Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809 - 3

Ryska anbud, samt att han nu inom fästningen afbördade ingångna
förbindelser. Han missledde Cronstedt, och uppskrämde de inom fästningen
befintliga officers-fruarne, hvilka, genom pip och låt, verkade på sina
männer. Falska rykten om Svenskarnes motgångar insmögos sorgfälligt af
fienden; och Sveaborg kapitulerade. Denna skändliga handling tillskref
man helt och hållet öfverste Jägerhorn.
Då ryktet om en förestående kapitulation spridde sig inom fästningen,
blef fråga alfvarsamt väckt att arrestera kommendanten och sedan
försvara sig till det yttersta; men dels felades det en beslutsam och
driftig anförare för ett så vådligt företag, och dels hade man hållit
underhandlingarne så fördolde, att de icke blefvo kände innan den första
konventionen redan var afslutad. Kommendanten hade ock, under
föregifvande af källarenas fuktighet, låtit borttaga nästan allt krutet,
samt inlägga det på fartyg, hvarest det, i händelse af uppror bland
besättningen, lätt kunde förstöras. Nödig och hastig gemenskap mellan
officerarne, förlagde på denna af flere serskildta holmar bestående
fästning, felades äfven; likaså hvarje tillförlitlig kännedom om
tillståndet vid krigshären och inom landet.
Då Cronstedt låg på sitt yttersta, sade han till sin gamle bepröfvade
och förtrogne läkare, att han under hufvudgärden hade en liten portfölj,
hvilken innehöll papper, som betydligen rättfärdigade hans förhållande
vid Sveaborgs kapitulation. Men som han icke mera behöfde något
rättfärdigande inför menniskor, och några ännu i Sverige lefvande
personer kunde alltför mycket blottställas, om de i portföljen bevarade
handlingarne blefve bekanta, lät han i sin närvaro uppbränna dem af
nämde läkare. -- Detta sprider väl icke något egentligt ljus öfver
Cronstedts förhållande; men det ger styrka åt de mångfaldiga gissningar,
hvilka om Sveaborgs öfvergång varit i omlopp.
Men vi återgå, efter denna utflykt från vårt egentliga ämne, till
krigsrörelserna i norra delen af landet.
Den 18 Juni ryckte ändtligen brigaden ifrån Kalajoki till Himango, tre
mil, hvarest rastades till den 22, då vi gingo till Lohteå; den 23 till
Gamla Carleby, den 25 till Kråknäs, sedan andra och tredje brigaderne
den 24 Juni intagit Ny Carleby; den 26 till Sundby, hvarest åter
rastades till den 4 Juli, då vi marscherade till Neder Härmä. Vi hade
således nu, efter uppbrottet från Kalajoki, på sjutton dagar hunnit 17
mil framåt, och på intet ställe fått se den flyende fienden.
Under tiden blefvo, i följd af general-order, en bataljon Savolaks
infanteri, under major Grotenfeldt, och en bataljon Savolaks jägare,
under major Furumark, afsände åt Lintulaks vägen, och der ställde under
majoren vid Tavastehus regemente von Fieandts befäl. Denne var en ganska
skicklig och i alla afseenden duglig krigare, och såsom längre tid
bosatt i de närmast härintill belägne orter, hade han fullkomlig
kännedom af landet. Fieandts fördelning, utgörande 650 man, med blott
tvenne trepundiga kanoner, anfölls den 2 Juli af 2000 Ryssar. Lintulaks
by blef utaf fienden intagen; men återtogs med storm och hurrarop af
major Grotenfeldts bataljon, under det Furumark med sin gick för att
afskära fiendens återtåg. Men vi blefvo slagne af en annan Rysk kolonn
och kringvände, så att våra bataljoner icke hade någon annan utväg, än
att antingen gifva sig fångne, eller ock med bajonetten slå sig igenom
den fiendtliga kolonnen. Det sednare verkställdes, och Fieandt med sin
fördelning drog sig tillbaka till Perho, med en förlust af 200 man. För
denna träffning utnämdes major von Fieandt till öfverste-löjtnant och
öfver-adjutant; major Furumark vid Savolaks jägare befordrades till
öfverste-löjtnant, och vid Savolaks infanteri blefvo major Grotenfeldt
och kapiten Ladau riddare af svärds-orden. -- Ryska förlusten vid detta
tillfälle var ingalunda liten; men kan ej af oss med någon säkerhet
bestämmas. Uti Ryska rapporten uppgafs Svenska styrkan vid Lintulaks
till 2,500 man och vår förlust till 450 man; sin egen sade de vara
betydligen mindre, hvaraf med sannolikhet kan slutas, att deras förlust
för ingen del var ringare utan snarare större än vår.
