Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809 - 1

  
   ANTECKNINGAR
   ÖFVER
   FÄLTTÅGEN
   EMOT RYSSLAND
   Åren 1808 och 1809.
  
   Af
   Carl Johan Holm,
   tjenstf. Regements-Pastor vid Savolaks Jägare-Regem.
   STOCKHOLM, 1836.
   TRYCKTE HOS P. A. NORSTEDT & SÖNER,
   Kongl. Boktryckare.
  
  
   FÖRORD.
  
  De Anteckningar som härmed bland Allmänheten utgå, röra egentligen
  Savolaks brigaden, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde; men som
  olika fördelningar af denna brigad, deltogo i de flesta krigshändelser
  åren 1808 och 1809, har jag dock ansett mig böra lemna en öfversigt
  äfven af de förnämsta tilldragelser vid den öfriga hären under nämde år.
  Min första afsigt var, att gifva detta arbete en vidsträcktare
  omfattning; men då berättelserna, meddelade af personer, hvilka deltagit
  i samma träffningar, ofta voro fullkomligt stridiga, och jag ej blef i
  tillfälle att med full säkerhet utröna det rätta, fann jag mig nödsakad
  att icke upptaga annat, än hvarom jag kunde förskaffa mig tillförlitlig
  visshet. Ett varmt nit för sanningen föranledde desse anteckningar,
  likasom det nu är anledningen till deras offentliggörande. Oväld och
  sanning har vid deras uppsättande alltid varit mitt syftemål.
  En person, hvilken, ehuru icke deltagande i sjelfva striden, likväl är
  närvarande, och efter behag får välja ståndpunkter att öfverskåda
  densamma, har ej sällan lättast att följa alla dess utvecklingar; och
  det rykte en officer har ibland sina kamrater, deras omdöme om hans
  handlingssätt, hans förtjenster eller felsteg, äro ofta en säkrare
  ledning, än den pregel man åsatt honom uti insände rapporter. Presten,
  som tjenstgör vid en korps, befinner sig vanligen i förutnämde läge; och
  emedan han, i följd af sin befattning, ej kan råka uti några stridiga
  förhållanden af medtäflan eller afund, erfar han snarast huru en hvar
  bedömes af sin omgifning. På många ställen var jag sjelf ögonvittne till
  de drabbningar som föreföllo, samt de rörelser som verkställdes, och
  tillika i tillfälle att höra erfarne officerares yttranden. Derföre
  grunda sig de omdömen jag tillåtit mig, antingen uppå personligen
  inhemtad kännedom och sakkunniges åsigter, eller ock den inom brigaden
  allmänt rådande tanken öfver ett ämne.
  Sålunda hafva dessa anteckningar uppstått och utbildat sig. De felsteg,
  som å vår sida begingos, har jag aldrig förtegat. Svenska och Finska
  folkens tapperhet är för väl känd, för att den, uppå sanningens
  bekostnad, skulle behöfva tillvinna sig något loford.
   Författaren.
  
  
  
  Ryktet hade förkunnat, att vid det samtal, som, i Juni månad 1807, ägde
  rum emellan kejsarne Alexander och Napoleon, hade man öfverenskommit,
  att Finland skulle införlifvas med Ryska riket. Tidningarne berättade
  ock, att fredsslutet i Tilsit fastställt, att Ryssland skulle på en
  annan sida få ersatt, hvad det kunde förlora genom en gränse-reglering i
  Polen. Finnarne, med själ och hjerta Sverige och sin konung tillgifne,
  fruktade således ganska mycket den stora Ryska öfvermagten; men de sågo
  tillika med bestörtning, att konung Gustaf Adolf alldeles icke bekymrade
  sig om deras fädernesland, utan förhöll sig liksom han velat lemna det
  till pris åt den först kommande eröfraren. Inga förberedelser gjordes
  till landets försvar, inga åtgärder vidtogos till räddning från den
  hotande faran. Om Gustaf Adolf år 1807 skickat kläder och gevär öfver
  till Finland, samt försett Sveaborgs fästning med proviant och
  krigsförnödenheter, så skulle, på första vink, den Finska aktiva hären
  år 1808 kunnat bringas till 20,000 man, hvilka brunnit af ifver att med
  lif och blod försvara sin fosterjord. I ett så genomskuret land som
  Finland, hade desse kunnat uträtta ganska mycket, ty i de många
  fördelaktiga passen kan en liten styrka lätt hindra och uppehålla
  öfverlägsne fiender; en större armé har svårt att i desse glest bebodde
  orter förskaffa sig sina nödvändigaste behof.
