Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809 - 7

  vid Hörnefors, der, enligt Sandels egna ord, i hans rapport af den 7
  Juli, "positionen var omgifven af mycket couperad terrain, tät skog och
  mellanliggande hus och gårdar, och fienden dessutom å sin sida hade
  fördelen af höjderne, samt den omständighet tillkom, att stället, der
  artilleriet bordt agera, var för trångt för användandet deraf." Utom
  dess ledde från Sörmjöle, hvarest Ryssarne stodo, en väg genom skogen
  gerad till Ångersjö, vid stora landsvägen, ¾ mil bakom vår rygg. Att
  afbida Ryssarnes anfall, på ett ställe der högra flygeln, i och för de
  många derstädes befintliga vadställen öfver ån, var illa försvarad, den
  venstra utan minsta svårighet kunde kringgås, och hela ställningen för
  öfrigt tagas i ryggen vid Ångersjö, hade aldrig kunnat vara general
  Sandels afsigt, utan att åtminstone hafva besatt vägen till sistnämnde
  by, och utan att på venstra flygeln låta göra nödiga förhuggningar.
  General Sandels skulle icke heller då hafva tillåtit hela Savolaks
  jägare officers-korps att bo uti ett torp, 1/8 mil bakom truppen.
  Ryssarnes anfall var alldeles oväntadt.
  Men äfven Ryssarne förhöllo sig här ganska oklokt. De anföllo oss om
  aftonen, straxt efter kl. 9, då våra trupper ännu hastigt och lätt kunde
  uppställas. Hade de angripit oss två eller tre timmar sednare, då vi
  hunnit insomna, och genast låtit en större styrka rycka fram från
  Sörmjöle till Ångersjö, så hade de tagit oss i ryggen och för oss
  afskurit återtåget.
  Ryssarnes stridskrafter vid Hörnefors utgjordes af Alexeieffs hela
  fördelning 4,000 man, och, enligt sedermera inlupne underrättelser, hade
  äfven generalerne Kosatschkoffski och Gadaskoj den 5 Juli förenat med
  honom en förstärkning af 1,500 man; således tillsammans 5,500 man.
  Svenska styrkan var sammansatt af 1:o _Finska Brigaden_, bestående af
  Savolaks första fält-bataljon, eller det fordna Savolaks infanteri,
  under major G. Ehrenroth; Savolaks andra fältbataljon, eller de fordna
  Savolaks och Karelska jägare regementerna; under öfverste-löjtnant
  Dunker; samt Österbottens fält-bataljon, hvartill hörde, utom
  Österbottningar, de från Umeå sjukhus till brigaden ankomne
  tillfrisknade soldater af de fleste fordna Finska regementer.
  Brigad-Chef var öfverste Edelstam. 2:o _Svenska brigaden_, under
  öfversten, grefve Gyldenstolpe. Den utgjordes af en bataljon, sammansatt
  af Upplands, Westmanlands och flere Svenska regementers tillfrisknade
  soldater, med Finska officerare, kallades Svenska bataljonen och stod
  under öfverste-löjtnant Bosins befäl; en Helsinge fält-bataljon, under
  öfverste-löjtnant Cedergren; samt tvenne bataljoner Jemtlands regemente,
  anförde af majorerne Gyllenskepp och Arnell. -- Uti rapport af den 18
  Maj uppgafs Finska brigaden till 700 man under gevär, i en sednare af
  den 31 Maj omnämnes att 230 tillfrisknade voro i Umeå sjukhus, att till
  brigadens förstärkning påräkna. Sedan dessa i Juni månad inställt sig,
  kan man upptaga Finska brigaden till omkring 900 man; ty någon betydlig
  afgång hade icke inträffat. Den så kallade Svenska bataljonen var
  omkring 200 man. Helsinge fält-bataljon nära 500. De tvenne Jemtlands
  bataljoners styrka känner jag ej; men anser dem tillhopa hafva utgjort
  åtminstone 400 man. Efter denna beräkning kan man antaga hela Svenska
  styrkan vid Hörnefors, med artilleri och kavalleri, till 2,000 man, och
  ej 1,800, såsom general Sandels uppgaf den.
