Wermlänningarne - 3

Sven.
Så skull' jag också tro, mi' gumme. Går trolofninga lyckligt och väl för
sej i qväll, så kommer inga rese i fråge, förstås; men det är imellertid
godt, att han är beredd på te fare.
Lisa.
Men hör en ting, Sven. I fall vi nu begär lysning, utan att Erik vill
eller vet åf saka; tror du, att Prosten går in på tåcket? Det är ju bare
fästman, som får ta ut lys-sedel, eller också ska han lemne liksom nå't
skreftligt, att han inte är imot giftermåle? Hur ska vi ställe med
dette?
Sven.
St! var du obekymrad; jag vet nock råd för den saka, jag. -- Men se der
ha vi nu Ola i Gyllby och Britta.

ANDRA SCENEN.
OLA i Gyllby. BRITTA. De förra.
Sven.
Välkommen, käre fader Ola! Välkommen, Britta!
Ola.
Tack, tack vackert!
Lisa.
Pina rassa tre! hvad du är grann och fin, Britta! Du ser ståtlig ut som
sjelfve Drottninga, när ho reste härigömmen Wermland.
Britta.
Jojomen, mor Lisa. En ska foll ta på sej det rareste en har, då en
kommer te fästman sin.
Sven.
Och råd har du ock te vare grann, Britta. -- Är du nöjd med att få son
vår te man?
Britta.
Det var e fråge, det. Jag kan fälle just inte se, hvem ann' utåf
bonnfolk som skull' passe sej åt mej, än Erik.
Lisa.
Det kan du nock ha rätt i, käre Britta. Inte lär det vare värdt för nå'n
trasdräng te komme steckandes och ville ha e så förmöga jänte, som dej,
inte.
Britta.
Ne-ej, di noser inte dit, mor Lisa. Han får inte komme ur stalle den,
som ska ha mej, inte.
Sven.
Tåcke tycker jag just om; det är rektigt taladt, lelle sonqvinna mi'!
Erik ska bli fanken så galen efter att få dej, det är tvärsäkert.
Britta.
Åh, jag skull' foll inte ville tro anne, heller. Jag kan inte vete hvad
han just annars skull' ville ha, som vore styfvere; så säjer åtminstone
far min.
Ola.
Tyst, barn, med tåcke der tal; det låter så fult.
Britta.
Låter det fult? Har inte ni sagt mej, far, att jag kunne vare god nock
te och med åt Inspektor Jernbom eller Länsman Knipmark eller sjelfveste
Adjunkten hemme i sockna, om det komme derpå an?
Ola.
Tyst, säger jag dej, flecke! Det är skamligt, te låte fader Sven och mor
Lisa höre tåcke storaktigt prat.
Britta.
Hvad orerer ni för slag? Sa' ni inte sjelf, när den der skräddergesälln
frå Arvika fria te mej, att tåcke halfherrskap, som han, inte passa' sej
åt mej, utan att jag antingen skull' ha en rektig herrkarl eller också
en groft förmögen bonne. Sa' ni inte det, ni?
Lisa.
Bevars, bli inte så het, lelle Britta. -- Nu ska vi helse på
Brukspatrons, som kommer der borte.

TREDJE SCENEN.
BRUKSPATRONEN, WILHELM, LOTTA ^komma från landsvägen^. PER och
STINA ^ur stugan. Något senare kommer^ ERIK ^och stannar på
afstånd^. De förra.
Sven.
Det var nu rektigt för rart, att herrskape va' så go' och inte försmådde
te titte hit på midsommersvaka. -- Och all denne storfrämmaten frå
Stockholm se'n! (^vänder sig till åskådarne^) Kors så öfverpräktigt!
Tackar allraödmjukast, nådi' herrskap, som ville komme och se, hur det
går te på bonnvis. -- Per och Stina, sätt fram stoler åt Patron och unge
herrn och mamsell. -- Se så ja, var så go' och sitt ner, mitt herrskap.