  När kriget utbröt, var ingenting förberedt till landets försvar, utan
  Gustaf Adolf gaf Finska hären befallning att genast vid Ryssarnes
  ankomst draga sig tillbaka. Det var hårdt och påkostande för Finnarne,
  först att finna det inga anstalter vidtogos till räddning från den
  hotande faran, och sedan, att icke en gång sjelfva få försvara sin kära
  fosterbygd, utan blifva befallde att i fiendens våld lemna hustrur och
  barn samt allt hvad de ägde. Hvem hade kunnat klandra Finska hären, om
  den, seende öfverallt så usla åtgärder vidtagne, och sig sjelf alldeles
  öfvergifven samt utan allt bistånd från Sverige, i saknad af kläder och
  skor, och utan hopp om framgång, om den förlorat modet, ledsnat och
  återvändt till sina hemvist? Allt detta oaktadt uthärdade den med
  tålamod ett i alla afseenden besvärligt fälttågs vedermödor. Och äfven
  sedan hela Finland redan var i Ryssarnes våld, uppoffrade Finnarne ännu
  lif och blod för Sveriges försvar, och, liksom det hände den 5 Juli
  1809, då en hel bataljon blef sprängd, sökte de skingrade, under tusende
  svårigheter och faror, sig fram till Svenska hären, hellre än de gåfvo
  sig fångne, och af Ryssarne emottogo den erbjudna tillåtelsen att
  återvända till sina lugna och fredliga hemvist. Hvad var orsaken till
  allt detta? Ingenting annat än Finska folkets trohet och medfödda
  tapperhet; befälet var lifvadt af en varm känsla för äran, och soldaten,
  af naturen härdad och modig, hade en från barndomen inplantad vördnad
  och tillgifvenhet för sin konung, samt ett med modersmjölken insupit hat
  emot Ryssarne. Om en sådan här fått alla sina förnödenheter, om den i
  tid blifvit understödd samt rätt anförd, så hade sannerligen storverk
  med densamma kunnat utföras.
  Efter dessa allmänna erinringar öfvergår jag till den brigads
  krigshändelser, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde, till hvars
  bedrifter jag så många gånger var åsynavittne, och hvilken i hela Finska
  armén utgjorde, att jag så må säga, dess kärna, var dess förtrupp under
  framryckandet och eftertrupp under återtåget, samt deltog, oberäknadt
  striderna i Savolaks, äfven uti stora Finska härens alla hufvudsakliga
  drabbningar.
  _Savolaks brigaden_, som låg fördelad i Savolaks och Karelen, samt hade
  sin samlingsplats i S:t Mickel, och vid krigets början stod under grefve
  Cronstedts befäl, utgjordes af Savolaks infanteri-regemente 900 man,
  vargeringen 450, Karelska dragonerna 250, dess vargering 125, Savolaks
  jägare-regemente 1200, brigadens artilleri-kompani 150, Karelska
  jägarena 600, samt ett kompani arméns flottas volontärer, hvilka lågo i
  Christina socken och uppgingo till 80 man; således tillsamman omkring
  3,750 man.
  År 1808 den 3 Februari ankom till Heinola, der brigad-chefen bodde,
  befallning om brigadens uppbrott och samling på S:t Mickels malm,
  hvarest vidare order skulle afvaktas. Brigaden, ehuru kringspridd på
  mera än 30 mil, var redan den 8 Februari till största delen samlad.