  Våra förposter stodo ¼ mil från Hörnefors bruk; i centern på vägen åt
  Sörmjöle, en fältvakt af 200 man; på högra flygeln en fältvakt af 50
  man, och på den venstra en fältvakt af 100 man; tillsammans 350 man.
  Den 5 Juli kl. 9 om aftonen, straxt efter slutadt tapto, hördes skott,
  hvilka genast med största häftighet ljödo utmed hela förpostkedjan.
  Fältvakten i centern, som bestod af Jemtlands regemente, hade att
  repliera uppå Svenska bataljonen, hvilken låg på norra sidan om ån, vid
  bruks kyrkan, och genast ryckte fram. För att understödja fältvakten på
  venstra flygeln, som utgjordes af Finnar, utryckte Österbottens
  fält-bataljon. Till högra flygelns undsättning beordrades Savolaks
  första fält-bataljon, en bataljon Jemtländningar, anförd af Kapiten
  Sandman, samt Helsinge fält-bataljon. Savolaks andra fält-bataljon fick
  befallning att betäcka öfvergången öfver bron. På vår högra flygel sökte
  visserligen fienden att begagna de der befintliga vadställen öfver ån;
  men anfallet var här, såsom general Sandels sjelf uppger i sin rapport
  "mera lamt," och på denna flygel var styrkan emot fienden tillräcklig. I
  centern understöddes fältvakten ganska kraftigt af Svenska bataljonen,
  hvilken med utmärkt tapperhet återhöll fiendens framträngande. Sedermera
  anbefaltes Savolaks andra fält-bataljon, att aflösa Svenska bataljonen,
  och under jemn eld och sakta återtåg hindra fiendens alltför häftiga
  framryckande. På vår venstra flygel gick deremot icke så braf, och åt
  densamma lemnades för liten uppmärksamhet, ehuru general Sandels sjelf i
  sin rapport yttrar, att "affären der var lifligast och ytterst häftig."
  Fienden anföll här med mycken häftighet, och Österbottens bataljon,
  ensam för svag att göra nog kraftigt motstånd, drog sig alltför fort och
  hastigt tillbaka. Följden deraf blef, att starka, fiendtliga kolonner
  fingo tillfälle att rycka fram och afskära återtåget för Savolaks andra
  fält-bataljon, som i spridd jägare-kedja, under den tappre
  öfverste-löjtnant Dunkers befäl, stridde i centern. Huruvida detta
  undgick general Sandels och hans adjutanters uppmärksamhet, emedan ingen
  af de aflöste bataljonerna skickades till understöd, vågar jag ej
  bestämdt påstå; men säkert är, att de i elden varande trupper, som af
  skjutningen bedömde fiendens framryckande, insågo hvad som skulle
  inträffa. Under hetaste striden yttrade någon åt Dunker, att man borde
  draga sig tillbaka med större hastighet; emedan det hördes af skotten,
  att Österbottningarne på venstra flygeln alltför fort gingo undan. Men
  Dunker svarade: "om Österbottningarne springa, så kan jag likväl aldrig
  förmås dertill. Jag följer mina order, och retirerar under full charge."
  Kort derpå funno de, att ett Ryskt regemente, i sluten kolonn, hade
  trängt framför Savolaks jägare, som underhöllo elden mot de förföljande.
  Befälhafvaren för den fiendtliga kolonnen steg fram, sträckte ut sin
  värja och erbjöd pardon åt den afskurna bataljonen; men Dunker ropade
  blott: "skjut den der!" Ryska anföraren träffades icke; men deremot blef
  Dunker dödligt sårad, och kulan, som först gick igenom underlifvet,
  genomborrade derefter ena armen. De karlar som buro bort honom blefvo
  kort derpå nedskjutne, så att de fälde honom till marken, och hans
  dervid uppgifna jemmerrop, injagade en hemsk bestörtning hos truppen,
  hvilken så högt älskade och värderade honom. Hela bataljonen omringad af
  öfverlägsna fiender, saknade nu all utväg att vidare kunna förena sig
  med den öfriga hären; men som den likväl icke ville gifva sig fången,
  blef den alldeles sprängd. Allt detta blef icke omnämndt i de insända
  rapporterna. Sedan Dunker stupat, inträffade ännu den olyckan, att ingen
  ville taga befälet öfver bataljonen. Dunkers närmaste man, kapitenen vid
  Karelska jägarena von Burghausen, var länge sedan sårad och bortförd.
