Den Underbara Spegeln - 4

  tillfällighet -- att Willson råkat tappa instrumentet på ett eller annat
  sätt -- men ett par timmar senare anmäldes ett nytt brott -- maken till
  Willsons telefon hade också stulits. Det existerar blott tvenne apparater
  i världen -- uppfinnarens egen och dess fullständiga like, som inköpts av
  bankir Simon Levison och i vars ägo den hittills befunnit sig.
  Bägge dessa oersättliga apparater ha i går eftermiddag eller middag
  stulits och det besynnerliga är, att Willson i går middags avlade ett
  besök just hos Levison. Man skulle kunna förmoda att stölden begåtts
  därstädes, medan Willsons ytterrock hängde i tamburen. Men en noggrann
  husundersökning hos Levison har ej bragt något i dagen. Betjänten, som
  vistades i tamburen, där överrocken hängde under Willsons besök inne hos
  Levison, försäkrar, att ingen främmande person synts till, och betjänten
  själv är höjd över alla misstankar.
  Willson kan ej försäkra, om apparaten just i det Levisonska huset blivit
  stulen, men att här föreligger en kombination, tycks vara givet.
  Det uppstår nu en fråga: Motivet till stölderna.
  Om en konkurrerande uppfinnare velat bemäktiga sig telefonapparaten för
  att studera dess tillverkningssätt och konstruktion hade det ju varit
  tillräckligt, att stjäla _den ena_ av de alldeles likadant konstruerade
  apparaterna och icke utsätta sig för risken av upptäckt genom att
  bemäktiga sig även den andra. Detta motiv kan således med ens förkastas.
  Troligare förefaller det antagandet, att tjuven har för avsikt att
  åstadkomma en spioneringsanordning. Man tänke sig nämligen, vilka
  möjligheter den trådlösa telefonen öppnar för sådant. Den ena lilla
  apparaten anbringas osedd i det rum, varest ett konspirerande samtal
  pågår -- den andra befinner sig i avlyssnarens rum. Denne senare kan då
  höra varje ord, som konspiranterna yttra -- själv osedd och oanad.
  Ännu ett antagande kan göras, det nämligen, att tjuvarne äro _två_
  uppfinnare, som oavhängigt av varandra och av en ren händelse råkat att
  stjäla var sin apparat ungefär samtidigt.
  Saken är överlämnad till en av våra mest framstående detektiver till
  vidare utredning.
  Wolfgang drog en djup suck.
  -- Aha -- tänkte han, _detta_ var hennes plan. _Hon_ är det, som tagit de
  bägge apparaterna -- den ur Willsons rock var det ej svårt att tillgripa
  och i morbroderns bibliotek går och kommer hon ju som hon vill.
  Men så kom samma fråga för honom, som den, som framkastats av
  tidningsmannen: motivet -- motivet som drivit _flickan_ till handlingen.
  Kunde hennes intresse för honom vara så stort, att hon vågade en sådan
  sak för hans skull? Kanske -- i hennes biljett stod ju ordet »riskabelt»
  alldeles tydligt. Men då måste intresset hava övergått till något mera än
  blott hjälpsamhet -- ja, hon måste ju älska honom.
  Och med detsamma han tänkt tanken, gick det som en sällhetsrysning genom
  hela hans varelse. En sådan kvinnas kärlek -- en kvinnas, som kunde våga
  sådana medel -- det måste vara något som ej beskärdes varje man.
  Wolfgang förstod för en gångs skull jesuiternas »ändamålet helgar
  medlen», och han beundrade det mod, den unga flickan måste äga för att
  kunna begå en handling, som denna.
  Han gick i en oerhörd spänning hela dagen och väntade på underrättelser
  från henne -- antingen att hon lyckats uppspåra något -- ty det var ju
  klart, att det var avsikten med telefonerna -- eller, vad värre vore, att
  hon ertappades och finge utstå obehag.
  
  
  KAP. XII.
