Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809 - 2

Klockaren i Paavola gjorde, så godt han kunde, reda för lokalen vid
Revolaks, genom ritning med krita på ett bord, och kanhända var det i
anledning af hans upplysningar som brigaden fördelades i tvenne
kolonner. Den ena fördes af major Martinau, den andra af
öfverste-löjtnant Aminoff. Allt berodde nu på kolonn- och
bataljons-chefernes köld och rådighet. Derföre yttrar ock grefve
Cronstedt i sin rapport, det han hade att tacka _Försynens skickelse_
för den lyckliga utgången.
Anfallet begyntes; Ryska fältvakten drefs hastigt tillbaka; de trupper,
som under vägen anlände fältvakten till förstärkning, äfvenså. Vid vår
framkomst till Revolaks befanns Ryska hufvudstyrkan samlad på
prestgården, hvilken låg på en höjd, omgifven af slätter. Dess kanoner
voro ställde i öppningarne emellan husen. Slätterna voro större än att
fienden af oss med infanteri-eld kunde beskjutas, och våra kanoner för
små och oduglige, att med dem någonting kunde uträttas. Att bestorma
syntes också vådligt, emedan slätterna voro betäckte med djup snö, öfver
hvilken skaran icke bar särdeles braf. Men likväl var detta den enda
utvägen, och grefve Cronstedt vidtog genast stormningen, med den kolonn,
som anfördes af öfverste-löjtnant Aminoff. Savolaks infanteri
verkställde anfallet under hurrarop, med utmärkt köld, mod och
tapperhet, ehuru det möttes af en mördande drufhagels-eld, från de
mellan husen uppställde stycken. Ingenting kunde uppehålla denna trupp;
allt som gjorde motstånd nedgjordes med bajonetten. Kapiten Molander och
fendrik Gregory Tigerstedt, äfvensom brigad-adjutanten, kapiten Brusin,
hvilken anförde stormningen, utmärkte sig härvid framför alla andra. När
den andra kolonnen under major Martinau, som förut rensat några gårdar
från fiender, fick höra hurraropen, började äfven den att med
skyndsamhet framrycka, och Ryssarne blefvo derigenom anfallne i ryggen
af en bataljon Savolaks jägare, anförd af kapiten Germund Aminoff.
Dermed var den hufvudsakliga striden slutad; ty så snart Ryssarne sågo
sig angripne äfven bakifrån, sträckte de gevär som stodo vid
prestgården. General Bulatoff hade väl med en liten trupp hunnit draga
sig ifrån prestgården in i skogen, förr än Savolaks jägare-bataljon hann
upp; men han var redan sårad, och för att undgå plundring af de i skogen
spridde bondhopar, sände han en af sina adjutanter fram till
prestgården, och gaf sig fången. Till lycklig utgång bidrog visserligen
ganska mycket, att Ryska generalen Garnaoult, som var på kanonskotts
afstånd med sitt uppställda regemente, icke bistod general Bulatoff,
utan väntade på order. Så snart han erfor att Bulatoff med sin
fördelning blifvit fången, flydde han med största skyndsamhet. Om han
deremot genast anfallit oss, hade utgången kunnat blifva helt annan; ty
af Martinaus kolonn var endast en bataljon framkommen.
Vår förlust i denna träffning var kapiten Afflecht, löjtnant E.
Tigerstedt och 15 man döde; kapiten Wright, löjtnant Meinander, fendrik
Tigerstedt och 72 man sårade. Ryssarnes förlust deremot var i döde
ungefär 150 à 200 man, befälhafvaren general Bulatoff sårad och fången,
tre dess adjutanter (en sårad) och fyra andra officerare, en prest och
en fältskär tagne, samt af under-officerare och soldater fångne 416, om
jag inberäknar de 94 som voro sårade; ty endast 322 friska fångar
gjordes. Dessutom eröfrades tvenne haubitser af metall, med tillhörande
ammunition och tillbehör, tvenne 8:lb. metallkanoner, 21
ammunitions-kärror, 350 st. gevär, 108 kopparkittlar, 103 hästar, en
myckenhet sablar, gehäng, bandoler-taskor, rentslar, m. m., omkring 10 à
12 tunnor hafre, ett parti konjak, samt åtskilliga köpmansvaror. Orsaken
hvarföre vi fingo 416 fångar, men blott 350 gevär, anser jag mig böra
förklara. Ryssarne hade här och på alla ställen den sed, så snart de
sågo att de ej längre kunde försvara sig; att de kastade sina gevär i
sjöar eller strömmar, eller förstörde dem på annat sätt, innan de gåfvo
sig fångne, så framt sådant för dem var möjligt.
