Wermlänningarne - 2

Lisa.
Jo, se tåcke kan duge, det! Så skulle du med sjunge, Erik; då kund' det
vare nånting te höre på.
Erik.
Kära mor, jag ville visst så gerna vara glad; men alltse'n jag öfvergaf
studeringen har det sett ut, som om mina föräldrar vändt ifrån mej all
sin kärlek.
Sven.
Ja, nock kosta' det på oss, det kan inte nekes; men allt ska bli godt
igen emella oss, bare du är lite mindre egenvillig, och ter dej te oss
lite mer.
Lisa.
Så är det, Erik. Du går säkert med nånting på hjerte, men du har inte
förtroende för far och mor.
Erik.
Förtroende! Herre Gud, om jag finge, om jag tordes vara riktigt
förtrolig med er, då skulle jag vara bra lycklig.
Sven.
Det der låter på ett vis, som jag just inte rätt förstår. Men du har
läst och är lärd, gosse. Säg ut fritt hvad du mener.
Erik.
Läsningen har gjort mej vek och mild till sinnes, kära föräldrar. Jag
sörjer öfver, att se er bära hårdhet och hat i hjertat.
Lisa.
Jag blir rektigt förskräckt; hvad mener du, Erik?
Erik.
Förlåt mej, bästa far och mor; det passar väl inte för ett barn att
vilja rätta sina föräldrar; men ert omilda och oförsonliga sinnelag
ligger mej så tungt på själen.
Sven.
Jag tror, att jag begriper hvad du vill säje, gosse, men - - -
Erik.
Låt mej tala uppriktigt: det är ert förhållande till den fattige Jan
Hansson - - -
Sven.
Håll, pojke! Inte ett halft ord mer om den saka!
Erik.
Jo, hör mej! Hvarför skall ni förfölja den stackars gamle gubben, som
har nog tunga ändå att dragas med; hvarföre skall ni - - -
Sven.
Tig, säger jag! Vet du, hur mycke ondt den karln gjort mej?
Erik.
Ja, jag vet allt. Men om ni vill vara billig, så måste ni erkänna, att
orättvisan är på er sida - - -
Sven.
Har jag hört på maken? Tåcke tal! Hvad kan vare orsaka, att du så ifrigt
lägger dej ut för den der torper-stackern?
Lisa.
Åh, det går mej som en knif igömmen hjerte. Den der visa, som Erik nyss
sang, var säkert om Jan Hanssons Anna.
Sven.
Jan Hanssons Anna? Den trasungen! Hvem tusan skull' vare så tokig och
dikte viser om _henne_?
Erik
(^ifrigt^)
Om ni kände Anna ändå! Hon är den bästa, den mest renhjertade flicka på
jorden.
Lisa
(^orolig^)
Herre Gud! Har du då verkligen fattat kärlek te henne?
Erik
(^efter en stunds tvekan, bestämdt^)
Ja.
Sven
(^slår ihop händerna^)
Nå, maken har jag foll aldri i verla hört, så gammel jag är! -- Anna? --
Är du splitter rasande befängd galn, Erik? _Du_ skull' ha fattat tycke
för Jans Anna, du, som får ärfve en hel gål och blir den rikeste bo'n i
sockna, och ho, som inte får så pass som e träsked efter sine föräldrer?
-- Nej, nånting så orimligt kan jag aldri tro, om di också plugga' in'et
i skallen på mej med en yxhammere.
Erik.
Många gånger har jag ämnat tala med er och bekänna min håg för Anna; men
ert ovänliga tal om Jan Hanssons har gjort, att jag inte vågat det. Nu
vet ni saken, och jag ber er så innerligt: låt inte oss barn plikta för
er ovänskap! Vi kan inte lefva utan hvarandra.
Sven.
Kan inte lefva? Hör bare, så grannt han orerer! -- Der ha vi såleds
orsaka, hvarför du lägger dej ut så för Torper-Jan. -- Men slå di der
dumhetera ifrå dej, gosse! Anna blir aldri di' hustru, så framt jag får
rå. -- Hvad tycker du, mor? Har du nånsin hört ett så befängdt påhett?
