Den äkta gentlemannen - 1

DEN ÄKTA
GENTLEMANNEN,
ELLER
GRUNDSATSER OCH REGLOR
för god Ton och sannt Lefnadsvett i Umgängeslifvets
särskilda Förhållanden.
En Handledning för unga Män, till att göra sig omtyckta
i Sällskapslifvet och af det täcka könet,
AF
Professor J. G. Wenzel.
ÖFVERSÄTTNING
EFTER TIONDE FÖRBÄTTRADE UPPLAGAN.
GÖTHEBORG, 1845.
D. F. BONNIERS FÖRLAG.
GÖTHEBORG, 1845.
C. M. EKBOHRNS OFFICIN.


Hos de fleste Bokhandlare i Riket säljas följande Böcker:
LES MYSTÈRES DE L’AMOUR, Kärlekens hemligheter; en gåfva för
Älskande och Nygifta. Hjelpreda i sådana fall, der blygsamheten
förbjuder att muntligen förfråga sig. 24 sk.
KÄRLEKENS TOLK, eller: Blomster-, Färg- och Teckenspråk för
Älskande. Efter en orientalisk handskrift. 12 sk.
TOLF GYLLENE REGLOR för Cigarr-Rökare. 8 sk.
MINIATYR-VISBOK för Damer och Herrar, innehållande de nyaste
Opera-Sångstycken, samt flere andra Sånger. Elegant cartonnerad.
1 R:dr.
EN BLIK BAKOM KULISSERNA. Etthundrade Theater-Anekdoter till nöje
och tidsfördrif. 16 sk.
MUNTERGÖKEN i förtroliga kretsar. En Julklapp till skämtets och
nöjets vänner. 16 sk.
NY SVENSK BREF- OCH FORMULÄRBOK, innehållande en fullständig
anvisning till författande af alla slags Bref, vare sig familj-
eller affärsbref, samt mönster för alla andra slags uppsatser,
som kunna behöfvas i det enskildta som i affärslifvet; af _L. U.
Almqvist_. 32 sk.
DEN LILLA KÖPMANNEN, eller kortfattad anvisning att uppsätta
de flesta vanliga i handeln förekommande bref, requisitioner,
anvisningar, vexlar m. m. En liten Handbok för unga män, som egna
sig åt handeln. 12 sk.
KÖPENHAMN OCH DESS OMGIFNINGAR. Handledning för Resande. Med Vy
och Plankarta. 20 sk.
GÖTHEBORG OCH DESS OMGIFNINGAR, jemte en Utflygt till
Trollhättan. Med 4 Vyer; cartonnerad. 32 sk.
PLAN OCH PANORAMA AF GÖTHEBORG, ritad efter Naturen af L.
Björkfeldt, graverad af C. Otto. Folio. 1 R:dr 16 sk.
PORTRÄTT AF JENNY LIND, ritad i Berlin 1845; med åtföljande
Biografi på Svenska. 32 sk.
MARIEBLOMMAN. Bijou-Calender för 1845, inneh. Noveller och Poëmer
af Orvar Odd, Nybom, Malmström m. fl., Porträtt af H. K. H.
Kronprins CARL, samt en stålgravyr. I elegant förgyldt omslag. 44
sk.
SVEA. Folkkalender för 1845. Med Porträtter af DD. MM. Konungen
och Drottningen samt 12 andra plancher. 44 sk.
EN BRÄNVIN-SUPARES LEFNAD OCH DÖD. Sann händelse, tecknad af C.
A. Wetterbergh (_Onkel Adam_). 8 sk.
INGEN TANDVÄRK OCH INGEN ELAK ANDEDRÄGT MER! I sammandrag efter
Taveau, Maury och Saunders. 4 sk.
NY TABELL FÖR LUNAR-DISTANSERS CORRIGERANDE, af J. J. Åstrand. 8
sk.
Allt Banco.


DEN ÄKTA GENTLEMANNEN.


Förord.

