Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809 - 7

vid Hörnefors, der, enligt Sandels egna ord, i hans rapport af den 7
Juli, "positionen var omgifven af mycket couperad terrain, tät skog och
mellanliggande hus och gårdar, och fienden dessutom å sin sida hade
fördelen af höjderne, samt den omständighet tillkom, att stället, der
artilleriet bordt agera, var för trångt för användandet deraf." Utom
dess ledde från Sörmjöle, hvarest Ryssarne stodo, en väg genom skogen
gerad till Ångersjö, vid stora landsvägen, ¾ mil bakom vår rygg. Att
afbida Ryssarnes anfall, på ett ställe der högra flygeln, i och för de
många derstädes befintliga vadställen öfver ån, var illa försvarad, den
venstra utan minsta svårighet kunde kringgås, och hela ställningen för
öfrigt tagas i ryggen vid Ångersjö, hade aldrig kunnat vara general
Sandels afsigt, utan att åtminstone hafva besatt vägen till sistnämnde
by, och utan att på venstra flygeln låta göra nödiga förhuggningar.
General Sandels skulle icke heller då hafva tillåtit hela Savolaks
jägare officers-korps att bo uti ett torp, 1/8 mil bakom truppen.
Ryssarnes anfall var alldeles oväntadt.
Men äfven Ryssarne förhöllo sig här ganska oklokt. De anföllo oss om
aftonen, straxt efter kl. 9, då våra trupper ännu hastigt och lätt kunde
uppställas. Hade de angripit oss två eller tre timmar sednare, då vi
hunnit insomna, och genast låtit en större styrka rycka fram från
Sörmjöle till Ångersjö, så hade de tagit oss i ryggen och för oss
afskurit återtåget.
Ryssarnes stridskrafter vid Hörnefors utgjordes af Alexeieffs hela
fördelning 4,000 man, och, enligt sedermera inlupne underrättelser, hade
äfven generalerne Kosatschkoffski och Gadaskoj den 5 Juli förenat med
honom en förstärkning af 1,500 man; således tillsammans 5,500 man.
Svenska styrkan var sammansatt af 1:o _Finska Brigaden_, bestående af
Savolaks första fält-bataljon, eller det fordna Savolaks infanteri,
under major G. Ehrenroth; Savolaks andra fältbataljon, eller de fordna
Savolaks och Karelska jägare regementerna; under öfverste-löjtnant
Dunker; samt Österbottens fält-bataljon, hvartill hörde, utom
Österbottningar, de från Umeå sjukhus till brigaden ankomne
tillfrisknade soldater af de fleste fordna Finska regementer.
Brigad-Chef var öfverste Edelstam. 2:o _Svenska brigaden_, under
öfversten, grefve Gyldenstolpe. Den utgjordes af en bataljon, sammansatt
af Upplands, Westmanlands och flere Svenska regementers tillfrisknade
soldater, med Finska officerare, kallades Svenska bataljonen och stod
under öfverste-löjtnant Bosins befäl; en Helsinge fält-bataljon, under
öfverste-löjtnant Cedergren; samt tvenne bataljoner Jemtlands regemente,
anförde af majorerne Gyllenskepp och Arnell. -- Uti rapport af den 18
Maj uppgafs Finska brigaden till 700 man under gevär, i en sednare af
den 31 Maj omnämnes att 230 tillfrisknade voro i Umeå sjukhus, att till
brigadens förstärkning påräkna. Sedan dessa i Juni månad inställt sig,
kan man upptaga Finska brigaden till omkring 900 man; ty någon betydlig
afgång hade icke inträffat. Den så kallade Svenska bataljonen var
omkring 200 man. Helsinge fält-bataljon nära 500. De tvenne Jemtlands
bataljoners styrka känner jag ej; men anser dem tillhopa hafva utgjort
åtminstone 400 man. Efter denna beräkning kan man antaga hela Svenska
styrkan vid Hörnefors, med artilleri och kavalleri, till 2,000 man, och
ej 1,800, såsom general Sandels uppgaf den.
