Den Underbara Spegeln - 1

Total number of words is 4374
Total number of unique words is 1532
27.6 of words are in the 2000 most common words
36.8 of words are in the 5000 most common words
41.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

DEN UNDERBARA
SPEGELN
AV
OTTO WITT



GÖTEBORG 1914
FÖRLAGSAKTIEBOLAGET VÄSTRA SVERIGE
GÖTEBORG 1914
ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG


INNEHÅLL
En astronom mindre 5
Testamentet 13
En plan 26
Den nya donationen 40
En lösning? 46
En syn i en kopp kaffe 51
Doktor Martini 61
En gemensam hemlighet 67
Bundsförvanter 74
Första steget 79
Stölden 84
Det mystiska paketet 89
Doktorns plan 97
Studier 106
På Korsika 114
Sju månader 123
Explosionen 133
Spökets stämma 136
Avslöjandet 140
Slutet 144


KAP. I.
_En astronom mindre._

Den 20 juni år 1950 var en sannskyldig pinodag för berlinarne. Hettan var
enorm, husväggarne glödde och trottoarernas halvmjuka asfalt nästan
klibbade fast vid fotgängarnes skosulor. Automobiler och spårvagnar
föreföllo, som vore de ugnar, och draget genom deras öppnade dörrar och
fönster skänkte knappt någon lisa. Solen lyste endast svagt genom luftens
upphettade, dammfyllda dunster.
Visserligen hade mänskligheten nu uppfunnit flera medel för att skydda
sig mot värmen, medel, som på 1910-talet voro alldeles okända, men
lidandet var dock allmänt, ty i och med dessa uppfinningar och
civilisationens vidare framträngande hade även nervositeten tilltagit och
människans motståndskraft mot fysisk smärta minskats.
Vart man vände sig, på boulevarderna, i parkerna, på kafeerna, på gatorna
och inom hemmen såg man överallt hos alla detta förtvivlade, uppgivna
ansiktsuttryck, som överdriven hetta framkallar.
Det verkade därför helt egendomligt, när mitt i detta tröstlösa, sorgliga
kaos uppenbarade sig en gestalt, som bar den sanna glädjen omisskänligt
tecknad i sina drag.
Spänstig och strålande inträdde löjtnant Wolfgang Schnitler på en av
Berlins finaste restauranter. Lätt gnolande på den modernaste
operettmelodin räckte han den halvdöde vaktmästaren sin hatt och käpp,
borstade rockuppslagen och satte sin monockel tillrätta, innan han
fortsatte in i matsalen.
De flesta borden stodo tomma; endast här och där satt en enstaka gäst,
vars huvudsakliga njutningsmedel utgjordes av glace i en eller annan
form. Uppassarne rörde sig sällan, och när de gjorde det, skedde det i
begravningstempo.
Löjtnant Schnitler gick raskt fram till ett av fönsterborden, vid vilket
redan satt en herre.
-- Förlåt, min vän, sade han, att jag låtit dig vänta så länge.
-- För all del, svarade grosshandlare Cramer. Har du varit upptagen?
-- Ja; mycket angenäm sysselsättning förresten.
-- Nej, hör du! »Sysselsättning» -- det skall du tala om. Din toalett, en
promenad -- det är ju det vanliga för dig men »angenämt» i denna värmen,
å nej, men apropå, pladdrade vännen vidare, det var rent överraskande,
hur pigg och livlig du ser ut!
-- Joo du, menade Schnitler, det kan hava sina orsaker. Du skall strax få
höra vad det beror på, men nu vill jag först ha en bit mat.
Han vinkade på en uppassare.
-- Mat, utbrast hans vän Cramer, vad tänker du äta i denna hetta?
Schnitler nickade leende, i det han såg Cramers förvånade min, en min,
som blev än mera förundrad, då han beställde en stekt kapun med rikligt
legymer, harstek och äpplepaj.
-- Har du ätit? frågade han.
