Den Underbara Spegeln - 3

Total number of words is 4685
Total number of unique words is 1402
30.7 of words are in the 2000 most common words
40.6 of words are in the 5000 most common words
45.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
han gillar eller ogillar marsteorin. Gott -- det sista är nog det
riktiga.
Därför sade han med ett förbindligt leende:
-- Utmärkt, herr Kuntze, och tack så mycket för det intressanta
föredraget.
Han räckte fram sin hand till avsked, Wolfgang följde utan ett ord hans
exempel, och några ögonblick senare hade de bägge herrarne lämnat
astronomen.
Utkomna på gatan utvecklade Cramer sin övertygelse, att det här förelåge
ett verkligt farligt fall, och att kanske, när allt kom till allt,
lösningen av gåtan nu verkligen vore funnen.
-- Låt oss emellertid diskutera saken en smula, föreslog han. Antag, att
denna teori är lösningen -- vad har så Kuntze för intresse av det? Kanske
han riskerar, att hans engagement hos Levison upphör? Vad tror du?
-- Tja, jag vet sannerligen inte. Varför skulle engagementet upphöra?
-- Levison kan ju hava överenskommit med honom, att hans tjänst ej längre
behöves efter att en lösning framkommit, i så fall är det i Kuntzes
intresse att helt enkelt framkomma med invändningar mot _allt_. Vi kunna
ju ej kontrollera hans motbevis.
-- Så oklok har Simon nog ej varit.
-- Fan vet! De slugaste köra ofta fast på en eller annan bagatell, som de
glömt. Emellertid; jag anser, att här föreligger en hotande fara.
-- Men kunde vi ej fråga Levison?
-- Jo, det har du rätt i, medgav Cramer.
De undersökte förhållandet telefonledes, och Levison svarade, att det
hade ingen fara alls, Carl Kuntze vore hederligheten själv. Förresten
hade han ej alls nämnt något om saken, endast engagerat astronomen så
länge, intill att donationen _verkligen_ honorerades, och Simon själv
vore mycket tillfreds att så länge som möjligt slippa ifrån denna
utbetalning.
-- Se där ha vi ägget, tyckte Cramer. Jag ger mig fanken på, att Kuntze
kommer att säga nej om lördag -- även om det sker mot bättre vetande.
Lördagen kom och med den astronomens lunta. Det obligatoriska, korta
brevet medföljde.
Det var lika de föregående.
-- Vad var det jag sade? frågade Cramer. Jag ger mig fortfarande fanken
på, att karlen är en skurk. Och nu, min käre Wolfgang, få vi arbete.
-- Hur så?
-- Vi måste söka reda på P. B. Z. och se, vad vi kunna göra för att
hindra, att hans eller hennes teori sprides.
Wolfgang Schnitler svarade:
-- Jag vore mest böjd att antaga, att Kuntze har rätt -- att vi låta hela
P. B. Z. förfalla och vara i fred. Tror signaturen själv på saken, så
bör han eller hon väl uppgiva sin adress. Men intet sådant har gjorts.
-- Gott, svarade Cramer, jag är enig med dig till hälften -- låt oss
intet göra nu -- men låt oss heller ej alldeles släppa saken ur sikte --
med få ord, vi vilja sova på, saken.


KAP. VII.
_Doktor Martini._

Det förflöt en veckas tid utan att något förspordes från P. B. Z., och
Cramer hade under denna tid gjort förfrågningar även hos andra
astronomer. Dessa hade besvarats så, att det tydligt framgick, att
P. B. Z. omöjligt kunde hava någon utsikt till uppmärksamhet, och
Cramer var lugn.
Men vid denna veckas utgång hände däremot det besynnerliga, att Kuntze
icke sände något brev.
-- Nåväl, tänkte Schnitler och Cramer, det har väl blivit ett tillfälligt
avbrott i teorifabrikationen, och för att undersöka, huru det förhöll sig
med saken, ringde Cramer för säkerhets skull upp kandidaten.
