Äventyr och hugskott - 6

-- Ja, det tycker jag verkligen också.
-- Jag menar, man skall fatta sin ställning -- man skall, man skall --
-- --
-- Ja, vad skall man inte. Kristin, var så god och slå er ned i soffan
hos fru Weyler och tag en kopp av det där kaffet, som frun säger vara
dåligt. Det är ju hennes rättighet att tycka det vara uselt, men -- --
--
Min hustru: -- Nej, nu går det för långt!!!
Fru Weyler: -- Professorn är som alla karlar, en -- -- ja, en brutal,
ja, en, en -- -- --
Jag: -- Som kvinna uttrycker ni er naturligtvis dunkelt, jag är en -- en
brutal -- -- ja, ni kan inte uttrycka er bättre, ni vet tydligen inte
riktigt vad jag är, men här har ni Kristin, som verkligen är den enda
logiska i hela ert sällskap. Hon har varit nog förståndig att inte ge
svar på något som inte var en fråga. Ni vill att Kristin skall ha
rösträtt. Rösträttsfrågan är ju inte avgjord än, men som förtryckta
kvinnor skulle ni väl kunna rådgöra med Kristin och planera för er sak.
Kristin hade sjunkit ner på närmaste stol. Hon var överväldigad.
-- Får jag gå nu, professorn? Och skall jag koka nytt kaffe, frun?
-- Nej, kära Kristin, fördärva nu inte mitt ärliga arbete. Kristin skall
vara målmedveten, _målmedveten_! Tänk att Kristin är ju medborgarinna
med samma rättigheter som de här damerna. Och en gång kan det bero på
Kristins röst. Allt kan ramla på grund av Kristins sympati eller
antipati. Därför gäller det att vara lugn, kall, beräknande och framför
allt att slå opp med poliskonstapeln, ty Kristin skall vara _fri_, för
att kunna bestämma över sig själv och över andra. Förlåt för resten att
jag säger Kristin! Tillåt mig säga fröken Larsson! Jag hoppas, att
fröken Larsson skall bli riktigt god vän med damerna här, och vill ni
prata någon gång, så får ni gärna begagna våningen -- -- --
Fru Weyler reste sig upp i hela sin maskulina längd.
-- Jag förstår mycket väl, att professorn vill göra sig lustig på vår
bekostnad. Men nu vill jag taga avstånd. Jag kommer aldrig mera i
professorns hus. Kom ni, Olga och Anna! Jag ser att fru professorskan
håller på att gå över på sin utmärkta mans sida. Det är vackert, det är
intelligent, det är storartat att kunna byta om åsikter som man by -- --
by -- --
-- Som man byter skjorta, sade jag. Ni har i alla fall något kvar av er
kvinnlighet, då ni inte kan tala ogenerat om underkläder!
Min hustru var förkrossad, men jag blinkade åt henne med vänstra ögat.
Så litet behövs det! Blinka bara åt en kvinna med vänstra ögat och hon
följer dig genom dödar och helveten. Sådana äro de: Ljuva och stora i
sina känslors naivitet -- men då de ge sig in på männens område, bli de
vidriga och små.
Kristin sade, i det hon neg: -- Får jag gå nu, goa professorn?
Jag svarade: -- Min bästa fröken Larsson, ni får gå, men endast för att
komma igen. Ni skulle göra mig och min fru en obetalbar tjänst, om ni
ville hjälpa edra nya systrar på med överkläder och galoscher -- -- --
-- Det behövs visst inte! hördes ilsket och målmedvetet fru Weylers
röst.
-- Jaså, det behövs inte! Ja, jag misstänkte det! Men fröken Larsson
skulle göra oss en fenomenal favör, om fröken Larsson just nu skulle
vilja försvinna i poliskonstapelns och er jungfrubur!
Jag hörde, då kvinnosakskvinnorna öppnade tamburdörren: -- Den där är
inte klok!
Nej, kanske inte, men faktum är, att jag har haft frid sedan dess. Frid!
