Den äkta gentlemannen - 3

barnslig, osäker eller vacklande. Genom öfning, helst genom sång, kan man
göra tonen fyllig; man öfve sig blott dagligen, särdeles i de djupare
tonerna.
4. Man bör utbilda tonen till _fasthet_; ty en osäker, bäfvande,
rädd ton misshagar. Öfningar i sång, helst vid starka och rent stämda
instrumenter, bidraga härtill.
5. Man bemöde sig om tonens _modulation_, eller _omvexling_ och
mångfaldiga böjning, samt ledighet, så att den noga passar till
känslorna, till deras grad och till ordens mening. Denna färdighet ger
talet dess egentliga och sanna behag, lif, behörig kraft och rätta
betydelse. Den ger tonerna det sköna, artiga, ödmjuka, tillgifna, öppna,
hjertliga, deltagande, blygsamma, kort sagdt: den röjer bildning.
Man förvärfvar densamma genom noggrann uppmärksamhet på dem, som ega en
sannt hyfsad umgängeston. Det gifves skådespelare, som kunna tagas till
mönster. Äfven läre man sig, att under en kännares uppsigt väl läsa och
rigtigt föredraga berättelser, dialoger m. m. Man studere för sådant
ändamål fulla meningen, som ligger i orden, den ställning, hvari de
talas, talarens hufvudkänsla och de känslor, till hvilka han öfvergår, de
plötsliga vändningar, nyck eller klokhet tager, och man tänker sig dervid
noga in i den talandes karakter och läge; så skall tonen blifva behörigt
_modulerad_. Härtill tjena synnerligast samtal i goda familjekretsar, der
känslan icke behöfver någon egentlig deklamation, utan blott passande ton
och beräknande eftertryck.
Stundom gifvas dock fall, då verklig deklamation blir nödig i en
sällskapskrets. Vi vilja t. ex. berätta något med högtidlig ton; vi skola
föreläsa poemer eller prosaiska uppsatser, som skulle förlora allt, om de
ej åtminstone halft deklamerades. Öfning, rigtig smak och goda mönster
bidraga härtill.
I öfrigt bör förnämligast den sinnesstämning, hvari den talande yttrar
sig, vid uppläsningen besinnas.
Att recitera verkliga sorgespel, oder, eller hymner, bör ej åstundas i
sällskap. Detta erfordrar fullkomlig färdighet i en dertill passande
deklamation, och kan blott väntas af den egenteliga skådespelaren.
6. Öfverhufvud är nödigt, att man lägger rätt _tonvigt_ på allt, hvad man
yttrar. Man visar derigenom, att man njutit en god uppfostran, arbetat
på sin bildning och haft tillträde i godt sällskap; allt egenskaper,
som tala till vår fördel och göra oss omtyckta af andra. En behörig
tonvigt smickrar örat, fängslar uppmärksamheten och går i borgen för,
att vi blifvit rätt förstådda. Falsk tonvigt röjer brist på hyfsning och
omdöme. En skärande, hvass och skrikande tonvigt förnärmar örat. Den
fåkunnige sprätten, den tillgjorda damen, gäcken och storskrytaren, hafva
alla sitt eget sätt att accentuera, som genom det tvungna, onaturliga
och öfverdrifna dels väcker åtlöje, dels ovilja; äfven skenheligheten,
det smygande bedrägeriet, det låga smickret utmärka sig genom en egen
tonvigt; den är släpande, sjungande, hväsande och odräglig i högsta grad.
En rätt accentuerad ton behagar, ty den vänder åhörarens uppmärksamhet
oförmärkt på det, som säges.
7. Umgängestonen får, när det gäller att behaga, att tillvinna oss andras
ynnest och aktning, icke vara kall, liknöjd, hånande; dermed förolämpar
man ofta mer, än med de mest närgående ord. Den bör vara ledig, men
blygsam, och fullt motsvara känslan; den bör uttrycka hjertlighet,
uppriktighet och öppenhet.