  Löjtnant Humble vid samma regemente, var äldst på stället; men han
  vägrade, emedan det var allmänt bekant, att von Gerdten vid Savolaks
  jägare blifvit utnämnd till kapiten, hvarföre befälet tillkom honom. Von
  Gerdten invände, att innan han fått fullmagt, eller hans befordran stått
  på general-orderna, ansåg han sig blott såsom löjtnant, och således
  yngre än Humble. Under sådana öfverläggningar förlorades den dyrbara
  tiden. Sluteligen sade von Gerdten: "åt hvar och en karl som kan rädda
  sig, och genom skogen taga sig fram till arméen, betalar jag en
  riksdaler." Och dermed lemnade von Gerdten bataljonen, och räddade sig
  genom skogen. Han kom alldeles ensam fram till hären.
  Arméen fortsatte sitt återtåg till Håknäs, dit vi anlände kl. 4 om
  morgonen den 6 Juli. Den tappre Dunker var då borta, till allmän sorg
  och saknad. Men icke nog dermed, af hela bataljonen fanns vid härens
  framkomst till Håknäs, icke mer i behåll än den omnämde von Gerdten och
  adjutanten Aminoff, hvilken under träffningen blifvit skickad att begära
  mera ammunition; men ingen enda soldat. Hela Savolaks andra bataljon,
  bestod nu endast af blesserade kapitenen von Burghausen, förenämde
  tvenne officerare; samt löjtnant Andersin och 30 jägare, som med honom
  varit på fältvakt å venstra flygeln; oberäknad trossen och dem som
  åtföljde densamma. Sorg och hemsk bestörtning intog derföre alla sinnen.
  Glädjen blef så mycket större, då kl. 1 på dagen den 6 Juli, löjtnant
  Tuderus återkom med omkring 50 Savolaks jägare, sedan de arbetat sig
  fram både land- och sjö-väg; genom kärr och moras, med mycken möda och
  många besvärligheter. Dagarne derefter anlände på samma sätt smärre
  partier af den sprängda bataljonen, dels med och dels utan befäl. Ännu
  flere dagar efter drabbningen, instälde sig ett större antal, äfven
  många sårade, och bland dem adjutanten vid Savolaks jägare Lundeberg,
  hvars blessyr, genom utståndna mödor, så förvärrades, att den förde
  honom till grafven. Alla dessa ville helre söka sig fram till hären än
  gifva sig fångne, och af Ryssarne emottaga den erbjudna tillåtelsen, att
  återvända till sina hemvist och anhöriga.
  Sålunda såg man denna trupp, som lidit så mycket, som ofta befunnit sig
  i saknad af lifvets förnämsta behof, hvilken alltid utgjort eftertrupp
  under återtåg, och förtrupp vid framryckandet, hvilken efter en marsch
  af mera än 300 mil, nödgades, under den strängaste köld ensam bevaka
  Sveriges gränsor, nu icke hade något fädernesland att försvara, och
  stridde endast för Sverige samt förlorat sin älskade befälhafvare, stå
  instängd af Ryska kolonner, utan någon anförare i denna vådliga
  ställning. Det hade då sannerligen icke varit förvånande, om den gifvit
  sig fången, för att få återvända till sina hembygder. Men någon af
  under-befälet tillropade den: "kom ihåg, att vi äro Savolaksare, låt ej
  Ryssarne få taga er." Det redan svigtande modet vaknade hos dem, och
  ingen fara kunde nu mera afskräcka dem ifrån försöket att hinna Svenska
  hären. Sådane voro Savolaks jägare, och derför blef bataljonens slutliga
  förlust i denna drabbning icke så stor, som det i början syntes.
