Den finska Sampo-myten - 3

en _Talisman_, för hvarje sorts jordisk lycka, sådan den än i denna dag
här och der kan åvägabringas af Schamaner. Dock kan detta ju ej hindra
att föreställningen om Sampo var kanske ett verkligen existerande
föremål. Uti den 2:dra Delen af sina Resor och Forskningar (Helsingfors
1855, p. 398) omtalar han sin stora öfverraskning, då han vid gränsen
af China hörde af en Mongol -- att Buddhaisterna benämnde den äldsta
kyrka till "Sampo", hvilket ord skulle betyda _en hemlig källa_; och
enligt en annan förklaring i hans Finska mytologi (p. 272) betydde det
_källan till allt godt_; en benämning, hvilken enligt hans tanke --
förträffligt passade in på Finnarnes Sampo. Enligt denna hypotes är det
nära till hands (säger han) att den Finska Sampo ursprungligen var
en "kyrka", nemligen det enligt Isländska sagan så berömda
_Jumalatemplet_; i hvilket fall den så ofta förekommande uppgiften
angående dess "brokiga lock" kunde beteckna, eller afse, kyrkans
"takbeteckning". Dock den omständigheten att Sampo var innesluten i ett
kopparberg, och att den blott af tre karlar från Pohjola blef buren i
båten, syntes Castrén (med afseende å denna hypotes) så i hög grad
motbjudande, att han helt och hållet uppgaf, och förkastade, denna sin
förra förklaring.
Med afseende å den uppgiften att Ilmarinen, vid ena sidan af Sampo --
smidde en "sädesqvarn", och vid den andra -- en "saltqvarn", samt vid
den tredje -- en "penningqvarn", och vid betraktandet af det
likljudande Svenska ordet stamp, ("stampqvarn", "hand-qvarn") så
framdrager Castrén (i sin mytologi p. 272) den beröringspunkt som
erbjuder sig med den förut redan omtalta sagan angående Konung Frodes
_qvarngrotta_, hvilken kunde frambringa allt hvad den malande sjelf
önskade. Också lät Konung Frode den mala åt sig guld, lycka och fred.
Likväl blef han sjelf slutligen, allt detta oaktadt, öfverfallen,
dödad, och Grottan, under mörkret en natt, bortröfvad af en hafskonung.
Då denna nu lät mala salt, malade qvarnen så länge till dess skeppet
blef fullt, och Grottan sjelf, liksom Sampo, nedsjönk i hafvet.[51] Vid
det Castrén öfverlemnar lösningen af denna fråga till en framtida
forskning, säger han: "skulle sagorna om grottan och Sampo verkligen
behandla samma ämne, så har man en grund till den förmodan att Finnarne
hafva lånat grunddragen till deras saga från sina Skandinaviska
grannar, helst sagan om Sampo icke förekommer hos några andra Finska
folkstammar;[52] hvaremot sagan om grottan skall vara ganska vidt
kringspridd i Sverige, Norrige, Danmark och Tyskland."[53]
_A. Schiefner_, i en uppsats om "Sampo-myten i det Finska Epos" (införd
i S:t Peterburgska "Vetensk. Akademins Hist. Filos. Bulletiner" 1851,
p. 71) citerar allt hvad Castrén härom skrifvit. I en sednare uppsats
af honom -- "angående ordet Sampo, i det Finska Epos" (intagen i samma
"Bulletiner" 1861, p. 497) frångår han sin förra åsigt, och det så
mycket mer som man verkligen återfinner detta ord i Finskan och
Estniskan under formen _tampu_. Ordet synes honom dessutom verkligen
fattigt, och nog magert, att såsom underlag tjena för en poetisk
uppfattning af naturen och d.s.k. undertinget. Dertill kommer ännu att
då Sampo malar af sig sjelf (hvar står det skrifvet?) Så förliknar
Schiefner den med den ryska sagan, deri en mängd saker förekomma,
hvilka "af sig sjelfve" åt sin ägare förskaffa allt hvad han önskar.