Ryska styrkan vid Revolaks utgjorde, efter hvad jag af trovärdiga
personer på stället samt af de fångne Ryska officerarne kunde utröna,
omkring 3,000 man, med fem kanoner. Savolaks brigaden, som qvarlemnat
tvenne bataljoner i Temmes, samt i Paavola, trossvakt[3], kockar,
uppassare jemte sjuka, bestod, vid detta tillfälle, af tvenne bataljoner
Savolaks jägare, (hvilka, efter de förut nämde afdragen i Paavola, icke
kunna anses utgöra mera än omkring 500 man tillsamman), en bataljon af
Savolaks infanteri-regemente, Karelska jägarne, brigadens artilleri,
samt något af Karelska dragonerne, hvilket allt tillsamman taget uppgick
till ungefär 1,800 man.
[Fotnot 3: Trossvakten var ganska betydlig, emedan vi voro nödsakade att
hålla vakt öfver alla skjutsbönder och hästar; ty bönderne, som redan
skjutsat öfver 60 mil och utöfver två månader varit borta från sina
hemvist, sökte alla möjliga tillfällen att med sina hästar rymma ifrån
oss.]
Att vårt anfall, utan kännedom af belägenheten och fiendens ställning,
med en så ringa styrka kunde lyckas, dertill bidrog visserligen
förnämligast det brinnande begär både befäl och manskap hyste, att få
slåss med Ryssarne, ehuru öfverste Garnaoults flykt med hela sitt
regemente äfven gjorde något. Hade stormningen skett en timma sednare,
skulle den sannolikt hafva misslyckats; ty skaren hade längre in på
morgonen icke mera burit de anfallande. Den var redan så upptinad, att
karlen, efter några stegs språng, föll ner i snön, hvarifrån han måste
gång efter annan arbeta sig upp. Detta gaf anledning till general
Bulatoffs yttrande, sedan han var fången: "det var ett fan till folk ni
har; jag såg flere gångor tydligen huru de föllo för mina kartescher,
och likväl stodo de åter upp och sprungo lika rasande emot mig." Då de
föllo ner i snön, trodde han att de stupat för hans kulor.
Efter stridens slut såg man en ryslig bild af det elände som åtföljer
krig. Prestgården, der drabbningen stått, var af Ryssarne utplundrad;
emedan de misstänkte presten att hafva lemnat Svenskarne några
upplysningar, hvilka bidragit till hvad som nu händt dem. Presten hade
under träffningen ingen annan utväg, att undgå de igenom byggningen
flygande kulorna, än att med hustru och barn kasta sig ned på golfvet.
Under tiden plundrade och förstörde Ryssarne all deras egendom. Till och
med sängkläderna borttogo de, sprättade dem sönder och läto fjädern
flyga i luften samt behöllo öfverdraget. Utanför prestgården låg öfver
allt, äfvensom i skogen derintill, fullt med döda och sårade Ryssar.
Desse sednare ropade, qvedo och jämrade sig, samt bådo att vi skulle
sticka ihjäl dem och förkorta deras lidande. De döda åter lågo alla
afklädda, en del alldeles nakna och blodbestänkta; ty efter oss samlades
hopar af bönder, som inpå kroppen plundrade alla de Ryssar de kommo
öfver.
