Det går an - 5

Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom sina gropar,
skalkaktiga händer upp och ned i luften, för att svala dem.
Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade
upp ur någonting: Säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om
nätterna, att du drömmer?
--Jojo, vad det händer.
Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig drömt alltsedan
du var ett litet barn?
--Jag? jag drömde i Arboga i natt.
Ah! ... nå, det kan jag inte få veta?
Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knät, och de
såg där ut liksom sammanknäppta. Min dröm kan jag inte tala om, sade hon
med låg röst; men det var en ganska vacker dröm.
Albert inföll: Jag, för min del, drömde inte sedan jag somnat i natt,
men väl förut.
--Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, var och en
drömmer på sitt eget vis, och det är väl också det bästa.
Sergeanten tog en av hennes händer. När du drömde i natt, hade du även
då dina bägge händer så här sammanknäppta?
--Jag minns inte var jag hade händerna. Fast det minns jag väl ändå,
tillade hon tyst och nästan innerligt.
Inte drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå
vad, och inte att du var på landet heller ...
--Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag drömde, att jag
var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde
krita ...
Pah ...
--Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan väl tala om det (fortfor hon i
samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig
därunder.
Och jag malde väl också krita?
Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det,
liksom träffad av en dimma. Hon svalde omärkbart en begynnande gråt,
hämtade sig dock och sade: Det är just det jag mycket väl begriper,
Albert, ty du är officer: jag hoppades ändå, att du skulle vara mera
underofficer, än du verkligen är.
Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick han
gav flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter.
Hon drog sin hand tillbaka ur hans.
--Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig själv),
och när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Därför är det bäst
att var och en lever fri för sig själv, på sitt vis, och inte bråkar
sönder'et för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst
så. Det är allra ljuvast, när det är bra, och man gör inte sin nästa
förtret.
Albert runkade på huvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. Emellertid
fortfor hon:
--Och Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna, men inte begriper
jaget. Det är ändå bäst, att man lever som Gud har skapt en.
Dessa breda ord föll sig i sergeantens öron så löjliga, att han var på
väg att ge till ett gapskratt. Men av vördnad för uttrycket i flickans
ansikte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka och försökte
att komma in i hennes egna tankegångar.
En upplysning måste Sara Videbeck ge mig, inföll han. Din mor har fört
ett olyckligt liv med din far, det hörde jag av dina berättelser i går;
men tro inte därför att allt ont kommer ifrån karlarna ...
--Det må jag väl veta, svarade hon; jag känner ju svarvarålderman
Stenbergs? hans hustru är en så svår ragata, att karlen kan förlora hela
levernet för hennes skull. Och bättre är det inte hos Sederboms, där
frun är småpjollrig, och karlen går fånig av sorg. Än hos Spolanders då?
och Zakrissons? Det är likadant överallt, bara en kommer dem så när, att
en får skåda dem i buren. Och de slutar inte förrän de gjort varann till
riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig gilla.
Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg emot din mor?
--Gud vete det. Jag var inte född då och såg dem inte strax. Men min
mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, kan jag förstå, oaktat
hon arbetade med sig; hon var nog från början allt ordentlig, tror jag
säkert; men tillika ändå slösig, svår; och hennes sätt, det var aldrig
för rart eller just rätt trevligt, kan jag tycka. Så att far, vilken
återigen också var på sitt vis, blev småningom sådan där ... och
slutligen ond och alldeles befängd ... usch!
Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara som det är, vi
har inte hunnit dit än. Vet du vad den här skogen heter?
--Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han har gjort mig.
Nämligen på mitt bästa vis, det förstås. Men att jag skall pina en annan
ända innerst i helvete, eller att en annan skall köra mig ditin, det är
onödigt. Vad skogen heter, Albert? det bryr jag mig inte om. Men det vet
jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela himmelens här; och allt vad
täckt och gott står på jorden, det har Gud gjort, och Kristus har kommit
till vår frälsning. Fast jag inte är en läserska, kan jag väl förstå,
att Kristus inte har något emot att människorna håller av varann på
vackert sätt och fyller det första Guds budet; men att det tillgår så,
att de gör varann till djävlar eller fånar, det måste han själv inte
gilla. Men folk har hittat så mycket dumt tyg till varandras elände; och
det allra värsta är, när de fått i huvudet på sig, att det skall tjäna
dem till gagn. Vad dig anbelangar, Albert, så är du yngre som karl, än
jag som kvinna; även om du kan vara ett år, eller par, äldre än jag,
såsom människa beräknad. Därför är du ock oklokare än jag, och jag vet
mera: fast du känner annat, som vackrare och gladare är. Du skall ändå
inte tro, att jag är ledsam av mig; jag är lätt och frimodig som en
fågel; och det må du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina
vingar. Kan också du flyga, så är det väl, men är du bara en pratmakare,
så säg så gärna ifrån strax.