Våra förposter stodo ¼ mil från Hörnefors bruk; i centern på vägen åt
Sörmjöle, en fältvakt af 200 man; på högra flygeln en fältvakt af 50
man, och på den venstra en fältvakt af 100 man; tillsammans 350 man.
Den 5 Juli kl. 9 om aftonen, straxt efter slutadt tapto, hördes skott,
hvilka genast med största häftighet ljödo utmed hela förpostkedjan.
Fältvakten i centern, som bestod af Jemtlands regemente, hade att
repliera uppå Svenska bataljonen, hvilken låg på norra sidan om ån, vid
bruks kyrkan, och genast ryckte fram. För att understödja fältvakten på
venstra flygeln, som utgjordes af Finnar, utryckte Österbottens
fält-bataljon. Till högra flygelns undsättning beordrades Savolaks
första fält-bataljon, en bataljon Jemtländningar, anförd af Kapiten
Sandman, samt Helsinge fält-bataljon. Savolaks andra fält-bataljon fick
befallning att betäcka öfvergången öfver bron. På vår högra flygel sökte
visserligen fienden att begagna de der befintliga vadställen öfver ån;
men anfallet var här, såsom general Sandels sjelf uppger i sin rapport
"mera lamt," och på denna flygel var styrkan emot fienden tillräcklig. I
centern understöddes fältvakten ganska kraftigt af Svenska bataljonen,
hvilken med utmärkt tapperhet återhöll fiendens framträngande. Sedermera
anbefaltes Savolaks andra fält-bataljon, att aflösa Svenska bataljonen,
och under jemn eld och sakta återtåg hindra fiendens alltför häftiga
framryckande. På vår venstra flygel gick deremot icke så braf, och åt
densamma lemnades för liten uppmärksamhet, ehuru general Sandels sjelf i
sin rapport yttrar, att "affären der var lifligast och ytterst häftig."
Fienden anföll här med mycken häftighet, och Österbottens bataljon,
ensam för svag att göra nog kraftigt motstånd, drog sig alltför fort och
hastigt tillbaka. Följden deraf blef, att starka, fiendtliga kolonner
fingo tillfälle att rycka fram och afskära återtåget för Savolaks andra
fält-bataljon, som i spridd jägare-kedja, under den tappre
öfverste-löjtnant Dunkers befäl, stridde i centern. Huruvida detta
undgick general Sandels och hans adjutanters uppmärksamhet, emedan ingen
af de aflöste bataljonerna skickades till understöd, vågar jag ej
bestämdt påstå; men säkert är, att de i elden varande trupper, som af
skjutningen bedömde fiendens framryckande, insågo hvad som skulle
inträffa. Under hetaste striden yttrade någon åt Dunker, att man borde
draga sig tillbaka med större hastighet; emedan det hördes af skotten,
att Österbottningarne på venstra flygeln alltför fort gingo undan. Men
Dunker svarade: "om Österbottningarne springa, så kan jag likväl aldrig
förmås dertill. Jag följer mina order, och retirerar under full charge."
Kort derpå funno de, att ett Ryskt regemente, i sluten kolonn, hade
trängt framför Savolaks jägare, som underhöllo elden mot de förföljande.
Befälhafvaren för den fiendtliga kolonnen steg fram, sträckte ut sin
värja och erbjöd pardon åt den afskurna bataljonen; men Dunker ropade
blott: "skjut den der!" Ryska anföraren träffades icke; men deremot blef
Dunker dödligt sårad, och kulan, som först gick igenom underlifvet,
genomborrade derefter ena armen. De karlar som buro bort honom blefvo
kort derpå nedskjutne, så att de fälde honom till marken, och hans
dervid uppgifna jemmerrop, injagade en hemsk bestörtning hos truppen,
hvilken så högt älskade och värderade honom. Hela bataljonen omringad af
öfverlägsna fiender, saknade nu all utväg att vidare kunna förena sig
med den öfriga hären; men som den likväl icke ville gifva sig fången,
blef den alldeles sprängd. Allt detta blef icke omnämndt i de insända
rapporterna. Sedan Dunker stupat, inträffade ännu den olyckan, att ingen
ville taga befälet öfver bataljonen. Dunkers närmaste man, kapitenen vid
Karelska jägarena von Burghausen, var länge sedan sårad och bortförd.