_Denna boks stora företräde består deruti, att hon icke synes skrifven
i studerkammaren, utan i sjelfva umgängeslifvet. Hon är frukten af
förståndets och hjertats ovilkorliga utgjutelse hos en man, som,
noga bekant med alla stånds förhållanden och förtrolig med den högre
sällskapslefnadens fina ton, skrifvit denna anvisning endast och allenast
med den önskan att göra unge män vid inträdet i verlden bekanta med allt
det, hvarigenom de kunna undgå att stöta sig mot brukets fordringar,
samt att fastmer göra sig omtyckta och älskade. Detta lilla arbetes inre
värde är så erkändt och vitsordadt, att det på originalspråket redan
utgått i _nio_ betydliga upplagor, och sålunda kunna vi hoppas, att
öfversättningen af den _tionde_, som nu lemnas i Svenska allmänhetens
händer, icke torde blifva mindre välkommen eller stifta mindre gagn._


FÖRRA AFDELNINGEN.
Yttre egenskaper, som pryda menniskor i hvarje förhållande af
sällskapslifvet.


I.
KROPPENS SKÖNHET.

Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi _utan_
kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland menniskor. Också
lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet blind mot våra företräden,
om vi måste uppträda med ett fult ansigte, en vanskaplig växt eller
alltför oregelbundna drag. Det intryck, som härvid göres på andra, är
vidrigt, det förnärmar ögat och känslan. Man vill gerna blifva denna
obehagliga känsla qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende
låter sig göra.
Kroppslig skönhet deremot tillskyndar en välgörande anblick, intager
andra till vår fördel och gör, att man med fägnad qvardröjer vid vår
sida.
Men är nu skönheten något, hvaröfver vi kunne befalla? Står det i vår
makt att göra denna ovärderliga gåfva oberoende af oss sjelfva?
Utan tvifvel: om fråga nemlig är om _den_ skönhet, som härrör af en
fullkomligt frisk kropp, om rena safter, om regelbundna liniamenter,
hvilka liksom äro uttrycket af en stadgad själ och vittnen till frånvaron
af oädla lidelser, våldsamma affekter, och öfverhufvud röja själens välde
öfver kroppen; naturen må i öfrigt ha varit än så nyckfull eller karg
vid denna kropps daning. Likasom vi derföre kunna undergräfva vår hälsa,
orena safterna, förvrida anletsdragen genom utsväfning och stormande
lidelser; så står det äfven i vår makt, att af allt detta göra motsatsen,
förädla vårt fysiska väsende, bibehålla och förhöja, men jemväl förringa
och förstöra, vår naturliga fägring.
Sanningen: _Man bör sörja för sin helsa, och man sörjer derigenom för
sin skönhet_, kan icke ofta nog inskärpas. Förgäfves skall man anlita
skönhetsmedel, om förderfvade safter flyta i kroppens kanaler; om
man genom felaktig diet gör, att skarpa och orenliga vätskor stockas
i huden, att dess kärl tilltäppas och att naturen störes i sina
finare förrättningar; om vi sjelfva äro vållande till ett sjukligt
och jemnt opassligt tillstånd, eller om någon kroppslem bringas utur
sitt förhållande till de öfriga lemmarne, eller göres oduglig för sin
bestämmelse. I samma mån kroppen försvagas, försvinna äfven, mer eller
mindre, förr eller sednare, kroppens krafter och fägring.
_Man sörje alltså för helsans vård, och man har gjort, om icke allt,
likväl det vigtigaste äfven för skönheten._ I denna grundsats ligga
högst vigtiga lefnadsreglor. Men man bibehåller åt sig helsan, om man
samvetsgrannt iakttager nedanstående föreskrifter:
1. Man lefve enkelt och måttligt. I mat och dryck, likasom i alla nöjen,
vare detta vår första, vår orubbeliga lag. Enkelt lefnadssätt är i hvarje
hänseende ett stort befordringsmedel för helsan; det uppehåller vår natur
och underlättar dess naturliga verkningar. Ju enklare mat och dryck,
desto mindre ha vi att befara sjukdom, orena och stockade vätskor, m. m.
