till
intet. Man måste en gång komma därhän, att i denna sak, som i alla
andra, söka vad som verkligen tjänar, och inte bygga på det odugliga.
Därav blir inte blott olycka, utan, vad värre är, riktiga laster. Ty, så
fort man inte älskar varann, så är det en riktig ful last att ...
Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön ... sådan par
exemple, som brukas när två ...
Sara såg upp med ett underbart uttryck. Gud är mitt vittne, yttrade hon,
knappt hörbart, men med den renaste stämma, Gud känner att jag älskar
böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, inte
nyttjar jag böner till sådant, som de inte tjänar till; ty det är
signeri och tomma ljud, om inte ännu värre, nämligen hädelse. Böner? O
min store Gud? Ej den vackraste bön förvandlar vitt till svart, eller
svart till vitt. Om två står bredvid varann och ljuger redan då ett
tycke för varandra, som de inte har, inte gör bönen lögnen därvid till
sanning. Eller om de inte då står och ljuger, men likväl lovar sådant,
som det händer att det sedan alls inte står i deras makt att hålla, inte
avböjs det genom någon läsning över dem? Och det som oftast inträffar,
nämligen, att de sedermera inte håller vad som blir dem omöjligt att
göra, men likväl med skenet låtsas så, till ökad plåga och lögn, vad
uträttade väl då den arma bönen på förhand? inte hindrade den att så
går? Och när de så ändå fortfar med varann, blir de allt mera grova till
själ och kropp ... ja, riktigt liderliga, det måste man tillstå ... och
till slut sådana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i
världen är, eller förstå något i grunden klokt om människan, ehuru man
läst över dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag oseder, Albert!
inte är det värt att heta god, ädel eller lycklig, om man inte är det.
Och aldrig är det värt att till vinnande av en sak bruka annat, än det
man vinner den med; så tycker jag. När det fattas mig olja till kitt,
inte ställer jag mig då och läser över kritan; utan jag går ut och
skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper. Jag brukar
aldrig signerier, Albert; fast flera i Lidköping kastar saltkorn i
ugnen, när de har tandvärk, och stöper bly över sjukt folk, och sätter
stickor i trän: och ibland säger de, att de blir friska, som väl kan
hända, fast det inte sker av stickorna, tänker jag. Så Albert, träffas
också hoplästa, som är rätt sediga och lever väl; men det kommer inte i
själva grunden av läsningen.
Nå, men så skadar den åtminstone inte.
--Jojo men. Ty när man en gång har läst över tvenne sådana, som inte
duger för varann till annat än fördärv och elände, så vill och påstår
man ändå, att de ytterligare skall vara ihop och bråka sönder varandra,
bara för den läsningens skull, som en gång skedde i onödan. Det menar
jag är ganska skadligt. Sålunda är det väl illa gjort, att bruka böner
så, att de inte tjänar, men i de flesta fall gör ganska ryslig skada.
Ack min Gud ... och att göra bön, som är så heligt och ljuvt, när det
kommer på sitt rätta ställe! Det vet jag bäst.
Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist?
--I Arboga ... Albert. Hon viskade detta så tyst, och det lät nästan som
om ett min gick före namnet Albert; men hela uttrycket var för mycket
magiskt att kunna fasthållas, ehuru sekunden därav var för djupt
intagande, att i evighet kunna glömmas. Hon teg. Men hon tillade strax
därefter högt: Jag säger det ännu en gång, Albert; tänker inte du som
jag, så har du din fulla frihet med dig och med ditt. Säg då ifrån, ty
jag ville i det fallet, att du for i kväll så gärna, eller i morgon, och
inte kom med till Lidköping: ehuru Gud vet, hur gärna jag hade dig hos
mig på den sandiga stygga vägen.
Blott på vägen?
Deras varma ögonkast möttes; men de såg inte länge in i varann, förrän
de blickade ut genom rutan och på himlen, vilken förekom dem inte ha
mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte
sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända
bortom Bodarne den skumma kväll i Arboga, då han även satt vid en ruta,
med fåfängt bemödande att rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte
sedan dess förändrats? Vilket nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg
han på henne? och hon tycktes själv ha kommit i en annan värld. Allt
det förut inte sällan påkommande barska, kvicka, slyngelaktiga var
borta; hon bar nu anblicken av medborgarinna; samma förnuft i allt, som
förr, men ett förnuft, sänkt i doften av den innerligaste hängivenhet,
den renaste ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet,
varåt han oaktat allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om
han ville och när han ville, långt ifrån att locka honom till
övergivande, gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans
ögon. Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar till äkta
kärlek. Denna kan utebli ändå kanske; men skall något verka, så är det
allenast älskvärdhet, tänkte han.
