Äventyr och hugskott - 4

morgon!
-- Hå fan ä dä ni! Tänd på ljus bara! Gubben lät alldeles nykter med
ens.
-- Inte ska vi tända på ljus, farbror, nu ska vi sova.
-- Nä så hjärtar i min talg, vi dä ska, nu ska vi ha oss en konjak. Säj
inte emot mej, för jag blir förskräcklig å gör ände på er allihop. Tänd
på ljus, säjer jag! Gubben föreföll alldeles klar.
Jag steg upp, fick på mig byxorna och tände.
-- Nä si är det du, si dä va bra! Kom hit får jag ta dej i näven. Upp mä
dej, du andra där, va faen du heter, men dä gör däsamma, kom nu hit och
hjälp opp gamla Veman -- dä ä inte så farligt mä honom, fast nog fick
jag några söm i mej i Dalarö! Men en konjak ska vi ha -- d'ä lögn att
sova för den förbannade gikten! Si så, hugg i mej, så jag kommer på rätt
köl, sen klarar jag mej själv.
-- Ja, men vi vill inte ha någon konjak, å inte är det heller bra för
farbrors gikt!
-- Gikta mej hit å gikta mej dit! -- nej släktet dör ut, d'ä sanning dä!
Konjak dricker dom inte, hä? -- Nej, barna ä bortpjollrade utå sjåpiga
föräldrar -- skär dom sej i fingre mä en rostig spik, ska dä genast va
sublimat på eller va faen dä heter -- nej, då ska faen veta, att på min
tid då söp halvåringar å ettåringar öl å brännvin, så dä dråste om gape
på dom. Nu tål dom inte ve nånting. Ja minns när kusin min å ja fick tag
i två ankare sprit som flöt i land från ett vrak -- så rolit har jag väl
aldrig haft i livet -- vi söp å vi söp, dag å natt, men när vi hade
kommit te halva ankare, så hade kusin min nog å blanda oppet mä vatten
-- jag, ja blanda inte, jag, ja gjorde så faen heller, men kusin min han
drack sitt vattenblask, å så dog aset! Nä, d'ä sanning dä, blanda aldrig
opp sprit, ja säjer bara dä.
Gubben hade stultat bort till skåpet där han förvarade sin svavelsyra,
tog buteljen och ett glas.
-- Dä blir ingen supning i natt, fan ta mej dä blir för ja ä trött, ja
bara ville hälsa på er, era skojare! Den här buteljen fick ja utav
norrbaggarna, som låg här i höstas och bärga tre vrak som di hade köpt.
Norrbaggar d'ä snälla människor, d'ä inge ont i dom inte -- ja gick ner
te bryggan å skrek: Kom hit, ni gossar -- d'ä inte vårat fel, att dä ä
som dä nu ä, för si förtryckta ä vi bägge två -- allihop -- överhetens
fel ä dä, nä kom ni, gossar, å ge fan i överheten å ta en kaffekask! Å
di kom, dä gjorde di, å ja fick den här flaskan. -- Så kom di stackars
jävlarna te Nämndö, men där blev dä annan mottagning än kaffehalvor --
för prästfan där trodde att di låg utanför och lodade å så kom prästfan
ner te bryggan å förbannade dom å ba dom dra -- -- ä vi nu inte
förtryckta allihop så vore dä väl faen! Nä, bra folk ä dä -- å
arbetsamma! Ja känner bå norrmän å danskar å finnar å norrlänningar å
engelsmän å kan tala mä dom så di förstår'et.
-- Engelsmän också? frågade vi.
-- Ja dä förstås, ja kan bara fruntimmersengelska -- -- --
-- Hur är det då?
-- Kom to slip vit mi! -- duger inte dä, vafalls? Dä har jag rett mej mä
i alla hamnar i England å var som helst för resten. Skål på er, skojare!
-- Ja, farbror har ju varit en stor fruntimmerskarl i sina dar?
