Äventyr och hugskott - 5

halvmils avstånd. Jag lyssnar och jag börjar förstå. Det är dansdunket i
fyrvaktarns storstuga och ljudet av hans nya orkestrionett, såvida det
inte är Harpöpojkarnas fioler och tullroddarens klaver. Jag styr mot
ljudet i den börjande skymningen. Rätt som det är dyker en väldig
bergvägg upp. Det är Palten, ett litet skär, knappt alnshögt, som dimman
förstorar. Jag känner igen de båda svarta gångarna i den röda klippan
och stenen som ser ut som en säl. Nu vet jag kursen till nästa skär.
Musiken och dunket hörs tydligare. Här har jag Lötgrundet och om fem
minuter skymtar rönnen på Kleven som ett fantastiskt jätteträd med
böljande konturer, och så pang, dimman är borta, men nu börjar mistluren
tuta. Alltså ett nytt dimband norrifrån, då han teg i den här tjockan.
Två ljus blänka till och slockna allt efter dyningens fall och höjning,
och jag paddlar med ångbåtsfart västerin mot hamnen under bleka nytända
stjärnor medan nästa moln höstmörkt släpar söderut bakom mig.
Då jag svänger om Karudden in mot sjöbodarna, hör jag snabba årslag och
stänk som av en ovan roddare. Jag vilar på åran. Och tvärs igenom den nu
tydliga musiken och dunket och årornas gnissel hör jag snyftningar och
en tårkvävd stämma, som halvsjunger:
-- Djävlarna, djävlarna -- å söta snälla -- å å -- djävlarnas översta
och Beelsebub -- å -- å -- -- --
Nu glänsa åror i stjärnljuset och en sköteka närmar sig i en stänkkaskad
från ilskna årtag.
-- Å å djävlarna -- -- --
-- Hallå, vem där? ropar jag.
Årorna lägga sig och åkallan tystnar. Jag ror fram till den bedjande och
känner igen honom. Det är naturligtvis Matts Pers Kalles Johannes, full
som ett ägg som vanligt. Ögonen sitta som tennknappar i skallen på honom
och snusdreglet hänger i två skäggtömmar ur hans svarta mungipor och
angjorda vid västen. Resten av hans ansikte är blod.
-- Vad i herrans namn är det med Johannes? frågar jag.
-- Si, vad han har gjort, säger Johannes, si så han har slagit mej. Han
tog litern, den djäveln, och klämde mej i huvet, så jag stöp som ett
svin, men ja ska _djä_ -- -- --
Johannes vände ekan mot land och började ro som om det gällde en spurt.
Men uppe i land vid Sävstens sjöbod stod långa Gustav Abraham från
Lindås by. Då han såg Johannes' nya kurs, började han sjunga den gamla
visan:
För hej kimmalång,
gosse lilla kom,
här har du den jäntan som du bäst tycker om.
-- Kom i land bara! Ja säjer bara: Kom i land, så ska ja jädrar anåda ta
räntan ur dej, din djäkel, å skölja henne ren ve far dins brygga! Kom i
land bara!
För hej kimmalång,
gosse lilla kom,
här har du den jäntan som du bäst tycker om.
Och genom musiken och dunket och Gustav Abrahams sång hör jag Johannes
skvalpa med åran för att vända och hör honom gråta, halvkvävd av blod,
tårar och ilska:
-- _Djä -- ä -- -- å din djä_ -- -- --
-- Hör nu Johannes, säger jag, om ni har något otalt med Gustav Abraham,
så ro i land och slåss med honom. För att ro omkring som en tokstolle
här i viken och bara svära, det hjälper inte ett dugg.
-- Slåss, ja! Visst vill jag slåss! Nu _djä_ --
Och han började ro mot land igen.
Men där dansade Gustav Abraham en extatisk dans till en vild sång. Han
drog kniven och satte den i sjöbodväggen, slog näven i marken, tog av
sig rocken och började dansa jig, ty han hade gjort två resor med barken
Vilhelmina till West Hartlepool.
