Den äkta gentlemannen - 5

endast vårt nit för deras väl förmått oss bedja om en närmare förklaring
af deras tankar. I mindre vigtiga ting gör man bättre, om man låtsar sig
ha fullt förstått dem.
7. Det är otillständigt att vilja fråga en sådan person efter orsaken
till någon hemlig oro eller bekymmer, hvaraf man kunde se honom plågas.
Det är för högt stående personer alltid förtretligt, om man vill komma
dem till hjelp der, hvarest de ej åstunda någon sådan, och dubbelt
oskickligt är det, om en _ung_ man vill bispringa med råd.
8. Man tillbjude aldrig en högre person ett vad, eller tage genast
för allvar, om han sjelf tillbjuder ett sådant. Alla vad förutsätta
jemnlikhet i stånd och egodelar, samt äro måhända äfven under dessa
omständigheter oförenlige med städade seder.
9. Vid besöket hos en förnäm man yttrar man sig kort, och qvarstannar,
om han ej sjelf annorlunda befaller, endast några minuter hos honom.
Men sker besöket i verkliga affärer, så vänte man tills han ger tecken,
att intet vidare är att afgöra, eller fråge, om han ännu har något att
befalla.
10. Personer af rang får man aldrig hviska i örat, om det icke
uttryckligt äskas, och äfven då bör det ske med djup vördnad.
11. Så länge man ej anmodas att sitta, blir man stående; ej heller sätter
man sig vid första anmodningen, om denna ej sker i en rentaf bestämd ton;
men i sådant fall utan uppskof.
12. Möter oss en förnäm man på gatan, så stannar man något och bugar sig
dervid.
13. Damer af hög rang kysser man blott då på handen, när handkyssning är
bruklig, hvilket skönjes deraf, att damen börjar aftaga handsken. Man
lyfter hennes hand icke till munnen, utan bugar sig, för derpå hennes
hand blott helt litet mot sina läppar och utan att på minsta sätt trycka
den.
14. Är en förnäm person så nedlåtande, att han beledsagar oss ut, så
låtsar man icke märka det, men vänder alltid bröst och ansigte emot
honom. Det får aldrig synas, som trodde vi det vara en oss tillämnad
heder. Endast vare den sista bugningen desto mer vördnadsfull.
15. Man infinner sig blott sällan hos förnäma, och alltid å visittimman.
Man låter ingen födelse- eller namnsdag, ingen nyårsdag m. m. gå förbi,
utan att, der så brukas, teckna sitt namn å det i förmaket befintliga
papper, eller aflemna ett visitkort.
16. Talar en förnäm person till oss på gatan med obetäckt hufvud, så
afhålle man sig att erinra honom derom och förblifve sjelf obetäckt.
17. Detsamma gäller, i fall den förnäma personen lemnar oss plats till
höger.
18. Ser man en sådan man redan på afstånd, så gör man sina steg småningom
allt mindre och långsammare. Man nalkas honom med ädelt skick, stannar,
bugar sig, betäcker sig långsamt och fortsätter efter en liten stund sin
gång.
19. Vid utgåendet från en förnäm persons rum, vänder man honom aldrig
ryggen, utan man böjer åt sidan och söker med omvexlande bugningar öppna
dörren, så att man kan öppna den, utan att vända sig om.


XVI.
HÖFLIGHETSREGLOR FÖR UMGÄNGET MED DET VACKRA KÖNET.

Det är en afgjord sanning, att mot ingenting begås oftare fel, än mot den
sanna höflighet, man är det täcka könet skyldig. Ju mer karlarne beflita
sig att vilja behaga damerna, ju större förseelser begå de ofta i sättet
att bete sig dervid, och blifva derigenom dels löjliga, dels föraktliga
för fruntimmer af rigtig känsla. Jag vill försöka att meddela några
praktiska reglor för detta umgänge.
1. Ett godt angenämt lefnadsvett fordrar icke, att man spelar rolen
af smickrare och tjenstfärdig uppvaktare hos damerna. Det är löjligt
att vilja behaga dem genom theatraliska ställningar och utantill lärda
talesätt. Bildade fruntimmer fordra af mannen manlig stadga, och
undanbedja sig all närgångenhet. De åstunda ett förekommande väsende,
men ej ett lumpet eller krypande smicker.
2. Det är för mannen oanständigt, och för qvinnan motbjudande, om den
förre ständigt drager munnen till ett leende, eller smäktar och suckar,
eller öfverhufvud faller i öfverdrift och faddhet. Ty qvinnan måste
tänka, det man tilltror henne en nog förvänd smak, att kunna finna behag
i dylika dårskaper.
3. Tonen i umgänget med fruntimmer bör vara öppen, hjertlig, vänskaplig,
grannlaga och blygsam.
4. Man afhålle sig dervid från alla lärda religiösa, politiska och torra
samtal, och vare endast betänkt på att förströ och roa dem. Man får
således icke synas knarrig, förstämd, ledsen eller nedslagen, utan munter
och med otvungen, fryntlig min.
5. Man yttre i fruntimmerssällskap aldrig sin tanka om skönhet och
fulhet, fråga må vara om lefvande fruntimmer, eller om porträtter och
statyer. Man mildre tvärtom sådana omdömen, när de fällas af andra.
6. Tillstädesvarande damer berömmer man ej för mycket i andras närvaro;
man sätter den berömda i förlägenhet, om hon är bildad, och man råkar i
fara att hos de öfriga framkalla känslor, som ej kunna vara angenäma för
dem sjelfva.
7. Man tillåte sig icke den ringaste tvetydighet, det minsta osedliga
ord, eller oblyg min och hållning.
8. Lika så litet nedlåte man sig till pöbelaktiga ord, till svordomar,
eder och groft skämt.
9. I dansen undvike man förtrolighet, handtryckning, damens vilda
omsvängning och annat oskick.
10. Vid spelbordet vare man undseende med fruntimren, och låte dem hellre
vinna, än förlora.
11. Tillfälle att visa en tjenst försummar man icke, och låte förstå, att
man anser för heder att kunna göra det.


