Den äkta gentlemannen - 4

tillochmed släppa dem. Skulle sådant ske, så beder man anständigt om
ursäkt, utan att råka i förvirring.
14. Är fråga om porselänet och silfret, så prisar man blygsamt egarens
smak; men beundrar intet med högljudd förtjusning. Egaren sjelf talar
aldrig om servisens skönhet eller värde.
15. Frukosttiden får icke länge räcka. Förmiddagens göromål äro vanligen
de förnämsta: den tillbörliga tiden får dem således ej betagas.


XII.
UPPFÖRANDE VID BORDET.

Man äter med dubbel njutning, om sällskapet eger en städad ton och
om värden röjer lefnadsvett och gladlynthet. Vid bordet gifvas många
tillfällen att visa bildning. Man kan der göra sig ganska omtyckt, men
äfven löjlig och anstötlig. Här alltså några reglor för välförhållandet:
1. Är man bjuden till bords, så infinner man sig noga på utsatt tid,
likväl ej för bittida, helst detta besvärar värden, men ej heller för
sent, emedan det är högst oanständigt att låta vänta på sig i ett
sällskap.
2. Man visar sig, enligt sitt stånd, väl och med smak klädd; man betygar
härigenom sin aktning för de närvarande.
3. Det strider mot god ton att göra invändningar mot en anvisad plats.
Man kan på sin höjd fint, men kort, låta förstå, att man vet värdera en
synnerlig utmärkelse, om en dylik skulle blifva oss visad.
Man sätter sig icke först, utan blott då, när den förnämste, eller
värdinnan, eller den dame, bredvid hvilken man kommer att sitta, intagit
sin plats.
4. Servetten lägges, till hälften uppslagen, vårdslöst på knäet, dock
så, att den ej kan falla under bordet. Att fästa den i knapphålet, eller
under hakan i halsduken, strider numera alldeles mot bruket.
5. Man låte ej länge bedja sig att taga något, som bjudes vid bordet. Det
är nog, om vi öfverlemne åt båda de oss närmast sittande damerna äran
att först förse sig. Att låta faten alltför ofta gå sig förbi, är oloflig
blygsamhet och opassande.
6. Man sätter värden i förlägenhet genom att torka skeden eller
tallricken med servetten. Sådant utvisar misstroende till dennes
domestikers renlighet.
7. Oanständigt vore det att vara den första, som börjar äta. Man väntar
tills någon af grannarne begynt.
8. Anmodas man att lägga före af rätter, som stå framför oss, så gör man
det aktsamt och efter förskärarekonstens reglor.
9. Den bredvid oss sittande damen vill samtala. En stum granne är
odräglig, och hon har enligt bruket rättighet att först blifva tilltalad
af mannen.
10. Man bjuder henne först af det kringräckta fatet, och ser till,
att hon, om icke betjenten går omkring, får de bästa styckena. Att
utsöka dem åt sig sjelf är tadelvärdt. Man tage för sig lagom och
utan tankspriddhet; men är det motsatta felet begånget, så får det
öfverflödiga icke läggas tillbaka på fatet. Man låter det ligga på
tallricken.
11. Öfverhufvud bör man söka att ej för mycket nedsöla knif, gaffel och
sked. Salt tages med knifven, ej med skeden.
12. Sås-skålar o. a. d. ställas så, att handtaget eller grepen vetter mot
min närmsta granne.
13. Man behöfver icke taga för sig af allt, som kringbjudes; sådant
skulle röja glupskhet, begär efter slisk och brist på godt lefnadsvett.
Man äte och dricke med måtta, tage aldrig munnen för full, gnage
aldrig på ben, skäre hvad som ligger på tallricken aldrig på en gång i
munsbitar, emedan denna osed röjer en oanständig maklighet eller glupsk
matlust. Man tage icke flera salater, sylter, o. s. v. om hvarandra. --
Dock bör man ej heller vara för blyg; den goda tonen fordrar aldrig, att
man plågas af hunger och törst.
14. Man vise aldrig en synnerlig längtan efter en egen rätt. Dylika
småsaker få icke aftvinga oss någon önskan.
15. Många rätter erfordra ett eget handlag, t. ex. ärtschockor, kräftor.
Är man dermed obekant, så ser man först på andra och följer deras exempel.
16. Man läre sig att stundom bruka venstra handen liksom den högra,
särdeles för att icke falla sin granne besvärlig.