-- Kom bara med i land, sade jag till Johannes, och var inte feg. För
inte tänker Johannes ro omkring här hela natten, mens dom dansar oppe
hos fyrvaktarn?
Johannes tog ett tag i ansiktet och fick handen full av blod, som rann
ur en skåra i hårfästet, där litern träffat.
-- Han slog mej, den djäveln, sade Johannes, å de va ändå me min liter.
Men jag ska skära opp'en, så sant _djä_ -- -- -- nej, nu ä dä slut, nu ä
han dödens.
Johannes började sjunga för att komma i stämning.
Bered dej till döden
å bered dej till döden
för här kommer den som skall si hjärteblodet ditt!
Han började ro mot land igen. Men där hotade Gustav Abrahams förfärliga
skugga med mystiska engelska ord och åthävor. Johannes' mod lade sig.
Han hade så småningom nyktrat till och faran och den förfärliga
verkligheten framstod i allt klarare dager. Hans ögon verkade icke
längre tennknappar utan som rullade i ålflott. Rospiggen i honom kom
fram i sin härliga skepelse.
-- Hör du Gustav Abraham, i morron reser jag till länsman och tar ut
stämning på dej. Dä ska kosta dej hyran för hela seglation. Nu går ja i
land å Engström ä vittne om du rör mej. Fast ja kunde krama laken ur
dej, om jag ville. Å vittne har jag på att du slog mej mä putellen. Å dä
va ändå min liter. Låt bli å hoppa galen, din dåre. Tokskalle där! På
fästning ska du!
-- Hör nu pojkar, sade jag, va ä ni egentligen osams om?
Gustav Abraham upphörde med sina hotande åtbörder.
-- Osams? sade han. Osams! Inte faen ä osams mä nån människa. Men stryk
ska han ha för han inte kan låta bli jänterna från en annan by. När ja
säjer till'en: spela en polkett, så säjer han: Köss mej, ja spelar
hambo, å när ja säjer: spela vals, så säjer han: Köss mej, ja spelar
polkett, å när han inte spelar, så drar han ut jänterna å pratar
djävelskap med dom å vänslas mä dom bakom fähuset. Om han bara hölle sej
till jänterna härifrån, men han ä pilletransker mä jänterna från våran
by också, den jäken. Å dä va inte mer än rätt att jag drog'en i skallen
mä litern, när han stog å viskade som en orm mä en av vårt hemmafolk. Ja
blev förbaskad förstås å klämde till -- -- --
-- Men nu tar jag Johannes i försvar, för han ä ifrån vår by. Tvätta av
sej blodet, Johannes, och gå opp och dansa igen, Lite åderlåtning skadar
ingen människa.
-- Ja, vi kan va sams för i kväll, sade Johannes, men kom ihåg, att här
gungar du lätt som en attanskilling -- -- --
-- Så, så bråka inte mer. Tvätta sej nu, Johannes!
Och Johannes lade sig på knä i båten och blaskade i vikens
strömmingsråkbemängda och tångdoftande soppa. Jag rodde i land och drog
upp min kajak.
Gustav Abraham stod gungande och halvfull och betraktade hur Johannes'
eka drev mot bryggan under det han skötte om sitt dråpslag.
-- Hör nu, egentligen slåss ni om ingenting, pojkar, sade jag.
-- Ja, när han är djävlig, så -- -- sade Gustav Abraham. En sån där som
inte har varit längre än till Örnsköldsvik i norr å Oxelösund i söder!
Ska han mopsa sej -- säj bara dä! Va vet han, va kan han, har han varit
ute? Nä faen! Men han får går fri för i kväll.
Jag såg en literhals sticka upp som en kometsökare ur Gustav Abrahams
rockficka. Johannes raglade ur båten, drog upp den och lade automatiskt
två halvslag om pålen. Så strök han litet blod ur pannan och sade:
-- Hör du Gustav Abraham! Mig törstar, sa Pilatus. Har du något i
flaskan kvar?
-- Tål du mer? sade Gustav Abraham.
-- Tio såna myggor på vardera örat å en bålgeting på klyvarn, sade
Johannes.
