Den Underbara Spegeln - 2

Och så blevo de eniga om detaljerna, bägge dock med den baktanken, att
var och en slå under sig hela kapitalet.
När detta kontrakt upprättats, ilade Cramer till sin vän Schnitler.
-- Du, tyckte han glädjestrålande, nu tror jag att jag vet sättet.
-- Såå, låt höra.
-- Du känner Simon Levison?
-- Ja visst, par renommé. Hans affärer äro nog inte sådana, att de tåla
för mycket dagsljus.
-- Än sedan då?
-- Nej, nej. Vad är det med honom?
-- Jo, han är villig till att försträcka dig med de medel, som
behövas -- --
-- Behövas för vad?
-- Du förstår, återtog Cramer, att man måste hava ett kapital för att
bekämpa den, som möjligen framkommer med lösningen av Marsgåtan. Sätten
äro mångahanda, man kan muta astronomer att motbevisa saken -- kort sagt,
det finnes tusen olika sätt. Men alla kosta pengar. Pengar har du ej.
Och därmed är det adjö med tiomillionen.
-- Javisst. Alltså -- --
-- Han vill stödja dig med det kapital, du för detta ändamål behöver mot
att du, om det lyckas dig att få slantarne om fem år, dels återbetalar
honom de pengar, han lagt ut, dels dessutom en million mark av arvet.
-- Det var förbaskat goda villkor, eller hur, utbrast Wolfgang glatt
överraskad.
-- Jo, säkert! Gratulerar, gamle vän. Du tycks ha tur.
-- Men har han intet knep bakom, tror du?
-- Ingalunda. Jag skall själv hjälpa dig med kontrakter och allt sådant.
Och förresten tycker jag, att om gubben får en million förutom sina
pengar, bör han vara nöjd.
-- Nåja, det kan du ha rätt i; men gå ut från att det misslyckas.
-- Simon har pengar nog.
-- Men -- --
-- Tja, vet du själv något bättre förslag, så gärna för mig, menade
Cramer.
-- Nej, nej, käre vän.
-- Ring då på till Levison och säg, när han får komma.
-- Skall han komma hit till mig?
-- Ja, det är väl bäst.
Wolfgang tryckte vännens hand.
-- Du är mig en sann och trofast vän, sade han. Medan jag tror, att du
går omkring alldeles utan planer, så ordnar du det så här finfint.
Gubben Levison förklarade sig villig att infinna sig hos Schnitler samma
eftermiddag klockan fem och anlände på slaget.
Under samtalet betraktade Wolfgang honom med nyfiket intresse. Han hade
hört så mycket talas om denne bankir, att han verkligen var icke så litet
förvånad över att finna, att utseendet hos mannen framför honom alls ej
svarade till denna föreställning. Simon Levison bar sina sextio år med
heder. Den höga pannan låg klar under ett kolsvart, kortklippt hår, och
de bruna ögonen voro milda och välvilliga. Wolfgang tänkte för sig att
mannens utseende tilläte honom att fresta gott folk till att gå med på
snart sagt vilken affär som helst och reflekterade över, hur litet hos
Levison som berättigade till sammanlikning mellan skal och kärna.
Hans blickar gledo från den ståtlige juden till Cramer och han tyckte sig
se det omvända förhållandet -- vännen med det goda, varma hjärtat och det
mindre tilltalande utseendet. -- Se där tvenne äkta kontraster, tänkte
han om de bägge rävarne.
Affärerna ordnades ungefär så, som Cramer hade meddelat Wolfgang, det
vill säga, Levison förband sig, mot att få sina utlägg refunderade samt
6% ränta å dessa plus en million mark, om affären lyckades, att
förskottera Wolfgang nödvändiga medel för att tysta munnen på möjliga
aspiranter till Marsdonationen.
Då kontraktet härom var vederbörligen undertecknat, övergingo de tre
männen till diskussion om, huru saken skulle gripas an.