  Uti rapport af den 6 Juli uppgifves andra fält-bataljonens hela förlust
  i träffningen vid Hörnefors hafva utgjort: dödskjutne, 1 officer och 18
  man; sårade 4 officerare och 17 jägare; samt af hela brigaden icke mer
  än 23 saknade, hvilka förmodades återkomma. Rätta förhållandet är, att
  den 6 Juli, då rapporten uppsattes, var förlusten ännu icke känd. Först
  efter 8 dagar, då alla af den sprängda bataljonen hunnit återkomma,
  kunde den noggrannare bestämmas. Den uppgick för andra Savolaks
  fält-bataljonen till omkring 100 man, i stället för de uppgifne 35. För
  de andra bataljonerna är rapporten enlig med verkliga förhållandet. Vår
  hela förlust var 11 officerare och nära 200 man. -- Vid början af
  striden framträngde Kossacker till bruket, straxt efter det Sandels
  begifvit sig derifrån. De förfelade således sitt ändamål att taga honom;
  men de togo i stället allt hans bordssilfver.
  Finska brigaden innehade sedan en ställning söder om Öre elf, med
  bataljoner förlagde uti Nordmalings kyrkoby, samt vid Olofsfors bruk,
  der general Sandels hade sitt högqvarter. Här qvarstodo vi intill den 18
  Augusti, då underrättelse inlopp, att en betydlig Svensk här landstigit
  vid Ratan, och tagit fienden i ryggen; i följd deraf ryckte vi norrut.
  Vårt framtågande gick likväl nog långsamt, och långsammare än det kunnat
  ske; ty Öre elf passerades ej af oss, förr än natten mot den 20. I fall
  det funnits något samband emellan företagen, så hade väl ej Sandels
  styrka bordt denna tid ligga overksam; han hade tvertom bordt locka
  fienden sydligare inåt landet, under det en så afgörande plan förehades
  af landstignings hären, hvilken derigenom lättare kunnat bemägtiga sig
  den vigtiga ställningen vid Umeå elf. Öfver-amiralen Puke, som blifvit
  utnämnd till general-befälhafvare, och fått sig ledningen af det hela
  anförtrodd, var ju den 14 Augusti i Hernösand, der general Wrede hade
  sitt högqvarter, hvarföre uppgjordes icke der något sådant?
  Då vi den 21 Augusti om aftonen ankommo nära Umeå elf, upptäckte vi ett
  å södra sidan elfven af Ryssarne uppkastadt batteri, omkring hvilket
  Kossacker voro synliga. Anordningar gjordes genast att angripa och
  bestorma detta batteri, och anfalls planen utfördes mycket noggrannt;
  men vid framkomsten var ingen fiende synlig, och kanonerna voro endast
  af träd. Kossackerna hade emellertid skyndat sig öfver och lösgjort
  flottbron på södra sidan, samt derigenom betagit oss möjligheten att
  genast komma öfver elfven. Dagen derpå, sedan bron åter blifvit
  iståndsatt, gingo vi öfver, och fortsatte marschen fram till Säfvar. Der
  var brigaden flere dagar sysselsatt att begrafva de öfver allt både i
  skogen och omkring husen, efter träffningen den 19, qvarliggande döde.
  Under det vi lågo vid Säfvar, kom general Wachtmeister antågande med
  1,500 man af de trupper, som deltagit i striden vid nyssnämnde ställe
  och Ratan. Då Wachtmeister hann till första Finska fält-bataljonen,
  ropade han: "hurra för våra Finska kamrater;" hvilket af hans trupp
  upprepades, samt besvarades med hurra af Finska bataljonen. Samma
  förhållande inträffade vid andra bataljonen; men då han kom till tredje
  fält-bataljonen, hvilken utgjordes af Savolaks, jägare, stodo alla
  tysta, och ingen besvarade Wachtmeisters och hans trupps hälsning. Så
  stor var förtrytelsen öfver utgången af den ryktbara expeditionen.