-- Vem tror du äter i den här värmen, idisslade Cramer.
-- Jag, bland andra, påstod Schnitler.
-- Å, du är nog tämligen ensam om det, min vän. Men just detta faktum har
väl något att göra med ditt glättiga utseende och din lätta gång; ty
också dem är du ganska ensam om att äga i dag. Du lovade mig ju att
omtala orsaken till de senare; låt höra.
Wolfgang Schnitler var omkring 25 år. Hans militära bana hade ej varit
någon lysande karriär, i mycket förorsakat av hans oregelbundna
levnadssätt, och han hade föga utsikt till befordran. Han ägde ej någon
förmögenhet utan levde i stället på sina skulder och det var honom mycket
lätt att stifta sådana. Han var nämligen brorson och ende arvinge till
den gamle rike chokladfabrikanten Schnitler, och i tanke på det blivande,
stora arvet tvekade ej bankirerna att förskottera löjtnanten snart sagt
huru stora summor som helst. Och unge Schnitler begagnade sig flitigt av
denna fördel. Farbrodern gjorde han regelmässigt sin uppvaktning varje
nyårsdag, men under resten av året träffades de aldrig. De bägge hade så
olika intressen att beröringspunkter ej alls funnos.
Wolfgang hade alltid ansett sig som onkelns blivande arvinge, ehuru denne
senare aldrig med ett ord hade berört frågan. Han var den gamles ende nu
levande släkting, och han antog för alldeles givet att arvet skulle
tillfalla honom. Och detsamma gjorde alla människor.
Hans vän, Fritz Cramer, var egentligen intet bestämt. Hans förhållande
till Schnitler var parasitens -- han hörde till dem, som givetvis alltid
kringsvärma en man, som låter pengarne rulla lätt och obesvärat. Han hade
tagit titeln grosshandlare närmast därför, att hans umgängesvänner på
grund av hans voluminösa mage plägade kalla honom så. Han var en
fyratioårs man, alldeles skallig och med små, plirande ögon.
-- Nå, låt höra, återtog han.
-- Onkel är död.
Cramer hoppade upp från stolen, under det han utstötte en svag vissling.
-- Å tusan! Gratulerar, gratulerar!
Han tryckte vännens hand.
-- Ja, kan du tänka dig en sådan tur. Och det har jag värmen att tacka
för. Undra då ej över, att jag är glad, och hettan mycket förbunden.
Gubben fick solstygn för ett par timmar sedan. Den enes död, den andres
bröd.
De bägge vännerna började nu att dryfta den avdödes personlighet.
-- Konstig gubbe, din farbror, utlät sig Cramer.
-- Ja, i högsta grad.
-- Hur gammal blev han?
-- Jämt sjuttiofem år.
-- Det är länge sedan han drog sig tillbaka från sin chokladfabrikation.
Tjugo år, eller vad?
-- Omkring femton, tror jag. Jo, det stämmer; jag var ungefär tio år
gammal då.
-- Ja, det var en tusan till gubbe att kunna få ihop pengar.
-- Visserligen -- en nätt förmögenhet, svarade löjtnanten, men inte var
han någon Rotschild eller Vanderbilt.
-- Nej, nej, men tjugo millioner --
-- Tio, högg Schnitler i.
-- Nåja, tio millioner mark skulle väl duga, menar jag.
-- Ja visst.
-- Nå, fortsatte Cramer, och i alla dessa femton år har gubben suttit på
taket och tittat på månen?
-- Ja, jag har varit där uppe några gånger vid mina nyårsvisiter. Han har
inrett ett helt astronomiskt observatorium där. Väldiga kikare och tuber
och linser och allt vad det heter. Gubben har alltid haft lust på
astronomi.
-- Konstig smak.
-- Ja visst -- vad fanken ha vi för intresse av att titta på stjärnorna.
Och den ej allt för djupt anlagde löjtnant Wolfgang blåste ut ett stort
rökmoln från sin cigarr.
Cramer nickade samtyckande.