  _Det mystiska paketet._
  
  Som en förlösande tilldragelse mitt i hans oro anlände nästa dags
  förmiddag ett brev från fröken Elli Zander. Det var kort och rakt på sak
  och innehöll endast en uppmaning till Wolfgang att liksom förra gången
  möta henne å uppgiven plats, dit hon skulle komma i automobil samma dag.
  Åter möttes de två och åter ställdes färden till en av förstäderna, men
  denna gång hade vädrets ombytliga makter gynnat dem. Det var ett härligt,
  solbestrålat höstlandskap, som utbredde sig genom automobilens fönster.
  Men ingen av dem hade tid eller lust att hängiva sig åt utsikten.
  Wolfgang såg på sin reskamrat, deras ögon möttes och i den blicken visste
  bägge, att de tillhörde varandra.
  Den unge mannen fattade flickans hand.
  -- Tack, sade han.
  Detta handtryck var liksom damluckans regel -- det drog ifrån
  fördämningen och flödet -- ordflödet släpptes lös. Elli började sin
  berättelse.
  -- Ni har väl sett i tidningarna?
  -- Ja, och jag anar, att ni står bakom.
  -- Jag gör det -- om än ej på det sätt, som tidningarne berätta eller
  antaga.
  Wolfgang såg upp förvånad.
  -- Huru?
  -- Ja, gissa ni. Jag har telefonerna -- jag har själv tagit dem, men ej
  stulit dem.
  -- Men »taga» och »stjäla» är väl detsamma?
  -- Nej -- det kan vara en himmelsvid skillnad på de ordens betydelse.
  -- Har ni lånt dem då? undrade Wolfgang.
  -- Nej, jag vill berätta er, hur allt gått till. Min morbror var alldeles
  omöjlig att få till att omtala någonting. Herr Cramer likaså -- --
  -- Cramer?
  -- Ja -- jag låtsade, som vore jag honom gunstig.
  -- Den skurken --
  -- Ja, ni kan tro, att det kostade på. Men låt mig fortsätta. Intet
  lyckades och jag hade mitt löfte till er att försöka allt. Det var då jag
  kom att tänka på telefonerna. Nu är det så, ser ni, att allt skall vara
  _affär_ för morbror Simon. Nåväl, jag fick lista ut ett sätt, varpå jag
  kunde få fatt i telefonerna för att med dem spionera ut morbror -- ett
  sätt, som samtidigt var en affär för honom.
  -- Ja, men det är väl alldeles otänkbart! utbrast Wolfgang.
  Elli smålog slugt.
  -- Å -- kvinnans list, vet ni, övergår och så vidare, skrattade hon. Jag
  fann sättet.
  -- Att komma över telefonerna, så att det verkligen blev en fördel därmed
  för er morbror? Å -- ni skämtar bara, sade Wolfgang.
  -- Nej, affärsanlag ligga nog i släkten, antager jag, upplyste fröken
  Zander. Jo, jag sade så här till min morbror: -- Det är ju du och Willson
  som äga den trådlösa telefonen, sade jag. -- Ja, svarade han. -- Men den
  affären tycks ej gå framåt, fortsatte jag. -- Nej, medgav han. -- Vet du
  felet? frågade jag. -- Nej, på min ära, svarade morbror. -- För litet
  reklam, sade jag. Tror du det? Vi kunna ju ej ännu börja med annonser,
  invände han. Jag sade honom då min plan.
  -- Nå? undrade Wolfgang i spänning.
  -- Vi arrangera en stöld, föreslog jag, fortsatte den unga flickan. Min
  morbror såg skarpt på mig och sade: -- Idén är helt enkelt syperb, min
  flicka. Så såg han ännu skarpare på mig och yttrade: -- Alla tidningar
  skola gå i fällan -- präktigt -- de komma att skrika om »den oersättliga
  förlusten», »den geniale Willsons härliga uppfinning» -- ja, min flicka,
  idén är briljant -- en sjudundrande reklam.
  Wolfgang satt alldeles häpen.
  -- Och sedan? Så fick ni telefonerna?