  Det synes ock verkligen förundransvärdt, att general Kamensky, med en
  korps af 8,000 man, hvilka flere veckor lidit af hunger och hvarje slags
  fältmödor, kunde slå sig igenom omkring 5,000 man friska trupper, utan
  att ens förlora något af sin tross eller sitt artilleri, som blott på en
  enda väg kunde framkomma. Men ännu obegripligare ansågs det, att grefve
  Wachtmeister lemnade Djekneboda obegagnadt, detta af naturen så starka
  pass. Hade han stadnat här med sin hufvudstyrka, och befäst sig, så
  skulle hans företag aflupit annorlunda. Ryska befälhafvaren väntade
  sådant, och hade yttrat, att om han blefve nödsakad att gifva sig,
  skulle han vända sig till general Sandels, med honom uppgöra
  kapitulationen och öfverlemna sig åt honom. Wachtmeister uppger i sin
  rapport af den 21 Augusti, att han "erhöll underrättelse, det fienden
  marscherat med någon styrka, för att turnera så väl hans venstra som
  högra flank, hvilket ofelbart vid detta såkallade pass är görligt." Men
  detta sista föregifvande är alldeles origtigt. Till venster ligger en
  liten sjö och sedan ett sankt kärr intill hafvet; till höger äfven en
  insjö, hvilken väl af infanteri kan kringgås, men blott på en smal
  landttunga, på hvars vestra sida ett oländigt moras tillstöter.
  Afståndet emellan begge desse sjöar är omkring sextio alnar, och der
  framlöper landsvägen, invid hvilken, på norra sidan, den Svenskarne
  kunnat besätta, finnes en höjd, hvilken beherrskar hela den nedanföre
  liggande slätten. Sådan är belägenheten. Då general v. Döbeln någon tid
  derefter passerade stället, och undersökte det, skall han hafva yttrat:
  "Herre min Gud, att du aldrig gifvit mig ett sådant ställe att slås
  uppå! Detta pass säger man kan turneras; -- ja visserligen, genom Åbo
  och Wasa." Passets fördelaktiga läge var också erkändt före drabbningen
  vid Säfvar; ty den hos grefve Wachtmeister tjenstgörande
  general-adjutanten Lagerbring, yttrar, i sin rapport af den 17 Augusti:
  "Djekneboda är ett förmånligt pass emellan tvenne sjöar."
  Efter de upplysningar jag erhållit af sakkunnige män, tror jag mig kunna
  meddela några tillförlitliga uppgifter, till bedömande af förhållandet
  härstädes.
  Ett hufvudsakligt fel som begicks, och hvilket äfven medförde detta
  krigsföretags misslyckande, var att öfverbefälet anförtroddes åt en
  sjöofficer, hvilken efter landstigningen ej åtföljde hären, utan förblef
  på flottan, hvarifrån befälhafvaren för landttrupperna, general
  Wachtmeister, vid oförutsedda fall, skulle afvakta hans befallningar.
  Men derföre skall efterverlden anklaga endast den person, som gaf vika
  för partisinnet, och ej öfverlemnade ledningen af denna vigtiga
  expedition åt någon af de erfarne och i Finland bepröfvade generalerna
  Adlercreutz, Sandels eller v. Döbeln. Desse voro icke förlegade och af
  sig komne; de hade ju nyligen visat prof på kraft och duglighet.
  Grefve Wachtmeister ägde visserligen ej den nerv och verksamhet, som
  fordras af en anförare; men han var likväl icke i så hög grad felaktig,
  som allmänna omdömet stämplat honom. Han hade blifvit anbefalld af
  öfveramiralen Puke, att skyndsamt framrycka till Umeå, för att hinna
  till denna stad i förväg för general Kamensky, hvars hufvudstyrka stod
  omkring Öre elf. Men utförandet af denna befallning var ej så lätt, som
  det föregafs, utan blef tvertom, genom flere sammanstötande
  omständigheter, omöjligt. Wachtmeister hade ifrån Ratan längre väg till
  Umeå än Kamensky från Öre, och det var dessutom svårare för Svenskarne,
  att framtåga uti ett land redan besatt af fienden, som der hade flere
  posteringar, hvilkas fördrifvande medförde tidsförlust. General
  Kamensky, som i god tid blifvit underrättad om landstigningen, kastade
  sig genast, med största delen af sina trupper, emot Wachtmeister,
  hvilken, redan ankommmen till Säfvar (d. 18 Aug.), nu ansåg ett vidare
  framryckande vådligt. Wachtmeister ernade icke bjuda fienden drabbning
  vid Säfvar; men vågade ej heller draga sig tillbaka, innan han erhållit
  öfver-amiral Pukes förhållningsorder, hvarföre han afskickade
  general-adjutanten Lagerbring till Ratan, för att derom anhålla. Men
  denne hade ej hunnit återkomma, då Kamensky, hvilken på 36 timmar i
  sträckmarscher tillryggalagt åtta mil, redan börjat striden.
