Den äkta gentlemannen - 2

om någonting ännu brister, om vi icke äro dystra, vresiga, vilda,
afskräckande, stolta eller fräcka i vår blick; om icke fadda, skefva,
oregelmässiga drag inpräglat sig på vårt ansigte. Denna efterföljd af
det lofvärda hos andra, och med tillhjelp af en väns granskning, mot
hvilken egenkärleken i spegeln ej låter oss blifva känslolösa, skola vi
snart gifva vår fysionomi ett förädladt hjertas och ett lifligt förstånds
uttryck.
Den, som ej haft tillfälle att förvärfva sig egentlig umgänges-bildning,
betrakte, vid sitt inträde i den s. k. stora verlden, noga de personers
uppförande, han finner synnerligt eftersökte och värderade, utveckle de
dervid till grund liggande egenskaper, göre sig härefter reglor för sitt
eget uppförande och uppfostre sålunda sig sjelf till en öfverallt sökt
och älskvärd sällskapsman.


III.
KULTUR AF KROPPENS STÄLLNING OCH RÖRELSER.

En _rak ställning_ är det första råd, som kan gifvas hvarje hyfsad
menniska. Naturen danade oss härtill; ty hon gaf oss senor och muskler
att bära kroppen rak och hålla hufvudet, vår gestalts prydnad, upprätt.
Hycklaren, lismaren, den skenhelige, och den falska ödmjukheten -- dessa
alla sticka hufvudet mellan axlarne, och smyga med böjd kropp gata upp
och ned. Detta är hos dem icke natur, såsom hos lastdragaren eller den
utlefvade gubben, eller hos personer med lång vext, som vårdslösat sin
hållning i yngre år.
En hyfsad och klok menniska vill ej gälla för någotdera. Hon skall
derföre, så mycket hon kan, hålla sig rak och hufvudet upprätt, hon må
gå, stå, eller sitta. Denna rakhet är dock aldrig stel, aldrig oböjlig.
Hufvudet är rörligt, men med värdighet och behag; det bugar sig så
ofta och så, som det bör ske; aldrig för litet, aldrig för djupt; det
hänger aldrig framåt eller åt ena sidan, samt antager derpå sin vanliga,
angenäma, raka hållning.
Menniskor, som hafva den fula vanan att gå med framåtlutande hufvud,
bibehålla denna ovana äfven i sina öfriga förhållanden, och göra
derigenom ett lika vidrigt intryck på andra, som de, hvilka antingen låta
hufvudet hänga åt ena sidan, eller kasta det tillbaka -- allt bevis på
förstämdt lynne, hyckleri, stolthet eller tillgjordhet.
Äfven _medlersta delen af kroppen_ bör äga en fri och otvungen ställning;
anständighet, gratie och regelmässighet böra herrska deri.
_Händernas_ rörelse och hållning kan göra oss motbjudande och olidliga,
men äfven angenäma och intagande. Såsom något otillständigt, vidrigt och
löjligt böra följande oskick betecknas:
1. _I sidan stuckna armar._ En i hvarje hänsigt förkastlig vana. Man
får derigenom utseende af en med grepar försedd kruka, af en trätlysten
qvinna, eller en skrytsam tölp, som på söndagen visar sig för folk,
utstyrd i en ny jacka.
2. _Händernas ständiga gnidning._ Det ges menniskor, som icke veta,
hvar de skola göra af sina händer, och derföre råka på det infall att
alltjemnt gnida dem emot hvarandra. Detta röjer nog liten hyfsning, och
att man föga umgåtts med personer af stånd, utan blott med sina likar.
Äfven den skadelystne, den hämndgirige och spelaren, när han vunnit,
gnider händerna; ett par ytterligare skäl att förvara sig mot denna osed.