Jo, det var riktigt. Han hade ej mottagit något papper från Levison och
kunde således intet rapportera.
-- Skönt, sade Cramer till Wolfgang, vi tycks få litet lugn ovanpå
stormen. Du skall se, att det till slut icke lyckas någon alls att
förklara marsgåtan och att pengarna äro dina.
-- Tror du?
-- Ja. Men vi få ju se, genmälde Cramer.
Det var, som om denna möjlighet med ens stod klar för Wolfgang. Hela
tiden, sedan onkelns testamente upplästs för honom, hade han varit liksom
bedövad, som ett viljelöst redskap i Cramers hand. Han vågade ej tänka på
eventualiteten av, att de tio millionerna verkligen skulle bli hans utan
en förtvivlad kamp -- han hade blivit en man, visserligen, men på ett
föga värdigt sätt: att, gälla vad det än vore, följa Cramers anvisningar
och tilltvinga sig arvet.
Men nu, sedan Cramer sagt farväl och avlägsnat sig, stod allt detta klart
för Wolfgang -- han måste handla och tänka självständigt -- nu, strax
måste han börja. Detta stod alldeles tydligt för honom.
Han slog sig ned framför sitt skrivbord, tände en cigarr och lät de blå
ringarne luftigt dansa mot fönsterrutan.
Det tycktes honom, som hade utsikten, att arvet _kunde_ tillfalla honom
utan någon handling, som var på ett eller annat sätt ofin, gjort honom
till en annan och bättre människa.
Och nu ville han göra något -- något alldeles självrådigt, något som
Cramer ej hade med att göra -- ja, helst tvärt emot dennes råd och
förmaningar.
Som han satt där försjunken i tankar, var det, som togo rökringarne form
och gestalt, och ur rökmolnen trädde det fram bilden av en ung flicka.
Ah -- han kände mycket väl igen henne. Det var den unga flickan, han sett
i Levisons automobil, och som då uppväckt hans intresse i så hög grad.
Han kände en obetvinglig lust att göra hennes bekantskap, att få återse
henne.
Men huru?
Med ens slog det honom, att här kunde han kombinera något, som gällde
nytta och nöje. Han ville strax avlägga Levison ett besök, en privat,
familjär visit, för att undersöka, huru det förhöll sig med den
omständigheten, att ingen ny teori förgångna veckan inlämnats.
Sagt och gjort.
Wolfgang gjorde toalett och lät snart därefter anmäla sig hos Levison.
Betjänten upplyste, att hans herre för ögonblicket var upptagen, men om
herr Schnitler ville taga plats i salongen --
Wolfgang slog sig ned. Han hyste ett svagt hopp om, att den unga flickan
skulle infinna sig, ett hopp, som dock gäckades.
En dörr till ett angränsande rum stod på glänt. Han gissade sig till, att
det var biblioteket, ty han hörde Levisons stämma talande med en
främmande herre. Bägge talade brutet; Levisons språk med dess
egendomligheter kände Wolfgang redan förut, och den besökande bröt på
italienska.
Utan att behöva lyssna hörde Wolfgang varje ord, som yttrades. Först
föreföll det honom likgiltigt, han tog en bok från bordet och bläddrade i
den, icke ägnande samtalet i biblioteket något intresse. Men ett ord:
»_marsgåtans lösning_», som uttalades av den besökande, fick Wolfgang
till att plötsligt spritta till.
Och det lönade väl mödan att höra efter. Under samtalets gång blottades
för honom en hel komplott.
Den besökande, som av Levison kallades doktor Martini, framkom med det
förslaget, att Simon skulle understödja honom med medel för byggandet av
världens starkaste teleskop -- genom det skulle han så observera Mars,
han skulle kunna framkomma med den enda riktiga förklaringen. Därpå
skulle Simon Levison och han dela rovet -- tiomillionen -- genom att
taga jämt hälften var.
De voro så ivriga, de bägge inne i biblioteket, att de höjde rösterna mer
och mer.
