Den finska Sampo-myten - 4

  vid någonslags ombrytning) -- huller om buller omkastade med hvarandra;
  hvarigenom man omöjligt kan gissa sig till sjelfva meningen, eller
  deraf få något sammanhang. Den i följande Nummer, efter fjorton dagars
  tid -- meddelta rättelsen, kommer i detta fall nog mycket -- _post
  festum_.
  [2] Dock om jag äfven här skall dokumentera denna min liknöjdhet i
  pekuniärt afseende, med något exempel, må jag t.ex. nämna, -- att 1814,
  under min vistelse, såsom student i Åbo, ville min derboende köttsliga
  morbror, Prokuratorn _Orrhjelm_ (såsom ogift) nödvändigt adoptera mig
  till sin son; hvarigenom jag ej blott blifvit hans universal-arfvinge,
  utan dessutom fått Adel- och Riddarskapet på köpet. Men jag tackade så
  mycket för äran, och förklarade -- det jag ansåg mitt namn fullkomligen
  likaså godt som hans. (Han dog sedermera den 2 December 1816, vid 54
  års ålder).
  [3] Hvad som i detta fall gäller angående de finska myterna, tro vi
  äfven vara fallet med myter i allmänhet, d.v.s. att vissa ursprungligen
  historiska personer, eller åtminstone deras namn -- blifvit begagnade,
  såsom underlag, vid de mytiska sagoberättelserna, hvilka ofta omfatta
  såkallade gudahändelser, eller så tillsägandes himmelska historier; de
  der, efter döden, föreställas hafva passerat menniskor emellan, eller
  emellan gudarne i himmelen. Och detta förklarar tillräckligen orsaken,
  hvarföre ej blott hos olika folkslag, men ofta äfven hos samma nation
  -- i ursprungligen samma myt spela (i samma roll) och uppträda skilda,
  eller olika namn (personer). Å andra sidan deremot kan också stundom
  likaså hända att verkligen historiska personer, och deras handlingar,
  (såsom, i sitt slag, såtillsägandes storartade) -- till följd af ett
  dervid fästadt visst historiskt, eller vetenskapligt värde, eller på
  grund af ett vid dem fästadt allmänt nationelt intresse -- någongång
  kunnat med tiden få en viss hög, och mytisk, betydelse.
  [4] Då man, från en mytologisk synpunkt betraktadt -- endast har för
  sig en sinnebild (d.v.s. en symbol) hvarigenom man i det ändliga
  uppfattar det oändliga, så har man deremot, ifrån religionens synpunkt
  att göra med en tankebild (d.v.s. med en dogm) i hvilken man, tvärtom
  -- ser det oändliga uppenbaradt i det ändliga. Begge dessa synpunkter
  bilda en bas, som utgör grunden för filosofins spekulationer.
  [5] Anledningen, och orsaken, till uppkomsten af dessa slags såkallade
  _myter_, synes oss annars (om man betraktar saken från en viss annan
  sida) hafva varit den, att menniskoslägtets intelligentaste förmågor,
  fordomdags -- till följd antingen af folkets råhet och okunnighet,
  eller misstroende och illiberalitet, icke velat, ja -- icke ens vågat
  för dem framställa vissa större natursanningar (såsom stridande måhända
  emot deras förut fattade begrepp och fördomar) annorlunda än förtäckta
  under en viss mytisk slöja, och betäckta med en viss dunkel skymning.
  Det är denna slags hemlighetsfullhet, som i allmänhet karakteriserar
  all forntidens kunskap, meddelad på något sätt den större hopen; och
  som utmärker sig likaså ej mindre i de såkallade "orakelsvaren", än
  framlyser i sjelfva schamanernas beteenden. Mången af oss har
  emellertid, måhända af oförstånd, trott att sjelfva myterna fordomdags
  verkligen utgjorde vissa religiösa dogmer eller trosartiklar, och anser
  de deri omnämnda eller framträdande personer, hafva varit folkets
  gudar, eller afgudar, dem man dyrkat och tillbett. Vi äro åtminstone
  icke af den meningen; men väl medge vi deremot att de, i en sednare tid
  -- till följd af skaldernas fantasier, och på grund af målarnes och
  skulptörernas bearbetningar -- personifierade, och såsom mer eller
  mindre fulländade konstverk exeqverade -- möjligen sålunda kunnat
  blifva föremål för någon kult. Det var af denna orsak jag också,
  redan såsom yngling, år 1817, fann mig befogad att (i Svenska
  Litteratur-Tidningen) spränga hela Gananders _Mythologia Fennica_ -- i
  luften; utan att någon sedermera uppstått för att vederlägga mig, eller
  för att taga de "Finska gudarne" i försvar. Endast Castrén har sökt att
  ihopsamla spillrorna häraf, för att, om möjligt, deraf bilda något
  helt; men vi veta allaredan till hvad resultat han kommit.
