Den Underbara Spegeln - 5

-- Jo, det skall gudarna veta, svarade en annan stämma, och den tredje
inföll:
-- Har han råd till så dyra saker, din Schnitler?
-- Tja, svarade betjänten, min herre lever faktiskt på sina skulder. Och
han nekar sig sannerligen min hatt -- ingenting. Men, mina vänner, om ett
par veckor reser han bort -- jag blir ensam herre på täppan här, då skall
det levas livet.
-- Aha, tänkte Wolfgang, det tror jag vi sätta p för, min gosse. Se där,
telefonernas ovärderliga nytta redan bevisad.
Efter att även hava åhört de bägge andra ganymedernas högljudda jubel
över den härliga framtidsutsikt, som hans betjänts ord hade framkallat,
avstängde Wolfgang telefonen.
Han provade den sedermera på alla tänkbara olika avstånd och alltid med
gott resultat.
Och när tiden var inne, bjöd han sin kvinnliga bundsförvant farväl, sade
upp sin flotte betjänt, packade ned sina Flammarion och andra populära,
astronomiska böcker samt vände Berlin ryggen.


KAP. XV.
_På Korsika._

Wolfgang Schnitler kände sig som en annan människa, spänstig,
levnadsfrisk och viljestark där han färdades söderut.
Och när han i Nizza gick ombord å den paketångare, som skulle föra honom
till Korsika, var han alldeles säker på två saker. Den ena var, att han
älskade Elli Zander på allra fullaste allvar, den andra, att han skulle
lyckas i sitt förehavande.
Till operationsort hade han ej valt Ajaccio på Korsikas västkust och
belägen ganska nära ön Salpiso, varest doktor Martini arbetade, utan den
lilla staden Porto Vecchio, belägen på östkusten.
Härigenom ansåg han, att han befann sig tillräckligt nära platsen för
observationer och besök i sitt aeroplan och att han samtidigt var fri för
alla eventuella misstankar att hava något intresse av doktorns
företagande på öns andra sida.
Det anskaffade aeroplanet var ett hydroplan, det steg upp från
vattenytan och dalade på vattnet, varför hans flygfisk var alldeles
oberoende av landjordens beskaffenhet.
I Porto Vecchio väckte främlingens ankomst ej synnerligen stor
uppmärksamhet.
Den ensamme, tyste unge mannen, som hyrde sig en liten stuga vid
stranden, ett stycke utanför stadens hank och stör, bekymrade ingen sig
om, och när han började med sina hydroplanflykter, åsågos de visserligen
under de första dagarna med ett visst intresse av befolkningen, men redan
efter en månads tid började detta intresse att dala och efter en tid
fäste ingen sig därvid.
Wolfgang hade väntat på detta ögonblick -- han var nu acclimatiserad.
Det var på detta tidskede han med båt begav sig till Ajaccio på Korsikas
västsida mitt emot Salpiso.
Där klädde han om sig och lämnade obemärkt staden, förklädd till
arbetare.
Den ena av telefonerna vilade i hans ficka.
Med sina branta ogästvänliga klippor steg den lilla ön Salpiso upp ur det
blåa Medelhavet, när han i en fruktgaleas närmade sig denna Martinis
hemlighetsfulla arbetsplats.
-- Ett idealsamhälle för ett sådant göra som hans, tänkte Wolfgang, där
han stod på däcket, brun av solen som en sydlänning.
Och när båten gjorde land, och han sprang upp på stranden, märkte han
ännu mera, hur svårtillgängliga de branta klipporna verkligen voro.
En uppsyningsman hindrade honom att gå längre.
-- Vad vill ni? frågade han.
-- Söka arbete, svarade Wolfgang på tyska.
-- Det behövs ej flera arbetare, svarade vakten.
Wolfgang stod handfallen.
-- Jag hörde, att här ute möjligen kunde finnas plats för en duglig
arbetare, sade han till slut. Så jag beslöt att försöka. Jag har varit
utan arbete i två månader, slöt han.