Ingen dryck öfverträffar det ädla, det i så hög grad förskönande vattnet,
emedan det sköljer kärlen, förtunnar blodet, skyddar det mot svallning
och hetta, samt i hvarje vrå af kärlen ingjuter balsam och lifskraft.
Ingenting är skadligare än starka drycker; de reta nerverne och kärlens
hinnor, de orsaka jäsning i safterna och äro förklarade fiender till
en varaktig skönhet. Röda, inflammerade ögon, gula och murkna tänder,
utslag, fläckar, oren hy, vårtor i ungdomsåldern; detta och annat dylikt
äro de följder, dessa drycker vanligen tillskynda.
Inhemska födoämnen böra alltid föredragas de utländska. Önskligt vore
också, att man vande sig mer vid föda ur växtriket, än vid köttmat.
Köttet har stor fallenhet för röta, samt gör vätskorna orena, tjocka
och skarpa; vegetabilisk föda åter retar dem mindre, förtunnar safterna
och gör blodet mildt. Åtminstone borde man aldrig äta kött utan föda ur
växtriket. Krydder få endast sparsamt tillblandas i näringsmedlen. Ju
konstigare öfverhufvud maten är, desto mindre hafva de anspråk på den
tänkandes bifall. De äro ett slags gift, om än i välment afsigt.
2. Man bör lära att fullkomligt känna sin natur, vara uppmärksam på
det, man kan tåla eller ej, på verkningarne af denna eller en annan
dryck, denna eller en annan föda. Man uppsöke de svaga sidorna af vår
konstitution; ty dessa får man minst träda för nära. Då skall man snart
innehafva de nyttigaste helsoreglor, hvilka för öfrigt aldrig kunna i
allmänhet eller fullständigt meddelas.
3. Man bör vara mån om en _ren_ och _blid luft_, d. ä. om en luft, som
hvarken är för kall eller för varm, för torr eller för fuktig, der man
utan besvär kan andas, och i hvilken man känner sig lätt och liflig.
Man undvike derföre ett långt vistande i luften på mycket heta
sommardagar; man undvike luften af utdunstande träsk eller våta trakter,
förruttnade kroppar, starkt luktande växter om natten och dagen, luften
i täppta rum, hvalf, källare och fuktiga boningar m. m. Skadlig är
också den luft, hvari många menniskor, ja äfven djur, andas, många
ljus eller lampor brinna. Här alstras luftarter, som äro ett gift för
helsan. Ingenting förderfvar i följd häraf skönhetens blomma på kinderna
tidigare, än långvarigt vistande i dylika rum.
Den luft, vi upptaga i våra lungor, som skall stärka vår hud och äfven
genom denna intränga i kroppen, bör ofta förnyas, ty vi förderfva den
genom sjelfva det bruk, vi deraf göra.
4. Det är ett stort misstag, om man tror mycken sömn vara nyttig för
helsan eller skönheten; förhållandet är tvärtom. Mycken sömn gör safterna
tjocka, verkar stockningar, fullblodighet och elak andedrägt, samt kan
derföre omöjligt befordra skönheten. Lika så litet främjas denna å andra
sidan genom för ringa sömn, genom ihärdiga vakor, särdeles långt inpå
natten, samt genom oftare afbrott af sömnen. Allt detta förtär krafterna,
dödar den lifliga färgen på kinderna, betager ögat eld och glans, samt
utplånar anletsdragens behagliga uttryck.
5. Helsa och skönhet skola fly, _om_ vi försumma nödig kroppsrörelse och
föra en alltför stillasittande lefnad. Det förslappar allting hos oss;
hyns skönhet går förlorad, huden blir torr och vissnad. Man ser detta
tydligt hos studerande, som vid läsbordet, och hos fruntimmer, som vid
sy- eller spelbordet, inspärrade mellan fyra väggar, tillbringa sitt lif.
Ingenting är mer välgörande, än rörelse i fria luften, när denna är ren
och sund. Den är en balsam för helsan, det yppersta smink för kinden.