8. Män undvike ändtligen en oafbrutet eftertrycklig ton. Tonens styrka
bör rätta sig efter sakens vigt; den måste blifva svagare, när vi tala om
oss sjelfve och våra angelägenheter, eljest förfalle vi i egenkärlekens,
stolthetens och skrytets ton.
9. En egen kultur måste man egna åt den berättande tonen. Konsten
att berätta väl måste formligt läras. Den består i undvikandet af
det öfverflödiga, omständliga, afbrutna och orediga. Man träffar på
berättare, hvilka hafva mycket svårt att skickligt börja sin berättelse;
andra åter, som stadna midt i berättelsen, förlora tråden och ej kunna
finna de ord, som de vilja hafva. Andra deremot kunna ej yttra något i
behörig ordning och i sammanhang. Ännu andra äro så vidlyftiga, att de
förlora sig i en irrgång af omständigheter, ur hvilken de ej kunna reda
sig. Alla sådana berättare äro tråkiga; man är glad att blifva dem qvitt.
En god berättande ton fordrar, att man med de enklaste ord, utan svulst
och ordkram, i de naturligaste vändningar säger och skildrar allting väl,
alltid ger akt på hufvudsaken, oförmärkt nalkas målet och vet att jemt
stegra, men äfven till slut fullt tillfredsställa åhörarnes nyfikenhet.
Uppmärksamhet på dylika berättare, mycken öfning under tillsyn af
vänner, som ega smak; en god, sorgfälligt vald lektyr äro medlen att
förvärfva sig en utbildad förmåga i detta hänseende.


VII.
SÅNG OCH DANS.

Bland de egenskaper, som hufvudsakligast tjena den yngre verlden till
förmån, och tillskynda äfven den äldre nöjen, höra ostridigt _sång_ och
_dans_.
Sången är i stånd att gifva ett visst behag åt det fulaste ansigte och
den mest missbildade kropp, och åt den skicklige sångaren hembäres
öfverallt aktning och kärlek. -- Vid sången kan man på ett långt mer
tydligt och tillåtligt sätt visa styrkan och graden af sina känslor,
affektens och sinnesrörelsernas stigande och fallande, än i blotta
ordens språk. -- Sången försätter den sjungande i alla lägen, som kunna
förvärfva honom bifall. De märkligaste, de finaste känslor, hjertlighet,
värma, smak, deklamation och fantasi kunna vid sången framträda i sin
skönaste egendomlighet.
För att _sjunga uttrycksfullt_ och _skönt_, måste man helt och hållet
tänka sig in i deras ställning, som framställas sjungande. Man bör fullt
förstå och känna det man sjunger.
_Tydligheten_ i ordens uttal är väsendtliga vilkoret för en god sång, så
sällan denna fordran äfven uppfylles. Åhörarne måste icke blott förnimma
toner, utan göras bekanta med textens innehåll.
Men den skönaste melodi förlorar sitt behag, om den föredrages med
vanprydande åtbörder. Man har sångare och sångerskor, som ej kunna sjunga
någon ton, utan att dervid förvrida anletsdragen, eller göra vidriga
rörelser med kroppen. -- Andra åter försumma naturen helt och hållet,
samt vilja blott _vara konst_, derigenom nödvändigt de känslor, sången
bör väcka hos åhörarne, måste störas.
Ett godt lefnadsvett har äfven i fråga om sången sina oförkränkbara
lagar. De vigtigaste deribland äro:
1. Lyckas föredraget af ett ställe för sångaren, och känner han sig
förtjena bifall, så bör han icke se sig omkring i sällskapet. Detta röjer
ett fikande efter beundran och lof, samt misshagar.