17. Saker, som ej kunna styckas, låter man ligga odelade på tallricken.
Att afgnaga ben o. d. är för mången en vidrig syn.
18. Man äter äfven så till vida med försigtighet, att intet faller på
golfvet, halkar af tallricken, sprättes, spilles eller kullstötes.
19. Om något kringbjudes af en utsökt rätt, som icke i stor myckenhet
ligger på fatet, eller är mycket sällsynt, så måste man taga helt litet
eller intet deraf, och lemna det åt andra, för hvilka det kanske har
synnerligt värde.
20. Serveras en anrättning, den man ännu icke ätit, så låter man icke
märka detta, utan ställer sig så bekant dermed, som hade man redan ofta
njutit densamma.
21. Är man i tillfälle att visa sig som kännare, så välje man af såser,
salater, konfiturer alltid det ädlaste och sällsyntaste. För en bildad
man är det nödvändigt att äta förnämt och hafva en utsökt smak. Men
befinner man sig i förtroliga kretsar, så förstås, att man äter det, som
smakar väl, och ej vidare ålägger sig något tvång.
22. I mindre sällskaper, der värden noga öfverser sina gäster, låter man
icke märka, att man icke gerna äter en eller annan rätt. Man sätter honom
i förlägenhet, och lätt händer, att han dervid förlorar sitt glada lynne.
23. I sällskaper, der det tillgår med stel formlighet, utbeder man sig
aldrig för andra gången af en rätt; i större och mer otvungna kan man
vara något dristigare, och gör det då genom betjenten. Men bjuder denne
på nytt omkring, så behöfver man icke hysa någon betänklighet, utan taga
för sig.
24. Önskar man något vid bordet, t. ex. bröd, vatten, vin, salt, så
vänder man sig till betjeningen; man gör det sakta, eller genom ett
tecken, och bäst då, när de bjuda oss något.
25. Man må icke begära af någon rätt förr, än mer ansedda och äldre
personer tagit för sig deraf. -- Vid en måltid, der ingen uppassare är
till hands, vänder man sig till den, som sitter närmast fatet och lämpar
höfligheten af sin begäran efter den grad af aktning, man är skyldig den
person, till hvilken man vänder sig.
26. Aldrig lägger man före med sin egen knif, sked eller gaffel för
andra, utan utbeder sig härtill antingen gaffeln &c. af den, som bör få,
eller hviskar åt betjenten att skaffa en ren.
27. Vid bordet visar man sig väl såsom förekommande sällskapsman, men
spelar aldrig rolen af betjent; man borttager icke tallrickarna, och
uppstiger ännu mindre sjelf.
28. Så ofta man räcker oss en tallrick, mottager man den och afböjer den
icke, emedan vår egen ännu är nog ren; ej heller tackar man betjenten,
som ömsar tallrickarne.
29. Öfverhufvud borde den sed allmänt införas, att efter hvarje rätt
ombyta knifvar och gafflar, och lemna andra, rena, i stället.
30. Man kommer någon gång till bord, der drickandet ännu hörer till den
rådande tonen, heldst på landet, och i vissa borgarfamiljer. Saken är
i hvarje fall kinkig, då omsorgen för helsa och nykterhet är någonting
väsentligt; men å andra sidan sällskapsron kan störas, om gästerna
märka, att man ej vill göra såsom de sjelfva. Man tager sin tillflykt
till en annan oskyldig list; man uppspäder vinet omärkligt med vatten;
man dricker åtminstone ej af alla sorter, som bjudas; man lofvar att
framdeles göra bättre besked; man undskyller sig med en ögonblicklig
opasslighet o. s. v. Det är oartigt af värden och gästerna att uppmana en
hvar till drickande; det borde således icke förtreta dem, att man håller
sig inom anständighetens gräns. I värsta fallet kan man hålla något
åtlöje till godo, icke ursäkta sig, utan sjelf instämma i skämtet. Ty
här, hvarest vi tala om uppförandet i städade samqväm, kan fråga ej vara
om sällskaper, der det kunde illa upptagas, om man ginge hem utan ett rus.
31. Opassande är det att fylla glasen ända till brädden; det ser
osmakligt ut och gör, att bordduk och kläder lätt kunna fläckas.
32. När skålar drickas, gör man alltid besked, men dricker föga dervid.
Här fordras att gifva akt på sällskapstonen. En förnäm person uppmanar
man ej att klinga med glasen; man vänte fastmer tills det sker; i sådant
fall, är man alltid med artighet dertill beredd. Mest är detta bruk
gängse i förtroliga kretsar; men bör äfven der begagnas med måtta.