  [6] Så t.ex. är det allmänt bekant (enligt de fordna Egyptiernas lära)
  att _Phtas_ (anden) formade af _Athor_ (materien) _Neitha_ (den aflande
  och födande naturen) till ett _ägg_; utur hvilket ägg _Cneph_ framgick,
  och bildade sedermera det synliga universum, d.v.s. hela verlden. Äfven
  enligt Hinduernas traditioner, kända redan 16.000 år före Frälsarens
  tid (?!) framställes äfvenså _Haranguerbehah_, alstringsprincipen,
  eller den första materien genomträngd af längtan efter form, d.v.s.
  sjelfva verldskraften i de gröfre elementerna -- under formen af ett
  _ägg_; uppkommet derigenom att _Nàra-yàna_ (den högsta anden) inkastade
  ett frö i vattnet, hvaraf efter 1,000 år blef ett stort ägg, hvars
  förträffliga egenskaper beprisas uti 12,200 verser; och uti hvilket ägg
  han sjelf inträngde; och hvarur _Purusha_ eller _Brahma_, verldens
  skapare, slutligen utgick. Härom heter det vidare: "efter ett år sprack
  detta, i vattnet flytande, ägg i tvenne delar. Den ena hälften af
  skalet, som var af guld, blef himmelen; den andra, af silfver, bildade
  jorden. Men af äggets innanmäten uppstodo, eller skapades, bergen,
  floderna, verldshafvet, skyar och blixtar, samt slutligen -- solen
  (eller, enligt, en annan legend, luften och himmelen, med dess 8
  väderstreck)." Äfven af dessa myter träffa vi ej blott spår, utan en
  analog och dessutom en slags mera fullständigt hållen framställning i
  Finnarnes gamla folktraditioner (till ett bevis af deras höga ålder)
  hvaraf man finner exempel ej blott i _Pieniä Runoja_, 1 H. n:o V, utan
  äfven i _Topelii Suomen kansan vanhoja Runoja_, 1 II. p. 25. Enligt den
  sednare traditionen bildades såväl himmelen som jorden -- af ett
  Knipägg (jemf. Kal. 1 B. v. 179, o. följ.) eller af ett Örnägg, (enligt
  1:sta Runan v. 270-315, i den första editionen af Kalevala). Enligt den
  förstnämnde traditionen deremot uppstodo hvalar, själar, och allehanda
  slags hafsdjur -- af ett Svalägg.[A]
   [A] Då mig veterligen intet annat spur numera återstår, eller
   förefinnes, af denna gamla finska folkmyt om _fartyget och svalan_ --
   såsom ett reminiscens af den bibliska legenden om _Noachs ark_, och
   den derifrån utflugna _dufvan_ -- sammangjuten nemligen med den
   Egyptiska traditionen om _verldsägget_, eller om verldens uppkomst
   af ett _ägg_ -- än den lilla versstump jag redan 1811 icke blott
   hörde citeras, utan äfven upptecknade af dåvarande adjunkten i
   Jockas, sedermera Pastorn i Jorois, -- Gustaf Winter, så anser jag
   den, såsom sådan, i sanning förtjena att här meddelas äfven på
   Svenska. Den lyder, som följer:
   Lilla svalan, dagens fågel.
   Flög en sommardag, och flängde;
   Sökte land -- att der få sofva.
   Och en park -- att der sig hvila,
   Och ett fält, att -- bo der bygga.
   Och ett hult, att -- ägg der lägga.
   Fann ej land, att der få hvila.
   Ej ett hult, alt deri värpa.