Löjtnant Humble vid samma regemente, var äldst på stället; men han
vägrade, emedan det var allmänt bekant, att von Gerdten vid Savolaks
jägare blifvit utnämnd till kapiten, hvarföre befälet tillkom honom. Von
Gerdten invände, att innan han fått fullmagt, eller hans befordran stått
på general-orderna, ansåg han sig blott såsom löjtnant, och således
yngre än Humble. Under sådana öfverläggningar förlorades den dyrbara
tiden. Sluteligen sade von Gerdten: "åt hvar och en karl som kan rädda
sig, och genom skogen taga sig fram till arméen, betalar jag en
riksdaler." Och dermed lemnade von Gerdten bataljonen, och räddade sig
genom skogen. Han kom alldeles ensam fram till hären.
Arméen fortsatte sitt återtåg till Håknäs, dit vi anlände kl. 4 om
morgonen den 6 Juli. Den tappre Dunker var då borta, till allmän sorg
och saknad. Men icke nog dermed, af hela bataljonen fanns vid härens
framkomst till Håknäs, icke mer i behåll än den omnämde von Gerdten och
adjutanten Aminoff, hvilken under träffningen blifvit skickad att begära
mera ammunition; men ingen enda soldat. Hela Savolaks andra bataljon,
bestod nu endast af blesserade kapitenen von Burghausen, förenämde
tvenne officerare; samt löjtnant Andersin och 30 jägare, som med honom
varit på fältvakt å venstra flygeln; oberäknad trossen och dem som
åtföljde densamma. Sorg och hemsk bestörtning intog derföre alla sinnen.
Glädjen blef så mycket större, då kl. 1 på dagen den 6 Juli, löjtnant
Tuderus återkom med omkring 50 Savolaks jägare, sedan de arbetat sig
fram både land- och sjö-väg; genom kärr och moras, med mycken möda och
många besvärligheter. Dagarne derefter anlände på samma sätt smärre
partier af den sprängda bataljonen, dels med och dels utan befäl. Ännu
flere dagar efter drabbningen, instälde sig ett större antal, äfven
många sårade, och bland dem adjutanten vid Savolaks jägare Lundeberg,
hvars blessyr, genom utståndna mödor, så förvärrades, att den förde
honom till grafven. Alla dessa ville helre söka sig fram till hären än
gifva sig fångne, och af Ryssarne emottaga den erbjudna tillåtelsen, att
återvända till sina hemvist och anhöriga.
Sålunda såg man denna trupp, som lidit så mycket, som ofta befunnit sig
i saknad af lifvets förnämsta behof, hvilken alltid utgjort eftertrupp
under återtåg, och förtrupp vid framryckandet, hvilken efter en marsch
af mera än 300 mil, nödgades, under den strängaste köld ensam bevaka
Sveriges gränsor, nu icke hade något fädernesland att försvara, och
stridde endast för Sverige samt förlorat sin älskade befälhafvare, stå
instängd af Ryska kolonner, utan någon anförare i denna vådliga
ställning. Det hade då sannerligen icke varit förvånande, om den gifvit
sig fången, för att få återvända till sina hembygder. Men någon af
under-befälet tillropade den: "kom ihåg, att vi äro Savolaksare, låt ej
Ryssarne få taga er." Det redan svigtande modet vaknade hos dem, och
ingen fara kunde nu mera afskräcka dem ifrån försöket att hinna Svenska
hären. Sådane voro Savolaks jägare, och derför blef bataljonens slutliga
förlust i denna drabbning icke så stor, som det i början syntes.