6. Det samma gäller om _snyggheten_. Utan den blifva vi sjuka, men för
skönheten gör den underverk. Den, som daglig tvättar alla sin kropps
delar med friskt vatten, och ofta badar, skall icke blott vinna i kraft,
styrka och fyllighet, utan jemväl i hyns finhet, glans och färg. Mycken
försigtighet är dock nödig i val af vattnet och dess värmograd, helst vid
badning; intet missförhållande får ega rum mellan kroppens, luftens och
vattnets temperatur, icke engång mellan vissa ömtåliga lemmar, särdeles
ögonen, och vattnets beskaffenhet.
Öfverflödigt anser jag att varna mot för _kalla bad_, då kroppen är
upphettad, helst enhvar känner den lifsfara man derigenom äfventyrar.
Äfven hufvudets tvagning eller begjutning med kallt vatten är icke
nyttig för alla. Det har icke sällan medfört krampaktig hufvudvärk och
gjort håret grått i förtid. Deremot kan jag ej underlåta att tillstyrka
hufvudets, stundom äfven hela kroppens, borstning, eller, för äldre
personer, hudens lindriga frottering med flanell såsom ett förträffligt
medel, hvaraf huden renas, transspirationen befrämjas, och som sålunda
med fördel ersätter badets rum.
7. Äfven _klädseln_ är i afseende på skönhet och helsa ett vigtigt
föremål. Båda öfvergifva oss, om vi nyttja kläder, som antingen försvåra
kroppens utdunstning, eller orsaka svett, eller hindra dennes fria
utgång. Det förra sker genom för tunna och lätta, det sednare genom för
täta, varma, tunga och tryckande kläder. Hvarje klädesplagg är skadligt,
om det pressar någon lem af kroppen, men i synnerhet bröstet, halsen och
underlifvet. Klädedrägten bör vara beqvämlig och lagom varm. Man bör ej i
otid vänja sig och de sina vid lifstycken och maggördlar, helst de icke
utan skada för helsan kunna afläggas. Fötterna böra vara sorgfälligast,
hufvudet kan vara minst noga beklädt.
8. Att hålla kroppen mer sval, än varm, är i allmänhet ett godt
förvaringsmedel i afseende på hälsa och skönt utseende. Således må varma
rum, pelsar och förnämligast alltför varma sängkläder, hvilka frambringa
förslappning, samt äro i fysiskt och moraliskt hänseende menliga, med
skäl anses såsom verkliga fiender till sann trefnad och styrka. Väl den,
som vant sig vid, att icke blott sofva under lätt vadderade täcken och
på madrasser af tagel eller rörtopp, utan jemväl, att dagligen, äfven i
obehagligt och kallt väder, utsätta sig en stund för fria luften och göra
en promenad.
9. Laster, utsväfningar, lidelser, i synnerhet vällust, starka
sinnesrörelser, vrede, afund, kärlekslöshet, göra hyn gul och gråblek,
betaga ögat sin liflighet, utplåna tecknen till hälsa och ungdom på
läppar och kinder, beröfva kroppen spänstighet, styrka och lust till
verksamhet, försvaga lifskraften och medföra en tidig ålderdom. Hvem
igenkänner icke vällustingen på den darrande, släpande gången, på den
vissna handen, på den svaga, hesa rösten, på den matta blicken? Hvem
skådar ej afunden i den förvridna läppen, i det lilla, skelande ögat, i
det bleka ansigtet? Hvilka hemska drag qvarlemnar ej vreden, och huru
förvirrar hon icke anletsdragens hela ordning? Hur krampaktigt hoppressas
icke panna, läppar och ögon!
10. Att efter stora kroppsmödor och starka måltider genast njuta en
lång hvila, är ganska menligt för hälsan; det kan tillochmed åstadkomma
förlamning och slag. Äfvenså stark upphettning och snar afkylning
derefter. Naturen gör intet språng och låter sig ej heller tvingas
dertill. Hon bestraffar den, som öfverträder hennes lagar, med sjukdom,
opasslighet eller yttre fulhet.