Pojken är inte rektig i hufv'et.
Lisa.
Nej, Gud hjelpe mej, nock låter det månge gånger, som han vor' förläsen.
-- Säj, Erik, har du länge bure tycke för Anna?
Erik.
Ja, så långt jag kan minnas tillbaka.
Lisa.
Aha, jag begriper susen! -- Du mins ju, far, att Anna feck komme te
herrgåln som oppasserflecke åt lelle Mamsell, ve samme ti' som Erik kom
dit och läste ihop med unge herrn?
Sven.
Nock mins jag det, och det var så förfaseligt väl imella Mamsell och
henne, att ho var på herrgåln mer som lekkamrat åt Patrondotra, än som
simpel pige.
Lisa.
Så var det, och derför feck ho också läre sej läse och sy för
gubernanten i huse, och ho geck jemt med Mamsell och ble så fin och
storaktig, att ho aldri ville vare ihop med di andre pigera. Men när
frua på herrgåln dödde, och Patron skicka' opp Mamsell te Stockholm i
skole, då ville Anna inte tjene qvar länger på herrgåln, utan flötta'
hem te far sin igen. Gubevars! ho höll sej för go', kantänke, och ville
inte träle och gå i grofsysslera, som e bondtös ska göre.
Erik.
Det är orätt åf er, mor, att säja så om Anna. Hon är visst inte
högfärdig. Hon flytta' ifrån herrgåln, derför att hennes far och mor ä'
gamla och inte kunde vara åf med henne längre hemma på torpet. Annars
hade det väl varit bäst för henne, att få stanna qvar hos Patron.
Lisa.
Jojo, hemme i fattigdomen hos far sin får ho nock inte rose marken, det
lofver jag. -- Nu kan jag fälle förstå, att Erik och ho fattat tycke för
hvarandre, då di va' tesammans i så månge år på herrgåln.
Sven.
Aha, såg man på satans funder! Det var foll såled's bare för Annas
skull, pojke, som du feck leda ve prestvägen och nödvändigt ville bli
bonne igen; för mins jag rätt, så var det just ve den tia, då Anna kom
hem te föräldrera, som du skref te oss och ba' att få slippe gå
läsvägen, och i ställe komme hem och hjelpe mej med egendomen.
Erik.
Ja, jag ville inte bli herrskap och lefva på bättre vis, när inte Anna
också kunde få det. Kära föräldrar, gif nu ert bifall, att jag får henne
till hustru.
Sven.
Hahaha! Jo, det ska du se. Nej, ett styfvere gifte, än så, ska du ha,
det har jag längese'n sörjt för. Rik-Olas doter i Gyllby måtte foll
passe sej lite bätter för dej, Erik, eller hvad?
Erik.
Britta i Gyllby! Omöjligt. För henne kan jag aldrig fatta någon kärlek.
Sven.
Kärlek? Är du nu framme med dine granne bokord igen? Jag bryr mej fanken
om kärlek; Rik-Olas Britta ska du ha och ingen ann'.
Lisa.
Ja, du gjord' oss allt e bra stor sorg, Erik, om du slog dej på tvära
och inte ville ta Britta te hustru.
Erik.
Men, vi passa inte för hvarandra. Vi skulle bli olyckliga bägge två; ty
nog förstår ni, att ett äktenskap, som inte är stäldt på aktning och
kärlek, går till olycka. Förlåt mej, jag _kan_ inte ta Britta.
Sven.
Jaså, är du så goder, min gosse lilla! Nå så hör då, hvad _jag_ kan.
Vill du inte rätte dej efter oss, så får du ta land hvar djefvulen du
gitter med din sockerunge; efter oss ska du inte ärfve en skilling, nej
inte ett runstycke. Jag tycker mej just se, hur godt det såta paret ska
må i en eländig jordkuj borte på skogen, när ni ingenting anne har te
lefve åf, än den der kärleken, som du taler om så vackert. Lycka te, min
käre Erik; frest' du på den leken, om du så vill.