-- Du, Ola i Gyllby, sätt dej här med dotra din. -- Hvarför står du
derborte i skym-unnan, Erik? Stig fram och hels' på herrskape och var
inte så blyg åf dej.
Wilhelm
(^skyndar till Erik^)
Ah, se der har jag dej ändtligen. Jag har undrat, hvarför jag ej sett
till dej se'n jag kom hem. Hur är det med dej? Du ser inte glad ut.
Sven
(^infaller hastigt^)
Åh, han har foll aldri varet anne än tyst och sluten. Låt honom vare,
käre herre; han rusker väl opp sej. -- Gå nu, Per, och säj te dansfolke
att marschere fram. Det har samlat sej en hel mängd nere på bakgåln, såg
jag. Taler vi se'n väl ve herr Patron, så är han nock så god och ber di
här rare spelmännera frå Stockholm (^pekar på orkestern^) drille lite
grand åt oss på fejolera. (^Per går^) -- Kom, Erik, och sätt dej här
bredve Britta, så ska' vi allihop se på dansen. (^Erik sätter sig
bredvid Wilhelm^) Jaså, du sätter dej bredve unge herrn? Nånå, du har
inte sett honom på så länge; det kan vare roligt för dej te språke med
din förre läskamrat, må vete. Britta får du nock råke så mycke du vill
se'n.

FJERDE SCENEN.
De förra. Bondfolk, hvaribland PER, ANDERS, BENGT på Åsen och
HINRIK i Backa, ^tågar, med en spelman i spetsen, parvis några
gånger omkring majstången, sjungande:^
Takt -- tu -- go' vänner!
Marsch, två i sänder,
Rundtomkring majstången, ståtlig och grann!
Se'n ska' vi svänga,
Hoppa och slänga;
Nämndemansfar han har bjudit oss, han.
Hatten från skallen!
Ropen och trallen:
Hurra, Sven Ersson, den dråplige man!
Nej men se faten!
Och all den maten,
Bränvin och öl -- kors för tusan i våld!
Dans se'n man fått sej,
Smörjer man godt sej;
Nämndemansmor är, min själ, inte såld.
Hatten i näfven!
Ropom nu äfven:
Hurra, mor Lisa, den matmor så båld!
Sven
(^när folket stannat^)
Välkomne hit, go vänner! Nu ska ni danse och muntre er så mycke ni
nånsin orker. Sväng på te en början med den der nymodige
Fryksdalspolsken; det är en rolig dans, och utåf Stockholmsherrskape är
det foll inte så månge som sett honom.
(^Fryksdalspolskan.^)
Sven
(^efter dansens slut^)
Hejsan! det geck ju som det varet smort. -- Hvar har jag nu Bengt på
Åsen och Hinrik i Backa? (^Bengt och Hinrik komma fram ur hopen^) Di här
gutera ä' di styfveste dansmästrera i hele sockna, ska herrskape vete.
Dra nu te med en hejdundrande Halling, gosser, så det ryker om er!
Bengt.
Ja dundradö, nock ska det ryke allti, fader Sven. Men här orker en inte
göre kast opp te take lell.
Hinrik.
Nej, det är allt så umöjligt, som te slå en knut på näsa eller mjölke en
täljknif. Det är dumt stäldt, att det ska vare så högt te himmeln.
(^Hallingen.^)
Lisa
(^efter dansen^)
Nu vor' det inte dumt, om ni ville danse _Skrälåten_ hele högen. Knek'
på med den, ni!
(^Skrälåten.^)
Sven.
Tack för dansen, go' vänner! Nu ska vi få oss lite te bäste först, och
se'n ska vi be Bengt på Åsen lägge te med en sprakande Jösshärspolske åt
oss. Se, der nere har ni bränvin, öl och mat te fägne er med.
Bengt.
