Wermlänningarne - 4

se, hvar det tar land te slut. Mest frukter jag för Anna ändå, ifall
motigheter skulle komme; hon är så klen och blödig, att hon visst toge
döden på sej.
Anders
(^kommer hastigt ut ur kyrkan^)
Kors i all Herrans namn, Bengt! Nu är det riktigt illa bestäldt --
Bengt.
Hvad står på?
Anders.
Jo, just som jag kom in i körkan, läste Prosten opp lysning förste
gången för Erik i Hult och Britta i Gyllby.
Bengt.
Der ha vi det! Men hörde du rätt bara?
Anders.
Ja, gudnås. -- Anna, den stackars fattiga flickan, stog framme i koret
och visste inte ett grand åf, och då Prosten läste opp namnena, stöp hon
rakt i golfvet. -- Käre Bengt, skynd' dej och hjelp henne ut ur körkan;
jag springer bort te bäcken efter vatten.
(^Anders springer ut. Bengt skyndar till ingången af kyrkan^)

ANDRA SCENEN.
BENGT. Sedan ANDERS. ANNA ^bäres afdånad ut ur kyrkan.^ JAN och
ANNIKA. Landtfolk ^kommer småningom ur kyrkan och samlas omkring
Anna^.
Jan.
Gud nåde mej, arma, fattiga menniska! Hon är visst död! Mitt enda barn,
mitt enda barn!
Bengt.
Ånej, inte är hon död, fader Jan. Trösta er, ni. -- (^Anders kommer^) Se
der är Anders med vatten. Nu kommer hon sej snart igen, ska ni få se.
(^Man baddar Annas tinningar med vatten. Hon börjar röra sig^)
Annika.
Gud vare tack och lof! Hon lefver, hon lefver!
Anna
(^uppvaknande^)
Erik ... Britta ... Nej, jag hörde inte rätt ... Aj, mitt hufvud värker
så ... (^stirrar på de kringstående^) Hörde ni något? -- Hvad vill ni?
Hvar är jag?
Jan.
Anna, vakna opp, kära barn! Känner du inte igen oss? Far och mor och
Anders och alle di andre dine vänner? Se, du är ju ve körkan.
Anna.
Kyrkan? -- Der är presten ... Men han läste inte rätt -- det var
oriktigt namn på _henne_ ... Åh -- hvarför sticker ni mej så i hjertat?
-- Och mitt fattiga hufvud ...
Anders
(^afsides till Bengt^)
Gud hjelpe oss! Jag tror, hon är tokig.
Anna
(^står en stund liksom i djupt eftersinnande; derefter gifver
hon till ett anskri^)
Jo, jag mins ... jag mins tydligt nu ... det var han och hon ... _hon_,
men inte _jag_! -- Gud! kunde han svika mig, och han talte nyss om tro
och kärlek!
(^Hon dignar ned på knä och sänker hufvudet mot bröstet^)
Jan.
Stackars den fattiga flickan! Hon är så vek te sinnes. Detta blir visst
hennes död, om det inte blir nånting ändå värre.
Anna
(^sjunger^)
Godnatt nu, min väna lilja,
Blommande i Nordanskog!
Somna sött och dö, du lilla,
Se'n kärvännen dig bedrog.
Ej allt dig dock förlåter:
I mossan graf du får,
Och när som natten gråter,
Skänks ditt minne ock en tår.
Annika.
Det är slut, slut med all vår glädje! Hör, Jan, hon är från vettet! Hon
är från vettet!
Anders.
Nej, tro inte det, kära mor. Det har allti varet hennes sed te sjunge så
i sorg som i glädje.
Anna
(^reser sig upp och sjunger^)
Lull lull! hur den blomman lyste
Allt om morgon stolt och glad;
Kom så ungersven och kysste
Hennes skära silfverblad. --
Om afton stod hon glömder
Och lutande i mull,
Till sorg och qvida dömder
Allt för sin kärleks skull.
Anders.
All denne jämmern har jag på mitt samvete, jag som dröjde så länge att
gå och tale ve Prosten. Annars hade lysningen inte blitt åf.