Erik.
Om vi arbeta och förtrösta, så hjelper Gud oss nog till uppehälle.
Sven.
Nej, nu står jag inte ut länger. En gång för alle fråger jag dej: vill
du rätte dej efter vår vilje, eller inte?
Erik.
Käraste, bästa föräldrar, jag vet, att jag har att tacka er för så
mycket, mycket; jag vet, att jag är skyldig er lydnad; men drif mej inte
till det yttersta, då gör ni synd. Jag skall rätta mej efter er i allt
billigt; men Britta i Gyllby _kan_ jag inte ta till hustru.
Sven.
Såå, du kan inte, du? Haha! så vet foll jag hvad _jag_ kan då! I måron
kommer Britta hit och då blir det trolofning imellan er. Sätter du dej
imot'et, så ska du bums ur huse. Du må dra iväg hvart du vill, ja om det
vore in i mörkeste Finnskogera. Du får gå och ta dej tjenst, släpe och
träle som den simpleste dräng, och te på köpe ha på ditt samvete, att du
samlat bedröfvelse öfver fars och mors grå hår. Ja, tänk på det, du! Du
ska aldri ha en gla' dag mer, det är säkert.
Erik.
För Guds skull, var barmhertig och tala inte så! Låt mej få tid, låt mej
få ...
Sven.
Jag vill inte höre ett ord mer! Gör nu som du har samvete te. Kom, Lisa!
(^Sven och Lisa gå^)
Erik
(^står en stund i sorgset eftersinnande; derefter sjunger
han^)
Farväl nu med lycka, farväl nu med fröjd:
Så mörk blef min rosende stig;
Jag satt hos min Anna så glader, så nöjd --
Och skall jag nu skiljas från dig!
Du svor mig din tro under himlen den blå,
Att aldrig förglömmer du mig;
Och jag dig nu gifver min ed deruppå,
Att aldrig så sviker jag dig!
Väl tillrar på kinden den hetaste tår,
Men hjertat det fröjdar dock sig;
Ty intet min kärlek att släcka förmår,
Och Anna är trogen mot mig.
(^går in i stugan^)


II. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(^Öppen plats, omsluten af barrskog. I fonden en sjö. På ena
sidan af theatern en liten grå torparstuga nära sjöstranden. På
andra sidan midt emot stugan en kulle, dit en gångstig leder.
Derbortom berg och skog.^)

FÖRSTA SCENEN.
^Ljud af kreaturs-skällor bakom scenen. -- På kullen framträder^
ANNA ^och sjunger. Vid slutet af hvarje vers blåser hon i ett
vallhorn.^
I villande skogen
Jag vallar min hjord;
Han följer mig så huld och trogen,
Han fattar mitt ord
Allt om vännen min.
Och skogen, den friska,
Är tystnadens famn;
Men höga furorna de hviska
Ett älskeligt namn:
Det är vännen min.
Du genljud, som skallar
Mot klippornas höjd,
Bär högt utöfver skogens tallar
Min sång här i fröjd
Allt om vännen min!
Och bäck, du som hoppar
Dit neder i dal,
Smyg fort emellan gräs och knoppar
Med kärlekens tal
Allt till vännen min!
En gång nog han kommer
Och hemtar sin brud;
Då skall jag dansa om i blommor
Och liljehvit skrud
Allt med vännen min.
(^Hon aflägsnar sig bakom kullen^)

ANDRA SCENEN.
ANDERS. Sedan ANNA.
Anders
(^kommer från skogen på sidan om stugan, sjungande^)
Hej hoppsasa!
Lustig och gla',
Munter och hurtig ständigt är jag!