   Ej en skog, att -- der förbida.
   Ej ett fält, att -- bo der bygga.
   Flög så upp på höga fjället.
   Såg ett fartyg ut på fjärden.
   Seglande med röda master. --
   Flög dit --under skeppets däckbord.
   Göt sig der ett bo af koppar,
   Och deri ett guldägg lade --
   Kom så vinden -- ifrån hafvet,
   Krängde fartyget på sida.
   Ägget trillade i hafvet. --
   Deraf uppstod fisk i hafvet,
   Deraf blefvo skälar skapta,
   Många svarta (neml. djur) hafvet hysar
   Dock ej skälar äro alla.
   (En variant af samma visa upptecknade jag dessutom sedermera af
   flickan Anna Pekurinen i Jockas). (Verte)
   Äfven i flere andra afseenden anträffa vi stundom, i vära
   fornsånger, en viss speciel och högst öfverraskande likhet, eller
   öfverensstämmelse, med de gamla Egyptiernas dogmer och vishetslära.
   Så t.ex. omtalas, i 14:de och 15:de Runan af Kalevala, huruledes
   _Lemminkäinen_ -- då han vid stranden af "Tuonelan joki" (floden
   Styx?) lurade på att få skjuta en svana -- försåtligen öfverfölls af
   den blinda Pohjola gubben, som der låg och vaktade på honom, dödade
   honom, och vräkte hans kropp i vattnet; der Tuonen poika, med sitt
   svärd, sönderhögg den i flere delar, och kringströdde dem i
   floden;[a]
   [a] En scen, ej mycket olik den som i 1:sta Runan (uti den första
   upplagan af Kalevala) deremot lämpas på Wäinämöinen (försåtligen
   skjuten af _Lappalainen_); eller som det i 6:te Runan af andra
   upplagan, heter -- af _Joukkahainen_.
   Jag intog, som sagdt, denna lilla sång i _Pieniä runoja_: hvarifrån
   den, jemte många andra, aftrycktes först i v. _Schröters Finnische
   Runen_, och sedan i _Lönnrots Kanteletar_. Annars, hvad dessa
   Pieniä Runoja beträffar, bör jag kanske upplysa, att då jag om
   sommaren 1817 tänkte besöka de svenska _Finnmarkerna_, ville jag --
   såsom en slags välfägnad (tuomisia) från deras fordna hemland --
   undfägna dessa våra gamla stamförvandter med åtskilliga af våra
   nutida finska folksånger; men af orsak att det akademiska
   boktryckeriet i Upsala nu, vid slutet af vårterminen, var --
   (tillföljd af den då förestående Doktorspromotionen) -- öfverhopadt
   af arbete -- stod ingen sättare för mig der att erhållas. Långt
   ifrån att häraf afskräckas -- hittade jag på råd, i det jag sjelf
   grep mig verket an. Jag öfvade mig nemligen i konsten att sätta.
   Sålunda satte jag 1817 sjelf det första häftet af dessa sånger
   (hvilket nogsamt skönjes af de många deri förekommande både språk-
   och tryckfel); men hann dock, detta oaktadt, icke före afresan få
   dem tryckta; hvilket, af sådan orsak, måste uppskjutas; och ej
   skedde förr än efter hemkomsten 1818. Likaså satte jag sjclf 1821
   (redan hemmastadd i konsten) äfven det andra häftet, och hann äfven
   då, före min afresa, få det tryckt; hvaraf jag på finnskogarne
   samma år gratis utdelade 1,000 exemplar. Dessa sånger voro dock
   alla af våra allmänna nutida _folkvisor_. Ty jag hade (af skäl som
   jag anfört i _Läsning för Finnar_, 1 H. sid. 329) tagit för princip
   att icke i tryck meddela något af våra gamla mytiska, eller af våra
   forntida folkqväden, innan man deraf fått en komplett samling.
   Detta hindrade dock icke att vissa från de forntida Runorne
   lösbrytna delar, eller episoder, behandlade såsom sjelfständiga
   folkvisor, ingingo i det dagliga sångarlifvet; och hvilket t.ex.
   här var fallet med "Peäskyläinen päivälintu", och "Kulervo Kalevan
   poika", m.fl. af hvilka den sednare derjemte isynnerhet röjer en
   sann uppfattning af den finska folkkarakteren -- sådan, den visar
   sig i folklynnet.