33. Aldrig må man såsom gäst tillåta sig att dricka den första skålen.
Detta är värdens sak. Att besvara den, är förnämare personer förbehållet.
-- Rätteligen dricker man icke sjelf, när sällskapet tömmer en skål för
vår välgång; men väl tackar man omedelbart derpå för den bevisade hedern,
och dricker sedan för sällskapets välgång allena.
Men allt detta drickande af skålar och klingande med glasen är någonting
så tadelvärdt, att redan temligen allmänt den bättre plägseden börjat
göra sig gällande att alldeles underlåta detsamma. Det nödgar att dricka
mer, än man vill; det nödgar till qvicka infall och snabba genmälen,
hvilket ej är hvar mans sak, och derföre ofta väcker obehag.
34. Vid bordet kunna flera små vedermälen af höflighet och förekommande
uppmärksamhet anbringas, dem man ej får försumma. Dit hörer, att man
skyndsamt anskaffar vatten, vin, bröd &c. åt damerna, eller att man
förekommer den, som gerna skulle vilja hafva något mer af en rätt, som
står framför oss, men är för blyg att yttra denna sin åstundan, samt
bjuder honom deraf.
35. Man vare högst uppmärksam på allt, som man med anständighet och godt
skick kan göra och förbättra. Man bjuder åt en dame, som senare än vi
skulle få en tallrick, sin egen. Dock bör man deremot ej vara besvärlig
med dylika uppmärksamheter. Har t. ex. damen en eller två gånger tackat
för en sådan artighet, så måste man icke ånyo göra försöket dermed.
36. Det är oartigt, att under ätandet gifva sig något att syssla med
håret och klädseln, att nysa eller hosta så, att det märkes, luta
hufvudet öfver en annans tallrick, smula något i soppan, aftorka
tallricken, liksom spadet stänkt, sticka bakelser i fickan, språka
förtroligt med okända grannar, o. d. m.
37. Det är ett stort oskick att nyttja gaffeln som tandpetare. Äfven att
nyttja desse sistnämnda, ser icke väl ut. Vore det rentaf nödigt, så
måste man skynda sig dermed och skickligt dölja det.
38. En hyfsad person tillsluter vid tuggningen munnen, sörplar ej soppan
hörbart, samt talar och dricker ej så länge han ännu har mat i munnen.
39. Kärnor af plommon och körsbär samt små ben o. a. d. läggas på brädden
af tallricken, icke på duken.
40. Man säger icke sin mening om matens beskaffenhet, så framt icke
värdfolket har den svagheten att höra rätterna eller vinet gerna
berömmas. Formligt tillspord derom, håller man sig till sanningen, på den
sidan der den helst höres.
41. En glad och vänlig min måste åtfölja oss till bordet. Man vare
språksam, utan talträngdhet, och söke att gifva åt det man säger ett
allmänt intresse.
42. Man fälle vid bordet aldrig yttranden, som, om äfven blott aflägset,
kunna häntydas på någon. Man kan härutinnan icke vara nog försigtig,
helst ens utlåtelser vanligen höras af alla gästerna.
43. Såsom värd är man förpligtad att mottaga sina gäster. En person af
betydande rang går man tillmötes ned på trappan; mindre höga personer
mottager man i förmaket; gäster af lägre rang vid dörren till rummet.
44. Har man en för sällskapet obekant gäst, så bör man presentera honom.
Man uppgifver hans rang och namn, och är han slägting, så nämnes äfven
detta.
45. Man vare såsom värd fryntlig och förekommande samt uppföre sig så,
att man ser, det sällskapet är oss angenämt.
46. Hvilka de _första platserna_ äro vid bordet, derom råda i olika
länder skiljaktiga meningar. I förnäma hus äro de ostridigt der, hvarest
värden och värdinnan sitta. Enligt andra plägseder anses de medlersta
mot hvarann befintliga platserna vid bordet såsom de förnämsta. Stundom
intager värden, stundom värdinnan den förnämare platsen; stundom måste
denna inrymmas åt den förnämsta gästen. Här afgör vanan på stället.
47. Kunna gästerna placeras vid ett rundt bord, så uppkomma mindre
betänkligheter härvid. Dock gälla i en matsal temligen allmänt de platser
såsom de första, der man sitter midt emot ingångsdörren, äfvensom i
salongen de, hvilka äro soffan närmast.