Kommer sorgen och vill lägga sej på själen,
Tar jag honom bums och slår ihjäl'en;
Inga pengar har jag, men det kan qvitta mej lika,
Bara bekymmer och oro följa de rika.
Strunt, ingen nöd!
Har jag mitt bröd,
Så vill jag lefva nöjd till min död.
Håhå Gudskelof, så har jag slutat arbetet för i dag. Nu är det tid te
tänke på, hvar jag ska hålle midsommersvak och få mej en hejdundrande
sväng-om-sväng med jäntera i sockna. -- (^Anna kommer från skogen på
sidan om kullen^) Men se der kommer Anna. -- Go' afta, du hjertans lelle
tös! Har du nu kört hem kreatura ur skogen?
Anna
(^skälmaktigt^)
Jaha, det kan jag just inte egentligen neka till.
Anders.
Det är inte lite rart te få se dej nå'n gång på hele veckan, kära Anna,
för bitti' och sent vanker du der oppe i bergena. Te slut kommer foll
skogsrån och tar bort dej, så att jag aldrig får se dej mer.
Anna.
Jojo du, det torde nock hända det en vacker dag. Vet du, jag har
verkligen sett och talt med skogsrån många gånger, jag.
Anders.
Åh aldrig! Kära Anna, hur ser hon ut?
Anna.
_Hon?_ Ah, du är tokig, Anders. Inte är skogsrån nå'n _hon_, inte. Det
är en söt och vacker gosse med lockigt hår, som kommer fram ur djupaste
skogen och sätter sej ner på en sten bredvid mej, och talar så ljufligt,
och dansar med mej, och kysser mej också ibland, du.
Anders.
Nej, nu drifver du bare spetakel med mej, din elaka! Husbo'n och alle
andre, som sett skogsrån, säjer, att det är en gammel skrynklig och ful
käring med mosse te hår, och gröne ögen, och röd pikmösse på hufv'et. Du
har aldrig sett henne, det hör jag nock.
Anna.
Tro hvad du vill; men jag _har_ sett, säjer jag. Och hvad tycker du,
skogsrån har friat till mej, och jag har sagt ja, och det torde väl inte
dröja länge tills det blir brölopp. Joho du! Vill du vara med på det,
Anders?
Anders.
Hu! jag ryser öfver, att du kan tale så ogudaktigt. Husbo'n har sagt,
att den menniske, som pläger gemenskap med skogsrån, har sålt sin själ
åt den Onde. Men du taler så mycke om tomtgubber och forsgubber och
necken och troll, så det är foll inte så farligt som det låter. Herre
Gud, om du tog nå'n skada te kropp eller själ, då skull' jag allt gråte
mina modiga tårar, om jag aldrig gjort det förr. För nock vet du, att
jag håller orimmeligt mycke åf dej.
Anna
(^med allvarsam ton^)
Men det ska du allt sluta opp med, Anders; för jag får lof säja dej rent
ut, att jag inte är i stånd att hålla åf dej igen.
Anders.
Jojo, Gud nå' mej, det har jag nock sett; men jag trodde ändå, att du
skulle ge med dej i längden, fast jag inte är så högt lärd och kan läse
och skrifve så rart som du.
Anna.
Nu är du elak, Anders. Tala inte så der, för då går jag ifrå dej. Jaha
du!
Anders.
Bli inte ledsen. Jag vet nock, att du inte är högfärdig, fastän folke i
sockna tror så, för det du aldrig vill vare med på pigdansera. Men det
kommer sej deråf, att du ble så fint uppfostrad med Mamsell på herrgåln;
och kanske, när det kommer allt ikring, går du ändå och vänter på, att
det ska komme en grann och ståtlig herre och ta dej te äkta.
Anna.
Jojo, ditåt lutar det, min lilla gosse.
Anders.
Men då får du allt akte dej, så att det inte går med dej som det geck
med fleckan i visan: hon vänta' och vänta' så länge, att hon feck
_ingen_ te slut.
Anna.
Den visan mins jag mej inte ha hört. Den får du lof sjunga för mej,
Anders.