Till slut tycktes den skönaste enighet hava uppnåtts, och Wolfgang fick
till sin ytterliga häpnad höra ännu en tredje röst från en person, som
hittills ej med ett ord förrått sin närvaro -- det var Cramers.
Där skulle delas och delas, det hela var planlagt på Wolfgangs
fullständiga ruin, och vännen Cramers arbete bestod i att under hela
tiden, medan byggandet av jätteteleskopet pågick, hålla Wolfgang i den
djupaste okunnighet om allt. För detta skulle han i dusör påräkna 500.000
mark av vardera herrarne, tillsammans en million mark -- i sanning en
mycket god förtjänst.
Wolfgang var för häpen för att kunna tänka klart och redigt. Så mycket
begrep han emellertid, att Cramer måste hava gått direkt från honom till
Simon.
Så uppgjordes planen.
Doktor Martini skulle, mot att Simon förskotterade honom det belopp, som
erfordrades till byggandet av teleskopet -- en jättestor spegel -- _om_
han lyckades, överlåta fem millioner på Levison. Spegeln skulle byggas --
--.
Just som platsen närmare skulle angivas och Wolfgang skärpte sina öron
till det yttersta, öppnades dörren till ett tredje rum. Wolfgang såg
ditåt.
På tröskeln stod flickan från automobilen, förvånad att finna en
besökande i salongen och måhända ännu mera häpen, då hon i honom
igenkände den man, vars ögon hon mött en gång förut och som hon visste
var löjtnant Wolfgang Schnitler.
Wolfgang reste sig bugande, och flickan besvarade med en lätt böjning på
huvudet hans hälsning. Hon ville just taga ett steg fram emot honom, då
han gjorde något, som kom henne att ännu mera förvånas än för ett
ögonblick sedan.
Löjtnant Schnitler närmade sig henne hastigt men ljudlöst, med sitt ena
finger betydelsefullt lagt över munnen. Han grep henne fast men icke
omilt om ena handleden, och innan hon ännu hunnit komma till besinning,
hade han, utan att ett ord växlats, tryckt in dörren, varigenom hon
kommit och bägge befunno sig i rummet innanför salongen. Sedan han väl
stängt dörren efter dem, släppte han taget om handleden och sade:
-- Förlåt.
Hon såg förundrad på honom, varken ond eller ledsen, endast oförstående.


KAP. VIII.
_En gemensam hemlighet._

-- Förlåt.
Hon tyckte han ej alls såg farlig ut. Visserligen var hans sätt något
olikt det hon väntat sig, men 1950 års kvinnor voro ej så ytterligt
nogräknade.
-- Det hade kunnat gälla mitt liv, viskade han, och flickan kom med ens
in i rollen, att det gällde tystnad, ehuru hon ej visste varför.
-- Jag är löjtnant Wolfgang Schnitler, viskade han. Jag har just i detta
ögonblick blivit sviken av dem jag trodde vara mina vänner. Min ställning
är ytterst obehaglig i detta hus för tillfället. Jag kan ej säga mera nu.
Men ni skulle kunna hjälpa mig -- --
-- Men ni vet ju ej ens, vem jag är, sade flickan.
-- Nej, fröken. Men lova mig för mitt livs skull, att ni för ingen yppar,
att jag den sista kvarts timmen befunnit mig i salongen.
-- Är det så farligt?
-- Ja.
-- Gott, jag tror er och lovar att tiga.
-- Tack. Nu måste jag bort. Säg, kan ni möta mig i morgon -- förlåt, men
när det gäller ens liv -- och jag ser i er ett halmstrå -- ni förstår --
kan ni? Vill ni?
Flickan såg på honom.
Det låg så mycken verklig ångest i hans blick, att hon resolut svarade:
-- Ja, jag vill möta er i morgon middag klockan ett vid Brandenburger
Thor.
-- Tack.
-- Och nu skall jag visa er en annan väg till hallen -- ni vill väl gå --
jag tyckte ni nämnde det.
