Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809 - 6

borde glömma det. Först sågo Finnarne med bestörtning, att inga åtgärder
blefvo vidtagne mot den för Finland hotande faran; sedan befaltes
Savolaks brigaden att lemna sin hembygd utan att se fienden, mycket
mindre få försvara sig; derefter fortsattes marschen genom natt och dag,
men då landet kunnat återtagas, då lågo vi stilla. Med slarfviga kläder
och nästan utan skor, fördes Savolaks brigaden till strids, och den
slogs vid alla tillfällen med sällsynt tapperhet. På kraftigt bistånd
från Sverige väntades hela sommaren förgäfves. När Finland redan var
förloradt, och Finnarne icke mera hade någon fosterjord att försvara, då
tilläts Svenska soldaten återvända hem, och Finnarne ensamme nödgades
bevaka Sveriges gränsor. Till Finska hären utbetalades ej dess
välförtjenta fält-aflöning, under det att Svenska vestra arméen låg i
Stockholm och roade sig. Den åtnjöt der fält-traktamente samt bepryddes
med stjernor och tapperhets-medaljer, medan Finnarne, för deras
fosterjords försvar, uthärdade de största mödor. Hvilken nation, så
behandlad som Finnarne, skulle väl hafva ådagalagt så mycken tapperhet
och trohet, som desse gjort det vid alla tillfällen? Ännu den 5 Juli
1809, visade de, ehuru redan 40 mil aflägsnade från Finland, hvad det
Finska mannamodet förmår!
Sedan general Sandels afslutat med Ryska förpost-befälhafvaren, general
Alexeieff, ett stillestånd på obestämd tid, med 96 timmars uppsägning,
blef dock den stränga tjenstgöringen något mildrad. Vi, som hittills
legat så hoppackade, blefvo den 29 December förlagde till Laivaniemi by,
samt erhöllo nu mera utrymme. Derefter lemnade general Sandels
brigad-befälet till öfverste Falander, för att sjelf afresa till
Stockholm.


År 1809.

I början af Februari månad erhöll Savolaks brigaden befallning att
uppbryta, för att aftåga till Burträsk socken i Westerbotten, hvarest vi
skulle intaga kantonerings-qvarter, och få hvila. Sedan den nu på
förpost-kedjan blifvit aflöst af tredje brigaden, anträddes marschen den
9 Februari och fortsattes den 10, då vi kommo till Sangis, fem mil från
Laivaniemi och fyra mil från Torneå stad. Den 11 rastades; den 12 till
Månsby i Kaliks socken, två 7/8 mil; den 13 till Töre, två 1/8 mil; den
14 rastades; den 15 till Hvitå i Råneå socken, en ¾ mil; den 16 till
Rånbyn, en 7/16 mil; den 17 rastades; den 18 till Persön i Luleå socken,
en 7/8 mil; den 19 till Sunderbyn, två ¼ mil; den 20 rastades; den 21
till Ersnäs, två mil; den 22 till Portsnäs i Piteå socken, två 5/16 mil;
den 23 rastades; den 24 till Pitholmen, två ¼ mil; den 25 till Jäfre, en
1/16 mil; den 26 till Åby i Skellefteå socken, två ¼ mil; den 27 till
Frostkåge, två 9/16 mil; den 28 till Sunnanå, en 5/8 mil. Här rastades
till den 2 Mars, då tåget fortsattes till Renbergsvatten, två mil, och
den 3 Mars framkommo vi till Burträsk, hvarest brigaden intog de utsedde
kantonerings-qvarteren.
Men brigadens hvila här blef lika så kort och ovaraktig, som på alla
andra ställen. Den ovanliga köld, som denna vinter inträffade, gjorde
att isen öfver Qvarken emellan Umeå och Wasa lagt sig. Och som det
förspordes, att Ryssarne i och omkring Wasa sammandrogo en betydligare
härfördelning under general Barclay de Tolly, fordrade en nödvändig
försigtighet, att äfven omkring Umeå hafva några trupper. Savolaks
brigaden fick derföre åter uppbryta, och marscherade den 10 Mars till
Nyby, tre 1/8 mil; den 11 till Rikleå, två 1/8 mil; den 12 till
Djekneboda, en ½ mil; den 13 till Umeå socken, två 7/8 mil, der
generalen, Grefve Cronstedt återtog befälet öfver densamma.