Vakten såg på hans händer. Dessa hade Wolfgang glömt att maskera -- fina,
vita och aristokratiska stucko de av mot den slitna dräkten. Wolfgang såg
blicken och förbannade sin vana att flyga i handskar, annars skulle
händerna nu hava varit lika brynta som hans ansikte.
Men i det kritiska ögonblicket fick han en idé.
-- Ja, sade han och visade fram sina händer, så här blir man av
overksamhet.
-- Carramba, sade vakten, arbete och arbete. Vilket slags arbete kan ni?
Åter en förtvivlad situation. Det, att man måste vara specialist, hade
Wolfgang alldeles glömt. Nu voro goda råd dyra. Vad var det för slags
arbete, som den underbara spegeln behövde? undrade han tyst för sig
själv. Och så skyndade han sig att säga:
-- Jag är elektriker.
Vakten såg på honom.
-- Ni kan ju försöka, sade han, jag tror, att en sådan behöves. Gå rätt
upp här och så till vänster. Där finner ni kontoret.
Wolfgang drog en lättnadens suck och skyndade sig uppför en smal gångstig
mellan de skrovliga klipporna.
Snart nådde han krönet. Innanför öppnade sig en vidsträckt höjdplatå
alldeles slät och jämn.
-- En ypperlig byggnadsplats, tänkte Schnitler.
Han såg staplar av bräder, väldiga högar av järnplåtar här och där och
mitt på slätten började »den stora byttan» att resa sig. Det var en stor,
rund skiva, runt omkring omgiven av en vägg av ungefär manshöjd.
-- »Bytta», tänkte Wolfgang. Det passar egentligen icke -- »en djup
tallrik», passande för en jätte, vore mera slående likhet.
Han såg, hur denna jättetallrik av järnplåt vilade på hjul och anade, att
dessa hjuls kringvridande i sinom tid skulle få den kolossala tallriken
att rotera. Han föreställde sig livligt, hur den sega massan, som
sedermera skulle ingjutas i tallriken, komme att flyta ut och av
svängningen runt forma sig som en buktande yta med dess lägsta punkt just
i tallrikens centrum.
Så gick han vidare.
Ett hus till vänster tilldrog sig hans uppmärksamhet -- det var
säkerligen kontorsbyggnaden.
Han frågade en förbigående arbetare.
Jo, det ägde sin riktighet, det var kontoret.
Om doktorn träffades?
Jo, det trodde arbetaren. Det gick ju an att fråga där inne.
Äntligen stod Wolfgang öga mot öga med mannen, som stämplade mot hans
förmögenhet. Redan av första ögonkastet fick Wolfgang ett ofördelaktigt
intryck av doktor Martini. Hans stora, svarta skägg som även betäckte
kindbenen, lämnade endast ett par små, ljusa fläckar av kinderna bara och
mellan dessa fläckar och den ovanliggande pannan blixtrade de svarta
ögonen fram. Doktorn påminde levande om en vild stråtrövare, och
medvetandet om, att denne man av all makt ville skada honom, gjorde ej
intrycket behagligare.
Wolfgang fick vänta. Han satte sig vid skranket, som avdelade kontoret i
två avdelningar, den ena avsedd för de väntande arbetarne, den andra för
doktorn och hans medhjälpare.
Cramer -- fruktade Wolfgang, men han såg ingen.
På väggen i den avdelning, där Schnitler satt, väntande på att bliva
tilltalad, fanns ej en plats, som kunde tjäna som gömställe för hans
telefon.
Men i chefsavdelningen upptäckte han ett utmärkt gömställe -- ovanpå det
stora kassaskåpet, som stod bakom doktor Martinis rygg.
Hur skulle han dock komma dit? Det föreföll alldeles omöjligt.
Just som han satt i dessa tankar, vände sig doktor Martini till honom.