48. Hela bordservisen bör vara fin och efter ny smak.
49. Värden åligger det att sörja för sällskapets förströelser, dels i
det han vet att bringa å bane allmänt interessanta ämnen och samtal;
dels då han placerar personer nära hvarann, som kunna bidraga till
konversationsnöjet.
50. Det är mot all anständighet att truga gästerna till att äta och
dricka. Att en enda gång i allmänhet uppmuntra dertill, är det högsta som
får ske, och äfven detta sker i fina sällskaper aldrig; det går blott an
i förtroligare samqväm. Deremot böra gästerne aldrig märka, att man gerna
ser, om mycket af maten blir öfrigt.
51. För värden sjelf är uppmärksamhet i dubbelt hänseende nödig. Han
måste hafva ögonen öfverallt, sörja för hvarje gäst, om nödigt är, och
aldrig låta samtalet afstadna; dock bör han äfven akta sig, att ensam
vilja föra ordet.
52. Förseelser af domestikerne under måltiden rättas af värdfolket lugnt
och utan uppseende.
53. Man sätter alltid det bästa i sitt slag framför gästerna, och aktar
sig för skenet af all karghet.
54. Att man såsom värd vid bordet är den sista, förstås af sig sjelf;
den ringaste bland gästerna bör man då lemna företrädet. Man underlåter
dock ej, der bruket så fordrar, att räcka sin arm åt en af damerna i
sällskapet, för att ledsaga henne till salongen.
55. I rätternas antal, tillredning och följd på hvarandra rättar man sig
dels efter bruket i bekanta hus af god ton, dels efter ortens och landets
sed öfverhufvud, dels ock med skäl efter årstid och helsa.
56. Man står icke förr upp från bordet, än de, hvilka det åligger, gifvit
tecken att stiga upp. Vanligen gör värdinnan början.


XIII.
FÖRHÅLLANDET I SÄLLSKAPER.

I sällskap äro allas ögon vända på oss. Man utsätter sig för hvarje dess
medlems bedömande. Huru nödvändigt är derföre icke, att här uppträda och
förhålla sig så, att man icke misshagar!
1. I den mån sällskapet, der man inträder, är förnämare, eller ringare,
måste äfven vår drägt och vårt uppförande derefter afpassas. I förnäma
sällskaper visar man sig, efter omständigheterna, präktigt klädd;
mindre praktfullt, men dock med smak, i ringare. I de förra herrske mer
högtidlighet och värdighet i våra miner; i de senare äro vi friare,
meddelsammare, utan att dock någonsin förnärma anständighet och
värdighet.
2. Man låte sällskapet icke länge vänta på sig. Man synes utan
omständlighet, och aflägsnar sig, om sällskapet är mycket talrikt,
utan att taga afsked. Man stör då icke ordningen; man sätter ingen
i förlägenhet att särskildt gifva akt och helsa, och man besparar
värdfolket onödan att tacka oss för vårt besök. Dock säger man helt
oförmärkt åt en vän, att man går, i fall man skulle efterfrågas.
3. Åt fruntimren och ålderdomen tillerkännas ovilkorligt företräde,
äfven om personerna äro oss underlägsna i rang och anseende.
4. När man presenterar två för hvarandra ännu obekanta personer, så
nämnes först den ringares namn och sedermera göras den förnämare bekant
med denne. I fråga om en person af hög rang uteblifver det sednare.
5. Värd och gäster böra visa fryntlighet, glädtighet och godt lynne; de
måste hafva interesse för allt, som göres eller säges, och karlarne i
synnerhet draga försorg, att fruntimrens önskningar städse förekommas.
6. Man vare språksam i sällskap; men akte sig att ställa någon viss i för
mycket ljus, enär man derigenom kunde omärkligt kasta skugga på de öfrige.
7. Man tillskynde ingen den förtret, att se sig fördunklad eller
tillbakasatt i ting, hvari han tror sig ega företräden, äfven om dessa
icke hade något egentligt värde, eller vore nog grundade.
8. I fruntimmerssällskap tale man aldrig eller högst sällan och högst
försigtigt om skönhet och fulhet hos personer af andra könet.
9. Man söke att utmärka sig mer genom artighet, än att glänsa med
kunskaper och förstånd. Man gifve hellre andra tillfälle att tala, än
att man talar sjelf, och undvike särdeles att visa sig som granskare och
menniskokännare.