-- Dä kan ni ge er faen på! Överallt där ja har bott, har di fått lov å
sätta medar på strömmingstrummorna, för vaggerna tog slut mä däsamma!
Fast nu sir ja väl för jäklig ut, teminstingens mä dom här blöjerna om
skallen! -- Å fint främmande har vi haft härute i höst, dä kan I ge er
jäven på! Kronprinsen å Tyskland har varit här. Han hade mä sej en sex,
sju stycken fina grosshandlare från Stockholm, Schumacher å Nathanson å
vad di hette å så rodde vi utåt Orrön till i två båtar, fint väder var
dä -- å så bestämde dom att kronprinsen skulle skjuta först. Å om han
bomma, skulle di andra få klämma till. Vi hade knappast hunnit i strand,
förrän hund stod för en orrkull, men sicken en jävel, inte en enda bom
gjorde han. Men dä va mej en attan tusan te å tugga snus för te vara
kronprins -- han lär ju va känd för te tugga snus för resten -- för så
fort han hade skjuti ett skott tog han upp dosa å lag in en mullbänk i
käften så dä dröp om trynet på'n, å när hans tog slut, fick ja bjuda på
matsnus hela dan.
Å så badade dom dumma jäklarna! Bada, va ska en bada för -- då får en
ont i magen å den som får ont i magen, den går dä snart åt hälsike för.
Gubben Veman försökte en gäspning bakom sina bandager. -- Nä, d'ä väl
bäst å koja innan dä blir dager. Sätt tebaks buteljen å glaset, du, va
fan du heter, men sup inte ur'et på vägen, din skojare!
Han satte sig på sängkanten, högg tag i ringen och hasade sig ned i sin
lya.
-- Godnatt, sa musiken! Släck ljuset å håll tytan på er, era
underhärvare, så en kan få sova nån gång!
Inom en minut hördes dova snarkningar från det inre av byltet, som
föreställde Vemans huvud. Och inom två minuter hade vi också somnat. Om
några timmar skulle vi åter få förnöja våra själar med hans växlande och
underbara historier.


Sjömansliv.

Janne Mattson och jag dricka vår arrakstoddy vid aftonlampan. Så länge
det är dager, bygger han min ateljéstuga på en av de vackrast belägna
bergknallar i världen -- havet på tre sidor och min egen segknotiga
strandskog på den fjärde. Men vinterkvällarna kräva samspråk och
historier och toddyn tinar upp själarna och vi tala om havet och allt
det underbara som kan hända där, om skeppare som seglat som djävlar och
svurit och haft fan ombord, om gudliga skeppare som förlorat trots sin
gudlighet, om lustigheter från skansen och hamnarna och danslokaler med
svarta och gula och bruna flickor och om orkaner och förlisningar och
död och elände. Ty havet är rikt och gott, men känner varken
barmhärtighet eller obarmhärtighet. Därför skall man inte tro på det
utan lita bara på sig själv.
Men varje ärlig sjöman har en mystisk hjälpare som alltid kommer i rätt
tid och varskor, om det är fara å färde.
-- Hur ofta har jag inte blivit purrad av den! säger Janne Mattson. Jag
har legat och sovit som en stock efter hårt arbete och kanske haft ett
par timmar kvar till min vakt, och så har någon tagit mig hårt i axeln.
Och då jag satt mig opp i kojen är allt lugnt, dörren är stängd och det
snarkas runtomkring på britsarna. Men jag har stigit upp och gått ut och
tittat och alltid har det kommit väder, en by eller annat fanstyg. När
man är så gammal sjöman som jag, har man reda på litet mer än
gröngölingarna och kan varsko i tid och få ut folket, om det skulle
behövas. --
Jag invänder, att jag inte tror på något övernaturligt, fast det är
mycket som är svårt att förklara, men kunna förklaras måste det.