  Truppen inqvarterades och kantonerade i de omkring S:t Mickel belägna
  byar. Vargeringen afsändes, under öfverste-löjtnant von Törnes befäl,
  till Warkaus, hvarest brigadens förråder befunnos. Öfverste-löjtnant
  Tavast förordnades till brigadens general-intendent. Ganska mycket
  spanmål, viktualier och hö uppköptes, och ett stort magasin anlades, så
  att det såg ut som vi ej så snart skulle komma att uppbryta. Hela
  brigaden hade säkerligen en längre tid kunnat dermed underhållas. Nya
  gevär blefvo ifrån Helsingfors afhemtade och utdelades åt truppen; men
  Savolaks jägare, som förut hade så kallade Sprengtportska studsare,
  hvilka sköto på ovanligt långa afstånd[1], ville ogerna lemna dessa
  ifrån sig. Det bemedlades derföre så, att jägarena fingo behålla 30
  studsare på hvart kompani. De gamla gevären inlades uti ett magasin i
  S:t Mickel.
  [Fotnot 1: Under 1788 års krig yttrade Ryssarne, att de mest fruktade
  för det folket, som "bar kanonen på ryggen," d. v. s. Savolaks jägare
  med deras studsare.]
  Ehuru fienden vintertiden, då isarne öfver allt voro farbara, kunde på
  fem serskilda vägar intränga i Savolaks, nemligen genom Rantasalmi,
  Nyslott, Sulkava, Puumala och Christina, voro likväl inga åtgärder
  vidtagne, hvarken med posteringar eller observations-korpser. Om fienden
  inryckt på något af de fyra förstnämde ställen, hade han icke mött något
  motstånd, lätt hindrat vår förening med stora hären, och afskurit
  återtåget till Kuopio, dit vi, enligt befallning, skulle draga oss.
  Huruvida det, under en sådan ställning, var klokt, att i längre tid låta
  hela brigaden ligga i S:t Mickel, samt att, i anledning deraf, anlägga
  ett så stort magasin på detta ställe, lemnar jag åt andra att bedöma.
  Den 23 Februari erhölls från södra delen af Finland underrättelse, att
  Ryssarne gått öfver gränsen vid Abborfors, och att stora hären, efter
  smärre strider vid Kuuskoski, Forsby och uti Orimattila, dragit sig åt
  Tavastehus.
  Den 25 passerade en resande, kommande från Jokkas, genom S:t Mickel, och
  berättade att Ryssarne redan voro på det förra stället. Jokkas ligger 4½
  mil ifrån S:t Mickel, och är föreningspunkten för de fyra förstnämde
  från Ryssland ledande vägar. Deraf visar sig tydligen huru nödvändigt
  det skulle varit, att åtminstone någon del af brigaden blifvit dit
  förlagd; man hade ej då blifvit bedragen af lösa rykten, såsom denna
  gång. Emellertid gjordes genast larm, i följd af denna falska
  berättelse. Hela brigaden samlades från sina kantoneringsqvarter fram på
  S:t Mickels malm; kanonsluparne i Christina uppbrändes, och de derstädes
  förlagde volontärer förenades med brigaden. Alla trupper stodo hela
  natten under gevär, och oaktadt den strängaste köld, tilläts dem likväl
  icke att upptända någon eld. Många soldater blefvo derföre så
  öfverväldigade af kölden, att de, stående vid geväret, föllo till
  marken, och detta onödiga nattvak kostade brigaden öfver 100 man, hvilka
  måste skickas till sjukhuset. Den olyckliga ställningen fortfor intill
  morgonen kl. 8, då hvar och en ändteligen fick återgå till sitt qvarter;
  hvad truppen denna natt ändamålslöst uthärdade, kan ej beskrifvas.
  Följande dagen utskickades på vägen åt Jokkas små dragon-patruller;
  dessa upptäckte blott några Kossacker. Föröfrigt syntes och hördes ej af
  någon fiende.