  Svenska hufvudstyrkan stod på norra sidan om Säfvars ström, och på den
  så kallade Säfvars backe; på södra sidan om strömmen, var utsatt en
  fältvakt, som bestod af en bataljon Södermanlands regemente, under
  öfverste-löjtnant Hercules. Då denna fältvakt blef anfallen (d. 19 Aug.
  kl. 7 f. m.) hade den genast bordt draga sig tillbaka och förstöra bron,
  då Svenska hären, oaktadt sin mindre fördelaktiga ställning, kunnat göra
  ett samladt försvar svar och bibehålla sig, tills Lagerbring återkommit
  från amiral Puke. Men öfver-adjutanten, baron Stackelberg, som hade
  befälet öfver förposterna, lät sin personliga tapperhet förleda sig, att
  stadna qvar med fältvakten och de till dess understöd uppställde
  bataljoner, samt att inlåta sig i strid med hela Ryska hären, hvarigenom
  han kanske till en stor del blef orsaken till hvad som här inträffade.
  General Wachtmeister kastade den ena bataljonen efter den andra emot
  fienden; men trupperna invecklades i striden utan något samband sig
  emellan, och blefvo, oaktadt den utomordentliga tapperhet de på alla
  ställen ådagalade, slagne i detalj. Olyckligtvis var den skickligaste
  och mest erfarne anföraren på stället, general-adjutanten Lagerbring,
  ännu frånvarande; efter hans återkomst varseblef man mera ordning och
  säkerhet uti rörelserna. Sedan rapport inlupit, att Ryssarne framträngde
  öfver ett vad på venstra flygeln, anbefalldes ett allmänt återtåg,
  hvilket med största köld och ordning verkstäldes. Striden hade då varat
  åtta timmar.
  Svenska hären inträffade samma dag, om aftonen, vid Djekneboda,
  hvarifrån den efter ett kort rastande fortsatte sitt återtåg till Ratan.
  Orsaken hvarföre Wachtmeister icke stadnade vid Djekneboda, uppgifves
  framför allt hafva varit brist på ammunition, hvilken under den
  långvariga striden vid Säfvar blifvit så förminskad, att han med
  återstoden ej trodde sig kunna uthålla någon ny drabbning. Detta skäl
  talar mera till hans ursäkt, än det han sjelf förebar i sin rapport af
  den 21 Augusti.
  Wachtmeister hade vid Rutan intagit ett ställning, skyddad af uppkastade
  fältverk och de expeditionen åtföljande kanonslupar, då Kamensky, som
  några timmar sednare inträffade, uppfordrade honom att skyndsamt åter
  inskeppa sig, med hotelse att i annat fall ytterligare angripa honom.
  Följden häraf blef en strid. Ryssarne gjorde flere anfall; men de blefvo
  hvarje gång tillbakaslagne. General Kamensky vann dock sitt
  hufvudändamål; ty medan en del af hans trupper sysselsatte de på näset
  vid Ratan sammanpackade Svenskarne, tågade hans öfriga styrka, med hela
  trossen och artilleriet, obehindradt norrut. Han hade vid Säfvar lidit
  förluster, insåg vådan af sin belägenhet, och åsyftade nu endast att
  genom ett skyndsamt återtåg rädda återstoden af sin här.
  Drabbningarne vid Säfvar och Ratan vore blodiga; Svenskarne förlorade
  omkring 40 officerare och 1000 man, och Ryssarne uppgåfvo en ännu större
  förlust.