Tack vackert, fader Nämndeman. När bo'n får spise fläsk och joläppel
eller ligge i skuggen och äte rågbröd, då är det tid för'en te hålle sej
för skratt, säjer ordspråke. Kom, guter och jänter, så ska vi hugge i
oss!
(^Bondfolket slår sig ned vid borden i fonden^)
Lisa.
Herrskape är kanske så go' och sätter sej här ve borde och håller te
godo hvad gemene man kan bestå.
Sven.
Ja, det är inte särdeles rart, gunås så visst.
(^De sätta sig vid bordet i förgrunden. Per och Stina gå omkring
och passa upp^)
Brukspatronen
(^i det han sätter sig^)
Åh, det behöfver _ni_ inte säga, fader Nämndeman, som är så förmögen och
har allting så präktigt. Mins ni inte, att sjelfvaste Kungen, när han
for till Norrige, rastade der på landsvägen och frågade, hvem som egde
denna ståtliga byggningen?
Sven.
Jo, herre Gud, han var allt så nådig. Han te och med tog mej i hand, vet
herr Patron; och se'n dess har jag inte nänts te tvätte mej om högre
hanna, för att jag liksom skull' ha qvar känninga utåf kongsnäfven.
Per.
Ja, e tåcka glädje, som här var, när Kongen och se'n Drottninga reste
igömmen åt Norge, det kan aldri omtales. Vi va' liksom vi hade varet
fulle allihop, fastän vi inte feck tid då te smake en enda sup, och hele
sockna geck, ta mej saten, i bakrus i fjortan dar.
Bengt
(^som emellertid kommit från det andra bordet och hört på
samtalet^)
Jag var så löckli', vet herrskape, och kom te stå så, att Majestäte feck
ögena på mej. När jag då tog åf mej hatten och svängd'en så här i vädre,
så småskratta' Majestäte och necka' åt mej. Och vet herrskape hvad jag
då tänkte? Jo, jag ble rektigt som om jag haft eld i kroppen, och det
geck e tåcka modighet och duktighet igömmen mej, så jag knöt begge
näfvera och tänkte: ta mej sju tusan skock djefler, om det ble ufred och
våre uvänner komme in i lanne, då skull' jag slåss in i blekeste dö'n
för en tåcken Kong. Då skull' jag ta yxa mi' på armen och gå fram te
Majestäte och löfte på hatten och be så här: "nådi' herr Kong" -- skull'
jag säje -- "får jag gå med yxa framför Majestäte mot fiendera?" Och om
han låt mej få't, då skull' jag, ta mej satingen, klyfve skalln på hvar
enda käft, som ville åt'en. Så tänkt' jag.
Anders
(^reser sig upp och utropar från bordet i fonden^)
Ja, vi går man ur huse, om ovännen noser att kike in i lannet. Hurra för
Kongen och Sverges rike!
Bondfolket.
Hurra! hurra! hurra!
(^De klinga och dricka^)
Stina.
En ting, som jag undra' mycke på, det var, att Kongen inte var grannere
klädd. Jag hade tänkt, att han skull' komme i gull- och selfvertyg, med
stjerner på, och e gullkrone på hufve och en selfverkäpp eller spire,
som det kalles, i hanna. Nej, då var den herrn, som satt fram på
kuskbocken, mycke rarere. Han hade liksom en opp- och nedvänd båt på
hufve och selfverränner på kragen och utefter bena, och var så fin, så
fin, att jag inte kund' ta ögena ifrån'en. Herre jesta, den som hade en
tåcken fästman ändå!
Per.
Du har då aldri varet anne än trinn i skallen, Stina. Det skull' vare
ett tåcke der hönshufve, som den gången kund' ha ögen för någe anne, än
Kongen.
Lisa.
Tyst med erat pladder! Herrskape kan annars blankt förlore matlusta.
Lotta.
Jag läste i tidningarne uppe i Stockholm, att, när Drottningen reste här
igenom, fick Jan Hanssons Anna ge unga Prinsessan en sådan der fin
halmhatt, som hon är så händig att göra. Är detta sannt, månne?