   äfvensom huruledes sedermera Lemminkäinens moder, efter många sorger
   och bekymmer, slutligen -- medelst en räfsa -- lyckades att ifrån
   vattnet uppfiska de skilda bitarne af hans kropp, dem hon, så godt
   hon kunde, jemkade tillsammans; hvarefter hon först bad _Suonetar_
   (ådrornes och senornes patronessa) och sedermera _Ilman impi_
   (luftens tärna) att ordna allt på sitt ställe, och att med _utuinen
   neula_ (dunste-nålen?) ihopsömma de skilda delarne deraf; hvarvid hon
   slutligen bönföll hos Herren sjelf (itek ilmoinen Jumala) att rangera
   allt till det bästa; sålunda återbragte hon nu sin son ej blott till
   lifs, utan äfven till sin förra skapnad och gestalt. Härvid kan man
   ej underlåta att, angående Egyptiernas lära, erinra sig det äfven
   _Osiris_ -- som var son (eller, enligt andras förmenande, än bror, än
   man) till gudinnan _Isis_ -- blef af _Typhon_ lönskt öfverfallen, och
   dödad -- hans kropp sönderhuggen, och de skilda delarne deraf -- i
   alla Egyptens landskapet kringspridda. Dem uppsöker nu Isis, med
   längtande ifver; och när de alla äro funna, skall Osiris åter ifrån
   de döda -- lefvandes uppstå; och då skall det varda slut på det ondas
   välde här i verlden. (Detta skimrar, eller hägrar, ju liksom litet åt
   den kristna religionsdogmen, angående Christi uppståndelse ifrån de
   döda). Kan nu en sådan likstämmighet endast vara slumpens verk? Vi
   tro att dertill måste finnas någonslags historisk, eller mytologisk
   anledning.
   Ej nog härmed! Vi tro oss, om så höfves, (utom många andra
   intressanta saker) lagligen -- och det ännu i våra närvarande tider
   -- kunna utreda, och bestyrka, att det fordomdags funnits, äfven i
   vetenskapligt afseende, en viss direkt ledtråd emellan åtskilliga af
   Finlands invånare och Egyptens såkallade "lärde". Ty ibland de här
   anträffade 87 såkallade "Runstafvar", hvilka jag ej allenast
   studerat, och närmare undersökt, utan äfven formligen aftecknat, har
   jag (enligt hvad som blifvit anmärkt "Läsning för Finnar" 1 H. p. 55,
   56, 66, o. följ.) funnit, ibland annat, ej blott i hurudan
   förskräcklig villervalla med afseende å tideräkningen, eller huru
   många olikaslags årsberäkningar, m.m. man fordomdags äfven följt här
   i landet (liksom troligen i alla andra länder) nemligen ibland en
   klass af mera kunniga och vetgiriga individer (ty de flesta voro väl
   då, liksom nu, i detta afseende temmeligen liknöjda, och troligen
   mindre vetande) utan tror jag mig äfven, med anledning häraf, att --
   åtminstone något så när -- i detta afseende känna de olikaslags tids-
   och årsberäkningar, som, under olika epoker, blifvit begagnade, och
   följde, äfven hos andra af Europas såväl som Asiens och Afrikas olika
   folkslag, och nationer. Hvarvid jag t.ex. nu endast här, och i
   förbigående, vill omnämna -- att Egyptierna, mig veterligen, är det
   enda folkslag, som under Nabonassars eller egentligen under
   Nebukadnezars tid (år 747 före Christi födelse) begynte att räkna
   sitt år från den 26:te Februari (nota bene -- enligt vår nuvarande
   tideräkning) och hvilken dag således då var deras nyårsdag. Denna
   beräkning följdes, och begagnades, sedermera länge af deras vise, och
   lärde. Med anledning häraf, och för att nu återkomma till Finnarne,
   så erhöll jag, bland annat, den 4:de Mars 1862 af Grefve Aug. Armfelt
   till Wiurula (i Halikko socken) en Runstaf, som börjar nyåret precist
   med den 26:te Februari; och hvilken, förvarad i min Runstafssamling
   under n:o 52 -- när som helst står, af sakkännare och vetenskapsmän,
   att undersökas och beskådas. Men vi hafva ju numera (mig veterligen)
   ingen enda här i landet som tyckes förstå sig på denna slags forntida
   litteratur.