-- Å, det finns mycket ombord i en skuta, som man inte reder ut så
lättvindigt. Jag har seglat med kapten Storm -- han var väl den vildaste
sjöman som har trampat på ett däck. Ju mer det blåste, dess mer svor han
-- ja, han brukar ju komma hit till Grisslehamn ibland, för han bor ju
bara en halvmils rodd härifrån -- han hade tur i allt och tjänade in
pengar som gräs åt rederiet, fast han blev för svår till slut. Han söp
en kanna brännvin på dygnet och låg inne på sin soffa och spottade i
taket och talte för sig själv och svor så åskan kunde slå ner. Men
sjöman var han, fast han aldrig tagit någon examen, och då det gällde
klarade han skutan bättre än vilken skeppare som helst. Han såg något
fanstyg ibland och frågade oss, om vi sett ett par gubbar, som han hade
litet otalt med. Så en gång när vi kommit in till Stockholm och skulle
ha opp henne på Långholmsslipen, var hon för tung, så vi måste föra allt
svårt gods i land först. Men då vi höll på med det, kom kapten rätt som
det var och rådde oss att lämna kvar litet grejor ombord i rummet åt de
där gubbarna, ty de tyckte inte om, att det blev rent hus. Lämnade vi
ingenting, skulle det kunna hända, att de drog i väg med våra
sjömanskistor eller ställde till med något annat sattyg. Ja, vi lämnade
några gamla blockhus nere i rummet, men de där gubbarna måtte ha tyckt
att vi lämnat för litet, för det blev ett djävla liv ombord på natten.
Vi hörde tydligt hur de drog blockhusen fram och tillbaka och hur
luckorna slogos upp och slogos igen gång på gång och det där låter inte
riktigt trevligt i en tom skuta.
Dagen därpå kom kapten och såg allvarlig ut. Litet full var han som
vanligt men allvarlig. Och så sa han: -- Nu ha de där gubbarna lämnat
skutan och kommer inte igen mer. Jag har talat vid dem. De hade var sitt
bylte under armen. Men den som seglar med den här skutan efter mig, han
seglar inte länge. Och mycket riktigt! Året därpå förlorade skeppar
Janson som kom efter gubben, ty gubben hade blivit för svår och fick
inte ha befäl längre, på gotska kusten nånstans. Med man och allt. Jo,
han var alldeles omöjlig, kapten Storm! Men sjön kände han till. Och han
tog ett ståtligt avsked av sjön, då han gjorde sin sista resa med skutan
och hade fått reda på att han inte skulle få fortsätta, fast han tjänt
in så mycket pengar med den. Vi kom för fulla segel in i
Grisslehamnshamnen för en ostlig rivare, och han ställde sig själv till
rors och körde opp henne mitt för där vaktmästar Sandberg bor nu. Opp i
strand rent av, och där stod hon. Och så sprang han i land och skrek åt
redarna: -- Där har ni henne nu, och nu kan ni begagna henne till
avträde eller vad fan ni vill!
Jag skulle vilja kunna berätta så bra som Janne Mattson. Jag är för
litet fackman för att kunna ge en exakt bild av det han gör så levande.
Man måste vara sjöman, men jag gör så gott jag kan, ljuger litet och
talar sanning så ofta jag kan.
Emellertid skall jag ta reda på kapten Storm som nu går på 80-talet. Och
vid en grogg skall han få berätta sitt livs skiftande öden. Nu har han
väl glömt sin ungdoms och mannaålders konster. Han kunde stå på ett ben
med händerna på ryggen och lyfta det andra benet tills han bet i
stortån. I en fransk hamn hade han förskräckligt klått en brottare, som
satt ut en stor summa för sitt besegrande. Och ombord var det inte lönt
att bråka. Ty han var en jätte som skrämde folk med sitt röda skägg,
sina hemska ögon och sina krafter. Men bakom alla sina muskler och
oberoende av brännvin och hädelser och vilda sjömanstag hade han en vek
själ, ett barns själ och var som en far för folket ombord, då någon
behövde hans hjälp. Fast han tyckte om att skrämma först.