-- Hur i all världen skall jag kunna finna alla, som i denna tid syssla
med gåtan? frågade Wolfgang.
-- Jek haver ockse tänkt på then sak, svarade Simon Levison.
-- Nå, hur menar ni?
-- Jek lagar ännu en donation.
-- Vad?
-- Jek låter en person avlide.
Wolfgang ryste.
-- Mord? frågade han.
-- Nej, min bäste herre, nej, svarade Simon småleende. Thet är månge, som
dör uten att de mördes. Jek låter en finkeret man avgå med döden.
-- Aha!
-- Nu förstår jag, inföll Cramer, och denne man har donerat något --
också av intresse för planeten Mars?
-- Ackurat, ja.
Och Simon Levison utvecklade sin plan i detalj. Det vore klart, sade han,
att alla eller i alla fall de allra flesta av dem, som sysslade med
frågan, vore utan pengar eller åtminstone hade behov av den varan. Och
de, som ägde tillräckligt kapital förut, ville nog lika fullt få vara med
om att öka sina tillgångar med lätt förvärvade penningar. Nu ville han
vidtala en eller annan döende, att mot vissa fördelar för dennes
efterlevande, gå med på en sådan donation. Den skulle vara ett hundra
tusen mark stor och begrundas därmed, att den avlidne på sistone blivit
så intresserad av Marsproblemet, att han beslutat ställa ovannämnda summa
till disposition åt den, som efter prövning hade de bästa utsikterna till
verklig lösning av frågan. Summan skulle utbetalas till denne, på det han
måtte hava medel nog att inom den bestämda tiden lösa uppgiften
tillfullo. Exekutor bleve Simon själv.
-- Bravo, utbrast Wolfgang. Den planen förefaller mig utmärkt.
-- Jo, svarade Simon, och så är vi färtik med våre förhantlinker.
Han upptog ur fickan sin lilla, trådlösa telefon, tryckte på knappen, och
förde apparaten till örat.
-- Dyr, micket dyr, utlät han sig.
Både Wolfgang och Fritz Cramer åsågo med förvåning gästens åtgöranden.
-- Ah, sade Wolfgang, det är alltså den nya telefonen.
-- Ja.
-- Jag har aldrig sett den; men väl hört den omtalas.
-- Then har heller ej ännu kommit ut i then marknet. Thenne har jek fått
av then uppfinnare.
-- Kan man ringa vart som helst i den, undrade Cramer.
-- Ach was! Then är inställd på min private bostad. -- -- Nå vart är
thet? Ingen svarer!
Han tryckte ännu en gång på den lilla knappen.
-- Nå, hallå. Jaså är thet thu min flicka. Säg till om bilen strax. Tack
-- vart sa thu? Vill thu fölge med? Tja gjör så -- adjö.
Levison reste sig, tog farväl av de bägge andra och gick.
-- Vad tusan var det för en flicka, som skulle möta honom, undrade
Wolfgang.
-- Hans dotter kanske, framkastade Cramer.
-- Låt oss se.
De gingo ut i fönsterkarnappen just tids nog för att se Levison stiga in
i den öppna automobilen.
I denna satt, väntande, en ung flicka av sällsynt, ljus skönhet.
-- Aldrig i världen är _hon_ hans dotter, sade Wolfgang, i det
bensinhästen försvann bland de andra fordonen på gatan.
-- Det giva vi sjutton, vad hon är eller inte är, svarade Cramer, vars
små, lurande ögon strax hade varseblivit, att den unga damen gjort ett
visst intryck på Wolfgang och med sin snabba uppfattningsförmåga genast
anade att för honom själv obehagliga förvecklingar kunde uppstå, om
Schnitler bleve allt för intim med Levison. Vi hava viktigare saker att
tillvarataga nu, min käre Wolfgang, fortsatte han.
-- Men flickan var helt enkelt förtrollande, envisades Schnitler.