Stor och grandios paus.
--Att du kan bli ond och stött, fortfor glasmästardottern, det har jag
sett, och det må gärna vara. Bara du ville bli rasande över reella
saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt att beräkna i
förskott, eller föreskriva: det har jag nog tillräckligt märkt och
erfarit: vad som allenast rispar nageln på den ena, går in i
hjärtblomstret på den andra, och bränner upp en som gift. Gud vet väl
bäst, hur han vill ha människorna; men jag begriper't inte.
Sergeanten tyckte sig i hast tjugo år äldre än för en stund sedan, och
han yttrade: Sara skall få höra hur det varit beskaffat med mig. Inte är
jag en ämbetsmästare, och det lär du i avseende på husliga förhållanden
inte stort värdera, om jag skall döma efter dina utsagor både om din far
och om de övriga åldermännen i Lidköping. Men officer är jag heller
inte, som enligt ditt språkbruk vill säga, att jag är varken dagdrivare
eller pratmakare, åtminstone inte i stor skala. Jag är således
underofficer, jämnt och rätt. Vad som gjorde, att jag tyckte så mycket
om dig i går, kan jag nu inte påminna mig; och jag är rädd, att
berättelsen om det för dig skulle låta alltför litet reellt. Du ... vad
ditt hurtiga sätt att tala anbelangar, och ditt myckna undervisande
... så är du så riktigt ifrån Västgötakanten, som någon flicka kan vara;
men jag själv är så besynnerlig, att jag inte håller mindre av dig för
det. Utan tvivel borde du då fråga mig, vad jag är för en, och var jag
är född? Du har inte frågat det, och jag bekänner, att denna
likgiltighet har sårat mig litet. Men om små sår är nu oss emellan
längesedan förbi att tala. Jag vill därför rätt och slätt säga dig, att
stora vingar har jag inte att flyga med, men saknar inte dun helt och
hållet. Min tjänst för kronans räkning är obetydlig; emellertid äger jag
därigenom rättighet till uniform och exerciserna har fått pli på
kroppen. Det är vad en karl mest behöver, och ... såvida han inte inalles
är en dum, ohjälplig hund ... kommer han därmed så långt han vill i
världen. Ty att lära sig kunskaper, det är en lätt sak för den som vill.
Med pli och skick är svårare: och jag vill inte gå längre efter exempel
på det, än till dig själv, Sara; du lär inte fått lära stort i världen,
om jag undantar att du gått i läran på verkstaden; men inte dess mindre
är det inte prat av mig, då jag säger, att vackrare pli på kroppen har
ingen flicka än du. Jag har sett många och varit mångenstans, så du kan
lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till mina egna utsikter: jag
reser nu till Vadsbo härad, och skall sedan ända så långt ned som till
Grävsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör årligen ett slags handelsresa
... uppköp och inspektion tillika ... ja, jag kan inte förklara det
närmare ... till vissa gods och egendomar, som tillhör familjen S, med
vilken jag på avstånd ... mycket avstånd, Sara ... är besläktad. Jag drar
härav inkomster i viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig
gjort någon människa orätt, och ämnar i all min dar låta bli det. Längre
sträcker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det hända, att om jag
efter några år lagt ihop en summa, så köper jag mig en liten egen gård i
Timmelhed, bortåt Ulricehamn, till, där jag har bekanta. Dit vill jag
likväl inte locka dig, du, som kanske skyr landet, likasom jag inte
särdeles älskar småstäder, annat än som resande, och gärna åker ut ur
dem så hastigt jag kan. Du ... för din del ... är glad och välvillig när
det bär åt: och det är således åtminstone en punkt, vari vi
sammanträffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du
brukar silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i bägge fallen. Du
skriver, som jag sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycket
smak för att vår och sommar plantera blommor ...