   Våra fornforskare, och fornminnesföreningar, äro i detta fall
   oefterrätteliga (jemf. _Läsning för Finnar_, 1 II. sidd. 21, 51).
   Detta anser jag emellertid vara ett talande bevis derpå att
   ursprungligen Egyptiska kalenderstafvar fordom äfven blifvit
   begagnade i Finland; hvaraf originalerna hitkommit till norden --
   måhända redan under vikingatiden, om ock härstädes sedermera tid
   efter annan litet modellerade. Eller månne man väl äfven här kanske
   vill räkna detta _factum compertum_ endast såsom en tillfällighet,
   eller såsom -- slumpens verk? Ty det torde väl icke här behöfva
   erinras att dessa många fordomdags allmänt i d.s.k. "gamla verlden"
   begagnade, och sig emellan olikaslags, beständigt brukbara, såväl
   ben- som träkalendrar -- icke äro en uppfinning, eller en produkt, af
   den enskildla fliten och omtankan; utan att de ursprungligen alla
   förskrifva sig ej blott från ganska olika håll (folkslag, och
   nationer) äfven som från olika tidsåldrar och epoker; och att sjelfva
   originalerna, eller de första typerna till dem, blifvit -- isynnerhet
   med afseende å års- och tidberäkningen, och således äfven med
   hänseende till bestämmelsen af sjelfva nyårsdagen -- uttänkte,
   utfunderade, och uppgjorde (förfärdigade) af de tidernas (inom olika
   folkslag) mest utmärkta astronomer och mathematici; ehuru de
   visserligen sedermera, och under tidernas längd, tillföljd af enskild
   slöjdfärdighet, blifvit oräkneliga gånger, och tid efter annan, i
   skilda länder eftergjorda och afkopierade, och det ofta till och med
   -- af gemene man. Likaså hafva vi af asiatiska Prim- eller Runstafvar
   -- t.ex. en (neml. n:o 6) som följer Seleucidernas tideräkning,
   hvilken begagnades af flere orientaliska folkslag, och som börjar
   året från d. 1 Oktober (hvilken dag var deras nyårsdag) och sålunda
   vidtog 312 år före Chr. eller från den dag deras välde blef befästadt
   i Babylon. Ty såsom bekant är, blef Alexander den Stores fältherre
   Seleucus Nicator konung i Babylon (312-281 f.Chr.); och måhända
   ligger nu häri orsaken hvarföre "Hyres-året" ännu beräknas hos oss,
   från d. 1 Oktober? Likaså hafva vi en Runstaf (n:o 63) som börjar
   året med den 1 November, eller från samma tid som d.s.k. "lego-året"
   hos oss; hvartill troligtvis måste finnas någon historisk anledning,
   den vi icke känna. Dock det veta vi att ej blott Tschuvascherna utan
   äfven att Kamtshadalerna, enligt uppgift, börja sitt år med November
   månad (se _Schiefners_ "Das dreizehnmonatlicbe Jahr und die
   Monatsnamen der sibirischen Völker" sidd. 326, 331).