Under det brigaden låg i Härmä, afsändes, enligt general-order, ännu ett
annat detaschement. En bataljon Savolaks infanteri och en bataljon
Savolaks jägare, ställdes under majoren vid Savolaks infanteri Gustaf
Ehrenroths befäl, hvilken erhöll befallning, att med dessa tvenne
bataljoner intaga Lappo by, fyra och ¼ mil från Härmä, der brigaden låg.
Lappo var både för Ryska och Svenska hären en ganska vigtig punkt. Här
sammanstöta vägarne från Ny Carleby och Härmä, från Wasa, från
Tavastehus och från Lintulaks, hvarest Fieandts fördelning var posterad.
Orsaken hvarföre en så liten styrka, ungefär 500 man, som Ehrenroths
detaschement utgjorde, först beordrades att intaga detta vigtiga ställe,
och sedan lemnades på så långt afstånd från brigaden utan understöd, är
sannerligen svår att förklara. Om en större styrka blifvit ditskickad,
så skulle sedermera icke elfva officerare och 120 man behöft uppoffras
för detta ställets återintagande.
Den 8 Juli ankom Ehrenroth med sin trupp till Lappo, och Ryssarne flydde
genast vid vårt annalkande. Lappo blef således besatt af Ehrenroth.
Sedan Ryssarne fått underrättelse, att det icke var Svenska hären, utan
blott en liten fördelning som innehade Lappo, kommo de den 10 Juli
förstärkte tillbaka, anföllo Lappo, samt gjorde sådana dispositioner,
att Ehrenroth med hela sin trupp bordt blifva tagen. Men Ehrenroth,
vaksam på sin post, insåg det vådliga af sin ställning, och drog sig
från Lappo; men kunde likväl ej hindra, att större delen af hans styrka
blef sprängd. Då han återkom till brigaden i Härmä, hade han icke med
sig mera än högst 300 man; resten framkom dock dagarne efter, på långa
omvägar genom skogen, och hans slutliga förlust blef obetydlig eller
omkring 20 man. Så väl major Ehrenroth, som den under hans befäl stående
trupp, hade förtjent någon belöning för sitt förhållande, ehuru de
blefvo slagne. Med en mindre rask och förslagen anförare än Ehrenroth,
och med mindre mod och beslutsamhet i faran hos det öfriga befälet och
truppen, hade ovillkorligen en stor del af detaschementet gått förlorad.
Men allt deras välförhållande blef aldrig bekantgjordt. Törhända insåg
general-befälet sitt misstag, att till ett så vigtigt företag afsända en
så liten styrka, och underlät derföre att till Kongl. Maj:t inberätta
dessa händelser. Ryssarnes rapport innehöll, att de den 10 Juli slagit
4,500 Svenskar under grefve Cronstedts befäl. Sådana voro vanligen
Ryssarnes uppgifter. Det var major Ehrenroth, med 500 man af grefve
Cronstedts brigad, som här blef slagen.
Den 13 Juli marscherade brigaden till Kauhava, två och trefjerdedels mil
från Härmä, samt en och en half mil nära Lappo. Vid Kauhava och Härmä
inträffade hela den öfriga arméen samma dag, för att den följande, under
general Adlercreutz's anförande, anfalla Lappo, der Ryssarnes
hufvudstyrka nu var samlad. Om denna drabbning som bordt blifva ännu
mera hedrande för Finska hären, i fall man rigtigt begagnat alla sina
fördelar, nödgas jag lemna en vidlöftigare beskrifning; emedan den i
flera delar måste skilja sig från den framställning general Adlercreutz
derom gjorde i sin ingifna rapport.