Han anför en saga från trakten af Ishafvet, eller Hvitahafvet, uti
hvilken en bonde, som uppklättrade långsmed en genom himmelen växande
kålstam -- såg en _handqvarn_ som malade färdigbakade kakor. En annan
saga, från stora Ryssland, omtalar en tupp, som ihopkrattade på jorden
en handqvarn o.s.v.; på grund hvaraf han antog, att första stafvelsen i
ordet Sampo är det Ryska _sam_ (af sig sjelf). Likväl antager Schiefner
med rätta det förklaringen af hela Sampomyten är att sökas i en
uppenbarelse af den yttre naturen. Hufvudrollerna i Kalevala (säger
han) äro ursprungligen elementargudar (?) hvilka förlora allt sitt
värde, om de degraderas till blotta Hjeltar, (nånå! nånå!). Af den
omständigheten att himmelen i Kalevala blifvit kallad "luftens lock"
(siså! siså!) -- i det deri ofta blifvit taladt om det "brokiga taket"
(åhå! åhå!) drager han den slutsats -- att man med det "brokiga
locket", som qvarblef i Pohjola, betecknade den granna stjernhimmeln,
som fortbestår här hela vintern, under det den glänsande stjernan på
Pohjola firmamentet (d.v.s. solen) är periodiskt förborgad. Detta är nu
hufvudkarakteren i Sampo-myten; hvari allraförst nemligen ingår
betydelsen af ordet Sampo, i sig sjelft, och hvartill sedermera
tillkommer föreställningen om en _qvarn_. Man finner hufvudsakligen
samma uppfattning i en sednare afhandling af Schiefner "öfver det
mytiska innehållet af de _Finska Fablerna_" (Bullet. de l'Acad. de S:t
Petersb. 1855, p. 569) och "ang. den Estniska sagan om _Kalevipoeg_"
(Bullet. 1860, p. 273). Hvarefter han resonerar om såväl solens som om
månens fångenskap i Pohjola, hvarmed han liksom påminner om Sampo.
Efter Schiefner uttala sig flere af Tysklands framstående sagoforskare,
angående betydelsen af Sampo, i en mer eller mindre inskränkt
anslutning till dessa hans åsigter. Så t.ex. _Mannhardt_, som i sina
"Germanische Mythen" (Berlin 1858, p. 400) häruti tror sig igenfinna
_molnet_; hvaremot A. _Kuhn_, fasthåller sig vid Schiefners
uppfattning, det man härmed afsåg _solen_ (se "Die Herabkunft des
Feuers und des Göttertranks". Berlin 1859, p. 114). _F.L. Schwartz_
sökte åter i sin skrift "Der Ursprung der Mythologie" (Berlin 1860, p.
117) att förlikna Sampo vid en gördel, d.v.s. vid en _regnbåge_;
hvilken uppfattning han äfven i en sednare uppsats vidhåller, angående
solen, månen och stjernorna, ett bidrag till mytologin och forntidens
kulturhistorie (Berlin 1864, p. 104). Samma naturuppfattning delar
äfven Professor _Jul. Caesar_, i Marburg, uti ett föredrag angående
"Das finnische Volks-Epos Kalevala" (Stuttgart 1862) hvaruti han
försäkrar det Kalevalas hjeltar vida tydligare än Hellenernas, eller
sjelfva den Tyska folkdikten, bär stämpeln af ett gudaväsende, (?) som
har sitt ursprung i naturen, -- en omständighet, (säger han) som hundra
gånger faller oss i ögonen, lika klart som om de vore Hjeltar,
underordnade de egentliga gudarne (p. 20-21), (?) K. _Simrock_ antager
att erinringen om _Frodes qvarn_ är ihop-trängd i det finska Epos, och
ligger till grund för Samposagan (se hans "Handbuch der Deutschen
Mythologie". Bonn 1869, p. 317).
