Den finska Sampo-myten - 7

men ofta kanske utan att närmare uppfatta idolernas inre, djupa, höga,
och andliga betydelse, som utmärker deras egentliga karakter; i det vi
åtnöja oss endast med att litet attrappera dem på ytan, antingen med
penseln, eller grafstickeln.
[47] Så t.ex. då Pohjola (hvilken förklaring, och betydelse, man än
vill gifva ordet) likväl alltid är ett ej blott historiskt, utan äfven
ett geografiskt namn (omock någongång poetice förbytt till Päivilä,
eller Sariola), så synes det oss åtminstone -- minst sagdt -- löjligt,
att sätta det i förbindelse, och i beröring med _Kalevala_, som är ett
heltochhållet poetiskt fingeradt och uppdiktadt namn; hvilket, såsom
sådant, ingenstädes står i verkligheten till finnandes (jemf. Litter.
Sällsk:s protokoll, då det diskuterades om -- hvad titel man skulle
gifva boken). Ty såvida det icke förekommer hvarken bland de flere
hundra finska runor, och folksånger, jag insamlade i Savolax, eller
bland dem _Topelius_ meddelat från samma landsort som Lönnrot, icke
heller bland de af _v. Schröter, v. Becker, Ganander, Porthan,
Lencqvist, Maxinius_, m.fl. i tryck utgifna, så påstå vi att namnet
_Kalevala_, liksom _Wäinölä_, är af Lönnrots eget fabrikat. Också vet
han derom icke säga annat än -- "_Wäinölän vainiolla, Kalevalan
kankahalla_". I poetiskt afseende är häremot ingenting att anmärka; det
står, (betraktadt såsom en dikt) för Lönnrots räkning, liksom _Runola_
(ett annat epos) står för vår. Men att utgifva det för en finsk
folkdikt, är ett underslef, som icke anstår någon -- allraminst
Lönnrot. Och att i detta fall inblanda Pohjola med Kalevala är en
nonsens, som icke låter förklara sig, och strider emot sjelfva det
sunda förståndet, såvida nemligen grundstenarne här, (till samma
skådespel) äfven måste stå på samma bas, och icke -- den ena på jorden,
och den andra upp -- i himmelen. Och slutligen -- månne det ej i
historiskt afseende härvid hade hört till ordningen, äfvensom ej mindre
till sanningens och rättvisans grundsatser, än till humanitetens och
billighetens fordringar, att Lönnrot härvid äfven bordt hafva uppgifvit
-- hvarifrån, och af hvem, han erhållit de skilda sånger han här
begagnat. Ty då de flesta af dem, och måhända de bästa, redan förut --
genom offentligt tryck -- blifvit af andra, allmänheten meddelta, ser
det åtminstone så ut såsom Lönnrot, genom förtigandet, eller
förhemligandet bäraf, velat tillräkna sig, ensam, förtjensten af
alltsammans, liksom han varit barnslig nog att tillerkänna sig sjelfva
idén af deras _samlande_ och _utgifvande_ -- såsom sin _uppfinning_.
[48] Det hörde fordom till saken -- ej blott i vårt land, utan äfven
bland flere andra folkslag, och utvisade en slags ärebetygelse och
aktning -- att ej nämna saker, och personer, vid deras rätta och
vanliga namn, (hvilket ansågs nog trivialt, d.v.s. simpelt), utan
medelst ett visst annat, dem tillagdt, säsom deras epitet. Liksom
Svenskarne ofta (isynnerhet vid begåendet af deras andaktsstunder)
kalla Gud till _Herren_ (äfven ofta till _Du_) så kallade Finnarne
honom fordom till _Ukko_ (Gubben) emedan detta ord, redan ensamt, i sig
innebär en viss vördnadsfull betygelse. Så t.ex. hörde jag 1817, bland
Finnarne i Säfsen, en 70 års gammal gubbe, benämnd Ronkainen, hemma
ifrån byn Hön, hvilken kallade Gud för _Wanha mies_ ("den gamle
mannen"). Han svor nästan vid hvartannat ord, och på det högsta
förundrade sig, då han fick höra mig tala "Finlands finska", (något som
han förut aldrig hade hört) -- vid det han ena gången sade: _voi vanha
mies!_ (motsvarande ungefär då vi säga "kors bevars!") -- andra gången:
_voi Herra yhtä taivaallista!_ (svarande ungefär emot orden: "kors
Gubbevars"!) hvarvid han, för omvexlings skull, stundom inföll --
_voi vanhakas_ (kors "den gamle") och hvarmed han likaså förstod _Gud_.