2. Spelar man på ett instrument, eller sjunger man, så bör man icke
straxt efter styckets slut låta en fullkomlig tystnad inträda; ty äfven
denna kunde uttydas såsom uppmaning till bifall. Man öfvergår således
skickligt antingen till något annat, eller inleder man ett samtal, så
att de närvarande icke få någon tid ledig, den de till slut af blott
förlägenhet skulle använda till bifallsyttringar.
3. Man bör icke genom nickningar eller dylika rörelser göra sällskapet
uppmärksamt på vissa ställen. Det måste öfverlemnas åt åhörarne, hvad
de vilja finna värdigt sin iakttagelse. Icke vårt, utan de närvarandes,
omdöme skall här afgöra.
4. Man afmäte sången alltid efter storleken af det rum, hvari man
sjunger. I ett litet rum och vid ett icke starkt instrument får man
icke sjunga så högt, som i en sal och med ackompagnement af flera
instrumenter. En stark röst, omildrad i ett ehuru större rum, frambringar
hvarken rörelse eller välbehag.
Man hushålle med rösten; man börje lagom starkt, och låte den småningom
växa, så att den i intet parti af sången, men minst vid slutet, då den
måste göra det starkaste intrycket, är för svag.
* * * * *
Ledighet, värdigt skick, behag i ställning och rörelser, jemnmått,
rundning och smidighet i bugningar och vördnadsbetygelser -- dessa äro
de stora fördelar vi erhålla af _dansen_, och dem vi för hela lifvet
bibehålla. Härtill kommer jemväl, att dessa färdigheter göra oss
omtyckta i sällskap, helst hos det vackra könet, hvilket i synnerhet
älskar dansen. Det skall gifvas exempel, att menniskor af medelmåttiga
själsgåfvor haft sin danskonst att tacka för befordran och lycka. En god
och skön dans bör hafva följande egenskaper:
1. Händernas hållning får icke vara tung och plump. Armarne få ej ligga
vid kroppen eller slängas af och an. Deras rörelser måste vara lätta,
sparsamma och angenäma.
2. Allt kantigt, tvunget och tillgjordt vid damens uppbjudning till
dansen, vid hennes kringförande, vid slutet och vid damens återförande
till hennes stol, bör undvikas och får äfven under dansen icke skönjas.
3. Armarnes öppnande, t. ex. vid menuettens slut, måste ske fullt af
ödmjukhet och anständighet samt med blygsamt återhåll; ansigtet måste
vara fullt af ömt allvar och flärdfrihet.
4. Händerna böra hållas med lindrig fasthet.
5. Man tillåte sig aldrig ställningar, som kunna misstydas, eller skamlös
tilltagsenhet. Hvarje tvetydig min under dansen är en förolämpning
mot anständigheten, mot den person, med hvilken man dansar, och mot
sällskapet; det röjer en straffbar brist på aktning.
6. Vid valser m. m. öfverskride man aldrig nödig måtta. Det är en verklig
råhet och bondaktighet, att så länge fortsätta dylika dansar, tills
dansaren eller dansarinnan drypa af svett, flämta efter luft och måste gå
omkring i salen, likt hästar efter omåttlig ansträngning.
7. Vid dansar i kolonner eller quarréer fordrar aktningen mot de
dansande, att man hvarken skingrar sin egen eller andras uppmärksamhet,
att man ger noga akt på turerna och ej försummar någon figur.
8. Man ihågkomme alltid den regel, att dansen egentligen måste vara ett
mimiskt ackompagnement af kroppen och fötterne till musiken, att den
derföre i sina rörelser måste hålla takten, och att den skall uttrycka
och relevera musikens innehåll och den deri liggande känslan. Den, som
noga följer denna regel, skall säkert dansa med ädelt skick och odeladt
bifall. Endast råheten kan finna nöje i ett vildt ras och jägtande i
dansen. All värdig hållning försvinner dervid; man stormar oförsvarligt
på helsan, och allt nöje sättes i fara att störas genom förskräckande
uppträden.


VIII.