Savolaks jägare regemente, som nu mera utgjorde endast omkring 240 man,
skulle bevaka öfvergången öfver Qvarken, hvarföre det förlades uti Täfte
by, och hade en 50 mans fältvakt på Holmön, en större ö, belägen ute i
hafvet, en mil från fasta landet. Savolaks infanteri och Karelska
jägarena stodo vid Steksjö och Degernäs, Karelska Dragonerna uti
Löfånger, någon liten del af brigaden låg uti Skellefteå, 15 mil ifrån
Umeå, och resten var förlagd mellan Ratan och Ångersjö, på en sträcka af
ungefär 9 mil. Denna brigad, nu mera under gevär omkring 1000 man, var
visserligen tillräcklig att bevaka, men för ingen del att försvara hela
denna kust-sträcka, i händelse af ett anfall från Finska sidan. Detta
oaktadt tilläts likväl Westerbottens regemente att ligga hemma på roten.
Den 19 Mars insändes från fältvakten på Holmön rapport, att fienden var
uti antågande öfver Qvarken; hvarföre samma dag om aftonen 40 man af
Savolaks jägare, samt natten derpå 100 man, under öfverste-löjtnant
Furumark, rykte ut till nämde ö. Wid Ostnäs by, ytterst vid hafsbandet,
qvarlemnades den öfriga lilla styrkan af Savolaks jägare, tillika med
all tross. Den 20 om morgonen, då tvenne patruller saknades, som
förmodligen blifvit af fienden uppsnappade, utskickades två officerare,
med 50 man, att rekognoscera. Denna trupp hann ungefår en mil framom
fältvakten, då den stötte på omkring 200 man Ryskt kavalleri, hvilka,
vid våra jägares ankomst genast drogo sig tillbaka, hvarefter
rekognoscerings truppen återvände. Emellertid utsändes beständigt både
åkande och gående patruller, på begge sidor om Holmön, för att utröna om
någon fiendtlig styrka skulle vilja kringgå nämde ö.
Den 21 Mars kl. 9 f. m. anfölls fältvakten på Holmön, af ungefär 300
man; men som rapport i det samma inlopp, att en fiendtlig kolonn syntes
på vestra sidan om ön, drog fältvakten sig tillbaka, utan att inlåta sig
i någon strid. Då vår styrka var nedkommen på isen, visade sig tydligen
fiendens afsigt, att med den omnämnda kolonnen kringgå oss. De som
angripit fältvakten, och nu förföljde den, erhöllo förstärkning, så att
de kunde anses utgöra 700 man. En större fiendtlig kolonn, hvilken
förgäfves bemödat sig att hinna vår trupp i förväg, framkastade sitt
kavalleri, med en jägare bakom hvarje ryttare, och lyckades sålunda att
uppställa en liten styrka framom densamma; men skyddad af sina
tiraljörer, hvilka underhöllo en jemn eld, framtågade dock fältvakten en
hel mil på den flacka isen, omgifven af så talrika fiender, med samma
köld och ordning, som på ett exersis fält. Under denna marsch blefvo
löjtnant Neiglick, jemte 2 under-officerare och 11 man sårade. På sådant
sätt framkom Furumark med hela sin trupp till Ostnäs, hvarest
öfverste-löjtnant Tujulin var qvarlemnad, med ungefär 50 man, hvilka
stodo uppställde på stranden, såsom en dit ankommen förstärkning.
Fienden vågade sig derföre icke i land, utan bivuakerade hela natten ute
på isen.
