Äventyr och hugskott - 2

Men så tycktes Trenck ha fattat ett beslut. Han sprang efter sin
svägerska och gav henne ett väldigt slag i ryggen, så att hon blev
liggande som avdånad. Så vände han sig mot zigenerskan. Men hon ställde
sig rak framför honom och skrattade mellan snyftningarna och skrek: --
Tag mig, tag mig! Och plötsligt rusade Trenck fram och lyfte upp henne
och bar in henne, medan han bet i hennes flätor och stötte fram ljud som
läto som morrningar. Om några sekunder kom han ut igen och bara väste
och knöt nävarna ut mot landsvägen, låste dörren och lade på bommen
innanför.
Kalle och jag sprungo därifrån. Han var lugn och sade bara, att nu fick
han ligga i ladan igen, och det var roligare än att ligga inne, när det
var sommar.
Dagen därpå kom länsmannen dit. Zigenaren och hans lille son voro
försvunna tillsammans med Trencks svägerska, men zigenerskan fanns kvar.
Det blev förhör och en massa saker, som vi ej förstodo, och om några
dagar stod handelsboden med tillskruvade fönsterluckor. Barnen kommo i
fattigvårdens händer, sedan Trenck en morgon befanns borta med sin nya
fru.
Ja, så var det med det!
Men väl tjugu år efter dessa händelser återsåg jag Trenck. Då gick han
på träben och spelade fiol vid en lägerplats i en annan trakt av
Sverige, långt från min hemsocken. Han hade blivit överkörd av tåget
uppe i Norrland, sade man. Men tror ni att han gick ensam? En ung,
vacker, mörkhyad kvinna med en unge på armen följde honom och tog upp
slantarna.
Trenck hade blivit gråhårig och hade ett stort rött skägg, men samma
lugna, oberörda ögon lyste under samma hårda panna, och ensam behövde
han ju aldrig gå. Han hade aldrig behövt det.
Somligt folk är så beskaffat.


Omnium Bar.

Har någon varit på Omnium Bar? Den ligger strax bredvid Sorbonne, om jag
minnes rätt vid första eller andra tvärgatan på Rue des Ecoles från
Boul'Miche räknat. Den är eller var helt säkert en tämligen grovt
maskerad institution, ty om man kom dit klockan 10 på kvällen fick man
stundom vänta tills en sömnig, fyrtioårig, vitpudrad, karminläppad Hebe
uppenbarade sig och presenterade sina former bakom kolsyremaskinen på
disken. På hennes vita sidenbröst lyste ett diamantsmycke av väldiga
dimensioner. Hon kom upp ur underjorden uppför en trappa, och ur den
trappans djup hördes det makabra glammet från det underjordiska Quartier
Latin som ur en gruva.
-- Men madame, här är ju intet liv!?
-- Ni är amerikanare, inte sant? Nå, kom igen halv tolv -- -- -- men
först bjuder ni på en vieux Marc -- -- --?
-- All right! Three vieux Marcs and then at half past eleven!
Varför inte vara amerikanare?
Kom man då tillbaka klockan halv tolv fanns ingen sömnaktighet på
lokalen. Den fyrtioåriga värdinnan strålade av vieux Marcs och juveler
och hade en ung kvinnlig assistent, kostymerad som spanska, en
sextonåring, som just höll på att dyka ned i Paris' helveten.
Men hon hade också en annan assistent. Det var en idiot, som dansade och
sjöng därinne. En liten förkrympt karl som var lam i halva kroppen. Hans
vänstra arm var uppdragen under hakan och vänstra benet vägrade ibland
att göra tjänst, men han skrattade ett kyrkogårdslöje hela tiden och
sökte göra sig så komisk som möjligt. Om halsen hade han en kedja och
vid den en sparbössa, som han kysste efter var slant som ramlade ned.
Jag var där under en tämligen typisk epok i det moderna Paris' historia.