3. _Rakt nedhängande armar._ Man ser ofta personer stå temligen länge i
sällskaper, hvilka icke veta att flytta sina händer, särdeles när förnäma
personer tala med dem. De låta begge armarne hänga, liksom drogos de ned
af tunga vigter. Hela menniskan får derigenom något stelt och tafatt;
kroppen förlorar all värdig hållning. Man närmar sig derigenom apan,
hvars armar räcka ända till knäna. Det ligger något vidrigt i denna
ställning; människogestaltens skönhet går dervid alldeles förlorad.
4. _Tuggning på naglarne._ Vi torde blott behöfva nämna denna ovana,
äfvensom några andra dermed beslägtade sorter, nemligen:
5. _Vrickning_ med fingrarne.
6. _Tummandet_ eller snurrandet med dem.
7. _Fäktning i luften_ med händerna &c. -- för att visa oanständigheten
af dem alla.
8. Snarlik med de nyssnämnda är ovanan att _slita_ och _rycka_, i bästa
fallet att _trefva_ och _känna_ på kringstående personer. Herr N. N.
berättar oss en händelse för dagen; men knappt är början gjord, så har
han bläckhornet i handen, utan att veta det, och spiller en dryg portion
derur. Nu tar han sin näsduk, slår knutar derpå, och fortfar dermed i
sin berättelse, utan att låta störa sig. Nu rycker han mig i urkedjan,
får tag i min rockknapp, och vrider knappen så länge omkring, tills han
slutligen lossnar. Nu lagar han sig till, att bereda en annan knapp samma
öde, och jag, så framt jag icke vill se min rock blottad på sina knappar,
måste draga mig tillbaka och gör den sällsamme upptågsmakaren derigenom
en stor fägnad. Men han vet genast råd: han griper efter en dame; hans
hand invecklas oförmärkt i hennes hufvudbonad, och snart får man se
lockarne, som pryda den sköna pannan, upplösta mellan hans fingrar och
liksom utbjudna till salu.
9. Ovanan, att _alltför sorgfälligt dölja händerna_ i klädesplaggen.
10. Flera _löjliga sätt att hålla händerna och röra dem_. Hit hörer en
öfverdrifven gestikulation. Man inbillar sig kanske en, i den hyfsade
verlden likväl okänd, grundsats, att hos en lefvande varelse måste
allting vara lif, och bemödar sig derföre, att med hvarje ord tillika
göra en åtbörd med händerna, som skall närmare uttrycka tanken. Men
kanske är det också en qvarlefva från charlataneriets tider, då man satte
stort värde på, att med händer och fötter gifva eftertryck åt det man
sade, emedan det i sig sjelf hvarken egde kraft eller lif.
Föredraget i sällskapslifvet fordrar alldeles ingen aktion, ty här är
icke fråga om att väcka sinnesrörelse eller passioner hos de närvarande.
Om aktionen här nånsin är nödig, så bör hon användas sparsamt och på
ett passande sätt; men blir annars löjlig. Så skratta vi med skäl åt
den, hvars händer oupphörligt måste blifva tolkar af hans ord; åt den,
som, när han talar om hufvudet, om förståndet, om själen, genast far med
handen åt hufvudet; som ej kan nämna orden kärlek, vänskap &c., utan
att göra en rörelse åt bröstet, och vilja hemta sina uttryck liksom ur
refbenen. Man vet icke rätt, hvad man skall tänka, när någon icke vet att
säga något artigt, annorlunda än så, att han sticker högra handen bakom
vestryggen, med venstra handen nappar i halsduken och svingar omkring med
ena benet; eller, om han vill berätta något, dervid ständigt leker med
urkedjan.
Jag skulle aldrig sluta, om jag ville granska alla de fel, som så ofta
begås med händerna. Af det anförda skönjes, att det verkligen är en
konst, att härutinnan uppföra sig med värdighet.
Men man inhemtar denna konst väl endast i den fina verlden och småningom.
Här måste man vara helt och hållet öga, och man skall varseblifva mången
hållning af handen, som kläder förträffligt. Saknas tillfälle härtill, så
tage man denna undervisning på theatern af goda skådespelare.
Hufvudregeln för all hållning af händerna är, att den bör vara fullt
naturlig, osökt och ostuderad samt ingalunda får med flit väcka
uppmärksamhet.
