Äventyr och hugskott - 3

jägarens? Alldeles som vår ungdoms Skinnstrumpa spårade en bovaktig
indian eller en oskyldig wapiti, spårar jag ordstammarna. Här och där är
ett grässtrå avbrutet, här och där hänger en klädtrasa på en taggig
buske, några barr ha rubbats på en berghäll. På det området äro tyskarna
hemma. Men då jag vill ha fantasi med i arbetet äro de borta.
Naturligtvis äro alla språk i det här solsystemet besläktade, ja, alla
språk i hela universum. Men på en planet saknas det till exempel Kadmium
och Uran -- genast blir det litet avvikning från likheten. Bara ett uns
Molybden till på den här planeten skulle kanske förorsaka, att
närkingarna skorrade.
* * * * *
Den tyska dekadensen är bara en pauvre efterbildning av den franska. Jag
var i Berlin här om dagen och träffade D. och S. Herre gud, vilka
småsnuskiga skalder med illa hopkommet världsrykte! Kommer du ihåg 94 i
Paris? Där voro de verkligen förfallna. Kommer du ihåg Bal des
Maquereaus, inte maquereauerna själva eller deras flickor, utan de där
två journalisterna, som detektiven prackade på oss? Det var ett ståtligt
förfall utan möjlighet till upprättelse. Sardanapaler utan pengar.
* * * * *
Weimar den 30 juli 189*
* * * * *
Men egentligen reste jag hit för att få se en skymt av honom, som siktat
högre än någon annan av sin samtid. Spencer är klarare, men han är
geniet par excellence, en sjuk titan.
Porten var öppen. Jag gick in. En jungfru öppnade och jag bad om ett
samtal med hans syster, vilken som du vet sköter honom. Men då flickan
fått kortet och öppnade dörren till salongen, hörde jag från ett inre
rum en klagande, lallande gubb- eller barnröst, full av gråt: -- Mama,
bin ich aber dumm! Bin ich aber dumm!
Jag tog min hatt och rusade på dörren.
* * * * *
Leipzig i januari 189*
* * * * *
Om det roar dig, kan du nu få skriva titeln docent framför mitt
namn. Jag har fått erbjudande att deltaga i den amerikanska
utgrävningsexpeditionen till Kalat Seruk. Jag reser.
* * * * *
Amara i december 189*
* * * * *
Vad tjänar det egentligen till att dagligen gå omkring och konstatera,
att bibeln är modern, fin de siècle vid sidan av de dokument vi här få i
dagen. Du skulle bli tröstlös och känna dig överflödig, om du finge se
konstverken, som komma i dagen som mangoplantor vid fakirbesvärjelser.
Det är dollarn, som har Indiens alla hemliga krafter förborgade i sig,
och det gör mig hemsk till mods. Med dollars gräva vi ut gudar i
lejonhamn, som bli skönare ju djupare ned vi komma, och i jordens
medelpunkt väntar den skönaste lejonguden på sin milliardör. Därför är
det lönlöst att själv skapa. Låt bli att försöka! Skaffa dig bara pengar
och gräv dig in i jorden och njut. Ju äldre lerskärvan är, dess vackrare
är den.
Jag reser härifrån och lägger mig på något bondland i något land och
skriver en bok, som skall bestå uteslutande av så levande fantasi, att
den skall verka som ett rävdrev på en jägare. Läsaren är jägaren, som
varje ögonblick kan vänta räven och glömmer allt för den. Sista punkten
i boken är dödsskottet. En bok skall vara spännande och således utan
alla lyriska element. Händelserna måste komma pang! pang! och det gör
ingenting om läsaren slår boken i väggen och säger, att det var en
djävla bok -- han skall ta upp den igen och läsa den nästa natt, ty man
läser ju bara om nätterna. Tycker du inte, att en sådan bok kan behövas
just nu? Och den boken skulle vara gravstenen över vår tids så
kallade skönlitteratur. Sedan skulle vetenskapen komma som en
Djaggernautautomobil och krossa alla bleka blanklädersskalder med deras
känslopjunk och vi skulle bli fria som örnar och behärska materien, ty
därtill äro vi födda.