-- Ja, gå i all hemlighet och osedd.
Flickan förde honom genom en korridor ut till hallen och försvann med en
nick.
-- Jag behöver ej träffa herr Levison, upplyste Wolfgang den frågande
betjänten, det var unga fröken mitt besök egentligen gällde. Se här, och
han lät ett guldmynt falla i den bugande lakejens hand, ni behöver ej
alls nämna till herr Levison om mitt besök.
Betjänten smålog.
Wolfgang hade kunnat slå honom för det flinet, men han måste behärska
sig -- allt berodde på, att det ej blev känt, att han varit i huset just
nu -- det var hans enda räddning, ty han insåg tydligt, att personer, som
Levison och Cramer nu visat sig vara, icke skulle skona hans liv om de
upptäckte, att han listat ut deras anslag.
Han kom emellertid lyckligt och väl ut på gatan och där smög han sig fram
utmed husraden, intill han nådde första tvärgata. Först då lugnade han
sig något. Han såg sig om efter en automobil och åkte direkt hem.
-- Mycket angenämt, resonerade han, ens vänner, som man skall lita på,
vända kappan efter vinden. Det var således en komplott -- Cramer och
Levison hava »arbetat» tillsammans i den här saken. Tack! Men jag skall
bliva dem litet för slug. Hålla god min och låtsas om ingenting.
Så gingo hans tankar till den unga flickan. Skulle även hon svika det
förtroende, han ämnade giva henne nästa dag? Nå, det fick han tids nog
veta. Han _måste_ hava henne till förtrogen, vem annan skulle kunna hålla
honom à jour med gubben Levisons planer, och dem måste han veta, för att
kunna komma dem på skam. Ja -- vem annan än hon -- men vem var hon? Hans
dotter? Antagligen. Men skulle verkligen en dotter vilja spionera på sin
far? Ja, det var den stora frågan. I realiteten gjorde ju flickan sin
fader en tjänst genom att bidraga till att hans nesliga plan förhindrades
i dess utförande. Det ville i alla fall varje sann kvinna göra. Men var
denna flicka en sann kvinna? Och Cramers ord, när flickan mötte Levison i
automobilen, stego fram för honom -- »det kan vara ett försåt, som
Levison lagt ut». Ja, det kunde vara det -- men, den, som sagt de orden,
var ju själv en värre bedragare än många.
Allt började gå runt för Wolfgang. Nej, det fick gå bäst det gitte -- han
skulle väl av flickans sätt i alla fall på något vis kunna sluta sig
till, om hon vore att lita på eller ej.
Det ringde.
-- Cramer, tänkte Wolfgang. Gott -- fort in i rollen.
Mycket riktigt. Cramer inträdde med sitt vanliga smil och i allt sig så
lika, att Wolfgang måste fråga sig själv om han ej rent av hade drömt
hela det ohyggliga samtalet. Men vart ord Cramer yttrade, skorrade som en
återklang av rösten från Levisons bibliotek, när stämman resonerade om
procenter och dusör för att hålla honom, Wolfgang Schnitler, i okunnighet
under vänskapens mask.
Han ryste.
-- Du mår inte bra? frågade Cramer deltagande.
-- Jo, fullkomligt, gamle, gode vän.
De talades vid om likgiltiga saker, superade tillsammans som vanligt och
skildes på kvällen, som om intet passerat.
* * * * *
Klockan ett nästa dags middag stod Wolfgang väntande vid Brandenburger
Thor.
Besynnerligt nog tvivlade han ej ett ögonblick på, att flickan skulle
hålla sitt ord.
En kvart över ett syntes emellertid ännu ingen till. Klockan blev halv
två och två. Ännu ingen.
Wolfgang kände sig djupt besviken. Våt var han av regnet trots paraplyn
-- ty det regnade icke måttligt -- och han skyndade in på närmaste kafé
för att medelst ett glas glödgat vin bringa blodet i omlopp.
Svek på svek.