Om rörelser och vändningar, med måtta och behag använde, skola blifva
oss naturliga, så måste vi ofta öfva oss deruti, för att blifva fullt
förtroliga med deras rätta och obehindrade bruk, så att ingen märker den
möda, de oss tillskyndat.
Det är ganska rådligt, att vid sådana öfningar framträda för spegeln, om
man är ensam, eller företaga dem under en bildad väns ögon. Man betrakte
honom såsom en fremmande, för hvilken man vill synas med bifall. Man
tale till honom, berätte något för honom, och göre dervid de åsyftade
rörelserna. Hans kritik skall snart säga oss, om ännu något brister, och
hvilka förbättringar våra vändningar ännu behöfva.
Uppläsandet af goda pjeser, dem vi sett på theatern, förenadt med någon
aktion, är ett förträffligt medel att blifva mästare öfver sina händer.
Gången kan också göra oss älskvärda, men äfven löjliga. Den bildades
gång måste öfverhufvud hafva följande egenskaper:
1. Den är hvarken för hastig, eller för långsam.
2. Den är icke vaggande eller ojemn, utan stadig.
3. Den är likformig och utan buller.
4. Den är så beskaffad, att han ger kroppen en viss värdighet, ett
visst anseende. Den har således ingenting _dansande_ eller _hoppande_,
ingenting _tvunget_ och _tillgjordt_. Den måste vara naturlig, samt
hvarken vanprydas genom rörelser med hufvudet eller med händerna. Man
måste under gåendet hålla hufvudet rakt; man måste tänka derpå, att
armar och händer icke behöfvas till gåendet. Dessa måste följa kroppen i
naturlig ställning, och derjemte fullt öfverensstämma med kroppens gång
och hållning.
I dansskolan borde åt ståendets och gångens vård minst egnas så mycken
tid, som åt sjelfva dansen.


IV.
STADGA.

Den första frukt af menniskans inre och yttre kultur är ett _stadgadt
uppförande_.
Man menar vanligen, att _stadga_ endast klär den mognare åldern, och att
den egentligen blott är en prydnad för mankönet. Den är dock rätteligen
en egenskap, som länder hvarje ålder och kön till heder och beröm. Man
älskar ett _stadgadt väsende_ hos ynglingen och jungfrun; det behagar
tillochmed redan hos gossen och flickan, om det framgår ur deras
personlighet, och ej är följden af pedantiskt förtryck å föräldrars sida.
Man har ej att befara, det ungdomen skall antaga det slags stadga, som
fordras af en mognare ålder. Häremot arbetar naturen hos ungdomen sjelf.
Det stadgade skick, som behagar hos ungdomen, och älskas af denna, är
blott den gräns, inom hvilken ungdomens liflighet och eld skall röra sig.
Man har vanligen dels villande, dels obestämda begrepp om stadga. Man
tänker sig derunder något stelt i rörelserna, ett trumpet allvar i
blickarne, en löjlig betänksamhet i allt, en brist på deltagande för den
yngre verldens nöjen och dylikt. Men detta allt förstår jag icke under
ordet _stadga_. Jag betecknar dermed ett uppförande, hvarmed man genom
hela sitt yttre, genom blick, min och rörelse tillkännager, att man icke
försummat förståndets och hjertats odling; ett sådant uppförande, att
lättsinne, flärd, obetänksamhet och brist på karakter, aldrig kunna oss
tillskrifvas, och hvarvid man är försäkrad, att uppmärksamhet och aktning
aldrig kunna oss betagas.
En person med denna stadga visar sig ega känsla af sitt eget värde, utan
att dervid göra sig skyldig till oblyghet. Då man ser honom hysa aktning
för sig sjelf, så kan man ej heller annat, än bevisa honom aktning
tillbaka. Men den, som icke aktar sig sjelf, den, som låter drifva gäck
med sig och kryper för andra, skördar snart liknöjdhet och smälek.