--I kruka?
Nej, för sju tusen djävlar, på öppen mark, eller på sin höjd i drivbänk,
om blommorna är av den sorten, att de inte tål kall jord. Dock varför
inte i kruka även, för att ha i sitt fönster?
--Vita levkojor?
Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste
likväl ...
--Ja, man måste då i fönsterna ha rutor av rent, fullkomligt vitt glas,
Albert! ty grönaktigt, grovt glas som somliga stackars borgare nödgas
nöja sig med, sticker så av emot vackra blommor, att då är det bättre
inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en
gråblå färg och går bättre ihop med rum, där en bor med mindre
förmögenhet. Ack, Albert! du skulle se min lilla kammare ... jag har
levkojor! Fast, det är sant, du reser bara med till Mariestad, och jag
får åka ensam sedan på den kala, sandiga kusten mellan Mariestad och
Lidköping ... ack, det är den naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig,
när jag tänker på den färd, jag där skall föra.
Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? det är inte bestämt ännu. Och
inte heller börjar, som du säger, den fula vägen genast på andra sidan
om Mariestad: man har, utom mycket annat, den härliga Kinnekulle att
fara förbi mellan Mariestad och Lidköping.
--Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; men flackt är
det där i socknarna, så mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en
gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen där
vore flackt eller inte, men jag ryser vid tanken på att ...
Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! då är hon
likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt.
--Ja, det kan jag väl säga, fastän det låter barnsligt. Jag tycker det
är tråkigt, att åka på bondkärra och ha en drös vid sidan. Därför har
jag också sällan själv åkt ut på beställningarna i kringliggande
härader, utan mest alltid skickat verkgesällen eller någon av de
pålitligare pojkarna: fast därpå har jag lidit stora förluster, men en
kan inte stå ut med allt.
Vad i Guds namn, har du lidit stora förluster?
--Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping, som ovuliga pojkar slagit
sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit isättas. Men den
förtreten kan smältas, det går inte till hjärtat. Nu får jag se hur min
stackars mor mår, när jag kommer ned.
Hon dör snart, kanhända, och det är väl, såsom du sagt, för henne det
bästa. Då blir du ensam i huset. Men för att återkomma till vår resa,
vad ger du mig om jag följer med, inte blott till Mariestad, utan ända
till Lidköping?
--Ah!
Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara sig
genast, såg på sin reskamrat och sade: Du skall få, först och främst min
andel i skjutsen ...
Det förstås.
--Och ... ifall du inte misstycker, skall du få en levkojkvist, inlagd i
ett nytt skrin, som jag själv skurit glaset till, lagt guldpapper under
och limmat ihop sidorna på.
Därmed är jag ändå inte fullt nöjd. Nånå, vi funderar väl ut något på
vägen, vi har ännu många mil dessförinnan, sade han.
--Och kanske, avbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du
allvarsamt ond på mig redan innan vi kommer så långt som till Mariestad,
så skils vi ... redan där.
Paret av de bägge nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på
sergeantens överläpp, varav det är högst troligt, att han ämnade höja
själva läppen, öppna munnen och tala: kanske nämna närmare om sin
ersättning för mödan att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt
slutat de sista orden, då hästarna skyggade till, Gud vet för vilken
ruska vid vägen; den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika
flitig i samspråket med fålarna, som de två resande sinsemellan, hade
släppt tömmarna allt för slaka, så att han inte i hast kunde hålla in
dem, utan springarna tog till galopp och började skena. Närkes hästar är
av en förträfflig ras och föds väl; eld, mod, iver att löpa utmärker
dem. Själva Albert måste såldes snabbt resa sig upp och stå i sitsen;
han ryckte tömmarna ur hand på gubben och drog in tyglarna barskt, så
att de bägge rödblacka skimlarna måste kröka sina halsar likt höga
sprättbågar, fnysa och sätta nosarna i bringorna. Skena blev således
inte av; men gick gjorde det, så att hjulbössorna kunde ha tagit eld, om
de haft lust.
Sergeantens lockar flög kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter
vara minst sina tjugo år yngre tillbaka igen. Han tittade ned åt sidan:
Sara såg inte alls ängslig ut under huj-farten, och detta fröjdade
Albert mera och högre, än historieskrivaren är i stånd att beskriva.