  -- Å nej, skrattade flickan, så lätt gick det ändå inte. Min morbror såg
  ännu mycket, mycket skarpare på mig, så skarpt, vet ni, att jag _kände_
  hur hans blick trängde rakt in i min själ och så frågade han: -- Vilket
  _motiv_ har du för att komma med detta förslag. -- Att svara, att det
  endast var min kärlek till honom som morbror, hade ej passat -- jag
  svarade: -- Å -- det är kanske dumt, men det är ett par väninnor, som jag
  gärna ville spionera litet på. Han hytte åt mig med fingret och sade: --
  Du lilla skojare! Men hur det var, gick han in på förslaget och Willson
  visade sig också alldeles förtjust över detsamma.
  -- Och så fick ni telefonerna? Jag måste säga det samma som er morbror:
  Ni lilla skojare!
  Flickan skrattade.
  -- Ja, svarade hon, jag fick dem. Den ena listade jag upp på min morbrors
  högsta bokhylla i biblioteket -- den andra tog jag in i mitt rum. Och i
  går --
  -- Nå -- i går? undrade Wolfgang.
  -- I går satt jag hela tiden uppe på mitt rum -- jag hade migrän.
  Wolfgang skrattade.
  -- Och resultatet? frågade han. Lyckades ni att uppspåra något?
  -- _Allt_, svarade flickan.
  Wolfgang blev så häpen, att han spratt upp.
  -- Vad? Verkligen!
  -- Som jag säger. Doktor Martini och Cramer kommo på besök till morbror.
  Den telefonen är en underbar uppfinning -- jag hörde mycket tydligare i
  den än i en vanlig telefon med tråd -- är inte det besynnerligt?
  -- Jo, medgaf Wolfgang. Och vad hörde ni?
  -- Platsen, tiden, alltsammans.
  -- Och var skall den underbara spegeln byggas?
  -- På en liten ö ej långt från Korsika, svarade flickan. Ön beskrevs av
  doktor Martini som liten och obebodd.
  -- Obebodd där nere, det var underligt.
  -- Ja. Det tyckte morbror också.
  -- Och vad berodde det på? Nämnde han något om det, den där Martini?
  -- Ja. Ön är vulkanisk och intet växer på den.
  -- Och den heter?
  -- Salpiso, svarade flickan och öppnade sin handväska. Ur denna framtog
  hon ett sammanviket papper och räckte Wolfgang det.
  -- Jag kan stenografi, upplyste hon. Jag nedskrev allt stenografiskt --
  -- Men jag har ej lärt --
  -- Det gör intet, detta är omskrivet på vanligt språk. Var så god, där
  finner ni alla detaljer --
  -- Å -- fröken Zander, sade Wolfgang, i det han mottog papperet, jag är
  er stor tack skyldig. Jag vet ej hur jag skall kunna tacka er nog.
  -- Vad det beträffar, svarade flickan raskt, så är den enda tack jag
  begär, att ni reder upp den här härvan, så att morbror ej begår denna
  avskyvärda handling.
  Hade automobilen i detta ögonblick kört ned i en avgrund, kunde dess fall
  dock ej blivit så stort som Wolfgangs nedstörtande från höjderna vid
  dessa ord. Hela teorin om att det var för _hans_ skull, flickan offrat
  och vågat så mycket, ramlade. Det var för att rädda morbrodern, hon gjort
  allt. Nåja -- vad kunde han mera begära -- intet. Men när en man såras i
  sin ömmaste punkt, fåfängan, tappar han som regel alldeles den tråd, som
  hans logik och annars klara tankegång spänner mellan orsak och verkan.
  Med få ord, denna tråd, som förr lett honom, förlorar bägge hållpunkterna
  och mannen trasslar in sig i härvan.
  Elli Zander var människokännare. Hon märkte, att något, ett eller annat,
  sårat Wolfgang. Denne blev med ens tyst och sluten och den sorglösa,
  glättiga blicken syntes ej mera i hans ögon. Men den unga flickan var
  även något mera än blott och bart människokännare. Hon var klok. Och
  därför låtsade hon om intet utan fortsatte samtalet enkelt och okonstlat.
  Men hon bytte om samtalsämne; hon började att tala om den härliga natur,
  de just reste igenom.