-- Ni önskar?
-- Arbete, herr doktor.
-- Ni kan?
-- Elektriska arbeten, herr doktor.
-- Ni är tysk -- österrikare -- eller vad är ni.
-- Tysk.
-- Edra betyg.
Åter en motgång. Wolfgang betänkte sig.
-- Edra betyg? upprepade doktorn.
-- De kommo bort --
-- I en koffert, som föll över bord! utbrast doktorn, och Wolfgang såg
bestört på honom, ty just detta, ord för ord, tänkte löjtnanten att
säga.
-- Ja, stammade han.
-- Jo, jag känner till det där, sade doktorn, så där säga de alla. Men
jag tycker om ert utseende.
-- Jag har inte haft arbete på tre månader, påstod Wolfgang.
-- Gott. Jag får väl pröva er. Ser ni den där hyllan däruppe? frågade
doktorn och pekade på en liten hylla uppe på väggen.
-- Ja, herr doktor.
-- Där stå batterierna för ringledningen till arbetsplatsen. Stig upp dit
och fyll nytt vatten på salmiaken -- raskt --
Wolfgang drog fram ett bord till väggen tätt under hyllan, steg upp och
märkte, att han nådde hyllan. Därpå steg han ned igen, hämtade
vattenkaraffinen och fyllde dess vatten i de två glasburkarne, som stodo
där uppe. Samtidigt passade han på i ett obevakat ögonblick och placerade
telefonen gott gömd bakom burkarne.
-- Och mera? frågade han doktorn.
Denne tycktes hava glömt honom.
-- Vad? frågade han i sin tur.
-- Arbete, sade Wolfgang.
Men doktor Martini tycktes vara en av dessa ostadiga naturer, som
ombestämma sig det ena ögonblicket efter det andra.
-- Ni kan höra hit om ett halvt år, sade han. Då kanske har jag arbete
för er.
-- Vad slags arbete?
Doktorn såg på den frågande. Han var ej van att tillfrågas av
arbetssökande. Men Wolfgang såg ej fräck ut och han svarade:
-- Det gäller en mycket stor försilvring.
-- Tack, sade Wolfgang. Det är just min specialitet. Och hur länge skulle
jag i så fall då kunna påräkna att få försilvra? Det blir väl litet
längre än det här arbetet? han pekade på hyllan.
Doktor Martini hade sinne för humor.
Han skrattade och svarade:
-- Å, det blir nog en månads arbete, tänker jag. Men se här, och han gav
Wolfgang ett mynt, här är litet ersättning för ert besvär med
batterierna. Farväl nu.
Wolfgang tog myntet, bugade och gick.
-- Gott, tänkte han, om sex månader börjar försilvringen och efter
ytterligare en månad är den färdig. Alltså om sju månader bör allt vara
klart. I dag hava vi december 1950 -- sju månader till blir juli 1951.
Fristen för testamentet är juni 1952. Man får emellertid räkna med att
något krånglar för doktor Martini -- i alla fall hinner han gott att få
spegeln färdig i god tid. Härligt; -- jag har ju lyckats ypperligt med
min expedition.
Till att än mera förhöja hans goda humör bidrog den omständigheten, att
han, nedkommen till stranden, fann att fruktgaleasen, som fraktat honom
till ön, ännu ej avseglat utan just låg segelklar. Han steg ombord och
befann sig snart i Ajaccio igen.
Det förundrade honom, att han ej alls sett till Cramer -- han var viss
om, att denne sanne vän vistades på ön.
Men att han tog fel i detta sitt antagande, upplystes han om i det brev,
som vid hans ankomst till Porto Vecchio väntade honom där.


KAP. XVI.
_Sju månader._

Brevet, som väntade Wolfgang vid hans återkomst till Porto Vecchio, bar
utanskriften:
Herr Wilhelm Braun,
det namn, som Wolfgang antagit, för att hans inkognito skulle vara
fullständigt.