Lisa.
Ja, det har nock sin rektighet, Mamsell. Anna är inte heller lite styf
öfver det, ho.
Lotta.
Nånå, det är också något som förtjenar att vara styf öfver, tycker jag.
Britta.
Åja, men Anna är allt like fatti' och palti' för det ändå, ho.
Erik
(^häftigt^)
Fattig? Och det säjer du så föraktligt? Det är ingen skam att vara
fattig, när man är en bra menniska. Anna är rikare än du i det goda.
Sven.
Hahaha! Hör herrskape, Erik och Britta tar redan te med kärleksgnabb.
Jojomen: börjar i ti', det som krokigt ska bli, säjer ordspråke. -- Men
jag har nu ett anne ord te säje, om herrskape vill vare så go'e och
hälle i sine glas.
Lisa
(^afsides till Erik, som reser sig till hälften från stolen
och ämnar säga något^)
Stilla, käre Erik, gör oss ingen sorg!
(^Erik sätter sig åter, men visar under det följande en allt
stigande oro^)
Sven.
Det taltes om fattigdom, och det är allt en bra svår tid vi lefver i,
det kan inte nekes. Men ingen vet, om det inte snart nock kommer ändå
värre tider, så att te och med di, som varet förmögne, får ta te
tiggerpåsen.
Brukspatronen.
Jojo gunås, det är fara värdt, fader Nämndeman. Vi brukspatroner veta
det bättre, än mången.
Sven.
Just derför, herr Patron, ska en inte vare tefreds med, att det räcker
te så länge en sjelf lefver, utan en får lof ställe så, att det inte går
te undergång en dag för dom, som efter kommer. Ola i Gyllby och jag ha
varet goda bussar och vänner i många herrans år, det vet Patron, och
eftersom vi ha hvarsi' lita förmögenhet, så ha vi tänkt slå ihop dom på
e hand, te så mycke större säkerhet, att barna inte ska lide nöd en
gång; för nu är det så, att min son och Olas doter allti haft ett godt
öge te hvarandre ...
Erik
(^rusar upp från stolen^)
Kära far, för Guds skull ...
(^hejdar sig och går häftigt fram och åter^)
Brukspatronen.
Hvad vill detta säga?
Sven.
Hahaha! jag kan inte anne än skratte åt gossen. Se bare, så het han är
på gröten; låt derför saka gå hastigt och lustigt: -- Eriks och Brittas
trolofningsskål!
Erik.
Nej aldrig! Jag kan inte! jag vill inte! -- Hjelp mig att be, herr
Brukspatron! -- Ah, se der kommer Anna!
(^Han springer emot Anna, som inträder i fonden^)
Sven.
Anfäkta och förbanna sådant!
(^Alla resa sig från borden. Bondfolket närmar sig åt
förgrunden^)

FEMTE SCENEN.
De Förra. ANNA.
Brukspatronen.
Hur skall jag förstå detta? Sven, ni vill tvinga er son till giftermål
...
Sven.
Tvinga? Nej, bevars; jag vet inte hvad det går åt den satans pojken.
(^Erik och Anna, som en stund stått i stum omfamning, framträda
hand i hand till Brukspatronen^)
Erik.
Herr Patron, bed för oss hos far och mor ... vi kan inte lefva utan
hvarandra ...
Sven.
Tig, pojke! Och du, Anna, bort härifrån! Du har med knep och konster
lockat vår son, för att få bli hans hustru ...
Lisa.
Stilla dej, Sven; det går inte an i herrskapets närvaro, att ...
Sven.
Tyst du, jag vet hvad jag gör. (^Till Anna^) Du byting, fattig, eländig
och oduglig, tänker lure dej te min son! Nej, tack vackert! Gå din väg
på stunn! Bort!
Anna.
För Guds skull, förlåt, förlåt! -- Jag rår inte för ...
(^Hon brister i gråt^)
Erik.