Redan före de sistnämnde uttydningsförsöken, hade _Lönnrot_, i en
uppsats, kallad "Tre ord om, och ur, Finska fornsånger" (intagen i
"Litteraturblad för medborgerlig bildning" 1858) sammanställt de äldre
åsigterna angående Sampo. Enligt dessa betecknade Sampo ett
_musikaliskt instrument_, en _handqvarn_, Biarmernas _Jumalabild_, (i
hvilket fall namnet är lånadt af det ryska _sam bog_, Gud sjelf), ett
_handelsfartyg_, ett berömdt _Gudatempel_, så benämndt efter den äldsta
kyrka hos Buddhaisterna, kallad _Sampo_ (_sang phu_ -- hemlig källa);
och slutligen hade en gammal Runosångare ansett Sampo beteckna _hela
landet_, hvilket blef eröfradt af Finnarnes stamfäder, och som tillika
antog att det "brokiga locket" bemärkte den _stjernbeströdda himmelen_.
Lönnrot förkastar nu de samteliga uttydningarne, och förklarar myten
såsom en allegorisk framställning af _bildning och kultur_, hvartill
menniskoslägtet funnit vägen genom uppfinningen af sjelfva sången.
Ifrån denna tid kan det sägas -- att man sår och plöjer, erhåller
näring, och har till föremål en beständig framgång. Med undantag häraf,
svarar det emot en tid, på hvilken Kalevala-folket stod i jemnbredd med
Pohjola. Vid beskrifningen af grundämnet, hvaraf Sampo var förfärdigad,
så utmärker det allegoriskt de lägre lefnadsstadier, hvilka ett folk
härvid har att genomgå, såsom t.ex. jagt, fiskafänge, boskapsskötsel,
och slutligen åkerbruk och industri; hvilket blifvit framställdt
förmedelst ett svanfjäder, fjället af en gös, en flinga ull, ett
sädeskorn och biten af en skottspole.[54]
Doktor _O. Donner_ anmärker härvid -- i en Akademisk Afhandling,
angående "Indernas föreställningar om verldsskapelsen, jemförda med
Finnarnes" (Helsingfors 1863) -- och det ej utan skäl, att så sinnrik
denna kombination än synes vara (?) så är likväl begreppet om bildning
och kultur, redan i sig sjelft, alltför abstrakt, för att -- utgången
från folkmedvetandet, såsom medelpunkt -- kunna, omedelbart, frambringa
någon verldsskapelse. Hvarefter följer ett långt referat af alla de
ställen i Kalevala, der det, om än aldrig så litet, talas om detta
"Wunderdinge", som Hr Donner här benämner Sampo; men hvilket allt vi
här förbigå, såvida det icke närmare upplyser saken.
Norrmannen Professor _J.A. Friis_ framträder sedan i ordningen, såsom
en ny Profet, och tecknatydare, den der uttyder och förklarar
betydelsen af ordet Sampo, i en Artikel under rubrik: "Lappalaisten
noitarummusta ja Kalevalan Sammosta" (intagen i Kirjallinen
Kuukauslehti 1868, N:o 1). Enligt hans mening skulle härmed afses en
såkallad Lappsk _Trolltrumma_, hvilken af Lapparne åtminstone anses
högst vigtig och dyrbar. Men Herr Professorn glömmer måhända, i sin
ifver, att vi här icke hafva att göra med Lappar, utan med Finnar.[55]
I det hela är denna såkallade "Trolltrumma" (säger han) hvilken såväl
som behandlingen deraf, han närmare beskrifver -- ingenting annat än
med diverse hieroglyfiska figurer utspökad, och af vidskepelsen helgad,
och invigd, _Tamour de basque_, hvars värde blott uppskattas af
Lapparne. Emellertid söker Friis -- med samma fyndighet, och
vältalighet, som trots någon annan -- bevisa sitt påstående; och
hvartill han, till en början, föreger det Sampo allsicke är något
finskt ord, utan är lånadt ifrån främmande språk, hvarvid man
förvandlat _t_ till _s_. Sålunda är det beslägtadt (säger han) med
Persiska ordet _tambûr, tambûrák, tambûk, tamber_, med Armeniska ordet
_thembug_, Kurdiska _tâmbur_, och Tscheremissiska _tümür_, samt på
Ungerska _dob_. Är icke detta bevis nog! menar han. Eller -- hvad menar
läsaren? Och ej nog härmed! Prof. Friis har ytterligare i sin 1870
utgifna _Lappisk Mythologi, Eventyr og Folkesagn_, i en afhandlig
kallad "Gobdas og Sampo", p. 47-52 vidblifvit denna sin förklaring,
illustrerad med diverse plancher, föreställande den Lappska
trolltrumman.