Vad ser du på däruppe i himlavalvet, Sara?
--Jag undrar, om det kan vara långt dit?
Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: vi är på vägen.
--Blott på vägen?
Nej framme ... om ...
--Albert!
Berätta mig, Sara, oförställt ... du talade nyss om hur människan av
inre bekymmer och själens plågor kan bli ful; och det hade du visst rätt
i. Vi skall låta bli sådant. Men Sara, säg ... du kan inte någonsin bli
ful? Det syns mig omöjligt ...
--Till själen, Albert, behöver du och jag aldrig bli fula: och det
tycker jag gör tillfyllest. Men till kroppen vet du väl, att då man blir
gammal, så ... även utan att plågorna tar.
Vad betyder åldrade drag då en god och sann ande speglar sig rent i ögon
och alla lineamenters uttryck. Det är av denna himmel jag drags och
hänrycks.
--Så tycker även jag. Gudskelov, du är inte en narr, Albert.
Och även kroppens drag förfaller sent, först ganska sent, så framt en
god, livlig och verksam ande bor i dem. Så tror jag, Sara.
--Det har jag sett på moster Gustava, inföll hon.
Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag
skall inte låta dig ha hand över mitt, likasom du inte ge mig makt över
ditt. Vi skall endast ha vår kärlek gemensam. Men tänk, om endera av oss
kom i behov, så att det egna inte förslog till liv och uppehälle?
--Vill då inte kärleken ge bistånd? frågade hon och spratt upp. Kom du i
nöd, Albert, skulle inte jag skänka dig av mina medel, så länge jag
hade, och jag fann att du inte var en förskingrare, en usel en. Och blev
jag mycket fattig, så kan det ju även hända, att du ... att du skulle
vilja skänka mig något?
Gud, så du frågar, Sara! Men när det är så oss emellan på bägge sidor,
har vi inte redan då våra medel gemensamma?
--Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en gåva, i
penningar eller annat, så gör du sedan därmed och hanterar det allt som
du vill. Därav kan ingen förargelse uppstå; det blir ditt, liksom det du
hade förut; och frågar du mig till råds om hanteringen därmed, så skall
jag svara dig, och du gör sedan också med rådet efter som det syns dig
bäst. På det sättet är du, oaktat skänken, lika fri, oförtryckt och
oförstörd. Likaså, om du vill förära mig något, så måste du ge mig det
på samma villkor, som en ren och älskvärd skänk, till glädje och gagn,
den jag får vända och nyttja som jag behagar och behöver. Sådana gåvor
och gengåvor är då en hjälp åt människan, men inte ett ömsesidigt
fördärv, sådant som det dagliga trassel, folk annars mycket brukar med
varann.
Kan då aldrig människor hushålla ihop?
--De kan ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortfara med
den, likasom man fortfar med mycket annat, som går bra. Går den åter
rasande, så är det ju välbetänkt att upphöra med den, likasom med annat
rasande. Men kärleken emellan två, den bör främst av allt hållas fredad
och i ro för sådant; den bör aldrig göras lidande eller beroende av en
sammanboning eller hushållning, och hur den kan slå ut. Jag tycker det
är bäst att de aldrig flyttar ihop, det får jag säga; emedan folk, som
älskar varann, mycket snarare retar, förargar och slutligen fördärvar
varann, än andra, som inte räknar på varann och därför ser mycket med
kallsinnighet. Men vill de då äntligen försöka det onödiga nöjet, att
låta två huvuden regera jordiska saker, som sköts allra bäst och blir
redigast, när de inte blandas, utan has av vardera personen för sig,
vilken styr sitt bäst efter sitt huvud ... så må de åtminstone vara så
kloka och sluta upp därmed innan deras kärlek förgår, som lätt kan
hända; ty inget glas är vackrare än hjärtats tycke, men ingen emalj
skörare. Det kan jag förstå.
På det sättet vore det ju allra bäst, att vi inte allenast lät bli att
bo ihop, utan inte heller såg varann alltför ofta?
--Du tänker ju också göra många resor, Albert? yttrade hon med en blick,
långt ifrån smärtsam.
Det måste jag. Jag kan inte undvika det.
--Hur glad skall jag tänka på dig medan du är borta. Och så vacker, som
jag då har dig i min själ, skulle du ha svårt att vara, Albert, om du
stannade hemma. Men du skall återkomma! och varje gång dubbelt
välkommen!