XVII.
UMGÄNGESSPRÅKETS VÄRDE OCH DESS HUFVUDFORDRINGAR.

Tankarnes meddelande genom inbördes samtal är ostridigt den yppersta,
oskyldigaste och njutningsrikaste sysselsättning. Det tillskyndar hvarje
ålder nöje, om det behörigt afpassas och skattas efter sitt egentliga
värde.
Försummas detta nöje, så måste vi sätta bullrande, ofta själlösa
tidsfördrif i dess ställe. Vid dessa vänjer man sig att öda tiden; de
finaste känslor kränkas, goda grundsatser undergräfvas. Utvexlingen af
ideer deremot närer och stärker tanken, vare sig genom det vi gifva,
eller det vi mottaga. Det är en anledning till öfning i godt föredrag,
och vi rikta oss synnerligast genom meddelandet af andras erfarenheter
och meningar. Detta utbyte är den bästa skola för förståndet. Det
alstrar ett ymnigt förråd af tankar, hvilka ensligt studium och afskiljd
forskning ej kunna frambringa; det bildar omdömet och renar begreppen.
Man tager sanningar, som äro omedelbart nyttiga för lifvet, hellre ur
samtal, än ur böcker, emedan de i sällskaper kunna bättre redas och
mångsidigt skärskådas. I tal och svar utvecklas allt, som kan framställas
för och mot saken. Ensidighet i meningar kan derigenom undvikas.
Men ett väl ordnadt samtal förhöjer icke blott vår tankekraft, utan
lifvar äfven vår känsla för det goda och sköna. ”Läsningen af den bästa
bok,“ säger Montaigne, ”är ändock blott en släpande själsrörelse, hvilken
aldrig uppvärmer så, som ett samtal.“ Uti samtalet erhålla orden genom
ton och accent först sin fulla kraft och egentliga betydelse.
Vår tid synes allt mindre värdera denna lifvets krydda, och samtalet
synes numera knappt räknas till det rätta sällskapsnöjet. Så många skäl
och anledningar än må finnas till denna mening, så är det dock en afgjord
skada, att någonting så nyttigt och nöjsamt till denna grad uraktlåtes.
Sällskaper, der man kommer tillsamman för att tala, borde betraktas såsom
en del af uppfostran och bildningen; de borde beräknas härpå, de borde
högaktas, och detta så mycket mer, som de hvarken kräfva förberedelser
eller kostnad.
Bland sällskaper äro _de_ ändamålsenligast, der karlarne och fruntimren
samtala fritt, men dock anständigt, emedan de mest bidraga till bildning
och förädling.
Om männerna bringa rigtigt bruk af språket och regelbunden tankeföljd
i samtalsnöjet, så rikta deremot fruntimren språket genom känslans
grannlagenhet, genom förrådet af känslor, hvarmed naturen så rikt
begåfvat det vackra könet. Önskningen att behaga fruntimren mildrar
månget uttryck, förskönar mången form, lifvar inbillningskraften.
Karlarne vänja sig vid mildhet i uttrycket, som småningom blir en vana,
och ändtligen natur.
Man tror orätt, att egna naturgåfvor, många kunskaper och ett synnerligt
behag erfordras, för att i sällskap tala rigtigt och väl. Men naturen
har åt en hvar, som är ordentligt uppfostrad, förlänat gåfvan att spela
en egen god rol i samqväm, om också icke enhvar kan der utmärka sig. Att
rigtigt känna och tänka äro de första och vigtigaste fordringarne, för
att tala väl. Småningom finnas allt bättre uttryck, valdare talesätt,
finare och mer grannlaga vändningar. Och alltid skall den, som enkelt och
klart framställer sin mening, ega fördelen framför en hvar, som ställer
sina satser på spetsen och sina ord på skrufvar.
Ett ämnes utredande i samtal är en af sällskapsnöjets skönaste källor;
det bör dock egentligen icke med flit uppsökas, utan förekommer bland
bildade personer sjelfmant. Men den, som då gör behörigt bruk deraf,
skördar genom sanningens och en god saks försvar den herrligaste lön.
Ett hufvudfel i samtal är _ouppmärksamheten_. -- Gåfvan att höra borde
redan upptagas i den första uppfostringens system, och upphöjas till en
sträng lag. Aldrig skall hufvudet bilda sig hos den, som icke hållits
till uppmärksamhet; aldrig skall man sjelf hopsätta en sammanhängande
tankeföljd, om man ej vant sig att uppmärksamt följa andras.
Ett annat stort fel är _hågen till motsägelse_. Det gifves menniskor, som
ej kunna höra på, emedan de under den andras tal så ifrigt förbereda sina
invändningar, att detta arbete upphettar deras inbillning och tar deras
tankar fullkomligt i anspråk. De förstummas således när de måste höra,
att de icke gifvit akt på samtalets egentliga ämne.
Det är en egen, men nödig konst, hvartill fordras ett öfvadt tålamod, att
höra på ensidigt och okunnigt folk, när de äro af stånd och göra många
anspråk. Här är det en stor förtjenst att nedlåta sig till deras lumpna
samtal och anständigt taga dem under armarne. Fruntimren länder denna
dygd till den yppersta prydnad.
Felet att afbryta andra i samtal står i för nära samband med bristen på
godt lefnadsvett, att ej en särskild varning deremot vore nödig. Det
gifves dock menniskor, som knappt låta en mening utsägas, innan de genast
göra sitt inkast. Åhöraren är genom denna ideernas styckning försatt i
ett plågsamt läge, och samtalet kan aldrig gifva ett resultat.
Ett annat, i hemlighet äfven beskrattadt, fel är _begäret att höra sig
sjelf_, och att med egen vältalighet nedsätta andra eller stämma dem till
beundran. Detta fel verkar tillika menligt såsom exempel.
Äfven felar man deri, då man sträfvar att sorgfälligt ordna hvad man vill
säga. Saken blir derigenom pinsam, uppmärksamheten går förlorad, och den
nödiga hållningen blottas på all grace. Säkraste sättet att behaga är,
att man öfverlemnar sig åt sina tankars naturliga lopp.
Sällskapsro är umgängeslifvets krydda. Det ges väl en larmande fröjd, som
äfven har sina angenäma stunder; men dessa äro flygtiga. Trefnaden åter
kan fortfara; den gör ingen missnöjd, och vinner derföre lätt anhängare.
_Gåfvan att berätta_ är ock en välkommen företeelse i hvarje sällskap.
Graderna deraf äro många. Det är nödvändigt, att enhvar berättar i
enlighet med sitt lynne, sin karakter och sin känsla. Han utbildar endast
naturanlaget dertill med smak och utan falsk konst.
Smädelystnad, förtal och sqvaller höra hvarken till den sedliga eller
hyfsade verlden, och minst till bildadt sällskap. Det finnes menniskor,
som bringa med sig i samqväm en tadelsjuka, och dermed smitta andra, så
att man ovilkorligt hänföres deraf. Samtal mellan karlar urarta lätt i
politiska debatter, och blifva antingen för lifliga eller för torra. Der
mer fruntimmer finnas, än män, splittras ofta konversationen i skilda
samtal. Ett sällskap, der några interessanta och snillrika fruntimmer
förena sig med ett öfvervägande antal af män, eger företrädet, särdeles
om de förena naturlighet och anspråkslöshet med sin bildning.