BUGNINGAR.

Dessa indelas vanligen i den _gående_, _stående_ och _sittande_.
Vid dem alla kommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:
1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd;
mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme.
I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för
dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar,
i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar
sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder
sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.
2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge
förblifva i bugande ställning; detta vore slafviskt, förnedrande och
skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.
3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter
upp. Det ena, såväl som det andra, bör ske småningom.
4. Vid den _gående_ bugningen, som göres, då man går förbi flera
personer, sittande bredvid hvarandra, dragas fötterne något litet utmed
golfvet; stegen göres något långsammare, och detta bör småningom af- och
tilltaga med kroppens böjning och lyftning.
5. Hufvudet måste förr börja att sänka sig, än ryggen; dock måste denna
förr åter börja att resa sig än hufvudet; båda delarne måste ske med en
viss jemnhet. Lika så litet får man tvärstadna, eller hastigt gå vidare.
Hufvudets böjning och fötternas framskridande böra stå i harmoni.
6. Vid den _stående_ bugningen, som sker, när någon, som står tätt
framför oss, ger oss något uppdrag, eller säger oss något förbindligt,
är det lika felaktigt att bugande gå tillbaka, och att skrapa med foten,
eller att likt qvicksilfver vara i beständig rörelse. Lika så felaktigt
vore det att blifva stående på stället. Man bör vid denna reverens, om
den skall göras med skickligt och ädelt behag, draga den ena, vid hälen
något upplyftade foten på ett litet afstånd bakom den andra, och göra
denna rörelse i det ögonblick, då hufvudet åter lyftas. Dervid bör äfven
märkas, att begge fötterna måste omvexla; men likväl ej hastigt efter
hvarandra.
7. Den _sittande_ bugningen fordrar en måttlig sänkning och böjning
af hufvudet, utan någon annan rörelse med kroppen. Man gör den dels
i sällskap, der redan alla sitta, och således äfven vi, när någon
person af icke hög rang, eller en vän af huset inträder, eller någon i
sällskapet räcker oss något, eller säger oss något förbindligt, som å vår
sida kräfver tack; dels gör man den äfven mot ringare personer, hvars
besök vi sittande mottaga.
8. Utom dessa tre slag kan äfven märkas böjningen med _hufvudet_ och
_handen_. Den förra är en märkbart vänlig min. Den göres vanligen af en
karl eller ett fruntimmer af hög rang mot underhafvande eller ringare,
med den skillnad blott, att fruntimret oftare upprepar nickningen, och
minen blir mer vänlig och leende.
Detta kan dock äfven ske mellan personer af lika stånd i sällskap. Man
föreställe sig, att en synnerligt god vän till oss inträdt i sällskapet
och redan tagit plats. Vi frestas, att liksom särskildt hälsa på honom,
och betyga honom vår glädje öfver hans närvaro. Händer detta i mycket
förnämt sällskap, och äro vi båda blott sällan der, eller stå vi i rang
betydligt efter de öfriga, så bör en dylik särskild helsning alldeles
uteblifva. Men äfven der den tillåtes, bör den ske med stor försigtighet;
den måste blott röja fägnad och icke hafva skenet, liksom gladde vi oss
åt vår väns närvaro, emedan vi eljest fruktade ledsnad. En egen fin takt
är dervid nödig, för att undgå förseelser.
Ur samma skäl bör man ej heller för hastigt och oöfverlagdt gå fram till
sin vän eller bekante, när hela sällskapet uppstiger, när, det vill sätta
sig vid spelborden, begifva sig till sidorummen m. m. Aldrig får det
synas, liksom gladde man sig åt en väns eller bekants närvaro på alla
andras bekostnad.
Ännu långt flera hänseenden äro nödiga, om det angår en oss särdeles
bekant dame. Här skulle det minsta tillägg i den attention, som vårt
förhållande till henne rentaf fordrar, blott väcka förargelse. Här bör
således den speciella helsningen ske endast med minen af den lugnaste
högaktning.