Nu var han förrådd från det hållet också. Nå, vad kunde han egentligen
mera vänta?
Trött på sig själv och hela tillvaron körde han hem till sig.
På hans arbetsbord låg en biljett.
Han bröt den.
Underskriften var Elli Zander.
-- Elli Zander? Alldeles obekant, mumlade Wolfgang.
-- Förtroende mot förtroende, läste han. Ni gav mig ert i går -- jag ger
er härmed mitt. En herre av edra bekanta -- en av dem, som i går befann
sig inne i biblioteket -- har senaste tiden förföljt mig med
giftermålsanbud. I dag när jag var på väg att träffa eder, såg jag, att
han iakttog mig och följde mig på avstånd. Då jag ej ville, att han
skulle se oss tillsammans -- för er skull -- vågade jag ej infinna mig på
det avtalade stället. Jag föreslår er emellertid ett mycket säkrare sätt
att råkas. Jag passerar i eftermiddag klockan fem Leipzigerstrasse 65.
Var på platsen, så stannar jag min bil ett ögonblick och ni stiger in.
Elli Zander.
-- Ändå en ljusglimt, sade Wolfgang för sig själv. Men Cramer! Åter
falskt spel. Han varnar mig för flickan och gör själv försök till att
närma sig henne. Gott -- klockan fem. Elli Zander? Jag undrar, i vilket
förhållande hon står till gubben Levison? Niece kanske. I alla fall icke
dotter.
Så började han undersöka sina känslor för den unga flickan. Kärlek? Nej.
Hon var söt, tilldragande, helt från de täcka ansiktsdragen till den
lilla, pikanta foten -- det var allt.
Åter stod den falske vännen för honom -- nej, ut i staden, för allt i
världen ville han inte just nu träffa Cramer.
Och Wolfgang Schnitler begav sig ut i stadens vimmel.


KAP. IX.
_Bundsförvanter._

Mötet klockan 5 fick ett lyckligare resultat än det föregående. Precis på
minuten stannade en automobil på den uppgivna platsen och en liten
behandskad hand vinkade åt Wolfgang.
-- Till Treptow, beordrade Elli Zander, när hennes kavaljer steg in.
Han såg frågande på henne.
-- Ja, svarade hon, vi resa till Treptow och vidare så länge samtalet
varar. Kan ni tänka er en säkrare plats än i en automobil, om man vill
tala i fred och ro?
-- Nej, medgav han, härligt.
Han frågade henne om hennes ställning i Levisons hus, och hon svarade
honom, att hon var Simons systerdotter. Som helt ung hade hon blivit
fader- och moderlös och Levison upptog henne då, som änkling och barnlös,
i sitt hem. Hon beskrev sin morbror som en älsklig och nobel man, som
gjort allt för henne. Hon var så rörande i sin beskrivning, att det
stack Wolfgang, att han snart måste göra mindre fördelaktiga avslöjanden
om morbrodern.
Därpå övergick Elli av sig själv till att tala om Cramer och hans
tilltag.
-- Jag utstår ej den mannen, förklarade hon. Det är något i hela hans
sätt, som verkar frånstötande; han påminner mig alltid om en kall och
klibbig groda. Hans artigheter äro fadda och dumma. Jag kan ej begripa,
varför han skall vända sig till mig med sitt frieri. Jag har aldrig
uppmuntrat honom det minsta. Men han spekulerar väl på de pengar, han
tror, att jag får ärva efter morbror. Usch! Men nu till er och edra
angelägenheter, löjtnant Schnitler, vi ha sannerligen talat nog om mina.
-- Som ni vet, började Wolfgang.
-- Ja, vänta litet, avbröt honom fröken Zander, jag skall berätta er, vad
jag redan vet om er, så får ni fortsätta.
Hon omnämnde nu, vad tidningarna redan meddelat om marsdonationen och om
hur hennes morbror trätt stödjande emellan med den mindre donationens
placerande på rätt man. Hon visade, att hon mycket väl begrep faran,
Wolfgang löpte att mista sina millioner, om gåtan löstes.