Så snart det blef bekant, att Lappo af oss skulle anfallas, lemnade
major Ehrenroth, som nyligen varit i Lappo och derifrån blifvit af
Ryssarne fördrifven, åt general Adlercreutz nödiga upplysningar om
belägenheten i och omkring detta ställe, bland annat äfven derom, att
icke långt ifrån Kauhava, der vi nu stodo, fanns en skogsväg, som af
infanteri och jägare kunde begagnas. Den förenar sig, ¼ mil öster om
Lappo, med vägen från nyssnämde ort till Salmi, hvarest den delar sig åt
Savolaks genom Lintulaks, samt åt Tammerfors genom Kuortane. Ehrenroth
ansåg det nödvändigt, att på den vägen afsända trupper, för att afskära
Ryssarne återtåget åt Savolaks sidan, dit de, i händelse af nederlag,
naturligtvis skulle söka sin tillflykt, emedan de omkring Lintulaks hade
en betydligare styrka. Flere gångor under marschen begärde ännu
Ehrenroth, att åtminstone med tvenne bataljoner få dit afgå; men
Adlercreutz biföll icke dertill.
Den 14 Juli kl. 6 om morgonen uppbröt Savolaks brigaden, som bestridt
fältvakten, och nu skulle utgöra härens förtrupper. Vi hade icke ryckt
långt fram innan vi stötte på Ryska fältvakten, hvilken, under jemn eld,
af Karelska jägarena drefs tillbaka. Sålunda avancerades långsamt, något
mer än en timma, då Ryska fältvakten blef understödd af en betydlig
fördelning; hvarefter dess motstånd blef så häftigt, att Karelska
jägarne sågo sig tvungne till återtåg. General Adlercreutz, som sjelf
följde med den å landsvägen befintliga slutna kolonn, hvilken framtågade
i lika höjd med jägarekedjan i skogen, blef förargad öfver Karelska
jägarenas reträtt, och yttrade: "vi skola ju framåt, och de tusan dj--ne
gå tillbaka. Major Tujulin! ryck ni ut med begge Savolax
jägare-bataljonerna, de gå säkert icke tillbaka." Tujulin befalte genast
begge dessa bataljoner utrycka. Den ena fördes af kapiten Brunow, och
den andra, på motsatta sidan om landsvägen, af kapiten von Fieandt.
Sjelf fortfor Tujulin att, med sluten kolonn, åtfölja landsvägen.
Savolaks jägare formerade nu kedja i skogen, och aflöste Karelska
jägarena. Anfallet begyntes straxt under hurrarop, med full fart, så att
Ryssarne ej fingo tid att besinna sig, mycket mindre att göra motstånd.
Ehuru marken var i högsta grad oländig och skogen ganska tät, framryckte
de likväl så hastigt, att den på landsvägen tågande slutna kolonnen
knappt hann att följa med i lika höjd. Sedan detta fortgått någon tid
med sådan häftighet, blef truppen så uttröttad, att den nödgades stadna
för att hemta liten hvila. Savolaks jägare, som redan marscherat 95 mil,
voro nu så illa beklädde, att de fleste af dem ledo brist på skoplagg.
Under det de sutto och hvilade, ljöd en nästan allmän klagan öfver deras
sårade fötter och sjuka tår. "_Voi, voi! minun jalkani!_" (aj, aj, mina
fötter), hördes nästan öfverallt. General Adlercreutz gick då och
frågade huru det var med dem, tröstade dem och lofvade afhjelpa detta.