9. Hälsningar, som göras med hatten i hand, fordra en måttlig rörelse på
armen, som ej får aflägsna sig långt från kroppen.
I mån af olika plägseder på olika orter, behåller den inträdande hatten
antingen så länge i handen, tills han anmodas att bortlägga den, eller
öfverlemnar han den vid inträdet i tamburen åt en betjent, jemte
öfverrocken, kappan, o. s. v.
10. Ju förnämare den person är, på hvilken man helsar, desto vänligare
allvar och högaktning bör minen antaga. Mindre högtidlig, mer vänlig
och leende blir den, ju mindre förnäm i förhållandet till oss, eller ju
förtroligare med oss de personer äro, i hvilkas sällskap vi oss befinna.


IX.
KLÄDSELN.

Till menniskans _yttre_ räknas billigt äfven dess _klädsel_. Den låter
oss göra mången blick i det inre, och sluta till seder och tänkesätt.
De väsentliga fordringarne för en klädsel, som skall bibehålla
oss i verldens aktning, äro _renlighet_, _ordning_, _smak_,
_öfverensstämmelse_, _enkelhet_, _nätthet_, _tillbörlighet_.
Redan omtankan för helsan ålägger oss den pligt, att se på _renlighet_
i hvarje klädespersedel. Men lika så mycket äro vi äfven skyldige våra
medmenniskor, att aflägsna från oss allt, som hos dem kunde väcka misshag
eller leda. Vi äro oss sjelfve skyldige att söka tillvinna oss aktning
och kärlek; detta är omöjligt, om vi gifve andra en oangenäm, stötande
anblick. Orenlighet i klädseln är en grundad anledning, att äfven förmoda
orena seder hos oss. Äfven i vår husliga drägt bör snygghet råda, ej
mindre än i en praktfull klädsel. En renlig menniska gör på hvarje
öga ett behagligt intryck; hon kan öfverallt lofva sig ett hedrande
bemötande, och hon sjelf har känslan af trefnad och välbehag.
Särdeles bör man vara mån om _rent linne_. Derförutan blir äfven den mest
tjusande drägt utan verkan; hvaremot den enklaste klädsel vinner, om
linnet är hvitt och rent.
Lika vigtig är _ordning_ i klädedrägten. Den gäller som ett bevis, att
man äfven i sina göromål är ordentlig. -- Härtill fordras, att allt hos
oss är så beskaffadt, som sedlighet och anständighet fordra. Ingenting
får hänga slankigt och vårdslöst; allt bör visa, att vi i vår klädsel se
på noggrannhet och anständighet.
Till _smak_ i klädseln hör icke, att man härmar hvarje modets nyck; men
att man ej heller aflägsnar sig derifrån för mycket, klär sig i likhet
med personer af förstånd och smak, så, att vår kropp vinner på utseendets
vägnar, utan att förlora i beqvämlighet.
_Öfverensstämmelse_ består deri, dels att de särskildta klädespersedlarne
passa tillsamman, dels att hela beklädnaden passar för vår person, våra
förhållanden och de afsigter, i hvilka sällskapet bjudits, för årstiden,
helsan o. d.
_Enkelheten_ i klädsel förbjuder allt öfverflödigt, öfverlastadt,
brokigt, prålande och sällsamt; i följd häraf för stor olikhet och
mångfald i färger och prydnad, eller bjerta, skärande och oharmoniska
färger, t. ex. grönt och mörkblått, ljusblått och grått, svart och brunt
m. m.
Men icke blott kläderna, utan allt, hvad man har på sig, bör vara försedt
med enkelhetens stämpel. Hos karlar räknar jag hit i synnerhet broderi
på halsdukar, skjortor, nattkappor, urkedjor, ringar o. d.; fruntimren
ville jag synnerligt varna mot öfverlastning med grannlåt och glitter.