-- Se så där ja, nu skall du kanske gå och förälska dig också -- jo då
blir det trevligt, tyckte Cramer. Nej, lyd du mitt råd: Affär är affär --
kärlek är kärlek. Med Levison ha vi intet annat att göra, än rätt och
slätt affärer.
-- Det där är jag inte enig med dig i, genmälde Wolfgang. Jag kan ej
inse, vad det skulle göra, om jag till exempel försökte att bli bekant
med den unga damen.
-- Jo, det kan jag med få ord säga dig, svarade Fritz Cramer raskt. Det
skulle ej alls förundra mig, om det där med damen inte rent av var en
fälla, uppställd för dig av Levison.
Wolfgang såg upp.
-- En fälla -- --
-- Ja, vem kan veta?
-- Nej, hör du, nu driver du din försiktighet väl långt, tycker jag.
-- Låt oss resonera om den saken, min vän. För det första uppgav ej Simon
i telefonen var han befann sig.
-- Nej, det är sant. Men -- Wolfgang tänkte efter -- chauffören körde ju
hit honom och fick väl då order att hämta honom här, när han blev
kallad.
-- Låt gå för det; det förefaller ju antagligt nog. Men såg du inte, hur
flickan såg hit upp ett par gånger.
-- Jo, svarade Wolfgang, erinrande sig ett par blåa ögon, ur vilka han
sett en ljus, solglittrande blick.
-- Ja, där ser du.
-- Vad i all världen ser jag? Kan då inte flickan titta vart sjutton hon
vill.
Cramer blev förargad och använde den taktik, som han visste aldrig
förfelade sin verkan på Wolfgang.
-- Gör hur tusan du vill, jag skall visst inte blanda mig i det, sade
han, i det han spelade förargad.
Verkningen var ögonblicklig.
Wolfgang svarade:
-- Det kan hända, att du har rätt. Gott, så slå vi ett streck över den
historien.
Men han blev tyst och allvarlig och efter en stund kom det:
-- Nej, vet du. Ett ansikte som hennes kan inte dölja förräderi.
-- Tja, gudarne vete det. Tänk på gamle Levison. Hans utseende och rykte
stämma ej heller överens.
Wolfgang ihågkom sina reflexioner helt nyligen över Levison och Cramer
och tryckte ånyo vännens hand.
-- Bon, du _har_ rätt, sade han.


KAP. IV.
_Den nya donationen._

Simon Levison hade resonerat alldeles riktigt. Vem i all världen skulle
förmått att resa världen runt för att söka upp alla dem, som sökte lösa
marsgåtan. Dessa sökare skulle nog, även om de påträffades, på det
skickligaste söka dölja sitt förehavande. Helt annat var det med en ny
donation -- lockade av den skulle alla, som ägnade lösningen en tanke,
flyga liksom insekten mot det nattliga ljuset, denna pekuniära fördel
tillmötes. Offentliggjord i alla länders mest lästa tidningar -- till och
med gratis på grund av dess stora intresse för allmänheten samt i de
astronomiska tidskrifterna skulle den nå fram till de mest avlägsna
trakter över hela jordklotet, råka alla, som på något sätt redan
intresserades av den _stora_ donationen.
Hans mening med anordningen var klar nog. Han önskade veta, varifrån
faran till en lösning kom -- en skicklig astronom skulle engageras för
att genomse förslagen -- och vore en verklig fara förhanden, nåväl, så
finge Wolfgang Schnitler taga vandrarestaven och söka hindra den
oförskämde tänkaren.
Det var ingen svår uppgift för Simon Levison att finna en döende man.
Denne förklarade sig villig att underteckna donationen -- vilken Levison
naturligtvis i sinom tid själv skulle honorera -- mot att Simon
kontraktsmässigt lovade att utbetala till hans efterlevande familj, som
befann sig i mycket små omständigheter, 2.000 mark om året i fem års
tid.