Och när han sedan efter en stunds samtal frågade, om de hvilat ut och
hemtat krafter att å nyo kunna fortsätta anfallet, svarades med en mun:
_ja_; och ingen enda syntes till med sjuka fötter; alla täflade om att
kunna hinna fortast inpå fienden; allt annat var förglömdt, så snart det
blef fråga om att förjaga och slå honom. Ju närmare vi kommo till Lappo,
desto starkare blef Ryssarnes motstånd, hvarföre också fram på dagen
tvenne bataljoner Savolaks infanteri utskickades, att som dubbel kedja i
skogen understöda Savolaks jägare. Ifrån kl. 7 om morgonen till kl. 4 på
eftermiddagen fortsatte Savolaks jägare striden med samma häftighet. De
stadnade väl några gångor, och hemtade liten hvila; men straxt derpå
fortsatte de åter framryckandet i fullt språng och med hurrarop. På
eftermiddagen skickade Björneborgs regemente, som alltid utmärkte sig
genom mod och oförskräckthet, tvenne bud till general Adlercreutz, med
anhållan att få aflösa Savolaks jägare, hvilka af det långvariga och
häftiga anfallet i så oländig mark, icke kunde annat än vara uttröttade.
Men Savolaks jägare svarade: "Björneborgarenas tapperhet är förut nog
känd; vi vilja också göra hvad vi kunna, och en strid sådan som denna,
tillhör oss såsom jägare." General Adlercreutz kunde ej förmå dem att
emottaga aflösning. "När vi vika tillbaka," sade de, "då må herr
generalen aflösa oss." -- En sådan anda lifvade Savolaks jägare!
Innan jag fortsätter berättelsen om sjelfva träffningen vid Lappo, anser
jag nödvändigt att meddela en närmare kännedom om lokalen, för att rätt
kunna bedöma hvad som skedde, samt hvad som kunnat och bordt ske. På
vägen norr ifrån, den vi följde, var en ganska lång och stor backe till
Lappo by, hvilken låg nere på slätten. Ifrån denna backe kunde man
öfverskåda hela fiendens ställning framför byn, och se alla de rörelser
der företogos. Denna väg gick öfver slätten, först i vestlig riktning
eller mot vår högra flygel, men krökte sig längre ned åt söder, genom en
med råg beväxt åker; sedan sträckte den sig genom en by, och längre fram
åt vester öfver en elf. Denna väg leder till Wasa. -- Nedanför backen,
der vi stodo, kom en annan väg ifrån Lappo, genom Leohtala by, hvilken
var närmare oss och skogen, gick nedanför backen, först något åt öster,
sedermera i sydlig riktning, åt Salmi, der vägen delar sig åt Savolaks
och Tammerfors. Det var denna väg Ehrenroth ville besätta, för att
afskära fiendens återtåg åt Savolaks. -- Ryssarne hade således, i sin
närvarande ställning, blott tvenne vägar, på hvilka de kunde komma ifrån
Lappo. Den åt Wasa hade de bakom sin uppställda linie, och kunde således
aldrig förmoda, att denna väg till återtåg för dem skulle blifva
afskuren. Den andra vägen, som gick åt Savolaks eller Tammerfors, hade
de svårare att försäkra sig om; emedan den lätt af oss kunnat besättas,
om vi blott utsträckt vår venstra flygel och med den framryckt.
Kl. 4 på eftermiddagen framkommo vi till Lappo. Ryssarne voro uppställde
i slagtordning, på de framför Lappo by befintliga stora åkerslätter.
Deras högra flygel utgjordes af jägare och infanteri, med fyra 3:pundiga
kanoner; venstra flygeln upptogs af tvenne 6:pundiga kanoner samt jägare
och infanteri, hvilka besatt en der befintlig by, och stod för öfrigt
utbredd och betäckt af växande råg på åkrarne omkring landsvägen åt
Wasa. I medelpunkten var ett batteri uppkastadt, hvarifrån tvenne
6:pundiga kanoner och tvenne haubitser, på begge sidor betäckte af ett
talrikt rytteri, underhöllo en jemn eld. Vårt artilleri ställdes nederst
i backen, och Savolaks infanteri utgjorde kanon-betäckning.
Infanteri-elden upphörde då Ryska fältvakten, med dess förstärkning,
genast vid framkomsten till Lappo drog sig till hufvudstyrkan. Savolaks
jägare, som hela dagen hade förföljt fienden, sattes nu i reserven.