Du förstår, vad som menas med detta heliga ord. Min hustru kom och grät
och sade, att jag ville mörda henne. Men jag frågade: -- Tycker du
verkligen om fru Weyler, fru Varén och fröken Pasch?
-- N--neej!
-- Nå, då så! Och du riktade ju ingen fråga till Kristin?
-- N--neej!
-- Nå, alltså hade Kristin rätt, då hon inte svarade. Och en sak! Du
ville ju vara artig mot de där fågelskrämmorna?
-- Ja--a! Ja!
-- Medge då, att det hade varit juste av dig, att först prova av kaffet,
innan du bjöd det åt dina gäster. Man måste veta, vad man bjuder på, har
jag inte rätt?
-- Jo--o!
-- Du reagerade, därför att jag i Kristins närvaro satte ditt och hennes
förhållande i debatt, inte sant?
-- Ja, du var grym, för man sätter väl inte sin fru på det hala i
tjänstfolkets och främmandes närvaro!
-- Men du kritiserade Kristin i gästernas närvaro och glömde hennes
människovärde! Medge det!
-- M--jaa!
-- Det är alltså en läxa, det här?
-- N-- --jaa!
Nå, jag vill inte berätta om fortsättningen på vårt resonemang. Men jag
har med glädje konstaterat, att de där satans rösträttstribaderna inte
gå hem till oss mera -- -- --
-- Men jag tycker ändå, att du var något brutal, då du kritiserade din
fru i pigeschens och de där kvinnornas närvaro!
-- Min gosse -- du glömmer att jag är professor i filosofi -- och som du
vet, spelar logiken en viss roll där.
Jag glömde att tala om, att vi sutto på Furusundsbåten på akterdäck med
en halv blå Grönstedt, cigarrer och kaffe. Måsarna följde oss och en
labb var med. Det var labben, som kom professorn att tänka på kvinnor.
Jag sade åt honom, att han var cynisk. Men han log bara.


Tankar vid årsskiftet.

Jag undrar verkligen om en riktig svensk har några tankar vid
årsskiftena. Han är för däst av den feta maten och de många glöggarna.
De enda som måste ha tankar, om också inte så särskilt originella, äro
vi som skriva kåserier om de alltid lika märkliga årsskiftena. Jag har
skrivit åtminstone 25 nyårskåserier, vridit och vänt på ämnet och kramat
ur det ända till ökentorrhet, så nu borde vi kunna antikvera det och
hänga upp det i Nordiska museet. Nåja, sekelskiftena äro inte vidare
tacksamma heller. Flertalet av Strix' läsare har ju upplevat ett sådant.
Var det något särskilt? -- -- -- Jag kommer inte ihåg nu, men helt
säkert gjorde jag mitt till för att celebrera det.
Tacka vill jag däremot ombyte av geologiska perioder. Ett sådant ombyte
lär dock försiggå så långsamt att kåseriet, om det gjordes riktigt
samvetsgrant, torde bli till och med långrandigare än dessa rader -- --
-- och det vill jag bespara läsaren.
Nej, låt oss nu gaska upp oss! Låt oss komma överens om att ha riktigt
trevligt tillsammans under 1908! Ha ha ha! Klang det där skrattet äkta?
Det beror naturligtvis på uppläsaren -- ty detta föreläses antagligen i
alla svenska hem. Äktast låter det alltså i Frippes eller Forsells
munnar. Vi andra som äro klena teaterspelare göra det ihåligt, vemodigt,
uppskruvat, oäkta, ty vi tänka: -- I år blir jag ett år äldre, och min
pyramid är inte halvfärdig än -- -- --
Nej, min läsare, tänk inte på att du blir äldre och närmar dig det
oundvikliga, utan bekransa dig med mig och sila ditt vin.
-- -- -- Nunc pede libero
pulsanda tellus!