  Den 29 Februari uppbröt hela brigaden ifrån S:t Mickel. Före aftåget
  vidtogos goda åtgärder för deras skötsel och vård, som qvarlemnades på
  sjukhuset. Regements-läkaren vid Savolaks jägare befalldes att der
  qvarstadna. Före uppbrottet voro alla de bondhästar uppbådade och
  hopsamlade, som möjligtvis kunde erhållas; en del nyttjades till
  trossens framförande, de öfriga användes att forsla proviant, hvaraf så
  mycket som kunde medföras togs ifrån magasinet. Resten af de vackra
  spannmåls- och höförråderna uppbrändes; men hvarföre magasinet med de
  kasserade gevären icke förstördes, är mig obekant; hvad jag med säkerhet
  vet, är att Ryssarne sedermera begagnade dessa vapen, samt nyttjade dem
  emot oss. -- En del af brigaden tågade, under öfverste-löjtnant Lodes
  befäl, åt Jokkas, derifrån till Jorois, o. s. v.; resten gick till
  Haukivuori, och fortsatte den 1 och 2 Mars sin marsch till Pieksämäki,
  samt den 4, 5 och 6 till Leppävirta, tretton och en half mil från S:t
  Mickel, och hvarest nu brigaden återförenades.
  Ehuru vi ej ännu sett någon fiende, fingo vi dock pålitlig
  underrättelse, att Ryssarne, hvilka genom Nyslott och Sulkava brutit in
  i Savolaks, voro, på ena stället 2,000 och på det andra 1,000 man
  starke; således för brigaden föga fruktansvärde. Hela brigaden, såväl
  befäl som manskap, knotade och yttrade högt sitt missnöje deröfver, att
  de nödgades lemna sin hembygd, sina hustrur och barn i fiendens våld,
  förrän de dertill blifvit tvungne; de begärde att få slås och försvara
  sin fosterbygd. Chefen för Savolaks jägare-regemente, öfverste Sandels,
  som vistats i Stockholm, och i Pieksämäki ankom till brigaden, bemedlade
  nu så, att kapiten Germund Aminoff, vid Savolaks jägare, hvilken mest
  högljudt hade yttrat missnöje öfver återtåget, kommenderades att, med
  200 skidlöpare, åt Warkaus trakten rekognosera fienden. Sedan Aminoff
  stött på en fiendtlig styrka af ungefär 1,500 man, tänkte han draga sig
  åt Warkaus; men erfor, att detta ställe redan var antändt och utrymdt af
  våra der varande trupper, hvilka förenade sig med brigaden i Leppävirta,
  sedan det förnämsta af kronans tillhörigheter blifvit med 170 hästar
  bortfördt.
  Kl. 7 f. m. den 11 Mars inrapporterade Aminoff till brigad-chefen i
  Leppävirta, att Ryssarne allt mer och mer framryckte; men som han mycket
  väl kände belägenheten, beslöt han att emellertid oroa och uppehålla
  fienden, samt drog sig slutligen in i skogarne, och ankom, på omvägar,
  om aftonen samma dag till brigaden.
  Oaktadt Aminoffs tidigt insända rapport, var fiendens ankomst till
  Leppävirta likväl en öfverraskning för brigaden, hvilken sorglöst, med
  oladdade gevär, hvilade i sina qvarter, då första skotten, middagstiden,
  vexlades vid fältvakten. Truppen uppställdes nu, så fort som möjligt, på
  stranden nedanför kyrkobyn. Ryssarne, som icke voro öfver 1,500 à 1,600
  man, framtågade nog oförväget på isen, utan att känna eller undersöka
  lokalen, så att de snart fingo framför sig Svenska styrkan, hvilken
  kunnat hafva fördel och betäckning af stranden; till höger om sig hade
  fienden en öppen ström, och bak om sig en väg, hvilken, genom
  Nikkilämäki by, der en del af vår brigad låg inqvarterad, ledde förbi
  dess venstra flygel. De Ryska kolonnerna befunno sig liksom i en fälla,
  samt hade kunnat och bordt blifva tagne. Major G. Ehrenroth vid Savolaks
  infanteri, begärde derföre och fick äfven tillstånd, att på denna väg
  marschera ner på isen och taga Ryssarne i ryggen; men innan han hann
  verkställa detta, erhöll han kontraorder, och grefve Cronstedt kunde ej
  vidare förmås att dertill samtycka, af orsak, såsom han uppgaf, att hans
  order innehöllo, det han ej finge inlåta sig i någon strid, utan endast
  rädda truppen, samt tåga norr ut. Sådant tillfälle som här erbjöd sig,
  yppas sällan, och truppens missnöje att det icke begagnades, behöfver
  jag ej omnämna. Men för grefve Cronstedt var det kanske svårt att handla
  annorlunda, isynnerhet som förhållandet mellan honom och general en chef
  Klingspor icke var det bästa. En obetydlig fäktning uppstod sedan i den
  ställning vi innehade, hvilken varade något öfver tre timmar. Grefve
  Cronstedt uppger i sin rapport, att han här icke hade mera än 800 man;
  men sådant nödgas jag bestrida. Brigaden utgjorde 3,750 man; deraf voro
  ungefär 150 qvarlemnade på sjukhuset i S:t Mickel, och Karelska jägarne,
  600 man, hade ännu ej förenat sig med brigaden; men något annat
  detaschement än 200 skidlöpare fanns icke afsändt, och desse kunna ej
  afräknas, ty de återkommo om aftonen midt under striden. Om sjuka,
  trossvakt m. m. afdragas, måste grefve Cronstedt likväl hafva haft en
  vida större styrka än den uppgifna.