Den förra liknar en börda, hvarunder behagen digna; det senares namn
betecknar redan något, som aldrig kan vinna den tänkandes bifall.
_Nättheten_ bjuder, att kläderna sitta väl, utan att dock hindra kroppen
i dess rörelser eller dölja en vacker vext.
Det _tillbörliga_ består deruti, att klädseln ej är beräknad på
uppseende, utan rättar sig efter förhållanden, omständigheter och
förhandvarande åsigter. Den vare vald, men med smak och förstånd.
Undvikas bör i klädseln allt _sällsamt_ och _besynnerligt_, allt
_theatraliskt_ och _fantastiskt_. Vår smak, vårt tänkesätt, vårt hjerta
bedömes efter vår klädsel. Man kallas löjlig, när man klär sig löjligt
och tror sig blifva bemärkt, i det man röjer, det man icke hos sig har
någonting bättre att uppvisa.
Det _besynnerliga_ i klädseln består dels i fullkomligt förakt af modet,
dels deri, att man klär sig som _fremling_ i landet och alldeles emot den
rådande drägten.
_Sällsam_ och egen är den drägt, som, blott hyllande modet, än gör våld
på kroppens naturliga byggnad, än sitter för tätt åt kroppen, än åter
döljer dess goda former i öfverlastade veck.
_Fantastiskt_ klär man sig, när man ej gör afseende på sin ålder, såsom
vuxen klär sig i likhet med barnet, om sommaren nyttjar vinterplagg och
tvertom; än vandrar omkring lik en fjäril, än insvept likt en puppa i
sitt skal, trycker hatten för djupt ned eller för långt upp, sätter honom
på ena örat, eller i otid bär honom under armen eller i handen, vid högre
år klär sig likt en yngling o. d.
Likaså bör i sättet att kläda sig allting undvikas, som strider mot
sedlighet, blygsamhet och dygd. Fräckt blottade behag väcka afsky.
Qvinnor, vore de än sköna som englar, förlora all tjusningskraft, när
deras klädsel liknar ett allmänt fruntimmers.
Man kläde sig hellre för väl, än för illa, hellre för rikt, än för
fattigt. Den vanliga verlden ser på klädseln, och bedömer derefter
personen.
I stället för mycket granna kläder välje man hellre goda och vanliga, så
att man alla dagar kan synas snygg och anständig.
Högtidsdrägten, som stundom är oundviklig, har sina egna reglor för
anständigheten. Vänligt alfvar, en stilla, osökt högtidlighet, en viss
vänlighet, ärbarhet och sjelfkänsla måste tala derutur.
Mörka färger kläda bäst ett blomstrande ansigte, de afsticka mest deremot
och förhöja bäst dess drag.
Man kläder sig genast om morgonen ordentligt, för att icke råka i
förlägenhet vid något oförmodadt besök. Klädseln må gerna vara sådan, att
man kan bedja om ursäkt för enkelheten och huslig beqvämlighet deri, men
aldrig sådan, att man måste blygas derföre.
Man låtse aldrig vara stolt öfver sin klädsel, eller mindre akta andra,
hvilka icke äro så rikt och väl klädda.


X.
MÖBLERING.

Ett godt lefnadssätt skönjes äfven i möbleringen af våra rum. Allting
bör här förråda en renad smak samt kännedom af verlden och tidehvarfvet.
Målningar, husgeråd, prydnader måste göra för den besökande åskådligt,
att han befinner sig i ett hus, der förstånd, smak och fina seder hafva
sin bostad.
Olikheten i stånd, förmögenhet och yrke gör äfven skiljaktighet i rummens
möblering nödig. Vare det nog, att här meddela några reglor, huruledes
rummen hos en man af medelståndet, utan att vara präktiga och lysande,
ändock böra vara smakfullt inredda.