Anders
(^sjunger^)
Och gossen gick sig ut i morgonstund,
Hejfilinkeli!
Så gla' och lusteli'.
Då mötte han en mö i rosendelund:
"Vill du blifva min?" sa' gossen; --
Nej, nej, nej, nej, nej!
Din blir jag väl ej,
Nog får jag en ann', sa' flickan.
Och gossen gick sig ut i middagsstund,
Hejfilinkeli!
Så gla' och lusteli'.
Då mötte han den mön i rosendelund:
"Vill du än bli min?" sa' gossen; --
Nej, nej, nej, nej, nej!
Din blir jag väl ej,
Får nog än en ann', sa' flickan.
Och gossen gick sig ut i aftonstund,
Hejfilinkeli!
Så gla' och lusteli'.
Då mötte han den mön i rosendelund:
"Nog kan jag bli din, sa' flickan; --
Nej, nej, nej, nej, nej!
Min blir du väl ej,
Nu har _jag_ en ann', sa' gossen.
Anna.
Hahaha! det var riktigt rätt gjordt åf gossen, kära Anders. Men flickan
bar sej också bra dumt åt, du. På det lilla viset skall det promt inte
gå med mej, inte. Neej, jag ska ha det ungefär så som det står i en ann'
visa om en jungfru, som knep sej inte mer och inte mindre än en
Adelsman, du? Vill du höra den visan, du?
Anders.
Ja, det kunde inte vara så ledsamt.
Anna
(^sjunger^)
Och jungfrun hon gångar åt blomsteräng,
Hon band sig af liljor en krans;
"Ack, vore Herr Gunnar min käraste vän!
Men jag räds, att han är någon ann's."
"Och svara, du ros, nu till mitt behag,
Om kärasten han vill mig ha." --
Då drog hon så varligt de silfverblad,
Och rosen hon svarade ja.
"Så säg mig, du gök der i grönan skog,
Hur långt är tills brud jag skall stå?" --
Ett endaste slag slog göken i skog;
Stor glädje då jungfrun månd' få.
"Och tack, liten fågel i högan träd,
Kom neder, kom neder till mig!
Ej månde du vara för jungfrun rädd,
Hon önskar blott kyssa dig."
Och fram kom den fågel ur fager lund,
Han flög uti kärestans sköt.
Herr Gunnar det var, som der ståndit på lur;
Skön jungfrun i famnen han slöt.
"Och vill du bli min, som det var ditt ord,
Så månde vårt brölopp väl stå." --
Om söndag var lustigt i Gunnars gård,
Till brud tog han jungfru-lill då.
Anders.
Kors, det är änna obegripligt hvad du sjunger vackert, Anna. -- Men, som
sagdt var, akte dej för te flyge för högt. Nock är du den vänste och
fineste jänta i hele Wermeland; men det hjelper inte nu för tiden, om en
vill ha sej en dråpelig fästman. Då får en allt lof vare rik och förnäm,
då. -- Nej tag _mej_, du Anna; aldrig får du nå'n ann', som håller så
grufligt åf dej, det är molsäkert.
Anna.
Hör, Anders, vi ska vara de allrabästa vänner på jorden; men tala aldrig
om giftermål, så framt du vill göra mej någe grand till viljes.
Anders.
Se der kommer husbo'n och matmor. Jag ska be dom hjelpe mej te öfvertale
dej. Än ger jag mej inte för tappt, du må bli ond eller inte.

TREDJE SCENEN.
De förra. JAN och ANNIKA ^komma ut ur stugan^.
Anders.
Hör, fader Jan, har jag inte tjent er nu i sju runda år ärligt och
redligt, så att ni varit nöjd med mej?
Jan.
Jo, det behöfver du foll inte fråge. Du har tjent mej så troget och
beskedligt, att jag inte vet, hur jag ska kunne löne dej nock för allt.
Anders.