  Uti rapporten yttras äfven: "att fienden, ståndaktig på sitt ställe,
  visade tydligen att han ämnade antingen samma natt eller i gryningen
  andra morgonen, tournera oss." Huru man kunde förutse hvad fienden
  ernade företaga, är svårt att förklara. Hans kolonner stodo stilla på
  isen, sedan de blefvo varse sitt misstag och den fara i hvilken de
  sväfvade. Striden var, som sagdt, ganska obetydlig; Ryssarne, osäkre om
  hvad som kunde hända dem, vågade i början knappt röra sig. Vår förlust
  utgjorde 9 man, hvaraf en dödskjuten; 3 Ryska fångar blefvo tagne. För
  denna fäktning blef brigad-chefen, grefve Cronstedt kommendör, och major
  G. Ehrenroth riddare af svärds-orden. Återtåget företogs i mörkningen,
  och fortsattes genom natten, så att vi den 12 Mars inträffade i
  Wehmasmäki, hvarest vägen från Tavastland och Wasa Län sammanstöter med
  den från Ryska gränsen.
  Den 13 Mars anlände brigaden till Kuopio, och inqvarterades dels uti,
  dels omkring staden. Karelska jägarne, 600 man, afbidade här brigadens
  ankomst, och blefvo nu med densamma införlifvade. Vid Jynkkä, ¾ mil
  söder om staden, utsattes en fältvakt, bestående af kapitenerne Dunkers
  och Malms kompanier af Savolaks jägare, jemte 20 Karelska dragoner under
  kornet Dunkers befäl, samt en trepundig kanon. Befälet fördes af kapiten
  Dunker.
  Den 15 Mars kl. 8 om morgonen aftågade hela brigaden ifrån Kuopio; men
  man glömde att indraga eller lemna behöriga föreskrifter åt fältvakten
  vid Jynkkä. Denna, som utgjorde ungefär 320 man, anfölls, en timma efter
  brigadens afmarsch, af en fiendtlig styrka, hvilken säkerligen uppgick
  till 2,000 man, med 4 kanoner, under general Tutschkoffs befäl. Oaktadt
  denna stora öfverlägsenhet, försvarade sig likväl fältvakten på stället,
  under afbidan på order från brigad-chefen, ända till kl. 12 på dagen.
  Men då började fienden kringgå hela positionen, och Dunker hade ingen
  annan utväg än att draga sig tillbaka. Återtåget fortsattes med största
  köld och hjeltemod. Uppå isen försöktes tvenne anfall af fiendens
  kavalleri; men detta jagades tillbaka med drufhagels salvor och
  gevärseld. När det sednare anfallet, med en förlust af 15 à 20 man, var
  afslaget, kastade sig kornett Dunker, med sina 20 dragoner, på Ryska
  kavalleriet, som tycktes vara nära 200 man, och tog dervid en husar till
  fånga.
  Då fältvakten redan befann sig under återtåg, således efter kl. 12, kom
  ändteligen brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, ridande till fältvakten.
  Han frågade befälhafvaren: "hvem har befallt herr kapiten att öfvergifva
  sin post?" Dunker svarade helt kallt: "det har fiendens manöver gjort."