Uti rapport af den 6 Juli uppgifves andra fält-bataljonens hela förlust
i träffningen vid Hörnefors hafva utgjort: dödskjutne, 1 officer och 18
man; sårade 4 officerare och 17 jägare; samt af hela brigaden icke mer
än 23 saknade, hvilka förmodades återkomma. Rätta förhållandet är, att
den 6 Juli, då rapporten uppsattes, var förlusten ännu icke känd. Först
efter 8 dagar, då alla af den sprängda bataljonen hunnit återkomma,
kunde den noggrannare bestämmas. Den uppgick för andra Savolaks
fält-bataljonen till omkring 100 man, i stället för de uppgifne 35. För
de andra bataljonerna är rapporten enlig med verkliga förhållandet. Vår
hela förlust var 11 officerare och nära 200 man. -- Vid början af
striden framträngde Kossacker till bruket, straxt efter det Sandels
begifvit sig derifrån. De förfelade således sitt ändamål att taga honom;
men de togo i stället allt hans bordssilfver.
Finska brigaden innehade sedan en ställning söder om Öre elf, med
bataljoner förlagde uti Nordmalings kyrkoby, samt vid Olofsfors bruk,
der general Sandels hade sitt högqvarter. Här qvarstodo vi intill den 18
Augusti, då underrättelse inlopp, att en betydlig Svensk här landstigit
vid Ratan, och tagit fienden i ryggen; i följd deraf ryckte vi norrut.
Vårt framtågande gick likväl nog långsamt, och långsammare än det kunnat
ske; ty Öre elf passerades ej af oss, förr än natten mot den 20. I fall
det funnits något samband emellan företagen, så hade väl ej Sandels
styrka bordt denna tid ligga overksam; han hade tvertom bordt locka
fienden sydligare inåt landet, under det en så afgörande plan förehades
af landstignings hären, hvilken derigenom lättare kunnat bemägtiga sig
den vigtiga ställningen vid Umeå elf. Öfver-amiralen Puke, som blifvit
utnämnd till general-befälhafvare, och fått sig ledningen af det hela
anförtrodd, var ju den 14 Augusti i Hernösand, der general Wrede hade
sitt högqvarter, hvarföre uppgjordes icke der något sådant?
Då vi den 21 Augusti om aftonen ankommo nära Umeå elf, upptäckte vi ett
å södra sidan elfven af Ryssarne uppkastadt batteri, omkring hvilket
Kossacker voro synliga. Anordningar gjordes genast att angripa och
bestorma detta batteri, och anfalls planen utfördes mycket noggrannt;
men vid framkomsten var ingen fiende synlig, och kanonerna voro endast
af träd. Kossackerna hade emellertid skyndat sig öfver och lösgjort
flottbron på södra sidan, samt derigenom betagit oss möjligheten att
genast komma öfver elfven. Dagen derpå, sedan bron åter blifvit
iståndsatt, gingo vi öfver, och fortsatte marschen fram till Säfvar. Der
var brigaden flere dagar sysselsatt att begrafva de öfver allt både i
skogen och omkring husen, efter träffningen den 19, qvarliggande döde.
Under det vi lågo vid Säfvar, kom general Wachtmeister antågande med
1,500 man af de trupper, som deltagit i striden vid nyssnämnde ställe
och Ratan. Då Wachtmeister hann till första Finska fält-bataljonen,
ropade han: "hurra för våra Finska kamrater;" hvilket af hans trupp
upprepades, samt besvarades med hurra af Finska bataljonen. Samma
förhållande inträffade vid andra bataljonen; men då han kom till tredje
fält-bataljonen, hvilken utgjordes af Savolaks, jägare, stodo alla
tysta, och ingen besvarade Wachtmeisters och hans trupps hälsning. Så
stor var förtrytelsen öfver utgången af den ryktbara expeditionen.