-- Glas å putell, sade Gustav Abraham och drog fram litern, tog sig en
och gav flaskan åt Johannes.
Jag såg deras silhuetter och hörde kluckningen i flaskan.
Från fyrvaktarens stuga ljödo fiolerna och dunket, och mot den
ljudkällan styrde de sina steg.
Jag tänkte på vad jag vill minnas att en kung har sagt: -- Svenskarna
äro ett litet folk, fullt av hetsigheter.


Naturen.

Filosofie kandidaten och skalden Grandin hade hyrt sig en stuga i
skärgården för att en månad få dikta i fred och suga idéer ur naturens
stora spenar. Han skulle nämligen ha ut ett häfte lyrik till julen.
Han rodde omkring i sin värds snipa, han gick i skogen och trampade ned
gräset på ängarna, luktade på blommorna och andades havssälta, och
manuskripthögen i bordslådan växte.
En söndag hade han rott längre än vanligt och kom till en vik, där en
brigg låg för ankar. Från stranden ljöd handklaversmusik och sång,
Grandin rodde i land.
Några kor betade på en äng och på en björkkulle strax bredvid skymtade
sångarna.
De sjöngo visan om Olianna:
»På Londons slätter bodde
en adelsman så rik,
han ägde ock en dotter
så fager och så skön.
Hennes namn, det var Olianna,
hennes ålder sjutton år,
hennes rikedom ej mindre var
än sjuhundra tusen pund.»
Och så vidare om Oliannas kärlek till en sjöman och hennes faders
grymhet och Oliannas död.
»Där växte upp en blomma
på Oliannas lilla grav.
Den blomman skall betyda,
att Olianna trogen var.»
-- Hur rörande naivt! tänkte Grandin. Hur vackert med de oskolade
naturbarnen och deras sång, som harmonierar med naturen, med björkarna
och havsvindarna och de seglande molnen! Om jag skulle slå mig i språk
med dem? Alltid kommer man naturen ett steg närmare!
Och Grandin vek upp sina pressade byxor och kände omedvetet av gammal
vana efter, om halsduken satt rätt.
Men i samma ögonblick fick han se en kvinna. Hon reste sig upp bakom en
ko, som hon just slutat att mjölka. Hon var ung, hon var blond och stor.
Grandin beundrade hennes höfters vaggande silhuett, då hon med sin kruka
i handen drog sig inåt en stig, som slingrande försvann bland träden.
-- Naturkvinnan! Urkvinnan! tänkte Grandin. Kvinnan är vägen till
naturen!
Han kastade alltså om sina tankars utväxling och gick med snabba steg
efter henne.
Snart hann han henne. Han lyfte på halmhatten och bugade sig.
-- Tillåter fröken att jag hjälper er att bära krukan?
Flickan fnittrade och slog ned ögonen.
-- Alltså inte ett avslag, flirtade Grandin och tog krukan.
-- Förlåt, vad är min frökens namn?
-- Agusta.
-- Inget släktnamn?
-- Johanson, om dä ska va så noga.
-- Förlåt mig, fröken Johanson, om jag kanske stört er i era ensamma
tankar, men jag tyckte det var orätt, att dessa små händer, som äro
skapade att bara binda kransar, skulle bära den tunga krukan.
-- Gå inte å tosas mä en fattig flicka utan gå han sin väg, så går ja
min. Ta hit kruka, säger ja, annars skvimper ja ut mjolka på hanses
böxer.
-- O, jag är förtvivlad, fröken Johanson! Jag har alltså stört er. Jag
är djupt olycklig! Jag bönfaller om tillgift. Kunde jag på något sätt
försona min närgångenhet så -- -- --
-- Prata inte strunt utan ta hit kruka, dumskalle! Gå sin väg bara!
Grandin satte ifrån sig krukan, gjorde en hovbugning och gick. Han
förstod inte riktigt -- -- --
Men från backen ljöd ännu sång. Beslutsamt nalkades Grandin. I en krets
omkring en ölkorg lågo några sjömän och bondpojkar.
