Den finska Sampo-myten - 6

_Knipan_, (och -- enligt en tredje tradition -- _Örnen_) och sökte land
länge och väl förgäfves, utan att dock finna det; hvarföre den (svalan
nemligen) slutligen flög till det på hafvet svajande fartyget, under
hvars däck den byggde sitt bo, och värpte ett ägg, (se _Pieniä Runoja_
1 D. N:o V). I sammanhang härmed tillskarfvas nu en annan österländsk
myt, hvilken omtalar att ägget föll i sjön, och gick sönder; hvarvid af
den nedre delen formades jordklotet -- af den öfre delen bildade sig
himlahvalfvet, och af de öfriga små äggsmulorne -- stjernorne, på
himmelen. Hvad som utgjorde hvitan af ägget -- blef härvid till att
lysa som solen; hvad som var gulan i ägget -- blef till att skina såsom
månen o.s.v. Man återfinner således här såväl den Indiska som den
Egyptiska myten om verldsägget, eller som det heter -- om verldens
tillkomst ur ägget; hvarmed den Finska myten har många ömsesidiga
anknytningspunkter. Det är annars icke utan att man finner en viss
likstämmighet emellan Väinämöinens flytande på hafvet, och den Indiska
myten om Vischnu, slumrande i ormen Anantas sköte; hvilket framstäldt i
teckning (se Fr. Majers Mythol. Lexicon 1 D. pl. 2) företer en trogen
bild af ett forntida drakskepp. Vi omnämna det här, endast för att
bestyrka -- det forntidens folk slodo, äfven med hänseende till sina
myter, i beröring med hvarandra, liksom de gjorde det med afseende å
sjelfva språket. (Jemf. _De Finska stamordens uppkomst_).
[34] Detta tyckes äfven _M.O. Alcenius_ hafva observerat, och anmärkt.
En såbeskaffad parallelismus, emellan de Grekiska och Finska myterna,
finna vi flerstädes; så t.ex. då Pohjan neiti ej blott (enligt 8 R. v.
121-132) innan hon samtycker till Väinämöinens begäran -- pålägger
honom att fullborda vissa storverk, och idrotter; liksom hennes moder,
i samma afsigt (enligt 19 R. v. 15-344) pålade det Ilmarinen, som
härvid i hemlighet af flickan blef underrättad huru han borde bete sig
-- så igenfinna vi presis enahanda historier om Jason, som -- då han af
Æetes ålades att fullgöra såbeskaffade dater -- blef i hemlighet, genom
dottern Medeas trollkonster, förhjelpt att fullgöra dem.
[35] Denna sin uppgift grundar Ganander pä följande strof, frän en
gammal Runa:
Sämpsä, poika Pellervoinen,
Otti viisiä "jyviä" --
Seihtemiä "siemeniä" --
Lähti maita kylvämääm,
Saloja tikittämään.
Suot kylvi -- kanarvat kasvoi,
Norot kylvi -- nousi koivut,
Mäet kylvi, nousi männyt. --
Kylvi kummut kuusikoiksi,
Karankot -- kataikoksi...