Vi göra en ny toddy, och Janne Mattson berättar om sin strandning med
barken Forsete på holländska kusten för 10 år sen.
-- Vi hade gått från Gävle till Arendal och därifrån skulle vi först
till Port Natal och sedan till Bangkok. Allt gick fint tills vi kom i
Kanalen utanför Dangerness. För är kanalen svår på sommaren, så är han
ett helvete på vintern. Och det här var i december. Det kom västlig
storm just mitt för Dangerness och vi måste lämpa det mesta av
däckslasten och börja länsa. Vi länsade tills vi kom utanför Goodwin
Sands och vi hade stått oss bra, om vi hade fått behålla honom västlig,
men han sprang över på nordvästen och blev ännu ettrigare. Det blev
snöstorm och drivisen kom. Vi drevo undan vind i tre dygn med bara andra
stormärsseglet kvar. Förstumpen hade blåst ur liken och vi seglade hela
tiden med oljepåse på kranbalkarna, för sjön var orimlig.
Tredje kvällen kom styrman och lugnade oss med, att nästa kväll skulle
ingen av oss vara i livet, om vind stod på sig. Men jag tyckte, att han
gjorde orätt med att prata så där, för så länge det finns liv, är där
hopp.
Klockan 12 mitt i svarta natten fick vi syn på IJmuidens fyr mellan
sjötopparna och då fanns intet att göra, så djävligt som vädret var,
annat än att tänka på Zandvoorts räddningsstation. Vi närmade oss land,
det hjälpte inte att försöka hålla sjön. Vid 4-tiden fick jag gå till
rors, ty jag var erfarnast och styrman kom och surrade mig fast. Fan och
inte jag ville gå surrad till botten, utan jag löste mig. Så kom han och
surrade mig igen, men jag gav orderna fan! Jag löste mig, för jag ville
vara ledig. Att stå surrad till rors är ju som att vara korsfäst, då man
stöter på!
Klockan 5 signalerade vi med bloss och fick svar från stationen. Då gav
gubben order att styra rätt på land. Besättning och gubben gav sig upp i
riggen i vanterna på båda sidor utom andre styrman som stod akteröver
och hällde ut dämparoljan, men rätt som det var tyckte han, att sjöarna
blev för svåra, slängde damejeannen och gav sig opp i riggen han med.
Nu var jag ensam på däck och styrde rakt på land. Vi såg det ligga svart
framför oss över brotten som lyste och kokade, men jag tänkte: Jag
stannar på min post, hända vad som hända vill, det kan inte bli värre än
döden, och dö måste vi alla.
Då hörde jag, hur det dånade till bakom mig, det fräste och mullrade,
och en brottsjö kom svart över mitt huvud. Jag hukade mig omedvetet, och
så föll den. Det var sista brottet, innan hon törnade. Sjön tog bort
aktre lästången, skylightet på rufftaket, ruffdörrarna och jag följde
med och kom ut i sjön ungefär mitt för mesanriggen. Jag åkte längs sidan
i fraset och kände och trevade under farten på plankorna och hann tänka
att nu tar jag avsked ordentligt av den här skutan. Men just som jag
förstod att jag inte skulle kunna hålla andan längre, kände jag en ända
utanpå min högra hand. Jag högg tag som själva fan och började arbeta
mig opp. Jag var nästan kvävd då jag fick luften. Ändan som blev min
räddning satt fast i nagelbänken på mesanriggen och hade spolats över
relingen med den sista sjön. Jag kom upp i riggen alldeles under kapten.
Han hade sett, att jag blev borta med brottsjön och han skrek ned till
mig: -- Aldrig trodde jag, att jag skulle få se timmerman mer!
Jag svarade, att jag tyckte det var förståndigast att gå ombord, för att
ligga ute i sjön i sådant här väder kan inte vara någon framtid. Men gå
nu ner ur riggen, för när vi törnar, kan den gå när som helst och då är
det slut med oss allihop! Jag visste vad jag sade, för jag hade varit
med förr.