Att det under detta namn dolde sig löjtnant Wolfgang Schnitler, kände
blott en enda människa förutom han själv, nämligen hans bundsförvant,
fröken Elli Zander.
Och således förstod Wolfgang strax, att brevet kom från henne.
Han slet upp kuvertet med feberaktig brådska.
Hon skrev, att allt vore sig likt. Ingen tycktes misstänka det minsta,
och hon meddelade, att Cramer plötsligt återkommit till Berlin och
återupptagit sin ivriga kurtis av henne. Han följde henne överallt och
lät sig ej avspisa på något sätt.
Wolfgang funderade ett ögonblick starkt på att strax resa hem till
Berlin -- det var svartsjukan, som för en stund bemäktigade sig honom ---
men när han så besinnade, att hans och flickans förhållande till varandra
ju ej var av det intima slag, som berättigade honom till någon svartsjuka
alls, ombestämde han sig och beslöt att stanna på sin post för att än
ytterligare förkovra sig i flygningens alla finesser och konstgrepp.
Elli Zander hade ju vid varje tillfälle så uttryckligen visat, att vad
som gällde för henne var i allra första rummet morbroderns ära, att han
ej ägde rätt att ifrågasätta, att även något litet intresse för hans egen
person kunde dölja sig bakom hennes råd till honom.
-- Hon älskar mig nog ej, tänkte han och sökte förgäves mellan linjerna i
hennes brev efter något som helst tecken till det motsatta.
Att hon skrev om Cramer, berodde ju helt enkelt på, att hon ville hålla
Wolfgang à jour med denne falska väns görande och låtande -- det var allt
-- det kunde man ju begära av en allierad.
Wolfgang läste vidare:
-- En förändring har dock inträffat, skrev Elli, min morbror är ej längre
så frisk och rörlig som förr. Jag vet ej riktigt, vad som felas honom,
men jag tror, att det är något åt hjärtat.
-- Aha, tänkte Wolfgang, där förstår man Cramers pågåenhet; flickan får
ärva den gamle och den räven Cramer söker fånga henne.
Men samtidigt smög sig en annan känsla över honom -- kunde ej Elli tyda
hans frieri, om han nu framförde ett sådant, likasåväl som Cramers för
ett fikande efter hennes pengar?
Och han beslöt sig för att anslå en kall affärsmässig ton i sitt svar, i
det brev han just nu satte sig ned för att skriva.
Även hans brev till henne gingo på omvägar -- de adresserades poste
restante med ett par initialer.
Han skrev och omtalade sitt besök på Salpiso och det lyckade anbringandet
av telefonerna, om sina senaste flygbragder, om allt, som han trodde
skulle intressera henne som _bundsförvant_ att veta, men av den kalla,
affärsmässiga tonen blev det så litet, att då Elli mottog brevet, smålog
hon och sade för sig själv:
-- Alltså, detta är löjtnant Wolfgang Schnitler »donjuanen», »roueen»,
»den blaserade» -- ånej -- det är Wolfgang Schnitler, den store gossen,
det tjugofemåriga barnet -- som jag älskar --
-- Jag undrar, vad han egentligen tänker om mig, fortsatte hon sin
tankegång, tror han verkligen, att morbrors affärer ligga mig så varmt
om hjärtat -- och att ej han själv spelar största rollen. Förstår han
månntro icke, att jag just _vill_, att morbror Simon skall fortsätta med
detta -- just därför att vi då lättare kunna hålla tyglarne i våra
händer. Skulle jag övertala morbror att sluta, så går naturligtvis doktor
Martini ögonblickligen till en annan bankir, och då hava vi förlorat
honom alldeles ur sikte. Nej, det är bäst som sker. -- Förresten tycker
jag, att Wolfgang, hon kallade honom alltid vid förnamn i tankarne, har
utvecklats kolossalt på denna tid -- han var ju en intresselös vekling,
då jag först träffade honom -- nu genomgår han den nyförvandlade
människans normala gång -- den börjar alltid med barndomen -- låt oss se,
när slaget skall stå, om ej Wolfgang Schnitler har blivit just den man,
som jag alltid drömt om.