Dessa verser anträffas yttermera varierade, spalierade, och behörigen
interpolerade i Kalevala Run. 2 v. 13-42; der, i stället för _Sämpsä_,
läses _Sampsa_; ty vokalerna a och ä variera i finskan ofta med
hvarandra. Häraf har man emellertid tagit sig anledning att i Kal. 16
R. v. 14 o. ff. dikta det Väinämöinen sände Sampsa att söka åt sig
skeppsvirke (laivapuita). Enligt Ganander besjunger således skalden,
och förklarar här orsaken till, och äfven tillgången vid jordens första
fruktbarhet, och vegetation (ett ämne, hvilket äfven Sammas-myten
omtalar) ett annars -- nog djupsinnigt och naturfilosofiskt ämne för --
en folktradition. Ett ämne, hvilket här påsättochvis ingår endast
såsorn en episod i sjelfva myten om Sampo, eller Sammas; men utgör
ingalunda dess betecknade eller filosofiska verldsåsigt. Annars hvad
sjelva betydelsen af det härvid använda ordet _Sammas_ (eller _Sampo_)
vidkommer, så skola vi nu ej derom tvista, eller bekymra oss. Det kan
tillsvidare få betyda, och beteckna, allt möjligt, och hvad helst man
vill, ty derpå ligger här (till en början) ingen vigt. Det är endast
sjelfva handlingen som här är fråga om, och som utgör sjelfva
hufvudsaken; och ej de handlande personerna, ej sakerna, som här
omtalas, ja -- ej ens de skilda orden, som deri ingå, eller härvid
blifvit begagnade. Ty detta åter utgör en helt och hållet skild fråga,
i och för sig, som med den förra (d.v.s. med sjelfva handlingen)
egentligen har ingenting att skaffa. Ty väl slår den sednare frågan här
ställd i ett sammanhang med den förra; men är deraf dock i det hela
laget, eller i ett visst annat afseende -- oberoende. Vi hafva
tiliförene redan förklarat karakteren af denna myt, och bevisat att
sjelfva andemeningen deraf är, att visa -- det menniskan sjelf är
orsaken till sin olycka, d.v.s. till det mer eller mindre lyckliga
tillstånd, hvaruti hon vanligen befinner sig; och detta förnämligast
genom sin olydnad. Här återfinna vi således ej mindre den Grekiska än
den bibliska traditionen om Pandora och Eva. Men härvid tillkommer nu
(enligt den Finska myten) såsom ett nytt skäl till menniskans olycka --
icke sä mycket den sinliga eller köttsliga lusten, eller d.s.k.
begärelsen att olagligen vilja tillegna sig andras egendom -- hvilket
då det sker medelst rof, eller såkallade vikingatäg (enligt
Skandinavernas åsigt) ansågs, tvärtom, för en ridderlighet; men
ingalunda så, om det sker medelst ett otillåtligt tillgripande af hvad
som tillhör en annan -- och hvilket i det hela är oförenligt med den
Finska karakteren, som i detta fall uttalar sig ganska vackert i det
finska folkfilosofemet: _toista toisen vehnenen, toista toisen
vehkanenkin_. Och att häröfver således _skryta_, eller _brösta sig_, är
oförståndigt, ja otillständigt, och anstår derföre ingen hederlig man.
Hvarföre ock följden icke uteblir; ty på brottet följer alltid
straffet. Vidare lär man sig af denna myt, att menniskan sällan är nöjd
-- med sin lott, eller med hvad hon har och äger; utan önskar sig
alltid -- något bättre; ty det heter ju:
Kuin oisi usseemmat soanut!
Eller som Svensken säger: _mera vill -- mera ha_. Och äfven denna
menniskans egenskap är -- lika naturlig, som lofvärd; hvilken, om den å
ena sidan oroar henne, och ger henne bekymmer -- bålar den henne (å
andra sidan) och för henne ett steg framåt; hvilket här är en ny, och
ganska lärorikt framhållen sanning. Och således om naturen än sparsamt
här utdelat sina gåfvor, d.v.s. begåfvat oss (eller vårt land) endast
med små smulor af sina rika håfvor, så böra vi derföre dock icke klaga,
och vara missnöjda, utan böra vi vara nöjde och belåtne; emedan de --
genom vår flit, och vårt arbete -- riktigt använda, kunna mångdubblas;
och derigenom bereda en rik välsignelse öfver vårt fattiga land. (Kal.
38 Run. p. 300-314). Sådan är nu i allmänhet, enligt vår mening,
uppfattnigen och tendensen af den här ifrågavarande Sampomyten. Och vi
tro att den, såsom sådan, skall försvara sin plats.