Det var under det interregnum, då man inte visste om La mattchiche eller
La petite Tonkinoise dominerade, alltså sommaren 1906. Där dansades inne
i Omnium Bar och endast med sextonåringen, som var skön som en demon och
kanske också erfaren som den gamla ärevördiga innanför disken, vilken
bara drack och lät sina juveler blixtra och ibland rullade en tumtjock
cigarrett. Publiken bestod av svarta latinare med lugg och absinter
framför sig på bordet, där trasiga kortlekar blevo ännu trasigare.
Men en kväll kom jag in där och vid baren mitt framför ingången satt en
gammal herre i grå storm och oklanderlig redingote. Jag beställde en
vieux Marc och tog ett av de fem borden i det lilla rummet. Sedan mina
ögon vant sig vid belysningen, började jag se mig ikring och märkte att
den gamle elegante herrn saknade sulor i sina skor. Jag såg att han
sökte dölja bristen genom att skjuta upp fötterna under
redingoteskörten.
Jag gick fram till baren och bad om en tändsticka. Den gamle mannens
krage var icke absolut fräsch men ljuset förmildrade det defekta i hans
dräkt. Innan den gamla vitsminkade hunnit tända en tändsticka åt mig
hade jag en vaxsticka ur gubbens låda. Jag tackade och frågade, om han
inte ville sitta vid mitt bord. Jag skall aldrig glömma den överlägsna
blick han gav mig, då han steg ned från sin höga stol för att följa mig
till min plats.
-- Herrn är amerikanare, sade den gamla vitsminkade som ett slags
presentation till min fördel.
-- Nej, ni är inte amerikanare, sade gubben, sedan vi placerat oss. Ni
är holländare eller tysk, ty ni talar så dålig franska. Ni har engelska
kläder, men ni har skor som tala om något annat, och ni är orakad.
Möjligen är ni ryss, men ni är ensam, och ryssar gå aldrig ensamma här,
men deras franska är bra, och därför kanhända -- -- -- men jag vill inte
forska! Vet ni, man har mera utbyte om man inte känner varandras
ursprung. Ni är väl journalist eller artist fast ni inte precis går i
uniform. Ni dricker vieux Marc -- alltså är ni mera alkoholist än något
annat. Inför alkoholen försvinna nationaliteterna och alla bli gamla
bekanta oavsett ålder och kön -- -- --
-- Ja, men kön -- -- -- kvinnorna reagera mot alkohol på annat sätt än
vi män!
-- Inte då de nått mogen ålder! Se på mig! Tror ni inte att jag känner
kvinnorna?
Ett par mörkgrå ögon lyste mot mig ur ett gult ansikte med en örnnäsa
mitt i över ett par vita uppvridna mustascher. Hakans ställning
skvallrade om brist på tänder men käkarna voro fortfarande energiska.
Hela ansiktet var ett system av rynkor, där en stort anlagd
människostuderare möjligen skulle ha kunnat avläsa en historia och
konstruera dess fortsättning. Jag kom att tänka på en bok om kiromantien
från början av 1500-talet, som jag har här hemma och där en verkligt
stor tanke är framställd i enkla satser: -- Lika väl som en kiromant på
grund av handens linjer kan konstatera en människas historia och
bestämma hennes framtid, lika säkert kan den vise beskriva jordklotets
forntid och framtid efter floder och bergsträckningar.
Fan vet hur jag kom att tänka på min gamla bok hemma i Grisslehamn, men
min bordskamrats ansikte påminde mig om den här planeten sedd von oben!
-- Ni bjuder mig på en absint?
-- Naturligtvis! Två absint, madame!
-- Ni tillåter att jag slår mig ned vid ert bord? sade madame.
-- Naturligtvis! Tre absint alltså!
Nu voro vi tre vid bordet och den sextonåriga övertog serveringen.