TREDJE SCENEN.
De Förre. SVEN, LISA, OLA i Gyllby och mera Landtfolk ^komma ur
kyrkan^.
Anna
(^sjunger^)
Säg, kommer ej fjäriln åter
Till sin allrakäresta ros? --
Se, der fladdrar han så såter ...
Flyg, o flyg ej än din kos! -- --
Förgäfves ber den späda:
Han skyndar till en ann',
Som mer månd' honom gläda,
Så fager och så grann.
(^Hon faller till modrens bröst^)
Jan.
Ja, det är förbi -- förbi! Hon har mist förståndet. -- (^Får se Sven^)
Det är du, som ställt till allt detta; det ska du plikta för ock, din
usling, din ...
(^Han rusar emot Sven^)
Anders
(^vill skilja dem åt^)
Fader Jan, stilla er, för Guds skull, stilla er!
Jan.
Nej, släpp mej, släpp mej, säjer jag; han har förstört mitt enda barn --
han ska få veta, att ...
(^Sliter sig lös från Anders och rusar åter emot Sven. Anders
söker på nytt att skilja dem åt. I detsamma kommer Prosten ut ur
kyrkan.^)

FJERDE SCENEN.
PROSTEN. De Förra.
Hvad är det jag ser och hör? Vill ni störa helgdagens och kyrkans frid?
-- Gamla, grånade gubbar! skall jag nödgas se sådan förargelse af er? --
Du, Sven, har genom ett groft bedrägeri fört mig bakom ljuset i afseende
på din sons giftermål; jag fick nyss veta, hur allt förhåller sig.
Derföre skall också lysningen förklaras ogiltig, och du torde få dyrt
ansvara för ditt svek. Det har du att rätta dig efter, Sven!
Sven
(^spotskt^)
Herr Prosten må fritt ställe till åt mej, hur han vill; men jag befaller
sjelf öfver mitt barn.
(^Han går. Lisa och Ola i Gyllby följa honom^)
Prosten
(^häftigt^)
Hvad? Du sätter dig upp emot mig! -- Sven, stanna! ... (^lugnar sig^)
Dock, det må få vara så länge. -- Hur är det med vår stackars Anna? --
Anna, kära flicka, trösta dig; jag skall ställa allt till rätta igen. --
(^Afsides^) Min Gud, så hon ser förvirrad ut! Jag fruktar det värsta.
Anna
(^sjunger^)
Godnatt då, min bleka lilja,
Vissnande i Nordanskog!
Somna djupt och dö, du lilla;
Du har lefvat nog. --
När se'n med bruden unga
_Han_ vandrar skogens stig,
Skall liten fågel sjunga
En helsning från dig.
(^Hon sjunker vanmäktig i de kringståendes armar. De bära henne
bort.^)


V. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(^Scenen densamma som i Andra Taflan.^)

FÖRSTA SCENEN.
JAN.
(^sitter på en bänk utanför sin stuga, sysselsatt med ett
handarbete. Han sjunger^)
Nu hafver jag tjenat i femti runda år;
Min styrka den är bruten och grånadt är mitt hår.
Så tungt är att lefva.
Mig föddes en dotter så fager och så skön;
Hon varit all min glädje, hon varit all min lön.
Så tungt är att lefva.
Då syntes den Lede, för stor var lyckan min;
Han snärjde så min blomma och störde hennes sinn'.
Så tungt är att lefva.
Välsignad är Herren, som gaf och som tog:
I djupan graf han låter väl gubben snart få ro.
Så tungt är att lefva.