  Hvarpå Brusin tillade: "jag får berätta att brigaden marscherat bort,
  och herr kapiten får nu sauvera fältvakten så godt han kan." -- "Jag
  tänker så göra," svarade Dunker. Sådana voro de förhållningsorder Dunker
  fick ifrån brigad-befälet, och omkring kl. half till 1 erhöll han
  understöd utaf lif-bataljonen af Savolaks infanteri-regemente.
  Under återtåget hände sedermera den olyckan, att vår kanon råkade i
  något slags obestånd; och som Dunker för ingen del ville lemna den till
  byte åt Ryssarne, förorsakade dess iståndsättande, midt under
  fäktningen, betydligt uppehåll. Detta oaktadt nådde den öfverlägsna
  fiendtliga styrkan likväl ej sitt syftemål, att kringgå och taga denna
  lilla trupp. Något bidrog väl till en lycklig utgång, att isen öfverallt
  var betäckt med tre qvarters djup snö, hvilken hindrade isynnerhet det
  fiendtliga rytteriet att göra kraftfulla anfall; men Dunkers kloka
  anordningar, samt befälets och truppens utmärkta köld och tapperhet
  kunna icke nog lofordas. Då general Tutschkoff, som anförde Ryska
  styrkan, efter slutad träffning kom till Kuopio, berömde han Svenskarnes
  återtåg såsom mästerligt. Samma omdöme hördes ock i hela brigaden;
  brigad-befälet allena ville ej erkänna sådant. Men om stjerna eller
  tapperhets-medalj skola gälla såsom utmärkelser, så förtjente
  visserligen hvar enda officer, som här var närvarande, en sådan
  belöning. Kornet Dunker var den enda som utmärktes; han blef riddare af
  svärds-orden. Brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, gjorde ingenting
  annat, än red tvenne gångor till fältvakten, sedan den redan börjat sitt
  återtåg, och gaf de uppbyggliga förhållnings-orderna, dem jag förut
  omnämt; han blef befordrad till kapiten. Dunker och alla de öfrige
  officerarne, som så väl förtjente belöning, fingo intet. Jag anser mig
  derföre skyldig att uppräkna dem, hvilka, utom Dunker, vid detta
  tillfälle i så hög grad gjorde sig värde att ihågkommas. Dessa voro
  kapiten Malm, löjtnanterne Burman, von Gerdten, Longe, Tigerstedt,
  Tuderus och Tavaststjerna.
  Sanna förhållandet är sådant jag nu beskrifvit det; att detta icke
  öfverensstämmer med grefve Cronstedts rapport af den 16 Mars, det vet
  jag. Ingen bör förundra sig deröfver, att grefve Cronstedt i sin rapport
  icke upptager, det han och hans adjutanter, vid brigadens aftåg från
  Kuopio, glömde hela fältvakten; men väl att han, för att förringa
  Dunkers förtjenst, uppger det fältvakten fick till understöd, utom
  artilleri och kavalleri, tvenne hela bataljoner. Då grefve Cronstedt
  erhöll underrättelse att fältvakten blifvit anfallen, befanns brigaden
  redan nära Toivola strand, således åtminstone en och en half mil från
  fältvakten. Jag hörde och såg grefve Cronstedts ängslan och oro öfver
  fältvaktens öde, och jag trodde ingalunda att han sedermera skulle vilja
  förtiga Dunkers och Malms verkeliga förtjenst. Fältvakten fick
  visserligen förstärkning både af artilleri, kavalleri och infanteri, då
  den hann upp brigaden i Toivola; men den hade då redan tre och en half
  timma ensam slagits med 2,000 fiender, hvarvid den slutligen erhöll
  blott en liten bataljon till undsättning.