Människor döko ned- och uppför trappan vid sidan av baren. Under tiden
dansade idioten fram och tillbaka och på borden smällde flottiga
kortlappar, medan tillfälliga besökande drucko med flickan eller
beställde en drink för att se på den vansinniga solomattchichen utförd
av en riktig idiot.
-- Ni bjuder på ett glas champagne också! föreslog madame.
-- Nej, men jag vill gärna höra monsieur tala om kvinnan, sade jag. --
Ni är ju specialist på kvinnor.
-- Om!! min herre! Jag är artist, eller rättare, jag var artist, och så
kommo kvinnorna. Jag blev bara människa, vilde, sauvage, då de kommo,
och jag upphörde att vara artist. Nu är jag oberoende, jag är inte rik,
men jag är lycklig, ty kvinnorna ha gett mig allt -- -- --
Jag började tro att jag kommit i en fälla och ville bräcka av från
början:
-- Men jag observerade, att ni inte har sulor under era skor.
-- Min herre, ni observerar, ni är artist, men vet ni vad det betyder,
att jag inte har sulor?? Ni har alltså sett det, cent millions bordelles
de Dieu de merde, ni observerade det alltså! Kvinnorna ha gett mig allt
och nu på slutet ha de gjort mig fattig. Fattigdomen -- madame, återtag
er plats innanför baren, ni är en stjärna där, en komet, som förr eller
senare stöter mig ur min bana, men ni är ett moln här, jag måste tala
med den här herrn alldeles ensam. Ni ursäktar, ni förlåter alltså! Ni är
en ängel och jag vill icke låtsas märka jordstoftet på vingarna! Madame!
Jag är er tjänare och jag återvänder i kväll eller nästa kväll! Jag är
er tjänare, helt och hållet er, madame!
Madame drog ett väldigt bloss på sin cigarrett och återvände innanför
baren, som om intet hänt.
-- Min herre, ni är kanske målare?
-- Kanske något litet.
-- Ni har haft en modell, och har tyckt om färg! Ni arbetar! Ni stirrar
på den lilla kvinnan, och ju mer ni stirrar, ju mer ser ni! Först var
det kött och sen kommo alla metaller, pärlemor och stjärnor från himlen
och medan blodet under hennes hud arbetade, fick ni en sensation av allt
som existerar, inte bara av färg utan av liv och härlighet och evighet
och avgrund och död och förintelse. Och ni märkte att ni inte hade färg
på er palett och era penslar voro kvastar och era händer voro tölpiga
och dumma. Bara muskulatur och dumhet -- vet ni vad jag gjorde? Jag blev
en man och gick ut bland kvinnorna. Och de gjorde mig lycklig och
olycklig, stolt och förlägen, djärv och feg, klok och dum -- de skänkte
mig alla sensationer av allt som kan upplevas. En kvinna gjorde mig rik
och den sista gjorde mig fattig -- min herre, har ni 20 francs? Jag
behöver ett par skor och frukost i morgon!
-- Nej, men här har ni 2 francs. Var så god!
-- Min herre, ni är gentleman, ni är amerikanare! Vill ni se något av
Paris, träffas jag här nästan varje kväll klockan halv tolv. Jag kan
visa er -- -- --
-- Men jag bor här i kvarteret och kan nästan alltsammans själv.
-- Men en absint till bjuder ni på?
-- Naturligtvis! Madame, en absint till!
-- Monsieur! Monsieur Périn går ner och lägger sig just nu. Han är
trött.
Monsieur Périn reste sig upp och gjorde en alldeles lagom bugning samt
försvann utför trappan som ledde till hans privathelvete.
-- Madame, c'est votre mari, n'est ce pas?
-- Mais naturellement, monsieur!
Jag reste mig upp för att gå.
-- Monsieur, ni är välkommen i morgon. Monsieur Périn skall inte vara
här då. Han skall vara borta. En vieux Marc till? Och en åt mig? Tack,
monsieur! Jag tackar er!