En följd af och ett kännetecken till _stadga_ är, att man i ord och
gerningar icke förfelar medelvägen; att man aldrig gör sig skyldig
till öfverdrift eller ytterligheter. Det vanliga lifvet ger tusentals
anledningar till häftiga sinnesrörelser. Än har man orsak att glädjas,
än att sörja, än att vredgas; man fruktar, hoppas, älskar och hatar.
En efter älskvärdhet sträfvande menniska aktar sig, att i denna
sinnesförfattning gå för långt. Hon iakttager måtta i allt, och bevisar
sig derigenom ega konsten att beherrska sig sjelf. Hon låter sig hvarken
hänföras af glädjen eller af sorgen. Hennes vrede blir endast rättmätig
ovilja, hennes hat endast billigt förakt. Hon älskar; men hennes
kärlek förnärmar icke anständighetens gränsor. Hennes hopp blir ej ett
luftslott, utan en efter sannolikhetens lagar grundad väntan.
Den _stadga_, hvarom här är fråga, sämjes aldraminst med öfverdrifven
känslosamhet. Den vet, att tillbörligt bestämma graden af sitt
deltagande, och är derföre en afsvuren fiende till all otidig
känsloförhäfning. Den håller känslan oupphörligt i tygeln, och lemnar
henne blott föga spelrum.
I _stadgans_ karakter får man icke sakna sanningskärlek. Denna måste
öfverallt framlysa; känsla, tanke och handling måste verkligen tillhöra
en stadgad menniska. Man skall derföre aldrig finna henne saker till
öfverilade, ensidiga eller skefva omdömen; hon skall ej förfalla
i begäret efter klyftighet, och man skall aldrig kunna märka, att
pratsjuka, barnsliga yttranden, eller sådana samtal, de der häckla en
medmenniskas brister, ega för henne något intresse.
Det gifves småsaker, hvaröfver vissa menniskor förvånas, och med hvilka
deras själ oupphörligt sysselsättes. De berömma alltid med hänryckning
tillochmed sådana ting, hvilka knappt förtjena en blick; allt är för
dem skönt, herrligt, makalöst, gudomligt. Spetsen af en fruntimmerssko
bringar dem i förtjusning, och öfver en hattfjäder råka de ur fattning.
Ett narrspel beundra de i samma uttryck, hvarmed de tala om en klassisk
skalds verk. Helt annorlunda visar sig här den stadgade menniskan. Hon
begapar intet med häpnad; hon är sparsam med sin beundran. Men hennes
uppsyn röjer uppmärksamhet, hon ger akt på allt, som sker och talas.
Hon motsäger sällan, och äfven vid afhörandet af ett lappri bevisar hon
skonsamhet. Hon ler, när den obildade ger till ett gapskratt.
Äfven den stadgade menniskans ton har en egen, behaglig prägel. Den är
icke för högljudd, eller skrikande, utan lagom stark och icke lågmäldt;
den är mild och angenäm. Hvarken släpande, eller stapplande, hvarken
sjungande eller sträf, är den fast och eftertrycklig, alltid afpassad
efter omständigheterna, efter känslan; således hvarken enformig eller
sömnig; den stiger och faller, alltsom ämne, känsla och förhållanden
kräfva.
Känslorna äro hos en stadgad menniska aldrig häftiga, eller svallande;
man känner på deras måtta, att det lugna förnuftet vakar öfver dem: de
ega värma, men aldrig låga. Hon har endast måttliga sinnesrörelser och
affekter; hon omfattar och fullföljer ett syfte icke med häftighet: hon
vet att sansa sig, om hennes önskningar blifva ouppfyllda.
Den _stadgade_ menniskan är icke hvar mans vän. Med vår vänskap är hon ej
fal. Hon pröfvar den man, som framgent skall bo i dess hjerta. Men har
hon en gång valt, då är hon orubblig i sin vänskap, den hon bevisar mera
i handlingar, än i ord.
Hon är aldrig pratsam, hon talar hvarken för mycket eller för litet, men
yttrar allt med öfverläggning. Sina löften håller hon, och dess ord är
bergfast.
