Den finska Sampo-myten - 1

DEN FINSKA SAMPO-MYTEN
närmare uttydd och förklarad af
C. A. Gottlund
Jemte anmärkningar om Myter i allmänhet,
och angående de Finska i synnerhet.


Helsingfors,
Finska Litteratur-sällskapets tryckeri,
1872.

Förord.

Då jag nyligen läs (läste) den af Doktor Donner sednast författade, och
publicerade, afhandlingen -- kallad "_Der Mythus von Sampo_", intagen i
10:de Bandet af Vetenskaps-societetens nu sednast utkomna akter; och
hvaruti han, utom sina egna åsigter härom, omtalar, och uppräknar, de
många och olikaslags förklaringar, hvilka en hop vetenskapsmän och
fornforskare, såväl inrikes som utrikes, framställt angående den Finska
_Sampo-myten_ -- kunde jag icke hålla mig med mindre jag då genast
nedskref en liten till ämnet hörande uppsats; den jag införde i
Skämttidningen i "Kurre" för den 8 Juli 1871, n:o 14, under rubrik:
_Man måste skratta, om man vill eller icke_;[1] och hvaruti jag, som
man säger -- "förde en munter stråke", med anledning af de många,
och galna förklaringarne. Denna artikel slutade jag med följande
rader: "_Mig synes att det vore bäst om de värda Sällskaperna_
(neml. det begåfvade finska Litteratursällskapet, och den arma
Fornminnesföreningen) _skulle, båda, slå sina kloka hufvuden
tillsammans, och -- gemensamt, utfästa ett pris för den, som förmår
tydligt och klart -- lösa, och förklara, Sampo. Men detta pris får icke
nedsättas för lågt, utan måste tvärtom snarare uppskattas ganska högt
-- åtminstone minst till 5,000 mark, om det skall leda till
ändamålet_".
Men om än jag då (försatt i en glad sinnesstämning) härvid skämtade,
finner jag likväl nu efteråt att framdeles någon af vännerna i viken --
med anledning af dessa mina ord, kunde falla på den idén att vilja
stämpla, eller karakterisera mig, såsom en i högsta måtto penningegirig
och egennyttig varelse -- något hvarom jag dock knappast kan göra mig
ett begrepp, eller hafva en föreställning. Och änskönt jag, i detta
fall, redan tror mig förut -- vid flere än ett tillfälle, hafva
ådagalagt fulla motsatsen, (jemf. t.ex. Läsn. för Finnar, sid. 301)[2]
är det likväl för att äfven undvika sjelfva skenet häraf, som jag
numera beslutit att utan någon såbeskaffad stimulus, eller utan någon
behörig uppmuntran, härmedelst offentligen aflemna en förklaring öfver
_Sampo-myten_; sådan den ännu icke af någon blifvit meddelad. Dock
ifrån en viss annan synpunkt betraktadt, handlar jag likväl härvid
måhända orätt; ty jag hade rätteligen aldrig härom bordt meddela någon
upplysning, emedan det är att raktaf förstöra sjelfva myten, och dess
andemening, eller dess -- imaginära värde. Ty sålunda finnes det numera
icke mera någon _myt_. Detta insågo troligtvis äfven de Finska sagornes
ättefäder, derföre vredo och vrängde de det arma och (härunder
förtäckta) ursprungliga Finska ordet -- på alla möjliga sätt, ja -- på
fem och femton fasoner, tilldess de deraf fingo de mytiska
benämningarne _sammas, sampsa, och sampo_, deder ingen menniska numera
kunde begripa, eller förstå. Och att förhållandet redan varit sådant i
urminnes tider, hos den ursprungligen i Skandinavien bosatta Finska
folkstammen -- d.v.s. att de icke mera kände den genuina betydelsen af
ordet "sammas" -- finner man deraf att _sammas_, enligt deras
uppfattning, hade både _fötter_ (efter den hade _tår_) och _vingar_
(efter den kunde flyga). Sagan, och dikten, hade sålunda skapat den
till ettslags _djur_, eller till en _fågel_, liksom man hos oss velat
förvandla _sampo_ till en _qvarn_, till en _trolltrumma_, och Gud vet
icke -- till hvad allt man velat omskapa den; dock -- med fördöljande
af dess rätta, och naturliga, bemärkelse. Och då nu _Sampo_, enligt
Kalevala, skulle "bortröfvas" ifrån Pohjola, skulle _Sammas_ deremot,
enligt den Skandinaviska legenden, derstädes endast tagas till "fånga"
(_sieltä soatiin sammas kiini_).