Samma dag kommo äfven fyra andra fiendtliga kolonner, hvilka tillsammans
ansågos utgöra omkring 3000 man, samt framryckte mot Degernäs och Obbola
byar, hvarest major G. Ehrenroth, med en bataljon Savolaks infanteri,
var stationerad. Han ryckte genast ut med sin lilla styrka, och höll
stranden besatt ifrån kl. 4 till kl. 9 e. m., då en bataljon Savolaks
infanteri, under öfverste-löjtnant von Törne, Karelska jägarena, under
major Fredensköld och Kajana bataljon under löjtnant Clementioff,
anlände till förstärkning, hvarefter hela styrkan utgjorde omkring 750
man. Sent om aftonen verkställde fiendens kavalleri flere försök att
intränga uti de vid stranden belägna gårdar; men hindrades derifrån af
major Ehrenroth, som på alla ställen förekom det. Ryssarne blefvo
härigenom nödsakade att draga sig tillbaka, bakom några i skären belägna
holmar, der de bivuakerade öfver natten, och, för att värma sig,
uppbrände de ett härstädes infruset handels-fartyg.
Den 22 om morgonen började Ryssarne kringgå Ehrenroths ställning,
hvarföre återtåg anbefalldes och verkställdes under beständigt
handgemäng med fienden, hvilken med mångdubbel styrka följde oss tätt
uti spåren. Detta återtåg fortsattes till Tegby, 1/8 mil nära staden.
Äfven detta ställe kringgicks af fienden med starka kolonner; men grefve
Cronstedt afsände nu sin adjutant, major Brusin, såsom parlamentär, och
lät föreslå en underhandling. Ryska generalen Barclay de Tolly önskade
genast muntligt samtal med grefve Cronstedt, och en konvention afslöts,
enligt hvilken de uti Umeå, och söder om staden stående Svenska trupper
skulle, innan kl. 4 e. m., lemna staden och fritt aftåga med allt hvad
de kunde föra med sig af artilleri, tross och förråder, samt utrymma
Westerbottens länegräns, och taga sin ställning efter behag, på andra
sidan om nämde gräns, i Ångermanland. Men de trupper som stodo norr om
Umeå, skulle marschera norr ut till general Gripenbergs fördelning, utom
Savolaks jägare, hvilka borde erhålla fritt genomtåg, äfven sedan
Ryssarne besatt staden. Enligt uttryckligt förbehåll skulle ingen
plundring få äga rum. Grefve Cronstedt blef, efter dessa händelser,
kommendör med stora korset af svärds-orden, samt löjtnant Clementioff
kapiten. Flere nådebevisningar för de här förefallna träffningar äro ej
mig bekante, ehuru major G. Ehrenroth, som vid alla tillfållen utmärkte
sig både genom tapperhet, drift och rådighet, äfven nu bordt ihågkommas.
Likaså hade öfverste-löjtnant Furumark icke förtjent att glömmas; endast
hans vaksamhet förekom, att icke Savolaks jägarne blefvo tagne på
Holmön.
Härvid påtvinga sig ovilkorligen några ytterligare anmärkningar.
Hvarföre skulle, under allt detta, Westerbottens regemente förblifva
liggande på roten, och icke försändas till Umeå, att försvara sitt eget
land? Om grefve Cronstedt, hvars hela styrka under gevär utgjorde
omkring 1,000 man, kunnat uppställa 2 à 3,000, så hade Ryssarne ingen
ting förmått uträtta, på sin höjd plundra en eller annan närmast
stranden belägen gård. Men halfåtgärder voro så vanliga under detta
krig! I fall, sedan isen lagt sig öfver Qvarken, och det blef bekant,
att Ryssarne sammandrogo en betydlig här i och omkring Wasa, den i Råneå
och Luleå stående Finska brigaden, tillika med fjerde brigaden i
Burträsk, fått befallning att rycka ned till Umeå, samt Westerbottens
regemente blifvit uppbådadt och samladt derstädes, så hade derigenom en
så stor styrka blifvit samlad, att Ryssarne för ingen del kunnat få fast
fot i Umeå. Ryska hären som gått ifrån Wasa, uppgafs till 10,000 man;
men deras officerare sjelfve erkände, att de under den svåra marschen
öfver Qvarken förlorat nära 2,000, hvilka störtat under vägen. Den usla
hop som framkom, hade visst icke blifvit svår att slå och taga till
fånga. I händelse åter grefve Cronstedt, med sin obetydliga trupp gjort
ett starkare motstånd, hade dermed ingen ting annat blifvit vunnit, än
att några hundrade man stupat, hvilka väl, efter vanligheten dyrt sålt
sina lif; men Umeå stad samt en mängd byar hade troligen blifvit af
Ryssarne plundrade, af förtrytelse öfver motståndet och förlusterna.