   Ja vi böra kanske icke förtiga att vi i detta afseende (nemligen med
   hänseende till åtskilliga mytiska begrepp, och föreställningar) --
   funnit vissa _loca parallela_ emellan Finnarne och invånarne till och
   med i Japan, för att här ej tala i sådant afseende -- om andra oss
   vida närmare belägna folkslag. I anledning hvaraf det synes som vissa
   gemensamma såkallade andliga eller intellektuela svallvågor, i detta
   afseende, fordomdags hade gått genom hela menniskoslägtet. Och liksom
   vi här visat att de olika folkstammarne stundom tyckes hafva
   korresponderat med hvarandra i afseende å sina myter och trosdogmer,
   så hafva vi redan för 21 år sedan bevisat att sjelfva ordet, som
   utmärker begreppet Gud, hos alla jordens olika folkslag -- såväl med
   afseende å sin form, som med hänseende till sin betydelse --
   ännu röjer, och antyder, spår till någotslags såtillsägandes
   slägtskapstycke, eller ett gemensamt ursprung (se _Jumalasta, ja
   hänen monenaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä kielillä &c._)
   såsom vi ock för 18 år sedan faktiskt utredt att bland sjelfva
   stamorden i alla verldens många och olika artade språk och tungomål
   -- finnas flere fasta, och vigtiga, beröringspunkter, som antyda ett
   gemensamt ursprung (se _De Finska stamordens uppkomst &c._). Hvartill
   slutligen kommer, att vi, enligt ett redan färdigt skrifvet arbete i
   manuskript, framdeles åtaga oss att bevisa, och ådagalägga, att
   ibland de många olika folkslagens skilda plägseder och bruk,
   rundtikring hela verlden -- finner man likaledes mycket som
   karakteriserar om ej en gemensam upprinnelse, så åtminstone en viss
   anmärkningsvärd öfverensstämmelse. Månne man icke häraf (d.v.s. af
   alla dessa sammanlagda omständigheter) kunde, i antropologiskt
   afseende, draga vissa vigtiga och intressanta -- slutsatser? Och
   hvilka lyckas, i vetenskapligt afseende, besanna bibelns lära
   angående menniskoslägtets gemensamma ursprung från samma stam, d.v.s.
   att menniskorna icke ursprungligen af sig sjelfva uppvuxit på olika
   ställen, liksom svampar, ur jorden -- en åsigt hvilken många af de
   naturkunnige tyckes hylla.
  [7] Så t.ex. sammanträffar Wäinämöinen (enligt sista gången i Kalevala)
  med Jungfru Maria, och kommer med henne i delo. Många andra
  interpoleringar här att förtiga.
  [8] Sanningen häraf skönjes redan deraf att dessa menniskoslägtets
  fabler, med oförminskad glans och auktoritet, redan existerat, och
  florerat -- i flere tusen år, såsom utmärkande Guds egna ord. Då nu så
  tankedigra grundsatser, och djupsinniga kosmologiska och teosofiska
  åsigter, redan den tiden kunnat utveckla sig, och göra sig gällande,
  genom att koncentreras i gamla såkallade folksägner, eller legender, så
  anse vi detta för ett talande bevis derpå att menniskoslägtet existerat
  här på jorden, redan kanske flere tusen år dessförinnan, d.v.s. förr än
  dessa djupsinniga och tankedigra folktraditioner hunnit bilda och
  uttala sig. På samma sätt hafva vi, på ett annat ställe, bevist -- att
  det ovilkorligen erfordrats tusental af år, förrän menniskan -- vid
  skapelsen, i likhet med djuren, endast begåfvad med ett enformigt ljud,
  eller läte, derutaf småningom kunnat utveckla först ett artikulieradt,
  och sedan ett kultiveradt språk -- först nemligen i tal, och sedan
  bevars -- i skrift.
  [9] Vi fästa oss vid det i svenska språket här begagnade ordet _smed_;
  hvilket ej blott tyckes utmärka en arkaism, utan äfven synes antyda en
  exotism, d.v.s. en ordagrann öfversättning ifrån Finskan, der ordet
  _seppä_ (smed) användes, och begagnas, i alla möjliga ordvändningar,
  t.ex. _puuseppä, sanan seppä, virren seppä, runoseppä_, m.fl. Och
  hvilket bruk förekommer oftare användt af svenskarne i gamla tider.
  [10] Denna slags prestig karakteriserar, och tillkommer, endast
  vidskepelsen och vantron. Såsom sådan röjer den sig t.ex. i Judarnes
  föreställning af hvad som, af slagtadt kött -- gagnar, eller -- skadar;
  d.v.s. hvad som enligt deras förmenande är _koscher_ (d.v.s.
  "_heligt_", eller utan vank) och hvad som är _treife_ (eller "oheligt",
  d.v.s. hvad som har vank).
  [11] Att det Finska folklynnet likväl icke gillat, mycket mindre
  baserat sig pä ett såbeskaffadt system, kan bevisas af flere deras,
  i form af ordspråk, uttalade gamla folkfilosofemer, t.ex.
   Ei oppi ojahan koatak,
   Vaiva tapoja pahennak.