Nu kan det visserligen vara detsamma, hvilkendera läsarten man här vill
följa; men hufvudsaken blir likväl den, att visa det äfven Finnarne --
på sin tid, och på sitt sätt, -- sökt att, från en verldsfilosofisk
åsigt -- uppfatta, och förklara, menniskans ståndpunkt i verlden. Dock
sättet, att härvid gå till väga, är ganska olika; såtillvida nemligen,
att på ett vis framstår det klart och enkelt, vackert och högtidligt;
i ett annat fall deremot företer det sig mörkt och oredigt, --
jämmerligen sammankluddadt och ihop-fuskadt, (såsom t.ex. fallet är i
det ryktbara och mångtbeprisade Kalevala). Emellertid tro vi oss här,
hvad sampo beträffar, icke blott hafva löst den gordiska knuten
(frågan) utan äfven -- hvad mera är -- afgjordt en annan vigtig
magisterfråga; den nemligen -- på hvad tid ungefär Wäinämöinen tros
kunna hafva lefvat? En fråga, hvilken vi snart -- i ett annat arbete,
angående _de finska slägtnamnen_ -- närmare skola diskutera.
Angående den af mig sid. 5 meddelta öfversättningen af den finska myten
om _svalan_, kunde framdeles någon kanske, om ej just lägga mig det
till last, så likväl anmärka -- det jag, ifrån den finska texten i
Pieniä Runoja, här uteslutit den 2:dra och 4:de versen, eller orden
_Päivälintu, yölipakko_, och _Päivän syksyisen sujahti_. I anledning
häraf får jag upplysa att dessa strofer, som icke i det ringaste
beröra, eller inverka på sjelfva innehållet af sången (eller myten)
voro tillagde af mig sjelf, såsom en vanlig såkallad vers- eller
satsfyllnad; hvarföre det således äfven tillkommer mig att dem här
utesluta.
* * * * *
Tardi ingenii est rivulos consectari,
fontes rerum non videre.
Cicero.
Då det blir fråga om att riktigt uppfatta, och att nöjaktigt kunna
förklara denna myt, är det -- för att reda begreppet -- först
nödvändigt att förklara hvad egentligen med en _myt_ menas, och --
förstås.
Enligt vår uppfattning af saken, förstås dermed vanligen ett (om vi så
få säga) mera barnsligt och jollrande sätt, att -- liksom lekande --
under skämt och glam -- och uti en viss slags högre poetisk hållning,
medelst symboler, sinnebilder och allegorier, eller förmedelst
liknelser, i form af fabler och sagor, söka för folket förklara, och
för den större allmänheten belysa vissa hemlighetsfulla naturhändelser,
eller mera djupa natursanningar, som man annars har svårt att förstå,
och således än svårare -- att utlägga och förklara; och hvilka
sanningar således härigenom komma att framställas under en viss magisk
skepnad, eller att framhållas under en slags mytisk och mystisk form.
Dock bör man härvid icke antaga formen att utgöra sjelfva verkligheten,
eller hufvudsaken (sanningen), hvilken den sålunda endast betecknar.