-- Så långt känner jag alltså allt, slutade hon, men om detta, att ert
liv svävar i fara, har jag ej minsta aning. Nu är jag idel öra.
Wolfgang visste ej, hur han skulle börja.
-- Först en fråga.
-- Var så god.
-- Det gäller er morbror.
-- Ja -- vad mera.
-- Det jag nu skall berätta er, ställer honom i en ogunstig dager.
-- Men vem har _rätten_ på sin sida? frågade flickan.
-- Jag.
-- Gott -- jag vill höra på.
-- Men kan ni giva mig ert heligaste löfte, att vad jag nu anförtror er
stannar emellan oss, att ni ej upprepar en stavelse för någon.
-- Ja, om det ej skadar morbror.
-- Det gagnar honom, ty det förhindrar en dålig handling.
-- Så lovar jag er heligt, att ej röja för någon, vad ni nu säger mig,
sade flickan och lade sin behandskade hand i hans.
-- Tack, fröken Zander.
Wolfgang berättade nu allt han hört.
Elli hörde på, då och då interfolierande med små bemärkningar såsom åh --
nej, vad säger ni -- nedrigt -- och liknande, och när han slutat sade
hon:
-- Jag kan ej alls fatta detta. Morbror, som ej vill en katt något ont.
Skulle han vara inblandad i en så usel komplott?
-- Ja, det finns något, som heter affärsmoral, och det är en moral för
sig själv, filosoferade Wolfgang. De präktigaste människor falla
understundom offer för den.
Elli Zander satt tyst en stund.
-- Och vad skall jag så hjälpa er med? Vill ni, att jag talar förnuft med
morbror och får honom på andra tankar? frågade hon till slut.
-- Nej, nej, utbrast Wolfgang. Nej, vad jag menade är detta: Ni får
försöka att vinna er morbrors förtroende; rent av sagt spionera på honom,
så att jag kan veta, hur saken framskrider. Doktor Martini har fått
kapital av er morbror till att förfärdiga världens största reflektor
eller vad det nu heter. För mig gäller det att få veta, _var_ den skall
byggas.
-- Ah.
-- Ja. Anser ni, att det vore ett brott, om jag gjorde allt, som stode i
min makt för att förstöra denna apparat, som bygges i avsikt att totalt
ruinera mig?
-- Nej, icke under sådana förhållanden. Ni har ju kniven på er strupe.
Men -- en sak -- ni talade om en direkt livsfara -- vad menade ni med
det?
-- Jag menade närmast, att om Cramer och Martini finge reda på, att jag
anar något om deras plan, skulle de finna det bekvämast att helt enkelt
låta mig försvinna.
Flickan tänkte sig om.
-- Ja, ni har nog rätt, sade hon. Ja, ja. Jag ser nu, att jag måste
hjälpa er. Ni kan fullt lita på mig, löjtnant Schnitler -- ni skall få
alla de underrättelser, jag kan giva er.
-- Bundsförvanter alltså, sade Wolfgang.
-- Ja, bundsförvanter, svarade flickan och räckte honom handen.
Automobilen förde de två åter tillbaka från förstaden till Berlins mera
trafikerade gator. Regnet, som under resan från staden fallit stritt,
hade upphört, och solen lyste från en hög himmel.
-- Jag skall låta er höra från mig, så fort något är att meddela, sade
Elli vid avskedet.
-- Hoppas att det blir snarast möjligt, svarade Wolfgang, i det han höll
hennes hand längre än det strängt taget erfordrades.
Flickan rodnade och drog sig tillbaka.


KAP. X.
_Första steget._

Den tjugoåriga Elli Zander lutade sig tillbaka i automobilen, efter att
hon beordrat chauffören att hålla ett par hus från morbroderns. En lätt
rodnad färgade hennes kinder. Denna upplevelse var ny för henne och ägde
ett lockande behag. Det låg något pikant över denna gemensamma hemlighet,
något okänt och tilldragande, tyckte hon.