-- Men vet ni, att jag tycker att er man är intressant. Han är
uppriktig, och han blottar sig!
-- Han är artist! Han är humbug, monsieur!


Telefon.

Klockan var tio på morgonen och jag njöt sovande mitt far niente i min
bekväma säng på Grand. Ty jag hade suttit kvar något länge nere på baren
kvällen förut. Då ringde det i telefon. Jag hade sagt till att jag ville
vara ostörd, ty jag var inkognito i stan, men man hade tydligen
missuppfattat mig nere hos portiern.
Jag steg upp gnisslande en hemsk förbannelse mellan tänderna och grep
tag i helvetesmaskinens lur.
-- Hallau!
-- Hallå! är det artisten Engström?
-- Jag är densamme som talar med eder!
-- Å, kära bror, det var längesedan -- -- va -- känner du inte igen mej?
-- konsul Kleiner -- -- hä? -- -- kommer du inte ihåg din gamle kamrat i
sjätte nedre, Kalle Johanson? Kleiner, you know? Charles Kleiner!
-- Jo, visst fan, guda på dej, gamla morrhoppa, hur gick det för dej
sedan? Jaså, konsul, jo, jag tackar, jag! Det är inte bara råttdito det!
Nå, vad kan jag stå till tjänst med?
-- Vill du äta en liten middag med mig på Djurgårdsbrunn -- på tumis --
gamla minnen -- och ett förslag till en affär, first class -- eller
kanske du vill ha -- damsällskap? nå, man kan ju undvara -- ha ha ha --
ja, vi ha ju båda levt igenom det där -- jaså, på inga villkor -- Sankt
Antonius i alla livets skiften -- Josef däri! Men det är verkligen en
affär, en god affär! Jag talar allvar nu -- det är fråga om en affär på
många och blanka dollars! Kommer du klockan fem? -- eller vill du att
jag skall hämta dig med min bil? Säg bara ifrån! All well on board!
Klockan en kvart före fem håller min chaufför utanför Grand. Tummen? --
All right!
Det var alltså min gamle kamrat Kalle Johanson som blev kvarsittare i
sjätte nedre i Norrköping på grund av grovt fusk i en svensk skrivning.
Vi fuskade ju allihop, men Kalle Johanson fuskade så fruktansvärt
idiotiskt, att han fick skylla sig själv vid upptäckten. Så försvann han
i världsvimlet, kom på kontor, läste språk och blev korrespondent och
fick ärva tretusen zekiner av en halvmoster och gav fan i kontoret och
startade en agenturdito, slängde den med förtjänst, kom över aktier i
ett granitbolag, sålde dem, köpte ett hus på Östermalm just då Östermalm
skulle lanceras och blev lancerat, köpte ett hus till vid
Birgerjarlsgatan, köpte ett hus vid Drottninggatan, köpte sig päls och
fick kredit. --
Nu var han Eldslandets konsul i Stockholm, en man, som räknades med,
hade ärligt betalt sina ordnar och hade rätt att bära sitt huvud högt.
Å -- jag kände nog till Kalle Johanson -- jag menar Charles Kleiner --
men jag var verkligen så yrvaken och i behov av sömn eller lugn
eftertanke, då han ringde på, att jag inte ögonblickligen uppfattade
situationen.
Klockan en kvart före fem stod konsul Kleiners auto utanför Grand
Hotell, och om precis sju minuter steg jag av vid Djurgårdsbrunn. Om två
minuter kom konsuln i en 34-hästars auto farande som själva fan. Han
hade inte hunnit hämta själv, utan måste ta till sitt allra våldsammaste
fortskaffningsmedel.
Vi åto middag. Vi upplivade gamla minnen. Vi talade om våra gemensamma
lärare och Kalle Johanson skällde friskt på dem. Hur fan kan man för
resten bli lärare? 3-4 tusen kronors lön och 24 lektioner i veckan! Man
skall vara korkad.