Ryska styrkan utgjorde mellan 5 à 6000 man. General Adlercreutz's
uppgift, att vår armée härstädes icke uppgick till mera än 3,300 man,
nödgas jag motsäga. Han upptog förmodligen icke hela första brigaden,
emedan den vid stridens början ännu ej var framkommen; men som jag
bestämdt känner att den anlände under drabbningen, och var framme redan
före det afgörande ögonblick, då Döbelns genombrytning verkställdes,
anser jag äfven den böra tagas med i beräkningen. Alla fyra brigaderne
utgjorde med all säkerhet omkring 5000, af hvilka ungefär hälften voro
med i elden.
I denna ställning fortfor striden en god stund, utan att något derigenom
afgjordes eller kunde afgöras. General Adlercreutz fattade då det modiga
beslut, att genombryta fiendens venstra flygel, och befallde derföre
General von Döbeln att med andra brigaden, hvilken utgjordes af det för
sin tapperhet utmärkta Björneborgs regemente, samt fyra 6:pundiga
kanoner, verkställa denna genombrytning. Företaget var förenadt med
stora svårigheter; ty vägen gick först genom en med råg beväxt åker,
uppfylld af Ryska jägare och infanterister, och sedermera genom en by,
der husen på begge sidor om vägen likaså voro besatte af fienden, som
derifrån underhöll en mördande eld på våra stormande trupper. Ett sådant
uppdrag kunde aldrig anförtros åt en modigare befälhafvare, eller åt en
tapprare trupp. Jag hörde väl flere officerares anmärkningar deröfver,
att icke vårt artilleri, som nu endast ryckte fram efter den slutna
kolonnen, först med drufhagel fick rensa rågåkern från Ryssar, förr än
infanteriet företog genombrytningen; men då hade denna ej kunnat
verkställas så skyndsamt, och allt berodde på hastigheten; annars hade
fienden, med sitt talrika rytteri, fått tillfälle att vidtaga åtgärder
mot hela vår plan, hvilken då sannolikt misslyckats. Nu rusade
Björneborgs regemente med oförskräckt mod på Ryssarne, och lät ej ett
ögonblick uppehålla sig, hvarken af den ifrån rågåkern eller sedan af
den från husen å ömse sidor om vägen mördande elden, (ehuru den
nedgjorde tio officerare och omkring 100 man af våra tappre
Björneborgare), utan marschen fortsattes hurtigt tills de kommo öfver
den bakom Ryska linien befintliga elf, på vägen åt Wasa. Då svängdes
kanonerna om, och ställdes emot fienden, midt för bron öfver elfven,
samt bataljonerna på begge sidor om kanonerna. Genom denna djerfva och
alldeles oväntade rörelse, var nu återtåget åt Wasa för Ryssarne
alldeles afskuret. Om general Adlercreutz, sedan Döbelns genombrytning
så väl lyckades, med en del af den öfriga hären, hade anfallit Ryska
högra flygeln -- och något vidare anfall behöfdes icke, -- om han blott
med några bataljoner besatt den vägen, som går åt Savolaks, så hade
ovilkorligen hela Ryska hären, med tross och kanoner, bordt blifva
tagen. Vägen hade åtminstone kunnat stängas och så förstöras, att aldrig
en enda kanon eller den ringaste tross bordt kunna undkomma. Men nu blef
hela denna väg lemnad alldeles öppen och obesatt; endast midt för
Leohtala by var den bevakad af tvenne bataljoner utaf Savolaks brigaden;
men Ryssarne följde ej vägens krökning ända intill fronten af vårt
artilleri, utan skyndade sig, så snart de märkte Döbelns genombrytning,
samt att återtåget till Wasa var dem afskuret, att itända nyssnämde by,
ehuru alla deras sårade och sjuka lågo der, och under skygd af elden och
röken, gjorde de sig i hast en ginare väg öfver åkern, bakom den
brinnande byn, och kommo, under vår overksamhet, utan en enda mans eller
en enda trosskärras förlust, lyckligen ifrån den verkligen svåra
ställning, i hvilken de befunno sig.