Grandin bugade sig och sade: -- Tillåter herrarna, att jag slår mig ned
en stund för att njuta av den vackra sången? Jag tycker, att den hör
ihop med allt det vackra omkring oss. Jag stör väl inte herrarna på
något vis?
En grovväxt bondpojke reste sig.
-- Jaså, din lilla fina djävel, du fick katten åv Agusta. Tror du inte
ja såg, hur du tosades mä henne där nere å to ifrå henne kruka? Gjorde
ja rätt skulle ja krama talgen ur dej, men nu ska du slippa mä lite
dalj!
-- Men, min herre! Vad föranleder? -- -- --
-- Ja ska djädrar i mej föranleda dej, ja! Hugg i'en, Kalle, så lägger
vi opp'en.
Grandin flydde.
Men snabba fötter förföljde honom och just nere på stranden, just då den
räddande båten var på bara några meters avstånd, träffades Grandin
akterifrån av en spark, som placerade honom på huvudet i vattnet.
-- Håll te godo, å kom inte hit å djävlas mä våra flecker, för då tar vi
å ändrar om dej, om du vet va dä ä!
Med värkande stuss begav sig Grandin på hemvägen. Naturen, urlivet
tycktes avlägsna sig från honom i samma mån som stranden. Och med undran
tänkte han på skaldens ord:
Wo man singt, da lass dich ruhig nieder,
böse Menschen haben keine Lieder.


Ett recept.

-- Hederskänsla!! Ha ha ha, kära ni, inte tror ni på sådant då det
gäller kärlek! Heder är ett socialt begrepp och kärlek ett animalt --
det är ju så enkelt. För resten tror ni inte själv på riktigheten av det
ni säger. Bara det att ni diskuterar frågan, bevisar att ni inte är
säker på det ni vill framhålla som er åsikt. Antag att ni bleve kär i
mig -- -- --
-- Å -- -- --
-- Jaja, allt sånt här på tumanhand är en prövosten! Ni vet tydligen
inte -- eller vill inte erkänna, hur beroende ni är av stämningar. Hur
länge har ni varit gift? Tre år? Det är den farligaste tiden. Har ni
inte överraskat er själv med att gå och drömma, som skalderna kalla det?
Drömmar äro farliga -- och så vill jag tala om för er -- ni kan ju
glömma det genast -- att det är endast män som ha den där sociala
hederskänslan. De kunna gå i döden för den -- slåss, duellera -- men
kvinnan har ingen kontakt med samhället -- ja -- avbryt mig inte!
männens hedersbegrepp är ju uppskruvat, uppstyltat, en chimär --
egentligen ha varken män eller kvinnor heder -- men män hålla mera på
yttre omständigheter. Ni kvinnor ge fan i anseendet, då ni bli kära, och
däri gör ni rätt för resten. Men det är vi som äro de försiktiga, det är
vi som icke vilja såra -- åtminstone vilja vi och förstå också bättre än
ni att invagga våra rivaler och samhället i lugn -- -- ja, jag medger,
att det är raffinerat, men vi äro nu en gång så inrättade i hjärnorna.
-- Ni tycks inte tro på något, ni splittrar ju och förstör allt!
-- Se där! Ni känner att ni börjar vackla. Ni känner att något inom er
håller på att splittras och förstöras. Ni slår ned ögonen och ibland far
en röd sky över era kinder -- säj mig, vad betyder den? Känner ni inte,
hur ni är som ett nötskal på en ocean? Tänk på, att ni går nu i en skog
ensam med en man! Bara det, att ni inte går ifrån mig, bevisar att ni är
intresserad av mig! Jag har ju varit aktningsfull -- inte sant? -- och
jag är ju aktningsfull fortfarande -- men om jag till exempel skulle
säga att jag är kär i er, verkligt förälskad -- -- men det kanske vore
brist på aktning! -- -- mot er man, ja, men inte mot er? -- -- Jaså, det
också? ja, jag medger det, jag har ingen aktning för er, ty jag är kär i
er! Nu hör ni det!