Då champagnen kom in kommo vi till affären.
-- Hörru, gosse, se mig in i ögonen! Vill du förtjäna pengar?
Kalle Johanson grep min hand och fixerade mina synnerver.
-- Visst fan vill jag förtjäna pengar!
-- Känner du till något som heter The Hayward Hygienic Auto?
-- Nej, vad fan är det?
Kalle Johanson grep min hand och viskade: Den är din och min framtid!
Den är en bensinautomobil som på samma gång är elektricitetsmaskin.
Fotsackens sidor släpa helt enkelt mot framhjulens insidor, som äro av
glas och på det sättet får du ju den enklaste sortens elektricitet. En
koppartråd går till en zinkplatta, på vilken du sätter dig -- man måste
naturligtvis vika ned byxorna -- och på det viset laddas den åkande med
hälsobringande elektricitet. Chauffören bara rör vid din näsa eller du
skrapar näsan mot något, och gnistor springa ur kranen på dig. Tro mig,
det är en storartad uppfinning. Sandens elektriska Herculex är humbug
och Voltakorset ska vi inte tala om. -- Säg mig! Du behärskar ju Strix?
-- Tacka jädervulen för det! skrävlade jag.
-- Nå, nu kommer affären! Får jag tio kvadratcentimeter var jag vill i
din tidning för en reklam varje vecka under ett års tid -- hör på,
gosse! -- så får du, får till skänks en Hayward Hygienic Auto. Men jag
vill själv redigera annonsytan, jag vill ha fria händer. Apropå, hur
stor är din upplaga? Gratulerar. Nå, då vill jag också hålla dig med
bensin under ett år!
-- Och zinkplattor? frågade jag.
-- Skämta inte i affärer! Går du med? Ja eller nej?
-- Här har du kardan, gamla Kalle!
-- Well, här har du min!
Jag gladdes verkligen åt den där automobilen, ty jag inbillade mig att
jag skulle kunna lista bort elektriciteten och förvåna Grisslehamnsborna
med en vagn som går utan hästar.
Konsul Kleiner hade sjunkit tillbaka i soffan och ringde på en ny Moët
et Chandon.
-- Satans slapp servering! Dom förstår inte att det skall langas
ideligen, ideligen, som Rotschild byter om skjorta. Vä?? Nej, det måste
gjutas nytt liv i det försoffade Stockholm och dess omgivningar. Du
förstår -- 10 hästars auto! Du kan ha nöje av maskinen och slå dig på
läkarvård och bli förmögen -- förlåt, du kanske redan är förmögen!
Hörru, ska vi inte be flickorna komma in och dricka ett glas. De släpa
hela dan, dystert liv, vä?? Fan, då jag tänker på de stackars ungarna,
som passa opp och äro glada åt en femtioöring i dricks, blir jag rörd,
ska vi ta dom med oss till stan? Vä?? Di kan behöva lufta på sig litet.
Ha ha!
I detsamma slocknade ljusen. Mörkret var kolsvart.
Jag tog fram min goda lappkniv, som jag alltid bär på mig. Den har
suttit i väl hundra renars hjärtan. Jag kysste dess oljiga blad och sade
till Kleiner: -- Hör du, Kalle Johanson, det var fan vad ditt hjärta
dunkar! Är du mörkrädd?
-- Inte är jag mörkrädd och inte heller har jag dåligt hjärta, fast jag
är litet fet. Men det är något som dunkar. Jag måste ha druckit för
mycket champêtre. Och så slocknade ljusen! Det är ju fan! Kanske är det
hjärtat som dunkar. Lyss på mitt bröst, är du hygglig, känn på hjärtat!
Jag blir ruggig till mods.
Jag knäppte opp hans väst och kände på hans bröstkorg.
-- Förstår du dig på sådant där? frågade han. Mitt hjärta har alltid
varit first class!