Nej, det går för långt, min far! Jag har lydt och aktat er i det
längsta; men, hända hvad som hända vill, nu tänker jag råda för mej
sjelf. -- Kom, Anna! Vi ska väl slå oss ut på något sätt; kom, kom
härifrån!
Sven.
Inte ur fläcken, pojke, säjer jag! -- Åh, jag kan bli ursinnig!
Brukspatronen.
Nu vill jag blanda mitt ord med i laget, Sven. Ni är orimlig; det är
syndigt af en far, att så behandla sin son. Om ni har någon aktning för
mig, så låter ni min förbön för de stackars barnen gälla.
Sven.
Ursäkt' mej, herr Patron. Här är det _jag_, som rår. Saken är oppgjord
mellan Ola i Gyllby och mej och ska inte ändres för bare ett infall åf
den illistige pojken. Envises han och vill ha Anna, så tar jag min hand
ifrå honom, och hur pass han se'n kan försörje sej med e hustru, som
inte har en skilling, det begriper Patron lätt.
Brukspatronen.
Är det endast Annas fattigdom, som hindrar, så kan jag hjelpa saken. Jag
skall förse henne med utstyrsel.
Lotta.
Och jag lofvar att sörja för hennes bruddrägt.
Wilhelm.
Kära fader Sven, låt inte be er förgäfves. Låt Erik få den han håller
af. Hör en bön af hans gamle skolkamrat.
Sven.
Det är just inte Annas fattigdom, som jag bryr mej om. Herrskape skulle
inte fälle ett enda ord i saken, om di visste hur det är mellan far
hennes och mej. -- Nej, ju mer jag tänker på, att jag skulle bli slägt
med Jan Hansson, ju omöjligere finner jag'et. Erik får ta hus hvar han
vill, eller också ska uppgöringen mellan Ola i Gyllby och mej stå fast.
Och nu inte ett ord mer om saken. Kom, Ola! Kom, Britta! Var inte
ledsen, käre du!
Britta.
Ledsen? Pytt ock! Jag behöfver inte truge mej te en man, inte.
(^Sven, Lisa, Ola och Britta gå in i stugan^)
Brukspatronen
(^till Erik och Anna^)
Trösta er, stackars barn! Än är inte allt hopp förloradt. När fader
Svens sinne hunnit svalna och han tänker lugnare på saken, tör han nog
ge efter. Men skulle det hända, att han står fast vid sitt beslut, så
ta'n er tillflykt till mig. Jag skall sörja för er framtid.
(^Brukspatronen, Wilhelm och Lotta gå^)
Anders.
Gud hjelpe er, käre vänner; det här är för illa! Men jag har aldrig
kunnat låte bli te tro, att olycka en gång skulle komme öfver er, derför
att ni ska lefve som bondfolk, fast ni inte har bondfolks sinnelag. Men
om det går derhän, att ni får lof bygge er e stuge på skogen, då vill
jag promt hjelpe er och ni ska ta med utåf min förtjenst, tills ni
kommer er i ordning. Åh, det ska nog gå bra.
Erik.
Tack, tack, Anders; Gud signe dej!
(^Anders går^)
Bengt.
Hm! det ble ett snöpligt slut på midsommersvaka, och jag feck inte danse
min Jöshäring, jag. (^Till bondfolket^) Kom, go' vänner! här är inte
roligt länger. Nu går vi bort i granngåln och danser te ljusan dager.
(^Går med folket^)
Anna.
Ett så hastigt slut tog all vår glädje! Tror du, Erik, att vi nånsin
komma till lycka mer?
Erik.
Ja, det hoppas jag; blott inte Herrens straff kommer öfver mej, för det
jag fällde så hårda ord mot min far. Det var mycke illa gjort af mej;
men jag blef så het.
Anna.
Tror du ändå, att vi nånsin ska' ha nå'n glädje, om vi få hvarann emot
dina föräldrars vilja? Du kommer visst att jemt gå och sörja. Nej, då är
det bättre att du lyder -- tag Britta - - -
(^Hon vänder sig bort att dölja tårarna.^)
Erik.