Och såsom enslags ytterligare bekräftelse härpå, läser man af _D.E.D.
Europaeus_, i hans "Nya betraktelser af Professor Friis' förklaring af
Sampo" (införde i Finl. Allm. Tidning 1869, N:o 15) häröfver --
särdeles beprisade loford. Det är om dessa bekräftelser, som Kurre
säger -- "_Tappurainen Tuppuraisen takausmies_."
Efter att hafva genomgått alla dessa filologiska, naturfilosofiska,
etnografiska (och etnologiska) mytologiska och arkeologiska
förklaringsgrunder, uppträder Doktor Donner slutligen sjelf här, ännu
för andra eller tredje gången, och -- i en vidlyftig afhandling, kallad
"der Mythus von Sampo", dedicerad till Professor Roth i Thüringer, och
intagen i Vetensk. Societetens Akter -- meddelar en kort, men
fullständig uppfattning af de skilda författarnes och Sampouttydarnes
anförda skäl och grunder, jemte derpä byggda åsigter och förklaringar;
hvilka alla han nu, i sin tur, bemöter och vederlägger. Och sävida nu
de flesta författare hyllat sig till den åsigten att härmed betecknades
antingen en handqvarn eller en trolltrumma, så söker förf, innan han
framkommer med sina egna tankar, först vederlägga andras. Så t.ex.
sedan han citerat allt hvad Friis anfört, anmärker han såsom någonting
otänkbart, och således osannolikt, att några bitar af en trolltrumma,
uppfiskade ifrån vattnet, eller förde af vågorne till stranden, och
utplanterade af Wäinämöinen, kunde tillskynda skördar, glädje och
lycka, åt hela landet; hvaremot Pohjola, som erhöll den granna
botäckningen (locket) nödgades, med sorg och bekymmer, föra ett
brödlöst lif.[56] Och dessutom, om frågan gäller en trolltrumma, hvaraf
nästan hvarje Lappsk familj är försedd, så -- hvad hindrade väl
Ilmarinen att förfärdiga sig en annan dylik, och likaså kostbar, som
den han gjorde i Pohjola? Äfven förvarade Louhi icke den, enligt den
allmänna plägseden i landet, uti ett visst afsides hörn uti kåtan, utan
inläste hon den uti en stenbacke, eller i ett kopparberg. Också kan man
icke inse, hvarföre ej Finnarne sågerna betecknade den med dess
inhemska namn _govadas_, (på finska "Kuvakas") d.v.s. "den med bilder
beprydda", eller med det finska namnet _rumpu_ (trumma); ty
härledningen från de Persika orden tambur, m.fl. tyckes vara nog _longe
petitum_. Hvad slutligen beträffar den af Maxenius meddelta uppgiften,
det man fordomdags äfven i Savolaxs kulle, vid besvärjningar, hafva
begagnat sig af en såbeskaffad trolltrumma, så verkar detta här icke på
saken, eller hvarken förändrar, eller förklarar förhållandet;[57] ty är
härigenom allsicke identiteten med Sampo ådagalagd. Slutligen anmärker
Donner, och det ganska riktigt, att det väl vore möjligt att någon
folkskald, i sednare tider, då den rätta betydelsen af Sampo försvunnit
från folkets medvetande, i tankarne härvid kommit att fästa sig vid den
Lappska trolltrumman, och sålunda låtit undfalla sig orden "det brokiga
(randiga) locket". Vidare anmärker han det man icke har något exempel
på att ett visst objekt, det må vara aldrig så dyrbart, kan blifva
föremål för en folkdikt (ty prisar man icke, och besjunger, ett dödt
ting) -- endast lefvande, och storartade, handlingar. Vi hafva i
korthet genomgått författarens argumentationer, för att visa huru
mycken möda och besvär Hr Donner gjort sig, icke blott för att uppsöka,
och kunskapa, om allt hvad som blifvit skrifvit om Sampo, utan för att
vederlägga en uppgift, som -- annars vederlägger sig sjelf.