Hvad sedermera vidkommer de båda, skilda, härvid begagnade orden -- så
är det naturligt att äfven de icke kunna vara utan sin i detta afseende
egna, och synnerliga, betydelse. Hvad således nu till en början först
vidkommer det här förekommande ordet _Sammas_ (hvilket ingalunda är ett
diminutivum af ordet _Sampo_; såsom Dr Donner behagat förklara det) så
anse vi det vara bildadt af, eller rättare sagdt -- en variation, eller
en skild läsart af det Finska ordet _saamas_ (eller _saamasi_) eller
rättare sagdt, det är samma ord, ehuru -- olika prononceradt, enligt
hvad saken och verssatsen fordrar; derigenom att, i det sednare ordet,
det dubbla a blifvit förenkladt; emot det att det enkla m deremot, i
det föregående ordet, blifvit fördubbladt. (På samma sätt, och af
enahanda anledning, har man i vestra Finland, t.ex. af förnamnet
_Tuomas_, bildat namnet _Tommi_). Måhända har detta skett endast för
att mera intonera, eller att här på stället gifva en större vigt, och
betydelse, åt sjelfva ordets egentliga bemärkelse; d.v.s. för att äfven
i formelt afseende, sålunda på något sätt utmärka detsamma, med
hänseende å sin betydelse, från det dermed liktydiga ordet _saamas_
(eller _soamasi_) -- bildadt af ordet saama och pronominalsuffixen si.
Och hvilket ordagrant betyder _"ditt byte", din inkomst, "din fångst",
d.v.s. "hvad du fått, eller erhållit"_. I hvilket fall det således,
såsom ett supinum, eller substantivum, bildadt af verbum _saan_ (och
det -- äfven enligt en annan etymologisk förklaring, hvilken vi straxt
skola anföra) t.ex. kan betyda "din skatt", på samma sätt som _juomas,
juomasi_ (af _juon_) betyder "din dryck", och _tuomas, tuomasi_ (af
_tuon_) "_hvad du hemtat_"; -- helst Finskan icke har något annat
motsvarande ord som betyder _skatt_, än _vero_, som egentligen betyder
_ränta, procent_. Härvid är dock den skilnad att _saamas_ betyder en
_skatt_, eller en _skörd_, en _inkomst_, m.m. som redan är inbergad,
hvaremot _saatava_ (bildadt af samma stamord) betecknar en _dito_ som
bör stå att fås, och hvilken man således icke ännu erhållit.
Ordet _Sampsa_ åter, som ursprungligen här förmodligen ägt samma
betydelse, är troligen uppkommet deraf, att anhangspartikeln _pa_, för
mera eftertryck, blifvit ordet tillagdt; hvaraf man således erhållit
ordet _sammaspa_. Och då nu detta långa och trestafviga ord, eller då
detta daktylon (hvaruti bokstafven p numera ingått) sedermera skulle, i
och för meterns skull -- såsom en spondé, eller en troché -- inpassas i
versen, måste det åter (med bibehållande af denna particula enclitica
_pa_) stympas, eller förenklas till ett tvåstafvigt ord; hvilket icke
kunde ske annorlunda än derigenom att bokstafven p nu, enligt det
allmänna bruket, efter språklagen, flyttades -- från slutet af ordet,
och ställdes midt uti detsamma; hvarigenom skulle uppstå det
kakofonetiska ordet _sampas_; hvilket på grund af de språk- och
ljudlagar, som blifvit anförda i "Forskningar uti sjelfva
grundelementerna af det Finska språkets grammatik" (sid 36) -- i
poetiskt afseende, och för större emfoni, blifvit utbytt -- ena gången
emot ordet _sampsa_, och -- andra gången emot ordet _sampo_ (ett ord af
samma form som _lempo_). Följden häraf blir således att alla tre orden,
_sampsa, sampo, och sammas_, beteckna en och samma sak, och utgöra
sålunda ett och samma ord. (Castréns förklaring det ordet _sampsa_ är
en förvrängning af det ryska dopnamnet _Samson_, lemna vi för öfrigt i
sitt -- välförtjenta värde). Den som icke åtnöjer sig med denna
förklaring, utan påstår att ordet sammas sjelf är ett stamord, må
derföre åtnöja sig här med en annan. Liksom ordet _hammas_ (tand) har i
genetivus _hampaan_, och liksom _lammas_ (får) har i genetiven
_lampaan_, så måste nu äfven _sammas_ rätteligen ha i genet. _sampaan_.