Grefve Cronstedt vidtog, efter min öfvertygelse, den klokaste utvägen,
med de ringa stridskrafter honom voro lemnade.
Den 24 Mars ankom en kurir med en Rysk officer, som medförde befallning
till general Barclay de Tolly, från en chef kommenderande Ryska
generalen Knorring, att, i följd af en emellan general Döbeln och
general Knorring på Åland afsluten konvention, Umeå och Westerbotten
genast skulle utrymmas och Ryssarne återtåga öfver Qvarken. I anledning
deraf återvände Ryssarne oförtöfvadt, sedan de i Umeå magasin
provianterat för fyra dagar, samt uttagit några hundrade par
ullstrumpor. Deras sjuka qvarlemnades, under förbehåll att de, efter
tillfrisknandet, utan någon utvexling skulle öfversändas till Wasa.
Vid samma tid inträffade en för hela Finska hären i högsta grad
smärtande tilldragelse. General Gripenberg, som hade högsta befälet
öfver de trenne Finska brigaderna mellan Torneå och Luleå, afslöt, den
25 Mars i Kaliks, en neslig konvention, dertill isynnerhet förledd af
den hos honom tjenstgörande general-adjutanten öfverste Palmfelt. Till
följd deraf öfverlemnades åt Ryssarne hela dervarande fördelning,
utgörande ungefär 3,000 man, med alla förråder, Råneå, Piteå och Luleå
stora magasiner, samt allt artilleri med tillbehör. Nitet gick än vidare
så långt, att Ryssarne, genom samma konvention, förklarades berättigade
att erhålla all Svenska kronans emellan Torneå och Umeå befintliga
tillhörighet. Allt detta stod icke under Gripenbergs befäl, och han ägde
således ingen rättighet att besluta derom. Emellertid gjorde Ryska
generalen Schuvaloff stränga anspråk så väl på Karelska dragonerna,
hörande till fjerde brigaden, som ock på kronans förråder i Skellefteå,
och grefve Cronstedt nödgades slutligen svara, att han med sina kanoner
och bajonetter skulle försvara de till hans brigad hörande Karelska
dragoner, m. m.
På general Gripenberg faller vanhedern af nämde konvention, ehuru den
allmänt ansågs vara öfverste Palmfelts verk[7]. Den så utmärkt tappra
och ihärdiga Finska hären, hade sannerligen icke förtjent att slutligen
undergå ett sådant öde.
Några dithörande omständigheter förtjena omnämnas. Allt hvad löjtnant
Hesselius, i sin berättelse, tryckt i Gefle år 1810, uppgifver rörande
händelserna i Luleå, är fullkomligen sannt. Men jag anser mig böra
tillägga, att ej blott Hesselius, utan nästan hvar enda officer vid de
tre brigaderna, yttrade högt sin förtrytelse öfver konventionen. Icke
blott i ord, utan ock i gerning visade det sig hos många. En bataljon af
Björneborgs regemente hade beslutit och var redan färdig att aftåga
söder ut, sedan de fått underrättelse att Cronstedt med sin brigad åter
innehade Umeå. Men innan sådant verkstäldes, ville de vidtaga något
kraftigare steg. Björneborgs regementes officers-korps beslöt derföre,
att, gemensamt med flere andra tillstädes varande officerare, vända sig
till general Aminoff, som, utan något befäl, befann sig vid arméen, och
det berättades af personer, dem jag ej har skäl att misstro, att desse
officerare, anförde af major Charpentier vid artilleriet, gått till
general Aminoff, och meddelat honom, att de beslutit uppsäga general
Gripenberg all lydnad, samt uppdraga befälet åt Aminoff, hvilken de
anhöllo måtte rädda hären. Men olyckligtvis var regements
förändringen den 13 Mars redan känd, och general Aminoff, som under
förmyndare-regeringen stått i högsta ogunst, väntade sig inga särdeles
förmåner af ett sådant steg, hvarföre han svarade, det hans sjuklighet
hindrade honom att emottaga förtroendet. Någon kraftigare åtgärd blef
derföre icke vidtagen. Åtskillige officerare fattade likväl det beslut,
att genast begifva sig till Umeå, dit de ock lyckligen ankommo; men
många hindrades derifrån, i brist dels på penningar, dels på hästar.