  Då den af fienden förföljda fältvakten anlände till Toivola, stod
  brigaden uppställd på isen, vid stranden. Så snart vårt artilleri
  började gifva eld, stadnade fienden och svarade med sina stycken. Den
  fäktning som nu uppstod och varade omkring fyra timmar, var för det
  mesta endast en kanonad. Förlusten derunder var alldeles ingen på
  någondera sidan. Våra kanoner voro oduglige, hvarföre de också sedermera
  till större delen försänktes uti en insjö; af Ryssarnes kulor hunno en
  del ej fram, utan stadnade på isen, framför vår linje, de andra gingo
  alla öfver. I skymningen blef brigadens venstra flank öfverflyglad af
  fiendens skidlöpare, och under återtåget voro vi blottställde för deras
  eld, hvilken förorsakade oss någon förlust. Löjtnant Brundert vid
  Savolaks jägare blef dödligt sårad, och af manskapet fingo vi 11 man
  sårade samt 8 dödskjutne. Kornet Nandelstadt, träffad af sju pikstygn
  och ett kulskott, undgick, genom sin hästs snabbhet, att blifva fången
  af den mängd Kossacker som omgåfvo honom.
  Återtåget fortsattes genom natten till Kasurila by, en och en half mil
  från Toivola, samt dagen derpå till Pajala, tre mil. Den 17 marscherades
  åter, den 18 rastades; sedan fortsattes reträtten oafbrutet de följande
  dagarne, så att brigaden den 24 Mars ankom till Pulkkila, tjugu och en
  half mil ifrån Kuopio. Den 26 gingo vi till Frantsila, tre och en
  fjerdedels mil, den 27 till Temmes, en och trefjerdedels mil, den 28
  till Kempelä, tre och en fjerdedels mil, och den 29 till Uleåborg, en
  och en fjerdedels mil, der brigaden hoppades få hemta någon hvila, efter
  sina svåra och långvariga fältmödor.
  Brigaden hade nu tågat nära femtio mil. Huru många och stora
  besvärligheter vi derunder uthärdade, kan ingen föreställa sig, och står
  ej att beskrifva. Med skäl kan man säga, att marschen fortsattes genom
  natt och dag; ty sällan kommo vi till våra qvarter förr än vid
  midnatten, och innan man fick äta och var i ordning att lägga sig, var
  det redan långt lidit in på morgonen, och kl. 8 skulle alla åter vara
  samlade på den för brigaden utsatte uppställningsplatsen, till hvilken
  man mången gång kunde hafva en half mil, för att sedan å nyo fortsätta
  marschen. Bristen nästan på allting var redan allmän, särdeles ibland
  befälet, och i detta så glest bebodda, eller rättare sagdt öde land,
  befanns det omöjligt att erhålla något. De som först anlände till de vid
  vägen liggande hemman, kunde med svårighet få något litet; men alla som
  kommo sednare, alldeles intet. Sålunda fortsattes återtåget norr ut, på
  obanade vägar, under sträng köld, under ömsom elakt och godt väder, och
  mången gång var det en stor njutning, att på snödrifvan, med en stockeld
  framför sig, kunna hemta någon liten hvila. Hvad som i hög grad
  försvårade vår marsch, var den alldeles ofantliga mängd tross som
  medföljde, och hvilken så hindrade framtågandet, att hela kolonnen,
  oftast efter några steg, åter nödgades stadna. Enligt min öfvertygelse
  var det ett fel af brigad-befälet, att ej trossen, med nödigt befäl och
  betäckning, skickades förut; nu hade hvar bataljon sin stora
  tross-kolonn framför sig, och så snart något råkade i obestånd, hvilket
  ganska ofta inträffade, måste alla efterföljande bataljoner, i huru
  elakt väder som helst, göra halt, intill dess man åter var i ordning.
  Den djupa snön och de smala vägarne, hindrade oss att komma förbi
  hvarannan. Hvar bataljon nödgades hafva sin tross framför sig, så att
  den ej skulle borttagas af Kossackerne, som oafbrutet följde oss tätt i
  spåren.
  Vår påräknade och utlofvade hvila i Uleåborg blef ganska kort; vi
  anlände dit den 29 Mars, och måste redan den 31 rycka tillbaka till
  Kempelä, den 1 April till Temmes, och den 2 till Frantsila, sex och en
  fjerdedels mil från Uleåborg. Här qvarstod brigaden intill den 22.
  Under det vi lågo i Frantsila, blef, genom general-order, en femte
  brigad bildad och ställd under chefens för Savolaks jägare-regemente,
  överste Sandels befäl. Till denna brigad lemnade Savolaks brigaden: 1:o
  en bataljon Savolaks jägare, 2:o en sqvadron Karelska dragoner, och 3:o
  arméens flottas volontärer. Återstoden af Savolaks brigaden kallades nu
  den fjerde.