Jag vill härvid bifoga några skönhetsmedel.
Bland allt smink är, såsom jag redan nämnt, det friska vattnet bäst.
Man väljer vatten, som är lent samt minst blandadt med salpeter och
jordpartiklar. Icke så godt är derföre brunnsvatten, som flod-, eller
regn- och snövatten. Saknas detta, så kan det förra derigenom göras
mildare och lenare, att man kokar och sedan låter det kallna i fria
luften, helst i solskenet. Det blir ett förträffligt skönhetsvatten, om
deri blandas några göpnar lindblad.
Man bör icke tvätta ansigtet genast efter uppstigandet ur sängen;
sängvärmen bör först hafva lemnat oss. Lika så föga tjenligt är det att
tvätta sig, då man ännu är svettig; svetten går i detta fall tillbaka,
utdunstningen hämmas, och orenlighet, fläckar och bulnader uppkomma.
Man bör aldrig blottställa ansigte och händer varma för drag; huden blir
deraf sträf och ojemn.
Likaså bör man akta sig att tvätta den mycket kallnade huden med mycket
varmt vatten, eller sedan hastigt inträda i ett mycket varmt rum.
Vackra, hvita tänder äro ostridigt en sak af stor vigt. En mun behagar
redan, när den talar behagligt; men ännu mer, när de öppnade läpparne
visa en rad af emaljhvita tänder. Här följa några reglor för dylika
tänders förvaring.
Man bör, så ofta ske kan, njuta vegetabilisk föda, eller äta bröd jemte
köttet; ty detta fastnar eljest mellan tänderna, röter och angriper dem,
om det förtäres allena.
Det gifves intet bättre tandpulver, än att tugga en bit torrt bröd; det
är derföre en ganska loflig vana, att efter slutad måltid långsamt tugga
en hård brödkant.
Man undvike att plötsligt afkyla tänderna sedan de varit varma, och
tvärtom. Ty tändernes öfverdrag är glas- eller emaljagtigt, och kan vid
hvarje plötslig öfvergång lätt få en spricka, deri sedan skadliga ämnen
fastna, och så lägga grunden till sjelfva tandens första förfall. Bäst är
derföre, att hvarken taga för kalla eller för varma saker i munnen; minst
bör man under ätandet af något hett, t. ex. soppa, förtära kallt dricka
eller öl.
Man bör ej tugga på något socker, och i allmänhet undvika konfekt och
sötsaker. Sjelfva sockret skadar nemligen och förtär tänderna och
konfekten är blandadt med limartade partiklar, som afsätta slem på
tänderna. Så snart man märker den första anfrätta tanden, bör man uttaga
henne, om det eljest går an, och om läkaren icke rent af tillstyrker
motsatsen; ty fara är, att den sjuka tanden smittar den närmsta.
Man skölje tänderne hvarje morgon och efter hvarje måltid med ljumt
vatten; detta borttager lemningarne af den förtärda födan och hindrar
den att fastna mellan tänderna. Det bästa och sundaste munvatten, som
derjemte åstadkommer en frisk andedrägt, är _skedörtsspiritus_.
Man tvätte sig äfven bakom tänderna. Här fastnar lättast orenlighet och
fräter tänderna ihåliga. Bästa redskapet vid tändernas rengöring är en
lagom mjuk tandborste. Men få veta att behörigt umgås dermed! Vanligen
far man _horizontalt_ öfver tändernes yttre yta. Men följden häraf är,
att tandköttet lossas från tänderna, så att dessa alltmer förlora sitt
stöd, bli lösa och murkna. Det bör tvertemot ske _vertikalt_, de nedra
gnidas uppåt, de öfra nedåt; derigenom skjutes tandköttet alltmer åt
tandens spets, och man får, om konstitutionen i öfrigt är stark, små
och stadiga tänder. Oxeltänderna få icke borstas blott på sidorna, utan
hufvudsakligt på sin öfra yta eller krona.