Major Sunn vid artilleriet, underrättad om Ryssarnes återgång öfver
Qvarken, hade visserligen kunnat frälsa det till Savolaks-brigaden
hörande artilleri, som stod under hans befäl, och hvartill han äfven
blef uppmanad; men honom felade beslutsamhet, kan hända ock, såsom
Hesselius uppgifver det, en god vilja.
[Fotnot 7: Öfverste Palmfelt tjente vid Åbo läns regemente, och under
Finska härens första återtåg hade en stor del af detta regementes
officerare lemnat sig efter, under förebärande af sjukdom. Ingen enda
officer vid Savolaks brigaden blef på sådant sätt efter; ty äfven de
insjuknade följde med arméen.]
Under det grefve Cronstedt och general Schuvaloff tvistade, huruvida
något af det som tillhörde fjerde brigaden, kunde inbegripas under
Kaliks konvention, transporterades, med all drift och verksamhet, alla
de emellan Umeå och Ratan liggande effekter in till Umeå; men hvad som
fanns uti Skellefteå, bestående af sjö-artilleri, gevär och något krut,
kunde, för brist på hästar, ej bortföras. Grefve Cronstedt befalte
derföre öfverste-löjtnant Furumark, som fått befälet i Skellefteå, att
der söka försvara sig; men skulle han blifva anfallen af en öfverlägsen
fiende, borde han draga sig tillbaka till Löfånger, ungefär fem mil
derifrån, hvarest voro förlagde omkring 200 man af Savolaks jägare, dem
han ägde att begagna till sin undsättning, samt sedan vidare återtåga
till Umeå.
Svenska styrkan i Skellefteå utgjorde ungefär 650 man, inberäknade 20
volontärer och 28 dragoner. Skellefteå ligger femton mil norr om Umeå,
dit tvenne vägar leda: stora allmänna landsvägen, och en annan, genom
Burträsk, hvilken invid Gumboda, sju och en half mil från Umeå, förenar
sig med den förra. Hafsisen kunde ännu denna tid begagnas, både af
infanteri, kavalleri och artilleri; denna omständighet gjorde Furumarks
ställning svår och osäker. Nödiga vakter och patrulleringar försummades
ingalunda, för att utröna om någon fiendtlig trupp skulle framtränga
öfver hafvet.
Den 15 Maj, kl. 7 om morgonen inkom rapport, att en Rysk trupp var
synlig ute på isen; styrkan uppgafs icke. Kapiten Florus Toll erhöll då
genast befallning, att begifva sig till den öfver en mil aflägsna
fältvakten, för att närmare undersöka förhållandet. Han återkom och
berättade, att en större fiendtlig korps tågat öfver hafvet, och tog sin
rigtning åt Yttervik, det vill säga i förväg för Svenska fördelningen, i
fall denna ville draga sig tillbaka utmed allmänna landsvägen. Detta
oaktadt togs icke Burträsk vägen, som är en fjerdedels mil kortare,
ehuru sämre och mindre körd, utan Furumark lät kapiten Burman förleda
sig att följa strandvägen, på hvilken all tross förut afskickades. Det
andra felet Furumark här begick, var att han qvardröjde, sedan han
erhållit första rapporten att en Rysk trupp var i antågande på isen.
Begge dessa felsteg voro så mycket större, som belägenheten är sådan,
att en trupp, då den var så nära att den kunde varseblifvas på hafvet,
hade kortare väg till Yttervik än Furumark. Om han gått Burträsk vägen,
hade Ryssarne haft lika lång, om icke längre väg till Gumboda, det enda
stället, der han kunnat afskäras, och dit endast rytteri förmått hinna
honom i förväg.