Mycket nöjd med detta arrangement slöt den döende onämnde efter en tid
sina ögon. Han hade glatt sig så över att kunna lämna något efter sig,
att han nästan tillfrisknade på kuppen. Ett recidiv inträffade dock och
ungefär tvenne månader efter Levisons samtal med mannen dog han.
Den nya donationen vandrade runt i all världens tidningar. Den friskade
upp minnet av den föregående stora och satte myror i huvudet på många
astronomiskt intresserade; och egentligen var det just denna mindre
donation, som satte liv och lust i marsspekulationerna.
Hela historien kostade Levison endast tio tusen mark eller rättare två
tusen mark om året i fem års tid, ty de i donationen utlovade 100.000
tänkte han visst ej förhasta sig med att utbetala. Han ville endast suga
musten ur idéerna och det tycktes, som om han hade valt rätta sättet
härför.
Allaredan innan en månad förflutit inkommo de första ansökningarne. Sedan
förgick det knappast en enda vecka, som ej medförde ett eller flera
förslag.
Simon Levison anställde i sin tjänst en ung astronom, vilken på förfrågan
meddelat, att han för sin del ej hade någon idé om frågans lösning och
heligt svurit, att icke stjäla något av de inlämnade förslagen. Mot ett
gage av 400 mark i månaden skulle denne astronom genomgå det föreliggande
materialet och oförbehållsamt delgiva Levison sin åsikt om alltsammans
duglighet i och för utbetalande av den mindre donationen, för vilken
denne var ensam och enebestämmande exekutor.
Astronomen, filosofie kandidat Carl Kuntze, hade med förtjusning åtagit
sig den erbjudna sysselsättningen; en hägrande månadsinkomst av 400 mark
alldeles extra utan att spår av arbete -- det var något, som ej kunde
undgå att tilltala honom i särdeles hög grad.
Också svann den första månaden utan att något störde fil. kand. Kuntze i
hans hopp. Men redan innan den andra hade förflutit, insåg han, att den
nya sysslan kanske inte var så alldeles lätt och angenäm, som han först
tänkt.
-- Å, kors, utbrast han ibland och burrade upp sitt stora hår, när
Levisons kontorsbud bragte honom ett nytt, digert dokument, inte trodde
jag att det kunde finnas så många teorier om Mars. Det är ju helt enkelt
underbart.
Såväl Levison som Schnitler och Cramer tyckte att saken nu låg i goda
händer och bekymrade sig ej synnerligen mycket om fil. kand. Carl Kuntze,
som dock varje lördagspost översände Levison ett original och Schnitler
en kopia av sitt arbete under den gångna veckan. Till all lycka för dessa
bägge lekmän åtföljdes Kuntzes digra veckorapport av ett kort resumerande
brev; hade detta saknats, skulle mången hava beklagat de bägge herrarne,
vilka säkert ej mot en ersättning av 400 mark ens skulle orkat genomläsa
astronomens veckoarbete. Breven, som förskonade dem från läsningen, lydde
oftast:
-- Som synes av bifogade veckorapport, har tyvärr ännu ingen gjort sig
förtjänad av donationen, då mot alla förslagen tungt vägande invändningar
kunna göras.
Cramer hade gång efter annan frågat sig, om det ej vore oklokt av Levison
att öppet låta Kuntze sända Wolfgang en kopia av rapporten. Kuntze kunde
ju misstänka något.
Och en dag frågade han Levison om saken.
-- Ach -- nej, svarade denne. Then Kuntze har allene fått thet besked,
att then herr Schnitler _naturlikvis_ måste hållas à jour met then lille
donations öte.
-- Och herr Kuntze misstänker ingenting?
-- Nej.
-- Men jag tycker ändå, min bäste herr Levison, att det hade varit
försiktigare, att inte alls utsätta oss för den misstanke, som kan
uppstå.