Vanligen utgör således föremålet för en myt -- en viss storartad
handling, eller (rättare kanske sagdt) -- sjelfva resultatet deraf; den
må då vara antingen af menniskor gjord, eller tillkommen genom naturens
medverkan. Ja den behöfver icke ens vara åvägabragdt; den kan nemligen
äfven uppfattas endast med tankarne, d.v.s. den kan vara diktad; och
hvarvid de härvid omtalte, eller handlande _personerna_, såväl som
tiden -- _när_, och stället -- _hvar_ det skett, i det hela endast är
en småsak, eller en bisak,[3] och ungefär detsamma som att vid
bedömandet t.ex. af en skrift -- vilja fästa vigt vid beskaffenheten af
pappret, pennan och bläcket, m.m. hvilket i det hela spelar en alltför
underordnad roll, för att härvid ens komma i fråga, emedan de alls icke
verka på sjelfva innehållet deraf.[4]
Det är vidare ganska naturligt, att af såbeskaffade myter -- hvilka
således ofta derjemte innehålla, å ena sidan, en viss djupsinnig tanke,
och (å andra sidan) en icke mindre djupsinnig lärdom -- af hvilka några
måhända gå och gälla, ibland folket, nära nog såsom trosartiklar -- äro
en del, med afseende å sin natur, mer eller mindre storartade och
betydelsefulla, d.v.s. omfatta, och behandla mer eller mindre vigtiga
natursanningar, eller -- naturfenomener.[5] Ibland de vigtigaste af
såbeskaffade motiver, måste man t.ex. räkna sådana som söka förklara
jordens, eller verldens -- skapelse, och menniskans såväl som de andra
varelsernas tillkomst i verlden, m.m.[6] äfvensom de traditioner,
och folksagor, hvilka söka att på ett sinligt sätt för oss förklara
såväl sjelfva gudomen, i och för sig, som ock menniskan, eller
mennisko-naturen, jemte deras förhållanden till hvarandra. (D.v.s.
frågor som än i dag utgöra föremål -- å ena sidan, för alla slags
religioners andliga uppfattning -- å andra sidan, för allehanda slags
filosofiska systemers vetenskapliga bemödanden). Man finner derföre hos
de flesta folkslag skilda, och varianta, berättelser angående dessa
ämnen, hvilka berättelser -- så olika de sig emellan än synas vara --
likväl torde äga åtskilliga beröringspunkter, hvarigenom de med
hvarandra korrespondera, ja -- stundom kongruera; nemligen i så måtto,
att de vid en närmare, eller vetenskaplig, forskning -- befinnas om ej
ursprungligen härflytande från samma källa, så likväl sträfvande åt
samma mål, och med hvarandra, mer eller mindre, befryndade -- ungefär
på samma sätt som det ena språket äger många anknytningspunkter med det
andra, utan att derföre dermed sammanhänga; hvilket åtminstone, enligt
vår tanke, bevisar att dessa sammanträffningar äro att anses såsom
produkter af samma faktorer, och utgöra resultater af samma motiver.
Den som ej vill antaga, eller godkänna, denna förklaring -- kan gerna
få anse dem såsom tillfälligheter, tillkomna af slumpen. Men äfven
dessa herrar kunna icke förneka att dessa mytiska berättelser med
hvarandra röja ett visst slags syskontycke, eller -- en viss sympati,
d.v.s. att dem emellan skönjes, och förspörjes, -- en slags
parallelism; hvilken de sålunda sjelfve icke engång kunna förklara.
Äfven finner man att i dessa mytiska meddelanden stundom ingå alldeles
heterogena och främmande artade ämnen, d.v.s. att skilda, och olika
slags myter stundom ingå, sammanblandade med hvarandra, omvexla, och
med hvarandra införlifvas; och det ofta af en tillfällig omständighet
(t.ex. af en namnlikhet) eller till följd af referentens tanklöshet,
eller okunnighet.[7]
Den äldsta folkmyten, åtminstone ibland det Israelitiska folket, och
som derigenom numera kommit att ingå i den kristna religionen, eller
trosläran, är den af Moses (som lefde omkring 1,500 år före Frälsaren)
i Genesis 2 kap. 17 versen anförda, och troligen redan då forntida
vordna folkberättelsen angående "verldens skapelse"; hvaruti det, bland
annat, heter -- att Herren tillsade Adam: "af kunskapens träd, på godt
och ondt, skall du icke äta! För ty på hvad dag du deraf äter, skall du
döden dö". Det är naturligt att denna framställning i gamla
Testamentets skrifter, derigenom fått en viss religiös anstrykning
(pregel) hvilket den, såsom det mig synes, i sjelfva verket icke har;
hvarigenom den numera icke betraktas såsom en myt, eller som en
folktradition, utan såsom en religiös dogm, innehållande Guds egna, af
honom sjelf uttalade och oss uppenbarade ord.