I intet fall vill hon lysa; hon åsyftar derföre aldrig att vilja
fördunkla andra; tvertom söker hon att uppmuntra andras talanger,
skicklighet och goda egenskaper samt att förskaffa dem tillfällen att
verka. Hon skonar och undviker sorgfälligt all anledning att bringa någon
i förlägenhet. Hon trugar sig ej på någon, och fiker icke att hafva sin
hand öfverallt med i spelet. Hvad andra söka att dölja, låtsar hon icke
märka, och är långt ifrån att vilja beskyllas för _nyfikenhet_. Vid
otillständiga tvetydigheter ler hennes mun icke bifall; vågar hon icke
bestraffa med en allvarlig min, så kastar hon blicken till jorden, och
synes icke höra på sällskapet.
Motsatsen till stadga är _vekhet_. Många unga personer tro sig blifva
omtyckta, om de ställa sig ömma och smäktande. Detta är redan ett fel hos
könet; huru mycket mera då hos mannen, af hvilken åstundas, att han skall
handla med fasthet, och att hans uppförande icke må lemna oss i tvifvel,
det hans väsende eger denna fasthet i lynnet.
Lika tadelvärdt, som denna vekhet, är också karlarnes bemödande att
_förskona_ sitt ansigte. Anblicken af en sådan gäst är för hvarje stadgad
person en verklig förargelse. Ynglingar och män förundra och ådraga sig
i den tänkandes ögon förakt, om de måla sina ögonbryn eller sitt skägg,
dofta af luktvatten, och ständigt lägga munnen i tillgjorda veck. Hvad
skall man tänka om en sådan tvekönad varelse? Kan man väl tilltro honom
förstånd, insigter och duglighet? Nej! En sådan menniska är en docka utan
hjerna; en varelse, hos hvilken naturen måste hafva förgätit sig.
En _stadgad_ person är väl mån om sina anletsdrags regelbundenhet, men
bekymrar sig föga, om naturen gifvit honom ett ljust eller ett mörkt
skägg. Sitt ansigtes uttryck sätter han i värdighet och själs-uttryck,
i en förståndig min. Han är stolt öfver en sund, oförklemad kropp och
kan berömma sig, att ej nödgas göra afseende på hvarje årstid och
väderskifte. Jag talar dock ej här om en styrka och härdning, som är
följden af tungt och groft arbete; jag talar blott om den fasthet, som
vinnes genom måttligt bruk af kroppskrafterna. Det är den, som ger mannen
ett verkligt behagligt utseende. En nervig, muskulös och fast kropp,
ur hvilken helsa och kraft stråla, kasta en ganska ofördelaktig skugga
på den fina och klemiga sprätten, som vill bortsmälta i solen, och om
vintern behöfver sin värma i öfverplagg.
Vi läsa med bifall i forntidens skrifter, huru angelägen man var, att
från ungdomen uppfostra manliga barn till styrka och härdning. Man vet
om _Grekerne_, att de lade synnerlig vigt på kroppsöfningar, på lekar
i fria luften, på brottning, kapplöpning och dylikt; att de ansett
_gymnastik_ som en väsendtlig del af uppfostran. Men man vet äfven att
bland dessa samma Greker voro just de skönaste män, och att _Romarne_,
sedan de följt Grekernas exempel, vunno i skönhet. Med innerlig fägnad
se vi de bildstoder och byster, som återstå från forntiden; vi känne vid
deras anblick, att _mannens fägring_ består i en stark och vig kropp, som
derjemte röjer värdighet och behag.


V.
BELEFVENHET OCH ARTIGHET.

Så väsendtliga förenämnde egenskaper äro till älskvärdhet, skulle vi dock
med dem ensamt ej kunna taga oss ut i det finare umgänget, utan med dem
bör jemväl höflighet och artighet förbindas.
_Höfligheten_ eller _Belefvenheten_ är det synbara bemödandet, att så
uppföra sig i ord och handling, att en hvar tror om oss, det vi derigenom
vilja bevisa honom vår aktning. Den högsta graden af höflighet är
_artighet_.