-- Min vän, genmälde Simon, thet är just thet sublima i saken: Jo mera
öppet, thesto mindre risk. Herr Kuntze tror blott, att jak är ovanlikt
gentil mot herr Schnitler och att jak gör thet för att stå väl hos
honom.
-- Ah --, svarade Cramer med en slug blinkning, alltid affärsman, kan jag
se.
Emellertid var han ej så alldeles säker på Kuntzes omisstänksamhet,
varför han strax efter föreslog sin vän Wolfgang att de tillsammans
snarast skulle uppsöka astronomen, som ingen av dem ännu kände
personligen.
--- Tja, svarade löjtnanten, bara jag slipper att resonera med honom om
teorierna, ty då skiner det igenom, att jag inte läst ett enda ark av
hans skriverier.
--Å, vi reda oss nog ur den dilemman, genmälde Cramer.


KAP. V.
_En lösning?_

En afton något senare ringde det på fil. kand. Kuntzes tamburklocka, och
då denne personligen gick för att öppna, inträdde tvenne personer av
vilka den ene presenterade sig som löjtnant Wolfgang Schnitler och
föreställde sin följeslagare som sin vän, grosshandlare Cramer.
-- Aha, löjtnant Schnitler, jag förstår, ni vill höra nyheter -- sista
veckans marsteorier? Var så god stig in, mina herrar.
De inträdde i arbetsrummet, ett stort, glatt rum med ett väldigt
skrivbord, höga, välfyllda bokreoler, diverse instrument och
skinnbeklädda, bekväma länstolar.
-- Här, sade värden, i det han lade handen på en väldig pappershög, här
ligga alla snillefostren.
-- Jaså, men apropå snillefoster, så vill ni väl inte påstå, att _alla_
förslag äro komplett vanvettiga? undrade Cramer.
-- Nej, visst inte. Många av dem äro ej alls illa utfunderade. Men jag
har uppfattat mitt engagement hos Levison så, att det här gällde att kort
och gott framdraga de »emot», som jag kunde finna. Så snart jag
påträffade ett, varemot intet kunde vetenskapligt invändas, borde
uppställaren av detsamma ifrågasättas till erhållande av donationen. Det
är således för mitt arbete alldeles tillräckligt, om jag finner en enda
invändning -- den stjälper hela den fina teorin.
-- Javisst.
-- Och hittills har vartenda förslag haft en lucka.
-- Jaså, sade Wolfgang. Men säg mig en sak. Ni förstår väl mitt intresse
för denna undersökning?
-- Uppriktigt sagt, tror jag mig förstå den --
Cramer ryckte till, men Kuntze fortsatte, utan att märka rörelsen:
-- Jag tror att uteslutande nyfikenheten driver er. Ni är naturligtvis i
högsta grad spänd på, om någon lyckas finna en eller annan förklaring av
problemet. För er gäller det ju en massa pengar; ni ser helst, att gåtan
ej löses, ty då är ni om några år en rik man. Och då är det minsann ej
underligt, om ni är nyfiken. Levison vill, antingen därför att han är er
vän, eller därför att han hoppas på förbindelse med er, om ni får
pengarne, visa er en liten vänlighet, och låter er därför följa med i
utvecklingens gång. Är det ej riktigt?
-- Jovisst, svarade Wolfgang, och Cramer andades lättad. Det var tydligt,
att den unge vetenskapsmannen absolut intet anade. Grosshandlaren blev så
upprymd av detta, att han rent av blev välvilligt stämd mot Kuntze, och
för att smickra honom sade han:
-- Tala om någon av de intressantaste teorierna för oss, herr Kuntze.
Nu var det Wolfgangs tur att rycka till. Han hade absolut ingen lust att
besväras med något som helst tankearbete. Men han var van vid, att vännen
aldrig framkom med något oförnuftigt; hans tilltro till honom var full
och hel. Därför sade han endast:
-- Ja, det vore roligt, låt oss höra, jag ber.