Wolfgang arbetade.
Han blev skickligare och djärvare i sina flykter och det hade hänt, att
han flere gånger styrt rätt över Medelhavet helt till den afrikanska
kusten och vänt åter utan att en enda gång taga vattenytan. Han
behärskade sitt hydroplan till fulländning.
Medelst telefonen följde han med i alla doktor Martinis åtgöranden, men
det visade sig, att samtalen på kontoret voro tämligen intresselösa.
Inom astronomin hade han till och med börjat att hysa egna åsikter; som
till exempel den rätt lustiga fråga, han en gång framkastade i ett brev
till Elli Zander.
Han skrev:
-- Jag har märkt, att det är ett ganska egendomligt fenomen förknippat
med de inre och yttre planeterna. De inre planeterna -- de, som äro solen
närmare än jorden i sina banor -- alltså Merkurius och Venus samt delvis
vår måne -- äro -- märk detta -- alla _bergiga_. Astronomerna skildra
Merkurii berg som något högst oerhört och Venus äger bergskedjor, som
vida överstiga jordens högsta tinnar. Vår måne, vet ju alla, är ytterst
bergig. Och vår egen jord, Tellus, kan heller ingen påstå är flateroderad
-- den är tvärt om mycket kuperad.
Så sker ett avbrott.
Efter att vi från solen nått vår egen jord och sett, huru de inre
planeterna äro ytterst bergiga -- slår plötsligt det hela om. De yttre
planeterna påstås vara alldeles platta, utan bergshöjder.
Jag frågar:
Varför skall just jorden, vår jord, bilda övergångsledet?
Och det enda svar, jag kan få härpå, är, att det måste bero _endast och
allenast_ på, att vi, iakttagarne, just _bebo_ denna jord.
[Illustration]
Merkurius, Venus och månen framvisa _faser_, alla likna månen halv och
som skära, medan de yttre planeterna alltid visa sig endast _fulla_. Då
uppstår denna tydliga skuggbildning av de höga bergstopparna.
Denna finnes däremot absolut icke på de yttre planeterna, då de ligga
utom jordbanan.
Och så avfärda astronomerna det hela kort och gott med, att de inre äro
bergiga, de yttre äro flata på ytan.
Jag är säker på, att detta förhållande är något som absolut är bundet
till _felobservationer_ och intet annat. Ty det är för komiskt att
planeterna skulle rätta sig efter den lilla jordmänniskans ögon: Ser
jordmänniskan _mot_ solen, äro planeterna bergiga -- ser hon _från_
solen, äro de flateroderade. Nej, det vore för löjligt.
Just Mars är den av de yttre planeterna, som ligger vår jord närmast --
_naturligtvis_ är den flateroderad och utan bergstoppar.
Så kommer Jupiter, som påstås vara så flat, att den nästan är som en
halvflytande massa. Saturnus därnäst saknar också berg och likaså
Neptunus och Uranus.
Jag var ute på flykt i går. Jag seglade fram uppe i den genomskinliga
luften, och under mig låg Medelhavet badande i sol. -- Mörkblått, säger
ni kanske. -- Guldgult, svarar jag. Nåväl -- vill ni veta, hur det såg
ut? Det var mörkblått _från_ solen och guldgult _mot_ solen. Och då kom
jag att tänka på vårt planetsystem. Där lågo en mängd små holmar och skär
under mig. När jag betraktade dem, som lågo åt solhållet, såg jag således
solen stå över dem. Då voro de alla svarta eller i alla fall mörka.