Väl känner jag icke närmare om, och huruvida, man allt intill vår eller
intill den närvarande tiden -- behörigen reflekterat öfver
beskaffenheten, och innehållet, af detta i sanning djupsinniga och
tankedigra förbud; eller om man, såsom vanligt, härvid åtnöjt sig med
att tanklöst, och ytligt, endast uppfatta det efter orden. Mig synes
det åtminstone som det redan i sig sjelft skulle innehålla, och
omfatta, en nog vigtig, eller hemlighetsfull, kabinettsfråga; hvilken,
såsom sådan, icke är allom gifvet att lösa; och i hvilket fall den nog
mycket liknar de forntida grekiska såbenämnde "orakelspråken"; hvilka
kunde uttydas, och förklaras, på olika -- ofta hvarandra motsatta sätt.
Redan denna dess tvetydiga, och mångsidiga karakter -- antyder, enligt
min tanke, att denna af Moses oss först meddelade folkmyt, icke utgör,
eller uttrycker, ett såkalladt "Guds ord", i den mening som vi nemligen
vanligen uppfattat det; utan innefattar, och i sig innehåller en viss
djupsinnig, och mångsidigt uttryckt, menniskotanke. I thy att det
sålunda antydda förbudet, kan afse, eller såsom sådant tillämpas --
antingen på trädet, såsom här utgörande meningens objekt, eller -- på
menniskan, såsom utgörande dess subjekt; i hvilket fall resultatet,
eller sjelfva andemeningen deraf blir ganska olika. I detta fall
innebär redan ordet "äta", ensamt i sig -- en tvetydighet, såvida
dermed kan hafvas afseende än på förfarandet, eller behandlingen af
sjelfva objektet (d.v.s. på trädet neml. och dess frukter) än på
inverkan och inflytandet häraf -- å subjektet, (d.v.s. på menniskan.)
Våra prester förklara, enligt bibelns lära, att d.s.k. "syndafallet"
egentligen inträffade derigenom att Adam och Eva, i detta fall, icke
åtlydde Herran Guds bud och befallning; utan läto af ormen narra sig
att smaka på den förbjudna frukten; hvarigenom d.s.k. "arfsynden"
sålunda tillkom i verlden. Till hvars häfvande, och botande, d.v.s.
till mennisko-slägtets rentvagning, och andliga pånytt-födelse, såväl
den ena som den andra religionen blifvit instiftad och påfunnen. Och
med denna tolkning, eller med denna förklaring af saken, hafva vi -- så
framt jag icke misstager mig -- allt hitintills, d.v.s. nu redan i
3,400 år, varit nöjde, och belåtne; utan att någon, mig veterligen,
närmare förstått, eller förmått -- inse, och förklara, de djupa
natursanningar, som derjemte, och under dessa få ord ligga liksom
förborgade i sjelfva andemeningen af denna myt. Orsaken till denna
hittillsvordne inskränkta åsigt i uppfattningen deraf, har troligen sin
grund deri att den i sig sjelft fria, och till sin natur ljusa,
menniskotanken -- som annars karakteriserar ett upplyst förstånd --
hittills hållits liksom klafbunden, och fängslad, eller beherrskad af
den ortodoxa religionens strängt stämplade pregel och insegel.