  -- Se, se, sade hon och pekade upp mot en kulle, där uppe måste det vara
  en härlig utsikt.
  Wolfgang såg i den angivna riktningen.
  Det var en ås, trädbevuxen och i höstens rika färger. Längst uppe på dess
  krön låg ett litet, inbjudande värdshus --
  En plötsligt tanke sköt igenom Wolfgang.
  -- Vi resa dit och vila oss ett slag, föreslog han, och då Elli nickade
  samtyckande, gav han chauffören order om att köra upp på kullen.
  De stego ur automobilen vid värdshusets trädgårdsport och Wolfgang bjöd
  flickan sin arm. I det de närmade sig huset slet Elli sig lös med ett
  utrop och skyndade tillbaka till åkdonet. Wolfgang såg förundrad efter
  henne.
  Han såg, hur hon steg in i automobilen, böjde sig ned och upptog ett
  paket, med vilket hon snabbt återvände.
  -- Så, viktigt? undrade Wolfgang leende, betraktande paketet.
  -- Ja, mycket -- för er.
  -- För mig?
  -- Ja, för framtiden.
  -- Jag förstår icke.
  -- Det är de två telefonerna, svarade flickan. Tänk, om de stulits.
  Vid de sista orden måste Wolfgang småle; de stulna telefonerna finge ej
  stjälas.
  
  
  KAP. XIII.
  _Doktorns plan._
  
  Det kom åter en varm blick i Wolfgangs ögon, när han hörde Ellis
  resonemang om, att hon räddat telefonerna, och då hon räckte honom
  paketet med orden:
  -- Akta dem som er ögonsten, de kunna komma väl till pass, såg han på
  henne med en värme och känsla, som gjorde, att den unga flickan
  instinktivt ryckte till.
  Hennes sätt blev plötsligt reserverat -- det var, som anade hon, att
  Wolfgang möjligen skulle säga något, som hon ej alls ville svara på under
  de närvarande pinsamma omständigheterna.
  De drucko ett glas vin på värdshuset och Ellis yrkade på, att hennes
  notater skulle genomgås.
  -- Å -- det hinna vi alltid med, svarade Wolfgang, låt oss nu njuta av
  detta flyktiga ögonblick i den härliga höststämningen.
  -- Nej, svarade flickan bestämt, det är viktigare, att vi tala om edra
  affärer.
  Wolfgang betänkte sig. Ja, naturligtvis hade hon rätt. Han fann sig själv
  taktlös -- för henne var det ju morbroderns ära det gällde. Och vad stod
  ej på spel för Wolfgang själv!
  Han vecklade upp papperet.
  Hela arket var fyllt av hennes vackra handstil.
  -- Nu vilja vi gå igenom detta punkt för punkt, sade hon.
  -- Vänta, ett ord först, bad Wolfgang.
  -- Vad då? undrade Elli.
  -- Jo, säg mig en sak. Om jag nu behåller telefonerna för att en gång
  kunna använda dem i spiontjänst på Martini eller någon hans like -- kan
  ej då ni råka ut för obehag nu?
  -- Å -- ni menar för min morbrors skull? Att han skulle fråga efter
  telefonerna?
  -- Ja, just det.
  -- Det har ingen fara. Jag har _fått_ dem, de äro min egendom.
  Uppfinnaren, som ju känner deras hemlighet, är nu sysselsatt med
  fabrikation av många flera och som ett slags betalning för min goda
  reklamidé fick jag dessa två i present av morbror.
  -- Gott -- låt oss då se på edra notiser. Alltså bygges »den underbara
  spegeln» på den lilla vulkaniska ön Salpiso. Det tycks ni ha skrivit här,
  ser jag.
  -- Stämmer, svarade flickan i fullständig affärston, och hennes förra,
  otvungna sätt återvände mer och mer.
  Wolfgang läste:
  -- »Den underbara spegeln» förfärdigas så, att en stor bytta -- --
  Han såg upp.
  Elli rodnande.
  -- Ja, bytta -- -- stammade hon.
  -- Sade Martini bytta? undrade Wolfgang.