Vi finna således huru, och på hvad sätt _p_ ljudet, i analogi med
språkets lagar, kommit att ingå i detta ord; och sedan det engång väl
kommit dit, är det ej så lätt att få det derifrån. Sålunda hafva vi
t.ex. namnet _sampa-linna_, nära Abo, der bokstafven _p_ förekommer
äfven i nominativus. Vida vigtigare skulle jag anse den omständigheten
förtjena att uppmärksammas -- att _sammas_ är ett ord som icke,
åtminstone i denna bemärkelse -- numera, återfinnes i vårt språk här i
landet; hvilket är fallet -- äfven med många andra ord, som -- under
tidens längd, derifrån försvunnit (och detsamma gäller äfven om namnet
_Jompainen_, hvaraf i Finland icke återstår något minne). Det måste
derföre antingen vara lånadt från ett annat språk, eller ock utgör det
en arkaism, d.v.s. ett föråldradt talesätt, som numera från språket
redan dött ut, och försvunnit. Att det för språket fordom åtminstone
icke varit främmande, bevisas deraf att det var kändt, och ännu
begagnades på de Svenska Finnskogarne, utan att ordet derföre
förefinnes i något annat språk. Att det måste vara en arkaism, skönjes
äfven deraf, att redan Sturleson (född 1179) på flere ställen omtalar
det Finnar, ännu på hans tid, bebodde de Skandinaviska skogsbygderna;
hvilka Finnar dock vid digerdöden 1350, nästan totalt utdogo, men
hvilka dock i språket qvarlenmat några spår af sin tillvaro; och
hvilket ännu skönjes hos den närvarande generationen. Så t.ex. heter
moder på de Svenska och Norrska Finnskogarne öfverallt på Finska
_munna_ -- ett ord hvilket icke numera någorstädes återfinnes i vårt
Finska språk. Blott på ett ställe, i en gammal runa, förekommer hos
Ganander (sidan 60) ordet _munnu_ såsom betecknande ett qvinnonamn --
till ett bevis att det fordom åtminstone funnits i språket, ehuru det
numera ej förekommer i något lexikon. Och likaså heter ordet flicka
öfverallt på Finnskogarne, å Finska, _muksa_ -- ett ord hvilket
likaledes ej mera i vårt språk återfinnes; men hvaraf spår dock
förekommer i Tschudiska ordet _mutsa_, och i Olonesiska ordet _mutsoi_
(som betyder _brud, ungmor_). Äfven på Baskiska (som talas i den
Spanska provinsen Biscaya) heter flicka _moza_. Ett ord hvaraf annars
åtskilliga ättlingar, och samslägtingar, förekomma på många -- äfven
vidtaflägsna språk och tungomål. Så t.ex. ordet _mus'a_, som på
Mandingo språket i Afrika betyder "hustru", och detsamma betyder
_musee_, på Jalunka, och _mussu_, på Socko-språket (som, är en dialekt
af Mandingo) äfvensom _massari_ på Beetjuana spr. m.fl. och hvilka ord
tillhöra samma ordklass som det Latinska ordet _musa_, och det Engelska
_miss_; och äro på långt håll beslägtade med Svenska ordet _mö_, det ny
Persiska _made_, och det Tyska _magd_, m.fl. A andra språk deremot får
samma ordklass en i detta afseende motsatt bemärkelse, såsom fallet är
t.ex. med _musch_ på Ryska, _mies_ på Finska, och _mas_ på Latin;
hvilka ord alla deremot betyda man.
Men utan att här numera tala hvarken om Olof Trälälja eller om
Birkebeningarne, m.fl. kunna vi ej blott i filologiskt utan äfven i
etnologiskt afseende -- bevisa dessa forntida Finnars tillvaro; ty utan
att fästa oss dervid att sjelfva namnet _Wermland_ (det skrefs i äldre
tider _Warmaland_) af många anses hafva uppkommit af Finska ordet
_voara-maa_, äfvensom att _Ölmähärad_ (hvilket i gamla pergamentsbref
skrifves _Ylmähärad_) fått sitt namn af finska ordet _ylämaa_, eller
att sjön _Kymmen_ ännu i dag, oförändradt, bibehållit sitt Finska namn
(myckel annat att förtiga) så vilja vi nu här t.ex. blott anföra att
det finnes en stor och folkrik by, invid Klarelfven, i norra delen af
Dalby, i Ekshärads socken, bärande det Finska namnet _Höljys_ (ett namn
som påminner om byn _Höljö_ i Nurmis socken, och om byn _Höljäkkä_ i
Pielis socken) och hvilken by i urminnes tider, d.v.s. i flere hundra
år -- ägt en helt och hållet Svensk befolkning; men hvars invånare, det
oaktadt -- än i denna dag, af de andra sockneboarne -- allmänt kallas
"Höljys Finnarne". Också var det i denna by, hvilken endast ligger
några mil från byn Aspeberget på finnskogen, som kyrkan förlades till
den nu sednast -- till följd af min framställning -- härstädes bildade,
såkallade "Norra Finnskoga Församling". Hvad som blifvit sagdt om
Höljys, gäller äfven om Treskog, en ännu större svensk by, inom
Gunnarskogs socken. Vare detta, i förbigående sagdt om de fordom här
boende primitiva, eller ursprungliga Finnarne, af hvilka vi ännu kunna
spörja spår i sjelfva det här än i dag begagnade Finska språket.