Det synes ock verkligen förundransvärdt, att general Kamensky, med en
korps af 8,000 man, hvilka flere veckor lidit af hunger och hvarje slags
fältmödor, kunde slå sig igenom omkring 5,000 man friska trupper, utan
att ens förlora något af sin tross eller sitt artilleri, som blott på en
enda väg kunde framkomma. Men ännu obegripligare ansågs det, att grefve
Wachtmeister lemnade Djekneboda obegagnadt, detta af naturen så starka
pass. Hade han stadnat här med sin hufvudstyrka, och befäst sig, så
skulle hans företag aflupit annorlunda. Ryska befälhafvaren väntade
sådant, och hade yttrat, att om han blefve nödsakad att gifva sig,
skulle han vända sig till general Sandels, med honom uppgöra
kapitulationen och öfverlemna sig åt honom. Wachtmeister uppger i sin
rapport af den 21 Augusti, att han "erhöll underrättelse, det fienden
marscherat med någon styrka, för att turnera så väl hans venstra som
högra flank, hvilket ofelbart vid detta såkallade pass är görligt." Men
detta sista föregifvande är alldeles origtigt. Till venster ligger en
liten sjö och sedan ett sankt kärr intill hafvet; till höger äfven en
insjö, hvilken väl af infanteri kan kringgås, men blott på en smal
landttunga, på hvars vestra sida ett oländigt moras tillstöter.
Afståndet emellan begge desse sjöar är omkring sextio alnar, och der
framlöper landsvägen, invid hvilken, på norra sidan, den Svenskarne
kunnat besätta, finnes en höjd, hvilken beherrskar hela den nedanföre
liggande slätten. Sådan är belägenheten. Då general v. Döbeln någon tid
derefter passerade stället, och undersökte det, skall han hafva yttrat:
"Herre min Gud, att du aldrig gifvit mig ett sådant ställe att slås
uppå! Detta pass säger man kan turneras; -- ja visserligen, genom Åbo
och Wasa." Passets fördelaktiga läge var också erkändt före drabbningen
vid Säfvar; ty den hos grefve Wachtmeister tjenstgörande
general-adjutanten Lagerbring, yttrar, i sin rapport af den 17 Augusti:
"Djekneboda är ett förmånligt pass emellan tvenne sjöar."
Efter de upplysningar jag erhållit af sakkunnige män, tror jag mig kunna
meddela några tillförlitliga uppgifter, till bedömande af förhållandet
härstädes.
Ett hufvudsakligt fel som begicks, och hvilket äfven medförde detta
krigsföretags misslyckande, var att öfverbefälet anförtroddes åt en
sjöofficer, hvilken efter landstigningen ej åtföljde hären, utan förblef
på flottan, hvarifrån befälhafvaren för landttrupperna, general
Wachtmeister, vid oförutsedda fall, skulle afvakta hans befallningar.
Men derföre skall efterverlden anklaga endast den person, som gaf vika
för partisinnet, och ej öfverlemnade ledningen af denna vigtiga
expedition åt någon af de erfarne och i Finland bepröfvade generalerna
Adlercreutz, Sandels eller v. Döbeln. Desse voro icke förlegade och af
sig komne; de hade ju nyligen visat prof på kraft och duglighet.
Grefve Wachtmeister ägde visserligen ej den nerv och verksamhet, som
fordras af en anförare; men han var likväl icke i så hög grad felaktig,
som allmänna omdömet stämplat honom. Han hade blifvit anbefalld af
öfveramiralen Puke, att skyndsamt framrycka till Umeå, för att hinna
till denna stad i förväg för general Kamensky, hvars hufvudstyrka stod
omkring Öre elf. Men utförandet af denna befallning var ej så lätt, som
det föregafs, utan blef tvertom, genom flere sammanstötande
omständigheter, omöjligt. Wachtmeister hade ifrån Ratan längre väg till
Umeå än Kamensky från Öre, och det var dessutom svårare för Svenskarne,
att framtåga uti ett land redan besatt af fienden, som der hade flere
posteringar, hvilkas fördrifvande medförde tidsförlust. General
Kamensky, som i god tid blifvit underrättad om landstigningen, kastade
sig genast, med största delen af sina trupper, emot Wachtmeister,
hvilken, redan ankommmen till Säfvar (d. 18 Aug.), nu ansåg ett vidare
framryckande vådligt. Wachtmeister ernade icke bjuda fienden drabbning
vid Säfvar; men vågade ej heller draga sig tillbaka, innan han erhållit
öfver-amiral Pukes förhållningsorder, hvarföre han afskickade
general-adjutanten Lagerbring till Ratan, för att derom anhålla. Men
denne hade ej hunnit återkomma, då Kamensky, hvilken på 36 timmar i
sträckmarscher tillryggalagt åtta mil, redan börjat striden.