  Underrättelsen om fredsslutet i Fredrikshamn, den 17 September 1809,
  afbröt fiendtligheterna. Finland var för everdeliga tider afträdt till
  Ryssland. Öfverlefvorna af Finska hären blefvo nu indelade i tvenne
  fält-bataljoner, af hvilka den ena, under öfverste-löjtnant G.
  Ehrenroth, fick befallning att aftåga till Westerås, och den andra
  qvarblef i Umeå. Under sin marsch till Westmanland, erforo Finnarne en
  utmärkt välvilja af alla medborgare klasser. Invånarne i Hernösand och
  Gefle utmärkte sig härvid isynnerhet; men öfverträffades likväl af dem
  uti Westerås. Icke blott stadsboerna, utan äfven kringliggande socknars
  inbyggare täflade häruti med hvarandra. Omkring 5 månader lågo de i
  Westerås, och under hela denna tid hade de der ett nästan dagligt
  gästabud.
  Jag har icke fört anteckningar öfver femte brigadens krigsföretag under
  Sandels befäl, om sommaren 1808, ehuru en del af Savolaks brigaden också
  deltog deruti; emedan jag åtföljde den del af Savolaks brigaden, som
  anfördes af grefve Cronstedt, och således icke var i tillfälle att om
  den förra förskaffa mig tillförlitliga uppgifter. Dessutom äro den
  förstnämde brigadens händelser fullständigt beskrifna af
  öfverste-löjtnant Burman.
  För att lätta öfversigten af de krigshändelser, i hvilka Savolaks
  brigaden deltog åren 1808 och 1809, vill jag här i ett sammanhang
  uppräkna dem.
   1808 den 11 Mars, vid Leppävirta.
   15 Mars, vid Kuopio och Toivola.
   27 April, vid Revolaks, der Ryssarne förlorade 1
   general, 7 officerare, 416 man, 4 kanoner, 103
   hästar, m. m.
   2 Maj, vid Pulkkila, hvarest Sandels tog 5 officerare
   och 286 man till fånga, samt förlorade 5
   officerare och 70 man.
   3 Maj, vid Kärsämäki, då 2 officerare, 35 man och 96
   lass proviant blefvo tagne.
   s. d. vid Piippo, der 26 man togos till fånga.
   -- vid Ahokylä, hvarest 11 man och 200 lass proviant
   eröfrades.
   -- vid Nilsiä, då 6 man och 69 lass proviant erhöllos.
   9 Maj, vid Taipale; kapiten Malm gjorde 1 offic. och
   89 man fångar.
   12 Maj, vid Kuopio, der kapiten Malm tog 300 fångar,
   2,200 tunnor säd och mjöl, samt 1,000 Lisp. hö,
   och förlorade endast 2 man döde och en sårad.
   25 Maj, vid Rautalampi, togos 58 tunnor mjöl.
   -- vid Leppävirta, eröfrades 320 tunnor mjöl och säd,
   samt 800 Lisp. hö.
   -- vid Jorois, togos 222 tunnor säd och mjöl, samt
   1,097 Lisp. hö.
   29 Maj, vid Warkaus, eröfrades 68 kanoner och 31
   nickor.
   29 Maj, vid Koivisto i Laukkas socken, togos 27 fångar
   och 60 tunnor mjöl.
   12, 13, 14 och 15 Juni, träffning vid Jorois, Kutumäki,
   Warkaus och Kelloniemi, på hvilka ställen vi
   förlorade 1 officer och 47 man.
   25 Juni, vid Paukarlaks, der kapiten Dunker, midt
   emellan fiendens trupper, tog 9 man fångar och
   öfver 400 artilleri-hästar, samt förstörde 400
   lass proviant.
   s. d. vid Toivola, hvarest 12 fångar gjordes; men vi
   förlorade 1 officer och 21 man.
   1 Juli, vid Kelloniemi, togos 21 fångar; men vi
   förlorade 5 officerare och 79 man.
   2 Juli, vid Lintulaks, der Fieandt förlorade omkring
   200 man.