-- Nej, sade han, vad ha vi för intresse av dem? Nå, tycke och smak äro
ju olika.
-- Ja, gudskelov.
-- Gjorde han några upptäckter bland stjärnorna då?
-- Jag vet inte alls; men han intresserade sig först och främst för
planeten Mars.
-- Ja, det där begriper jag inte, tyckte Cramer. Låt oss övergå till mera
lättfattliga saker: till exempel, vad skola vi taga oss för i afton?
-- Det var förnuftigt talat! Alltså, vi låta gubben vila i fred. _En_ sak
är att forska med starka ögon i stjärnornas rike, _en annan_ att svagsynt
få se deras charme. Låt oss välja det sista.
-- Gott. Var?
Schnitler nämnde ett modernt nöjespalats.
De bägge vännerna tillbragte aftonen i den festliga balsalen med de små,
avkylda separatrummen. Nyheten om gamle Schnitlers dödsfall hade hastigt
spritts och många voro de stjärnskott, som sändes mot arvtagaren ur
kvinnornas ögon. Det var ett slag av astronomi, som den världsvane
löjtnanten oändligt föredrog framför farbroderns »Sternenguckerei».
Kvickheter föllo, champagnekorkarne smällde och Wolfgang Schnitler var
nattens hjälte.
* * * * *
Nästa dag innehöllo morgontidningarne utförliga nekrologer över den döde.
De nämnde hans egendomliga, avsöndrade liv, hans anspråkslöshet, hans
stora kärlek till astronomin och visste, efter hörsägen, berätta, att
hans hus, som i allt var inrättat för astronomiska observationer, skulle
upplåtas för allmänheten. Beträffande förmögenhetens disponerande var det
enda man visste, _att_ ett testamente förelåg, men dettas innehåll var
ännu okänt. Alla togo emellertid för givet, att denna skulle tillfalla
nevön, löjtnant Wolfgang Schnitler.
Klockan ett samma dags middag bröts gamle Schnitlers testamente. Löjtnant
Wolfgang hade sagt till sin vän Cramer:
-- Du kan gärna följa med mig upp till vår advokat. Det där testamentet
är naturligtvis bara en formalitet. Men jag måste ju anständigtvis vara
närvarande, när det uppläses.
-- Gärna det, svarade vännen och klockan ett sutto de bägge hos
advokaten, som med högtidlig min bröt testamentets sigill.
Innehållet var ej precis så enkelt, som löjtnanten hade tagit för givet.


KAP. II.
_Testamentet._

Advokaten ögnade litet igenom papperet, innan han började föreläsningen.
-- Hm, harklade han sig, det här ser tämligen lärt ut.
Wolfgang spetsade öronen -- vad kunde meningen vara.
-- Lärt? undrade han.
-- Ja.
-- På vad sätt?
-- Var god hör på. Nu börjar jag.
Juristen, en av den gamla typen, satte sina glasögon tillrätta.
-- Planeten Mars, läste advokaten.
-- Planeten Mars, utbrast Wolfgang, i det han sprang upp.
-- Ja, så börjar dokumentet.
-- Vad tusan nu då, fortsatte löjtnanten förvånad.
-- Var god hör på, vad han skriver vidare.
-- Gott.
Men nevön var, då han åter satte sig, på långt när ej så säker om sin
onkels millioner, som innan han inträtt på advokatens byrå.
-- Alltså, mina herrar: Planeten Mars, skriver testator, har alltid
intresserat mig på det högsta. När jag år 1935 drog mig tillbaka från
affärerna, var, så besynnerligt det än kan låta, planeten Mars den
direkta orsaken till detta mitt beslut.
-- Gubben har alltid varit konstig, tänkte nevön.
-- Han måtte ha varit rubbad, filosoferade Cramer i tysthet.
Advokaten fortsatte:
-- I januari 1935 gick det genom världspressen ett uppseendeväckande
meddelande: På Mars' yta hade tydliga signaler iakttagits. Sju aftnar å
rad hade dessa observerats, icke blott från ett, utan från minst tjugo
jordiska observatorier. Jag bringar här avskrift av en av dessa
tidningsartiklar.