-- Men så sluta då! Jag trodde, att vi skulle kunna vara goda vänner --
-- --
-- Kära barn, inte tror ni på vänskap mellan man och kvinna! En man kan
inte träffa en kvinna utan att erotik spelar in på ett eller annat sätt.
Vänskapen, som man börjar med, är bara en förpostfäktning, och om man
verkligen på allvar söker dissekera sin känsla, stannar den alltid vid
något slags erotik -- eller kanske vid likgiltighet -- fast bara män
kunna känna likgiltighet -- är det inte så? Kanske inte, men något
ditåt, eller också är kvinnans likgiltighet detsamma som avsky, vilket
ju strängt taget inte är likgiltighet, inte sant -- -- om hon nu
verkligen innerst kan känna -- -- men jag vill inte förvirra era
begrepp. Ni hör att jag är misstrogen, skeptiker! Säg mig, varför säger
ni inte till mig att gå? Orsaken måste väl vara något slags sympati. --
Säg mig, tycker ni illa om mig?
-- Illa -- nej -- jag tycker att det är synd att ni skall ha såna där
åsikter. Ni måtte vara en mycket olycklig människa -- ni måste ha lidit
mycket -- -- --
-- Känner ni redan medlidande med mig? Då erövrar jag ställningen och
växer till strateg! Hör nu noga på och tänk på vad jag säger: Jag älskar
er! Jag tycker ordet älska är för matt, jag måste uppfinna ett nytt
ljuvare, brutalare ord -- som ett smeksamt åskslag! Just ett smeksamt
åskslag. Allt skulle bli violett mörker omkring er och det mörkret
skulle vara jag och det skulle omge er på alla sidor och det skulle
fräsa blixtar ur det -- det skulle verka världens skapelse -- vart
skulle då er hederskänsla ta vägen? Ni skulle falla ned inför det som
kanske för mig mer än för er är ett mysterium och ni skulle tillbedja
mig som mysteriets personifikation. Ser ni -- jag tror verkligen att ni
kvinnor sitta inne med hemligheter alltför dyrbara att yppa för män --
det är de hemligheterna vi vilja äga! Jag älskar er! Hör hur lugnt, hur
behärskat jag säger det, men bakom orden skälver och brinner det.
Obestämda, vilda känslor som jag ärvt från mina förfäder långt innan de
lärt att tala, bara ryta av svartsjuka och passion kunde de. -- Å, ser
ni inte deras ögon och känner ni inte deras jättearmar med stålsenor --
-- Jag älskar er! Tänk på detta enda: -- Jag älskar er! Får jag kyssa er
panna? Å, vad ert hår doftar -- -- --
-- (avsides) eau de Lubin! Å vad ert hår doftar! Jag älskar er! Ni går
inte ifrån mig! Ni älskar mig således, eller ni är på väg att älska mig!
Ser ni hur enkelt allt är, hur lätt allt är -- -- det är ju mig ni har
älskat hela tiden. Det var mig ni drömde om långt innan ni visste om
mig! Det är sommaren, som har nitat ihop oss -- hur beroende äro vi inte
av temperaturen, av allt. En solstråle, en tanke, ett ord är
tillräckligt att göra oss till gudar och gudinnor! Vet du, älskade -- å
vad jag har drömt om dig, jag har spunnit om dig ett nät av gyllene
tankar -- kyss mig å -- o -- a!!!!!
-- O!!!
-- Du!!
-- Du!!!!!
-- O!
-- A!
Herre Jössus, där kommer min man! Lugn, älskade, lugn för guds skull!
* * * * *
På skogsstigen kom löjtnanten spatserande med uppvikta byxor, elegant,
läsande en tidning, rökande cigarrett.
Hon sprang emot honom, hängde sig om hans hals och sade:
-- Å, älskade, vad jag har längtat efter dig!!! Du skall se, doktorn här
är något förskräckligt! Han tror inte på gud, han tror på ingenting! Han
måste bestämt vara en bra olycklig människa!


Om kvinnor.