Vet ni, det är verkligen svårt att skriva ett medryckande kåseri om
årsskiftet. Redan många gånger har jag under nedskrivandet av dessa
rader stirrat på en fläck och tänkt mig in i Det Oundvikliga. Men klokt
folk påstår ju att tanken på detta kommer allt oftare ju mer man närmar
sig den s. k. medelåldern. När den väl är passerad, lär livet le igen.
Ja, jag tror verkligen också att allt är vist inrättat, att det hela är
minutiöst planerat, så ytterligt bra att vi inte kunna komma in med
förslag till förbättringar. Sådant gör man då man är barn eller
riksdagsman eller s. k. framstegskvinna, men vi som ha den högre
visheten, d. v. s. mina läsare och jag, vi göra det inte.
Något som jag konstaterar med stor tillfredsställelse är att allt
förefaller mig skönare, större, mera lockande att fördjupa sig i för
varje dag som kommer. Således också för varje årsskifte -- och det är ju
om ett sådant jag är dömd att kåsera. Varje individ befinner sig varje
ögonblick som medelpunkt i en sfär av oändlig skönhet. Detta är ju inte
så illa inrättat. Man behöver inte en gång slå upp ögonlocken, om man är
för lat. Blunda lika gärna och känn.
Men jag tycker verkligen inte om kvinnans rösträtt. Kvinnan skall bara
vara ljuv. Ljuv! Kommer hon med lösskägg och trampar mig på tårna, blir
jag förbannat arg. Jag vet få saker som äro mig så motbjudande som
kvinnor i karlkostym. Även andlig sådan. Tillåt mig säga ett ärligt
svenskt fy faen!
Nu hoppas jag visserligen -- och jag tror, att min förhoppning har skäl
för sig -- att fruntimmerna inte komma att använda den där rösträtten,
när de väl fått den. Åtminstone komma de inte att rösta bort snörliv och
höga klackar -- vilket för resten männen, som hittills stiftat lagar,
borde ha gjort, innan det blir försent. De flesta ljuva kvinnor jag
känner, och jag känner verkligen åtskilliga, bry sig inte om rösträtten,
bara de få ha sina hattar och sina snörliv och höga klackar i fred.
Jag tänker mig riksdagen med ett par dussin kvinnor i. Somliga ha barn
vid brösten, och den lyckans gullgosse som är talman och talkvinna (som
också har ett par ungar i en korgvagn bredvid talmansbordet) -- nej,
mitt förstånd svindlar --
Skall då inte en talkvinna få ha trillingar och lägga om blöjorna under
pågående debatt, när hon har de övriga egenskaper som krävas av en
talkvinna? Jo då! Jag skall komma på referentläktaren någon dag, och om
där finns plats bland referentkvinnorna -- jag tänker mig kvinnliga
Millqvistar -- skall jag titta på er där nere, o hjärtetjuvar!
Förtjuserskor!
Var riksdagskvinna måste förstås ha en eller ett par tre stycken andra
förtrollerskor i reserv, då hon är opasslig eller ligger på Pro Patria
-- såvida man inte kan flytta ner Pro Patria till riksdagshuset. -- --
--
Nej, är detta tankar vid årsskiftet? Förlåten mig, men tiderna äro onda
och tankarna löpa så lätt i ett kåseri. Eller ha åtminstone rättighet
att löpa lätt.
Ja, nu få vi se hur det går under årets riksdag. Vilka omvälvningar
förestå oss? Ska vi inte också ha kvinnliga statsråd vid konungens
rådsbord? Åtminstone borde statsråden få ta sina fruar med dit.
Nej, nu lämna vi det här ämnet. Men kvinnor ha alltid intresserat mig --
intressera är för svagt uttryck. Jag var ju kär första gången vid tre
års ålder, vansinnigt, passionerat -- och lyckligt, vill jag minnas. Men
i kvinnor med rösträtt kan jag inte bli kär, och detta hoppas jag skall
i någon mån avskräcka könet från att kvinnogrant ägna sig åt den s. k.
frigörelsen.
Underligt att jag inte kan låta bli att tänka på kvinnor. Låt oss tala
om naturen i stället.