Men herre min Gud ...
--På det sättet skall kärleken räcka. Du skall slippa se mig i alla
dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder, då det är alldeles onödigt
att se varann. Och om även du har sådana stunder, ty du är människa,
Albert, så skall jag också slippa se dig då.
Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vägen?
man kan hitta på att glömma varann?
--De, som med olidlighet nöter sig emot varandra stundligen, de glömmer
varann snarast, Albert; eller om de minns varann, så är det med plågans
minne, såsom man kommer ihåg fulslag.
Hu då!
--Det är nära kroppar med avlägsna själar. Såsom det står i Skriften: de
lovar mig med läpparna, men deras hjärta är långt ifrån mig.
Du är dock en läserska!
--Nära själar med avlägsna kroppar tycker jag då, om så skall vara, mera
om.
Men kan inte bäggedera vara nära?
--Stundom, Albert. Nu är det så oss emellan. Men ... Och till Lidköping
vill jag du skall följa. Men det säger jag, att om du sedan far omkring
något, det har jag inget emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles
ensam.--Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till
Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?
Sara, du skulle stå framför mig jämt!
--Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res för ro
skull!
Tillåt mig att dröja litet.
--Glömma? När likgiltighet kommer emellan människor, då är det som
glömskan halkar med i sällskap. Men resor och avstånd, vad betyder de?
Landsvägar är inte det som gör avstånd emellan själar. Nå, inte vill jag
du skall vara borta över halva året, det tillstår jag.
Du andas så ljuvt!
--Glömma? sade hon åter efter en liten stunds tystnad. Kanske, om det
händer att kärleken slutar emellan några, att glömska också då kan
komma; men åtminstone är det visst, och det vet jag, att inte uppehålls
hjärtats glada minne av sådant, som öder ut kärleken själv. Därför ...
Ja, jag skall inte se dig, inte hälsa på dig alltför ofta, Sara. Men om
jag får hyra dina smårum och där sitta för mig i mitt eget arbete, så
skall inget i världen, inte du själv, kunna hindra mig från att måla din
bild framför mig, nämligen inte med pensel, det kan jag inte ... ack om
jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, då vill jag gå ned och sitta vid
din säng.
--Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig,
hon förstår det bättre.
Men ... min Gud ... om ... jag tänker blott ... om par exemple jag själv
blev sjuk?
--Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och sitter hos dig
natt och dag, om det behövs, vid din säng. Jag sluter igen boden och
skriver utanpå: bortrest. Du skall veta, det är den skillnaden, att om
en karl är sjuk ... riktigt, så att det inte är prat, utan han ligger
till sängs med allvar ... det är inte en obehaglighet, ledsamt eller
fult att vara närvarande vid; det kan jag med. Men ett sängliggande,
sjukt fruntimmer, med lungsot eller så, det är allra bäst för sig själv,
Albert. Likväl, om något skulle hända mig, har jag inte något emot, att
du dröjer i staden ... i huset ... i övre våningen. Skulle ...
Gud! vad menar din underfulla uppsyn?
--Skulle jag därvid komma nära döden, då ville jag, Albert, att du gick
ned i mitt rum ... näst innan jag dör ... till mig! ... och ... ty denna
hand ville jag kyssa sist av allt i världen ...


Åttonde kapitlet
_Se dig omkring och var glad i uppsynen!
Jag ville ha den hemliga glädjen, att när du
åker fram på gatan, varannan flicka
må stanna och tänka: kors,
en så vacker officer
där far!_

Historien och geografin, som alltid räcker varandra handen, måste även
här hjälpa varann; så att när den förra sist drog sig hastigt undan och
viker tillbaka, börjar den senare tala, och talar på följande sätt:
Vägen mellan Mariestad och Lidköping räcker ända från Mariestad till
Lidköping. Denna väg började de bägge resande strax befara morgonen
därpå, så fort de doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar.
Västergötlands geografi må säga allt vad hon vill och behagar om södra
Vänerstranden; det vissa är, att om man inte ser på vägen, som stryker
fram här, så förekommer den ögat alls inte obehaglig. När de bägge
resande hunnit till Bresäter, sade Albert: Nu beror det på, om vi framåt
Forshem skall ta den gudomliga vägen över Kinnekulle, som går genom
norra delen av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg vi
kommer förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck ...
Råbäck? jag har hört talas om Råbäck! Jag har inte varit där förr,
fortfor Sara, men varför skulle jag dit nu, då hon inte bor där mera?
--Vilken hon?