Jag kände efter med fingerspetsarna och trevade på konsulns revben. Jag
räknade -- och mellan fjärde och femte revbenet satte jag in kniven så
hårt jag kunde. Den var skarp och det var som att sticka i margarin.
Samtidigt tog jag honom för munnen, ty han gurglade litet. Han skakade
på axlarna, och en darrning började i nacken och slutade nere i benen.
I samma ögonblick vaknade jag. Telefonen i mitt rum ringde och jag
rusade upp. Det var portiern.
-- Förlåt, herr Engström, att jag ringde om igen, men herr Engström
tycktes inte höra den första ringningen. Herr Berger och herr Forsberg
och herr Engströms bror vänta nere i baren!


Johannes.

Tåget stannar, och konduktören öppnar en tredjeklassplattforms
järngrind. En liten satt karl raglar ut, full och bra. Svetten rinner i
floder från hans panna och kinder och han släpar på den traditionella
nattsäcken, vars tunnhet bulnar vid ena kanten. En avlång kropp göms
där. Det är den traditionella litern. Mannen heter Johannes och är en av
Smålands styvaste karlar.
Han kan endast med svårighet hålla sig upprätt. Han knäar och kutar, tar
en överhalning då och då och stirrar med en oändligt slö uppsyn ut över
de småländska pitpropsplantorna som omhägna den lilla stationen. Denna
ängd är för honom ett universum, ty han kan inte tänka längre än till
närmaste stad som ligger på en mils avstånd, omhägnad av liknande
plantor. Och denna stad är med sina torgdagar ett eldorado med fläsk och
kött och sill och ett spritbolag. Vid marknaden inger den honom en
dunkel föreställning om cirkus och gyckel och positiv och harpor och
basuner i smålänningarnas himmelrike.
Nu är han hemkommen från en vanlig torgdag och är yrvaken efter sömnen i
kupén och håller på att orientera sig, medan svetten strömmar i det
grova ansiktets fåror och snusblandat dregel rinner ur mungiporna ned på
den rödgulblågrönsvartvita yllehalsduken och den dubbelknäppta västen,
där silverkedjan prålar med sin urnyckel med skaft av fyrkantig
silverplåt -- enda arvet efter fadern.
Ur en förstaklasskupé hörs: -- Att man tillåter såna där att följa med
tåget!
Jag skulle vilja stiga fram och kunna ta av mig en fjäderprydd barett
och släpa fjädern i sanden och säga med böjt huvud och handen på
hjärtat:
-- Sköna dam! Förlåt en vandrande riddare, men det är bara Johannes som
är litet dragen och det är hans rättighet just nu. Han har inte dansat
sig trött, han dignar inte under utmärkelser, han har icke tornerat sig
så här echaufferad för någon frökens äras eller färgers skull. Men han
lastade i natt ensam en hel järnvägsvagn med grova stockar. Det är helt
simpelt en jäkla karl. Sköna dam, jag hälsar er!
Men då visselpipan ljuder och tåget går, ser jag, att det inte är någon
ung dam utan en gammal fröken med hakbandshatt och ett ansikte, i vilket
livet grävt ännu djupare fåror än i Johannes, fast orsakerna äro andra.
Tåget går alltså med den gamla kvinnan och hennes indignation.
Johannes står kvar på perrongen. Han ser slött på lokomotivets ånga som
dröjer kvar och böljar några sekunder inom stationens hank och stör, och
så styr han ut på landsvägen. Han ler för sig själv, ty han är lycklig.
Han har inte hört ett ont ord, han är full och glad och fredlig och han
glömmer, att arbetet börjar i morgon igen.