Stundom hafva tänderne en egen fallenhet att sätta s. k. vin-sten, och
då är ofta nödigt att begagna ett tandpulver. Man har uppfunnit många
slags dylika pulver, men tyvärr duga icke de flesta, ja de äro tillochmed
skadliga. Det enklaste och säkert jemväl oskyldigaste, är finstötta
trädkol. Den berömde _Hufeland_, på hvilken man onekligt kan mer lita, än
på hvarje tandläkare, tillstyrker följande: Ett lod rödt sandelträd och
ett halft lod kina finstötas och sigtas. Derpå tillblandas sex droppar
neglikolja och lika mycket bergamo-olja, hvarmed tänderna om morgonen
gnidas. Är tandköttet svampigt, blödande, fallet för skörbjugg, så
tillägges ett halft quintin alun.
Blott i yttersta nödfall bör tandpetaren anlitas. Dertill får man
dock ingalunda välja nålar, knifspetsar eller gafflar. Allt detta är
högst skadligt, och derjemte otillständigt. Helst tager man en vek
trä-tandpetare, t. ex. af fläderträ. Men äfven dessa bör man ytterst
sällan begagna. Man följe således icke de personers exempel, som, för att
visa sitt vackra etui, hvarje stund ha något att bestyra med tandpetaren.
Tänderna blifva derigenom alltmer skiljda åt, och maten fastnar lättare
derimellan. Utom att tandköttet förderfvas af denna fula ovana, bidrager
det icke synnerligt att öka de närvarandes aptit.
Ett synnerligt skönhetsmedel, emedan det ger en ganska ren och hvit hy,
är enligt mångfaldiga rön, den så kallade bittra vårkrassen, hvilken dock
andra, likaså nyttigt, hafva utbytt mot brunnskrasse. Man låter koka den
i flodvatten och tvättar sig om aftnarne vårtiden med det kalla spadet.
Om dagen utsätter man dervid ansigtet utan tvekan för vårluften, och ju
mer detta sker, ju verksammare och sundare skall detta vatten vara.
Till hyns smidighet bidrager äfven i hög grad frisk vassla. Man har
bemärkt, att tinningarnes och halsens oftare gnidning med kallt vatten
ger ansigtet munterhet och blicken lif, äfvensom man vet af erfarenheten,
att mycken sittning vid fönstret i solen ofta är skuld till fräknar,
eller små fläckar.
Starbärsblomma, kokad i mjölk, och om aftonen nyttjad såsom kallt
tvättvatten, har ofta med bästa framgång blifvit använd mot fräknar.
Ansigtet, om vintern tvättadt med snö, förblifver ungt och lifligt; af
varmt vatten blir det gammalt och skrynkligt, och af såpvatten hårigt.
Jag kommer nu till _händerna_. Dessas badning i kallt vatten har
förträffliga följder. Skön bildning och en angenäm rörlighet göra
fingrarne särdeles lätta och böjliga till spelning å piano och harpa.
Mandelkli, eller ock blott inkråm af simla, renar händerna fullkomligast.
Fruntimren kunna, för att få mjuka och fina händer, om afton och morgon
tvätta sig med ägghvita, fortfara några veckor dermed och om natten bruka
skinnhandskar.
Äfven naglarne förtjena all omvårdnad. Sammantryckas de ofta framtill vid
spetsen, så få de en vacker form och hvälfning. Vid torkningen bör man
laga så, att icke huden vid nagelroten lossas. Vid naglarnes skärning
nyttje man alltid en skarp sax; man bör ej klippa djupt, så att köttet
icke må utgå öfver nageln.
Ett vackert, tjockt och hos fruntimren långt _hår_ räknas med skäl till
kroppens skönhet. Bland dess många befordringsmedel känner jag intet, som
tillförlitligen rekommenderas af läkare. Man nyttje alltså icke något
dylikt, om ej en samvetsgrann läkare enligt erfarenheten sådant tillåter.