Denna skattbara egenskap i umgänget yttrar sig genom blickar, miner,
ord; genom ställningar, tjenstbevisningar och handlingar, de der
omisskänneligt visa, att vi vilja förekomma andras önskan.
_Höflighetens blickar och miner_ måste fullt öfverensstämma med våra
känslor och tankar, med mine och handlingar. Man måste kunna läsa i
vårt ansigte, att vi verkligen känna hvad vi göra eller säga, för att
vara andra behaglige. Man bör kunna se på oss, att vi gifve akt på det,
som kan föregå i andras själ, och hyse den önskan, att de må vara fullt
öfvertygade om vårt deltagande.
Vi måste bevisa deltagande, med känsla, rörelse, när anledning dertill
gifves; äfven i sällskap med gäckar och dårar måste vår mine vara vänlig
och glad. Vår blick, vårt löje får icke vara stickande; de få icke säga,
att vi igenkänna och skatta dårskaperna efter deras rätta halt; vi få
icke vilja synas visare, än vårt sällskap; nog, om vi ej dela dess
dårskaper.
Om ej kall eller bestämd förpligtelse uppfordra oss till tvifvel i fråga
om det, som påstås eller berättas, så lemne man en hvar i sin mening, och
undvike äfven skenet af att hysa en annan. Ingenting strider till den
grad mot höflighetens reglor, som att vilja upphäfva sig till domare och
synas veta något bättre än andra. Låt gerna osmakligheterna, fåvettet och
osannolikheterna passera; vår motsägelse, vårt tvifvel skulle här, långt
ifrån att gagna, endast skada oss; man skulle tillvita oss oartighet,
kanske tillochmed grofhet. Men derföre är icke nödigt, att rentaf gifva
bifall deråt och styrka gäckar och dårar i deras villor. Det gifves
hundrade svar, vi kunna gifva dem, utan att hålla med eller motsäga dem,
och utan att hos förnuftigt folk ådraga oss skenet af att gilla och
dela deras fåkunnighet. Fall gifvas, då man vid plattheter måste visa
den mest spända uppmärksamhet, då man ingalunda får tvifla på sanningen
af det som yttras, och då bifall rent af erfordras. Nå väl! man kan i
slikt fall gerna tillstå sig undra, att man hittills ännu icke gifvit
tillbörlig akt på en så vigtig sak. Detta offer är man andras svaghet och
omständigheter skyldig.
_Höfligheten_ ålägger oss vidare, att ej sätta någon bland sällskapet i
förlägenhet. Det gifves ämnen, som ej få vidröras i sällskaper, der man
ej noga känner hvarann. Hit höra trosbekännelser, religionsbruk, stundom
tillochmed politiska åsigter, kroppslyten, vissa älsklingstycken, och
dylikt.
Så gifves det äfven menniskor, som i sällskaper vilja hafva sina ögon
öfverallt, kasta spejande blickar åt alla håll, vilja se allt, ja äfven
begå den oklokheten att underrätta sin granne, det ingenting undfallit
dem. De bemärka just det, som andra icke vilja ha märkt, t. ex. hemligt
samspråk, oordningar i rummet, fel i klädseln, förseelser emot modet, fel
mot etiketten och ceremonielet m. m.
Detta allt är starka förbrytelser mot höfligheten och en belefvad ton;
ty den belefvade låtsar som om han ej såge allt dylikt och söker, om
möjligt är, att icke se det. Men väl bemärker han allt, hvad man vill
hafva bemärkt, om det ej strider mot dygd och sedlighet. Han vet, att på
skickligt sätt låta sällskapet förstå, det han har sinne för de personers
företräden och lofvärda egenskaper, i hvilkas omgifning han befinner sig.
-- Han aktar sig noga för hvarje blick, som kunde blifva en förebråelse.