Det torde derföre, och med anledning häraf, ej vara ur vägen att här,
till en början, anmärka: att den (eller de) som först diktat, och
ihopsatt, dessa slags mytiska meddelanden, ovilkorligen måste hafva
varit ibland den tidens största snillen (tänkare, eller filosofer --
allt huru man vill kalla dem)[8] och att sjelfva dikten, eller myten --
hvilken, (såsom en parabel, eller symbol, d.v.s. såsom en allegori,
under en förblommerad och ofta under en poetiserad form,) alltid
baserar sig på en viss högre och teosofisk verlds-åsigt, och som
sedermera fortlefvat under flere generationer, ja måhända under flere
olika tidehvarf -- i likhet med såkallade folktraditioner i allmänhet
-- blifvit, under förloppet af flere sekler, och århundraden --
behörigen (såsom man säger) sofrad, d.v.s. luttrad och renad från
dervid vidhängande obehöriga appertinentier; hvarigenom det deri
förvarade stoffet, eller immateriela ämnet, såsom utgörande sjelfva det
andliga mytiska elementet, bibehållit sig under tidernas längd --
oförändradt till sitt inre värde -- allt ända intill vår tid. Å andra
sidan deremot, och i motsatt fall, är det lika naturligt att dessa
myter, under tidernas längd, kunnat likaså ofta, och troligen ännu
oftare, blifva på diverse olika sätt travesterade, vanställda och
interpolerade, ja stundom härvid kunnat gå helt och hållet förlorade.
Vidare torde det äfven, och i sammanhang härmed, kanske böra erinras --
att det i allmänhet är högst få som egentligen på djupet, och i en
högre mening, förmå riktigt uppfatta den, i sig sjelft, ofta enkla, men
likväl djupsinniga mytens inre, och andliga, betydelse; ty de flesta,
af oss menniskor, äro i detta fall, liksom i många andra, endast
verldens barn, och i allmänhet -- endast begåfvade med en flyktig blick
i andliga, eller öfversinliga ämnen; i det de äga, -- på sin höjd --
blott en dunkel, eller medvetslös aning härom.
Hvad nu vidkommer den i Bibeln omtalta legenden angående _Adam_, så
innebär den ej blott att menniskan ursprungligen, och till sin natur,
blifvit af Gud skapad så säll, och lycklig -- som möjligt, eller (efter
orden) insatt i "paradiset", som det heter, d.v.s. i en planterad
lustgård uti Eden; utan, hvad mera är -- det hon verkligen sjelf
sålunda (enligt sitt begrepp) var lycklig, och det i ordets fulla
bemärkelse; eller redan innehade (d.v.s. ägde) denna stora förmån,
eller såtillsägandes gudagåfva (förmåga) -- i sin hand. Men felet var
det, att hon sedermera förlorade densamma (jemte sin oskuld) ej så
mycket kanske tillföljd af sin olydnad emot vår Herre, som icke mera
måhända af orsak att hon var (hvad man säger) "oförmögen att bära sin
lycka". Det är härvid nemligen, som enhvar kan finna, en väsendtlig
skilnad emellan begreppet, att vara "olydig", och att vara
"oförståndig", d.v.s. att icke inse sitt eget bästa, sitt eget väl. I
förra fallet bestraffas man af andra; i sednare fallet -- bär man sjelf
straffet inom sig; och är således visserligen, i hvardera fallet, sjelf
orsaken till sin olycka; men -- på skilda, och väsendtligt olika vis.
Hvarföre det ock, på grund häraf (enligt det gamla svenska ordstäfvet)
än i dag heter: att vi äro sjelfve, enhvar, vår "_lyckas smed_".[9]
Förklaringen, af den ifrågavarande myten, är dock icke härmed gjord! Då
vi närmare nemligen öfverväga hvaruti det omtalta såväl förbudet som
brottet -- egentligen bestod, nemligen att icke äta af kunskapens träd
på godt och ondt, så innebär detta redan, till en början, enligt vår
tanke, med andra ord: att vi icke skola grubla, och onödigtvis
öfveranstränga vår tankeförmåga, med att forska i allt -- både i likt
och olikt, d.v.s. att icke (efter vår åsigt) afgöra, och bedöma, hvad
som är godt, eller ondt -- rätt, eller orätt! Och hvilket vår Herres
förbud (sålunda nedlagdt i menniskotanken) på den låga punkt af
förstånd, och kultur, hvarpå menniskan då (d.v.s. i tidens början)
naturligtvis stod, dessutom var för hennes eget bästa troligen --
absolut nödvändigt. Ty denna slags kunskap skulle hon nog sjelf
småningom, och under tidens längd, genom egen erfarenhet förvärfva sig;
utan att behöfva predestinera hvad som henne gagnar eller skadar.[10]
Derjemte antyder denna myt -- i en viss annan, och högre mening -- att
det ej tillkommer sinligheten (de sinliga lustarne och begären) att
beröfva, eller förstöra, frukterna af kunskapens träd.