Alltför ofta har man ångrat motsatsen. Håret är en så ömtålig del af
kroppen, att det måhända aldranogast röjer dess tillstånd. Fullkomligt
sunda vätskor frambringa jemväl ett godt, åtminstone ett sundt hår,
och brist på dylika vätskor kunna sannolikt genom ingenting annat
ersättas. Likväl är en mindre tät hårväxt icke nödvändigt ett tecken
till tillfällig ohälsa. Här göra sig familj-egenheter gällande. Man vill
tillochmed hafva anmärkt, att personer af mycken talent sällan ega en
stark hårväxt.
Hårets bästa vård består i flitig men försigtig och långsam kamning,
stundom i dess klippning, och, om eljest hufvudet sådant fördrager, i
dess tvagning och lindriga frottering.
* * * * *
Författaren har hittills talat om ett behagligt yttre, såvidt naturen
sjelf bidragit dertill, och såvidt menniskan är i stånd att genom
uppmärksamhet och omtanka vidmakthålla och förhöja naturens milda gåfva.
Men hvad, om naturen _icke_ danat efter skönhetens former? om hon kanske
tillochmed vanskapat, eller om brist på tillsyn, om sjukdom vållat
missbildningar?
Svaret för alla dessa fall är lätt, och de härstädes meddelade reglor
förblifva, i det hela tagne, alltid desamma. Man iakttage dem, så vidt
möjligt är, samt vidmakthålle och förbättre allt, hvad som möjligen låter
sig vidmakthållas och förbättras. I utomordentliga fall af verklig fulhet
och vanskaplighet, oformlig storhet, eller dvergartad litenhet, må såsom
hufvudregel tillstyrkas, att man först och främst icke döljer dessa lyten
för sig sjelf eller andra. Man bör i slika fall nödvändigt känna sig
sjelf, man bör odla sitt förstånd, bilda sin smak, lära af andras fel,
hvilka med oss äro i lika ställning, och se huru dylika personer vinna
bifall i bildadt sällskap.
Hvad åter angår verkligt missbildade personer, så bör ett stadgadt
och lugnt beteende dem tillstyrkas. Aldrig böra de vilja tränga sig
fram, aldrig låtsa som om deras lyte ej vore synbart. Men aldraminst
böra de skämta deröfver sjelfva. Ju mer man gör sig möda att bringa
ofullkomligheten af sitt yttre i glömska genom företrädets och hjertats
egenskaper, ju lättare skola de vinna bildade menniskors aktning, ju
angenämare blir det utbyte af ideer, hvartill de uppmuntras, och ju
bättre kunna de påräkna öfverseende af andra.


II.
BLICKENS OCH MINENS KULTUR.

Det gifves menniskor, som afskräcka genom sina blickar och miner, göra
sig odrägliga, och dermed kanske gifva anledning till skefva omdömen
angående sin karakter, eller åtminstone göra det svårt för andra, att
upptäcka deras goda egenskaper.
Den blick, som allmänt behagar, som pryder menniskan i hvarje ställning
och förhållanden, är _öppen_, men icke oförskämd. Det är en blick, som
väcker förtroende, låter sluta sig till tänkesättets renhet, samt antyder
fasthet i karakteren, sjelfkänsla och medvetande af eget värde. En
menniska med öppen blick och min ser en hvar lugnt, vänligt och ödmjukt
i ansigtet. Hon blinkar aldrig, hennes öga röjer ingen ängslan, hon är
förnöjd, men icke oförskämd, icke fräck eller krypande. Hennes blick
åtföljes af ett stilla smålöje, af en mild glädtighet och inre fägnad.
En öppen blick är aldrig gapande eller stirrande; denna röjer blott
okunnighet eller dumhet. Den öppna blicken är frukten af ett naturligen
öppet öga, som hvarken är för stelt eller för orörligt.
Blicken, sådan den hyfsade verlden af oss fordrar, bör vara stadig och
lugn, d. v. s. vårt öga får icke sväfva omkring, icke i hvarje sekund
dröja vid ett annat föremål, icke blinka, icke darra, när den möter en
annans; den måste kunna uthärda denna, utan att vilja sluka honom. Intet
är olidligare, än en menniska med ostadig blick. Hon mister allt intresse
för oss; vi tillskrifva henne en tankspridd, orolig, obildad själ; ja, vi
äro icke sällan böjde att draga hennes sedlighet i tvifvelsmål.