Kuntze var förtjust.
-- Tja, sade han, seende åt högen till, vilken skall jag omtala? Ni, herr
löjtnant, har ju läst dem samtliga. Vilken tycker ni själv?
Det blev en pinsam tystnad.
-- Jag är så litet bevandrad i astronomin; men -- allt det där har jag ju
läst -- tala om någon av de nya, som ni ännu ej sänt mig. Ni har väl
denna vecka också fått något?
Astronomen lät höra en lätt vissling.
-- Visst tusan, utbröt han, och det ett väldigt lustigt ett. Det är ett
av de mest originella uppslag, jag hittills läst; det kom mig tillhanda i
går.
Både Cramer och Wolfgang bleknade lätt. Hade månne det fruktade förslaget
kommit? Kanske lösningen vore funnen?
-- Nå, frågade Wolfgang i andlös spänning.
-- Tror ni det innehåller lösningen? undrade Cramer.
Astronomen svarade icke genast. Han såg på de bägge herrarne och märkte
tydligen deras oro. Då var det, som om det blixtrade till inom honom, som
om den lilla humoristiska gnista, man ibland såg skymta fram ur hans
ögon, tänt en idé.
-- Det skall jag säga, när jag har fått höra vad ni bägge själva mena om
det, sade han blott.
Liksom alla teoretiker var Kuntze glad och stolt, när han hade
intresserade åhörare. Nu såg han för sig dessa bägge dagdrifvare i
spändaste förväntan sluka vart ord från hans läppar, när han skulle
föredraga den originella teorin. Inte för mycket gott ville han låta
denna nöjesstund gå sig ur händerna.
-- Jag har, som sagt, ännu ej givit mitt utlåtande om saken, fortsatte
han långsamt och närmade sig dokumenthögen, inom sig glädjande sig över
att verka medelpunkt i församlingen.
Han tog det översta av papperen och vecklade upp det. Det var en tjock
foliant, smakfullt inbunden.
-- Omsorgsfullt utarbetat, tyckte han, under det de andra ryste.
-- Men jag skall fatta mig i korthet, tillade han. Jag nöjer mig med att
här och där utplocka de punkter, som äro de utslagsgivande.
Och under det de andra stillatigande åsågo hans bläddrande i det tjocka,
inbundna manuskriptet, slog astronomen upp en sida, lade folianten i knät
och sade:
-- Ja, det är sant. Vi måste som åskådningsmaterial hava en kopp svart,
rykande kaffe.


KAP. VI.
_En syn i en kopp kaffe._

-- Högst besynnerligt, tänkte Wolfgang och Cramer, och de uttryckte också
denna tanke under användande av flere av språkets superlativ, medan
Kuntze tryckte på en knapp och tillsade den inträdande hushållerskan om
varmt kaffe.
-- Ja, det är ganska märkvärdigt, medgav astronomen, men jag gjorde själv
experimentet i morse.
-- Och det lyckades!
-- Alldeles förträffligt.
De bägge herrarne rent av fröso vid tanken på det heta kaffet och vad som
komma skulle.
-- Det är en ganska poetisk början på den här teorin, sade astronomen.
Den hoppa vi väl över?
-- Tvärtom, tvärtom, tyckte Wolfgang, som älskade lättare saker framför
det rent vetenskapliga. Låt oss höra det, innan kaffet kommer.
-- Gott, sade Carl Kuntze. Så här börjar teorin, det vill säga
inledningen.
-- Gott, fram med det poetiska!
Astronomen läste:
-- En äng i blomsterskrud -- är det ej som den mörka natthimlen,
översållad av myriader tindrande stjärnor? Se, himlapellen är ängens
saftiga gräs med dess gröna ton, och stjärnehären är blomma vid blomma av
skiftande färgnyans! Än stora, än små, än lysande starkt och än svagt, så
äro både ängens blomster och himlens ljuspunkter i natten.