Det är ganska vackert i skogen nu och skidorna äro i ordning, smorda med
skidsmörja från Carl Liljefors i Uppsala. Det är det enda preparat som
duger och därför gör jag denna reklam. Jag tänker skicka några flaskor
till mina vänner i Simplicissimus, vilka alla äro väldiga sportsmän och
förstå sig på skidor och bindningar lika bra som på europeisk kultur.
Två rävar äro i dagarna skjutna för mina hundar, ledsamt nog inte av mig
själv, ty jag var i Småland. Havet går i väldig dyning efter juldagarnas
stormar. För övrigt har jag en massa nya böcker, som inte äro så
särdeles underbara. Men jag har några gamla som stå sig.
En hel del nyårsönskningar har jag fått, vanligtvis vykort från skilda
delar av den mer eller mindre civiliserade världen. Det är trevligt att
bli ihågkommen. Kanske är det en svaghet att tycka så. Och någon styrka
ligger det inte heller i att inte besvara korten. Men jag menar
verkligen väl med alla och önskar dem så mycken lycka att jag blir helt
varm vid tanken på denna fenomenala lyckas pyramidalitet.
Om detta har blivit ett nyårskåseri, så är det inte min förtjänst utan
min kamrat Anders Forsbergs, som telefonerade och sade att jag måste
skriva något. En roman hade jag inte hunnit med -- och jag har verkligen
haft en så fridfull jul och ätit så mycket julmat och druckit så mycket
glögg, att jag inte tänkt på årsskiftets befintlighet.
I alla fall fick jag tillfälle ge kvinnornas rösträtt -- nu är jag där
igen -- en släng. Det var välgörande.
Nej, en kvinna skall vara så inrättad att hon, klädd med utsökt
raffinemang, d. v. s. mycket enkelt, i varje ögonblick är beredd fråga
sin herre sultanen, vad eller om han önskar något, med vad hon får äran
förljuva hans höga tillvaro. Och om då sultanen riktar sina orientaliska
ögon på hennes ljuva, skira gestalt bara för milliondelen av en sekund
skall hon känna sig belönad med Indiens alla skatter. Hennes lilla
hjärta skall man känna som då man håller en fågelunge i handen. Men i
samma ögonblick växer hon och blir en hög gestalt som skriver goda och
vackra lagar utan rösträtt.
Ja, adjö med er! Nu begrava vi det här året 1907. Jag går och ligger ut
1908. Detta är visserligen en kvinnlig sysselsättning, men jag inbillar
mig, att det inte blir ordentligt gjort, om jag inte gör det själv.
Gott nytt år!


Midsommarstång.

Midsommarafton med trist och mörkt hav under regntunga moln. Men
midsommarstången skall resas och dansen trådas, om det också regnade
hagel n:r 14 som i förmiddags.
Alla äro där. Jag och skräddar Nylén, som varit i Brooklyn ett halvt år
och sytt västar, skeppar Östergren med tummen, och bodbetjänten, och
Karlström som går utåt med fötterna, och Matts Ers Janne, full som ett
halvt dussin svin, och Nilsson, som för ovanlighetens skull är nykter,
fast hans haka darrar efter otaliga kaskorgier och Kap Hornpasseringar.
Alla flickorna äro där, Kristins Agusta med läppen och vackra Mari och
Hulda, rundgattad som en Villettemodell, och den sköna Karolina,
härligast bland kvinnor, med renässans i profilen och läppar törstande
efter kyssar med smak av Ljunglöfs tvåa. Och tjugufem andra
människobarn, som andas bakteriefri havsluft. Jag räknar inte
sommargästerna, de utklädda inkräktarna i engelsk uniform, knäbyxor och
rutiga mössor och löjliga åthävor och miner, piprökande, därför att det
går an bara på landet, och med en näston som skall fastslå deras
ställning som överklass. Kanske det inte är i näsan tonen ligger, men
någonstans är det, jag ger fan var för resten. Prosit!