Åh, det är inte så svårt för er heller. Om ni mins, så sa' ni i förårs,
då Rik-Ola i Gyllby kom hit och ville städje mej te dräng, att om jag
inte flytta' ifrå er, utan hjelpte er på gammeldagera med torpe, så
skull' jag få Anna te hustru, och ni skull' tale ve Patron på herrgåln,
att jag feck öfverta torpe, när ni inte orka' med te sköte det länger.
Jan.
Ja, det sa' jag och det ska jag hålle ord med ock, om Gud vill.
Anders.
Nu har jag tjent i sju år för Anna, som det står i bibla om den
gudsmannen Jakob, att han tjente i sju år för Rachel, och då tycker jag
just, att jag kan få henne ock. -- (^med nedslagen ton^) Men det värste
är, hon säjer, att hon blankt inte vill ha mej.
Jan.
Käre Anna, jag har allt räknat på, att du och Anders skulle bli ett
hjonelag. Jag är gammel och skröplig och kan inte begäre, att Anders ska
sköte alle torpersysslera för bare dränglöna. Derför vor' det så bra, om
ni gifte er och satte er ner här, så kunde jag och Annika få stanne qvar
när er och slippe gå ifrå torpe. Jag kan inte begripe, hvad du skull' ha
imot Anders; han är ju en så bra och duktig karl, som nånsin kan finnes.
Eller hvad?
Anna.
Jo, gubevars, jag vet inte många, som ä' så bra som han. Men inte kan
jag hjelpa ändå, att jag inte orkar ha tycke för honom.
Jan.
Men du får lof tänke på att bli försörjd, Anna. Du är fattig och har
inte råd att slå ifrå dej ett tåcke tillbud.
Anna.
Kära far, jag ska säja uppriktigt hur det är. Jag ... jag håller åf en
ann'.
Annika.
En ann'? Åh det var för besynnerligt. Jag har allti tyckt, att du varit
så styf och obstinat mot alle manfolka i sockna, som om du skull' ha
satt dej i sinne att aldrig nånsin bli gift. Hvem är det då, som du fått
tycke för, kära barn?
Anna.
Erik i Hult.
Jan.
Han? Rike Stor-Svens son? Jo pytt vackert! Då har du hoppat i galen
tunna, flicka lilla. Honom får du aldrig te man.
Anna.
Men Erik har sagt, att han håller åf mej igen, och att han vill gifta
sej med mej.
Jan.
Ja, det må vare; men far hans går aldrig in på ett tåcke gifte, det är
säkert som amen i körkan.
Anna.
Men Erik står mycke väl hos Patron, och han tänker be honom fälla ett
godt ord för oss hos fader Sven.
Jan.
Jo, jag tycker mej just se hvad det ska hjelpe. Nej, jag känner nock
Stor-Sven, jag. Hvad han en gång fått i skallen, det kan en inte dra ut
med hoftång en gång. Slå du derför den der kärleken ur hågen.
Annika.
Ja, kära Anna, det är mitt råd med. Tag du Anders, det blir det
allrebäste.
Anders.
Ja, gulle söte Anna, gör det. Se på mej! Är det då så rent omöjligt att
hålle åf mej?
Anna
(^ängslig^)
Kära Anders, du gör mej så ondt, så ondt, så ... Om jag sett dej förr än
Erik, då hade jag allt fått tycke för dej, det tror jag säkert. Men nu
är det för sent; jag kan inte, jag kan inte!
Jan
(^uppbrusande^)
Jaså, är det tacken för allt hvad vi gjort dej, Anna? Är det tacken åf
ett barn, att skaffe far och mor bekymmer på gammeldagera? Är det tacken
...
Anders
(^infaller hastigt^)
Nej, fader Jan, nu orkar jag inte höre er länger. Ni får inte lägga
tvångsmål på Anna, när hon inte sjelf vill. Gud fader ska veta, att det
blir fattigt för mej te lefva, när jag inte kan få henne; men blankt
inte vill jag pocka mej te henne ändå.