   10 Juli, vid Lappo, der major Ehrenroths fördelning
   blef sprängd.
   14 Juli, vid Lappo, hvarest Ryska hufvudstyrkan blef
   slagen och fördrifven; men vi förlorade 11
   officerare och 120 man.
   11 Augusti fördref kapiten Malm, med 220 man och 300
   bönder, Ryska styrkan 1,700 man, under general
   Alexeieffs befäl, ifrån hela Karelen, och
   förlorade dervid endast 2 officerare, 29 man och
   16 bönder; men fienden nära 200 man.
   17 Augusti, vid Alavo, der Ryssarne, efter ett
   hårdnackadt motstånd, blefvo slagne.
   21 Augusti, vid Karstula, då Fieandts fördelning blef
   slagen och förlorade omkring 800 man.
   s. d. vid Wirdois, der passet af oss intogs och fienden
   fördrefs.
   -- vid Etseri, tog major G. Ehrenroth 3 officerare och
   42 man, jemte proviant.
   31 Augusti och 1 Sept., vid Ruona bro i Kuortane,
   hvarest vi förlorade omkring 800 man och 20
   officerare.
   2 Sept., vid Salmis.
   10 Sept., vid Ylistaro.
   14 Sept., vid Oravais, der vi blefvo slagne och
   förlorade omkring 1,200 man och 40 officerare.
   27 Oct., vid Idensalmi; Sandels slog Ryssarne, hvilka
   förlorade 17 officerare och 730 man, och Sandels
   8 officerare samt 269 man.
   11 Nov., vid Idensalmi, der Dunker blef slagen och
   förlorade 9 officerare och 230 man.
   1809 den 21 Mars, vid Holmön, utanför Umeå.
   22 Mars, vid Umeå.
   15 Maj, vid Skellefteå, hvarest Furumark blef tagen,
   med 650 man.
   2 och 3 Juli, vid Sörmjöle.
   5 Juli, vid Hörnefors, der Sandels blef slagen och
   förlorade 11 officerare och nära 200 man.
  Savolaks brigaden hade således under detta fälttåg deltagit uti 42
  större eller mindre träffningar, och vid alla tillfällen utmärkt sig för
  sin tapperhet. Jag har ej vid hvarje tillfälle omnämnt alla de
  officerare, som der ådagalade mod och oförskräckthet; emedan detta
  skulle för mycket hafva ökat arbetets vidd. Jag anser mig derföre, innan
  jag slutar, på ett ställe böra uppräkna de officerare, som vid alla
  tillfällen utgjorde brigadens heder. Om deras namn härigenom kan bevaras
  åt efterverlden, blefve sådant för flere ibland dem nästan den enda
  belöning de erhållit. Vid uppgörandet af denna förteckning, har jag
  ansett öfverflödigt, att omnämna vid hvilken korps hvar och en tjente,
  utan blott uppgifvit den tjenstegrad han vid krigets början innehade.
  Desse voro, ibland
  _Regements-officerare_: grefve Cronstedt, Sandels, G. Ehrenroth, Lode,
  G. Aminoff, Furumark, Martinau, Grotenfeldt och Tujulin.
  _Kapitener_: Dunker, Malm, C. M. v. Fieandt, Brunow, Molander, v. Born,
  Germ. Aminoff, v. Burghausen, v. Wright, M. Ehrenroth, Ladau och Tavast.
  _Subalterner_: Brusin, Burman, Dan. W. v. Fieandt, G. M. Dunker, Er. Al.
  Tigerstedt, Gr. Aminoff, Orbinski, Reiher, Schwartz, Tavaststjerna,
  Taube, Carlqvist, Ekestubbe, Lundeberg, Neiglick, Tuderus, Lind, C. M.
  v. Fieandt, Gr. Tigerstedt, B. J. Meinander, v. Gerdten, Fr. Aminoff,
  Salmén, v. Becker, Oppman, Er. Ad. Tigerstedt, Harlin, Hjelmman,
  Savander, Wallgren, Hartman, Collan, Humble, Furumark, Weber, Wrede,
  Andersin, Longe, Ad. W. Meinander och Molander.