Albert tänkte: här är dock nu ånyo en punkt, vari hon och jag
sammanträffar. Kanske råkar jag någon gång ännu en.
Men verkligen är det inte omöjligt för en historieskrivare att följa med
alla händelser; och inte går det an för honom att tala om allting, smått
och stort? både vad som sades och inte sades? hände och inte hände? hur
ofta hatten ombyttes för schaletten och tvärtom? Korteligen: de kom till
Glanshammar, kom till Örebro, kom till Kumla, och kom än längre.
Men fastän åkdonet var på väg att skena på Glanshammarsvägen, gick dock
resan sedan på det hela inte så fort, som efter första uträkningen. Ty
nog måtte väl det vara bra mycket, att ha fyra nattläger emellan Arboga
och Mariestad? Och att det blev så, måste slutas därav, att de körde in
i Mariestad först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen,
såsom i början gavs vid handen: alltså sex dagar inalles, varav en på
Mälaren och de övriga fem till lands.
Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid Bodarne, där en
natt övervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte fullkomligt väl.
Hon hade inte förr varit utsatt för så mycken rörelse, och hennes ögon,
ehuru nu nästan klarare än alltid annars, glimmande och fulla av högsta
innerlighet då hon såg på Albert, visade likväl spår av att knappt ha
sovit halva natten. Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var
således högst välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle,
som morgonen! Men det är väl åter för enskilt att nämna?
Således är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen hjälpa,
att resan dragit ut sina sex dagar.
Mariestad njuter förtjänt det ryktet, att vara en av Sveriges skönast
belägna småstäder. Vem påminner sig inte den öppna, vidsträckta utsikten
över Vänern, tagen i synnerhet ifrån kyrkvallen? den stora, högt
liggande kyrkan själv, som, redan innan man hunnit in i staden,
bemäktigar sig ögats uppmärksamhet och drar den bort åt höger ifrån den
lummiga allén, vari man (ifrån Stockholmssidan räknat) åker? slutligen,
när man kommit in i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den
långa flottbron, idylliskt simmande på Tidaåns breda, klara vatten? och
nu på andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshövdingens residens,
inte just prunkande med synnerlig höjd, men desto mera intagande genom
den omgivande trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen från
förträffliga styresmän över länet sitter liksom inflätade mellan de
mjuka, för aftonvinden sviktande lönn-, björk- och hasselgrenarna med
deras vajande löv.
Vem minns inte allt detta? Minnet beror likväl på om man varit i
Mariestad; ty att blott höra talas därom tjänar föga; man måste med egna
ögon se Tidans milda inbjudande utlopp.
Albert och hans följeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton.
Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina ställen. Ursäktas
skall och bör därför, att vad som följer berättas.
Sedan de vid inresan nått torget, körde de inte rakt fram ned åt
Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata åt höger, som inte slutar
förrän i själva Vänern. Ungefär mitt på denna gata låg huset, som tog
emot trötta resande.
De steg ur här, besörjde om sakernas inbärande och allt gick bra. Men
sedermera föreslog Albert, att, medan kvällen ännu var så ljus och
vacker, göra en lustvandring i staden.
Sara hade på den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte
just högtidlig ... det ordet passar inte ... men mera högstämd, och hon
språkade inte så ofta om skråets affärer. Utom denna förändring märktes
hos henne ingen annan, än den, att hennes vanliga skalkaktighet i
blicken utbytts emot en viss himmelsk vänlighet och tillgänglighet för
nästan allt vad Albert ville.
Utan att säga ett ord emot, lät hon honom ta sig under armen, och hon
följde honom dit han ämnade föra henne. Han hade ingen plan med sin
promenad. Således föll det sig naturligast och av sig själv, att de gick
bort över torget ned till flottbron, stannade mitt på den och besåg
Tidan.
Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös utsikt över Vänerns
aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och hur sjön sammanflöt
med firmamentet själv: det syntes allt såsom ett. Och det här heter
Tidan? anmärkte hon med en liten runkning på huvudet; alldeles så flyter
också Lidan ut genom vår stad, och ifrån dess bro har man även en lika
stor ... stor ... stor utsikt över Vänern norrut, och uppåt ända till
skyarna, när det är kväll såsom nu! ack Albert! Albert! jag påminner mig
just här den stund, då jag och min mor stod på bron över Lidan ... och
hon kastade ... kastade ringen bort ... långt ... långt ut ...
Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och gick, fastän hon
knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tidabron. Komna upp i staden igen,
vände de sig åt trakten, där kyrkan står. Kyrkogården, omgiven av en låg
stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger så nära Vänern,
att man tycker sig ha sjön inunder sig. Och den gråa, höga,
vördnadsbjudande kyrkan själv har man bredvid sig.
Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig bredvid. Du
är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött? Hon svarade inte en gång på
dessa hans ord; men han följde hennes ögonkast och märkte, att hon länge
och nästan svärmiskt (sådant hade han aldrig sett hos henne förr)
betraktade ett par små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i
gräset: de rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor.
Barnen såg varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert
vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kom barhuvade och
långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande tår, teg, men
klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:
--Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna föräldrar?
Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de är till.
--Men om deras far och mor ...
Dött? ja, då beskyddas de av Gud ändå, och av goda människor, som alltid
finns. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, men vars nöje bestått
i att av sina medel klä upp och hjälpa flera små barn, vilkas föräldrar
... Albert ...
--Dött?
Nej, väl sämre! slogs och förskingrade varann till själ och kropp, och
lät barnen gå där.
--Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, Sara?
Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till
mina föräldrar, har jag att tacka för, att jag är så pass folk som jag
är. När pappa dog, vart det väl något lugnare och bättre hemma, fast
mamma då redan var så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet,
och inte mer kunde repa sig, fastän det då annars kunde ha varit en
möjlighet för henne att bli människa igen. Sedan har jag växt upp och
tagit tömmarna hemma. Men jag är så, det vittnesbörd må jag giva mig
själv, att jag vill förtreta och fördärva ingen; minst dig, Albert.
Hiskeligt är och blir det alltid, att en människa skall kunna få en
rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden förgöra en
annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden.
Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och åt ingen tänker jag ge
den över mig.
Albert teg: han klappade barnen på hjässan.
--Ack, du tycker om små barn! utropade hon.
Utan att svara henne, sade han likväl: Om nu dessa barns föräldrar,
Sara, var ogif ...
--Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och människor älskar
dem.
Men om föräldrarna inte är gif ... inte ser om dem ... Vi kunde ju i
stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, övergivna.
--Är föräldrarna goda och förnuftiga människor ... inföll hon milt
... så ser de nog om sina barn, så länge de lever; det vet jag så visst,
som att ingen river hjärtat ur bröstet på sig själv.
Men om föräldrarna är elaka och oförnuftiga?
--Ja, i det fallet är de elaka och oförnuftiga, antingen gifta eller
inte; och de handlar därefter, både emot barnen, sig själva och mot
annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och skådat,
Albert.
Men en skillnad är det ...
--Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nämligen sett vara, att
om människor börjar med att vara goda och kloka, så kan de väl fortfara
därmed och även tillväxa däri, om de får leva i sitt liv, som Gud skapat
dem; eller ock beskedligt rättas av människor, därest de felar, som ofta
händer. Men bringas de att vara natt och dag i ont sällskap, så smittas
de till själ och kropp: och om de avskyr det sällskapet, men ändå nödgas
umgås därmed, så händer det ofta, att de förbittras, retas och blir
liksom djävlar.
Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; så fort han inte själv
brukade det i svordom. Han viskade något för sig själv om läsare.
--Tänk vad du vill, Albert, men visst inte är jag en läsare, det kan du
fråga dem själv efter; ty jag lämnar dig i din fulla frihet. När jag på
gravstenen här talar om djävlar, så menar jag fördärvade, hiskliga
människor, som man väl kan få skåda i städerna, och på landet med, tror
jag.
På det sättet prövas människorna, Sara.
--Prövas? Jag tänker, att ingen, som vill människor rätt väl,
tillställer en sådan prövning, där största delen går under i och rent i
kvav. Och vilken är det väl tillständigt och anständigt, att med
människor anställa en så helvetes prövning, att den slutas med helvetet
själv? Det kallar jag inte prövning, men raseri.
Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden. Helvete,
raseri och djävlar hade aldrig ingått i det samtalsspråk, varmed han
umgicks, utom, som sagt är, då han svor. Och i sällskap med Sara hade
han aldrig gjort en enda ed, åtminstone ingen ställd till henne själv,
varken god eller ond.