  -- Nej, han sade något som jag ej begrep. Men morbror frågade honom så
  här:
  -- Det blir väl som en stor bytta? och därtill svarade doktorn:
  -- Precis det, ja.
  -- Gott, sade Wolfgang. Inte begriper jag detta, men låt oss fortsätta --
  bytta -- ja -- att en stor bytta får notera --
  -- Rotera, rättade flickan.
  -- Bra, en stor bytta får rotera -- om sin axel i horizontalledet. Byttan
  fylles av ett segt material och vid rotationen slungas detta mera och
  mera uppåt byttans kanter, ungefär, som när man rör i en kaffekopp --
  -- Stopp, utbrast Wolfgang -- ordet kaffekopp drogo hans tankar till den
  mystiska P. B. Z. -- vem sade ordet kaffekopp?
  -- Cramer, tror jag. De talade så lärt, att jag måste nedskriva det, som
  jag lättast förstod.
  -- Från det ena till det andra, fröken Zander, insköt Wolfgang. Hörde ni
  dem nämna orden P. B. Z?
  -- Ja, jag hörde det.
  -- Och vad sades om dem?
  -- Det var visst en pseudonym?
  -- Ja.
  -- Som framställt en marshypotes, tror jag.
  -- Javisst.
  -- Jo, nu minns jag. P. B. Z. har givit sig tillkänna -- och -- kan ni
  tänka er -- det var en gammal dam.
  -- Ja, det trodde vi --
  -- Vilka vi?
  -- Min före detta vän Cramer och jag -- hon poetiserade över en kaffekopp
  och blommor i Arabien och tusenskönor på himlens blåa äng och allt vad
  det nu var. Vi kommo då till den övertygelsen, att P. B. Z. var en
  kvinna -- och vårt antagande har ju nu besannat sig.
  -- Aha, sade flickan. Stackars kvinnor. Vi få då sannerligen skulden
  jämt, när det talas om kaffe.
  Wolfgang skrattade och läste vidare. Ellis uppsats var rätt barnsligt
  framställd, men just därför blev den lättare förståelig, än om hon
  skulle hava valt de stenografiska uttrycken för doktor Martinis
  förklaringar. Hon hade hållit sig mera till morbroderns och Cramers ord
  och därför fått allt så allmänfattligt.
  -- Kaffekopp -- kaffekopp -- jaså, här är det, sade Wolfgang. Genom denna
  rotation blir den sega massans yta buktig, den tager formen av en konkav
  yta. Byttan göres tjugo meter i diameter och sättes i rotation medelst
  maskinkraft. När den konkava ytan danat sig beströs den med ett pulver,
  som är ledande för elektriciteten och därpå införes i håligheten --
  vilken hålighet? undrade Wolfgang.
  -- I den där håligheten, förstår ni.
  -- Nej.
  -- I den konkavitet, som bildas i byttan, upplyste flickan.
  -- Javisst -- gott -- införes i håligheten en lösning av ett silversalt.
  Elektrisk ström påsläppes och härigenom utfälles silvret på det ledande
  pulvret. Det äger rum samma process som vid galvanisk -- vanlig --
  försilvring. Den konkava ytan blir efter en tid speglande blank av silver
  -- »den underbara spegeln» är bildad i all dess konkava glans.
  -- Jaha, detta begriper jag, men vad vill han med en konkav jättespegel?
  Inte kan han se Mars genom den? insköt Wolfgang.
  -- Just det samma sade min morbror också.
  -- Nå.
  -- Läs vidare, får ni se, vad Martini svarade, genmälde flickan.
  -- En konkav spegel är just betingelsen för en god astronomisk reflektor,
  läste Wolfgang. Herschels stora reflektor hade emellertid endast en
  diameter av två meter, denna av tjugo. Dess kraft är således fabelaktigt
  stor. För att se bilden av den förstorade planeten måste en ballong
  captif anordnas, från vilken man vid tillräcklig höjd kan se ned i den
  underbara spegeln.
  Wolfgang tystnade.
  -- Nå? frågade Elli.
  -- Jag begriper inte det där med ballongen, svarade han.