Anna, tala aldrig så! Heldre vill jag bli olycklig på hvad annat sätt
som helst, än att bli det med Britta. Men jag hoppas än, att allt ska
bli godt. Hvad jag nu mest sörjer öfver, det är att jag ska fara ifrån
dej.
Anna.
Fara ifrån mej? Hvarför det, och hvart?
Erik.
Jag vet inte, hvarför far har bestämt, att jag i måron bitti' ska resa
bort till gamla mormor min på en tid - - -
Anna.
Så långt? Herre Gud, då får jag visst aldrig se dej mer.
Erik.
Jo, kära Anna, vi ska inte misströsta, utan vara vid godt hopp. Nu måste
vi skiljas; jag ska rusta mej till resan. (^Sång^)
Nu far jag bort så långt, långt från allrabästa vännen min;
Månn' aldrig nånsin mer på jord jag skådar dig?
En hjertans sorg och vånda stiger upp allt i mitt sinn',
Thy sjunger jag i dag så klagelig.
Anna.
Och om du reste långt, långt -- så långt som bort till verldens
slut,
Så skulle nog ändå mitt hjerta följa dig,
Och om du icke kom igen, förr'n Tiden runnit ut,
Så skull' du ändå finna tro hos mig.
Erik.
Och nu farväl, farväl, du min hjertans allrabästa vän!
Det vet jag visst, min håg skall aldrig ändra sig;
Och blir du ej min brud på jord, så skall i himmelen
Hos Gud en gång mitt brölopp stå med dig.
(^Omfamning. Erik går in i stugan. Anna aflägsnar sig bland
träden.^)


ANDRA AFDELNINGEN.


IV. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(^Öppen plats. På sidan i fonden en kyrka.^)

FÖRSTA SCENEN.
ANDERS. BENGT på Åsen.
(^komma från olika sidor och mötas^)
Bengt.
Åh se go' dag, Anders! Är du också här? Jag mener alle mennisker hemme i
sockna gått öfver skogen hit te storkörkan i dag.
Anders.
Husbo'n och matmor och Anna ville nödvändigt gå hit för te höre Prosten
predike, och då följde jag med.
Bengt.
Jag såg, att Nämndeman och Nämndemans-mor i Hult också kommet hit. --
Nånå, der hemme i lellsockna ha vi allt en så dålig prest, att en kan
behöfve få lite bättre själaspis ibland, och då fråger en inte efter te
gå ett par mil.
Anders.
Ja, det är riktigt ett syndastraff, att vi ska ha en tåcken stackere på
predikstoln, som komministern vår. Han har ett så ynkligt lågt målföre,
och inte är det mycke bevändt med det han säjer heller.
Bengt.
Åh, med predikningera går det fälle an, men när han ska läse opp pappera
och kungörelsera, då är det för eländigt. Då stammer och hacker han änna
som ett stampverk. -- Men hvarför har du inte gått in i körkan?
Anders.
Nej, jag är inte ve tåcket sinnelag nu, att jag kan höre en predikning
med riktig andakt, och då är det bäst te vare ur körkan.
Bengt.
Hvad är det fatt med dej då? Du är inte så lustig och glad nu som förr.
Hvarför var du inte med oss 8 dar i dag se'n om midsommersnatta, då vi
gått ifrå Nämndemans? Vi höll på och dansa' ända te körkdags.
Anders.
Åjo, jag ska säje dej, Bengt, att jag börjer allt på och inte vare så
begifven efter dans, som i forntiden. Förr kunne jag springe, om det
varet två mil, för te få mej en Jösshäring; men nu går lusten bort allt
mer och mer, och jag börjer riktigt bli stel i benen.
Bengt.
Jag vill inte höre tåcke tal åf dej, Anders. Förr bruka' du allti vare
den duktigeste hemme i sockna, när det ble fråge om Jösshärskast, och
den som skulle se efter Anders ve Sjön, han feck allt titte opp efter
takåsera.