Hvad vill nu detta säga? Jo detta vill, med andra ord, säga så mycket
-- att menniskan är född hvarken att känna och kunna, eller att veta
och förstå allt; ty detta tillkommer endast Gud. Och ej nog dermed!
Vidare: att detta begär efter en kunskap, som icke blifvit henne
beskärd -- ofta mera måhända skadar än gagnar henne; och hvarigenom hon
sjelf således dymedelst ej sällan tillskyndar sig sin egen ofärd, eller
olycka. Detta förmenande, hvarigenom vi nemligen hindras att inhemta en
djupare och mångsidig kunskap -- en åsigt hvaraf äfven inom den kristna
religionen ännu röjes nog tydliga spår, isynnerhet i sjelfva Påveläran
-- tyckes sålunda helt och hållet motsäga vår, och vår tids, nuvarande
filosofi; deruti just fulla motsatsen, eller kunskap och vetenskap (i
allt möjligt) utgör målet för allt vårt sträfvande och eftertraktande.
Dock kan å andra sidan icke nekas att liksom "för tidig lärdom" föga
gagnar, så har "onödig nyfikenhet", och vetgirighet, ofta redan varit,
och blir ofta ännu orsaken till mångens olycka och förderf, och det i
dubbelt afseende; nemligen af det naturliga skäl, att man dervid ej
sällan af oförstånd och obetänksamhet, eller af oförsigtighet, vågar
mera än vederbör; och sålunda, onödigtvis, härvid uppoffrar sig sjelf;
eller ock försummar man härvid hvad som, i materielt afseende närmast
afser lifvets nödvändigaste behof; och hvartill slutligen vidare ännu
kommer det historien, och erfarenheten, lärt oss det mången som med
sina kunskaper, och sitt förstånd, i högre mening sökt upplysa och
gagna sin samtid, sjelf deremot härvid fallit ett offer för den råa
okunnigheten hos massan af folket. Med ett ord, denna myt substituerar
i så måtto här sjelfva okunnigheten, såsom ett nödvändigt vilkor för
menniskans sanna välgång och sällhet. Men å andra sidan åter kan den
förtäckta meningen härunder vara motsatt, och den nemligen att vi ej
böra af sinliga njutningar och begär -- och således icke heller af
snikenhet och vinningslystnad -- förstöra, uppoffra, och omintetgöra
frukterna af kunskap och vetenskap, såsom oss nemligen egnade för ett
vida högre, och andligare, ändamål. d.v.s. med andra ord: att vi skola
tillbörligen värdera frugterna af kunskapens träd, hvilket vi i så
måtto skola anse, och betrakta, såsom heligt. Tag nu reda på oraklets
språk! och -- hvilken regel man här skall följa, eller -- hvilkendera
meningen är den rätta? Emellertid måste vi anmärka, att denna princip
-- att _icke äta (njuta) af kunskapens träd_ (som det heter) tyckes
hafva utgjort den tidens filosofi, och -- så vidt oss historien, i
detta fall, kan upplysa -- nu redan i flere tusen år hafva varit hela
menniskoslägtets lefnadsprincip; hvilket bevisar att man (endast med
högst få undantag) riktigt uppfattat, och troget följt, detta, i tidens
början, gifna orakelspråk. Men hvilka undantag vi hufvudsakligen hafva
att tacka för den vetenskapliga och sociala ståndpunkt, för den
bildning, kultur och civilisation, vi nu innehafva. Hvarföre det synes
oss som om detta omtalta förbud att odla vårt förstånd, ursprungligen
icke hade utgått ifrån Gud, utan synes det mera hafva grundat sig på en
af menniskorne sjelfva den tiden uppfattad teosofisk åsigt; och såsom
sådan -- utgått om ej ifrån, så åtminstone -- enligt den allmänna
folkopinionen;[11] och i hvilket fall äfven denna åsigt således