Hvad åter angår förklaringen att Sampo skulle beteckna en _hand_- eller
_stampqvarn_, åberopas härvid Castréns omdöme (bör observeras att Dr
Donner är en stor beundrare af Castrén) att nemligen vid öfvergången
från en historisk betraktelse till en symbolisk -- skildringen af Sampo
är så fantastisk, att äfven om den ursprungligen haft en historisk
betydelse, finnes dock mycket deri, som måste uppfattas från en
allegorisk sida, såframt nemligen dikten icke låter bokstafligen
tillämpa sig på något i verlden existerande allmänt kändt ämne. Äfven
Castrén anmärker att samtliga folkqväden, i flera afseenden, äro mer
eller mindre grundade på bortglömda myter; men det symboliskt
framställda föremålet hafva de dock, i sin föreställning, uppfattat
sådant det ursprungligen förekommer i verlden. Så äfven här! Sagan om
_Grottan_ hänger -- enligt en allmän hos alla Germaner (observeras att
Finnarne äro -- inga Germaner) förekommande uppfattning -- tillsammans
med den om _Solen_, tänkt nemligen under bilden, eller föreställningen
af en qvarn (ett qvarnhjul) hvilken af sig sjelf malar och producerar,
hela dagen; och hvars produkter blifva dessa gyllene skördar, ej olikt
solens gyllene strålar. På detta sätt blir det förklarligt huruledes
denna qvarn kunde mala (åstadkomma) lycka, fred, och allt hvad man
önskade sig. Att den blifvit bortröfvad, och försänkt i hafvet, är
blott en poetisk fras, som våra skalder äfven använda på solens
nedgång. Redan Grimm yttrar tvifvelsmål huruvida Sampo, den der hvarje
morgon malar silfver och guld, skall föreställa en bild af den på
horisonten uppgående gyllene _morgonrodnaden_. De få rader i Kalevala,
som behandla bilden af en malande qvarn, visa klart att denna
föreställning icke ligger till grund för Sampodikten, utan är det
möjligt ett lån från andra folkslags sagor, hvilka, till följd af deras
gemensamma och ursprungliga betydelse -- blifvit sammanställda med
Sampo, och derpå använda. Att den skulle mala af sig sjelft, spelar i
Finska sagan ingen hufvudroll; och sjelfva dikten vinner genom
åsidosättandet af denna bild.
Hvad beträffar härledningen från det svenska ordet _stamp_, så anmärker
Hr Donner att det redan förut blifvit antydt, att detta ord -- enligt
de finska ljud- och språklagarne, öfvergående till finsk form -- skulle
heta _samp_ (och icke _tamp_). Huruvida Finnarne sjelfve gjort sig
någon föreställning om en af sig sjelf malande qvarn, eller lånat detta
af sina grannar, är svårt att afgöra.[58] Man anträffar en sådan
uppfattning ej blott hos Skandinaver och de Tyska folkslagen, utan
äfven hos Ryssar, tillochmed var den hos Romarne känd. Äfven i den
Mongoliska sagan om Gesar Chan, talas om ett gyllene berg, på hvilket
stod en qvarn, som malade af sig sjelft (se Schmidt "die Thaten Bogda
Gesser Chans", p. 97). Äfven i en Estnisk fabel ("Vaeselapsi käsikivi")
förekommer berättelse om en handqvarn, som malade af sig sjelft;
hvilken förborgad i en kista, gömd under jorden, derifrån blef af ett
fader- och moderlöst barn bortförd, förmedelst en hvit häst (se
Kreutzwald "Esti rahva jutud" p. 43). _Löwe_, vid sin öfversättning af
denna fabel, tycker sig häruti finna en svag erinran om Sampo (Estn.
Mährchen, s. 80).