I fall grefve Cronstedt icke varit så försigtig, hade han säkert, efter
slutad strid, ännu kunnat taga flere hundrade fångar. Efter general
Garnaoults flykt, skickades major Furumark, med en bataljon Savolaks
samt en bataljon Karelska jägare, åt den vägen från hvilken Adlercreutz
antågat, då han om morgonen före oss anföll Ryssarne. Derigenom blefvo
alla de afskurna, som ej ännu hunnit undan. Flera stora hopar irrade
derföre hela den 27 April och halfva den följande dagen omkring i
skogarne. Stundligen kommo bönder och berättade på hvad ställe de sett
sådana små kringirrande partier, och erbjödo sig att följa med och taga
dem till fånga. Många officerare vid brigaden begärde också utaf grefve
Cronstedt, att få gå för att uppsöka och taga dem; men grefven vägrade
detta, af fruktan att Ryssarne kunde förstärkte återkomma, då hans
försvagade styrka lätt kunde blifva slagen.
Ryssarnes kringirrande i skogarne bevisar emellertid, huru oklokt det
var af Adlercreutz, att med blott 150 man angripa dem från den sidan,
dit de nödvändigt måste taga sin undflykt, i händelse de blefvo slagne.
Om Adlercreutz haft med sig några bataljoner, så hade han kunnat uthärda
striden intill dess Savolaks brigaden hunnit anlända; och då skulle
ovilkorligen, vid dess framkomst, hela den vid Revolaks befintliga Ryska
fördelningen blifvit tagen. Han hade hos sig tre hela brigader, hvilka
lågo alldeles overksamma, och ryckte likväl ut för att anfalla en 3,000
man stark fiende med blott ett kompani eller 150 man. Samtida och
efterkommande må pröfva det skäl öfverste Adlercreutz i sin ingifna
rapport förebar: att han ej ville använda större styrka, emedan fienden
derom kunnat erhålla underrättelse. Det var mera sannolikt, att Ryssarne
bordt få kunskap om Savolaks brigadens ankomst, som redan den 25 anlände
till Paavola, en och ¼ mil nära deras fältvakt. Om man tillika fäster
uppmärksamheten derpå, att grefve Klingspor, i sin rapport den 29 April,
säger sig haft säker underrättelse, att fiendtliga styrkan vid Revolaks
var 2,500 man, med sex kanoner, så blir det alldeles obegripligt, att
blott 1,800 man beordras att verkställa anfallet på dem, under det tre
hela brigader ligga alldeles overksamma, nära intill den väg dit
Ryssarne måste retirera, i händelse de blefvo slagne. Hela anordningen
har utseende af ett gyckelspel!
Emellertid blef general en chef Klingspor utnämd till fältmarskalk, och
general-adjutanten, öfverste Adlercreutz till general-major,
brigad-chefen, grefve Cronstedt riddare af svärds-orden med stora
korset, kapitenerne Molander och Brusin, riddare af svärds-orden,
kapiten Magnus Ehrenroth major, samt löjtnant Carlqvist kapiten. Utom
dessa blefvo följande, för ådagalagd tapperhet, hos Kongl. Maj:t
rekommenderade; vid Savolaks infanteri: öfverste-löjtnanten och riddaren
Lode, kapitenerne Ladau och Ehrenroth, löjtnanterne Meinander, Furumark,
Fabritius, Tigerstedt och Reiher; vid Savolaks jägare: major Furumark
samt kapitenerne Aminoff och Brunow; vid Karelska jägarne:
öfverste-löjtnanten och riddaren G. Aminoff, kapitenerne von Wright och
Burghausen; samt vid brigadens artilleri, kapiten von Born. Men major
Martinau, hvilken genom sin ankomst bakifrån, med en bataljon Savolaks
jägare, egentligen afgjorde utgången af striden, hade sannerligen också
förtjent någon belöning. För öfrigt anser jag mig skyldig att bestyrka,
det hvar enda officer, så väl högre som lägre, ådagalade vid detta
tillfälle utmärkt köld och tapperhet, hvilket ock ganska väl behöfdes,
då man skulle anfalla, utan minsta kännedom om belägenheten eller
fiendens ställning och verkliga styrka.