Professorn och jag talade om kvinnor, som vi alltid göra. Det är nu en
gång för alla det intressantaste ämnet för karlar.
-- Ser du, min gosse, en kvinna skall framför allt vara ljuv, _ljuv_. Ge
henne gärna rösträtt -- eller ogärna, om du vill -- men det spelar
mindre roll. Hon kan vara ljuv ändå. Då hon kommer innanför en karls
räckvidd, måste hon fjädra sig, vara skön eller tro sig vara skön nog
att kunna locka. Hon kan vara vindögd och stamma och vara låghalt och ha
vårtnäsa -- det gör ingenting. Ty hennes ljuvhet ligger inte på ytan --
vet du, min gosse -- en gång var jag halvt om halvt kär i en kvinna som
hade lupus. Hon hade bara spåren efter ett ansikte, såg ut som ett
åldrigt lik, men hon var ljuv, hon var kvinna, och hela hennes väsen
utstrålade kvinnlighet. Jag kände kontakten och jag gick ut och grät, ty
jag var ung och glad och sentimental student.
-- Det där förstår jag, svarade jag. Jag var en gång på väg att bli kär
i den svenska intelligenskvinnan, den där gamla jungfrun, du vet. Jag
var ung och glad, artist, ute på resa och hon tog mig i famn, när vi
möttes på Unter den Linden, och jag höll på att glömma hennes vita hår!
Men i samma ögonblick gick en ung kvinna förbi. Hennes ansikte strålade
som efter ett kärleksmöte och hon gick förbi oss stolt, med hemlig lycka
i ögonen, _gravida_ och med moderskapets flammor på kinderna. Jag
lösgjorde mig ur omfamningen och följde den unga kvinnan med en lång
blick -- -- -- nå, det där var en kärlekshistoria på 30 sekunder, och
den lämnade inga spår efter sig i min själ. En situation, en plåt i en
kinematograf, inte ett dugg mera.
-- Men apropå kvinnor, sade professorn, känner du till det där
kvinnoförbundet Nya Freja? Häromdagen fick jag veta vad det betyder som
förening. Det är helt enkelt en tribadförening, ett sammelsurium av
massöser och skaldinnor. Massöserna representera det manliga elementet,
förstås! De klä ut sig till karlar, de spela teater, alldeles som vi
gjorde i Uppsala, fast vi voro rena som änglar i själen -- -- -- fast
jag alltid tyckte sådant där var otäckt. Sådant gör man inte då man blir
äldre. Tänk dig mig klädd till kvinna!
-- Fy tusan!
Professorns tevtoniska skägg och glimten bakom pincenéen verkade i
sanning så maskulint att tanken på möjligheten blev hemsk.
Professorn fortsatte: -- Varför ha vi kommit in på det här? Kanhända på
grund av Hardenprocessen -- jaja! Det är väl så! Vet du -- nu skall du
få höra! Jag träffade en ung fru häromdagen. Vi kommo att tala och hon
berättade helt ogenerat sina intryck från Nya Freja. Luften var osund
där. Några gamla kvinnor dirigerade det hela. Och då medlemmarna mellan
eller efter förhandlingarna bildade kotterier, såg man urvalet, massöser
och skaldinnor, bildlikt talat. De spelade en teaterpjäs, och den som
skulle vara älskaren, en bekant fru, måste slarva med repetitionerna, ty
hon hade en pojke hemma, som hon ammade. Men på generalrepetitionen
måste hon ju vara med för att det hela skulle gå ihop. Hemma låg hennes
unge och skrek, och då hon uppträdde stack slangen av ett mjölkglas fram
ur hennes på grund av formerna uppknäppta bondväst. Det var makabert att
se, försäkrade den unga frun. Och tonen bakom scenen var inte vidare
vacker. Vi studenter som spelade kvinnor voro i alla fall renhjärtade
och tänkte i varje fall inte längre än näsan räckte, men här spelade ju
mödrar -- -- och massöser -- -- och skaldinnor. Jag fick intressanta
patologiska detaljer, lagom för en halv bok. Men det behöver ändå inte
vara dekadans, ty människorna ha väl genom seklerna varit likadana.