* * * * *
För ett par timmar sedan stod en regnbåge med klart spektrum och vid
båge över hamnen. Bakom den lågo hav och moln mörkblå och en mås lyste
vit och svart innanför den. Och ett litet segel längst ute. Det
fladdrade som om de höllo på att ta in rev, och jag önskade dem lycka i
deras företag, ty jag vet hur svårt det kan vara att ta in rev under
storm. Vad det blå med solen i verkar himmelskt efter en åskby! Det är
som en befrielse. Man vill famna universum. Man vill skratta. Man är
glad och blir djärv. Och är man under segel, blir det långgrogg. Detta
är en parentes.
* * * * *
Man har saxar och stag i ordning och majstången börjar höja sig. Den är
tung av björklöv och toppen går uppåt bara tum för tum. Alla kommendera.
Det är sjöfolk och flickor som hålla i stagen och var och en ger råd.
Det skrikes, det skälls. Det är mera väder än muskler och eftertanke.
Men det är liv och barnkammarlek och ett mål -- detta att få stången
rest. Skräddaren är värst. Han springer från stag till stag och hans
röst ljuder samlande och manande som en stor demagogs. Plötsligt
passerar han mig, där jag angjort mitt stag vid staketet, och han kommer
ihåg, att han varit i Amerika. Han säger: -- Good evening, sir! och så
gör han ett par snedsteg, ty han är icke alldeles alkoholfri -- Nice
evening, isn't it?
Jag svarar: -- Hugg i därborta, där det behövs! och skräddarn rör sina
bordsfötter i anvisad riktning. Flickorna fnittra och Matts Ers Janne
skriker tvärs igenom stimmet: -- Hugg i, skräddare, dä här ä djävlar
anamma annat än skära till västar!
Nu kommer Flodin med byxorna fladdrande om benen och den blå halsduken
snobbigt knuten om tjurnacken. Han går med händerna i fickorna och
mössan på sned över vänstra ögat. Han blossar på en cigarr, undfången av
en sommargäst, som han seglat i sin snipa, och han är våt efter åskbyn.
-- Behövs det ett tag, så bara säj ifrån! Behövs en man i en ända? Hoj,
säj ifrån, snorgärsar! Va faen ä dä för gryn som håller i tampen här?
Jasså, d'ä jänter! Bort mä klorna från staget, säjer ja! Annars gifter
ja mig mä er på fläcken! Di håller kvar -- jäkla jänter -- ja ja ja, ja
_ska_ gifta mej mä er, små romsikar! Men vi ge oss te tåls tills vi får
opp spiran!
Och Flodin ställer sig bredbent och håller staget, medan jäntorna
beundra hans väldiga armleder och hans väldiga mullbänk. Hjärtan klappa.
-- Håll an där! Fira ett slag! Håll an säjer jag! Ge skräddarn en på
plytet om han inte håller an!
Flodin ryter och flickorna längta efter hans väldiga axlar och hans gula
grisögonhår, där det lyser blått emellan.
-- Nu kommer hon! Håll an bara, så kommer hon! Å hiv, å hej!
* * * * *
Det är nästan natt och gräsets gröna färg blir djupare. Alarna stå som
svarta silhuetter och vattnet blir innehållsrikare och mer för fantasin.
Brisarna gå som en sådd in mot land, en sådd av svarta prickar på en
vitriolåker, och skogen mitt emot på andra sidan viken blir diger av
färg över de svartvioletta klipporna.
* * * * *
Grönt är färgen. Rik, mättad, havande. Jag tycker till och med att
flickornas skratt och småpratet ur de skilda grupperna har något grönt
över sig i skymningen.
* * * * *
Nu är stången rest. Jag gör två halvslag med mitt stag om en påle och
hänger upp sladden, som man hänger ett fall på en nagelbänk. Ett
handklaver börjar ljuda. Jag går hem för att skriva det här.


Till Tromsö.