Johannes har arbetat sig fram till förstugubron. Där står hustrun och
ser hur det är fatt. Men hon grälar inte som de flesta hustrur skulle
göra i samma situation. Hon bara säger till ungarna: -- Nu är far hemma
och nu går ni ut, för nu ska far sova! Hon hjälper honom uppför
trapporna och in i kammarn, räddar nattsäcken med dess liter. Johannes
dråsar i fållbänken och slumrar in i ett nirvana som du och jag ha svårt
att tänka oss. Ty vi ha ju nerver, säges det, medan Johannes bara har en
nerv. Den ena ändan har han i huvudet, den andra sitter han på. Alltså
en nerv som en kabel. Åtminstone låtsar han inte om, om den har
förgreningar.
Johannes sover, och fridens änglar omsväva hans läger.
Nu till Johannes historia och orsakerna varför jag unnar honom hans
lilla fylla. Johannes är statarpojke från början. Då han blev 22 år,
gifte han sig med en läskamrat, som han funnit till äktenskap lämplig.
De hade gått några år och hållit varandra i händerna och lyssnat till
blodets sång som lät allt närmare -- och under den farliga
höbärgningstiden -- ni förstår -- ladorna, där syrsorna sjunga, de långa
ljumma nätterna och styrkan som kom musklerna att svälla. Så var den
saken klar -- och varför skulle inte Johannes kunna gifta sig, han som
kunde lyfta en räl på mitten och gå med en tunna råg uppför kvarntrappan
sen han själv svängt den över nacken?
Nu kom de goda tiderna. Det blev kolkörning och skogsavverkning i stor
skala nere i den fattiga socknen. Mastträden föllo först, så kom den
medelstora skogen och sist pitpropsen i milliontals fot. Sågarna
arbetade och de fattiga förtjänade pengar, men de rika förtjänade mera,
ty de hade ju satt arbetet i gång.
I en isbelagd backe stjälpte Johannisas lass. Han kom under och bröt
högra armen och hans lurviga ölänning, som han köpt för 90 kronor, blev
så illa åtgången, att han måste sälja den till slaktarn för 45. Men inom
14 dar hade Johannes köpt en ny ölänning och gick med högra armen i band
och lassade på med vänstra -- och det var ändå stockar som voro 12 tum i
lilländan. Pitpropsen var som tändstickor -- och då han körde kol satt
han framme på ryssen, svart som en morian och sjöng i svängarna, medan
den nya ölänningen travade som på en kapplöpningsbana och isen stänkte
om hans hovar.
Det var vackert att se hur kolkörartåget kom fram som en svart orm ur
den vita skogen. Det ångade om de små hästarna och stybbdammet låg som
en rök över och efter alltsammans. Fast det hör strängt taget inte hit.
Men så småningom blev det sämre med förtjänsten. Konkurrensen blev
större. Körarna sålde sina hästar och började arbeta med lastning vid
järnvägsstationen.
Johannes kom ner och talade med inspektören och bad att få lasta ensam.
Eljest behövdes det åtminstone två att lasta en vagn med stockar,
sliprar eller plank. Han fick det -- och vi äro där nu. Nu lastar han --
inte alls efter 8 timmars arbetsdag, utan som en fri man (något så när),
när och så mycket han vill. Han har lastat ihop ett eget hem med en
trädgårdstäppa och ett potatisland framför. Han vill inte ha någon
kamrat, ty han vill lita bara på sig själv. Han lastar två vagnar på
dygnet, ty han har Smålands hela seniga energi koncentrerad i sin lilla
jättekropp.
Om du går ut mitt i natten på den lilla stationens lastplan, kan du vara
rätt säker på att få se Johannisas silhuett mot luften över den svarta
pitpropskonturen med ena ändan av en stock på sin järnrygg. Då hans två
vagnar äro fullastade, går han hem och tar sig några timmars vila.
Men då han vaknar, äro lederna stelnade. Han känner sig som i bojor och
han stöter på hustrun:
-- Krestin, nu får jag löv å öpp! men ja kan inte röra e le! Du får löv
å hjälpa mek!