Af samma orsak tituleras björnen till "Ohto", och "mesikämmen";
_vargen_, till "Hukka" och "raipahäntä", o.s.v. Det måste derföre
förefalla enhvar högst oförklarligt att en Professor i Finska språket
och litteraturen, kunnat vara till den grad korkad, att han enkom
skrifvit, och utgifvit, en afhandling angående den Finska Guden _Ukko_;
och det ehuru jag redan i Svensk Litteratur-Tidning 1817, för den 7
Juni, i detta afseende mer än tillräckligt upplyst honom om det rätta
förhållandet härmed. Det vore ungefär detsamma som om man skulle ge sig
att beskrifva den svenska Guden _Du_ eller _Vår Herre_. Ja det var
bland Israeliterna fordomdags stundom vid lifsstraff förbjudit att
benämna Gud vid sitt namn (3 Moseb. 24 K. v. 16).
[49] Vi skulle, med anledning häraf, kunna meddela Hr Grimm den
upplysning -- att Gud heter, ännu i dag, på många Afrikanska språk
_sambi_, t.ex. såväl på Kamba och Mandongo, som på Angola språket, och
-- _zambi_ på Kongo språket, hvilket ord vidare återkommer ej mindre i
Loango och Tambi än i Watje och Akra språket (se Jumalasta, ja hänen
monenalaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä Kielilä p. 46-48).
Vi kunna om alla dessa småaktiga försök tillämpa det motto vi redan i
bokens början anfört från Cicero.
[50] Angående denna "historiska grund", upplyses vi icke vidare. Det
var numera åtminstone ingen "Brudfärd" i fråga. Ändamålet eller
afsigten var ju endast att komma åt Sampo.
[51] Detta skall förmodligen förklara orsaken till Hafsvattnets sälta,
såsom en följd (enligt Finnarnes förklaring) af Sammas ena tå.
[52] Nå nyss hette det ju, det han med afseende å innehållet af
Kalevala-sångerna, fann likadana hjeltedikter bland Ostiaker,
Samojeder, Tartarer, och andra närmare eller fjermare med Finnarne
beslägtade folkstammar.
[53] Detta var nu således den store Castréns funderingar angående
"Sampo-myten". Vi kunna, med allt detta, härvid icke inse -- till
hvilket _resultat_ han kom.
[54] Det var egentligen Louhi, hvilken (enligt Runorne) förelade
Wäinämöinen, såsom ett vilkor, om han ville slippa hem, -- det han
skulle förskaffa henne sampo, vid det hon frågade honom:
Taijatko takoa sammon,
Kirjokannen kalkutella --
Joutsenen kynän nenästä,
Maho-lehmän maitosesta,
Yhen ohrasen jyvästä,
Yhen uuhen villasesta?
(Kal. 7. R. v. 311-316) eller, som det heter i 1 Uppl.
(2 R. v. 164-169):
Taijatko takoa sammon
Kirjokannen kirjaella --
Yhen joukkosen sulasta,
Yhen villan kytkyestä,
Yhen otrasen jyvästä,
Yhen värttinän muruista?
och hvarmed, i poetiskt afseende, antydes de många svårigheterna, och
konsten att kunna åvägabringa den, -- i likhet med de svårigheter,
hvilka i 8 R. v. 95-98 antyddes Wäinämöinen att erhålla Pohjan neiti.