General Adlercreutz yttrar väl i sin rapport: att han ernat låta tredje
brigaden genom skogen anfalla fiendens högra flygel; men i detsamma
inkom rapport, att en ansenlig fiendtlig styrka visade sig vid Alapää
by, således på ryggen af den kolonn, som angrep fiendens venstra flygel.
Hvarföre han ditsände brigad-chefen Gripenberg med tvenne bataljoner. --
I fall det verkligen så förhöll sig, att en sådan falsk rapport
inkommit, så bestod dock den återstående reserven af tvenne bataljoner
Savolaks jägare, en bataljon Karelska jägare, en bataljon Savolaks
infanteri, en bataljon Tavastehus regemente, samt tvenne bataljoner Åbo
Läns regemente. Hvarföre befalltes icke några af dessa sju, overksamma
bataljoner att framrycka på vår venstra flygel? Ryska befälhafvaren
begagnade deremot skyndsamt vårt felsteg till sin fördel. Hade Ryssarne
qvarstått något längre, är jag säker att general Adlercreutz besinnat
sig, och då hade de ingalunda sluppit undan, såsom nu skedde. Den enda
fördel som vanns genom Döbelns och de tappre Björneborgarenas
välförhållande denna dag, var den, att Lappo af Ryssarne blef utrymdt,
och att vi om aftonen kl. 9 intogo qvarter i byarne, der Ryssarne kort
förut hade stått.
Innan jag slutar berättelsen om denna drabbning, vill jag omnämna en
tilldragelse, för hvars sannfärdighet jag ansvarar. Sedan Savolaks
jägare, vid härens framkomst till Lappo, blefvo satte i reserven, samt,
efter hemtad hvila, stodo i backen och åskådade general von Döbelns
lyckliga genombrytning af fiendens venstra flygel, yttrade kapiten Carl
Magnus v. Fieandt till sina kamrater: "så gerna som vi stå här
overksamma, tar jag min pluton och går bort; om det behöfves, så är här
i reserv-corpsen ändock tillräcklig styrka att kunna agera med." Derpå
aftågade han med sin pluton, efter Döbelns genombrytning, emot fiendens
i oordning bragte venstra flygel. Han var nära att bemägtiga sig en
kanon, för hvilken flere hästar och en del af servisen blifvit
bortskjutne, och som stod qvarlemnad utan betäckning. Men den häftiga
och väl rigtade elden från vårt artilleri, hindrade honom att verkställa
detta, och Fieandt med sin trupp nödgades åse, huru några få Ryssar
bortsläpade den redan nästan öfvergifna kanonen. Derefter framryckte
Fieandt vidare, och tog 52 fångar, de enda som blefvo tagne i denna
drabbning.
Härvid vågar jag en mer än sannolik gissning. Savolaks jägare, med sina
tschakoer och gröna kapotter, kunde på afstånd svårligen skiljas ifrån
Ryssarne, och det är mycket troligt, att Fieandt med sin trupp blifvit,
under sin utvandring, bemärkt af någon adjutant, eller någon annan, som
straxt i sin häpenhet ansåg det för en betydlig Rysk styrka, och sålunda
gaf anledning till den falska rapport, hvilken general Adlercreutz sade
sig under striden hafva fått. Fieandts tilltagsenhet bevisar emellertid
hvad som kunnat och bordt utföras. Men der fångar egentligen bordt
tagas, der fingo de fri genomgång. Major Ehrenroths flera gångor
förnyade begäran, att få besätta Savolaks vägen, afvisades med köld. Och
Ehrenroth, hvilken så nyligen varit på stället och fullkomligen kände
belägenheten, hade kunnat vara general Adlercreutz till stor nytta vid
detta tillfälle.
Vår hela förlust på denna dag var 11 officerare samt 120 man. Ryssarnes
förlust kan ej uppgifvas, emedan deras sårade blefvo uppbrände i
Leohtala by. Fångarnes antal uppgick, såsom nämdt är, till 52. För denna
drabbning blefvo major Tujulin och kapiten Brunow riddare af
svärds-orden. Tapperhets-medalj erhöllo: kapiten von Fieandt, som hela
dagen förde bataljonen i elden, samt löjtnanterne Berner, Wrede,
Ekestubbe, Taube, Schwartz, Andersin, Lind och Lundeberg, alla vid
Savolaks jägare. Vid Savolaks infanteri blefvo öfverste-löjtnant Lode
och kapiten D. Aminoff riddare. Den sistnämde dog under vår vistelse i
Lappo, utaf sin erhållna blessyr.