Anders.
Ja, det var _den_ tiden, det; men nu, vet du, är det allt bra tungsamt
te lefve, tycker jag.
Bengt.
Kors, så du taler underligt ändå. Vore jag så der vän och däjlig i syna
som du, så skull' jag leke hej i sockna, sa'n. Jag kommer nock ihåg, hur
blidt och kärvänligt Kammar-Ingrid på herrgåln jemt smila' åt dej, när
ni råktes på körkbacken. Men det var besynnerligt, du låddes aldrig
se't.
Anders.
Käre Bengt, tal' inte mer om tåcke der. Jag har nu anne te tänke på, än
kärlek för egen del. -- Har du hört nå'nting om Erik i Hult?
Bengt.
Nej, ingenting ann' än godt och väl, utom det att di vill truge på honom
det der rifjerne Britta i Gyllby.
Anders.
Ja, ser du, det är just saken, det. Midsommersdagen, mellan klockan 4
och 5 på måron, mötte jag Erik i e kärre på landsvägen, och han var
alldeles öfver sej gifven. Far hans hade skickat honom iväg långt bort
te Segersta, och der ska han stanne, Gud vet hur länge.
Bengt.
Nåja, det var foll ingenting te sörje öfver.
Anders.
Jo, som du vet, håller Erik och Anna åf hvarandre; men nu har Eriks far
skickat honom bort på en tid, bare för te hinne ställe så, att det ska
bli giftermål mellan honom och Britta, innan Erik riktigt får dra örena
åt sej och sätte sej imot'et.
Bengt.
Jojo, jag håller'et inte otroligt. Det är likt den der Stor-Sven te fare
fram med konster och snedsprång.
Anders.
Erik talte om, att far hans hade sagt åt honom, att han skulle rese in
te Permessmarken i Carlstad och köpe opp en hop saker och godvarer, som
gubben påstår att han ska ha i handelsboa, som du vet han håller. Men
det är bare konster, att han säjer så; jag tror fullt och fast, att
sakera ä' för Rik-Olas räkning och ska vare te bröloppe.
Bengt.
Men är Erik så dålig, att han låter far sin husere med sej, hur han
vill. Det skulle _jag_ foll aldri göre.
Anders.
Så ska du inte tale, Bengt; det är syndigt. Jag tycker, det är vettigt
och hedersamt utåf Erik, att han i det längste inte sätter sej opp imot
far och mor, fastän di ä' obillige och stränge imot honom.
Bengt.
Jaja, men det ska vare måtta i allt ändå.
Anders.
Gud låte bare ingen olycka här bli åf. Men än tör det foll gå bra för
Erik och Anna, bare nå'n riktig karl lägger sej ut för dom. Så snart det
blir slut på gudstjensten, ska jag gå in i sakerstigan och tale med
Prosten, som Erik bedt mej.
Bengt.
Det borde nu snart vare slut i körkan, tycker jag.
Anders.
Jag ska gå in och höre efter hvad det lider. Bli qvar, tills jag kommer
ut igen.
(^Går in i kyrkan^)
Bengt.
Stackers Anders! Jag vet nog, att han tycker om Anna, så han kunde gå i
döden för'na; och ändå åtar han sej ärligt och troget ett ärn'de att
skaffe henne åt en ann'. Bra och hederligt är det gjordt, det kan jag
icke neke, fastän _jag_, gunås, inte skulle vare i stånd te göre på
samme vis. Jag är säker på, att ingen skulle sörje så mycke som Anders,
ifall det ginge illa för Erik och Anna; och sörje lär han nog få, för
Gud vet, om det nånsin kan gå väl för dom. Svårt ser det ut åtminstone.
Nämndemansgubben är minsann inte god att ta böj på, och Erik låter foll
inte leke alltför hårdt med sej heller. Ja, det ska bli underligt att