Fältvakterna fingo, efter kapiten Tolls återkomst, befallning att rycka
in; men de blefvo i detsamma anfallne. Klockan 9 var hela vår trupp i
fullt handgemäng med fienden. Återtåget företogs, utan att de här
befintliga kronans tillhörigheter blefvo uppbrände eller på annat sätt
förstörde, hvartill förberedande anstalter kunnat vidtagas, under de
dagar Furumark väntade sig att blifva angripen. Kapiten Burman
anbefaltes endast att förstöra Skellefteå bro, samt derefter alla mindre
broar och trummor, för att så mycket som möjligt hindra fienden att
förfölja. En af våra kanoner blef genast, vid den omnämda bron, tagen af
de utmed elfven framryckande fienderna; men den återeröfrades straxt
derpå, under Furumarks eget och öfverste-löjtnant Ahrenkihls anförande,
af det tappra Wasa regementet. Återtåget fortsattes sedan en och en half
mil, då rapport inlopp, att Kossackerna anfallit vår trosskolonn,
hvarföre kapiten Burman erhöll befallning, att med 20 Karelska dragoner
dit framrycka. Han stötte på en Rysk trupp, som gått öfver isen, och nu
afskar all vidare frammarsch. Ryska befälhafvaren, general Alexeieff
föreslog kapitulation; men Furumark afslog den. Då erbjöd den förre att
låta räkna sin trupp; "den utgör, tillade han, 2,000 man; all eder
tapperhet blir fåfäng; det beror på er sjelfva att föreskrifva hvilka
vilkor som helst, utom fritt aftåg." -- Furumark kapitulerade.
General Wrede yttrar i sin rapport, af den 22 Maj 1809, att "Skellefteå
detaschements olycka är en af de händelser, som ej stått i mensklig magt
att förekomma. Farhågan för ett anfall öfver hafsisarne, den 15 Maj,
ingår ej nog i beräkningen af probabiliteter, för att kunna authorisera
ett för tidigt utrymmande af den enda post, hvarigenom landet och
kronans dyrbara förråder kunde betäckas, och ur ett sådant skäl hade
ingen post i hela Norrland bordt försvaras, emedan sjön öfverallt
åtföljer landsvägen." Men enligt min tanke var Furumarks nederlag
snarare en följd af den omständigheten, att högste befälhafvaren,
general Wrede, som tillika förde befälet öfver de trupper, hvilka i
Jemtland skulle försvara Svenska riksgränsen emot Norrige, hade sitt
högqvarter i Hernösand, trettioåtta mil från stället; att han ej
skickade någon af sina adjutanter att undersöka belägenheten, och gifva
nödiga föreskrifter åt Furumark, huru han borde förhålla sig, i händelse
han blef anfallen; samt slutligen att Savolaks jägare, till hvilka
detaschementet skulle draga sig, stodo i Löfånger, vid stora vägen
emellan Skellefteå och Gumboda. Hvad jag sist anfört tvingade Furumark,
om han ville följa sin instruktion, att välja strandvägen, och detta
medförde den inträffade olyckan. Detaschementet hade bordt blifva
anbefaldt, att göra sitt återtåg genom Burträsk, och Savolaks jägare
vara förlagde vid Gumboda, då i värsta händelsen blott tross och
artilleri gått förlorade; men truppen blifvit frälsad.
Mod och stridslust saknade hvarken Furumark eller truppen; men i deras
nu redan afskurna ställning var här ej mycket att göra. Några officerare
och omkring 50 man visade likväl mera beslutsamhet än befälhafvaren; de
kastade sig in i skogen, uppsökte Burträsk vägen och framkommo på den
till Umeå. Kapiten Florus Toll och löjtnant Wilhelms, hvilka varit på
Sveaborg, men efter denna fästnings uppgifvande afgått till Svenska
hären, befunno ibland dem. Ryska styrkan vid Skellefteå utgjorde omkring
7,000 man, under general Schuvaloffs öfverbefäl.