-- Hoppa över tidningsurklippet, bad Wolfgang.
-- Det låter sig ej göra, herr löjtnant. Testamentet måste ord för ord
uppläsas, svarade advokaten.
Wolfgang pustade.
-- _Signaler från Mars_, fortsatte föreläsaren, _Är den bebodd?_ Detta är
alltså överskrifterna, tillade han upplysande. »Från olika håll hava i
dessa dagar rapporter ingått om märkliga förändringar på planeten Mars'
yta. Dessa förändringar förefalla vara så regelmässigt »ordnade» -- om vi
få använda det uttrycket -- att flera astronomer mena, att de äro
resultaten av ett medvetet igångsatt signaliseringssystem till oss
jordbor från Marsborna. Som bekant framvisar marsytan en mängd kanaler,
vilka framträda med mörk ton mot Mars' gulgråa yta. »Signalerna» utgöras
av nästan cirkelrunda utsvällningar å flere av dessa kanaler. Men icke
nog härmed. Dessa bucklor -- punkter eller fläckar komma och gå,
d. v. s. framträda och försvinna, efter en viss systematisk metod,
nästan som i takt med en eller annan melodi. -- Astronomerna fråga sig:
är det faktiska signaler? Huru framställas de i så fall? Vad önska de
eventuella marsborna av oss? Men ingen har dristat sig till att lämna
något svar. Världens största refraktorer ha varit riktade mot vår
syskonstjärna natt efter natt; genom alla har fenomenet varseblivits, men
det står lika gåtfullt för alla vetenskapsmännen. Här få vi måhända
säga: _Ignorabimus_.»
Advokaten gjorde ett uppehåll för att torka de immiga glasögonen.
-- Äro vi färdiga med urklippet nu? frågade Wolfgang.
-- Ja.
-- Om jag bara förstod, vad meningen är med allt det här.
-- Jag skall fortsätta, så få vi väl klarhet.
-- Apropå klarhet, herr advokat. Säg mig, var min onkel alldeles klar och
redig, när detta testamente uppsattes?
-- Jag antager det, svarade juristen och tillade, i det han undersökte
underskriftens vidimering:
-- Ja visst, här attestera två av våra första läkare, att er farbror, vid
dokumentets underskrivande var vid sina sinnens fulla bruk.
-- Gott. Och vilken datum?
-- Den 18 maj 1948.
-- För hela två år sedan?
-- Ja, som ni ser.
-- Och det finnes intet senare?
-- Nej.
-- Gott. Var vänlig att fortsätta, fast inte är det vidare intressant.
Eller vad tycker du, Cramer?
-- Ne -- e -- e -- ej, gäspade vännen.
Juristen läste ånyo:
-- Jag kan ej beskriva, huru detta intresserade mig och hur det satte min
fantasi i rörelse. Jag beslöt mig för att ägna mina återstående dagar åt
studiet av Mars. Jag drog mig tillbaka från affärerna, inredde mitt hus
till ett första klassens astronomiskt observatorium och hängav mig helt
och odelat åt mitt livsverk.
Nu, år 1948, när jag nedskriver mitt testamente och yttersta vilja, har
det ännu ej lyckats mig att lösa den stora gåtan. Jag är övertygad om,
att Mars' kanaler äro frukten av högt utvecklade, intelligenta varelsers
verk, att de tjäna samfärdseln och bevattningen -- men signalerna och
förändringarne kan jag ej på något sätt förklara mig. Jag medgiver ock,
att min syn på kanalernas natur kan vara felaktig.
Nu är min vilja denna:
_Mitt efterlämnade kapital, omkring 10 millioner mark_ -- --
Advokaten gjorde åter ett uppehåll, denna gång för att vända ett blad.
Wolfgang hade blivit alldeles blek av spänning. Detta började att se
otrevligt ut.