Vi hafva nu således, genom våra vandringar år 1817 på Finnskogarne i
Dalarne, sålunda lyckats att få reda på den genuina betydelsen af ordet
_sampo_, hvarom de "lärde", i mera än i 50 års tid tvistat, och hyst
olika tankar, ja -- utbytt de löjligaste meningar, utan alt ens kunna
ana till det rätta förhållandet. Om man nu således antager, hvad af
många redan förut blifvit framhållit, nemligen att en del af den vid
floden Dvina fordom boende finska folkstammen (känd, i de skandinaviska
sagorne, under namn af Biarmer) fordomdags troligen äfven erlagt någon
slags _skatt_ till "Pohjola", eller till dem af sina stamförvandter,
hvilka boende mera nordligt kring sjelfva flodmynningen, och invid
hafskusten, der de (enligt Sturleson) i ett tempel enkom vårdade, och
förvarade, den beryktade Jumalabilden -- så är det mer än troligt, att
denna skatt bestod i säd (hvaraf folket skulle lefva, och hvilket ännu
i dag utgör folkets vigtigaste lefnadsvilkor). 1 detta fall hafva vi
genast till hands en annan, och en ny, förklaring af ordet sampo, som
än närmare bekräftar den förra, och nogare bestämmer hvaruti denna
skatt egentligen bestod. Också heter det derföre ej förroskull om
Wäinämöinen, då han seglade till Pohjola:
Tuopi laivalla eloa,
Aluksella aartehia. (Kal. 18 R. v. 619, 620)
Det heter derföre i en gammal Runa (införd i Mehiläinen 1836, Toukok.)
om Tuiretuinens son, då han for till Pohjola, att han _läksi viemään
vetoja, moarahoja maksamahan_ (åter ett nytt ord på begreppet "skatt").
Vi kunna härvid icke undgå att i förbigående anmärka det
slägtskapsförhållande, som i detta fall synes (ehuru på längre håll)
förete sig emellan ordet _sammas_ och det finska ordet _siemen_ (frö.
korn, säd, eller egentligen -- utsäde) och hvilket ord återfinnes i
många ej blott med Finskan beslägtade tungomål, utan äfven i andra, och
forntida, språk. Så t.ex. utan att här tala om det latinska liktydande
ordet _semen_, och dess ättlingar (såsom t.ex. _seme_, på Italienska,
och _semicute_, på Spanska, m.fl.) deriverade kanske, eller åtminstone
beslägtade med ordet _serere_ (så) så heter säd äfven på Ryska _sämja_
-- på Jakutiska (vid Kolyma floden) _samen_ -- på Sanskrit, _sumana_,
o.s.v. hvaremot _same_, och _sämen_, på såväl forntida som nutida
Teutoniska egentligen betyder _säden_ hos djuren, och är ursprungligen
samma ord som _sajo_, på Lappska -- _saad_ på Irländska -- _saed_, på
Anglosaxiska -- _sal_ på Alemanniska -- _saat_ på Tyska, och -- _säd_
på Svenska. Med anledning häraf skulle man kanske kunna tillägga ordet
_sampo_ (sammas) en alldeles ny förklaring, eller en betydelse, som
dock derföre icke motsäger, men snarare bekräftar, och öfverensstämmer
med den förra. Då ordet _ruis_ (genet. _rukiin_) som motsvarar
begreppet "råg", icke tyckes vara genuint finskt, är det nog möjligt
att _råg_, liksom _säd_, i allmänhet i de uräldsta tiderna betecknades
med ordet _siemenet_, som numera betyder "utsäde". Åtminstone
betecknades så den råg, som skall sås, och hvarom här tyckes vara i
fråga; och derföre om, som sagdt, _sampsa_ är _Pellervoinens_ son, så
vill detta, med andra ord, icke säga annat än att _utsädet_ hör