ANDRA SCENEN.
Den Förre. PROSTEN.
Prosten.
God afton, Jan Hansson. Hur är det med dig, stackars gubbe?
Jan.
Gud välsigne vördig Prosten, som gör sej besvär att fare lång väg, för
att se te mej i mitt elände! Gunås, det kan foll inte vara annat än
sorgligt och tungt i all denne olycka, som kommet öfver mej. Men jag ska
foll hoppas, att det blir bätter en gång.
Prosten.
Är din hustru inte frisk ännu?
Jan.
Nej, hon ligger allt illa sjuk än. Stackars Annika, hon tog sej så hårdt
åf Annas olycka, att det är en Guds nåd, om hon nånsin kommer på benen
igen.
Prosten.
Nå, hur befinner sig Anna då? Vill det inte bli bättre med henne?
Jan.
Jo, jag kan foll inte annat säja, än att det är en liten mån bätter, men
mycke är det inte. Som Prosten vet, var hon så sjuk de första åtta
dagerna, att om inte Gud förbarmat sej öfver mej genom vördig Prosten
och den go'a Patron på herrgåln, så hade hon allt dött ifrån mej. Nu är
flickstackarn visst frisk te kroppen igen, och går ute i skogen och
lullar i vallhorne som förr, men med förstånde är det inte riktigt.
Prosten.
På hvad sätt visar sig sinnesoredan hos henne?
Jan.
Jo, hon taler jemt om, att hon ska stå brud med necken eller
strömkarl'n, som hon ock kaller honom, och hvar måron klä'r hon på sej
den vackra hvita klänningen, som hon feck åf Mamsell på herrgåln, och
kammer ner håret och styr ut sej med en krans åf sjögräs och mosse,
eller hvad grönt hon får tag i; se'n går hon opp i skogen, eller ock
ställer hon sej nere ve sjön och sjunger och ropar hele da'n, liksom hon
vänta', att strömkarln skulle komme och hemte henne. Men när det blir
qväll och ingen strömkarl hörs åf, då går hon hem igen och gråter ända
te dess hon somner åf trötthet. Så illa är det, vördig Prost. -- (^Anna
visar sig på kullen^) Men tyst! der kommer hon bort på höjden. Se, käre
herr Prost! Kan jag inte gråta mej te döds, då jag ser mitt barn så
olyckligt!
Prosten.
Vi ska' ställa oss så, att hon inte blir oss varse. Jag vill se och höra
hvad hon tager sig före.

TREDJE SCENEN.
De Förre. ANNA (^i hvit klädning och utslaget hår, samt med en
krans af sjögräs på hufvudet och ett vallhorn i handen. Sjunger,
och blåser i hornet vid slutet af hvarje vers^)
Nu jag sjungit har i dagar,
Nu jag sjungit har i tre;
Men hvad båtar det mig, hur jag klagar?
Vännen vill ej svar mig ge.
Nyss en blomma dog i skogen
Och jag gret vid hennes bår;
Ty den blomman het Anna-lill trogen --
Månn' hon vaknar nästa vår?
Men nu är ej tid att gråta,
Då i dag jag skall stå brud;
Dock hvi dröjer min brudgum, den såta?
Jag står re'n i bröloppsskrud.
Stig då opp utur din bölja
Och gif svar uppå min sång!
Sedan skall jag till altaret följa
Allt ibland sjöjungfrur mång'.
Och när slut är bröloppsfärden,
Till din perlesal vi gå;
Der blir ljufligt att somna från verlden
Uppå dina bolstrar blå.
(^Hon stiger utför kullen^)
Prosten.
Nu kommer hon hit ned; gå in i stugan, Jan, så får jag vara ensam med
henne en stund. (^Jan går.^) -- (^Till Anna, som kommer fram på
scenen.^) Gud signe dig, mitt barn! Känner du igen din gamle vän i dag?
Anna.
Min vän? -- Åh, jag har inte mer än _en_ vän, och han kommer inte,
fastän jag sjunger och ber.
Prosten.
Tänk inte så, Anna. Erik kommer nog tillbaka, och då blir du hans brud.
Anna.
Erik? Hvad är det? -- Erik? (^Hon skrattar sakta^) Inte heter brudgummen
så. Nej, han heter Necken. Visste du inte det, du! (^hon skrattar åter
sakta och börjar sedan gnola och sjunga^)
Prosten.
Har du då alldeles glömt af Erik, kära Anna?
Anna.
Erik? (^hon skakar på hufvudet^) Nej, så står det inte i visorna, det är
säkert. _Necken_ står det. Jag har nog läst'et, jag. (^gnolar och
sjunger igen^)
Prosten
(^afsides^)
Jag blir alldeles rådlös för henne. -- (^högt^) Anna lilla, vill du inte
följa med mig till prostgården och förströ dig några dagar? Vore inte
det roligt, säj?
Anna.
Skulle jag gå bort på sjelfva bröloppsdagen? Tänk, om brudgummen komme
emellertid? Jo, då stode jag der vackert!
Prosten.
Kära Anna, låt bli de der tankarna. Du har ju ingen brudgum; du skall
inte stå brud i dag.
Anna.
Säjer du det? Åh, du vet inte. -- Kom, ska' vi fara ut på sjön och söka
efter honom. Han kan inte dröja längre, då han ser, att jag kommer honom
till mötes. -- Ro mej ut i den der båten, kära du. Du sa' ju, att du var
min vän?
Prosten
(^afsides^)
Jag vill göra henne till viljes. Vänlig behandling och eftergift för
hennes önskningar torde verka gynnsamt på hennes själstillstånd. Kanske
skall jag också finna tillfälle att betaga henne den fixa idé, som
håller hennes förnuft fånget. -- (^högt^) Nå så kom då, mitt barn.
(^De stiga i båten och lägga ut. Anna sjunger sakta på melodien
till ofvanstående visa. Hennes röst höres en stund, sedan
farkosten försvunnit bakom scenen.^)