Sökande fladdrar en fjäril från blomma till blomma, surrande ilar ett bi
mot ett lysande färgstänk -- äro de ej som våra tankar, som irra, dallra
genom omätliga rymder? Visserligen lysa blommorna och glänsa stjärnorna,
men man har dock rätt att fråga sig: är denna spröda färg, detta milda
ljus ensamt tillräckligt att åstadkomma sådana verkningar?
Svaret är enkelt och lyder så: Vad blomma och insekt beträffar, är färgen
allena ej nog. Det behöves ock doft -- fast mänskliga luktorgan ofta ej
märka den -- en doft, som tydligt förnimmes av insekterna.
Men var blir det då av sammanlikningen med stjärnorna i rymdens eviga
blå? Också de måste besitta en doft för att varsnas och älskas av
tankens fladdrande insekt.
Och liksom blommans doft är ett utslag av dess högsta, inre liv långt
finare än färg och form, så är ock rymdens stjärnedoft dessa guldkorns
högsta, hemliga liv.
Att söka fatta sfärernas doft är att höra deras harmoni, att höra
harmonin är att märka, att ingen ton skorrar i deras musikaliska
blandning. Då blir det, att fatta sfärernas doft, detsamma som att känna
var doft för sig, var himlakropps innersta, hemliga liv.
Så tänkte jag. Det är nu länge, länge sedan. Det var en stilla natt på
Java. Bergsluttningen hade jag samma dag beundrat; den var tätt beklädd
av de evigt gröna kaffebuskarne, vilkas vita blommor i dagsljuset verkade
som utströdda punkter av stilla ljus. Och hela luften var mättad av
blommornas egna, balsamiska doft. Nu i den tysta natten låg berget mörkt,
men doften svävade än i stillheten och mot himlens mörka dok trädde
tusentals stjärnor glänsande fram. Det var då, jag varsnade
stjärnevärldens doft; ty vad voro de annat än dagens lysande
blomsterkalkar, fast längre bort.
Kuntze tystnade; hushållerskan inträdde med kaffet. De bägge besökarne
yttrade intet; de väntade på det omtalade experimentet. Astronomen
tycktes emellertid vilja sätta deras tålamod på ännu större prov; han
bläddrade litet i manuskriptet och stannade ett stycke längre fram i
folianten.
-- Här komma nu en hel del utvecklingar över doft, blommor och stjärnor,
varpå förslagsställaren, som är anonym -- --
-- Vad -- anonym?
Wolfgang hade rest sig som stucken av en orm, när ordet uttalades.
-- Ja, svarade Kuntze, det förekommer ju ofta. Se här, fortsatte han och
visade de bägge herrarne signaturen P. B. Z. å manuskriptets sista
sida.
-- Men --, utbrast Wolfgang; han hejdades dock att fortsätta meningen
genom en blick från Cramer, vilken i stället yttrade:
-- Var så god, läs vidare; det blir ju signaturens eget fel, om han vill
dölja sig, ifall han har något att vinna.
-- Jo, därpå övergår P. B. Z. till att överföra doft och stjärnor till
direkt kaffe och sådana. Och slutligen kommer inledningen till det, som
direkt tager sikte på marsdonationen. Han skriver: Jag hade nyss läst om
den märkvärdiga, stora marsdonationen, och mina tankar sysslade nästan
oavbrutet med gåtan. En eftermiddag vann jag fullständig klarhet. Jag
satt vid mitt skrivbord; framför mig stod en kopp svart, hett kaffe.
Koppen stod så, att den ljusa aftonhimlen bildade fond till dryckens yta.
Då såg jag något besynnerligt. Det lätta, tunna dok av imma, som bildade
sig över den varma ytan, brast och på ljusare botten -- imman -- bildade
sig de vackraste »kanaler» -- det underliggande kaffet -- mörka och klart
tecknade. Var det doften, som nu mot himlens bakgrund sjöng gåtan om Mars
hemliga sanning? Så frågade jag mig.