För att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter den andra i sin
famn, kysste dem varmt och såg litet skygg ned mot henne, som satt på
gravstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp på honom själv och
på barnen, och det tycktes som hon till hälften ämnade sträcka armarna
efter dem. Han fästades underbart av denna tavla. Han var varken målare,
musikus eller skald; han kunde således varken teckna, sjunga eller säga
sig vad som så intog honom i den sittande, uppåt skådande kvinnans bild.
Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent och himmelskt
okonstlade är likafullt någonting.
--Nu ... nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag
ville inte för tusen världar att du skulle förkyla dig. Han gav barnen
åter flera kyssar och små silverpengar; de sprang sjungande sin väg, och
han tog Sara Videbeck under armen.
Förkyla mig? Det hoppas jag inte skall hända. Jag är ganska varm,
Albert, fast det tör vara så, att du aldrig ser mig het, eller finner
mina kinder glöda.
Innan de steg ut ifrån kyrkogården, vände hon sig om en gång, såg på det
majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig
böjning, liksom neg hon till avsked därifrån ... eller kanske till
tacksamhet för det nöje, som hon njutit av de små på kyrkogården.
Alberts hjärta blev lätt igen, när han kom på gatan. Hon gick också
lätt, frimodigt och nästan elastiskt vid hans sida. De började språka om
resan och varjehanda förnödenheter. Innan de visste ordet av, var de
komna till gästhuset, där deras saker redan befann sig i en rymlig,
vacker, glad kammare.
Likväl blev det snart så skumt, att jungfrun kom upp med ljus, rullade
ned gardinerna och frågade vad herrskapet befallde till afton? och om de
ville spisa där nere i allmänna rummet, eller uppe för sig själva?
--Till en början gå efter matsedeln, jungfru lilla, så skall vi sedan
bestämma det andra.
Flickan gick. Är du road av att vara bland folket där nere? frågade
Albert.
--Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi är nu i Mariestad, och
har litet att samtala och överräkna med varann, ifall vi skils här och
du far söderut, men jag åt väster. Låt oss äta häruppe.
Flickan återkom med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, vilka
överensstämde med Saras, utom däri, att hon tog sallad till köttet, han
däremot sin lieblingsrätt gurkor. Och duka häruppe åt oss, sade han.
Jungfrun gick och kom åter, allt blev i ordning. Efter den lilla, glada
och förtroliga måltidens slut dukades det av igen, och de blev ensamma.


Sjunde kapitlet
_Men det säger jag, att om du sedan far omkring
något, det har jag inget emot. Och jag vill
inrätta mig hemma alldeles ensam.--
Glömma? om du sprang upp nu, och
sprang ut, och reste till Solle
brunn i natt, skulle du
glömma mig för det?_

När de blivit ensamma, såsom i slutet av förra kapitlet omtalades, gick
Sara fram till deras kappsäckar och började avskilja de saker, som
tillhörde Albert. Reser du genast i kväll, eller först i morgon bittida?
sade hon, likväl med en halv röst.
Vart, menar du?
--Jag vet inte vart du ämnar dig, Albert. Men du har talat om att ifrån
Mariestad vika av söderut till de stora egendomarna?
Vadsbo härad, där jag hade åtskilligt att uträtta, har vi nu redan till
det mesta kommit igenom och lämnat. Jag får ta igen det på återfarten.
Nu ska jag visst till Odensåker, Skövde, ja ända ned åt Marka och
Grolanda, så att vigaste vägen väl vore att här utanför vid Lexberg vika
av åt Kekestad, och inte följa västra vägen genom Björsäter och så till
Lidköping. Men jag har även göromål vid Grävsnäs, åt Sollebrunnstrakten,
och vägen dit går ganska bekvämt och rätt genom Lidköping. Varför kunde
jag inte då lika gärna nu genast få ta den senare turen?
--Varför säger du? du har ju din frihet att ta vilkendera du vill?
Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen frihet härtill ...
--Är då något annat hinder? Vilketdera vill du själv?
Du frågar mig, Sara? och du vet lika så väl som jag, att jag vill följa
dig till Lidköping. Får jag inte se ditt lilla hus? dina små rum en
trappa upp, som kan hyras ut par exemple åt resande? och det där större
rummet nere på botten, där du en gång tänker hålla handelsbod, och det