Alla knallade ner ur riggen och i nästa ögonblick högg hon i. Där låg
hon och högg och högg och åkte fram för varje hugg ett litet stycke
mellan brotten. Vi ställde oss och höll oss fast i nagelbänken runt
mesan. Så började hon ligga över åt båda sidorna och för varje gång med
en så djävlig fart, att vi inte fick fäste med fötterna, utan benen stod
rätt ut i luften på oss varannan gång på den ena sidan och varannan på
den andra.
Man tycker, att tiden är lång, då man håller på med sånt där, men nog
höllo vi på 20 minuter på samma vis och det kostade på armarna. Litet
var funderade på att ge tappt och lägga av.
Men plötsligt kom en sjuhälsikes sjö och svängde henne, så förn kom
utåt. Det var vår tur. Vidare hade det kommit vatten i henne, så hon
blev tyngre. Och förn klöv sjöarna så att hon låg rätt stilla och
småhögg. Vi sågo blossen i land och väntade räddningen.
Då hördes den första raketen fräsa och slå ned i vattnet mitt för aktern
så nära, att det fattades bara ett par famnar i att vi blivit
ihjälslagna.
En lång stund gick och så sköt de igen. Då löpte pilen över mesanriggen
och en man gick upp och fick ner linan.
Vi började hala åt oss trossen alle man och gubben med. Det var ett
styvt arbete, ty vi låg långt ute, och just då vi hade trossen så nära,
att knopen satt utanför hackbrädet, sprang linan. Hon var för smäcker
för det avståndet.
Det hade blivit så ljust, att vi såg, hur de kom körande med livbåten
för att försöka med den, men brotten var för svåra. Först efter två
timmar kunde den fås ut. Vår tur var, att vi törnat på vid högtid.
Klockan 10 på förmiddagen hade vattnet gått ut så mycket, att de vågade
närma sig oss. Då var all fara över -- nära på -- utom svårigheten att
komma ombord i livbåten. En man i sänder stod klar på hackbrädet och
hoppade handlöst ned och greps som man tar en boll. Och sist kom gubben,
han var en liten satt karl och kunde inte hoppa i rätta ögonblicket, då
båten var högst i sjön, utan kom på huvudet och vi trodde att han skulle
slå ihjäl sig, men holländarna klarade honom fint, han fick inte en
skråma. Holländarna voro styva sjökarlar. Jag skall säga, att det är
inte lätt att hålla en båt ifrån en fartygssida med årorna. Men de var
vana. Och då vi alla tolv var bärgade, vändes mot land. Tre brottsjöar
gick över både båt och manskap och efter varje sjö såg holländarna på
oss och skrattade -- och vi skrattade med -- vi kunde ju inte tala med
dem. Och då livbåten högg i botten, kom mera folk ut och bar oss i land,
vi fick inte gå själva fast vi ville, ty bottensanden är lös, och då man
är utarbetad, kan man ju dråsa omkull och försvinna. Det är inte lätt
att hålla reda på tolv man ibland brottsjöar, där vattnet når en under
armarna. Och räddningsmanskapet ansvarar för alla.
I land stod en vagn, en skrinda, som skulle föra oss till själva
Zandvoort, som är badort och allting. Men att åka i december, utan en
torr tråd på kroppen, hör fan till. Och vi sade ifrån. Efter en stunds
tecknande fick vi var sin ordentlig konjak och fick gå. En massa folk
följde oss, badgäster från Zandvoort och annat folk från Haarlem, som
ligger nära intill och alla var vänliga och kom med mat, konserver och
sprit av alla slag. Ja, då vi var räddade, är det inte mer att säga!
Men nog är sjömanslivet det slitsammaste av allt. Säg mig något yrke som
är värre! En sån här historia begriper inte landsbor -- de har ingen
aning om vad en sån där resa betyder, om de nu ha aning om någonting för
resten. Om någon skulle gå opp i land och fastna under en granrot, det
skulle de möjligen begripa, men ta mej fan de begriper en strandning.