   --
   Opiksemme ikä pitkä,
   Viisauveksi vaiva kaikki.
   --
   Ei luulo ole tieton vertainen m.fl.
  [12] Ej underligt derföre om äfven Finnarnes åsigt angående qvinnans
  ofelbarhet, och kapacitet, icke öfverensstämmer med nutidens, i detta
  afseende -- högt uppjagade begrepp; ty de förklarade kort om godt:
   Ei piikaisuus menesty asioissa,
  d.v.s. alt "qvinnan duger icke att utföra, eller att uppgöra, affärer".
  Ja de gingo så långt att de sade:
   Ei piikaisuus muussa kelpa kuin kirpuja käsittäissä; -- och
   Pois tunkiot tuasta, pois tyttäret talosta; -- eller
   Naura hyvälle, naura pahalle, naura naisen kuolemalle.
  Finnarne voro dessutom icke de enda, som i detta fall misskände
  qvinnans sanna värde (jemf. Otava 1 D. sidd. 174 o. följ:) Äfven andra
  forntida folkslag hafva gjort detsamma. Ja några hafva härvid gått så
  långt, att de till och med satt i fråga -- huruvida qvinnan borde
  tillerkännas äga menniskovärde? (Jemf. t.ex. hvad Albertus Magnus härom
  skrifver i en enkom angående denna fråga utgifven afhandling -- _De
  secretis mulierum_; och hvarmed man vidare kan jemföra -- _Disp. qua
  probatur mulieres homines non esse_. Parisiæ 1593. 12:o). Å andra sidan
  åter har man, i våra dagar, gått lika långt -- i en motsatt åsigt; i
  det man tror att qvinnan numera duger till allt. Vi hylla den gamla
  satsen -- _ne sutor ultra crepidam_! Och tro att Finnarne tänka
  detsamma, då de säga:
   Ei ouk lapsessa laulajata,
   Kuola suussa soittajata.
  [13] Dessa myter antyda alla, från hvilken sida man än vill betrakta
  dem, att menniskan nemligen sjelf är orsaken till sin olycka -- en
  sanning, som ingen kan bestrida; ehuru få torde, af egen erfarenhet,
  hafva insett det.
  [14] Dock ej nog dermed, att den Israelitiska folksagan, liksom den
  Grekiska, antyder menniskan såsom orsak till sin egen olycka
  -- äfven uti de Finska folktraditionerna uppdykar samma idé, och det
  under en högst egen, och originel, form; till ett bevis, å ena sidan,
  att den icke är lånad ifrån Judarne, -- än mindre ifrån Grekerne, och
  likaså, å andra sidan, att den daterar, eller förskrifver sig, ungefär
  från samma tid, eller verldsålder, som de båda förenämnde; och således
  utgör den ett ursprungligen talande bevis af den tidens kanske nog
  allmänna teosofiska verldsåsigter. Vi förvara, bland våra fornminnen,
  äfven flere andra mytiska sagominnen af de i gamla Testamentet
  förekommande urkunder, såsom t.ex. berättelsen om "Noachs ark", och
  huru Profeten Jona uppslukades af "fisken" -- ej olikt _Wäinämöinen_ i
  buken på _Antero Vipuinen_. Äfven historien om den i bibeln omtalta
  stora "_Kurbitsen_". (lik asken _Uggdrasil_) tyckes hafva nog mycket
  syskontycke med den af Topelius (i 4 D. p. 15) omtalta jättestora eken,
  hvars topp nådde till himmelen, och hvars löfrika qvistar utsträckte
  sig åt alla väderstreck; eller med den af Wäinämöinen framtrollade
  himmelshöga _granen_ (Kal. 10 R. v. 31-39) m.fl. Men hvilka
  folkberättelser likväl hos oss äro så sjelfständigt hållna originaler,
  att man deraf nog kan se det Finnarnes stamfäder ej blott måste hafva
  varit jemnåriga, och samtidiga, med d.s.k. "Guds barn", utan äfven med
  dem stått i närmare kontakt; utan att derföre just vilja antaga det af
  Rudbeck och några lärde (med stöd af 13 Kap. vers. 40-46 i Esrae 14:de
  Bok.) anförda beviset, det Finnarne skola härstamma af de tvenne under
  Konung Hoseas tid af Salmanassar i d.s.k. Assyriska fångenskapen