Åtminstone är skillnaden fin, omöjlig att urskilja -- -- --
-- Nå, vad säger din fru om det där?
-- Hon kommer aldrig dit, hon får inte beblanda sig med skaldinnorna och
massöserna. Hon är ljuv -- som jag vill ha det -- men nu vill jag
berätta. Hon är ologisk som alla kvinnor, men kvinnor skola inte ha
logik. De äro älskvärdast utan logik. Emellertid är hon litet afficierad
av kvinnorörelsen och har fått klart för sig att hon skall ha rösträtt.
Visst skall hon ha rösträtt, det ska ni alla få. -- Få! säger hon med en
egenkär knyck på nacken -- vi ska ha den, vi ä vakna, målmedvetna nu. Du
är kvar i 1700-talet, du är efter din tid. Nå! Då hände det.
Doktorinnan Weyler och fröken Pasch och fru Varén kom upp till hustru
min och beställde kaffe, för de tyckte att det var så nära -- -- de
ville inte gå till Westbeck. Jag låg inne i mitt rum och läste och hade
sagt till pigeschen att ingen fick störa mig. Min hustru respekterade
det till en början.
Emellertid stormade de där kvinnorna in i tamburen. Jag hörde deras
djupsinniga resonemang och tänkte -- i det jag steg upp och stängde
dörren: Sisådärja! Nu blir här kafferep. Tack, käre Gud, att jag slipper
vara med! Om du bara ville slå mig med dövhet nu också!
Vad vill du att en professor i filosofi skall göra i ett liknande fall?
Bara omgjorda sin själ med ett pansar av järnek och tredubbel koppar.
Men tvärtigenom den där förskansningen hörde jag den manliga doktorinnan
Weylers basartade alt -- hon är kortklippt och hjulbent -- -- ja, det
där vet man utan bekantskap med husläkaren -- och fröken Paschs
ackompanjemangartade röst som låter hela tiden, medan andra tala -- och
den gamla fru Varén som är gift med en major som super alldeles
förbannat -- -- -- Du förstår samlingens heterogenitet och homogenitet
och -- vad?
Jag hör min hustru ringa och jag hör hur Kristin kommer in i salongen.
Jag har lärt min hustru att vara hövlig mot tjänarna. Alltså sade hon:
-- Vill Kristin vara snäll koka riktigt gott kaffe åt oss! Tag fram
Marasquino, är Kristin snäll. Och cigarretterna!
Kristin försvann och jag kände genom två väggar att hon gjorde en
stockholmspigeschknix.
Jag hörde doktorinnan Weylers gardiströst: -- Kära du, jag föredrar en
cigarr, om du kan leta fram någon av din mans svaga!
Nu gjorde händelsen att mina cigarrer befunno sig i mitt rum. Alltså kom
min hustru in på tå, ty hon trodde att jag sov. Jag gav henne två
filosofögon och sade på mitt rättframma sätt: -- Du har främmande, hör
jag. De där kvinnosakskvinnorna! Akta dig för dem! Och kom ihåg! Jag
vill vara i fred!
Hon stod där ljuv och generad, alldeles som om hon skulle ha stulit mina
cigarrer, och jag sade: -- kom hit och kyss mig, men kom ihåg -- jag går
inte ut i det där getingboet! Kom ihåg det!
Dörren stängdes och jag hörde damernas pladder som en avlägsen, mycket
avlägsen åska.
Om en stund knarrade salongsdörren. Det var Kristin som kom in med
kaffet. Jag hörde persvaderingen och doktorinnan Weylers bas.
Så hör jag min hustrus röst efter en lång, energisk, ilsken ringning:
-- Kristin, det här kaffet är odrickbart, det är dåligt, det är bara
sumpen!
Tystnad.
Kristin svarar inte! Kristin är ohövlig! Man svarar alltid sin matmor.
Tystnad.
-- Jag går in till professorn och ber honom lära Kristin hövlighet!
Tystnad.