Pittoreskt i sanning -- ett guldgult hav med mörka fläckar av
uppstickande öar. Jag vände blicken åt andra hållet. Solen stod mig nu i
ryggen. Jag såg havet mörkblått och upp ur detsamma reste sig de små
öarna, men nu voro de gula vid stranden och bjärt gröna av lövverkets
prakt. Också det en storslagen anblick i sanning.
Reflektionerna gjorde sig själva och de förorsakade, som jag nyss nämnde,
att mina tankar gingo till de inre och yttre planeterna. Mitt hydroplan
var jorden, tyckte jag, och jag själv stod på dess yta. Mina ögon voro
teleskopet, som spanade i eterdjupet. Och de inre planeterna voro de
öar, som lågo mot solen, de yttre de åt andra sidan. Och nu såg jag den
_skenbara_ olikheten.
Detta allt kan förefalla som fantasier i den högre stilen. Det låter ju
nämligen otroligt, att jag, lekmannen, skulle kunna finna ut ett sådant
Columbiägg inom astronomin, medan lärde män i hundratals år gått och
stirrat sig halvblinda på de olika förhållandena på planeterna, tröstande
sig med, att »naturens växling är oändlig», under det att jag helt enkelt
säger: Olikheten beror endast på, att vi se _ungefär samma sak_ från
olika synpunkter.
Den övertygelse, vartill jag kommit a priori, är således den, att lyckas
det mig en gång att få kasta en blick på Mars i den underbara spegeln, så
väntar jag mig att finna _också den bergig_. --
-- Så lydde en del av brevet. Wolfgang hade gått betydligt framåt i
självständigt tänkande.
Tiden svann utan att något nämnvärt tilldrog sig och man var redan inne i
juli 1951.
Wolfgang hade icke mera uppsökt doktor Martini -- han följde arbetet
medelst, telefonen. Nu borde ju försilvringen snart vara färdig, om allt
hölle streck, som doktorn beräknat.
Den 15 juli erhöll Wolfgang ett brev från Elli.
Hon berättade, att Cramer rest från Berlin.
-- Håll er parat, skrev hon. Reser han lika fort som detta brev, så är
han, samtidigt med att ni mottager dessa rader, redan hos Martini. Lämna
ej telefonen innan ni hört honom. _Nu gäller det._ Jag önskar er all
lycka.
Wolfgang kände en ström av lycka genomflöda sitt inre. Hon skrev ej som
förr -- hennes brev ägde en värme som ej förut, och han trodde sig mellan
raderna spåra något mera än blotta affären och det intresse, hon visade
för densamma.
Han ilade till telefonen och tillbragte flera timmar med den fastbunden
vid sitt ena öra.
-- Ännu intet, mumlade han gång på gång, tills plötsligt hans drag fingo
ett uttryck av spänning.
Han hörde doktorn utbrista:
-- Se där, sannerligen är det inte Cramer.
Wolfgang förstod, att doktorn genom fönstret sett denne herre närma sig.
Herrarne träffades inne på kontoret, och av deras samtal fick Wolfgang
höra allt. Den underbara spegeln var färdig, försilvringen klar och allt
i ordning. Ballongen var redo och svävade fylld av vätgas fästad i sitt
långa rep högt över Salpisoön. Att doktor Martini ännu ej avprovat
spegeln, berodde endast på, att himlen de sista nätterna varit höljd av
täta moln. Och det såg ut, som om så även skulle bliva fallet denna
natt.
Cramer hade god lust att stiga upp ett slag i ballongen. Han hade aldrig
någonsin lämnat terra firma, påstod han.
-- Gott, svarade doktorn, vi vänta till första molnfria kväll. Då gå vi
upp tillsammans. Spegeln inställes automatiskt med jordens och Mars'
skiftande ställningar som norm med sådan riktning, att planeten Mars
beständigt befinner sig inom synkretsen.
Men Cramer envisades. Han ville gå upp redan nu.