_åkerbruket_ till (_pellon siemenet_). Att folkpoesin äfven gör den
döda naturen till -- både lefvande, och talande, är ju redan, af
gammalt en erkänd sak. Om sådant varit förhållandet, och om (t.ex. till
följd af missväxt) hungersnöd, eller brist på säd (utsäde) inträffat i
Pohjola, efter Louhi (enligt Kalevala runorne) genom Wäinämöinen, gaf
Ilmarinen i uppdrag att anskaffa nysäd, utsäde, eller en slags ny skatt
(_uusi sampo_) -- han, som (att redan sluta efter namnet,) var luftens,
klimatets och väderlekens Herre, och på hvilken det således berodde att
befordra årsväxten, och som dessutom tyckes hafva varit en alltigenom
verksam, driftig och inflytelserik personage, för att ej säga en mycket
konstförfaren man -- så var det allsicke underligt om dertill
erfordrades ej allenast mycken tid, utan om detta medförde honom mycket
bråk och besvär, många lidelser och förargelser, hvilket skalden här (i
10 R. v. 320-416) poetiskt tyckes vilja påpeka, och afmåla, genom de
många olikaslags former, och skepnader, som härvid visade sig för hans
rika fantasier, och bemödanden; och hvarvid allt måste åstadkommas
genom trollkraftens allmakt, såsom utmärkande den tidens högsta kunskap
och visdom. Dessutom då Ilmarinen (enligt hvad redan sjelfva namnet
utvisar) var luftens och väderlekens representant, så var ju ingenting
naturligare än att man skulle vända sig till honom, med böner om en
lycklig skörd, eller nysäd (_uusi sampo_). Att han sedermera, i
menniskoskapnad, deltager i de andras vikingafärd -- är ingenting
ovanligt, och antyder blott att en ny mytisk dikt här blifvit
tillskarfvad den förra. Lika troligt, och lätt förklarligt, är det
äfven att (t.ex. vid ett missväxt- eller hungersår) sådane äfventyrare
som Lämminkäinen, och hans sällskap, ansett sig berättigade att till
föda, eller utsäde, få dela med Louhi det sädesförråd, hvartill de i
tiden måhända varit henne, på sätt och vis, behjelplige att inbringa
och ihopsamla, eller -- att återbörda den skatt man gifvit henne i goda
dagar. Åtminstone kunde Wäinämöinen hafva skäl att få häraf en andel,
såsom den hvilken, genom Ilmarinen, förskaffat henne den. Och då hon nu
härpå icke ville ingå, är det likaså icke att förundras, om de vågade
på kuppen att om natten (d.v.s. sedan alla andra insomnat) inbryta sig
i hennes sädesmagasin, för att derifrån bortföra d.s.k. "skatten",
eller tulla hennes sädesförråd; hvarvid det i sanning icke fordrades
någon konst att bära säckarne (eller säcken) i båten. Detta minskar
derföre icke, eller nedsätter, Wäinämöinens popularitet -- enär han
hade förutsagt henne detta. Det var snarare här -- en bragd, en ny
idrott, eller en bedrift han ville utföra. Men eftersatt, och upphunnen
på vägen, uppstod det naturligtvis en häftig strid, om _mitt_ -- och
_ditt_. Hvarvid, enär de härom handskades, större delen af säden
halades öfver bord, och folades i sjön, d.v.s. for åt fanders, och
försvann i vågorna; men hvarvid dammet och stoftet deraf steg med
vinden -- upp mot skyn, under det de tyngre kornen sjönko ned till
bottnet, och de lättare drefvo med vågorne till land; och hvarefter
Louhi återvände endast med den toma säcken.