Morbroderns plan att störta Wolfgang föreföll henne avskyvärd -- hon
kunde ej riktigt sätta sig in i den, men hon skyllde på affärsmoralen för
att på något sätt kunna förklara sig handlingen.
Och nu skulle hon börja behandlingen av Levison. Hon kände gott taktiken.
Hon hade använt den många gånger förr med gott resultat. Det var endast
att låtsa sig vara litet krasslig, strax blev gubben förvandlad till det
medgörligaste lamm -- hon kunde linda honom om sitt finger.
Hon började strax.
Men försöket slog alldeles fel. Levison kunde på intet sätt förmås att
yppa något.
Elli insåg snart, att här kunde hon »arbeta» med konstgjort illamående i
femtio år utan resultat; något annat och mera raffinerat måste
tillgripas.
Snart hade hon funnit en ny anfallsplan och Levison blev mycket förvånad,
då hans systerdotter en dag yttrade till honom:
-- Morbror. Jag är en allt för onyttig samhällsmedlem.
Han såg upp småleende och frågade, vad hon menade, och om hon ej ansåge
det vara alldeles nog, att hon med sin munterhet och älsklighet kastade
litet solsken över hans annars så ödsliga liv.
-- Det ena hindrar väl ej det andra, svarade flickan. Jag vill utföra
något i livet -- tjäna pengar själv och ändå vid sidan av detta vara
densamma för dig, som du tycker, att jag är nu.
-- Nå, nå, varför icke? Har du något förslag? undrade morbrodern.
-- Ja, svarade flickan raskt, ja, jag har ett ypperligt förslag.
Levison såg förvånad på henne. Han anade redan en affär.
Elli fortsatte:
-- Jag vill bli astronom -- ägna mig åt upptäckten av Marsgåtan --
-- Håll, håll, vad menar du?
-- Jag vill lösa problemet, morbror.
Nu hade Elli beräknat, att morbrodern skulle blotta sig -- säga, att
detta skulle hon ej bry sig om, ty det vore redan i görningen och
dymedelst hoppades hon lista ut något om hemligheten med doktor Martini
-- men nej. Intet sådant inträffade. Morbrodern tog henne blott leende
under hakan och sade skrattande:
-- Gör tu tet, min stumpa, gör tu tet!
Hon blev blossande röd. Det var så förödmjukande att välva stora planer i
sin själ och så nolens volens bli ansedd som en liten barnunge, att
tårarne nästan kommo henne i ögonen.
De bägge gingo som katten kring het gröt och hemligheten, som de bägge
visste, ville eller kunde ingen av dem beröra.
-- Gott, tänkte flickan, jag får finna på en annan plan, och i hennes
livliga hjärna uppstodo samtidigt tvenne idéer. Hon hade föresatt sig att
hålla sitt löfte till Wolfgang, och hennes misslyckande endast eggade
henne till ytterligare ansträngningar.
Den ena av planerna var att närma sig Cramer för att se, om hon av honom
kunde lista ut något av intresse. Cramer besökte ofta Levison och
underlät aldrig att efterhöra fröken Ellis befinnande.
Men det var, som hade alla makter sammangaddat sig mot Elli. Cramer var
som muren eller för att använda flickans egna ord »inte bara kall och
klibbig som en padda, utan lika tyst. Han kväker ett par platta
artigheter men tiger förresten.»
Hon insåg snart det fullkomligt fruktlösa i denna taktik.
På detta sätt svann det en vecka -- det gick tvenne. Hon kunde ej meddela
Wolfgang något, ty intet hade ju hänt.
I alla fall sände hon honom en biljett, när de fjorton dagarne förlupit.
I den sade hon honom, att hon försökt allt, men hittills misslyckats. Nu
hade hon endast en enda plan oförsökt -- den skulle hon realisera nästa
dag.