Bönder ä bönder, om man också förgyller dem och sätter en cigarr i
käften på dem!


En seglare.

Fondmäklare Sundgren var en fyrtiofem års man av så kallad vanlig typ.
Han hade inga så kallade andliga intressen i så kallad högre mening. Han
förtjänade bra med pengar, tyckte om goda middagar och whiskygrogg, ägde
en sockerbagarvilla en halvtimme från staden och en segelbåt som han ej
kunde sköta. Han var litet fet -- punschmage och svensk vall -- och var
blond samt svettades, till och med om fötterna.
Även fondmäklare måste dö. Sundgren hade egentligen aldrig tänkt tanken
på döden fullt ut -- i likhet med de flesta människor för övrigt. Han
hade visserligen sett folk dö och rest i täckvagn ut till Nya
Kyrkogården och med allvarlig min tryckt änkors och änklingars händer,
men han hade -- kan man nästan säga -- icke tänkt sig in i att han själv
skulle däran en gång. Han hade möjligen då och då ryst inför mysteriet,
men en cigarr och en grogg eller tanken på affären hade distraherat
honom, så att man kan nästan påstå, att han var ganska obekymrad, vilket
inom parentes borde vara det normala. Alltså kunna vi kalla Sundgren
normal även i fråga om dödstanken.
En vacker sommarkväll sade hans hustru till honom: -- Hör du Julius, jag
har inte fått något bud efter ölkorgen, som styrman satte i land på
Lindströms brygga, den slarven. Karlsson är ledig i kväll och ingen vet
vart han har gått. Han är ute och super igen förstås. Du kan gärna ta
och segla efter ölet!
Sundgren kände en viss känsla av obehag vid tanken på att behöva segla
ensam, fast det blåste en den allra hyggligaste fruntimmersbris, men han
skämdes att visa, att han var rädd. Detta var dumt av honom, ty hans
hustru skulle ha förstått det och till och med hindrat honom att segla
under sådana förhållanden, men han hade alltid sökt inbilla henne, att
han var född seglare och gladdes åt hennes beundran och trygghet i
medvetandet om hans skicklighet. En sådan svaghet är nog vanlig hos män
av Sundgrens kvalité. Den kan vara ödesdiger, men de lita på sin tur att
alltid i båten ha någon, som i vidrigt fall räddar situationen. Alltnog
-- Sundgren avseglade för att upprätthålla sitt anseende i makans ögon.
Häri ligger ju en viss djärvhet, en egenskap som icke lär vanpryda män,
men överskottet av dumdristighet förringar i viss mån det karlaktiga i
Sundgrens handlingssätt.
Till Lindströms brygga hade han medvind och det ofarliga i seglatsen
åstadkom -- ett föga invecklat psykologiskt fenomen -- att han kände sig
som en gammal navigatör, en sjöbjörn för vilken rundandet av Kap Horn
under orkan blivit ett till äckel tråkigt vardagsgöra. Det kårade litet
ibland och båten sköt bättre fart. Sundgren tyckte inte riktigt om
kårarna, ty han förstod att han måste kryssa på hemvägen, och han hade
aldrig fått riktigt klart för sig, hur man tar en by. Han var bara van
att sköta focken.
Emellertid lade han till vid Lindströms brygga så gott han kunde, det
vill säga, att om hans båt varit några gånger större hade Lindströms
brygga varit bara ett vackert minne. Ölkorgen stod där otullad och all
right. Sundgren öppnade en halv pilsner, tömde den med välbehag, tände
en cigarr, halade ned korgen midskepps, löste förtöjningsändan, gav
bryggan en knuff och anträdde återfärden.