Kantoi kannen Pohjolahan, sai rivan Sariolahan,
Härvid bör observeras att ordet _kansi_, här på stället, icke torde
betyda "lock"; utan deriveradt troligen af ordet kannan (jag bär)
betecknar det något hvarmed, eller hvaruti, något bäres. Och således
här på stället kan betyda _säkki_ eller _pussi_ -- ord hvilka,
hvardera, icke äro ursprungligen finska; och för hvilkas begagnande det
således ursprungligen måste hafva funnits något genuint finskt ord,
motsvarande det ungefär, af samma skäl, dermed beslägtade ordet
_kontti_, som troligen äfvenså torde vara deriveradt af ordet _kannan_.
Hvad åter det andra fyllnadsordet _rivan_ beträffar, så är det ej blott
lika möjligt, utan äfven lika troligt, att man här begagnat sig af det
svenska ordet _rifva_, som att derivera det från det Finska ordet
_ripa_ (handtag). Ty har man flere såbeskaffade exempel, der radikala
svenska ord blifvit i sednare tider infuskade i språket, t.ex. _parma_
(barm) Top. 3 15; _paarna_. (barn) Top. 10. 20; _kalkki_ (skalk) Top.
1. 38; _pelsi_ (päls) Top. 3, 11 _manni_ (man) Top. 5, 15, o.s.v.
Sålunda skulle det så mycket omtvistade ordet _Kirjokansi_ --
egentligen komma att betyda en "brokig säck", eller något dylikt; och
det så mycket mer som en sådan säck (eller matta) såsom Louhis
enskildta tillhörighet, i stället för att på något sätt stämplas, eller
särskiljas ifrån andras -- troligen varit på något vis med egna tecken,
eller figurer, utmärkt. Runorna tillägga väl att af de smulor af sampo,
som med vågorne flöto i land, hade Wäinämöinen (enligt 43 R. v. 297, o.
ff.) med glädje hoppats att ännu vinna en god skörd, och för landet
lyckligare dagar. Hvilket allt mera har afseende på säden, än på
trolltrumman.
Tuost on siemenen sikiö,
Alku onnen ainoaisen,
Tuosta kyntö, tuosta kylvö --
Tuosta kasvu kaikenlainen;
Tuosta kuu kuumottamahan,
Tuosta päivä paistamahan
Suomen suurille tiloille,
Suomen maille mairehille. (Kal. 43 R. 297-304.)
I detta fall har man åtminstone icke blott fått bemärkelsen af Pohjola
närmare, och geografiskt bestämd, jemte en förklaring hvarföre der
sedermera var brist på spanmål, utan äfven att der den tiden fanns en
qvinna, benämnd _Louhi_, eller _Louhiatar_, (Lovehetar) som synes hafva
varit landets regentinna, eller herrskarinna; och på hvars minsta vink
-- såväl beväpnadt manskap, som skepp och farkost, stod till reds. Att
hon kallas _Pohjan akka_, innebär en hederstitulatur, och nedsätter
henne icke; ty _akka_ i forntida språket innefattade, (liksom _ukko_)
en stor vördnadsbetygelse; och innebär ordet _akka_, ännu i Lappska
språket -- en slags ärebetygelse, (t.ex. _Maderakka, Sarakka,_ m.fl.)
Icke måtte det väl vara henne, hvarom Tacitus i 45 Kap. säger --
"_femina dominantur_", och tilllägger; "_hic Sveciae finis_"? Men
besynnerligt förefaller det oss likväl, i anledning häraf, att då
Norrmännen ofta härjade och plundrade, eller krigade i Biarmaland, så
omnämnes det sällan och aldrig -- att der funnits någon konung, eller
regent, hvilket dock är det första, hvarvid man naturligtvis i krig
fäster sig. Alla dessa långa, många, och vidlyftiga historier (i det
hela mera onödiga) om Sampo, och dess uppkomst, m.m. går deremot sammas
myten, -- i sin mera enkla och förädlade form -- alldeles förbi; men
fäster sig i det stället så mycket mera vid sjelfva hufvudsaken, som
går ut på att visa det menniskans, såväl fordna som närvarande,
lefnadsförhållanden basera sig på hennes eget lefnadssätt, och
uppförande. d.v.s. det innehåller, kort om godt, en moral -- i få ord.