Framför mig på bordet har jag en bensnäcka, innerörat av en val. Då jag
lyssnar i snäckans öppning måste jag som rutinerad skald nödvändigt höra
en massa saker.
Jag hör Ishavet brusa och ejderns lockrop och hur polvindarna kamma
fjällsidornas dvärgskogar. Jag hör sugningen av sjön, då den arbetar
under isbergens flytkanter och storkobbarnas parningsrop och tusen läten
ur köldens och de eviga isarnas rike.
Det är natt, och vi ha nyss lyftat ankar för att gå söderut ur
Salangenfjorden. Mina reskamrater sova och jag mediterar över papperet
för att dra ut quinta essentia av mina erfarenheter. Med anledning av
det hårda vädret har jag en whiskygrogg inom räckhåll. Få se, om den kan
hjälpa, när minnet sviker.
Vi lämnade Narvik på kvällen klockan 7, somnade och befunno oss efter 12
timmar i Salangenfjord på väg till Tromsö. Där läto vi maskinen hämta
andan en halvtimme och svängde norrut genom Solbergfjorden. Under
Kistefjället började det snöa. Topparna gömde sig i snömoln, men genom
rämnor i molnen lyste solen på fjällsluttningarna högst upp -- glimtvis
-- och det behövdes. Ty Nordlandsfjordarnas monotona skönhet gör en
slutligen likgiltig för detaljer. Allt är så vackert och väldigt, men
ständigt lika vackert och väldigt. Man längtar efter ett snöskred --
eller utbrottet av en ny vulkan -- och springvalarna, som följa båten,
skulle jag vilja trycka framfenorna på och tacka dem för den omväxling
de bereda. Men de upptäcka snart att vi inte äro någon större val, och
försvinna.
Man betraktar de små byarna, som dyka upp med långa mellanrum. Tätt
under fjället ligga de och gömma väl som alla andra mänskliga boningar
på magasinerad lycka och magasinerade kval! Vi beundra Nordlandsbåtarna
och listerbåtarna som vi passera. I snödiset tyckas de större än i
verkligheten och ha en besättning av jättar. De äro på väg från Lofoten
till Finnmarksfisket och ha pengar ombord, och däruppe finns mer pengar
i havet.
Ejdrar och skarvar lyfta ur vår kurs och måsarna göra en sväng för att
utröna vår matnyttighet.
Snömolnen fälla allt större flingor och till slut hänger himlen tätt
över masttoppen. Det friskar i och ibland försvinna fjällsidorna
alldeles. Flingorna flyga horisontalt och fastna i lovart på stag och
rundhult. Vi närma oss Tromsö och Ishavet.
Men än ha vi fri sikt, fast den ej är många meter hög. På
Malangenfjorden börjar båten rulla och stampa, tills vi få lä under
Kvalö, ty han blåser västlig. Och efter 12 timmar från Salangen, alltså
klockan 7 på kvällen, skymtar Tromsö som en japansk lavering genom den
börjande skymningen.
Detta är alltså Tromsö!
Det är ebb och vi få äntra upp i livbåten för att komma i land. Så här
års är ankomsten av en ångbåt till Tromsö en händelse, och den
sysslolösa delen av staden är nere vid kajen för att beskåda och undra.
Jag passerar genom skaran med en likgiltighet som inte är alldeles fri
från affektation. Jag hör en röst med något av hotellbetjänt i sig
osäkert fråga: Grand Hôtel? Men frågan föll på sin egen orimlighet, ty
årstiden är icke turisternas. Jag är nämligen här för att köpa solida
grejor till min nya kutter, och jag vill vara så fjärran från begreppet
turist, att jag nästan känner mig generad över den glimt av
människokännedom, som möjligen låg bakom frågan. Detta är väl
uppriktigt, om något?