Medan detta föregick vid Skellefteå, stodo, såsom redan nämndt är,
Savolaks jägare, under öfverste-löjtnant Dunker, i Löfånger, der de
borde afvakta öfverste-löjtnant Furumarks befallningar. Men Dunker, icke
overksam, erfor snart att gemenskapen emellan honom och Skellefteå var
afskuren, och uppbröt den 16 Maj, på eget bevåg, utan att vidare invänta
några order. Han drog sig tillbaka åt Gumboda, der han hoppades få
förena sig med Furumark, hvilken han ej förmodade kunna begå det fel,
att göra sitt återtåg längs strandvägen, och underrättade genast
brigad-chefen, öfverste Edelstam (Falander) om sitt förhållande.
Sedan Ryssarne tvingat Furumark att gifva sig, framkastade de också en
kolonn till Löfånger, för att på samma sätt taga Dunker; men den kom för
sent. Om Dunker icke fattat ett raskt beslut, i tid uppbrutit, utan
skickat och förfrågat sig, och begärt förhållnings-order, så hade samma
öde hotat honom som Furumark. Men med min kännedom om hans karakter är
jag öfvertygad, att han likväl aldrig skulle gifvit sig, och styrkes i
denna min tro derigenom, att han, då han den 5 Juli befann sig i en lika
äfventyrlig ställning, icke gaf sig.
Straxt efter den 15 Maj inföllo flere varma dagar med solsken; hafsisen
blef härigenom mindre säker, och Ryssarne nödsakades att inställa alla
vidare kringrännings-försök.
Men Umeå, der arméens förråder af alla slag befunno sig, och hvarifrån
dessa i hast icke kunde bortföras, hotades likväl nu åter af ett
fiendtligt besök. Den lilla Finska trupp, som nu mera återstod, utgjorde
blott något öfver 700 man, och var således högst otillräcklig att
försvara denna stad emot de 7,000 Ryssar, som voro i anryckande. I denna
vådliga ställning emottog general von Döbeln befälet efter grefve
Cronstedt, hvilken afreste till Stockholm. För att vinna tid att rädda
de i Umeå befintliga dyrbara förråder, började Döbeln genast att
underhandla med Ryska generalen Schuvaloff, och en konvention afslöts, i
följd hvaraf fiendtligheterna skulle inställas till den 6 Juni; men
Svenska trupperna utrymma Umeå den 31 Maj och hela Westerbotten den 3
Juni. Med den honom egna verksamhet vidtog Döbeln straxt i början
ändamålsenliga åtgärder, och uträttade hvad som knappast syntes
verkställbart. Tio köpmansfartyg, hvilka ännu den 24 Maj lågo
aftacklade, afseglade redan den 28 och 29 fullastade med kanoner och
andra kronans tillhörigheter. -- Den 1 Juni stodo vi på södra sidan om
Umeå elf.
Vid Juni månads början aflöstes åter general v. Döbeln, som emottog
befälet i Jemtland, af general Sandels, hvilken varit frånvarande, men
återkommit till hären, och nu fann sin fordna brigad så mycket
förminskad. Vi förlades utmed Lögdeå elf, på Ångermanlands gräns emot
Westerbotten; Savolaks jägare inqvarterades på Nordmalings kyrkovall.
Under loppet af denna månad tilldrog sig för öfrigt intet
anmärkningsvärdt. Högqvarteret fortfor att vara i Hernösand.
Sedan underrättelse inlupit; att Ryssarne, af fruktan för de Svenska
fartyg, hvilka kryssade utmed kusten, fördelat och försvagat sin här vid
och omkring Umeå, samt att bron öfver Umeå elf af vårfloden blifvit
upprifven, uppbröto vi den 1 Juli, och började rycka framåt, för att
uppsöka fienden. Men vi kommo för sent, och detta tillskrifver jag den
nödvändighet, i hvilken general Sandels befann sig, att, innan han kunde
företaga något, förut rådfråga den på tjugu mils afstånd boende
öfverbefälhafvaren, hvarigenom tiden gick förlorad. Ryssarnes
förlägenhet och villrådighet var i första ögonblicket ganska stor; de
hopsamlade alla hästar de kunde komma öfver, och deras tross stod flere
dagar påpackad och färdig att afgå. Om Sandels då genast kunnat begagna
sig häraf, anfallit fienden under dess första bestörtning och medan dess
stridskrafter voro skingrade, så hade han säkert haft framgång; men
sedan Ryssarne hunnit hemta sig, samt insågo att de ej hade att befara
något af de Svenska fartygen, fattade de åter mod och sammandrogo sina
spridda trupper, som då blefvo oss vida öfverlägsne. Vi blefvo
sedermera, den 5 Juli, sjelfve slagne, hvilket ej skett om vi förekommit
fienden, och i tid angripit honom.