baserade sig på en viss slags verldserfarenhet. I detta fall ser det
sannerligen ut som förbudet att njuta af kunskapens frukter, verkligen
skulle grunda sig på en lång praktisk erfarenhet; i hvilket fall dessa
få rader innehålla ännu en ny, och stor sanning. Nemligen den, att ju
mer menniskan, medelst kunskap, gjort _framsteg_ i bildning och kultur
-- dess mer har hon derigenom (å andra sidan) vanligen gjort _baksteg_
i moraliskt hänseende -- med afseende å sedernas förfall. Ty der
kunskap, och vetenskap, endast ytligt sysselsätta förståndet, utan att
derjemte djupare hafva inträngt i sjelfva hjertat, eller i
menniskosjälen -- der är det verkligen ofta fallet att lasterna, och
brotten, derigenom finna ett rikare fält för sin verksamhet; såvida
nemligen kunskapen i detta fall oftast, och vanligen, (å ena sidan)
begagnas -- att uppskörta, och pungrycka, okunnigheten (å den andra). I
detta fall förutsätter detta förbud icke, såsom man hittills trott, ett
moment af sjelfva menniskans skapelsehistoria, utan baserar det sig på
en lång tids, ja på flere seklers verldserfarenhet. Hvilket tydligt
utvisar att donna myt, lika litet som de två följande (den Grekiska,
och den Finska) innehåller Guds oss uppenbarade ord, utan är ett
resultat af den djupaste eftertanke, empiri, och -- menniskofilosofi.
Vidare lära vi af denna myt, att det egentligen var _gvinnan_, som --
till följd af sin obetänksamma, svaga och lättrogna karakter -- först
lyssnande med begärlighet till såkalladt oförståndigt prat (i det
sqvallrandet, och slabbrandet, tyckes än i dag utgöra hennes svaga
sida) hvarigenom hon slutligen lät öfvertala sig till hvad orätt var,
och blef sålunda förförd af ormens list; utan att det dessutom äfven
var hon, som sedermera, medelst denna sin öfvertalande förmåga,
förledde sin man till affall. Månne vi icke härutinnan, ännu i denna
dag, igenkänna qvinnans skaplynne och natur?[12] Och slutligen -- hvad
blef väl följden af den förtärda frukten? Jo, att menniskan nu, bättre
än förr, lärde känna sig sjelf, d.v.s. insåg sin egen skröplighet
(nakenhet) svaghet och oförmåga; eller, som det i bibeln står: "då
öppnades deras ögon, och de vordo varse -- att de voro nakne". Ja --
hvilken djup filosofi finnes icke, såsom en skatt oss förbehållen,
nedlagd och förborgad under dessa få ord -- i fabeln om "Kunskapens
träd", och menniskans såkallade "fall" ehuru vi allt hitintills, d.v.s.
på några tusen år -- icke måhända så noga härpå reflekterat, eller
fullständigt, och såsom sig bör, förmått uppfatta dessa ord, d.v.s.
icke lyckats att från sitt mörka schakt uppgräfva, och i dagern bringa,
denna för oss förborgade skatt. Men det märkvärdigase likväl af allt,
är att denna Judiska folkmyt -- ehuru under annan form, likväl under
samma och nästan enahanda kategori, eller under analoga förhållanden --
förekommer ej blott, och afspeglar sig i den äldsta Grekiska folksaga,
utan framspirar äfven i fornfinnarnes mytika sagoberättelser; ehuru
naturligtvis äfven der omklädd, och utsmyckad, under en annan
drägt.[13] Och hvilket, liksom mycket annat (enligt vår tanke) bör
bevisa, och häfda, den af oss mångengång redan förut framhållna
sanningen angående d.s.k. Finska folkstammens forntida höga verldsålder
(jemf. _Otava_ 1 D.s. 13 o. följ, samt Förklaringen öfver Tacitus, p.