Små blå skyar svepte över fjärden och Sundgren kände, att han stod inför
en uppgift. Han trodde sig minnas, att man måste hålla så nära vind som
möjligt för att ej pressa ned båten, och han visste också, att man måste
segla något så när liberalt för att komma någon vart, men han var så
rädd för byarna, att han glömde hålla farten. Rätt som det var stillnade
det hastigt. Sundgren föll av för att få vind, men den bara fladdrade i
seglen. Plötsligt såg han en svart by komma emot sig, han försökte ta
den, men hade ingen fart, storskotet höll han förstås krampaktigt fast i
-- och i nästa ögonblick låg båten på sida. Ölkorgen ramlade i med klirr
och buller, Sundgren släppte omedvetet roder och skot och sög sig fast i
korggrepen -- ty det var ju ölkorgen han skulle hämta. Korgen var av
järn och han följde med ett par meter, innan han släppte tag och begrep,
att han var på galen väg. Så slog han och arbetade med armar och ben för
att komma upp, och då han äntligen befann sig med huvudet över
vattenytan och fick dra ett långt andetag, var båten försvunnen med
segel och allt.
Rådvill trampade han vatten och började fatta, att han verkligen var i
stor fara. Då dök en av båtens lösa tofter upp alldeles framför honom.
Han grep den hastigt och utan att tänka på, att han måste hålla sig
mycket lugn och stillsam för att kunna dra nytta av dess bärighet, han
kom åter med huvudet under vattnet, släppte toften och började tänka
inåt sin egen hjärna: Lugn! Lugn!
Han måste söka simma i land och dit var ganska långt. Han måste
koncentrera sig på att ej trötta ut sig.
Skorna kunde han ej ta av sig, och snart kände han fötterna obevekligt
dras nedåt.
Plötsligt lyste det till i hans medvetande. Det kom som en blixt, en ny
okänd rymd öppnade sig för hans själ, och denna rymd var glasklar och
oändlig och sade till honom: -- Nu skall du dö!
Det förekom honom som om dessa ord träffade hans trumhinnor både utifrån
och inifrån. Återigen hörde han dem: -- Nu skall du dö! -- och de
upprepades allt hastigare som då en maskin sätts i gång -- tills de
blevo ett enda sjungande monotont surr och vin som av remmar och hjul:
Döööö -- -- --
Stående upprätt i vattnet rörde han endast armarna och stirrade mot den
gröna kvällshimlen där röda moln summo. En oändlig trötthet kom hans ben
och bål att domna och han tyckte, att han levde endast med hjärnan och
armarna. Och hela tiden sjöng det allt närmare och närmare: Döööö -- --
-- Nu var det inne i hans öron, inne i hans huvud det sjöng, mitt inne i
huvudet, hans lilla fattiga fondmäklarhuvud.
Då blev han varse sig själv -- sången och surret tystnade -- han blev
varse sig själv liggande i en vassbänk och vaggande i en stilla dyning.
Bara hakan och den ljusa västen syntes i vattenbrynet. En båt kom i
vasskanten och en röst sade: -- Nej, vad är det som ligger där? Någon
petade till honom med åran, så att huvudet kom att gunga upp och ned,
men han kände det ej, såg det endast och hörde hur en grov karlröst
ropade: -- å fy fan, det är ju ett lik -- det är Sundgren, fondmäklarn
-- vi få ta'n på släp -- fan ska ta'n ombord -- slå en ända om klövarna
på'n så ror vi i land -- -- --
I samma ögonblick vaknade Sundgren vid att någon höll honom i ena örat
med ett fast grepp som gjorde ont. Han slog upp ögonen och ville tala
men kunde inte, ty han hade fått in vatten för många dussin groggar. Han
bara gurglade och stirrade fånigt på en gammal käring som låg framstupa
i aktern på en sköteka och höll honom i örat.
-- Det var sista ögonblicket, grosshandlarn, sade käringen. Kan
grosshandlarn ta sej ombord själv, annars slår jag en ända under armarna
på grosshandlarn, så får grosshandlarn släpa med tills grosshandlarn
kommer på grundvatten. Full med vatten, kan jag si, det blir att kräks
några dar, men det går över.