Där har en ängel bott, men som nu flyttat till Vättern.
--Fru ... jag vet ... jag minns inte rätt namnet. Jag har inte heller sett
henne, fortfor Sara; men bodde hon ännu kvar på Råbäck, så skulle jag
önska ta den vägen. Goda, förträffliga böcker har hon lånat moster
Gustava i Lidköping, och dem har vi bägge läst tillsammans på
mellanstunder.
--Dem vill också jag läsa! utropade sergeanten. Du skall så ... men ...
--Ja, den andra vägen vi kan välja, fortfor han, går däremot ned åt
Enbacken, öster och söder om Kullen, genom Skälvum, förbi Husby, och så.
Vilkendera skall vi ta?
Hur skall jag kunna avgöra det? det förstår jag mig inte på.
--Men du skall veta, Sara, att Hällekis hör till de utmärktaste ställen
i Västergötland; det förtjänade väl att fara den vägen.
Om du vill. Och är där stora hus och byggnader, så förtjänade det nog
att göra sig bekant på stället; det kunde en gång löna sig.
Litet förstämd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han
hade inte nu på några dagar hört yrkets angelägenheter omtalas, men
märkte genast, att de var i antågande. Och hur kunde han vara ledsen på
henne för det? Likväl ville han inte, att så gudomliga platser, som
Hönsäter, Hällekis och Råbäck, skulle uppoffras till mål för blotta
glasmästarönskningar: han beslöt således att taga den prosaiska stråten
över Enebacken, och lämnade Kullen till höger.
--Hon har dock varit högre stämd, fortfor sergeanten för sig; ja, ett
par dagar! och hennes talämnen, ehuruväl alltid sig lika vad klokheten
beträffar, har dock inte ständigt haft smak av en gesäll i
fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en
knappt återhållen tår; goda, älskade! hur orätt bedömer jag dig? är det
inte rätt väl, att du är så förnuftig? Du skall ärligt och förträffligt
kunna sköta dig och de di ...
Han ryckte till hästarna, liksom en hastig skrämsel kommit på, och han
fruktade de skulle fara av någonstans; men han hämtade sig och fortfor
inom sig: Allt vad jag kan spara och lägga av, skall jag ge dem, och det
såsom en fullkomlig, en ren gåva, så där som hon vill ha det, utan all
inblandning ifrån min sida (om inte medelst fria råd), hur hon därmed må
hushålla. Men? gode Gud! mina skall jag kalla dem: det skall, det måste,
det vill jag bestämt!
Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig säga
så.--Albert for förskräckt åt sidan vid dessa Saras sakta uttalade ord.
Hade han glömt sig i sin svärmiska utsikt ända därhän, att han talat
högt och förrått sina innersta tankar?
--Räds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar
till dig själv, hör jag; ty jag är så, att jag hör.
Store Gud! vem är du då? kan du mera än andra?
--Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig. Du älskar mig, men
du svarar mig inte?
--På vad skall jag svara?
Hur kunde du höra nyss, vad blott min själ darrande tänkte?
--Jag älskar din själ, därför hör jag din själs ord.
Vad?
--Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar: till och med
vad du grubblade på nyss förut ...
Vad? om yrket?
--Jaja ... Albert ... ett fönsterglas är inte så föraktligt, som du tror,
Albert. Det skyddar dig om vintern mot kölden ute, och ger dig likväl
ljus med detsamma. Det mesta i livet är annars så, att om det värmer,
sker sådant inte utan med mörker eller om det lyser, så sker detta
sällan utan med köld. Ett fönster allena ... märk väl, min Albert ... ger
ljus utan att låta köld strömma in; och det håller värmen inne, med
bibehållande likväl av ljus tillika. Så är ett fönster beskaffat, och
det betyder mera, än mången fattar. Därför skall du inte förakta
fönster, och inte förakta Saras yrke, varmed hon har fött sig och alla i
Lidköping, de hon kan ha haft att bistå ... och skall så hädanefter
... och även dig, Albert, om du kommer i nöd.
Nej, Sara, det skall du aldrig behöva. Flit! en stor flit i mitt yrke
... ty också jag har ett yrke! ... älskade, goda flicka, nu känner jag,
likt en himmel, vad det är att vara flitig ... jag skall och vill
förtjäna! ... detta ord, som förr lät så lumpet i mina öron? Förtjäna
vill jag! arbeta och därmed hjälpa inte bara mig, men ... alla i
Lidköping, dem jag kan ha att bistå. Yrke och flit ... du, Sara, har lärt
mig de rätta orden! Han tog hennes hand.