[36] Att sluta af Kalevala (10 Run. 271-276) synes det som dertill nära
nog ej blott skulle fordrats en trollkonst (en öfvernaturlig förmåga);
åtminstone utvisa v. 320-416, att dertill erfordrades ej blott mycket
besvär, utan äfven en lång lid, att få Sampo i stånd; hvilket här ofta
är fallet med att indrifva skatter.
[37] Hvilket tyckes antyda, och ge tillkänna, att hon verkligen var i
stort behof deraf, eller i en nödträngd belägenhet, som man säger.
[38] Den egentliga hufvudsaken, som nu skulle följa, och som upplyser
gåtan -- men som här likväl saknas -- hafva vi redan förut meddelat
angående _Sammas_, och mer än tydligt förklarat i _De proverbiis
fennicis_, p. 10.
[39] Numera voro argonauterna således tre; förra gången -- endast två.
[40] En skatt, och ett sädesförråd, kan man dela; men icke en
trolltrumma, solen eller qvarnen.
[41] Det såkallade "nio talet" spelar hos fornfinnarne alltid en stor
roll, liksom ej mindre i den Indiska än i den Skandinaviska mytologin,
der det t.ex. talas om 9 himlar och 9 jordar.
[42] Detta tyckes ytterligare besanna vår förmodan att med Sampo,
åtminstone här på stället -- betecknades säden, som inskjuter sina
rötter i jorden, och måste med plogen behandlas, Härom heter det i
10 R. v. 427-432.
Siihen juuret juurutteli
Yheksän sylen syvähän.
Juuren juurti moa-emähän,
Toisen vesiviertehesen.
Kolmannen kotimäkehen.
Det var i anledning häraf äfven (enligt en annan Runa) de många
qvarnarne sattes i gång.
[43] Att sluta bäraf, äfvensom af den omständigheten att farkosten
roddes med årar, af två man -- måtte den (åtminstone i skaldens tanke)
ej hafva varit bland de största, och endast afsedd att begagnas på
smärre insjöar och floder.
[44] De få delar af Sampo som härvid flöto i land, åstadkommo der samma
underbara verkan, och effekt, som, i förra fallet -- delarne af Sammas;
nemligen att de befordrade vegetationen, och således -- behörigen
kultiverade -- befrämjade fruktifikationen, eller sädesproduklionen.
Skilnaden är dock den, att allt detta låter tänka sig till följd af
sädeskornen, men icke tillföljd af några bilar af trolltrumman.
[45] Kalevala-runorne sakna likväl här det bästa, nemligen -- sjelfva
qvintessensen, hvilken numera äfven från folkmedvetandet tyckes vara
försvunnen i Finland; men hvilket vi varit lycklige nog att attrappera
hos Finnarne i Dalarne. "_Kuin oisi usseemmat soanut_!" heter det. Se
-- der ha vi det! Menniskan är aldrig nöjd! Vi hafva der åter en ny
lärdom, och en djup sanning att iakttaga -- allt inom dessa få rader --
en sanning som går, och gäller, så länge verlden står, och -- lifvet
räcker. Och hvem är sedan orsaken dertill annan, än menniskan sjelf och
-- hennes oförnöjda sinne. Men denna myt förvarar ännu dessutom en
annan djup sanning, hvilken vi hittills icke berört, eller förklarat,
ehuru den här kanske närmast alluderar på Finnarne sjelfva. Den
innebär, och utvisar nemligen, att menniskorne under sina husliga
sysslor, och fredliga värf -- beredt sig sin egen olycka, genom
begagnandet af svärdet, såsom ett mordvapen -- äfven om man, å andra
sidan, dermed någongång lyckats vinna några förmåner. Måtte ej blott
enhvar af oss, utan måtte äfven alla Europas regenter -- lägga detta på
sitt sinne! Nej -- på sitt samvete! Måhända är detta ock orsaken,
hvarföre Finnarne (så vidt man af historien känner) icke i fordna tider
(såsom andra folkslag) sökt sina idrotter i krig och bardalek, utan --
i fredliga yrken.
[46] Så t.ex. studera vi visserligen Grekernas och Romarnes mytologi,