  Den 22 April uppbröts och aftågades till Marttila by i Limingo socken,
  tre och en fjerdedels mil; derifrån åter den 24 till Öfre Temmes, en och
  en fjerdedels mil. Der qvarlemnades tvenne bataljoner; en af Savolaks
  jägare, under major Tujulins befäl, och en bataljon Karelska jägare.
  Återstoden af brigaden marscherade den 25 April ifrån stora vägen till
  Paavola kapell, dit vi anlände om aftonen samma dag[2].
  Den 26 April sent på aftonen ankom en kurir från stora arméens
  högqvarter i Limingo, med befallning, att brigaden, med undantag af de
  tvenne i Temmes qvarlemnade bataljoner, skulle uppbryta och morgonen
  derpå kl. 3 i Revolaks anfalla den under general Bulatoffs befäl
  derstädes stående Ryska fördelning. Innan dessa order hunno meddelas
  inom brigadens kringspridda qvarter, var klockan redan nära 11. Klockan
  1 samlades brigaden, utom Karelska jägare-bataljonen, på hvilkens
  ankomst vi stodo och väntade en hel timma. Det blef således omöjligt för
  oss, att kl. 3 inträffa vid Revolaks, ehuru afståndet icke var större än
  en och trefjerdedels mil. Dit ledde endast en dålig vinterväg som sällan
  kördes, och nu var alldeles obanad, samt af sådan beskaffenhet, att de
  kanoner som brigaden medförde, på flere ställen icke kunde framsläpas
  annorlunda än med manskraft. Brigaden upphann icke Revolaks förr än kl.
  emellan 7 och 8.
  [Fotnot 2: Grefve Klingspors uppgift i sin rapport, att vi den 26
  marscherade till Paavola, är origtig.]
  Under vägen hörde vi, kl. emellan 3 och 4, att strid vid Revolaks från
  annat håll var börjad. Den vid arméen tjenstgörande general-adjutanten,
  öfverste Adlercreutz, hade nemligen med en liten afdelning af 150 man,
  afgått från Lankinen, för att, i sammanhang med det anfall grefve
  Cronstedt borde verkställa, göra en demonstration på Ryssarnes venstra
  flygel; men att den förre, visserligen i hög grad personligt tapper,
  drabbade med fienden ända till kl. 7, såsom han i sin ingifna rapport
  yttrar, det nödgas jag bestrida. Vid ringaste besinning måste det ock
  synas omöjligt, att med 150 man, som angripa nära 3,000, fortsatte
  striden i fyra timmars tid, utan att innehafva någon särdeles stark
  ställning. Klockan var ej ännu 7 då vår förtrupp, under major Martinaus
  befäl, redan vexlade skott med fiendens fältvakt, hvilken stod en half
  mil ifrån Revolaks. Det säkra är, att Ryssarne, sedan de slagit och
  förföljt Adlercreutz, redan åter intagit sina qvarter och frukosterade
  som bäst, då vår ankomst blef upptäckt. Likaså måste jag bestrida hvad
  grefve Klingspor och öfverste Adlercreutz i sina rapporter uppgifva, det
  öfverstens anfall, kl. mellan 3 och 4, bidrog till den seger som grefve
  Cronstedt med fjerde brigaden sedermera tillkämpade sig. Afsigten att så
  mycket som möjligt förringa grefve Cronstedts och 4:de brigadens
  verkliga förtjenst, samt att upphöja öfverste Adlercreutz, är härvid
  öfver allt synbar.
  Då vår förtrupp började vexla skott med Ryska fältvakten och
  brigad-chefen skulle göra anordningen till anfall, var han sannerligen i
  en svår belägenhet. Han ägde icke den ringaste kännedom om fiendens
  styrka eller ställning, icke heller någon kunskap om ortförhållanden.
  Från högqvarteret, som anbefallt anfallet, erhöllos icke några sådana
  upplysningar, och att anställa rekognoseringar, dertill var ingen tid.