Hans blickar uttrycka med ett ord aldrig bestraffning, tadel, förakt,
högmod, hån, misstroende eller lömskhet; -- dessa blickar såra starkare,
än ord och handlingar.
_Höflighetens språk_ är förbindligt. Man säger intet, som kunde vara
någon oangenämt; man talar i en behaglig, mild och anständig ton, aldrig
om egna, men väl om andras företräden, bland hvilka man vistas. Dock
är uttrycket här aldrig öfverdrifvet, aldrig smickrets språk, utan
sanningens; det grundar sig mer på erkännande, än på beröm; det synes
komma från hjertat och får ej förnärma den tänkandes öra.
Dess språk är alltid lämpadt efter personer och omständigheter. Den
höflige talar aldrig om ting, som han vet icke intressera oss, eller
icke höra till vår sfer, eller som kränka vår grannlagenhet och våra
förhållanden: således aldrig om saker, som kunna väcka missbehag hos
någon i sällskapet. Han undviker all satir, allt sqvaller, alla oblida
omdömen om andra personer, om hela stånd och nationer, alla lärda
bevisningar, alla religiösa, politiska och moraliserande anmärkningar.
När han berömmer, gör han det med klok måtta och så, att hvarje
närvarande gerna gillar det.
Den _ställning_, höfligheten ålägger, uttrycker alltid aktning. Den är
hvarken smickrets, eller den enfaldiga ödmjukhetens. Den är sådan, att
man tydligen deri röjer bemödandet att vara höflig. Äfven när den höflige
har en förtrogen framför sig, när han umgås med ringare personer, än han
sjelf, tillåter han sig ingen frihet eller vårdslöshet: kortligen han
beter sig alltid så, att vi icke tvifla, det han verkligen vill gifva oss
bevis på sin aktning.
Yppas tillfälle att visa någon i sällskapet en uppmärksamhet, så
dröjer han icke att göra det, eller tills han derom anmodas; han läser
önskningen i våra ögon, och, innan vi tänka derpå, har han redan gifvit
oss bevis på sin tjenstaktighet. Men han sjelf är dock tystlåten dermed;
han vill icke, att vi skole märka det, och ger samtalet straxt en annan
vändning, när fråga blir om hans tjenstfärdighet, eller vi vilja tacka
honom derför. -- För den höflige är hvarje småsak hos oss vigtig; han
förstår konsten att gifva värde deråt; han vet att göra den ena menniskan
behaglig för den andra.
Af det ofvannämnda skönjes, att hyckleri, att krypande väsen, smicker och
dylikt ej kunna räknas till höflighet. De ådraga sig tvertom förakt; de
vittna om en småsinnad, inbilsk och nedrig själ.
Äfven i umgänget med de förnämaste personer får höfligheten dock aldrig
förfalla till småaktighet och rädsla. Här måste uppsyn och ton väl
röja blygsamhet, men icke fruktan. -- Ögonens ständiga nedslående,
sjelfförsakelse, lågmäldhet och fruktan att fela mot goda tonen, gör
mången menniska fadd och förlägen, så snart hon kommer i stort sällskap.
-- I umgänget med de förnäma herrske i vår höflighet mer allvar; den
bör hafva en mer högtidlig anstrykning, och tillåta oss mindre frihet,
än vanligt. Då vi annorstädes i vårt görande och låtande blott uttrycka
aktning, så vare det här vördnad; men att nedfalla till låg och slafvisk
underdånighet, är oädelt och skymfligt, och väcker blott den förnämes
billiga förakt.
Deremot kan äfven den högt uppsatte, -- när han ser för sig en person
med sann höflighet och som, i det han visar den förre skyldig vördnad,
icke förgäter sitt eget menniskovärde -- icke annat än skänka honom sin
aktning, och tillerkänna honom uppfostran och bildning. Han blir med nöje
artig, fryntlig och nedlåtande emot oss. Det smickrar honom att aktas
af en bildad man. Han höjer oss upp till sig, och blir allt mer benägen
att vara vår gynnare och tillfredsställa våra önskningar. Vi äro honom
i hufvudsaken lika; han blyges derföre icke att öfverse med något, som
blott i det yttre skiljer oss från honom.