XX o. följ.)[14]
Enligt bibelns lära var det således Eva, som -- lockad af ormens list
-- lät förleda sig att, till följd af den qvinliga svagheten, bryta
emot Herrans bud, i det hon ej blott sjelf smakade på den förbjudna
frukten, utan dertill äfven lockade och öfvertalte sin man.[15] På
samma sätt hade nu Zeus (Deus) eller Jupiter, enligt den grekiska
myten, förbjudit Pandora att öppna den i hennes vård, och förvar,
anförtrodda asken (eller dosan) hvaruti -- till lycka för
menniskoslägtet -- alla otyg, och olyckor, voro stängda, inneslutna och
förborgade. Men äfven hon -- nyfiken, som hon gunås var, att erfara
hvad dosan måntros i sig innehöll -- kunde icke hålla sig, med mindre
hon icke deruti skulle kantänka endast som man säger -- litet titta.
Och äfven om hon icke sjelf, i egen person, öppnade den, så tillät hon
likväl icke blott, utan formligen dertill öfvertalte sin man,
Epimetheus; och hvarvid alla dessa, der inneslutna, olyckor -- sålunda
lössläppte -- flögo verlden rundtomkring, oss arma menniskor till evig
sorg och skada. Endast genom lockets hastiga, och skyndsamma,
tillskjutande -- lyckades det henne att på bottnet af dosan dock
qvarhålla "hoppet", som sålunda ensamt deri qvarstannade; oss fattiga
menniskobarn till en slags tröst, under alla våra sorger och
bekymmer.[16] Det var således, äfven enligt denna myt, icke blott
brottsligheten att "handla" emot Jupiters förbud, icke heller endast
den "qvinliga svagheten", och ostadigheten, som här sålunda skulle
bestraffas, och ådagaläggas; utan det var hufvudsakligen, och snarare
begäret att "forska", d.v.s. att erfara och vilja veta allt, som -- i
hvardera fallet -- var orsaken om ej till menniskans närvarande olycka
(olyckliga belägenhet) så åtminstone till medvetandet deraf. Och Gud
vet om icke häruti, ännu i denna stund, ligger -- på djupet förborgad
-- en stor sanning (d.v.s. en -- hemliget).[17] Mig synes det
åtminstone såsom den, i sin stora okunnighet ännu stadda, råa och
oupplysta menniskan, i detta afseende, på sätt och vis kan anses
vara lyckligare[18] i så måtto att hon "icke känner" ens igen sig
sjelf, eller sin egen belägenhet, och bestämmelse, d.v.s. är -- okunnig
(i högre mening) om sin subjektiva ståndpunkt i verlden; i hvilket fall
hon således t.ex., likt djuret, är omedveten om allt hvad som händer
och sker i verlden, eller af hvad som händt, med mindre det icke
tilldrager sig inför hennes ögon.
Men innan vi nu gå längre, d.v.s. innan vi gå att närmare framhålla,
och förklara, den finska folkmyten (i allmänhet) och den om Sampo
(isynnerhet) så måste vi ännu en gång anmärka -- att det gäller om
myter, hvad som i allmänhet gäller om folksägner, m.m. det vill säga
att, ehuru de omfatta, eller behandla, samma ämne, de dock derföre icke
alltid äro stöpte precis i samma form, utan förekomma de ofta hos samma
folk, och på samma språk -- mer eller mindre travesterade i olika
variationer. Vidare måste vi anmärka att de egentliga skalderna, liksom
de genuina sagoförtäljarne, hålla sig alltid (åtminstone någotsånär)
troget till sjelva ämnet, utan att deri inblanda främmande och
heterogena saker; hvilket dock derföre icke hindrar dem, enhvar, att
vid framställningen deraf -- stundom, om det så passar sig,
improvisera, d.v.s. mer eller mindre troget, och fullständigt,
återgifva detsamma; i thy att man äger, att åtminstone hvad formen
eller hvad språket angår -- att förbättra, och försköna det, enligt