10. Man måste se på den, med hvilken man vexlar ord, och af höflighet
visa sjelfve pratmakaren uppmärksamhet.
11. Man tale ej om frånvarande, såframt man ej kan säga godt om dem; men
väl tage man frånvarande personer, då ovänliga omdömen om dem fällas, så
mycket i försvar, som står tillsammans med sanningen och med umgängets
reglor, hvilka förbjuder stark och lång motsägelse. Äfven berömme man dem
ej öfverdrifvet, emedan sådant kunde förolämpa sällskapet.
12. Man vise vid allt hvad som säges uppmärksamhet; men särdeles när
man talar med vissa personer, och mest då, när andra undandraga någon
en i början visad uppmärksamhet. Också förgäte man icke, att i samqväm
är själsnärvaro en oundgänglig egenskap, på det man ej må råka i den
högst obehagliga förlägenheten, att vid svar, som måste gifvas, blifva
villrådig, begå misstag, eller göra sig löjlig.
13. Talar man till hela sällskapet, så fästar man icke blickarne på någon
viss person, utan man vexlar med dem; längst kan man dermed dröja vid
hufvudpersonen, eller den, som föranledt samtalet.
14. Talar någon till oss, så vare man endast öra; man får icke se bort,
eller dervid taga sig något att syssla med.
15. Förefaller helt nära oss en löjlighet, som den med oss talande icke
märker, så låter man dock ej störa sig, och antager ej någon leende min,
helst den talande lätt kunde tro, att vi funne honom eller hans tal
löjligt.
16. Man hviske aldrig någon i örat, minst på en dame. Man får icke,
stående eller sittande, komma någon nära med sin andedrägt, och man
tränge sig derföre aldrig in på andra.
17. Man tale aldrig, utom i högsta nödfall, på ett språk, hvilket ej en
hvar i sällskapet förstår. Detta väcker ledsnad, förtret och misstanka.
18. Man tale aldrig för högljudt; sådant är oanständigt samt ger en
anstrykning af grofhet. I bildade hus värderar man mildhet i ton och
uppförande allmänt. Men väl måste man, när man talar till ett helt
sällskap, något höja rösten, för att tala utan ansträngning. Att vara
alltför lågmäldt och otydlig är jemväl ett fel mot ett godt umgängessätt.
19. Man falle ingen i talet, ännu mindre motsäge man någon rent af. Ett
blygsamt tvifvel bör yttras med artighet.
20. I högsta grad oanständigt är det att skratta högt och plötsligt.
Äfvenså undvike man skenet af att synas veta en sak bättre, än andra.
21. Förklare vi något för sällskapet, så måste alla anstötliga och
inbilska yttranden undvikas.
22. Man uttrycke sig klart, tydligt och kort, utan stolthet eller
sjelfberöm.
23. Man rätte sig noga efter den införda titulaturen, hvarpå de fleste
menniskor sätta stort värde.
24. Man vare höflig med urskillning. Man rätte sig härvid efter rang,
börd och omständigheter. Att bemöta en person lika höfligt som en annan,
om båda äro af mycket olika rang, förolämpar den högre, och gör den
ringare lätt öfvermodig.
25. Tankspriddhet i sällskap ger anledning till ofördelaktiga omdömen och
anmärkningar.
26. Man sitte ej med vidöppna, utsträckta ben, samt undvike öfverhufvud
hvarje oanständig ställning och all maklighet.
27. Vid kyssning, der denna måste förekomma, och vid omfamning, vare man
ej för brådskande och oförsigtig, emedan en mängd löjliga och oangenäma
händelser här kunna förefalla. Kyssen bör endast ske med en lätt
snuddning bredvid den andras mun, icke med våta eller öppna läppar. Bland
karlar och i sällskap borde detta dock afläggas; det har mycket emot sig.
28. Vid handkyssning följes det antagna bruket. Medgifver detta frihet
och val, så bör det sällan förefalla, ty det är den största artighet, som
kan visas mot en dame; man bör derföre icke slösa dermed.
29. Man undvike noga, att i sällskap sysselsätta sig med sin egen och
andras klädsel och grannlåt, eller vilja förbättra något derpå.
30. Befinner man sig vid dörren, och är en annan i begrepp att stiga in
eller gå ut, så fordrar höfligheten, att man träder något tillbaka och
väntar tills dörren åter är ledig.