Svenska hufvudstyrkan stod på norra sidan om Säfvars ström, och på den
så kallade Säfvars backe; på södra sidan om strömmen, var utsatt en
fältvakt, som bestod af en bataljon Södermanlands regemente, under
öfverste-löjtnant Hercules. Då denna fältvakt blef anfallen (d. 19 Aug.
kl. 7 f. m.) hade den genast bordt draga sig tillbaka och förstöra bron,
då Svenska hären, oaktadt sin mindre fördelaktiga ställning, kunnat göra
ett samladt försvar svar och bibehålla sig, tills Lagerbring återkommit
från amiral Puke. Men öfver-adjutanten, baron Stackelberg, som hade
befälet öfver förposterna, lät sin personliga tapperhet förleda sig, att
stadna qvar med fältvakten och de till dess understöd uppställde
bataljoner, samt att inlåta sig i strid med hela Ryska hären, hvarigenom
han kanske till en stor del blef orsaken till hvad som här inträffade.
General Wachtmeister kastade den ena bataljonen efter den andra emot
fienden; men trupperna invecklades i striden utan något samband sig
emellan, och blefvo, oaktadt den utomordentliga tapperhet de på alla
ställen ådagalade, slagne i detalj. Olyckligtvis var den skickligaste
och mest erfarne anföraren på stället, general-adjutanten Lagerbring,
ännu frånvarande; efter hans återkomst varseblef man mera ordning och
säkerhet uti rörelserna. Sedan rapport inlupit, att Ryssarne framträngde
öfver ett vad på venstra flygeln, anbefalldes ett allmänt återtåg,
hvilket med största köld och ordning verkstäldes. Striden hade då varat
åtta timmar.
Svenska hären inträffade samma dag, om aftonen, vid Djekneboda,
hvarifrån den efter ett kort rastande fortsatte sitt återtåg till Ratan.
Orsaken hvarföre Wachtmeister icke stadnade vid Djekneboda, uppgifves
framför allt hafva varit brist på ammunition, hvilken under den
långvariga striden vid Säfvar blifvit så förminskad, att han med
återstoden ej trodde sig kunna uthålla någon ny drabbning. Detta skäl
talar mera till hans ursäkt, än det han sjelf förebar i sin rapport af
den 21 Augusti.
Wachtmeister hade vid Rutan intagit ett ställning, skyddad af uppkastade
fältverk och de expeditionen åtföljande kanonslupar, då Kamensky, som
några timmar sednare inträffade, uppfordrade honom att skyndsamt åter
inskeppa sig, med hotelse att i annat fall ytterligare angripa honom.
Följden häraf blef en strid. Ryssarne gjorde flere anfall; men de blefvo
hvarje gång tillbakaslagne. General Kamensky vann dock sitt
hufvudändamål; ty medan en del af hans trupper sysselsatte de på näset
vid Ratan sammanpackade Svenskarne, tågade hans öfriga styrka, med hela
trossen och artilleriet, obehindradt norrut. Han hade vid Säfvar lidit
förluster, insåg vådan af sin belägenhet, och åsyftade nu endast att
genom ett skyndsamt återtåg rädda återstoden af sin här.
Drabbningarne vid Säfvar och Ratan vore blodiga; Svenskarne förlorade
omkring 40 officerare och 1000 man, och Ryssarne uppgåfvo en ännu större
förlust.