* * * * *
Jag kommer ihåg att du anser det som ett tecken på fysisk svaghet och
hyperkultur att mina ögon sitta ovanligt nära varandra. Jag inbillar
mig, att de närmat sig varandra mera ju längre söderut jag kommit. Vid
ekvatorn skulle jag bli cyklop. Jag såg mig i min fickspegel i dag och
tyckte att jag börjat vinda. Samtidigt kände jag en häftig smärta på två
ställen i bakhuvudet där de båda synlinjerna träffa huvudskålens inre
benhinna. Jag blev rädd -- för vad? Jag såg närmare i spegeln och jag
vindar verkligen något, vete gud vad det kan bero på. Det måste inverka
på hjärnan, att synlinjerna börja korsa varandra så nära ansiktet. En
vansinnig tanke flög igenom mig, ett par abnormt stora hjärnceller
bildades och de yngla av sig och trängas med de andra och något ropar
inne i mitt huvud: -- Du är en chiasm!
-- Du är en chiasm!
Tills X-ets båda staplar sjunka, sjunka, sjunka, tills de komma i en
linje och jag betraktar min egen näsrot med samma djupsinne som
Athosmunkarna koncentrera tanken på sina navlar. Men då är det slut med
mig, ty synlinjen går från tinning till tinning och det värker hål där!
Jag är rätt nervös, du skall inte bry dig om det. Du vet ju, att jag är
rätt redig i huvudet, fast jag har litet fantasi.
Jag är som du kan förstå ganska trött av arbete och jag vill vila mig
genom att skriva en bok. Jag skulle kunna skriva något om tyskarnas och
amerikanarnas sätt att göra vetenskap härute och hur ett parti i
Tyskland vill dra in på anslagen av rädsla för den omvälvning våra
arbeten skola åstadkomma. De äro på god väg att undergräva hela
systemet, förstår du. Vet du, det finns så mycket humbug i samhället,
att jag nästan skulle vilja uppträda som en Léo Taxil II och ta tjänst
inom båda partierna, för att sedan skriva min Révélations.
»Comme se fabrique un assassin!» vad? Adjö!
Kloster Andechs,
Bayern i september 189*
* * * * *
Kom hit och hälsa på mig! Jag skall visa dig den dyrbaraste
klosterreliken i hela Europa: Ein Bluttropfen von der Circumcision
Christi. Den visas inte för vem som helst. Men jag är sjuk. Jag dricker
öl med en trashank, en gubbe som är litet tokig, och för var sejdel han
får, trycker han mina båda händer med sina kalla fuktiga. Jag skriver
till dig, emedan jag nyss varit uppe i kyrktornet och sett på utsikten
och läst alla inskrifterna däruppe. Där stod bland annat A. P.
Andersson, Malmö, djupt inskuret med kniv. Och jag kom att tänka på
Sverige. Jag är färdig med min bok sedan ett halvt år. Men förläggare!
Nere i Innsbruck finns en liten svart fan som vill ta boken, om jag bara
vill blanda in litet antityska element. Min bok är buddistiskt ren, men
vänder upp och ned på en del gängse begrepp.
Jag är sjuk. Bara nervositet! Jag är med all säkerhet en chiasm. Jag
drömmer stundom att mitt huvud växer så fruktansvärt, att det skuffar
undan hela världsalltet och solarna falla ned på min panna som glödande
sand. Ståtlig dröm visserligen men alldeles onödig och för resten
dyrbar, ty den slukar massor av kloral.
* * * * *
Berlin i januari 189*
* * * * *
Jag har gjort en upptäckt som nog kommer att sätta myror i huvudet på
samtiden. Jag ler skadeglatt. Hör på nu!
Jag har experimenterat ett par månader på Dreiers kemiska laboratorium
och studerat förvittringsföreteelserna och ålderns inverkan på vissa
kemikalier. Bland annat hade jag behandlat två prov trycksvärta, ett
från Hoffman och ett från Gleitsmann, så att jag lät dem tillsammans med
vissa i luften förekommande ämnen åldras på kemisk väg. Som du kanske
vet, experimenterar man fortfarande med sotet i trycksvärtan,
petroleumsot och nu sist acetylensot. Vet du vad jag konstaterat? Ha ha
ha -- jag måste skratta! Av allt som är tryckt sedan man började använda
dessa sotsorter, skall om femtio år inte finnas ett spår -- bara
papperet, kanske litet smutsigt förstås. 100 års litteratur försvunnen
spårlöst, vad säger du om det? All filosofi, all usel poesi, all
vetenskap skall flyga i väg från trycksidorna och sväva i luften som ett
oändligt fint stoft, och det stoftet blir absolut oläsbart, eller vad
tror du? Jag tycker redan att luften är litet mörkare än för 20 år
sedan, att den blir mörkare för var dag, men det kanske beror på att jag
inte är riktigt bra i mina ögon.