  -- Uppriktigt sagt, inte jag heller, medgav Elli.
  -- Men förklarade ej doktorn, vad han menade? Frågade ej er morbror honom
  om den saken?
  -- Jo, men Martini bara talade om distans och focus och brännpunkter och
  allt vad det var.
  -- Ni skall se, att detta med ballongen skall svara till ett högt rör
  eller sådant, tyckte Wolfgang.
  -- Ja, det måste vara något sådant, svarade flickan, ty inte kan
  ballongen endast vara för deras höga nöje -- --
  -- Nej, den är nog nödvändig, medgav Wolfgang.
  Wolfgang vände bladet.
  -- Jaså, sade han, notaten äro slut. Men detta är ju alldeles
  tillräckligt. Nu vet jag alltsammans.
  -- Och vad tänker ni göra? undrade Elli.
  -- Ja, det är ju alldeles omöjligt att säga. När tror ni att Martini
  börjar?
  -- Antagligen alldeles strax. Morbror har ju släppt till dessa
  syndapengar -- tyvärr.
  Wolfgang suckade.
  -- Ja, detta ser hopplöst ut, sade han. Den där underbara spegeln kan nog
  upptäcka Mars' sanna natur och då är jag såld.
  -- Seså, svarade flickan, friskt mod bara. Allt detta måste bringas på
  skam -- min morbror får ej hava detta på sitt samvete -- och ni skall
  hava edra rättmätiga millioner. Men vi hava ju tiden för oss och vi bliva
  väl som förr bundsförvanter? tillade hon och såg frågande på honom.
  -- Tack, ni vill? sade Wolfgang glad.
  -- Ja, svarade flickan och räckte honom sin hand. Ni skall se, att vi
  finna ut något -- det är jag säker på -- hittills har ju allt gått så
  bra.
  -- En sak, sade Schnitler, vad sade doktor Martini om tiden?
  -- Vad menar ni?
  -- Jo, nämnde han intet om, ifall det var säkert, att hans underbara
  spegel skulle bli färdig före den bestämda tidens utlopp?
  -- Nej, det hörde jag icke något om. Den saken hava de väl antagligen
  förut underhandlat om och det är väl ganska säkert, att ej morbror skulle
  gått med på den, om ej den sidan av anslaget varit klar.
  -- Ånej, ni har nog rätt, medgav Wolfgang. Vi hava således nu icke stort
  mera än ett och ett halvt år på oss.
  -- Nej, och knappast det en gång. Vad ämnar ni göra? upprepade Elli ännu
  en gång sin fråga.
  Wolfgang fick en plötslig idé.
  -- Jag reser till Salpiso, svarade han.
  -- Men ni blottställer er, utbrast flickan. På vilket sätt vill ni komma
  i förbindelse med doktorn?
  -- Som arbetare möjligen, svarade Wolfgang.
  -- Ni -- arbetare? Ånej --
  -- Jo, jag kan allt -- jag vill rädda min förmögenhet och så är det ännu
  en sak, som driver mig -- Elli -- han fattade hennes hand.
  Hon drog med milt våld handen till sig.
  -- Nej, vad tänka vi på, sade hon, klockan är mycket -- jag måste fara
  hem, och hon reste sig hastigt. Glöm för all del inte paketet, tillade
  hon.
  -- Omöjligt att komma till någon klarhet angående hennes känslor för mig,
  tänkte Wolfgang, då han hjälpte den unga flickan upp i automobilen.
  
  
  KAP. XIV.
  _Studier._
  
  Få dagar senare sade Cramer till sin vän löjtnant Wolfgang Schnitler:
  -- Jag måste företaga en liten resa.
  -- Jaså, bäste vän, vart då? undrade Wolfgang. Du lämnar mig då i
  sticket? Tänk om något viktigt inträffar under din frånvaro.
  -- Å, det tror jag knappast, svarade Cramer, och vad resans mål
  beträffar, så gäller det en skogsaffär i Ryssland -- jag måste
  personligen vara närvarande för att övervaka, att allt går rätt till,
  förstår du?