Härefter resonerar Förf, vidt och bredt om den kamp och strid, som
enligt hans tanke (rättare -- enligt hans fantasi) blifvit förd emellan
Pohjola och Kalevalafolket, angående solens och månens inneslutande i
berget; men hvilket allt, såsom här icke hörande till saken, vi i
tysthet förbigå -- såmycketmer som de finska fornsångerna ingenstädes
tala om krig och strider -- åtminstone icke i den mening, som man i
allmänhet uppfattar saken; och hvarvid han omtalar en af honom förmodad
parallelism -- emellan den finska dikten om Sampo, och Indernas om
_solen_, hvilka hvardera blefvo inneslutna i ett kopparberg, (som det
heter); och hvarefter han kommer till det resultat, att Sampo och solen
äro med hvarandra synonyma, och hvardera dikterna om dem således
variationer af samma tema.[59] Och för att liksom bestyrka denna
hypotes, omtalar han att äfven folkdikten om månförmörkelsen, d.v.s. om
månens olika skiften och skepnader (faser) hos Finnarne, Mongolerne,
Chinesarne, Inderna och Skandinaverna hafva med hvarandra någon slags
öfverensstämmelse. (Naturligtvis! Efter saken här är densamma, måste
äfven teckningen deraf i något afseende kongruera, och sammanstämma;
och hvilket således äfven torde gälla om solen).
Sedan Förf, sålunda omtalat allt hvad som blifvit sagdt och skrifvit om
Sampo, hvarmed han förstår solen, kan han icke undgå att -- liksom mot
sin vilja, och såsom för att komplettera samlingen -- omtala det en
viss Lektor Gottlund anfört en tradition om Sampo, som (olyckligtvis!)
afviker från alla de andras; och hvilken tradition han, såsom sådan,
väl omnämner; men hvars af mig antydda förklaring hau icke ens anser
värd att (liksom de andras) förtjena med ett ord omtalas.[60] Och för
att nu så mycket mer nedsätta värdet, och betydelsen deraf, påstår
Förf., att finnskogarnes befolkning förskrifver sig från 17:de seklet;
ehuru jag solklart bevisat det Finnarne icke blott voro talrikt här å
orterna kända redan 1520, utan äfven att det derjemte förefunnits der
en qvarlefva af en forntida äldre finsk folkstam, som till större delen
utdog vid digerdöden 1350 (se "Läsning för Finnar" sid. 113).
Hvarefter, och ehuru Hr Donner medger det jag varit den första, som
omtalat myten om Sampo,[61] han likväl placerat mig till den sista, af
dem som derom haft något att förtälja. Derpå går förf. att förklara --
det stammen, eller roten, till ordet Sampo, enär den icke står att
finnas i främmande språk -- måste nödvändigt uppsökas i finskan;
hvarföre ock han företager sig att uppsöka den, och tror sig äfven
slutligen hafva funnit den i ordet sepal, sepel, seppele (som betyder
"hals, halsring"); och nu bär det af till fjälls -- uppför berg och
backor, förbi stockar och stenar. Men vi deremot stanna här, och lemna
förf. fritt spelrum, till att fortsätta sina efterspaningar med
afseende å stamordet till Sampo.[62]
Man tycker väl att denna slags sampo-litteratur nu redan borde förslå.
Men nej -- långt derifrån! Nu sednast uppträder Doktor J.W. Calamnius,
och i en artikel, kallad: "Kalevalan sammosta" (införd i Kirjallinen
Kuukauslehti 1872, n:o 4 och 5) uppträder äfven han nu sin tur, och i
det han söker vederlägga Dr Donners argumenter, har han sjelf inga
bättre att framställa än den af Friis antydda _trolltrumman_. Liksom
Castrén och Donner, så önskar och hoppas nu äfven Calamnius, att
framtida språk- och fornforskare måtte, bättre än han, lyckas att
slutligen upplysa, och utreda, äfven denna mytiska gåta. Men hvarföre
skola vi här just vänta allt af framtiden, då vi redan i vår tid hafva
dem som härom kunna upplysa oss, blott vi förstå att lyssna till deras
ord?
Hvad blir nu således resultatet af allt detta?