[55] Om Runorne stundom härvid inblanda ordet "Lappalaiset", tillföljd
af sitt manér att relevera samma sak med andra ord, så bevisar det, att
dessa inflickade ord, som förskrifva sig från en sednare tid -- icke
äro annat än skaldernas, och runosångarnes, egna interpoleringar, enär
sjelfva ordet, och namnet _Lapp_ -- icke förekommer förr kändt i
Historien, än från år 1177.
[56] _Siit on polo Pohjolassa, elo leivätöin Lapissa._
[57] Jag påminner mig, i min ungdom, någorstädes hafva läst, att ett
sådant slags redskap, eller instrument, skall fordomdags äfven hafva
blifvit begagnadt vid bröllopen här i Nylandslän. I anledning häraf
förtjenar kanske nämnas att redan Herodotus, som lefde för mera än
2,000 år sedan, tyckes hafva känt till trolltrumman; ty han omtalar att
då Anakarsis återvände till Schytherna -- firade han, enligt Kyzikernas
plägsed, gudinnans fest -- med en handtrumma i handen, och med bilder
hängande på bröstet; för hvilken af honom antagna främmande sed, han
blef skjuten till döds af Savlios.
[58] Det synes mig som Dr Donner redan skrifvit så mycket om denna
"qvarnhistoria" (liksom förut om "tamburdibasen") så att hälften deraf
redan kunde vara nog, helst (enligt vår tanke) resultatet af
alltsammans är, och blir, en galimatias; hvarföre vi äfven öfverhoppat
det mesta af dessa till ingenting ledande resonemanger.
[59] Om natten bars sampo ombord; och då man stridde derom, gick den
sönder; en del flöt i land, och en annan del sjönk i sjöbottnet -- huru
passar det på solen?
[60] Af alla de många andra sampotolkarne, och förklararne, har deremot
icke en enda omnämnt mig, mycket mindre upptagit den version af myten
jag angifvit.
[61] Jag var icke blott den som i Dalarne (Säfsen ligger i Dalarne, ej
i Wermland) 1817 först upptäckte, och der upptecknade, samt 1818 i
Upsala först förklarade och offentliggjorde _sampomyten_ (De proverbiis
fennicis p. 10) utan är det äfven jag som 1814 i Jockas först
attrapperade, och likaledes i Upsala 1821 först publicerade -- en akt
af _Kullervo-myten_ (Pieniä Runoja. 2. p. 26). Äfven var det jag som
först hörde, och 1818 i Upsala meddelade allmänheten den finska myten
om verldsägget, jemte en refräng angående legenden om _syndafloden_
eller om _svalan och fartyget_ (Pieniä Runoja 1. p. V). Hvilket allt
jag (jemte mycket annat) meddelade inom det trånga utrymmet af 12+18
blad. Slutligen var det ock jag som, genom v. Schröter, i Upsala redan
1819, först offentliggjorde en fars ur myten angående d.s.k. _Kojoisen_
poika, hvilken tyckes vara en pendant än till den af Ganander omtalta
_Soini_, än till _Kullervo_ -- så framt han icke skall föreställa samma
person.
[62] Detta tror sig förf. vidare hafva funnit i orden _seppeli_,
hjulbössa; _sepo, sepeli, sepukka,_ hund med en hvit ring kring halsen;
_sepään_, omarma, omveckla; _säppäle_, en qvinlig hufvudbonad; _sapra_,
hökopsa, höstack; _sapora_, fiskdam; (hvarföre månne han icke äfven här
åberopat det betecknande ordet, saparo?) _sappa_, öppning i bakändan på
en ryssja; _sappi_, galle, i anledning hvaraf talesättet _päivän sappi_
betyder vädersol, o.s.v., o.s.v.
[63] Nemligen 1:o pä latin, år 1818, i "_De proverbiis Fennicis_" p. 1,
10 -- 2:o på finska, år 1828, i "Otava" 1 D. p, 19, 20; och -- 3:o på
svenska, i den år 1834 utgifna "_Förklaringen öfver Tacitus_" (jemf. p.