Anna.
Anders, Anders, jag skäms för mej sjelf, att jag ska vara sådan imot dej
...
Anders.
Tal' inte så, Anna. Vore det nå'n ann', än Erik, som du tyckte om, då
kunde det nock hände, att jag blef rasande; men honom unner jag gerne
allt godt. Gud gifve bare, att det ginge väl för er, kära Anna.
Anna
(^räcker honom handen, rörd^)
Du är den bästa menniska på jorden, Anders. Herre Gud, om jag kunde, om
jag kunde, så ville jag så gerna.
Anders.
Tyst, tyst, kära du; nu ska' vi aldrig tale om den der saken mer. Jag
får foll försöke att berga mej. -- Och inte ska jag öfverge er, husbonde
och matmor, på gammeldagera, utan jag ska sköte torpe åt er så länge ni
lefver; ja, det ska jag! (^han vänder sig bort att dölja sin rörelse^)
Jan.
Gud tröste oss! Du gråter, Anders; du blir aldrig glad mer!
Anders
(^hemtar sig^)
Åh, det är ingenting, käre husbonde, det är ingenting. Nock är jag glad,
ser ni inte det? -- Hejsan! nu får jag lof bort på midsommersvaka och ta
mej en sväng. Här ha vi stått och pratat så länge, att jag kommer för
sent, om jag inte lägger bena på ryggen och ränner iväg, så det vischer
i skogen. Kommer du med, Anna?
Anna.
Jag törs visst inte gå till Hult. Om fader Sven får se mej, så kör han
kanske bort mej.
Anders.
Åh, det är inte farligt. Kom efter du, när det li'r lite länger på;
gubben Nämndeman ska inte ge akt på dej ibland det myckne folke. Då ska'
vi ta en vän-dans med hvarandre, så att skoklackera slår imot tuppen på
majstånga. -- Adjö med er så länge, far och mor! -- "Hejhoppsasa! Lustig
och gla', Munter och hurtig ständigt är jag!"
(^Han springer bort sjungande^)
Annika
(^torkar sig i ögonen^)
Gud signe den redlige gossen! Hans make fins inte på jordkloten.
(^Gå in i stugan^)


III. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(^Scenen densamma som i Första Taflan. En majstång i fonden.
Uppdukade bord både i för- och bakgrunden.^)

FÖRSTA SCENEN.
SVEN och LISA ^komma ur stugan^.
Sven.
Nu ha vi allt i ordning, så att Patron kan få komme med sin främmat, när
han vill. Se, det är ju rektigt präktigt testäldt här på gåln.
Lisa.
Bare inte Erik förstör alltihop för oss, så är det väl. Den pojken har
ett hett och påstridigt hufve, när det sätter åt honom. Vi ha haft hårda
nappatag med honom i dag för det der giftermålets skull.
Sven.
Åh, han måtte foll skäms att sätte sej på tvära i allt herrskapets
närvaro. Hvad skulle Patron annars tänke? Säkert trodde han, att vi ä'
elake mot Erik och tvinger honom te giftermåle, och det vill jag inte
att nå'n ska tro om oss, ser du.
Lisa.
Nånå, allt tör fälle gå bra. Det var i alla fall klokt, att vi hållit
honom så strängt inne se'n i går, så han inte fått träffe den der Anna;
för di kunde nock ha kokat ihop någe otyg och rymt sin väg eller kastat
sej i sjön, så det blitt ett okristligt elände.
Sven.
Jojo, tåcke har jag varit rädd för, jag, och för att Erik inte ska få
råke Anna förr än han är gift karl, har jag sagt honom, att han i måron
dag ska fare bort te gamla mormor i Segersta, som du vet har skrifvit så
mycke och bedt, att han skull' helse på henne.
Lisa.
Kors, det var präktigt påhettadt. När gamla mormora si' får han bli qvar
ända te bröloppe. Du är mej en knif te kunne ställe med sakera.