XVIII.
NÅGRA SÄRSKILDTA REGLOR FÖR ETT GODT LEFNADSVETT BLAND BÅDA KÖNEN, I
AFSEENDE PÅ ÅTSKILLIGA MINDRE FÖRHÅLLANDEN I SÄLLSKAPER.

Det hör till den förra sällskapstonen, att icke vara obevandrad i de af
modet gynnade _kortspel_ och andra _spel_. Höfligheten fordrar dervid en
noggran uppmärksamhet, tankspriddhet i spel medför icke blott förlust,
utan förolämpar äfven de medspelande och stör deras nöje. Man spele
aldrig med passion, vinne och förlore med lugn, deltage ej i förbudna
spel, och nedlåte sig aldrig till låga konster dervid.
Den _sanna höflighetens språk_ får ej vanställas genom löjliga, orimliga
eller af ett felaktigt bruk uppkomna talesätt.
Skrifver man _bref_, så iakttage man sorgfälligt den städade tonens
reglor. Till gynnare tage man det finaste papper, lemne ofvan- och
nedantill ett bredt rum, till venster en bred marg, beflite sig att
skrifva väl, eller åtminstone rent och tydligt, samt undertecknar sig vid
brefvets slut desto djupare, ju förnämare personen är, till hvilken man
skrifver.
Att härvid afseende bör fästas å vederbörande titlar och benämningar, är
af sig sjelf klart.