Vi hade framryckt endast två och 3/8 mil, då vi erforo att en större
Rysk styrka, under general Alexeieff, sammandrogs vid Norr- och Sörmjöle
byar. Denna underrättelse föranledde general Sandels att göra halt vid
Hörnefors bruk, trupperna bivuakerade, och en Svensk brigad anlände till
vår förstärkning.
Den 2 Juli anbefaltes öfverste Edelstam, att med Finska brigaden, som nu
bestod af tre bataljoner, 2:ne 6:pundiga kanoner och 16 dragoner, drifva
fienden från Sörmjöle, ¾ mil från Hörnefors, samt, om möjligt, att äfven
gå till Norrmjöle. Sedan han framryckt 3/8 mil nära Sörmjöle, gjorde han
halt och utsände major G. Ehrenroth med 58 man, att undersöka fiendens
styrka och ställning. Ehrenroth hann blott 1/8 mil framåt, då han stötte
på en Rysk fältvakt af 60 man, hvilken drifs tillbaka och förföljdes
ända till Sörmjöle. I en liten skog nära denna by hade fienden utställt
en betydligare trupp i bakhåll, hvilken nu framryckte och sökte afskära
Ehrenroth; men medelst rådighet och köld lyckades det denne, att genom
skogar och myror rädda sig, med en förlust af blott tre man. Edelstams
hufvudstyrka blef straxt derpå anfallen; men efter ett par timmars
träffning, hvarunder fanjunkaren Costian och tvenne soldater sårades,
drogo Ryssarne sig tillbaka, och Edelstam återvände till Hörnefors.
Sedan Kossacker, understödde af infanteri, den följande dagen (d. 3)
visat sig nära Hörnefors, anbefaltes öfverste-löjtnant Bosin att utrycka
med 200 man, och undersöka om Ryssarne ernade företaga något nytt anfall
eller endast åsyftade en rekognoscering. Detta detaschement hade knappt
kommit 1000 alnar framom vår fältvakt, då det blef anfallit; en liflig
fäktning uppstod, och fienden tillbakadrefs omkring 1/8 mil, der han
erhöll förstärkning. Tvenne bataljoner ankommo också till
öfverste-löjtnant Bosins undsättning; men som Ryssarne drogo sig
tillbaka till Sörmjöle, och syntes hafva haft för afsigt att endast
rekognoscera, inställde denne allt vidare förföljande. Löjtnanten vid
Savolaks jägare, baron Wrede, som anförde förtruppen, erhöll under denne
träffning en kontusion i hufvudet, och tvenne soldater blefvo sårade.
Ryssarne förlorade tvenne fångar och några man dödskjutne.
Den 5 Juli blefvo vi angripne vid Hörnefors. General Sandels yttrar väl,
i sin ingifna rapport, att han väntat sig detta anfall; men jag vågar
försäkra, att han aldrig tänkte låta det komma derhän. Genom en
tillfällighet fick jag, den 5 om aftonen, af öfverste-löjtnant Dunker
veta, att sedan Sandels blifvit underrättad, det generalerne
Kosatschkoffski och Gadaskoj med 1500 man ankommit till Umeå, derifrån
de troddes snart vidare anrycka, och förena sig med den fiendtliga
styrkan omkring Sörmjöle, hvarefter ett anfall var att befara, så hade
denne general beslutit, att morgonen derpå rycka fram och angripa
Ryssarne, innan de omnämnda förstärkningarne hunnit anlända. Och detta
rättfärdigar Sandels ganska mycket. Ty om han verkligen väntat sig att
så snart blifva anfallen, så hade det varit ett stort fel att qvarstadna