  bortförda Israels slägter, hvilka skilde sig ifrån de öfriga af sin
  stam, och, vandrande öfver Euphrat, sträckte sitt tåg upp emot norden,
  (jemf. Förkl. öfver Tacitus, sid. XVI, "De finska stamordens uppkomst",
  sid. 11, och Åbo Tidningar 1774, p. 97, och 1772, p. 148, 153), tro vi
  oss dock framdeles, och vid ett annat tillfälle, kunna bevisa det våra
  stamfäder med dem till och med stått i nära skyldskaps- eller
  familjeförhållanden. Ty väl veta vi att ordet, eller att namnet _Finne_
  (d.v.s. att det nuvarande finska folknamnet,) såsom sådant, först
  blifvit nämndt, eller historiskt bekant, genom Tacitus, som lefde
  omkring 90 år efter Frälsarens tid, liksom det Lappska folket, och det
  Lappska namnet först förekommer omnämndt hos Saxo, i 12:te seklet, och
  i Fundin Noregur; men ingen torde väl derföre vilja påstå det ej
  hvardera af dessa folkslag -- Finnar såväl som Lappar (ehuru,
  naturligtvis, under andra och för oss numera okända, eller främmande
  namn) -- redan funnits till, och fortlefvat i tal af flere sekler
  dessförinnan, eller innan deras namn omtalas i historien. Ty historien
  sjelf är ju ett barn af sednare tider. Ja huru många ej mindre riken än
  folkslag, hafva icke efter hvarandra existerat, florerat, och
  kullbytterat? af hvars namn vi icke äga ens det ringaste spår. Också
  vet man att Finnarne, jemte flere andra med dem närmare eller fjermare
  beslägtade nationer, troligen länge inbegrepos bland d.s.k. Scythiska
  folkslagen, äfvensom de ansågos vara nära beslägtade med de forntida
  Partherna. En väl ackrediterad svensk häfdatecknare säger: "Finnarne
  hafva alltid varit ett bland de mest utbredda folk i verlden (?). De
  hafva bebott hela den ofantliga jordrymden från vesterhafvets kuster --
  till de Uralska bergen (?) inom hvilken landsträcka, med tidens
  fortgång, en mängd andra folk inträngde. Det är derföre ovedersägligt
  att Finnarne äro norra Europas stamfolk... Särskilda folkslag af Finsk
  stam hafva uppehållit sig vid Chinas gränsor, vid Wolga, och på den tid
  då de stora folkvandringarna inträffade -- vid Svarta hafvet". (se
  Iduna IV H. p. 102, 103). Och vi kunna härvid tillägga att det
  närvarande, storartade, Ryska riket hufvudsakligen består af finska och
  tartariska folkstammar, hvilka blifvit med hvarandra amalgamerade, och
  mer eller mindre koncentrerade. Anmärkningsvärdt är det äfvenså att det
  Finska folket af Ryssarne ännu allmänt benämnes _Tschuder_ -- ett namn
  som Finnarne sjelfve deremot icke vidkännas; men hvilket nog mycket
  liknar, och påminner oss om ordet _Judar_, liksom det (å andra sidan)
  torde vara ett reminiscens af det fordna folknamnet _Scyter_. Men
  underligt är det! Vi komma troligen framdeles, i ett visst annat
  vetenskapligt arbete, att bevisa huru nära Finnarne torde, i detta
  fall, komma att stå till gamla Testamentets heliga såkallade
  "urkunder".
  [15] Det henne härföre ådömda straffet, synes mången kanske nog
  strängt, enär förbudet var meddeladt _Adam_, och icke _Eva_; som
  måhända derom kunnat vara i okunnighet.
  [16] I likhet med denna tröst lemnar äfven den Judiska myten oss det
  hopp att "qvinnans säd, i sinom tid" skulle söndertrampa ormens hufvud,
  hvilka ord i allmänhet blifvit tillämpade på Frälsarens tillkomst i
  verlden. Mig synes det dock såsom denna spådom mindre väl lämpade sig
  på Frälsarens person. Ty har icke det _onda_ (lasterna, och brotten, i