  -- Och din adress? frågade Wolfgang, som för sig själv tänkte, att det
  var nog alls inte Ryssland Cramers affärsresa gällde.
  -- Adressen blir så obestämd, svarade Cramer. Än här, än där i skogarna.
  Det är för Simon Levisons räkning jag reser. Vet du vad -- om du skriver,
  så adressera breven till honom -- han vet alltid, var jag lättast
  träffas.
  -- Gott, svarade Wolfgang och önskade Cramer lycklig resa. --
  Wolfgang Schnitler var sysselsatt med att lägga en omsorgsfull plan för
  sitt angrepp på doktorn. Han ville ännu vänta ett par veckor, innan han
  reste till Salpiso eller dess närhet. Det var ju högst troligt att
  Martini, innan han kunde skrida till själva arbetet, måste hava en hel
  del förberedelser att träffa. Det var ju alltid fallet med varje nytt
  arbete.
  Detaljer i planen funnos ännu ej. Men i stora drag ville han, när tiden
  kom, på ett eller annat sätt själv först taga den där titten i den
  underbara spegeln.
  Det var en mycket enkel plan -- lyckades den, så var ju allt vunnet --
  men _hur_ skulle han genomföra den? Ja, det fick ögonblickets ingivelse
  avgöra.
  Emellertid förstod han mycket väl, att det, att se Mars förstorad i den
  underbara spegeln, dock ej skulle sätta honom, en lekman, i stånd till
  att uppställa någon teori alls om planeten. Ergo måste han hava en
  förtrogen -- en duktig astronom. Icke förr hade den tanken gripit honom,
  innan han satte sig i förbindelse med kandidat Kuntze, den enda astronom
  han kände.
  -- Om han kunde få ett samtal med herr Kuntze i eftermiddag?
  -- Nej, tyvärr, herr Kuntze var upptagen, men i morgon.
  Just då kom han att tänka på, att han ju borde meddela sin bundsförvant
  om sitt steg och inhämta hennes råd. Han sände en biljett till fröken
  Elli. Han föreslog ett möte samma eftermiddag.
  -- Nej, sade hon, då hon fått del av planen med Kuntze. Nej, ingen
  förtroendeman --
  -- Men --
  -- Nej, det är ytterst riskabelt -- nej, ni bör handla själv och ej
  blotta er hemlighet för någon.
  -- Men ni förstår -- jag är ej alls astronom -- Kuntze väntar mig --
  -- Gott, så får ni _bli_ astronom. Gå till Kuntze i morgon och uppgiv som
  ert ärende, att ni önskar att sätta er in i astronomins allmänna grunder
  --
  -- Jag är ju ej alls matematiker, invände Wolfgang.
  -- Men det var ju ej heller er farbror. Han var lekman som ni, och dock
  hoppades han ju att kunna uppställa en verklig acceptabel marsteori,
  invände den unga flickan.
  -- Ja, det har ni ju rätt i -- gott, fröken Zander, jag får försöka.
  -- Och när reser ni till Korsika?
  -- Om ett par veckor.
  -- Aha -- då har ni ju tid på er -- och sedan får ni studera på egen hand
  där nere.
  -- Javisst.
  -- Har ni fått någon klarhet över ballongen? undrade Elli.
  -- Ballongen, som Martini skall använda för att se i den underbara
  spegeln, menar ni?
  -- Ja, just den.
  -- Nej, svarade Wolfgang, jag har ännu ingen annan förklaring än den vi
  talade om.
  -- Jag har kommit att tänka på en sak, löjtnant Schnitler, sade flickan.
  Om nu doktor Martini behöfver en ballong captif för att kunna stiga så
  högt över spegeln, att han just därifrån kan se förstoringen skarpast --
  så följer därav, att även ni måste uppstiga till samma höjd för att se
  lika gott som han -- har ni tänkt på det?
  -- Nej, sannerligen, svarade Wolfgang, i det han inom sig undrade, om ej
  detta resonemang i hög grad motstrede påståendet om, att kvinnan är så
  ologisk -- i alla fall var Elli i besittning av slutledningskonstens
  gåva.