Jag offentliggör min upptäckt om 14 dagar. Avhandlingen är snart färdig.
* * * * *
Berlin i januari 189*
Jag är sjuk -- inte farligt alls, säger läkaren, men jag måste ha lugn.
Jag vaknade en natt och frös om min vänstra hand och såg att fingrarna
voro gulvita och naglarna blå. Jag började frottera händerna -- och
plötsligt försvann rummet med möbler och allt och jag befann mig uppe på
kapitälet av en pelare med tomma rymden omkring mig, en färglös rymd
utan luftens blå och utan moln. Oändligt långt nere försvann pelaren som
en nålspets i pelarhelvetet.
Jag drömmer om samma dröm var natt sedan en vecka. Vad tror du? -- -- --
Berlin 30 januari 189*
Jag är nu fullkomligt frisk. All nervositet är borta och jag går omkring
i ett obeskrivligt behagligt blekgult lugn, vilket skulle vara
intresselöst, om det inte skures av två violetta linjer. Jag reser hem
om tre dagar, ty jag är efterlyst för självmord. Vi träffas!
* * * * *


Dödskyssen.

Varifrån komma alla drömmar?
Jag reser i ett polarhav på en liten bogserbåt bland idel obekanta
människor. Vi gå bland isberg som bli allt flera och större, av alltmera
fantastiska former.
Vinden är alldeles stilla. Det gröna havet skvalpar sakta mot iskanterna
när vi passera, eljest är allt tyst. Det förefaller mig som om dessa
isberg skulle ha stått just så och just där i sekler. Plötsligt passera
vi en infrusen brigg av ålderdomlig form. Den har endast förmasten kvar
med trasiga stag och vanter och utan andra rår än bramrån, från vilkens
nockar de båda brassarna hänga orörliga ned. Från jäckstaget hänger en
lika orörlig åldergulnad trasa av seglet.
Passagen mellan isbergen blir allt smalare och jag säger till mannen vid
ratten: -- Här börjar bli trångt -- -- --
-- Vi äro framme nu, svarar han, och i detsamma komma vi in i en liten
isfri hamn och lägga till vid en kaj, vars krön ligger alldeles i
jämnhöjd med vattnet. Jag stiger i land -- och bogserbåten försvinner i
samma ögonblick.
Men jag förvånar mig icke över något. Framför mig, ett stycke in på
kajen, ligger ett kolossalt vitt palats med slät fasad utan prydnader.
Jag går in genom en väldig fyrkantig portöppning, över en ofantlig
slottsgård, vilken liksom kajen är täckt med ett tunt lager snö som
tyckes ha legat där alltid, genom en liknande portöppning ut på ett torg
som är fullt av ryttarstatyer i täta ordnade leder. Tunn snö ligger
överallt.
Jag känner en underlig beklämning, en oändligt trist känsla framför
dessa ryttarstatyer, ty fastän orörliga, tyckas de mig äga ett visst
bundet liv, ett medvetet avvaktande av något som klämmer ihop mitt
hjärta, utan att jag vet vad det gäller.
Medan jag betraktar statyerna och känner detta, börjar en sval, fuktig
vind blåsa över torget. Den känns på mitt ansikte med den egendomliga
kyla den får, då man känner den i lä bakom en skog. Det rasslar sakta
bland de hundratals statyerna. Men allt detta bara några ögonblick. Så
blir det stilla igen.
Jag går åt höger förbi statyerna. Nu observerar jag, att torget på tre
sidor är omgivet av isberg. Bakom slottshörnet ser jag en oändlig
snövidd.
I detsamma bryter ett knippe solstrålar genom en rämna i det jämngrå
molntäcket och lyser på snön med en glans så vacker, att jag aldrig
kunnat föreställa mig något liknande. Endast på en liten fläck, skarpt
begränsad av den nu violetta oändliga snövidden.
Jag tänker: -- Att måla, att måla! -- -- men jag har ju intet att måla
med.
I samma ögonblick far genom min hjärna: -- Det där är inte ljuset! Det
är skuggan av solen!
Då hör jag någon ropa mitt namn ur hopen av statyer bakom mig.