Astronomen gjorde ett uppehåll.
-- Och nu, sade han, äro vi färdiga för experimentet, mina herrar.
Han ifyllde en kopp nästan till randen med kaffe och ställde den så, att
den stod emellan betraktarens öga och den elektriska bordslampan. Ytan
reflekterade sålunda ljuset.
-- Var så god, herr löjtnant, yttrade han, pekande på en stol. Håll
andedräkten, så att ni ej blåser bort den lätta imman. Ser ni den?
Wolfgang nickade.
Plötsligt såg han imman remna, och i samma ögonblick framträdde klart och
tydligt den syn, som astronomen nyss beskrivit.
-- Underbart, utbrast han.
Men samtidigt försvann synen. Luftdraget vid det uttalade ordet hade
varit nog att pusta bort den eteriska imman, och koppens innehåll stod
åter svart och klart.
-- Håll andan ett ögonblick, så får ni synliga »kanaler» igen, sade
Kuntze.
Fenomenet framträdde ånyo.
Cramer och Wolfgang roade sig med att gång på gång framkalla den
egenartade synen och åter låta den försvinna.
-- Nå, frågade Wolfgang till slut, hur använder han detta fenomen på
Mars?
-- Hon, rättade Cramer.
-- Vilken hon?
-- P. B. Z. naturligtvis.
-- Varav sluter du att det är en kvinna?
-- Först och främst av den poetiska inledningen och så av kaffekoppen.
-- Gott, varav sluter alltså P. B. Z., att marsgåtan är löst? Och hur
applicerar han eller hon det på Mars?
-- Så här skriver han eller hon; han vände några blad och läste:
-- Det förefinnes så oerhört stora likheter mellan Mars' kanaler och
remnorna på den mörka kaffeytan, att det är rent ut frapperande. Den
lilla olikhet, som existerar, beror antagligen endast på, att marsytan
är sfärisk, medan kaffets är plan. Man har härav lov att sluta sig till,
att Mars' yta betäckes helt och hållet av ett mörkt, varmt och sjudande
hav. Det är mörkt av uppslammad mylla, lera och liknande. Mot den kalla
världsrymden bildas en beständig ånga, ett dimtäcke, som brister,
bildande långa rifter och remnor. De observerade förändringarne äro blott
regelbundet återkommande vindilar över havet. Kanalernas fördubblingar
tidvis förklaras likaså härav. De vita fläckarna i polernas närhet äro
blott tätare kondensationer av imman, påminnande om våra tjocka, jordiska
moln. Mars' något åt orange dragande färg uppstår därigenom att vissa
ljusreflexer alstras; de äro kombinationen av det underliggande havet och
det på imdokets yttersida fallande solljuset. --
Astronomen tystnade.
-- Nå? frågade Wolfgang.
-- Ja, det jag nu läst upp, är ju endast småplock här och där -- resten
har förövrigt blott rent vetenskapligt intresse.
-- Och er mening? Tror ni, att denne P. B. Z. lyckats finna den
verkliga lösningen?
-- Vad tror ni själv?
-- Vi bägge äro nog ursäktade, att vi ej uttala oss.
-- Mitt svar avgives om lördag direkt till herr Levison, svarade Kuntze
med en förbindlig bugning.
Vid dessa ord hajade de bägge männen till. Wolfgang blev endast förargad
och gjorde inga reflektioner; han tänkte blott: Det var en förbannat ogin
karl!
Cramer däremot, med sin snabba uppfattning, hade på fem sekunder följande
tankekedja fix och färdig: Direkt till Levison; aha -- han misstänker
antingen att vi äro spioner, som lägga ut en fälla för honom, eller han
anser sig bunden av sitt löfte till Simon att endast var lördag meddela
sina resultat eller också vet han själv ej ännu, vad han skall svara, om