För öfrigt utmärkte sig i denna träffning följande vid brigaden: grefve
Cronstedt, adjutanten, kapiten Brusin, öfverste-löjtnant Aminoff,
kapiten Burghausen, och löjtnant Salmén, samt vid brigadens artilleri
under-löjtnanten von Becker.
Sedan Ryssarnes hufvudstyrka nu blifvit slagen vid Lappo, troddes
allmänt, att vi genast skulle förfölja dem, som undsluppit så lätt den
14 Juli. Men vi blefvo öfver 8 dagar stilla liggande i Lappo, och
framryckte omsider till Tiistenjoki, samt derifrån till Ruona bro i
Kuortane socken, hvarest vi åter dröjde en längre tid. Tredje brigaden,
under brigad-chefen Gripenbergs befäl, blef äfven förlagd på detta
sistnämde ställe.
Första brigaden, bestående af Åbo Läns regemente, hade emellertid, under
öfverste Palmfelts befäl, blifvit försänd till Sarvikka. Den 9 Augusti
skickade Ryssarne dit en rekognoserings trupp, hvaraf öfverste Palmfelt
blef så förskräckt, att han med hela sin brigad drog sig undan från sin
post vid Sarvikka, och stadnade ej, ehuru ingen fiende förföljde honom,
förr än han kom till Ruona bro, der vi lågo. Derigenom ådrog sig Åbo
Läns regemente ett allmänt förakt af hela den öfriga Finska hären,
hvilket gick så långt, att om en soldat af nämde regemente kom inom
Savolaks lägret, blef han med mångfaldiga smädeord genast bortkörd, samt
förklarades ovärdig att få vara ibland de öfrige Finnarne. Jag var
närvarande den 16 Augusti om aftonen, när general-order för följande
dagens anfall ankommo och upplästes, då Savolaks jägare-officerare högt
yttrade: nu har general-befälet ställt ganska klokt till för arméens
framryckande till Alavo; ty det har befallt, att Åbo Läns regemente
marscherar ut och efter dem ett sexpundigt batteri. En tillstädes
varande Åbo Läns officer, löjtnant Aminoff, som var adjutant hos
öfverste Palmfelt, upptog detta alfvarsamt, så att fråga blef om envig;
men påföljande dagens träffning vid Alavo gjorde allt detta om intet.
Sedan Åbo Läns brigaden så plötsligt retirerat från Sarvikka, yttrades i
de officiella rapporterna den 12 Augusti, att samma brigad blifvit dit
återsänd med förstärkning. Detta måste jag helt och hållet bestrida,
såsom alldeles icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Trenne
bataljoner af Savolaks jägare regemente, utgörande till samman ungefär
400 man, under major Tujulins anförande, beordrades att i första
brigadens ställe gå till Sarvikka. Då dessa tvenne bataljoner skulle
aftåga, blefvo de befallte att stadna på andra sidan om Ruona bro, då
brigad-chefen grefve Cronstedt ankom, och tilltalade den uppställda
truppen på följande sätt: "ni känner alla hvad som händt med Åbo Läns
brigaden, på det ställe dit ni nu skall gå, så att jag ej behöfver nämna
något derom. General Gripenberg och jag hafva kommit öfverens, att
utvälja tvenne de mest pålitliga bataljoner att skickas dit i deras
ställe. Jag har ej tvekat i mitt val, och jag hoppas att ni svarar emot
detta förtroende." -- Jag behöfver icke nämna hvad detta tilltal verkade
hos en trupp, der både befäl och soldater hade den ärelystnaden, att
alltid vilja anses för ett bland de tappraste regementer vid Finska
hären. Så snart grefve Cronstedt återvändt, öfverenskom
officers-korpsen, före afmarschen från stället, med handslag, att vid
Sarvikka ovilkorligen stå till sista man, hvilken befallning de ock
kunde erhålla om återtåg: "på det (såsom det hette) Åbolänningarne ej må
kunna säga om oss, hvad vi och andra sagt om dem." Detta aftal hörde
major Tujulin, som härvid stod på något afstånd. Han, i jemförelse med
de öfriga officerarne, en mera åldrig man, vände sig till dem med sin
vanliga glada uppsyn, och yttrade: "gossar, gossar! jag hör hvad ni har
för er, jag tycker om er derföre; men ni skall lofva att lyda mig; jag
deremot lofvar er, att jag ej skall befalla reträtt, förr än två
tredjedelar eller åtminstone öfver hälften af oss stupat." Med sådana
tänkesätt och föresatser aftågade dessa bataljoner den 10 Augusti från
Ruona bro till Sarvikka.