Och Krestin stiger upp och drar sin man ur sängen. Där står han stelbent
och med värkande rygg, medan Krestin klär på honom ylletröjan och
hjälper honom med byxorna och västen och snör pjäxorna på honom. Och det
kan hända, att hon måste leda honom några varv runt i rummet, innan hon
fått honom så pass att han kan reda sig själv. Så får han sitt
matsäcksknyte och det bär i väg.
Men då han i den sovande morgonen kommer in på stationsområdet och har
satt sin breda rygg under en sliper och börjar knoga uppför den
sviktande plankan, är han åter Johannes, som är smålänning och icke vet
av några svårigheter. Bara han börjat svettas och fått maskinen i gång,
går han som ett urverk. Från måndag till lördag.
Men på lördagarna, stundom, händer det, att han måste in till stan, till
fantasi och narkos. Vem unnar honom inte det?
Han har uppfyllt sina skyldigheter mot sig själv och sin familj. Hans
stuga är vacker och runt omkring gror föda ur den fattiga småländska
sanden. Och lite ringblommor och pioner för själen också. Och lavendel
för kyrkobesöket.
På söndagen gå de till kyrkan Johannes och Krestin. Johannes går två
eller tre steg före, ty han är ju karl, och efter kommer Krestin med
båda ungarna vid händerna och en tredje som gör hennes hy gul och gången
släpande.
Men Johannes tänker inte på sådant. Han kommer att sitta på bortersta
bänken ett slag och så går han ut bland gravarna eller till sockenstugan
och bjuder på snus -- eller också går han bort till stallen och pratar
med herrgårdskuskarna och får sig en dragnagel ur deras söndagslitrar.
Kanske Johannes också har med sig en liten blå flaska och kan bjuda
igen. Ty han har förtjänt sitt brännvin ärligare kanhända än
herrgårdskuskarna.
På måndags morgonen blir det svårt att få honom i gång. Kanske Krestin
rent av måste gnida hans armar och ben. Skulle han vila över en dag
bleve han förstenad och socknens good-templare skulle säga: -- Ännu ett
offer för brännvinet! Men Johannes vilar inte. Och intet ont har han
gjort. Johannes är en av de hederligaste människor jag känner.


Brev från en vän.

Leipzig den 3 maj 189*
* * * * *
Att slå upp en tysk bok är som att luta sig över ett vörtkar, och
tyskarnas filosofi smakar av förnumstig folkskollärare, hur djupgående
och gedigen den än må vara. Jag var på supé hos professor S. i går,
ljuset, du vet, Germanias stolthet, och man kom in på Darwin och Hæckel
och ledde sig från dem in på en värdesättning av varelsernas förmåga att
känna lidande. Vi voro naturligtvis alla ense om nödvändigheten av
vivisektion, men då man ville värdera människans kapacitet i fråga om
att känna smärta med ett högre gradtal än till exempel en daggmasks,
måste jag fram med min gamla teori, du minns. Höjden av smärta hos en
daggmask är ju alltid höjden av smärta för honom och måste således ha
samma värde som höjden av smärta hos en människa, då väl ingen kan
frånkänna daggmasken självmedvetande.
De bästa tyskarna ha verkligen slutat med de där dumheterna om instinkt
och förnuft, så att där mötte intet hinder, men de här gubbarna ville
värdera människans förmåga av smärta till 100 och daggmaskens till 15
eller 10 eller så där omkring. Jag måste börja med paradoxer och
förklarade, att en kålrots sensibilitet hade samma värde som en
Werthers, om den också uppträdde på olika sätt. De frågade om det var
Uppsalafilosofi och jag svarade:
-- Ja, framtidens Uppsalas!
Emellertid kommo de i gräl, vilket var rätt nöjsamt att åhöra.
* * * * *
Leipzig den 28 juli 189*
* * * * *
Tycker du inte att språkforskarens yrke i mångt och mycket liknar