Jag vänder mig om och rösten höres igen, och den är som ekot av en
tystnad. Ekot av en tystnad!
Jag går utefter statyraden. Hade jag icke märkt förut, att alla dessa
kroppar och ansikten voro så ohyggligt utmärglade? Nu rasslar det igen
bland dem och knakar som av trä, och jag ser, att det fladdrar gulnade
trasor från ett ben här, en arm där, medan snöflingor från deras hjässor
och skuldror yra mig i ansiktet.
Så hör jag mitt namn igen.
-- Vem ropar? frågar jag.
Och från postamentet till en staty lösgör sig en kvinnoskepnad, höljd i
trasor och med ett stelnat leende skulpterat i ett ansikte av något
gult, hårt, vittrande. Hon slår armarna om mig och kysser mig. Iskyla
tränger genom hela min kropp och jag tänker: -- Nu dör jag -- och vaknar
-- och fryser, ty en filt hade glidit ned på golvet och vinden dragit
sig åt nordan under natten.


En reskamrat.

Jag lämnar Gare de l'Est i den tidiga morgontimmen, sömnig och olustig
efter en parisiskt varm augustinatt med flugor och spindlar.
Vi äro fyra resande i kupén. Bredvid mig sitter en vitskäggig herre med
hederslegionens band i knapphålet och mitt emot honom en otäck gammal
yankee, som med infernalisk skicklighet, trots väggarnas förbud, börjar
spotta runt omkring den gamle herrns och mina fötter. Han ser verkligen
hemsk ut. Ett pussigt mörkbrunt ansikte. En rad kraftiga gula tänder
skjuta ut från underkäken, som är ovanligt utvecklad och tillsammans med
de tjocka läpparna förråder starka passioner. En lucka i tandklaveret
gör honom till den pamp i spottning han är.
Mitt emot mig sitter en individ, klippt direkt ur Wienerkarikatyren med
whiskers och äckligt soignerade mustascher.
Yankeen börjar intervjua den gamle herrn på verkligt god franska, något
som förvånar mig, ty jag har nyss hört honom skrika till en
hotellvaktmästare på renaste amerikanska.
-- Ni har hederslegionen, säger han, lutar sig fram och tummar med
smutsiga fingrar på det röda bandet. Den gamle ryggar tillbaka och söker
värja sig med ett nummer av La Croix. Var ni med i kriget?
-- Nej! svarar den vördnadsvärde kort och ilsket. Yankeen spottar mellan
hans ben och tänder en söt Virginiacigarrett. Såå, ni var inte med! He
he! Men _jag_ var med!
Vi spetsa öronen. Till och med den gamle herrn ser intresserad ut.
-- Ser ni, jag är elsassare och var med, jag! Fan anamma -- jag slogs
som en djävul och vad fick jag för det? Reumatism fick jag och inte
någon bandstump -- nå, jag var ju i ledet och inte en enda skråma fick
jag under hela tillställningen. Och så reste jag till Amerika efter
freden. Fan själv kunde inte se på, hur de här förbannade pickelhuvorna
vände upp och ned på hela Elsass. Nu är jag på hemväg till Strassburg.
Har inte varit i Europa sen 71. Har ingen bekant, vad jag vet! Döda
allesammans de som känt mig. Men det gör detsamma! Måste hem! Det gick
inte längre!
Vi börja intressera oss för berättaren och han fortsätter tacksamt,
sedan han frågat oss alla tre om namn, yrke och inkomster. Han talar om
kriget, om Bazaine och belägringen och svär vid minnena. Men plötsligt
säger han: -- Nej, nu måste jag tala engelska igen! Ni talar väl
engelska! All right! Käken går ur led på det här viset. Har inte talat
franska på åtminstone 20 år!
Nu hoppar han in på Amerika, där allt är _biggest in the world_. Vi fara
just utefter Marne och han skrattar, då vi beundra vingårdarna.
Vingårdarna i California, _det_ är vingårdar!
I Epernay stiger den vitskäggige ut.
-- Vet ni vad den där var? säger yankeen. Just en okosmopolitisk idiot
var han. Den där i Amerika, ha ha ha! Vill ni ha champagne?
Han ropar till sig en av de många champagneförsäljarna och köper tre
flaskor och tre glas.
-- Champagne är det enda Frankrike har bättre än Amerika. Var så god!