Så snart de framkommit, skyndade major Tujulin att sjelf rekognosera
belägenheten, och fann dervid, att en väg ledde ifrån fiendtliga sidan,
hvilken tog kommenderingen vid Sarvikka i flanken, samt att tvenne
andra, som gingo bakom Sarvikka, gjorde det lätt att falla den i ryggen.
Stället var således ingenting mindre än tjenligt att här fatta posto.
General-befälet hade förmodligen på kartan sett att en bäck lopp fram
vid Sarvikka, och i anledning deraf befallt att stället skulle med någon
trupp besättas, utan att för öfrigt känna belägenheten, eller låta
undersöka den, innan befallningen utfärdades. Major Tujulin tog derföre
det beslut, att, utan vidare order, återvända med sin fördelning, tre
fjerdedels mil, till Kuhalampi, der han uppställde sig, men qvarlemnade
vid Sarvikka en fältvakt af 50 man, samt insände till brigadchefen
rapport om denna förändring. Vid Kuhalampi qvarstod kommenderingen, utan
att någon fiende syntes, intill den 17 Augusti, då hela den öfriga hären
der inträffade, under sin marsch emot Ryssarne vid Alavo, beläget sex
och ¾ mil från Lappo. Den behöfde således, från den 14 Juli, en hel
månad och tre dagar för att hinna sex och tre fjerdedels mil framåt.
Den 17 Augusti, sedan vädret klarnat, folkets kläder fått något torka
efter ett svårt regn, samt gevären blifvit plundrade, uppbröt hela
arméen omkring kl. 12 på dagen. Efter vanligheten utgjorde Savolaks
brigaden förtruppen, och ibland dem Savolaks jägare. En bataljon
Savolaks infanteri, under major G. Ehrenroths befäl, följde med general
Gripenberg, som tågade en biväg åt venster, för att ifrån Töysä, på
vägen som derifrån går till Alavo, falla fienden i flanken. Kl. half 2
begynte striden, hvilken blef allt häftigare, ju närmare vi kommo Alavo.
Ryssarnes motstånd var nu helt annat, än för två eller tre månader
tillbaka. Vårt artilleri, särdeles under löjtnant Lind, ryckte så nära
in på fienden, att dess linie derigenom flera gångor blef bruten;
under-löjtnant von Becker, vid Savolaks brigadens artilleri, tillfogade
också fienden betydlig förlust; men ändock kunde ej Ryssarne förmås att
vika. Till och med efter tredje brigadens framkomst på deras flank,
öfvergåfvo de likväl icke sin ställning, utan förändrade den blott
hastigt. Karelska jägarena, på vår venstra flygel, blefvo deremot så
häftigt anfallne, att de redan nödgades vika; men då framryckte en
bataljon Savolaks infanteri, anförde af öfverste-löjtnant Lode, och dref
fienden med bajonetten tillbaka. Denna bataljon, som hade en slätt att
springa öfver, innan den kunde begagna blanka vapen emot de af den täta
skogen betäckte Ryssarne, fick dyrt betala sin tapperbet; ty öfver 50
man stupade vid detta tillfälle, öfverste-löjtnant Lode blef svårt
sårad, äfvenså major Tavast samt alla de öfrige officerarne, så att en
subaltern-officer var det enda återstående befäl vid hela bataljonen.