Lika nödvändig är också en _blygsam_ uppsyn och blick för en person
med uppfostran och bildning. Den är motsatsen till den anspråksfulla,
tilltagsna blick, som vill ådraga sig andras uppmärksamhet, kosta
hvad det kosta vill; det är en uppmärksam blick, som röjer ett slags
misstroende till sig sjelf. Den är full af saktmod och undseende, men
vida skild från den löjliga ödmjukhet, som är skygg för menniskor, alltid
blott ser till jorden och tror sig finna sin bestämmelse i stoftet.
Äfven _gladlynthet_ får icke vår blick sakna. En mörk, dyster och sluten
blick är vanligen ett ondt samvetes eller en lömsk karakters förebud. Vår
blick och min böra utbreda fägnad och glad stämning omkring oss. Äfven i
den lidandes blick kan en dylik förnöjelse ligga. _Sokrates_ led mycket,
men ändock log hans öga och strålade vänlighet ur hans min.
Blickar, sådana som de ofvan beskrifna, gifva oss äfven en behaglig och
angenäm _uppsyn_, som förenar älskligt allvar med varm inre värdighet,
välvilja och humanitet. Dermed afväpne vi frestaren, aflägsne vi
smickraren, den lastfulle, dåren och den dumdristige. Med en sådan
min göre vi oss öfverallt gällande, omtyckte och väcke aktning för
oss. Ansigtet erhåller derigenom öppenhet, vänlighet och får något
tilldragande, som omöjligen låter sig beskrifvas.
Huru kan då en sådan min ernås? Hvilka äro medlen, som gifva oss
densamma? Jag svarar:
Hjertats _förädling_ och:
de personers _efterliknande_, som hafva denna min.
Skola våra drag vara blida, menniskovänliga, milda, deltagande, häftiga
och förekommande, så måste vi ega sinne för välgörenhet, medlidande,
menniskokärlek; vi måste ega dessa sköna dygder, vi måste utöfva dem, vi
måste röna det säkra medvetande, de förunna. Vi måste derföre beherrska
sinnesrörelser och passioner, samt tända ljus i vår själ. Ju mer vi
arbete på vårt inres bildning, desto skönare och mer intagande skola
blickar och miner framgå. Men vårt sinne för det goda måste då ega
varaktighet, och städse vara verksamt: det bör utgöra ett väsentligt drag
i vår karakter; ädelmod, öppenhet, redlighet, välvilja, mildhet i känsla,
renhet i tänkesätt, med ett ord: _dygd_, såsom grundsats och vana, måste
hos oss vara förenade, om ansigtet skall erhålla detta uttryck.
Väl får man ej af ett oregelmessigt ansigte, af dystra blickar, af
en förvriden min, genast sluta till ett elakt hjerta; ty sjukdomar,
olycksfall, elaka vanor, o. s. v. kunna vanställa de skönaste drag; så
mycket är dock visst, att, om dessa orsaker icke finnas, regelbundenhet
och det sköna uttrycket i minen låter oss med sannolikhet sluta till ett
förädladt hjerta. Förställningen, så mycket hon än kan uträtta, förmår
dock ej att lägga något varaktigt i blicken, som icke åtminstone till
större delen, eller ofta, blifvit rönt.
Oaflåtligt måste vi derföre arbeta på hjertats daning; men då denna utan
förståndets odling blott skulle göra ringa framsteg, måste man äfven i
detta fall uppbjuda alla krafter, för att blifva rik på nyttiga och sköna
kunskaper, samt fast i förnuftig eftertanka.
Härmed förene man sådana personers efterliknande, hvilkas miner och
blickar hugnas med allmänt bifall. Man betrakte noga deras ansigte,
deras uppsyn, och tage antingen en trogen vän, eller åtminstone spegeln,
till råds, för att finna, hvad som kan vara felaktigt i vårt eget;