-- _Tillfaller den, som inom loppet av två år efter min död odisputabelt
löser marsgåtan_ -- --'
Det förekommer ibland, att till och med en löjtnant svimmar. Det
inträffade i detta ögonblick med löjtnant Wolfgang Schnitler. Han föll
huvudstupa framåt på golvet.
De bägge andra sprungo förskräckta upp.
-- Ett slaganfall, utbrast advokaten.
De lyfte med förenade ansträngningar upp Wolfgang på en soffa och stänkte
vatten i hans ansikte. Inom kort kvicknade han till, och snart visade en
rad kraftiga kötteder, att han var helt och hållet åter sig själv.
Wolfgang var alldeles vild av förargelse, men juristen sökte lugna honom
med dessa ord:
-- Men låt oss dock läsa testamentet till slut. Kanske finnas
»förmildrande omständigheter».
-- Det kan ej finnas sådana.
-- Möjligen dock.
-- Nåja, låtom oss fortsätta.
Cramer var, liksom löjtnant Schnitler, mycket upprörd. För honom föreföll
det, som hade något under hans fötter, något, som han ansåg för fast och
orubbligt, plötsligt ryckts undan. Och han fattade i tysthet snabbt ett
beslut:
-- Vi måste finna på ett eller annat knep, som kan tillintetgöra detta
angrepp på Wolfgangs rättmätiga pengar.
Testamentets vidare innehåll var i korthet följande:
För att erhålla summan fordrades, att marsgåtan, det vill säga alla
frågor om »kanalerna», förändringarne, kort sagt allt, som rörde
planeten, skulle klart och tydligt lösas. Denna lösning skulle först
officiellt godkännas av icke mindre än fem stora, vetenskapliga institut,
vilka namngåvos.
Om icke inom loppet av två år efter testators död någon lyckades finna en
sådan lösning, skulle förmögenheten tillfalla den avlidnes enda levande
släkting, löjtnant Wolfgang Schnitler.
Löjtnanten andades lättad, då han hörde detta.
-- Gott, sade han, så har jag då i alla fall utsikter.
-- Ja, som ni ser.
-- Men rätt små, inföll Cramer. Ty det är väl antagligt, att denna gåta
inte är så svår, eller hur?
-- Ja, det är mig alldeles obekant, genmälde advokaten. Men summan, som
lockar, är ju mycket betydlig och det är troligt, att fackmännen på
området komma att göra allt, som står i deras makt, för att nå målet inom
den bestämda tiden.
Testamentet hade dessutom några paragrafer, som berörde räntorna,
fastigheten med mera.
Så bestämdes bland annat, att Wolfgang Schnitler under tvåårsperioden
fick lyfta räntorna av endast en million mark, under det att det övriga
kapitalet skulle förräntas med ränta på ränta intill förfallodagen, dock
med fråndrag av omkostnaderna för underhåll av det astronomiska
observatorium, som gamle Schnitler skänkte staden Berlin och som fanns
installerat i den avlidnes hus.
-- Vad tusan skall jag nu taga mig till? undrade Wolfgang, när han med
sin vän gick ned för advokatens trappor. Jag är ju ruinerad.
-- Nej, hur så?
-- Jag har skulder, som säkert uppgå till mellan två och tre millioner.
Nu får jag ej mera än fyrtio à femtio tusen mark om året i inkomst.
-- Nej, det förstås, men efter två år har du ju dina millioner.
-- Vem vet det?
-- Jo, vi måste förhindra den där undersökningen av Mars, svarade
Cramer.
Wolfgang skrattade.
-- Å nej, gosse lilla, det låter sig inte göra.
-- Och varför inte?
-- Jo, det skall du få höra. För det första är Mars en himlakropp, som
bryr sig strunt om mina eller andras pengar. Den kan således sättas ur
räkningen. För det andra så begriper jag inte, hur en vetenskapsman, som
förutom det att förtjäna en hel massa pengar också har en annan
drivfjäder -- äran nämligen -- skulle förmås att tiga med en sådan
upptäckt.