Sundgren gurglade hjälplöst.
-- Han kan välan hålla sej i relingen medan jag slår akterändan om
honom.
Sundgren grep matt tag i relingen och kände hur ändan drogs under
armarna på honom. Han hörde en knop göras med ett vant ryck och märkte
snart, att ekan var i rörelse.
-- Håll nosen över spat, grosshandlarn, annars ä han räddad förgäves!
hörde han någonstädes från himlen.
Mitt i alltsammans återfann fondmäklare Sundgren sig själv, och hans
första tanke var: Skandal! Skandal. Herrgårdsfiskarns änka hade räddat
honom från drunkning.
Han kände fötterna skrapa mot en stenig botten, grep fastare tag i
båten, hasade sig efter och hade om några ögonblick fast mark under
fötterna.
Han var ganska våt och vattnet rann ur näsa och mun.
-- Vet grosshandlarn va skot är till? Di är att skota an med och att
släcka på och att lägga av, om det kniper. Det är många stockholmsherrar
som ligger på sjöbottnen för att dom inte har haft reda på det. Åka i
droska är en sak för sig och segla är en sak för sig, ska jag säja och
det är tjyven till skillnad på dom.
Fondmäklare Sundgren grep efter sin plånbok, tog fram en dyvåt tia,
räckte den åt gumman och gurglade fram: -- Tack, mor Britta, här är lite
till kaffe -- men på det villkor, att mor Britta inte nämner ett ord
till någon om det här. Det var ju en olyckshändelse och det var en
förskräcklig by som kom -- -- --
-- Ge sej aldrig ut mer ensam, grosshandlarn -- säg till mej, ska jag
gärna följa med, men gå inte i båt mer utan folk med -- va ska frun
säga, då hon får se grosshandlarn så där, nya kläderna rakt förstörda
och hatten borta, ja, si di stockholmarna, di stockholmarna, di frågar
då inte efter liv eller pengar mer än jag efter en snorgärs. Tack så
mycke, grosshandlarn för pengarna, jaja, livet ä ju också värt nånting,
så jag skäms inte att behålla dom. Ska jag ro grosshandlarn hem?
Fondmäklare Sundgren skämdes att ha blivit räddad av en käring.
-- Nej tack, mor Britta, jag går, det är inte farligt med mig, jag
känner mig helt kry nu. Men kom ihåg! Låt det här stanna mellan oss.
Kanske det var för litet -- varsågo här är en femma till!
Fondmäklaren är åter i staden och berättar icke ogärna om den förfärliga
storm han ridit ut, då han skulle hämta ölet vid Lindströms brygga. Det
kom en orkanby och han höll upp emot den så länge han orkade. Men
människans krafter äro begränsade och han måste lämna sin kära båt för
att söka sig inåt land på en toft. Han underlåter icke att berätta hur
ens hela liv passerar förbi en de ögonblick man väntar döden. Men sjön
är fortfarande hans kärlek. Den som en gång känt hur härligt det är att
hålla i skot och rorkult när skummet ryker över de vida fjärdarna, och
vet att han kan klara sig i det längsta, han överger aldrig sitt älskade
hav. Skål!
Han säger det kanske icke fullt så poetiskt.


Midsommardans.

En kväll vid midsommartid. Jag är ute i kajak och överraskas av dimma
som kommer drivande norr ifrån med en vind som icke berör vattenytan.
Den släpar över sjön med söndertrasad botten och min rock blir grå av
små våta pärlor. Men plötsligt sjunker den och jag är inne i molnet.
Kajakspetsen ser onaturligt avlägsen ut, vattnet får dimmans färg och
jag sitter som i ballong, ensam i rymden utan annat sällskap än två döda
grisslor, vilkas fötter lysa som blod på den grå segelduken.
Men i fjärran hör jag ljud som av en propeller, regelbundna, taktfasta,
och mina öron inbilla sig ana en avlägsen musik, en myggkvartett på en