Många togo för afgjordt, att Ryssarne skulle förstärkte återkomma, och
söka hämnas det nederlag de lidit; brigaden stod derföre hela dagen
under vapen, och då den mot aftonen intog qvarter i Revolaks, fick den
tillsägelse, att hela natten hålla sig färdig, att på första vink kunna
rycka ut. Men allt förblef lugnt.
Den 1 Maj sjöngs Te Deum, och segern firades med mycken glädje. Den 2
Maj uppbröt brigaden och marscherade till Wihanti, tre mil; den 4 till
Oulais kapell under Pyhäjoki, tre mil; den 5 till Merijärvi, två mil;
samt den 6 till Kalajoki, två och en fjerdedels mil; hvarest äfven på
samma gång inträffade 3:dje brigaden, hvilken hade tågat allmänna
landsvägen. Ryssarne, som natten efter träffningen vid Revolaks dragit
sig till Brahestad, stodo nu uti Kalajoki; men vid Svenskarnes ankomst
drogo de sig genast tillbaka. Endast rytteriet af vår förtrupp fick se
den flyende fienden. Det blef således för hvar och en synbart, att
Ryssarne ansågo sin styrka för liten att göra motstånd emot oss, och att
hela landet, som vi så nesligt hade öfvergifvit, nu var öppet för oss,
endast vi tågade framåt. Men vårt general-befäl syntes icke hafva någon
böjelse att återtaga Finland, hvilket vid denna tidpunkt hade varit
lätt, och hvilket så tydligen bevisas af Sandels förhållande; utan vi
fingo i sju veckors tid ligga stilla i Kalajoki, der vi blott roade oss.
Det såg ut som vi med flit velat lemna Ryssarne tid att hinna få
förstärkning. Och sedan vi efter denna långa hvilotid började rycka
framåt, och slagit fiendens hufvudstyrka vid Lappo, så behöfde vi en hel
månad och tre dagar för att framtåga sju mil. Jag kan derföre ej
underlåta, att närmare utveckla hela detta förhållande.
Som brigaden en längre tid stadnade i Kalajoki, utan att något företogs
eller uträttades, tillåter jag mig att göra ett afbrott i min
berättelse, likasom det var ett afbrott i våra krigsföretag, och skall
söka fästa uppmärksamheten på det hela och isynnerhet på vårt
general-befäls anordningar och företag.
Grefve Klingspor yttrar i sin rapport af den 31 Mars, att: sedan den 25
ingen fiende varit synlig på stora vägen, samt ifrån den 15 Mars ingen
fiende heller förföljt Savolaks brigaden, utan att de allesamman gått åt
Lappo, Ilmola och Storkyro, förmodeligen af brist på lifsmedel och
foror. I rapporten den 7 April säger han: att fiendens styrka icke var
noga bekant, emedan dess talrika lätta trupper göra, att ingenting kunde
genom rekognoseringar erfaras. Allt detta oaktadt fortsattes marschen
beständigt norr ut, utan att stadna och undersöka fiendens antal, och
utan att veta hvad man flydde för, samt om fienden verkligen var så
stark, att man borde draga sig tillbaka. Det var, ringast sagdt, en stor
svaghet af vårt general-befäl, att blindt tro hvad Ryssarne utspridde i
landet om sin styrka af 30,000 man, isynnerhet som Ryssarnes vanliga
sätt att skryta ingalunda var obekant. Med allvarligt bemödande hade det
ingalunda varit omöjligt, att få säker kännedom om fiendens antal, helst
uti ett land hvars invånare voro oss af själ och hjerta tillgifne. Men
man hade en gång fattat den föresatsen att retirera, och det retirerades
med eller utan skäl, och de många utvägar landet erbjöd till försvar,
samt till härens underhåll och förökande, blefvo alldeles icke
begagnade.
Genom träffningarne vid Siikajoki och Revolaks den 18 och 27 April, blef
det utrönt, att Ryska hären i Finland ingalunda var så stor, som
Ryssarne sjelfva föregåfvo. Hvarföre utforskades icke detta långt förut?