31. Underhåller man ett samtal, och en tredje kommer dertill, så bör man
i korthet underrätta honom om samtalsämnet, och sedan lugnt fortfara.
32. Man börje intet högt samtal, om det blott kan interessera några få,
emedan dessa då ej kunna deltaga deri, men likväl hindras att tala om
annat.
33. Har man att säga något i tysthet åt en annan, så begagne man ett
ögonblick, då samtalet mellan de öfriga är lifligast; man undvike dervid
en leende uppsyn, emedan de öfriga kunde tro att vi tala om dem. Denna
misstanka undviker man äfven, genom att dervid icke fästa ögonen på någon
i sällskapet.
34. Man vare, äfven mot ringare, utmärkt höflig. Vi nedsätte icke vår
värdighet om vi tillbjude eller sjelfve framsatte en stol åt någon person
af ringare stånd, än vi sjelfva, som besöker oss, eller, om ingen annan
främmande är tillstädes, gifve honom första platsen vid bordet och den
första tallricken. Den första uppmärksamhet och höflighet tillkommer
alltid gästen.
35. Man snusar blott i förtroligare kretsar, och äfven der sparsamt, med
iakttagande af all möjlig snygghet.
36. Första bugningen tillhör värdinnan och värden. Der handkyssning är
bruklig, visar man värdinnan denna attention; men att gå runda laget
omkring och kyssa handen på alla, är en löjlig småstadssed.
37. Man aktar sig att spotta på golfven, särdeles i rum med bonadt golf
och der mattor äro utbredda.


XIV.
REGLOR FÖR ETT HYFSADT UMGÄNGE VID AFLÄGGANDET AF VISITER.

1. Man iakttage noga de timmar, då visiter göras och emottagas på
stället, der vi uppehålle oss, och underrättar sig om det rådande bruket
dervid.
2. Åker man, så böra hästar och vagn vara utsökt goda. Äfven bör klädseln
då vara olik den, hvari man synes, när man kommer till fots.
3. Vid ankomsten till en främmande ort, är det en pligt att göra
första visiten hos den förnämste bland dem, man ärnar besöka. Kortast
och beqvämligast sker detta, när man öfverallt åker fram, och låter
öfverlemna ett kort genom betjenten. På kortet står blott vårt namn och
boning. Önskar den förnäme vår bekantskap, så låter han sedan bjuda oss
till sig.
4. Låter en främmande på detta vis sända oss ett kort, så anses det
oartigt att genast bjuda honom. Detta var ej meningen med hans attention;
man kan derföre tillochmed låta urskulda sig med frånvaro, ty den
främmande förstår nog detta och anser det giltigt. Först något sednare
låter man ensam bjuda honom.
5. Arrangere vi sjelfve ett samqväm, så måste vi personligen dertill
bjuda personer af rang; till de öfriga sändas bjudningskort, emedan
betjeningen, som blott skall mundtligt bjuda dem, ofta begår fel, som
förorsaka oreda.
6. Man försumme aldrig att aflemna en glad eller sorglig underrättelse
af betydenhet, t. ex. om förlofningar, giftermål, befordring, nedkomst,
dödsfall o. dyl. till enhvar, hvilken det såsom slägting, vän, bekant
eller å embetets vägnar kan interessera. Detsamma bör ske vid en nämnde
personer interesserande främlings eller anförvandts ankomst, vid vår egen
ankomst eller afresa. Uraktlåtandet deraf upptages vanligen ganska illa
och vittnar om bristande lefnadsvett.
7. Man låter betyga sitt deltagande genom dem, som bringa oss
underrättelsen, väl i allmänhet, men sedan genom vår egen betjening
särskildt.
8. Vid sorgbesök fordrar anständigheten, att man infinner sig svartklädd.
9. Kontra-visiter få icke länge uppskjutas, ty man ådrager sig annars
beskyllning för oartighet.
10. Vid besök i förnäma hus låter man alltid anmäla sig.
11. Vid inträdet gäller om hälsningen detsamma, som redan i det
ofvanstående blifvit anfördt.
12. Har man kommit till fots, så aktar man sig att inträda med dammiga
och smutsiga fötter.
13. Öfverplagg och paraplyer lemnas qvar i tamburen.
14. Man vare ej för frikostig med visiter, och stanne ej länge qvar.
15. Man tale endast om det, man vet interesserar den, hos hvilken besöket
sker.