Underrättelsen om fredsslutet i Fredrikshamn, den 17 September 1809,
afbröt fiendtligheterna. Finland var för everdeliga tider afträdt till
Ryssland. Öfverlefvorna af Finska hären blefvo nu indelade i tvenne
fält-bataljoner, af hvilka den ena, under öfverste-löjtnant G.
Ehrenroth, fick befallning att aftåga till Westerås, och den andra
qvarblef i Umeå. Under sin marsch till Westmanland, erforo Finnarne en
utmärkt välvilja af alla medborgare klasser. Invånarne i Hernösand och
Gefle utmärkte sig härvid isynnerhet; men öfverträffades likväl af dem
uti Westerås. Icke blott stadsboerna, utan äfven kringliggande socknars
inbyggare täflade häruti med hvarandra. Omkring 5 månader lågo de i
Westerås, och under hela denna tid hade de der ett nästan dagligt
gästabud.
Jag har icke fört anteckningar öfver femte brigadens krigsföretag under
Sandels befäl, om sommaren 1808, ehuru en del af Savolaks brigaden också
deltog deruti; emedan jag åtföljde den del af Savolaks brigaden, som
anfördes af grefve Cronstedt, och således icke var i tillfälle att om
den förra förskaffa mig tillförlitliga uppgifter. Dessutom äro den
förstnämde brigadens händelser fullständigt beskrifna af
öfverste-löjtnant Burman.
För att lätta öfversigten af de krigshändelser, i hvilka Savolaks
brigaden deltog åren 1808 och 1809, vill jag här i ett sammanhang
uppräkna dem.
1808 den 11 Mars, vid Leppävirta.
15 Mars, vid Kuopio och Toivola.
27 April, vid Revolaks, der Ryssarne förlorade 1
general, 7 officerare, 416 man, 4 kanoner, 103
hästar, m. m.
2 Maj, vid Pulkkila, hvarest Sandels tog 5 officerare
och 286 man till fånga, samt förlorade 5
officerare och 70 man.
3 Maj, vid Kärsämäki, då 2 officerare, 35 man och 96
lass proviant blefvo tagne.
s. d. vid Piippo, der 26 man togos till fånga.
-- vid Ahokylä, hvarest 11 man och 200 lass proviant
eröfrades.
-- vid Nilsiä, då 6 man och 69 lass proviant erhöllos.
9 Maj, vid Taipale; kapiten Malm gjorde 1 offic. och
89 man fångar.
12 Maj, vid Kuopio, der kapiten Malm tog 300 fångar,
2,200 tunnor säd och mjöl, samt 1,000 Lisp. hö,
och förlorade endast 2 man döde och en sårad.
25 Maj, vid Rautalampi, togos 58 tunnor mjöl.
-- vid Leppävirta, eröfrades 320 tunnor mjöl och säd,
samt 800 Lisp. hö.
-- vid Jorois, togos 222 tunnor säd och mjöl, samt
1,097 Lisp. hö.
29 Maj, vid Warkaus, eröfrades 68 kanoner och 31
nickor.
29 Maj, vid Koivisto i Laukkas socken, togos 27 fångar
och 60 tunnor mjöl.
12, 13, 14 och 15 Juni, träffning vid Jorois, Kutumäki,
Warkaus och Kelloniemi, på hvilka ställen vi
förlorade 1 officer och 47 man.
25 Juni, vid Paukarlaks, der kapiten Dunker, midt
emellan fiendens trupper, tog 9 man fångar och
öfver 400 artilleri-hästar, samt förstörde 400
lass proviant.
s. d. vid Toivola, hvarest 12 fångar gjordes; men vi
förlorade 1 officer och 21 man.
1 Juli, vid Kelloniemi, togos 21 fångar; men vi
förlorade 5 officerare och 79 man.
2 Juli, vid Lintulaks, der Fieandt förlorade omkring
200 man.