-- Herre Gud, sade han, jag bryr mig alls inte om Mars. Jag vill gå upp
ett slag och bese utsikten. Vad -- låt ett par man fira ned ballongen och
släpp mig till väders ett moment.
-- Nåväl, svarade doktorn till slut, låtom oss göra det. Jag följer er.
Vi kunna ju alltid stiga upp ett par minuter. Varför inte, om ni nu så
speciellt önskar det.


KAP. XVII.
_Explosionen._

Så hörde Wolfgang Schnitler intet mera.
Han löste av sig telefonen och ställde den lilla apparaten på sitt
skrivbord.
Han befann sig i ett tillstånd av nervös överretning -- nästa molnfria
natt skulle avgöra hans öde -- ty det var ju klart -- den som _först_
komme till världspressen med lösningen av Marsgåtan, blev ju vinnaren, om
teorien bevisades att ej vara teori, utan den rena och oförfalskade
sanningen.
Hans maskin, »Svanen» låg alltid redo, det var ett ögonblicks verk att
sätta den i gång.
Han såg på himlen -- tunga moln -- a -- nu -- just nu sken solen i genom
-- nu måtte de två i ballongen hava en underbar syn -- han fick nästan
lust att hasta ned till strandhangaren och taga en liten tripp med
Svanen.
Länge såg han ut över de solglittrande böljorna -- men så återkom hans
nervositet med fördubblad styrka.
Vad bleve det månne nu till natten. Ja, det såg hotande ut -- troligtvis
ej vidare lovande.
Nu -- nu -- bröt solen åter genom molnen -- _då_ -- vad var det?
En knall som av en avlägsen åska -- den kom från telefonen på bordet.
Något hade hänt på Salpiso, något fruktansvärt -- ännu skrällde telefonen
-- en explosion? Men av vad och huru.
Nu hade telefonens mullrande dött bort. Han grep den med feberaktig iver
-- nyfiken lyssnade han -- äntligen efter tio minuter, vilka varit som
timmar för honom, som väntade, bröts tystnaden -- kontorsdörren öppnades
och en stämma talade.
Det var varken Martinis eller Cramers.
Men Wolfgang igenkände den. Det var doktorns arbetsförman, tysken Mayer,
som talade.
-- Herre Gud, en sådan olycka, Herre Gud, vad skall jag göra?
Och så hördes en annan röst:
-- Meddela pressen det skedda.
-- Meddela pressen? Ja, det förstås -- men allt detta är ju hemligt.
Doktorn har min ed på att icke med ett ord röja spegelns existens.
-- Ja, men något måste göras. Låt oss i alla fall uppsätta en berättelse
över händelsen, så är då det gjort.
Och Wolfgang förstod av den uppståndna tystnaden, att Mayer gjorde sig i
ordning till att skriva.
Af de bägge männens resonemang framgick, att Cramer och doktor Martini
uppstigit med ballongen så högt dennes tross tillät. Himlen hade varit
överskyad. De hade förblivit där uppe i fem à sex minuter. Då sken solen
helt plötsligt fram genom molnen. Solstrålarne föllo på den underbara
spegelns konkava och starkt speglande yta -- solstrålarne koncentrerades
till en strålbunt, ty en konkav spegel verkar precis _som en lins_ --
medan linsen _släpper igenom_ sig ett koncentrerat strålknippe, så kastar
den konkava spegeln strålbunten _tillbaka_ -- denna glödheta strålkaskad
träffade ballongen, som just i detta ögonblick befann sig mitt i
brännpunkten. De samlade solstrålarne genomträngde inom en sekund
ballongens sidenöverdrag och en oerhört kraftig explosion följde. _Intet_
av ballongen föll till jorden -- intet av de bägge männen syntes till --
en lätt bris förde ett moln med sig ut över havet.


KAP. XVIII.
_Spökets stämma._

Wolfgang Schnitler hade hört allt han behövde.