Wolfgang, som flera gånger om dagen väntade att höra något från sin nya
bundsförvant, blev stormande glad, när biljetten med den kända handstilen
äntligen kom. Och fastän innehållet ej bragte honom några underrättelser
av vikt, gladde det honom därigenom, att det visade, att flickans
intresse för honom var oförminskat och levande. Han grep sig själv i att
kyssa den parfymerade lilla lappen och då han märkte detta, ryckte han
till, halvt generad.
-- Vad nu? tänkte han, är jag på väg att bli förälskad! Det måste bestämt
kännas på det här sättet.
-- Vad månne hon menar med de sista orden: »Ett sätt återstår mig; det är
riskabelt, men jag tänker försöka det i morgon.» Jag undrar, vilken plan
hon nu lagt upp.
Det smickrade hans fåfänga detta ord »riskabelt», använt av en kvinna och
för hans skull.
Och med drömbilden av den unga flickan hägrande för sin inre syn,
slumrade han in.


KAP. XI.
_Stölden._

Hela nästa dag väntade Wolfgang på ytterligare besked från Elli. Men
dagen förflöt och intet hördes av.
Cramer besökte honom och uttalade sin förundran över, att Wolfgang
föreföll så nervös.
-- Och detta just nu, bäste vän, sade Cramer, just nu, när allt ser ut,
att ordna sig för dig på bästa sätt.
-- Vad menar du? undrade Wolfgang.
-- Teorierna hava slutat att strömma in; Kuntze har ej på flera veckor
fått något mera att svara på, tyckte Cramer.
-- Och -- därav sluter du?
-- Att det bästa hopp för dig förefinnes -- det ser ut, som om marsgåtan
för alltid skulle förbli olöst.
Wolfgang måste i sitt stilla sinne beundra denna kalle hycklares
förställningskonst och spel. Vilken genompiskad skälm måste han ej vara.
Schnitler lovade att bättra sina nerver för framtiden, solande sig i det
ljusa hopp, som vännen Cramer ingöt i hans själ.
Dagen därpå gick in med festlig sol på den halvklara himlen och Wolfgang
tänkte, att denna dag, som började så glatt som ett avbrott efter en lång
regnperiod, liksom var ett varsel om goda underrättelser. Med glatt mod
öppnade han sin morgontidning. Hans blickar gledo över spalterna med
ledare, legala notiser -- halt, vad var detta -- _Den trådlösa
telefonen_, stod det med feta typer. _De tvenne enda existerande
exemplaren stulna. Gärningsmannen försvunnen._
-- Stopp, utbrast Wolfgang, »den trådlösa telefonen» -- jag tycker jag
minnes något om den. Jag har sett den en gång -- när -- Ah -- jag minns
allt -- det var ju gubben Levisons stolthet -- den där lilla apparaten,
han visade oss vid sitt besök hos mig.
Han läste artikeln:
-- I går eftermiddag anmäldes till detektiva polisen, att den bekante
uppfinnaren Willson förlorat en synnerligen kostbar apparat -- hans
senaste uppfinning, den trådlösa telefonen. Herr Willson bar beständigt
denna apparat, som är mycket liten, på sig. I går bar han den som vanligt
i sin ytterrocks innerficka. Han fick ej på hela förmiddagen tillfälle
att använda den och på eftermiddagen, när han ville framtaga apparaten ur
fickan, var den försvunnen.
Man skulle vara frestad att antaga, att detta endast vore en ren
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Den Underbara Spegeln - 4
  • Parts
  • Den Underbara Spegeln - 1
    Total number of words is 4374
    Total number of unique words is 1532
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Underbara Spegeln - 2
    Total number of words is 4595
    Total number of unique words is 1537
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Underbara Spegeln - 3
    Total number of words is 4685
    Total number of unique words is 1402
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Underbara Spegeln - 4
    Total number of words is 4735
    Total number of unique words is 1319
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    39.4 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Underbara Spegeln - 5
    Total number of words is 4570
    Total number of unique words is 1502
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Underbara Spegeln - 6
    Total number of words is 1993
    Total number of unique words is 881
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.