Cramer svarade intet på en lång stund. Han tänkte. Det var ett eller
annat, som tycktes intressera honom, en eller annan svag punkt i
testamentet, han tyckte sig skönja.
Plötsligt utbrast han:
-- Jag har det.
-- Vilket?
-- Angreppspunkten.
-- Vad menar du?
-- Låt oss gå upp till dig och noga diskutera saken.
Uppkomna i Wolfgangs eleganta ungkarlsbostad, fortsatte Cramer:
-- Vi måste gå i ordning med frågorna. Pro primo. Varför i all världen
skulle du under dessa tvenne år endast få lyfta den ena millionens
räntor?
-- Antagligen därför, att kapitalet sedan skulle bli så mycket större.
-- Fel, min vän. Tio millioner äro alldeles tillräckliga.
-- Nå, så är det kanske för att giva mig en läxa för min slösaktighet. I
min farbrors ögon är jag naturligtvis en väldig slösare.
-- Också fel!
-- Ja, men -- --
-- Tror du, att man börjar att uppfostra en tjugofemårs man som en
skolpojke?
-- Men vad är orsaken då?
-- Den är tämligen enkel. Och nu komma vi till den andra frågan: Kunde
testator möjligen hysa fruktan för, att någon ville söka förhindra denna
kunskap om Mars?
-- Ja visst -- jag själv har ju största intresse av det.
-- Där ser du. Där hava vi pudelns kärna. Din farbror kände nog pengars
makt. Och han förstod, att det enda, som kunde stå i vägen för
undersökningarne var i det ändamålet använt kapital. Vidare var han på
det klara med, att _du_ hade allt intresse av att förhindra de nya
teorierna. Nå -- vad är då naturligare, än att han begränsar dina
tillgångar?
Wolfgang funderade.
-- Jag tror du har rätt. Det är ju förtvivlat. Således kunna vi intet
göra. Jag är avskuren från det, jag har endast att sitta med händerna i
knäet och lyfta mina räntor. Så får jag lita på en lycklig slump och
studera tidningarne för att se om något framkommer i saken.
Cramer höjde på axlarne.
-- Nej, för sjutton, sade han. Ser du inte vart jag vill komma?
-- Nej, min själ.
-- Jo, du begriper, att när din farbror vill sätta dig ur stånd att
företaga något, så erkänner han ju därmed, _att_ något, ett eller annat,
verkligen _kan_ göras. Med andra ord: Det finnes en svag punkt och nu
hava vi i alla fall reda på, _att_ han har fruktat för något.
-- Så sannerligen tror jag inte, att du har rätt, Cramer. Och vad skola
vi nu göra?
-- För det första ingenting alls. Vi få väl i morgon se det besynnerliga
testamentet publicerat i alla tidningar, det leder till diskussion inom
alla läger och vi få då följa med denna och höra huru den allmänna
meningen ställer sig till saken. Sedermera torde den ena idén om Mars
efter den andra komma att dyka upp, alla framkallande livligt
meningsutbyte. Under tiden få vi väl en eller annan god idé.
-- Gott, men vad i all världen skall jag göra med mina fordringsägare? De
komma att ränna mig på dörrarne och aldrig låta mig få en lugn stund.
-- Du får väl täppa till munnen på dem på ett eller annat sätt.
-- Fan till testamente; nu blir min kredit i det närmaste förstörd,
menade löjtnant Schnitler förargad.
Han var nästan vimmelkantig av de underrättelser han nyligen fått. Aldrig
van vid att tänka något närmare över sina handlingar, hade han nästan
beständigt lyckats, tack vare onkelns väntade donationer, att uppnå, vad
han själv ville. Nu såg han sig plötsligt stå öga mot öga med handling
och dåd, om han ej för alltid skulle utestängas från ett lyxliv, som för
honom blivit en livsbetingelse. Han var alls ej ond av naturen, endast
sorglös och lättsinnig, men han kände med sig, att inför den fara, som nu
hotade, skulle han knappast tveka att begå snart sagt vad som helst, som
kunde främja hans syften.