Jo, vi finna att de lärde, snart sagdt i alla länder, och det såväl
inomlands som utomlands, sysselsatt sig med att taga reda på
sampomyten; men hvarvid det gått, som det vanligtvis går -- när man ej
tar gammalt och förståndigt folk till råds -- man har härvid endast
gjort sig löjlig. Hvarvid (märkvärdigt nog,) ingen af dessa Herrar
mytologer uppfattat, nej icke ens kunnat ana till denna sampomytens
vackra andemening, angående orsaken till menniskans mindre lyckliga
ställning; hvilket här dock tyckes utmärka sjelfva hufvudsaken, vid det
de -- förirrat sig vid att förklara betydelsen af sampo. Det är mindre
underligt om Ryssar, Tyskar, Svenskar och Norrmän, hvilka icke känna
vårt språk, eller naturen af vår folkpoesi, mycket mindre således
sjelfva vårt folks naturanlag och karaktersdrag -- härvid misslyckats,
d.v.s. misstagit sig. Mera förvånande är det deremot att Finnarne
sjelfva icke kunnat taga reda på en sak, som synes oss (i våra ögon) så
enkel och klar som denna, d.v.s. -- som andemeningen, och betydelsen af
sampomyten. I hvilket afseende ej blott universitets konsistorium,
eller hela dess lärare-personal (d.v.s. de der Herrarne, som jemt
och ständigt åberopat sina "lärda grader" -- se "Näsperlan",
sid. 40) och d.s.k. Vetenskaps Societeten, utan äfven hela Finska
Litteratur-sällskapet, med alla sina talrika rundtikring landet spridda
medlemmar och korrespondenter, jemte Fornminnesföreningen, ja som --
skam tillsägandes -- de båda stora snillena Lönnrot och Castrén (för
att ej här tala om allt hvad "Fennomaner" heter) -- fåfängt i detta
fall ansträngt alla sina krafter -- alla sina sträfvanden och
bemödanden, för att lösa gåtan; och hvarvid de ifrigt stretat, och
arbetat -- redan ett halft sekel, eller från och med 1818. Ja man
skulle tro det vår Herre slagit sina barn med blindhet, enär de icke
kunnat hvarken läsa, eller fatta, hvad jag redan längesedan, tid efter
annan, vid tre olika tillfällen, på tre olika ställen, och på tre olika
språk -- för dem tydligt framställt och förklarat.[63] Säg, hvad kan
väl vara orsaken härtill?
Jo, orsaken är -- 1:o för det jag icke hör tili "skrikarnes" klass,
eller till Kalevaliternas läger; utan, tvärtom, mången gång kanske
(liksom nu äfven här) litet öfverraskat, eller öfverflyglat, detsamma;
och -- 2:o emedan man hittills allmänt trott, att myten här bestod i
konsten, att taga reda på betydelsen, eller bemärkelsen, af ordet
Sampo. Något som egentligen här alls icke kommer i fråga, lika litet
som att examinera, eller att i vetenskapligt, d.v.s. -- i botaniskt
afseende vilja determinera, och klassificera, _Kunskapens träd_ på godt
och ondt, eller att söka utreda huruledes _Noachs ark_ var
konstituerad, och Pandoras ask konstruerad, eller det gyllene
vädursskinnet prepareradt, m.m. Hvarochen klok menniska måste väl veta,
och inse, att allt det der icke här hör till saken, lika litet som
namnen på de härvid agerande, eller figurerande, personerna; hvilka
närsomhelst, och vid nästa scen, kunna ombytas, och -- hvilket
erfarenheten äfven här visat -- af andra föreställas. Myten ligger här
i sjelfva handlingen, och dess för hela menniskoslägtet djupa
betydelse; således -- icke ensamt i sjelfva parabolen, i och för sig,
eller i allegorin, utan i den derunder förvarade, och den derigenom
påpekade -- sanningen.
Vidare har felet legat deruti, att ingen af de der Herrarne mytologer
varit hvad man kallar "skald", eller "poet". De hafva, tvärtom, alla
varit idel prosaister, d.v.s. de hafva väl kanske någongång varit roade
att höra sång, och musik, eller läsa verser och poesi; men de hafva
derföre icke derpå förstått eller begripit sig. I stället att låta
tanken ledigt sväfva, eller vagga sig fram (svaja) emellan de skilda,
ofta (enligt det finska skaldemaneret) hvarandra olika bilderna, eller
de sig emellan motsatta meningarne -- har man på hvarje ord tagit
fasta, -- och ropat -- "banko"; hvaraf man ofta gjort sig de
löjligaste, de mest befängda -- ja, jag må säga -- de galnaste begrepp
och föreställningar. Å andra sidan åter, har man mångengång, i motsats
häremot, i de skilda orden, (eller meningarne), sökt inlägga en viss
högre, och djupare (andligare) betydelse, än hvad i dem förefinnes;
hvarigenom man likaså förirrat och misstagit sig, i det man sålunda
blifvit en -- andeskådare.[64] Alla myter äro, i det hela taget, mycket
enkla till sitt innehåll, och korta (ehuru sinnrika, och mångtydiga) --
till sitt omfång, liksom den i dem innefattade tanken, sanningen, eller
lärdomen; och de behöfva derföre icke -- deduceras, och demonstreras.