32). Likväl gjorde jag icke så mycket buller och väsende deraf, som
sedermera tyckes hafva blifvit en följd häraf.
[64] Så t.ex. liksom Castrén jemt och ständigt fantiserar om de
"Altaiska folken", så drömde han alltjemt (under sina föreläsningar i
finsk mytologi) om de finska afgudarne, (eller gudamakterna) vid det
han vidt och bredt omtuggar samma slags abrakadabra, utan att ens veta
hvad _poesi_, i allmänhet, och den finska (eller österländska)
isynnerhet -- vill säga. Något hvarom likväl sången om _Björnens
födelse_, redan ensamt, hade bordt kunna upplysa honom.
[65] Med ett ord, om denna sak har redan så mycket blifvit både taladt
och skrifvet, att det redan fyller, och utgör, en egenslags litteratur
för sig, hvilken vi vilja kalla _sampolitteraturen_; hvaruti mera än
tjugu vidtfräjdade författare och skrifställare inlagt sina idrotter.
Resultatet af deras förklaringar, och uttydningar (jemte deras thy
åtföljande vetenskapliga värde) vilja vi här -- för att närmare kunna
uppfattas och öfverskådas -- i ett sammanhang korteligen framställa;
ehuru vi, beklagligtvis nog, öfver dem alla nödgats draga -- ett långt
(svart) streck. Dessa deras förklaringar äro som följer: --
1. Ett musikaliskt instrument (Topelius, och en anonym) --
2. Sjelfva Guden, och --
3. Jumala-bilden (Elias Lönnrot) --
4. En möbel, eller en grann utstyrd klädkista (Fab. Collan) --
5. Ett Handelsfartyg, (Enligt en uppgift af Lönnrot, meddelad i
Litteraturblad för medborgerlig bildning 1858, sid. 496.) --
6. En rik talisman (Rob, Tengström & Castrén) --
7. Frodes qvarn (Jak. Grimm & K. Simrock.) --
8. Enqvarngrotta (Castrén) --
9. Den gyllene morgonrodnaden (Grimm). --
10. Qvarnen som stod och malade pä hafsbottnet (Aasbjörnsen & Moe) --
11. En hemlig källa, och --
12. Källan till allt godt (Matth. Castrén). --
13. Jumala-templet (Castrén). --
14. En handqvarn, som malade af sig sjelft (Schiefner & Löwe) --
15. Ett moln (Mannhardt) --
16. Solen (A. Kuhn a J. Caesar, a O. Donner) --
17. Regnbågen (F.L. Schwartz) --
18. Den stjernbeströdda himmelen (En Runosångare) --
19. Hela det af Finnar bebodda landet, (En bonde) --
20. Det argonautiska tåget (O. Alcenius) --
21. En allegorisk framställning af Bildning och Kultur (Lönnrot) --
22. Trolltrumman (Friis, Europaeus, & Calamnius).
[66] Sanningen af ett gammalt svenskt ordstäf -- "erbjuden tjenst, blir
alltid försmådd", och af ett annat, hvilket lyder -- "ingen är profet i
sitt fädernesland", har jag mer än ofta varit i tillfälle att erfara.
Detta har äfven nu sednast blifvit besannadt af ett visst annat
sällskap, som valt till sitt "motto", ordet "Kohtuullisuus"; och hvars
hufvudändamål säges vara att vilja befordra, och befrämja, nykterhet
och måttlighet här i landet. -- Ord, hvilka klinga ganska vackert för
örat. Men då det gäller att bevisa det äfven med "handling" -- då står
detta sällskap ingenstädes till finnandes; ty hafva vi sökt det
förgäfves. Också tyckes mig landets patriotiska "Ständer", äfven denna
gång, i så måtto, hafva försofvit sig; och detta -- icke "första
gången". (Jemf. _Något som torde förtjena att reflekteras uppå, och att
-- vid nu påstående Landtdag -- närmare skärskådas, och öfvervägas._
Helsingfors 1872.)