Och hvarföre företogs icke nu genast försöket att återtaga landet? --
Härvid kan jag ej undgå att göra den anmärkningen, grundad på alla
officerares af stora arméen enstämmiga yttrande, att drabbningen vid
Siikajoki ingalunda företogs med vårt general-befäls vilja och afsigt,
utan att vi blefvo dertill tvungne, på det sätt, att då Ryssarne hastigt
förföljde oss, och vi, efter vanligheten, erhöllo befallning att draga
oss tillbaka, hindrades sådant af vår stora tross som var frånspänd, och
omöjligt nu i hast kunde fås undan. Vi blefvo derföre nödsakade att
försvara oss; hvilket, genom så väl befälets som truppens brinnande
längtan att få mäta sig med fienden, utföll till vår stora fördel, samt
lemnade bevis på, att Ryska hären i Finland icke var så oöfvervinnerlig,
som vårt general-befäl synes hafva förmodat. Också var det en orsak till
segern, att Adlercreutz, som ostridigt hade mycken personlig tapperhet,
fick tillåtelse att efter sitt godtfinnande leda striden.
Den 1 Maj utfärdade grefve Klingspor en proklamation och uppmaning till
Österbottens allmoge, att lemna hären allt nödigt biträde, och att, som
orden lyda: en hvar i sin mån tillfoga fienden all den skada och
afbräck, "som ni, från urminnes tider kände tappre Österbottningar,
honom tillfoga kunnen." Hvar och en som kände Finska nationens stora
tillgifvenhet för sin konung och sitt land, gjorde sig i anledning deraf
de gladaste förhoppningar, och väntade nu kraftfullare åtgärder, hvilka
icke bordt kunna förfela ändamålet. I anledning af uppmaningen ankom ock
en deputation, från flere af fienden ännu besatte socknar, till grefve
Klingspor, och uppgaf att på deras ort 2,000 man af allmogen
öfverenskommit, att till fäderneslandets försvar gripa till vapen. De
erbjödo sig, att genom förstörande af vägar och broar bakom Ryska hären,
afskära dess återtåg och falla fienden i ryggen; men de ville göra det i
förening med arméen, och begärde nu blott befallning, på hvilken tid och
på hvilket ställe de skulle utföra företaget. Men grefve Klingspor
tackade dem för deras patriotism, klappade dem på axeln och sade: "när
jag behöfver edert biträde, skall jag väl kalla på eder." Sådant skedde
aldrig[4]. Detta bevisar, att Klingspor icke hade något allvar med den
anmaning han utgaf den 1 Maj, och att han icke hade för afsigt att
begagna alla de utvägar honom blefvo erbjudna. Tillika visar det af
hvilken anda folket lifvades, och huru många medel till landets försvar
en redlig befälhafvare kunnat påräkna. Och hvad en nation, upprest i
massa, kan uträtta, bevisar Spaniens exempel emot Napoleon. Finnarne
eldades fullkomligt af samma anda, och deras enthusiasm för sitt
fosterland var större, än man kan föreställa sig. Vid början af Maj
samlade sig Ålands allmoge sjelfmant, och tog, under anförande af en
prest, adjunkten Gummerus och en länsman Arén, alla dervarande Ryssar
till fånga. I Savolaks inställde sig bönderna, anförde af skolmästaren
Hellgren, för att understöda kapiten Malm, då han den 12 Maj intog
Kuopio. I Karelen förenade sig allmogen, under en bonde vid namn Tianen
och en student Stenius, och bidrog ganska mycket till att drifva fienden
utur detta landskap. I Nerpes socken uti södra Österbotten, togo
inbyggarne, anförde af en under-officer Wikström, 150 man af kejsarens
lif-kossacker till fånga. Ännu ett bevis på Finska folkets patriotism,
vill jag anföra. Flere bönder från Walgrunds by i Mustasaari socken och
Wasa län, hade, den tid vår armée stod i Wasa, derstädes uttagit mjöl
att förbakas till bröd för krigshärens behof. Då vi sedermera drogo oss
tillbaka och Ryska trupperna redan innehade hela landet omkring Wasa,
smögo dessa bönder sig, i trots af många faror, till Brahestad, 28 mil
ifrån Wasa, och återlemnade i bröd hvad de i mjöl emottagit. -- En sådan
anda rådde hos Finska nationen.