_Möblering af ett visitrum._ Detta rum, bestämdt till främmandes
mottagning, bör äfven hafva en derefter lämpad inredning, således få
hvarken skåp, skänkar, mat- eller skrifbord, kommoder, toilettspeglar
eller sängar här synas. Ljuskronor, eller lampor, spelbord, ottomaner,
divan, soffa, kanape, en s. k. studsare, o. d., äro de ting, som höra
till ett visitrum. De böra vara gjorda i den mest omtyckta och goda,
men blott efter en enda smak. Målning och tapeter måste ega en lifvande
anblick, utan att vara brokiga eller mångfärgade. Väggbeklädnadens färg
bör instämma med fönstergardinernas (så framt ej den hvita färgen är
föreskrifven af modet) samt med öfverdraget på stolar och soffa. Väl
polerade bord, stolar af mahogny, ebenholz eller goda inhemska trädslag
och i modern form, göra ett förmånligt intryck.
Mycket beror vidare derpå, att ifrågavarande rum ej är öfverlastadt,
utan att i allt råder jemnmått och harmoni. Soffan står vid den bredaste
väggen; på hvarje sida dörren och något längre fram i rummet en armstol
eller fåtölj; vid den öfriga fria väggen några stolar, lika långt från
hvarandra och soffan, samt i rak linea från väggen. Man må ej kalla
detta för småsaker; en man af smak och ordningskärlek märker genast den
minsta anstöt mot ordning och jemnmått. Äro flera breda väggar i rummet,
som icke afbrytas genom dörrar, så är nödigt, att mellan stolarne sätta
passande bord, med en vas, ett ur, en vacker alabasterfigur o. d. Att
pryda borden i visitrummet med glas, porselän och öfverhufvud med saker,
bestämda till dagligt bruk, är en låg smak, så ofta den än varit på modet.
Vill man upphänga taflor eller kopparstick i visitrummet, så böra de vara
af mästarhand och passa till sitt ämne. Nakna figurer äro oanständiga,
vore de än af den störste mästares hand. Familjeporträtter, heldst af de
närvarande egarne, passa ej heller i visitrummet. Man bör icke öfverallt
vilja anbringa sitt kära jag. Att ändtligen den största snygghet och
frihet från damm bör råda i dylika rum, förstås af sig sjelf.
_Möblering af boningsrummen._ Dessa behöfva mindre glans. De fordra
renlighet, ordning, ändamålsenlighet, smak, enkelhet. Möblerna kunna
här vara af vanligt träd. En ljus grundfärg på väggarne gör rummet
ljust och gladt, hvilket i boningsrum är en hufvudfordran. Till dess
möbler höra kommod, skrifbyrå, fortepiano, soffa, stolar, små sidobord,
runda småbord, en stor spegel. Stora skåp passa äfven icke här. Att
ställa porselän, silfver o. d. på kommoder, skåp, eller bord, äfven i
boningsrummet, strider mot den nyare och bättre smaken. På kommoden kan
en blomstervas, en enkel grupp af marmor eller alabaster, på skrifbyrån
ett antikt hufvud ställas. Äfven här fordras jemnmått att hvarje vägg har
en enda hufvudmöbel.
Om rummets beskaffenhet medgifver, sätter man soffan icke långt från
kakelugnen, men aldrig en skrifbyrå (chiffonnier) eller kommod nära
soffan. Ett litet sidobord står i dess närhet på sitt rätta ställe, och
gör att denna lilla plats vid kakelugnen synes mer förtrolig och beqväm.
_Möblering af en Sängkammare._ En vacker grå färg, med gröna gardiner och
förhängen, är rätta färgen i en smakfull sängkammare. Det gröna omhänget
ger en angenäm skugga och i ett sådant rum träder det stilla lugnets bild
den inkommande liksom till mötes.