Vi starta uppåt staden. Men Tromsö är ju en riktig stad med folkliv och
rörelse på gatorna! Jag hade väntat mig en by i vinterdvala med ett och
annat mödosamt nymornat och melankoliskt öga bakom en ojämn ruta
betraktande vandraren. Här trängas stöddiga Nordlandsbor i storstövlar
och bussiga kavajer. Här skrattas, sjunges, småbrottas på gatorna, som
för resten litet varstans påminna om Hamburgs eller Lübecks eller
Stettins hamngator. Här dryftas viktiga saker, man håller varandra i
kragen och skriker -- och talet rör fisk och flickor, öl och pengar.
Ty Tromsö är anhalten för fiskebåtarna, som äro på väg till Finnmarken.
Fisken står högt i pris i år och nu är man bara rädd, att det skall bli
så mycket mera fisk i Finnmarken än i Lofoten att priset sjunker.
Här är jag på Ishavets tröskel. Här utrustas polarexpeditionerna --
eller åtminstone kompletteras utrustningen. Jag köper oljekläder[1], som
väl böra hålla i Östersjön, då de äro avsedda för Ishavet. Jag köper
stenbitskinn, som Hedberg skall göra bokband av, ty jag hänger ännu kvar
med en liten blödande skinnremsa vid kulturen. Jag köper lappdockor åt
mina barn och sjömansknivar, vilkas ändamålsenlighet är utan vank. Jag
köper valbarder, som jag inte vet vad jag skall göra med, och
tolleknivar och vykort -- och jag skriver till mina vänner. Jag går in
på Grand Hôtel och begär en pjolter men får icke, med mindre jag tar ett
rum. Jag begär en halv öl och får en helbutelj åtföljd av ett dussin
smörgåspetrifikat. Ty Göteborgssystemet, vars ändamålsenlighet redan
börjat bli omstridd, där det började, fortsätter sitt segertåg norrut
och bör väl vid det här laget ha hunnit till Franz Josefs land.
[Fotnot 1: Jag blev komplett lurad av handlanden. Oljekläderna voro
förstörda efter fyra dagars segling i Östersjön. Men jag var ju svensk!]
Detta är alltså Tromsö! Med tyska Jugendstilartiklar i butikerna och
vykort -- vy -- kort -- vykort!
Finns det intet särskilt gift för turister? Det finns ju något som heter
ratin för råttor, som verkar absolut förödande. Råttorna försvinna helt
enkelt. Kan ingen uppfinna något turistin?
Men det är ju bra att det kommer in pengar till Norge. Jag köpte
valbarder, och säljaren förklarade helt opåkallat: -- Nu koster de fem
og tyve öre stykket. For turister koster de en krone. -- Och en som
emballerade ett kobbeskind, och begärt 6,50 för det, sade plötsligt med
nordlänningens hela älskvärdhet: -- De faar det for 6 kroner.
I vilket land prutar man eljest själv? Jag ser något vackert i detta,
men opraktiskt måste det kallas.
Ju längre det lider på kvällen desto livligare blir rörelsen. Butikerna
äro öppna fastän klockan närmar sig 12. Och fiskarpojkarna flirta med
det kvinnliga Tromsö som ännu är ute i rörelsen och vilket kanske för
resten med anledning av Finnmarksfisket bara är ett tillfälligt
kvinnligt Tromsö. Sång skallar i gränderna. Det skrikes om »juling», och
tolleknivarna sitta kanske löst; man faller varandra om halsen och tar
danssteg, ställer sig i boxningsattityd, medan snön faller tät och våt
och lamporna släckas en efter en.
Jag klättrar ombord igen, sover och då jag vaknar, är det full
snötjocka. Man ser icke ens Tromsdalstinden tvärs över sundet. Och
söderut står tjockan som en levande vitgrå vägg. Vi lossa förtöjningarna
och styra rakt in i den väggen. Vinden har svängt till sydväst. Allt är
gråvitt, monotont, trist och jag går ned för att omväxlande äta, röka
och sova, tills vi ankra i Salangenfjord igen efter en dags resa. Det
var just då vi lyfte ankar därifrån, jag började denna så kallade
resebeskrivning. Nu då jag slutar, ha vi väl hunnit rätt långt in i
Vaagsfjorden. I morgon bittida vakna vi i Narvik, och jag börjar
hemresan till Grisslehamn, lastad med prov på alla Nordlands skatter.