[Fotnot 4: Jag talade sjelf vid flere af denna deputation, och kan
således bevittna sanningen af hvad jag anfört.]
Men äfven hos Sveriges invånare felades ingalunda en varm
fosterlandskänsla. Fyratio bataljoner landtvärn blefvo utan knot
utskrifna. Betydliga bidrag till fäderneslandets räddning lemnades af
enskildte personer från alla håll, och både fattiga och rika täflade med
hvarandra, att genom frivilliga gåfvor ådagalägga sitt nit. Till och med
Lapparne i Westerbotten gjorde sammanskott af matvaror för krigshärens
behof. Lifvade af en sådan anda och beredde till hvarje uppoffring, hvad
skulle icke Svenska och Finska folken förenade bordt kunna uträtta, om
de haft en konung eller en befälhafvare, som förstått att rätt
underhålla deras patriotiska tänkesätt, eller att begagna den rådande
sinnesstämningen! Men Finnarne lemnades åt sitt öde, utan understöd, och
de få hjelpsändningarne från Sverige blefvo ändamålslöst använde.
Sveriges raska och modiga ynglingar förgingos af brist och elände, under
det Finska hären dagligen minskades genom sina dyrt köpta segrar.
I Finland gick det sannerligen ganska bedröfligt, illa och långsamt.
Sedan största delen af landet var utrymdt, utan all undersökning huru
stor den fiendtliga styrka var, för hvilken man retirerade, och sedan
det, genom fäktningarne vid Siikajoki och Revolaks blifvit upplyst, att
det ingalunda varit omöjligt att återtaga landet, om vi genast hade
ryckt fram, så förblef likväl hela stora Finska arméen stilla liggande i
sju veckors tid. I en rapport af den 8 Juli finner man den märkvärdiga
uppgiften, att, efter slaget vid Siikajoki den 18 April, en hemlig
rädsla alltid åtföljt Ryssarnes krigs-operationer. Men denna fiendens
förlägenhet begagnades icke af vårt general-befäl. Finska härens så väl
under-befäl som manskap, hade en brinnande åtrå att slås med Ryssarne,
för att återtaga och försvara sin fosterjord, och denna önskan uttalades
både ofta och lifligen. Ryssarnes ställning i Finland, efter Siikajoki
och Revolaks strider, var också högst vådlig och äfventyrlig; deras
styrka var för liten, att på flera och vidt aflägsna ställen begagnas,
och de hade dessutom mycket att frukta af den på flera ställen samlade
och hotande allmogen, som stod färdig att falla dem i ryggen och hindra
deras återtåg. Men detta oaktadt lågo vi stilla, och då vi, efter sju
veckors lång hvilotid, ändtligen uppbröto, gingo vi på tjugusju dagar
från Kalajoki till Lappo, hvilket utgör tjuguen mil; och när, på
sistnämde ställe, enligt fältmarskalken Klingspors egna ord i dess
rapport, fiendens hufvudstyrka blifvit slagen den 14 Juli, så behöfdes
ännu en hel månad och tre dagar för att hinna Alavo, beläget derifrån
sex och trefjerdedels mil. -- Det syntes tydligen, att det icke var
något alfvar hvarken med Finlands försvar eller återtagande, och för mig
är det sannerligen omöjligt, att kunna finna någon enda ursäkt för
fältmarskalken Klingspor, hvilken det ingalunda felades drift och
verksamhet, _när han ville_.