10 Juli, vid Lappo, der major Ehrenroths fördelning
blef sprängd.
14 Juli, vid Lappo, hvarest Ryska hufvudstyrkan blef
slagen och fördrifven; men vi förlorade 11
officerare och 120 man.
11 Augusti fördref kapiten Malm, med 220 man och 300
bönder, Ryska styrkan 1,700 man, under general
Alexeieffs befäl, ifrån hela Karelen, och
förlorade dervid endast 2 officerare, 29 man och
16 bönder; men fienden nära 200 man.
17 Augusti, vid Alavo, der Ryssarne, efter ett
hårdnackadt motstånd, blefvo slagne.
21 Augusti, vid Karstula, då Fieandts fördelning blef
slagen och förlorade omkring 800 man.
s. d. vid Wirdois, der passet af oss intogs och fienden
fördrefs.
-- vid Etseri, tog major G. Ehrenroth 3 officerare och
42 man, jemte proviant.
31 Augusti och 1 Sept., vid Ruona bro i Kuortane,
hvarest vi förlorade omkring 800 man och 20
officerare.
2 Sept., vid Salmis.
10 Sept., vid Ylistaro.
14 Sept., vid Oravais, der vi blefvo slagne och
förlorade omkring 1,200 man och 40 officerare.
27 Oct., vid Idensalmi; Sandels slog Ryssarne, hvilka
förlorade 17 officerare och 730 man, och Sandels
8 officerare samt 269 man.
11 Nov., vid Idensalmi, der Dunker blef slagen och
förlorade 9 officerare och 230 man.
1809 den 21 Mars, vid Holmön, utanför Umeå.
22 Mars, vid Umeå.
15 Maj, vid Skellefteå, hvarest Furumark blef tagen,
med 650 man.
2 och 3 Juli, vid Sörmjöle.
5 Juli, vid Hörnefors, der Sandels blef slagen och
förlorade 11 officerare och nära 200 man.
Savolaks brigaden hade således under detta fälttåg deltagit uti 42
större eller mindre träffningar, och vid alla tillfällen utmärkt sig för
sin tapperhet. Jag har ej vid hvarje tillfälle omnämnt alla de
officerare, som der ådagalade mod och oförskräckthet; emedan detta
skulle för mycket hafva ökat arbetets vidd. Jag anser mig derföre, innan
jag slutar, på ett ställe böra uppräkna de officerare, som vid alla
tillfällen utgjorde brigadens heder. Om deras namn härigenom kan bevaras
åt efterverlden, blefve sådant för flere ibland dem nästan den enda
belöning de erhållit. Vid uppgörandet af denna förteckning, har jag
ansett öfverflödigt, att omnämna vid hvilken korps hvar och en tjente,
utan blott uppgifvit den tjenstegrad han vid krigets början innehade.
Desse voro, ibland
_Regements-officerare_: grefve Cronstedt, Sandels, G. Ehrenroth, Lode,
G. Aminoff, Furumark, Martinau, Grotenfeldt och Tujulin.
_Kapitener_: Dunker, Malm, C. M. v. Fieandt, Brunow, Molander, v. Born,
Germ. Aminoff, v. Burghausen, v. Wright, M. Ehrenroth, Ladau och Tavast.
_Subalterner_: Brusin, Burman, Dan. W. v. Fieandt, G. M. Dunker, Er. Al.
Tigerstedt, Gr. Aminoff, Orbinski, Reiher, Schwartz, Tavaststjerna,
Taube, Carlqvist, Ekestubbe, Lundeberg, Neiglick, Tuderus, Lind, C. M.
v. Fieandt, Gr. Tigerstedt, B. J. Meinander, v. Gerdten, Fr. Aminoff,
Salmén, v. Becker, Oppman, Er. Ad. Tigerstedt, Harlin, Hjelmman,
Savander, Wallgren, Hartman, Collan, Humble, Furumark, Weber, Wrede,
Andersin, Longe, Ad. W. Meinander och Molander.