  -- Och inte torde ni heller osedd få lov att placera en annan ballong
  captif på den lilla Salpiso ön.
  -- Naturligtvis icke, svarade Wolfgang. Ja, detta var förtvivlat. Så får
  jag låta hela den här historien fara.
  -- Fara? Vad menar ni. Nej, löjtnant Schnitler -- men, tillade hon, jag
  måste säga att ni är alldeles ovanligt opraktisk.
  -- Ja, medgav Wolfgang, jag är nog det; jag har aldrig varit van vid att
  tänka själv. Alltid har jag, som den antagne rike arvingen, haft allting
  klart och redo för mig. Jag misstänker, att detta blir allt för invecklat
  för mig att reda ut.
  -- Nå, som bundsförvant får jag väl hjälpa er --
  -- Ja, det är just det, som är det förtvivlade.
  -- Är det? skrattade flickan.
  -- Ja. Ser ni, det är något visst förödmjukande för en man att känna sig
  liksom stå under en kvinna i någon riktning.
  -- Ja, men det måste mannen jämt göra, svarade flickan. I tålamod, i
  försakelser, i att vaka vid en sjukbädd, i -- --
  -- Javisst, men ändå, ser ni, och så därtill just ni, om det vore en
  annan än ni -- och Wolfgang fick en glödande blick i sina ögon.
  Elli skrattade och skämtade bort det, som hon anade skulle bryta fram på
  den förälskade unge mannens läppar, och, som hon ej alls ville höra just
  nu, innan allt var klart.
  -- Nej, men vi kommer ju alldeles bort från ballongen, avbröt hon därför
  Wolfgang. Nå, gott. Vill inte berget gå till Muhammed, så får Muhammed gå
  till berget -- _ni måste lära er att flyga_.
  -- Huru!
  -- Jo, det måste ni.
  Wolfgang var ej så förundrad över det, _att_ han skulle lära sig flygning
  som fast mera över, att Ellis så med ens hade träffat huvudet på spiken,
  ty flygning var år 1950 en vanlig sport och aeroplanmotorernas pris hade
  sjunkit ofantligt. Olyckstillfällen förekommo endast sällan, så hade
  säkerhetsåtgärderna utvecklats. Allt som hette fara undanröjdes nu för
  tiden automatiskt. Det stod med ens klart för honom, att med ett aeroplan
  skulle han fullständigt behärska den underbara spegeln -- det gällde
  blott att passa på det rätta ögonblicket.
  Kandidat Kuntze förklarade sig villig att undervisa Wolfgang i
  astronomins första grunder och de kommande fjorton dagarna använde
  löjtnant Schnitler till studier av i synnerhet vårt eget planetsystem;
  som en ironi av ödet blev det från sin onkels för detta observatorium,
  som Wolfgang gjorde sina första utfärder i den blåa etern genom linser
  och tuber.
  Han utsåg även vid Berlins flygskola ett ypperligt aeroplan, vilket han
  inköpte och beordrade att sändas till den lilla platsen Porto Vecchio på
  Korsikas östkust.
  Men hans studier sträckte sig även förutom till astronomi och aviatik
  till ett tredje fält: telefonen, den trådlösa telefonen.
  Hans telefoner måste ju undersökas, han kände sig tvungen att känna deras
  hantering för olika avstånd.
  Och så började han med att placera den ena i betjäntens kammare, utan att
  denne märkte någonting. Själv satt han i sitt rum och avlyssnade ljuden
  från betjäntens rum.
  Inte ett ljud förnams.
  -- Omöjligt, tänkte Wolfgang, han fick ju lov att taga en god vän på
  besök i afton. De kunna väl ej sitta tysta som träpinnar.
  För säkerhets skull kallade han sin betjänt till sig genom en ringning.
  Jo, då, de voro ej mindre än tre stycken på rummet.
  Wolfgang inställde telefonen ånyo och efter lång tids skruvning fram och
  tillbaka hörde han äntligen röster i den lilla apparaten.
  Det var betjänten, som talade:
  -- Nå va' tycks, sade denne herre och smackade med tungan, är inte vinet
  förträffligt.