Löjtnant Wolfgang Schnitler hade, vid tjugofem års ålder, äntligen blivit
en man.
För hans vän Cramer hade testamentet också sina obehagliga sidor. Det var
inte blott ett utan en massa projekter, som denne herre bar på och som
endast väntade på Wolfgangs arv för att sättas i verket. Cramer hade
föresatt sig, att planmässigt komma i besittning av vännens pengar. Det
skulle ske genom kapitalplaceringar så ordnade, att alltid Cramer själv
stod bakom för att taga profiten. Nu hade dessa för honom glädjande
planer ej blott utsatts i flera år utan hotades ock att förintas. Han
svor, att ej sky något medel, som kunde rädda Wolfgang Schnitlers
millioner.
Den oskyldiga planeten Mars torde denna eftermiddag ur de bägge herrarnes
sinnen hava mottagit fler förbannelser än den sammanlagt varit utsatt
för, sedan människor föddes på jorden.
Men den gick sin bana alldeles oberörd som förr.


KAP. III.
_En plan._

Nästa dag, den 22 juni 1950, innehöllo berlinertidningarne utförliga
artiklar om gamle Schnitlers besynnerliga donation. Hade man dagen i
förväg förundrat sig över hans originalitet i livet, så förvånades man ej
mindre över hans egendomliga önskan att efter döden önska planeten Mars
undersökt.
Men man var nu för tiden så van vid märkvärdiga testamenten, att många ej
funno detta mera underligt än flera andras. Man erinrade sig, huru en
massa sådana kapitalplaceringar ännu stodo oinlösta, samtidigt som man
påminde sig den sista, som lyckligt bragts till fullbordan. Den rörde sig
om konsten att flyga med ångkraft och mannen, som löste gåtan var en
spanjor. Han hade lyft sina fyra millioner francs, donerade av en
parisermäcenat. Ett annat sådant infall hade en skandinavisk kapitalist
haft: Han utsatte en premie av två millioner kronor åt uppfinnaren av
ett sätt att flotta björk, ett träslag, varav skogarne äga ett överflöd,
men som i avlägsna trakter ej kan tillgodogöras, emedan det är för tungt
för flottning utmed floderna. Denna premie stod ännu öppen att erövra,
ehuru hela tjugo år hängått sedan den utfästs.
Sådana donationer, premier och testamenten hade det varit gott om, men de
hade alla berört rent jordiska frågor; antingen hade de till mål att
tillföra testators fosterland vissa fördelar eller de avsågo, att föra
vissa direkt praktiska idéer framåt.
Himlarymden hade hittills fått stå i sitt oberörda majestät och gamle
Schnitlers Marsdonation var den första, som bröt igenom de jordiska
molnen med ett direkt, interplanetariskt mål i sikte.
Tidningarne omnämnde detta; det bildade sig så småningom partier för och
emot möjligheten av att överhuvud någonsin komma till en positiv klarhet
om Mars natur.
Det ena partiet förfäktade den åsikten, att ju längre man dreve en
förstoring av en planet, desto oklarare bleve detaljerna, varför man
aldrig komme längre än där man nu stode.
Det andra lägret höll det för mycket sannolikt, att astronomerna, samlade
i skara, gemensamt skulle lyckas att reda upp härvan.
De funnos ock, som påstodo, att teori alltid blir teori, och att visshet
aldrig kunde uppnås och som kritiserade testators tanklöshet att i
testamentet kategoriskt fasthålla vissheten som mål. Han borde i stället
hava belönat _den bästa_ teori, som framkomme inom loppet av de närmaste
fem åren.
Dessa, som skrevo så, bemöttes åter av andra, vilka betonade, att inför
ett bevisat fenomen, inför ett verkligt faktum, falla alla teorier till
marken maktlösa.