Men låtom oss höra och närmare granska hvad fältmarskalken Klingspor
till sin ursäkt förebar. Han uppgaf i rapporten af den 26 Maj: att
broarne voro af vårfloden bortflutna och vägarne obrukbara. Men flera af
de största och betydligaste broar voro likväl oskadade. Alla tiders
erfarenhet har visat, att det för en krigshär icke är omöjligt, att
äfven under en fäktning slå bryggor, samt att bana vägar öfver sjelfva
Alperna; men att återställa en och annan liten bro eller iståndsätta en
god landsväg, som på ett och annat ställe kunde fordra 50 à 60 lass
fyllning, kanhända ock något mera, sådant ville fältmarskalken Klingspor
anse omöjligt för hela Finska hären! Han besinnade ej, att hvilken
årstid som helst kunde det hända, att Ryssarne, om de blefvo förföljde,
förstörde alla broar efter sig, för att hindra vårt framtåg.
Öfverste Sandels, som på hela venstra flygeln hade blott en brigad, låg
ej stilla under stora arméens hvilotid. Inom den 28 Maj framryckte han
och jagade fienden femtio mil tillbaka. I det allravärsta menföre tågade
han med sin brigad på sju dagar ifrån Pulkkila till Kuopio, hvilket
utgör tjugu och en half mil, och soldaterne uthärdarde med synbar glädje
och munterhet de största besvärligheter, då det bar åt hembygden, och
när de sågo sig äga en befälhafvare, som visade alfvar mot fienden.
Samma hinder och svårigheter, hvilka skulle hafva mött stora arméen, om
den genast ryckt fram, mötte äfven Sandels i ännu högre grad; och
frammarschen för honom var derföre mera svår, att han, med nära 2000
man, ryckte in i ett glest bebodt, fattigt och utblottadt land, fullt af
ödemarker samt på intet sätt att jemföra med det väl odlade och förmögna
Wasa län i Österbotten, hvilket stora arméen hade framför sig. Sandels
kunde således omöjligen vänta, hvad stora hären med säkerhet hade att
påräkna, att landet, i nödfall, någon tid kunnat föda hans fördelning;
och Sandels saknade ännu dessutom den fördelen, som stora arméen ägde,
att sjöledes kunna erhålla tillförsel. Men Sandels var en redlig man, en
ärlig och pålitlig befälhafvare, och alla de af fältmarskalken Klingspor
åberopade hinder öfvervunnos af en god vilja, förenad med verksamhet och
drift. Under den tid stora arméen låg stilla och lemnade Ryssarne tid
att skaffa sig förstärkning, tog Sandels vid Pulkkila, Kärsämäki,
Piippo, Ahokylä, Nissilä, Saviselkä, Walkiamäki, Rautalampi, Kuopio,
Laukkas, Leppävirta, Jorois och Warkaus, tillsamman 13 officerare och
870 man fångar, öfver 100 kanoner, mera än 800 lass proviant (hvilka,
beräknade efter 3 tunnor lasset och tillsamman med den proviant och
hafra, som togs i magasinerne, utgjorde 5,296 tunnor), 12,000 L:lb. hö,
1000 L:lb. kött, samt förstörde dessutom ganska mycket för fienden.
Sandels, som hade blott en brigad under sitt befäl, ryckte fram med
Finska härens venstra flygel ända till Ryska gränsen, och skickade en
rekognoserings trupp till Sordavala stad i Ryssland. -- Något större
bevis emot grefve Klingspor behöfves icke. -- -- Efterverlden må döma om
han ej förtjente den stämpel Finska arméen gaf honom, och som jag i det
föregående uttalat. Träffande och sannt yttras i en år 1809 författad
visa:
Men gick när man borde stå stilla,
Men stadnade när man bordt gå;
Man segrade alltid -- men illa;
Ty baklänges gick det ändå.
Under det vi lågo qvar i Kalajoki, ankom den för hela hären nedslående
tidningen, att Sveaborgs fästning, genom kapitulation, blifvit
öfverlemnad åt Ryssarne. Och som jag år 1810 var i tillfälle att på
stället erhålla upplysningar om förloppet dervid, anser jag mig böra
derom meddela några omständigheter.