FJERDE SCENEN.
ERIK ^kommer hastigt ned från kullen. Om en stund inträder^
ANDERS ^från sidan af stugan. Vid slutet af scenen^ PROSTEN och
ANNA.
Erik.
Ändtligen är jag här tillbaka, Gudskelof! -- Men hvar kan Anna vara? Hon
fanns inte på vanligt ställe i skogen. -- (^Anders kommer^) Go' afton,
Anders. Säj mej, hvar är Anna?
Anders.
Så du varet länge borte! Jag har inte väntat lite efter dej, må du tro,
stackars Erik.
Erik
(^studsar^)
_Stackars_ Erik? Har något olyckligt händt?
Anders.
Jag vet inte, om jag törs tale om det för dej ännu. Har du råkat dine
föräldrer?
Erik.
Nej, jag for inte hem först, utan satte hästen och kärran borta i
granngåln och sprang hit för att träffa Anna. -- Mina föräldrar ä' väl
inte här?
Anders.
Jo, di har allt sitt folk med sej och håller på med slåttern nere ve
sjön, här strax bredve.
Erik.
Jag skall genast fara hem, bara jag får råka Anna en enda minut. Vet du
inte, hvar hon är, Anders?
Anders.
Om hon inte är oppe i skogen, så sitter hon foll på någe ställe nere ve
sjön. -- Herre Gud, hur ska jag kunne tale om för dej allt som händt
medan du varet borte!
Erik.
Jo säj, säj, det må vara hvad det vill. Pina mej inte så der!
Anders.
Trösta mej, som ska vare den förste att tale om all jämmern för dej! --
Sönda'n efter se'n du reste, lät far din lyse bort i grann-körkan för
dej och Britta ...
Erik
(^fattar honom hårdt i armen^)
Anders, du ... du säjer inte sant!
Anders.
Jo gunås, det är rena sanningen. Det lystes för dej och Britta, som jag
sagt, och det grep den fattige Anna så hårdt, att hon ble sjuk och var
näre döden, och hon är inte riktigt bra än. Men kanske går det onde
öfver, när hon får se dej.
Erik.
Hvar är hon, hvar är hon, i Herrans namn! -- Och far och mor kunde ha
hjerta att göra mej så illa! -- Talte du inte med Prosten?
Anders.
Förlåt mej, käre Erik, jag kom för sent. Men jag tror inte, att det
hjelpt te någe i alla fall. Prosten förklara' visst genast lysningen för
upphäfven; och det säjes, att far din ska komme illa ut för det han
narrat Prosten; men han vill inte ge med sej ändå, utan krånglar och
vinglar för att få giftermål mellan dej och Britta.
Erik
(^efter en stunds tystnad, liksom för sig sjelf^)
Det är således ingen eftergifvenhet att hoppas. Nå, så är mitt beslut
fattadt! -- Kom, Anders, och hjelp mej att söka upp Anna. _Hon_ eller
ingen skall bli min!
Anders.
Tyst, jag hör henne sjunge. (^Annas röst höres på afstånd^) -- Jo, kom
hit, ska du få se. Der står hon i båten ute på sjön. Hvem är det som ror
henne? -- Kors, det är ju sjelfve Prosten. Är han här?
Erik
(^skyndar ned till stranden och ropar^)
Anna! Anna!
Anders.
Ha' tålamod! Hon är för långt bort, att kunne höre dej än. -- Se, det är
ju en båt till der borte. Ah, det är herrskape på herrgåln, som är ute
och ror, ser jag.
Erik
(^ropar^)
Anna!
Anders.
Nej, käre Erik, gå ifrån strand! Om Anna får se dej, tör hon i glädjen
springe rakt i sjön. Gif dej te tåls. Kom! (^han drager honom från
stranden^)
Erik
(^sjunger^)
Nu har jag ej fader, nu har jag ej mor
Uppå jorden!
De slagit mitt hjerta de djupaste sår;
Thy fjerran jag går
Af landet med Anna min trogen.
Jag aktar ej möda, jag aktar ej nöd
Uppå jorden;
Och brister mig också mitt timliga bröd,
Jag rädes ej död
Tillsammans med Anna min trogen.
(^Han går åter ned till stranden. I detta ögonblick skrider båten
inom scenen. Anna står i midten af densamma och vänder ryggen
åt Erik. Han ropar ännu en gång^)
Anna!
Anna
(^gifver till ett glädjerop^)
Det var _han_!
(^Hon vänder sig hastigt om, och då hon får se Erik, springer hon
med utbredda armar emot honom, faller så öfver bord och
försvinner. Erik störtar sig äfven i vattnet och försvinner.^)
Prosten och Anders.
Hjelp, hjelp! De drunkna! hjelp, hjelp!
(^Anders skyndar ut. Prosten för båten till stranden och springer
i land.^)