Åtminstone uppfattade jag genast -- då jag hörde sammas-myten --
meningen, sådan jag äfven då framställde den; utan att jag sedermera,
liksom alla de andra mytologisterna, på dessa nu förlidna 55 år -- sett
mig befogad att, i något afseende, förändra mina åsigter, eller att med
ett enda ord rätta hvad jag då sade. Hvems ögon härvid varit de
klaraste, och hvems tankar de redigaste -- må läsaren afgöra, och --
efterverlden bedöma. Häraf ser man likväl, till en början, hvad mycket
bråk och besvär, och hvilket onödigt väsende och buller -- de der lärda
Herrarne ofta göra sig, eller ställa till, och det om en ringa sak, som
de icke ens begripa, eller förstå sig uppå; men den de dock upphöja
till skyarne.[65]
Nå ser man icke någonting mera? (frågar Läsarn). Ja, man ser här ett
exempel, bland många andra, på hvad jag redan ofta förklarat, nemligen
att så kallade lärda och vetenskapliga sällskaper ofta kunna förliknas
vid vissa såkallade "_lyktgubbar_", som visserligen i mörkret prunka
för mängdens ögon, med ett slags lånadt sken, som -- i det hela -- föga
gagnar till något; eller utgöra de ettslags kotterier, och lärda skrån,
som (att sluta efter ett visst universitets beteende) -- i många fall,
i det hela, mera skada, än gagna, vetenskaperna. Hvaremot uti den
individuela, enskildta, förmågan och intelligensen -- ofta ligger
nedlagd, och förborgad, en skatt, som mångengång vida öfverväger alla
mängdens pund och förtjenster. -- Om man såvisst blott skulle förstå
sig -- att, såsom sig bör, deraf begagna sig![66]
Nå lär man sig då häraf icke -- någonting mera?
Jo man finner att liksom alla de der Herrarne, med sina många "lärda
grader", nu en tid bortåt, d.v.s. i mera än 50 år, nära nog farit fram
som narrar, eller -- alla, efter hvarandra -- ridit ranka på ordet
_sampo_, utan att se och höra hvad förståndigt folk haft dem att
förkunna, likaså hafva de, likt Arons prester -- (nästan i lika lång
tid) -- uti _Kalevala_ tillbett, och dyrkat, -- den "gyllene kalfven".
Och då man äfven i detta fall sökt upplysa dem om sitt stora misstag,
har man i stället att omfatta oss med tacksamhet och kärlek -- endast
visat oss tänderna. Nå må då så vara! Mycket af hvad vi, i så måtto,
kunnat meddela det finska samhället, och vårt fädernesland -- skall
härefter troligen ingen annan förmå. Finnarne hafva således att i detta
fall -- liksom i så många andra -- endast att skylla sig sjelfva för
följderna; en lärdom, som de nu dessutom här fått inhemta, genom den af
oss dem meddelta förklaringen öfver sampo-myten. Också sluta vi derföre
här, med samma strof som vi börjat:
ridiculum est rivulos consectari,
fontes verum -- non videre.


Hänvisningar:

[1] Oberäknadt de många tryckfel, som härvid måste läggas antingen den
värda Tidningsredaktionen, eller sjelfva boktryckeriet -- till last,
vet jag icke till hvems förtjenst jag skall räkna (såvida jag neml.
icke vill tro att det skett i uppsåt, eller med full afsigt) att de fem
första, eller öfversta, raderna å 3:dje spalten blifvit -- (troligen