-- Jaså! Kristin tredskas! Vi ska se, om inte professorn kan få Kristin
att vara hövlig! Johan! Johan!
-- Aj som fan, tänkte jag! Nå, då får man väl ge sig ut i kriget. --
Vänta bara lite, jag skall ta på mig en krage!
Jag tog på mig kragen och min blå halsduk och bytte ut nattrocken mot
smokingen. Jag kom ut i salongen elegant, oemotståndlig, nästan ung. Jag
hälsade damerna. Vid dörren stod Kristin.
-- Du ville tala med mig, sade jag till min hustru.
-- Ja, jag vill, att du skall tala med Kristin. Hon vill inte svara, när
jag frågar.
Jag fixerade Kristin. Hon stod där vid dörren med blicken riktad in i
något fjärran, på någon fjärran poliskonstapel och med mungiporna
föraktfullt neddragna.
-- Kristin, sade jag och föresatte mig att verkligen vara professor i
filosofi. Frun påstår, att Kristin inte svarar på hennes frågor.
-- Frun har inte frågat mej någonting!
-- Men frun säger sig ha frågat. Alltså, lagvigda maka, vad har du
frågat?
-- Jag har frågat, varför Kristin inte kokat gott kaffe åt oss.
-- Och detta vill Kristin inte svara på? -- en så viktig, verkligen
allvarlig fråga.
-- Frun sa så här: Kristin, det här kaffet är odrickbart, det är dåligt,
det är bara sumpen! Är det nån fråga?
-- Kristin har rätt, om frun och de andra damerna medge, att orden ha
fallit så. Det är ju ingen fråga, utan ett påstående, och ett
oförsiktigt sådant, ty begreppet odrickbart är alltför positivt.
Kristin: -- Å så sa frun att jag är ohövlig.
Jag: -- Har du sagt att Kristin är ohövlig?
Frun: -- Ja, därför att hon inte svarar!
Jag: -- Men du har ju nyss genom tystnad medgivit, att du inte frågat
något. Alltså vore det ju dumt av henne att svara.
Frun: -- Tänker du hålla förhör med mig?
Jag: -- Jag är ju inkallad av något skäl. Är det inte för att utreda
frågan om Kristins ohövlighet? Är det inte det?
Frun: -- Du är odräglig -- -- --
Jag: -- Min lilla vän, vad hör det hit? Säg mig efter lugn eftertanke
vad detta möjligen faktiskt existerande sakförhållande har med fallet
Kristin att skaffa! Jag medger gärna möjligheten av en viss odräglighet,
men vore jag verkligen odräglig, så begriper jag inte att du fortfarande
är kvar hos mig! Du förstår: Begreppet odräglig betyder ju, att något
eller någon är så outhärdlig att det blir en börda som måste avskakas.
-- Vill inte Kristin ta plats? Där i soffan? eller här på schäslongen?
Ja, var som helst för resten!
Doktorinnan Weyler stirrade på mig som på en vansinnig och fröken Pasch
darrade i hela sin bräckliga kvinnosakskropp. Fru Varén såg ut som ett
materialiserat ord och det ordet var: Knöl!
Min hustru sade: -- Du tar livet av mig!
Jag svarade: -- Jag tror att människan tål ganska mycket, och om du
reagerar mot avdagatagandet, så begriper jag verkligen inte, varför du
inte med lagens hjälp försöker göra mig oskadlig. Det är bara att ringa
på till polisen.
-- Nej _nu!!!_ sade fru Weyler. Flickan Pasch snyftade och darrade och
fru Varén bara stirrade på mig, en förkroppsligad förvåning, en
indignation, något vansinnigt.
Jag sade: -- Kristin, sitt lugn! Och ni, mina damer, ni, fru Weyler, ni
håller ju på kvinnans rösträtt, vad?
-- Ja, naturligtvis, sade fru Weyler med rynkade ögonbryn.
-- Alltså skall Kristin här ha rösträtt, hon också.
-- Ja visst -- men -- -- --
-- Vilka men??
-- Man skall vara hövlig!