Den gamle, men kraftfulle generalen Klerker, som under grefve Klingspors
frånvaro förde befälet i Finland, hade, vid underrättelsen om Ryssarnes
tillernade snara inbrott, användt all möjlig verksamhet, drift och
omtanka, att förse fästningen med dess förnödenheter. Landets invånare
bidrogo ock härtill, på derom skedd uppmaning, med största
beredvillighet. Spanmål och viktualier infördes i myckenhet. Garnisonen
utgjorde 6000 man. Kommendanten, amiral Cronstedt, anbefalltes af
general-befälet att uppgifva huru mycket krut han trodde sig behöfva,
för att åtminstone till öppet vatten kunna försvara fästningen. Hvad han
begärte lemnades honom i fullt mått; och sedermera, då man, vid fiendens
hastiga anryckande, icke kunde anskaffa tillräckligt antal hästar, för
att från Helsingfors med krigshären bortföra all der befintlig
ammunition, uppgifves det, att ännu ytterligare 2000 centner krut
blifvit insända till Sveaborg.
Amiral Cronstedt var så allmänt högaktad såsom en rask, tapper och
rättskaffens krigare, att både arméen och landets patrioter uti honom
sågo det lyckligaste val till kommendant i denna fästning, och man är
allmänt öfvertygad, att han icke genom penningar eller andra enskildta
förmåner bevektes att uppgifva fästningen. Snarare kunde den ovilja han
från längre tid tillbaka rönt af konungen, hafva inverkat på honom;
hvartill kommo flera andra skäl, af hvilka jag nyssnämde år hörde
omtalas de närmast bekanta. En framtid skall törhända upplysa, huruvida
djupare dolda och politiska krafter här utöfvade ett icke ännu utredt
inflytande.
Belägringen började med föga lofvande förebud. Förvirring, oreda och
bristande beslutsamhet visade sig redan vid Ryssarnes ankomst till
Helsingfors. Den 2 Mars inryckte deras förtrupper derstädes. En bataljon
af Adlercreutzska regementet låg der qvar, under major Tolls befäl. Han
hade, på sin post, bordt hvart ögonblick vara beredd på fiendens anfall,
och likväl blef han, då detta inträffade, i den grad uppskrämd, att han
ej vågade qvarstadna på den utsatte samlingsplatsen, till dess hela
truppen hunnit förena sig, utan aftågade, med dem som först anlände,
under sådan brådska, att de soldater hvilka sednare inställde sig, icke
viste hvar de skulle uppsöka bataljonen. Då denna sedermera angreps af
de förföljande Kossackerna, befann man sig så illa beredd på försvar,
att icke allenast gevären till en stor del voro oladdade, utan äfven
många af dem sägas varit försedde endast med trädflintor, såsom till
exercis. Följden blef en förlust af 73 man.
Ryska belägrings-korpsen var högst obetydlig; den uppgifves med all
sannolikhet till endast 2000 man, således blott en tredjedel af de
belägrades styrka. Det är svårt att afgöra, om Ryssarne förstodo att
dölja sina svaga stridskrafter, eller om kommendanten icke ville
utforska dem, hvilket troligen ej blifvit svårt för honom, genom de
bekantskaper han hade i Helsingfors och orten deromkring. Också fruktade
Ryssarne mera för de belägrade, än dessa hade att befara af dem. Derföre
hände det ock en dag, att då en del af besättningen ryckte ut för att
exercera uppå isen utanför fästningen, förmodade Ryssarne ett utfall,
bröto genast upp och aftågade från Helsingfors; men återvände, sedan de
marscherat ¼ mil, och anfallet från fästningen uteblef.
Sjelfva belägringen var troligen ibland de artigaste krigshistorien vet
omtala. Fästningens gemenskap med fienden och det kringliggande landet
var nära oafbruten, och befordrades snarare än den hindrades af fienden.
Man nästan skydde att skjuta på hvarandra med alfvar. Sveaborg gick
öfver med en förlust för garnisonen af 30 man. Men olyckan ville, att
öfverste Jägerhorn fanns uppå Sveaborg, samt att han förstod att
förskaffa sig alltför stort inflytande öfver amiral Cronstedt. Man
misstänker Jägerhorn, som förut bodde i Lovisa, att hafva lyssnat till