Måste flera sängar stå i detta rum, så är bäst ställa dem så, att de
vetta med örngottet mot hufvudväggen. Mellan två sängar är ett rundt,
ända till golfvet öfvertäckt bord, på behörigt ställe. Derpå kan stå en
toilettspegel eller en studsare. Några bilder och familjeporträtter pryda
rummet.
Öfverhufvud bör allting här vara i ytterst enkel smak, och af mörk, icke
skärande färg.
Låter det sig göra, så vilja smak och helsa, att sängkammaren ej är för
liten, att den har ren luft och solsken, med utsigt åt trädgården.
_Studerkammaren_ är grön samt bäst prydd med antika byster, porträtter
af lärde och konstnärer, jord- och himmelsglober m. m. Borden äro
öfverdragna med grön eller brun vaxduk. En pendyl afbryter med sina slag
den högtidliga tystnaden i sånggudinnornas tempel.
_Tjenstfolkets rum_ äro hvitmenade, ytterst enkelt möblerade, rena och
ljusa.


SEDNARE AFDELNINGEN.

Yttre egenskaper, som pryda menniskan i särskilda förhållanden af
sällskapslifvet.


XI.
FÖRHÅLLNINGSREGLOR VID FRUKOSTEN.

Det gifves fall, då man antingen sjelf anställer en frukost, eller
dertill bjudes på ett främmande ställe. I båda fallen föreskrifver ett
godt lefnadssätt lagar, dem jag omöjligt kan förbigå med tystnad. Jag
sammansätter dem i följande punkter:
1. Man mottager gästerna icke i full statsdrägt, men ej heller i blott
huslig klädnad. Man är nätt och fint klädd, dock alltid så, att man ser
det vara en morgondrägt.
2. Frun i huset, eller äldsta dottren, eller, der dessa felas, något
derom anmodadt fruntimmer, åtager sig att servera gästerna. Hon kringbär
dock ej kopparne sjelf. Hon fyller dem med morgondrycken och låter dem
kringbjudas af domestiker.
3. Bordet är fint och modernt dukadt; kopparne &c. valda med den mest
bildade smak.
4. Består sällskapet blott af karlar, så slå dessa antingen sjelfve uti,
eller ock sker detta af någon betjent vid ett bord afsides.
5. Äro damer tillstädes, så taga karlarne, om uppassarne icke gifva akt
derpå, de tömda kopparne ur deras händer, och ställa dem undan.
6. Fruntimren sitta; karlarne stå vanligen. Först efter frukosten sätta
sig äfven dessa, och underhålla sällskapsron.
7. Då frukosten är mindre omständlig, än middagsmåltiden, så strider det
ej här mot goda tonen att gå fram och tillbaka, helst om man frukosterar
i trädgården, eller i en trädgårdssalong.
8. Bjudes man till frukost, så infinner man sig i en nätt morgondrägt,
passande för årstiden.
9. Så mycket man än må älska kaffe, chokolad, thé, glödgadt vin, m. m.,
fordrar dock höfligheten att man iakttager måtta, och ej dricker mer än
två koppar.
10. Det är oanständigt att taga för sig mycket hvetbröd och bakelser,
eller doppa och förtära stora stycken, fylla kopparne eller munnen
dermed, och sålunda egentligen mer äta än dricka.
11. Koppen får icke sättas på det dukade bordet, eller på en dertill
icke bestämd plats. Man håller kopp och fat i händerna tills man druckit
ut. Bäst är, när man låter koppen stå på fatet, tages detta i venstra
handen, medan den högra fattar grepen, och småningom gång efter annan för
koppen till munnen. På många ställen förbjuder modet att hälla drycken,
den må vara af hvad slag som helst, på fatet, för att svalas; i fråga om
chokolad och dylika stadigare drycker sker detta tillochmed aldrig.
12. Man dricke ej ut alltsammans intill sista droppan, eller begagne
skeden för att renskafva bräddarne.
13. Försigtighet är nödig, för att ej slamra med kopp och sked, eller