Nu -- nu var hemligheten äntligen hans -- första molnfria natt -- se,
himlen klarnade upp mer och mer --
Ännu hörde han herr Mayers ord i telefonen:
-- Å, detta var en fasans dag. Å, Herre Gud, den värsta jag upplevat.
Då föll det Wolfgang något in. Här måste han smida, medan järnet ännu var
varmt, och vad som vidare hände herr Mayer, blev något över all
beskrivning hemskt. Herr Mayer var icke så litet vidskeplig av naturen,
han såg varsel och ingripande av övernaturliga makter överallt och just
nu var hans sinne uppskakat.
Han satt och tänkte över det hemska, som hänt. Skymningen hade börjat
komma med långa, svarta skuggor och inne i kontoret listade sig mörkret
fram utmed hörn och vinklar.
Herr Mayer tänkte just tända en lampa, då hans hand, som förde stickan
mot plånet, förlamades och hans ögon skräckslagna stirrade mot taket.
Ty däruppifrån från den mörkaste kroken talades ord, som formade sig till
hela satser.
Herr Mayer var alldeles förstenad av rädsla.
-- Mayer! sade rösten från ovan.
Wolfgang, som uttalade ordet, kunde knappast hålla sig allvarsam, då han
tänkte sig, hur herr Mayer måtte se ut.
-- Mayer! sade den hemska rösten ånyo.
-- Ja -- a -- a, stammade Mayer med kallsvetten på sin panna.
-- Jag är en ande från en annan värld, fortsatte stämman. Hör noga på,
vad jag säger.
-- Ja -- a -- a, herr ande, svarade herr Mayer.
-- De två, som jag nyss kallade till min underjordiska värld, voro tvenne
bedragare.
Mayer ryste.
-- Vet ni, vem den underbara spegeln tillhörer?
-- Ne -- e -- ej -- svarade herr Mayer.
-- Den är löjtnant Wolfgang Schnitlers egendom, fortsatte rösten. Han gav
Martini order om att bygga den. Martini och Cramer tänkte att stjäla hans
hemlighet -- därför kallade jag dem till mig -- ty det finnes litet
rättvisa i helvetet också, och jag önskar, att Schnitler får behålla
sitt. Har du förstått, Mayer?
-- Ja, ja, ers nåd. Gode, snälle Fan, skona mitt liv! bad Mayer.
Wolfgang dröjde en lång stund, innan han åter kunde tala.
-- Ja, svarade rösten till slut. På ett villkor.
-- Jag uppfyller allt, ers härlighet Satan, sade herr Mayer.
-- Gott, svarade spökets stämma, jag låter rätte ägaren, löjtnant
Wolfgang Schnitler, ankomma genom luften inom en timme. Håll dig beredd
på stranden, Mayer, och tag väl emot honom.
-- Hur skall jag känna igen honom? undrade Mayer.
-- Han vinkar tre gånger med en röd lykta, svarade stämman och tystnade.
Wolfgang dröjde ännu en stund i telefonen, innan han lämnade den. Han
ville höra, vad Mayer tog sig till.
Efter en stund hördes den andra rösten:
-- Du Mayer -- det här är något sattyg -- sänder dom hit någon, så kniper
vi honom.
-- Ja, kanske det är Fan själv, som kommer?
-- Usch, det här var ruskigt.
-- Mayer! ropade spöket ånyo.
Herr Mayer spratt till alldeles tillintetgjord.
-- Lyder du ej mina befallningar, skall du få göra Cramer och Martini
sällskap, Mayer. Akta dig -- jag ser allt och vet allt. Skynda dig ned
till östra stranden och se mot havet.
Wolfgang stängde av telefonen, stoppade den på sig, iförde sig sin
flygdräkt och satt snart vid Svanens ratt.
Hydroplanet lyfte sig lätt över vattnet och susade snart över Korsikas
bergiga yta mot väster.
Aftonen var härlig.
Molnen hade skingrats, och natthimlen stod full av tindrande stjärnor.