Wienaren och jag se litet generade ut. Yankeen märker det.
-- Ja ja, ni är européer. Strama och behärskade. Vill naturligtvis
betala champagnen, he? Men har ni så mycket pengar som jag, vad? Ni vet
ingenting om det, ni, men jag ser att ni inte har stort mer än
respengar. Man får dubbla ögon i Amerika. Har jag inte rätt? Ni svarar
inte genast -- alltså har jag rätt. Drick, pojkar!
Vi drucko.
-- Men fan må ta detta Europa för resten. Ni förstår, då man har arbetat
sig upp och inte längre behöver krusa någon, då man strör drickspengar
omkring sig -- jag tycker att alla pengar i Europa är drickspengar --
alldeles som aristokraterna, tycker man att man kunde få bli bemött som
gentleman. Jag vet att jag har arbetartagen i mig -- man arbetar inte
ostraffat 25 år av sitt liv som en slav -- som en slav, damn it,
gentlemen -- vet ni vad det vill säga? Men kanske har man någon
underklassbark, som inte pengarna kan skala av. Skål i alla fall. Å, vad
jag hatar detta Europa. Och jag väntar mig ingenting av Elsass, av
Strassburg heller. Jag reser hem för att se på domen och gatorna och gå
att titta på huset, där föräldrarna levde, om det finns kvar. Men där
står väl ett 8-våningshus nu -- vet ni, jag tror att jag har en kusin i
livet, en gammal käring, alla käringar snusar, jag har amerikanskt snus
med mig åt henne, en satans burk, som skall räcka hela hennes
återstående liv, om hon inte är död nu, men det är hon nog. Trevligt att
få tala engelska ett slag! De djävla parisarna tala engelska också men
bara kyparengelska. -- -- --
Vet ni jag sover ett tag! Flytta er över på den här svenskens soffa!
sade han till wienaren. Han flyttade sig.
Om en stund sov han. Jag såg på hans ansikte. Det var en gammal, härjad
erfaren mans ansikte och det blev sympatiskare ju mer jag såg på det.
Han låg med öppen mun och snarkade, hans tänder stucko ut utanför
läpparna. Men hur det var, måste jag tycka om honom.
Banan började höja sig. Vi kommo in i höglandet. Kullar, berg,
skogbeklädda åsar med borgruiner på krönen.
Vi passerade Avricourt, tullstationen. Publikanerna lämnade oss i fred.
En karl frågade i kupédörren: -- Har ni något att förtulla? Jag svarade
sömnigt: -- Nej! Han fortsatte genom korridoren.
Aftonen går under tystnad och små abrupta samtal mellan mig och wienaren
om härligheten i Österrike.
Vi närma oss Strassburg.
Den gamle yankeen reser sig från soffan med en mastodontgäspning.
-- Fy fan, detta Europa! Varför har ni inga negrer som komma med whisky
just då whisky behövs? Ni är aristokrater -- ja, inte ni båda! tillade
han artigt. Men alla de andra! Fan ta mig! Ända från Havre till Paris
har jag bara träffat aristokrater. Jag skulle kunna köpa dem allihop, om
jag ville, och göra dem till betjänter med mina pengar, sådana ä ni --
ja, förlåt, inte ni! men var ä vi?
Tåget rasslade framåt. Konduktören kom in. -- Biljetterna, mina herrar!
Yankeen såg ut genom fönstret. Jag såg ut också. Mot den disblå luften
avtecknade sig en stadskontur med ett torn som behärskade allt det
andra.
Min reskamrat sjönk ihop på soffan, gömde ansiktet i händerna och hans
rygg började skaka. Våldsamt -- och jag väntade nästan ett epileptiskt
anfall.
-- Hur är det? Är ni sjuk? Kan jag göra något för er? Men så tala då!
Han snyftade. -- Ser ni inte. Där är Strassburg och den gamla domen. --
Ser ni inte så vacker han står där, alldeles som en spets -- som en
spets! Comme une dentelle!


Dans.

Nu är det jul och nu är det dans i Finlands-Fredriks sal. På en
fjärdingsvägs avstånd kan du höra det rytmiska ofelbara dunket, och på
en kvarts fjärdingsvägs håll urskiljer du dragspelet. Det lyser ur
fönstren som ur loögon i kvällsdimman, det blinkar av kropparna som
passera rutan. Av stockarna i den stugan bör man kunna göra fioler.