16. Man ser sig icke nyfiket omkring i rummet; tillåter sig ej att taga
skrifter, böcker o. d. i hand, eller lägga dem annorlunda.
17. Man undvike alla uttryck och talesätt, som blott kunna brukas mellan
fyra ögon. Konversationsspråket vare osökt, men vårdadt.
18. Man fråge efter den persons befinnande, som man besöker, men ej med
en ton eller min, liksom trodde man, att han ej befunne sig rätt väl.
19. Man uppträde aldrig som rådgifvare, alldraminst i otid. Verlden
åstundar vårt råd vanligen först då, när hon redan fattat sitt
beslut, och väntar, att vår mening öfverensstämmer med hennes egen.
Otillständigast är det, när yngre personer genast äro till hands med sina
råd hos äldre, samt ringare hos högre.
20. Höflighetsbetygelser vid besök böra lämpas efter rang och stånd.
21. Man förfelar sitt ändamål alldeles, om man yttrar sina artigheter som
en utanlexa; de måste röja besinning och själsnärvaro.
22. Skulle så hända, att någon, som står högt öfver oss, erbjuder oss
försteget ut genom dörren så, att vi kunna se det vara hans allvar, så
mottager man genast denna heder med en anständig bugning och yttrar
dervid t. ex. ”Som Ers Excellens befaller.“ Men är rangskillnaden mindre,
så mottager man denna ära icke genast, utan beder den förnämare träda
först. Vägrar han det, så buger man sig och säger: ”Jag efterkommer
Tit. befallning,“ blir sedan efter gåendet genom dörren stående, och
fortsätter sin artighet mot honom. Att rentaf vägra en dylik heder, är
småstadsaktigt.
23. Öfverhufvud begås ofta fel af brist på godt lefnadsvett, af en
viss ödmjukhet och rädsla, när man är i fall att mottaga en tillbuden
heder eller något, som med stor artighet erbjudes. Regeln är, att
man nödvändigt mottager det, som efter skedd vägran åter med allvar
tillbjudes, och dervid tillkännager, att man vet sig derigenom utmärkas.


XV.
REGLOR FÖR ETT FINARE LEFNADSVETT I UMGÄNGET MED DE FÖRNÄME OCH STORE.

Affärslifvet bringar oss ofta i sällskapsförbindelser med de förnäme och
store. En man af verld måste äfven här veta att bete sig tillbörligt,
för att äfven i sådana fall väl upptagas och gynnsamt bedömas. Jag har i
sådant ändamål samlat nedanstående föreskrifter:
1. Ju förnämare huset är, desto nättare och prydligare vare man i sin
drägt, men aldrig öfver sitt stånd.
2. I umgänget med förnäme är stadga en väsentlig fordran. Desse män, som
sjelfve bete sig med värdighet och allvar, fordra detsamma af dem, de
lemna tillträde hos sig.
3. Hvad som i mindre sällskap går an, är på orätt ställe i umgänget med
de store. Här måste all förtrolighet, alla små friheter, all maklighet
och oförbehållsamhet aflägsnas; vördnad och högaktning måste framlysa i
våra miner, ord och handlingar.
4. Det är nödigt, att vi göre oss bekanta med bruket och plägsederna hos
de förnäme och store, samt att vi noga efterlefve dem. Man falle dem
aldrig i talet, och åtnöje sig med hedern att svara på deras frågor;
eller lemne korta förklaringar vid ett och annat. Man motsäge icke sådana
personer; man tage en synbar del i allt, hvad de säga eller göra; man
vare full af uppmärksamhet, full af beredvillighet att förekomma deras
önskningar; man kalle dem gynnare och förvandla det hos ringare passande
ordet _godhet_ till _bevågenhet_, _ynnest_, _nåd_.
5. Nedlåtenhet å förnäma personers sida må ej berättiga oss till större
frihet. Ju mindre dylika personer fordra vördnad, eller synas fordra den,
ju mer vakte man sig att missbruka deras godhet.
6. Man afhöre uppmärksamt deras ord, för att icke råka i förlägenhet att
bedja om upprepandet af hvad de sagt. Dels välja de sina ord sorgfälligt,
dels gör det dem ledsnad, om de ännu en gång skola uttala dessa ord.
Blott när det angår saker af vigt, får man förståndigt bedja dem om
upplysning. Skulle de låta oss förstå, att de trott sig tala tydligt nog,
så måste man vara nöjd dermed och blott, om det går an, försäkra, att