Och den minsta är icke valörat.


Vår i Lappland.

Jag är sysselsatt med att uppleva en vår i Lappland, en vår med
yrsnö omväxlande med solsken och ett blått sagoskimmer över
Kebnekajsetopparna. Nätterna äro ljusa och båda Lapplands långa dag, den
jag också upplevat en gång.
Jag har studerat den blandning av kultur och ursprunglighet som detta
Lappland är. Jag har inspekterat den vetenskapliga stationen vid
Vassijaure och gjort bekantskap med den unge lundensiske amanuens, vars
liv verkar som en botgöring för aldrig begångna synder. Att av egen
drift åtaga sig att dagligen och nattligen noggrant som ett urverk
avläsa ett besvärande flertal olika instrument kan knappast vara en
uppgift för en yngling, som just skall börja leva, särskilt då
instrumenten äro känsliga som en mans hjärta. Tänk till exempel på
seismografen! Den gav enligt amanuensens försäkran utslag till och med
vid pigflyttningen sistlidna 24 april.
Jag har sett nyutspruckna _tussilagines_ vid Narvik, där Golfströmmen är
livsmotorn. Men här i Kiruna är det bara solen som verkar, och striden
mellan den och mörkret åstadkommer den vårångest jag verkligen känner
trycka på mellangärdet just nu. Jag måste resa mot söder snart och höra
solvärmda småvågor skvalpa mot mina egenhändiga berg och rusta ut mina
båtar och tjuvskjuta litet fågel. Det kan väl inte vara förbjudet, när
man inte skjuter mer än man äter.
I dag har jag varit ute i Lapplands vår. Vi hade hört berättas, att
lappar skulle finnas i Rotsidalen och beslöto att besöka dem. Men färden
blev besvärlig och hästen sjönk ned till magen i snön, ty vägen krympte
så småningom ihop till ett smalt pulkaspår, varför vi lämnade vår
bekväma släde och fortsatte till fots. Ripriset stack upp ur snön och
vart för min fantasi toppar av jätteträd. Det var eftermiddag och solen
färgade björkskogen rödbrun. Loussavaara såg ut som en tillplattad Vesuv
och Kiruna blev ett förtunnat Neapel.
Vi funno emellertid andra lappar än dem vi sökte. I björkskogen strax
vid järnvägen lågo tre kåtor, och vi fingo inom kort äran att vara Nils
Jonsson Sarris gäster. Kåtan var full av lappar, män, kvinnor och barn.
Mina kamrater voro redan förut deras ärade vänner och kaffepannan sattes
på elden. Vi bjödos att sitta på var sin _kisa_, en vackert bemålad
trälåda eller rättare ask, ty lapparna veta, att svenskarna icke kunna
sitta på deras orientaliska sätt. En av oss behärskar finska och blir
vår tolk. Och medan han inledningsvis öppnar ett samtal sitter jag och
beundrar mina värdar och värdinnor.
Se på dessa finskurna lemmar, dessa psykiska händer där muskler och
ådror tala ett språk, som ger en samma njutning man erfar som då man
betraktar en vackert gjord karta med floder och berg och landkonturer!
Dessa aristokratiska vrister, de små fötterna, vilkas vackra modellering
man känner genom bandsko och hö. De smärta midjorna och hela staturen,
danad för ödemarkslivet. Dessa människor i miniatyr, modellerade liksom
i mörkt elfenben, nött till skönhet genom ständigt bruk, utan
kantigheter och med stålets elasticitet äro för vackra för att vi skulle
kunna undvara dem. Låt oss skydda dem -- eller bättre -- lämnom dem i
fred.
Jag lyssnar till deras språk och förstår bara två ord: _maaherra_,
landshövdingen, och _disponenti_. Dessa båda ord ha lapponiserats och ha