Finlands-Fredriks sal är liten men stor nog för människor som vilja
dansa.
Ur förstugan står en rök av Västerlandets alla vällukter, svett, snus,
tobak och brännvin, en tjock blå rök, i vilken gestalter röra sig som
frammanade av någon uppländsk fakir. Två och två gå de ut och in,
armarna om varandras halsar, hans mun vid hennes öra. Det är vackert,
det är liv, det är skönhet. Och bortom lagårn ligger skogen med frost i
det döda gräset och inne i skogen är det mörkt nog.
Då kom jag att tänka på begreppet Pan, som skalderna ha fördärvat,
sittande vid sina skrivbord eller turistande genom våra ödemarker.
Jag går uppför den branta trappan och håller mig i dess knutförsedda
tågända. Luften blir allt tjockare och sorlet allt starkare. Och genom
ett gråblått dis av alla dessa ovannämnda animaliska dunster ser jag in
i salen.
Rytmen är svenskarnas styrka. Vår ursprungliga musik har mera av rytm än
av andra musikaliska elementer. Jag känner mig besläktad med alla dessa
människor, för vilka harmoni och melodi är en bisak, bara de få
tillfälle att röra sig rytmiskt. Borta i hörnet sitter motorn. Han är en
maskin. Han spelar och hans högra fot tyckes reglera de andras rörelser.
Hans löpningar och drillar äro bara som glitter och karameller, dem man
hänger på en julgran. Men julgranen själv är musiken.
Julgranen har kanske Beethoven eller min gamle vän Sibelius spelat någon
gång. Och då gled ett moln genom min hjärna. Ett ljust eller mörkt moln
som drog bort och kom mig att vända huvudet efter det.
Jag är naturligtvis omusikalisk som få. Men fan vet ändå!
Jag kommer direkt från den där dansen och har således ett ganska färskt
och omedelbart intryck av den.
I denna obeskrivliga atmosfär och ogenomträngliga dunstkrets som slog
mig som bly för pannan, dansade alla flickor och pojkar som jag tycker
om att se dansa. Flickornas vita ansikten och pojkarnas röda, vita och
röda av samma lidelse, virvlade förbi mig där jag stod i dörröppningen.
Med kinden tryckt mot flickans, dansar Jan-Matts-Olof gammal vals
baklänges, och jag observerar hur flickans hy blir allt vitare och
vitare medan hennes ögon söka stöd någonstans. Här dansar Karlsons
Albrekt, full av sentimentalitet och besvarad kärlek, baklänges med
verkligen nobla benrörelser. Ty pojkarna här kunna dansa. De skulle göra
sig i Vita Havet, om det gäller takt och dans för dansens skull.
Och här dansar den mörke Rudolf, föremålet för kvinnors längtan, han som
stör deras drömmar, full som en kaja. Hans käckt tillbakadragna mössa,
köpt i Pensacola, vilar som en gloria på hans lockar och pipan sitter
som fastnitad i en mungipa, ägnad åt kyssar. Han dansar som en gud.
Vågrörelsen, som du ser i salen, beror på de häftiga andrörelser som
sätta både de förstådda och oförstådda kvinnornas bröst i gungning vid
anblicken av den oförliknelige. Medveten om sin makt kryssar han fram
genom det doftande dunklet, vänder, länsar, girar babord, så full fart,
ty han har varit på ångbåt, tar emot ett oskyldigt älskande och dansande
par på styrbords låring, gör ett halvhopp och placerar sin dam på en
stol med en duns, som om han ville göra biff av hennes abdomen. Men
tacksamt ser hon upp till kavaljeren, ty hennes själ är full av glädje
och hopp om att undret skall ske snart, kanske i kväll.
Men den mörke Rudolf vinglar ut i förstun, lägger in en nypa Ljunglöfs
tvåa under sin kyssvana läpp och åker som själva fan utför
förstutrappan, ty utanför i ett frostigt skelett av en krusbärsbuske har
han gömt litern, en fruktansvärd konjak, som han fått från någon lika
fruktansvärd vinhandel i Östhammar.