VI.
DET BILDADE SPRÅKET OCH DEN BILDADE TONEN.

I afseende på det förra synes mig följande reglor vigtiga:
1. Man tale _grammatikaliskt rätt_! Språkriktigheten försummas tyvärr
alltför ofta. Vi stå i detta afseende icke sällan tillbaka för våra
bildade grannar. I fråga om utländska språk, t. ex. Franskan, Tyskan och
Engelskan, aktar man sig noga att begå fel mot nämnde språks grammatik,
men anser icke för otillbörligt att vara okunnig i sitt eget språks
reglor och derföre utan tvekan begå misstag och fel deremot. Ofta har
detta utseende, liksom ansåge man för en skam att tala sitt modersmål
rent och rigtigt.
2. _Man nyttje inga utländska ord, om man fullkomligt väl kan uttrycka
sig på modersmålet!_ Alla dagar kan man göra den anmärkning, att många
fremmande ord nyttjas alldeles utan behof. Vårt eget språk är rikt och
bildsamt nog att erbjuda uttryck för allt, som kan förekomma i begreppens
sfer, och för ting, som förekomma i vanliga lifvet, behöfvas inga
fremmande uttryck.
3. _Man undvike alla nygjorda ord, om de äro otydliga eller sällsamma,
äfvensom blott poetiska och svulstiga uttryck!_ Man faller som yngling
lätt i det fel, att antingen bruka vetenskapliga uttryck i sällskap,
der de dels låta löjligt, dels äro obegripliga, enär man tror sig böra
visa, att man lärt något i skolan, eller emedan man gerna vill bringa
sällskapet att blygas genom dess egen bekännelse om okunnighet. Här
bryter man således i _ett_ andedrag mot flera reglor för ett godt
lefnadsvett. Det är en löjlig tillgjordhet att vilja väcka uppseende
genom _uttryck_; sådant skall alltid uttydas såsom fåfänga och ogillas.
Endast den i själsodling långt framskridne _mannen_ kan det tillåtas, att
i afseende på ord och uttryck följa sin egen smak.
I fråga om uttalet och den egentliga _tonen_ meddelar jag läsaren
följande reglor:
1. Man bör tillse, att talet ej låter vidrigt, icke är hväsande,
stammande eller läspande. Man får icke uttänja orden, icke tala genom
näsan, icke mumla mellan tänderna, icke tala sjungande, skrikande eller
galande, men ej heller doft, ihåligt och liksom ur en tunna. Man akte
sig att uttala vanliga ord med en viss vigtighet. Talet bör utan möda
kunna förstås af andra. Sällan kan man undskylla sig med ofullkomlighet
i talorganerna, ty en sådan kan genom god vilja och öfning nästan alltid
förbättras.
2. _Tonen_ bör vara möjligast _ren_, d. v. s. vara klar och skär. Man
läse om morgonen, innan man förtärt någon föda, ofta högt. Detta kan,
om nödigt är, ske vid ett starkt buller, t. ex. vid ett vattenfall, vid
en qvarn, vid dånet af trummor, vid slamret af vagnar på gatan. Man bör
icke hindra barn, när de äro mycket högljudda vid sin lek, utan snarare
dertill uppmuntra dem, när dessa lekar förefalla i fria luften.
Musik kan härvid på mer än ett sätt vara till nytta. Man anslår t.
ex. hvarje morgon en annan ton å pianot, och uthåller den så länge
med rösten, tills tonen är jemn och stark. Äfven undviker man allt,
som kan förderfva rösten, såsom: upphettning, häftigt skri och tjut,
tobaksrökning, förkylning, hetsiga drycker, fet och slemmig föda,
utsväfning. Dessa ting äro allesamman förklarade fiender till tonens
renhet, och göra rösten hes, svag, darrande, ojemn, sträf och obehaglig.
3. Tonen bör ega nödig _fyllighet_, d. v. s. icke vara matt, gäll,