Det blev, som ofta sker, ett kaotiskt virrvarr i pressen, och den
fullständigt opartiske fick intet intryck alls av hela saken.
-- Nej, det här blir jag inte klok på, sade Wolfgang en dag till Cramer.
Den ena slår ju ihjäl den andra.
Han hade, för att kunna följa med i sakens utveckling, hänvänt sig till
en byrå för tidningsurklipp och satt, tillsammans med Cramer -- som
naturligtvis givit honom en snärt, för att hans aversion mot urklippet i
onkelns testamente resulterade i, att han nu måste plågas med denna massa
av dylika -- genomläsande det ingalunda oansenliga materialet.
-- Det ser så ut, genmälde vännen. Men något allvarligt tycks ännu ej
föreligga från någondera sidan.
»Grosshandlaren» hade -- praktiskt nog -- nu, då flere av Wolfgangs
umgängesvänner börjat visa en mindre varm tillgivenhet än före
testamentet blivit offentliggjort, varit löjtnanten en ännu mera
efterhängsen beundrare än förr. Detta belönades också av löjtnant
Schnitler med uttryck såsom: Du är en _sann_ vän, gamle Fritz, och
liknande.
Men Fritz Cramer behöll troget sitt mål: den schnitlerska tiomillionen i
sikte och låg ej så på latsidan, som till exempel Wolfgang gång på gång
beskyllde honom för. Tvärt emot. Men hans sätt att arbeta på lämpade sig
ej för offentligheten och allra minst kunde han låta vännen få en inblick
i de planer, han hade.
Så hade han samma dags förmiddag planlagt en kupp.
Simon Levison var inom vissa kretsar bekant för att inlåta sig på
affärer, som ofta rörde sig på lagens gräns och flere voro de obskura
personer, som anlitade honom, när de vädrat ett eller annat geschäft, som
ej passade att framlägga för de vanliga bankirerna.
Honom hade Cramer besökt helt nyss samma dag.
Vad de tvenne förhandlade om, vet man ej, men vid avskedet tryckte
Levison Cramers hand med de orden:
-- Ja, så har jek da alle the papirer i min näve.
-- Ja, allesammans.
-- Och så må ni förestelle then unge mans råtgiver, icke sant?
-- Jo, jo. Han är min bästa vän.
-- Utmercht!
-- Han kommer alldeles säkert att inhämta mitt finansiella råd.
-- Gott, gott! Nu skall jek tänke över then sak och så söker ni mik upp i
morgon.
Efter att Cramer gått sin väg, promenerade Levison länge upp och ned i
sitt inre kontor. Gång på gång mumlade han:
-- Tusan så smart fyr, then Cramer, tusan så smart. Thet blir en yderst
indirekte affär. Icke procenter -- men alltsammen. Smart fyr then
Cramer.
Och då Fritz Cramer kom ut på gatan, tänkte han för sig själv:
-- Han tror han är smart, den gamle räven. Men Fritz Cramer skall nog
övergå honom. Finfin affär om han går med -- inga procenter, alltsammans
skall bli mitt.
Det var sålunda tvenne hundar, som slogos om samma ben.
Dagen därpå uppsökte Cramer ånyo Simon Levison.
-- Ja, sade denne, jek haver tänkt på then sak där. Jek er villik till
att gå met på ert förslag.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Den Underbara Spegeln - 2
  • Parts
  • Den Underbara Spegeln - 1
    Total number of words is 4374
    Total number of unique words is 1532
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Underbara Spegeln - 2
    Total number of words is 4595
    Total number of unique words is 1537
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Underbara Spegeln - 3
    Total number of words is 4685
    Total number of unique words is 1402
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Underbara Spegeln - 4
    Total number of words is 4735
    Total number of unique words is 1319
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    39.4 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Underbara Spegeln - 5
    Total number of words is 4570
    Total number of unique words is 1502
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Underbara Spegeln - 6
    Total number of words is 1993
    Total number of unique words is 881
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.