Här dansar Efrosynia med lättmatrosen Agust Johanson, mönstrad å barken
_Herr Kules av Wäddö_. Hon är dubbelt så lång som han och hennes bröst
slå takt mot skärmen av hans mössa. Hans engelska pipa är nedåtvänd och
den glödande tobaken droppar ned på hennes mage. Hon märker det och med
en ädel handrörelse hindrar hon utbrottet av en förhärjande eldsvåda,
allt under det hon dansar baklänges i en takt som intet kan störa. Agust
sätter sin dam på spelmannens handklaver, vilket renderar henne en ljuv
spark i sitsen, vilken hon belönar med ett kokett och till synes
förvirrat småleende. Hon sjunker ned i nästa mans knä och hans händer
söka omedelbart fästepunkter att hålla den dyrbara bördan kvar i dess
halvt ofrivilliga läge.
Luften blir allt tjockare och sorlet allt starkare. En röst börjar
sjunga i ett hörn. Dess ägare sitter med armarna om liven på två unga
skönheter. En tjock rem av saliv som skäggtömmen på en mal förenar hans
mungipa med hans byxben. Rösten blir starkare. Nu komma flera röster
till. Och som från en dionysisk kör stiger mot det nedrökta taket
hymnen:
Kom ska vi gå
kom ska vi gå
kom ska vi gå te Raggarön!
Där får vi dricka brännvin å kask,
där få vi äta inlagder lax,
där så får vi dricka brännvin!


Båtbyggar Veman.

Båtbyggar Veman på Skötarön är en kärnpojke på 80 år, satt i växten och
hjulbent, bred över axlarna och med armar som en orangutang. Under hans
buskiga ögonbryn titta ett par stickande grå ögon längst in i dunklet
och näsan springer fram, röd och hårig och dominerande, som om den ville
ta sats för ett hopp. Näsroten ligger långt inne i huvudet, men så låg
den inte från början, säger gubben Veman, ty en fura som fälldes
träffade honom en gång i hans ungdom mitt ibland ögona med den vassa
spetsen av en avbruten gren.
-- Och när jag gick igenom det, då går jag faen ta mej igenom va som
helst, d'ä sanning dä!
Gubben Veman super förskräckligt. Då han gjort en båtaffär reser han in
till Stockholm och hämtar 6 liter brännvin och en butelj vin för
avsläckningen. Och då han så småningom satt i sig alltsammans och märker
att det är slut, blir han vild och galen. Han känner inte gikten, utan
går på och slår ned allt som kommer i hans väg. Då behövs det åtminstone
fyra karlar för att få bukt med gubben och få honom i fållbänken, där
han måste hållas med våld tills han äntligen somnar.
Nu är han hemkommen från Dalarö, icke efter någon båtaffär utan efter
besök hos doktorn. Ty för ett par dagar sedan dråsade han utför
vindstrappan och slog huvudet i en isbill och såret måste sys ihop. Han
ser fruktansvärd ut, ombunden som han är med bara plats för ögon och
mullbänk. Litet full är han också, fast det inte skulle vara bra för
såret. Vi ha fått honom i säng och det är natt, men gubben sover inte,
och under pauserna i hans monolog hör man honom ibland hugga tag i
järnringen som hänger ned i ett rep från taket över sängen, ty han har
höftläsa och kan inte vända sig utan ringen.
Gubben pratar för sig själv, dillar i mörkret och skäller ut sina
vederdelomän. Hans basröst låter helt hemsk med ackompanjemang av
dyningen i stranden nedanför stugan.
-- Jag ger fan i Långholmen, men du, din jäkel, du ska ha dej fem skott
i peruken -- där fick du, din underhärvare! Å du sen -- bred om truten ä
du, å krafterna ä rysliga -- vore du lika lång över truten som du ä
under, då kunde du vara nånting, men nu ä du bara -- -- --
Paus. Dödstyst.
-- _Agust!!_ Agust! (matt) Satan ä här! -- Nej, gå du te främmande land
å bli länsman, din jäkel, d'ä sanning dä! Paus.
-- Får jag tag i kråset på dej, så blir dä ingenting kvar av dej, d'ä
sanning dä! Agust!! _Agust!_ Ja dör!!!! Kom hit, Agust, på eviga
fläcken!
I två sängar vid motsatta väggen ligga vi, som äro ute på Skötarön för
att jaga. En av oss svarar: -- Agust ä ju åt stan!
-- Va faen nu då, va ä ni för ena aljäklar? -- Kom an bara, här finns
krafter -- -- --
-- Kommer inte farbror ihåg att vi kom hit från stan i går kväll, just
som farbror skulle gå och lägga sej? smickra vi. Vi ska ju jaga i