FEMTE SCENEN.
PROSTEN. JAN ^rusar ut ur stugan^.
Jan.
Hvem är det som drunknar? -- Gud, jag förstår!
(^Han springer med förtviflade åtbörder ned till stranden, för
att kasta sig i vattnet. Prosten fattar omkring honom och
håller honom tillbaka.^)
Prosten.
Stilla dig, stilla dig, gubbe! Anders sprang efter folk; de stackars
barnen bli väl räddade. Hvad skulle du kunna göra? -- Vill du alldeles
slita sönder mig? -- Kära Jan, stilla dig, stilla dig!
(^De brottas mot hvarandra. Rop och buller bakom scenen.^)

SJETTE SCENEN.
De Förre. SVEN (^störtar in^).
Sven.
Hvad är på färde? Folket springer och ropar: hjelp! hjelp! -- men jag
kan inte få veta hvad som händt.
Jan
(^sliter sig lös från Prosten och rusar emot Sven^)
Ha, se Stor-Sven! Nu är allt riktigt som det ska vara, du! Din son
ligger på sjöbotten likaväl som min doter. Hahaha!
(^Sven dignar ned på bänken vid stugan med händerna för ansigtet.
Jan vill åter springa ned till sjön, men hindras af Prosten.^)

SJUNDE SCENEN.
De Förre. LISA ^skyndar in från ett annat håll^.
Lisa.
I Herrans namn, hvad är det för ett larm här? -- Vördig herr Prost, säj,
säj, har nå'n olycka skett?
Jan.
Se der är Lisa med! Ha! -- Annika ligger för döden, hon, men du lefver
och mår väl. -- Hörde du inte, att Erik din ligger på sjöbotten? -- Hå,
det är lustigt! Dansa nu på bröloppet, mor Lisa!
(^Han dignar maktlös neder.^)
Lisa.
Det är Guds straff öfver oss, Sven!
(^Hon sjunker på knä bredvid Sven. Rop bakom scenen. Paus.^)
Prosten.
Ja, det är Guds straff öfver er alla för er långa osämja. Finner ni det
icke ännu vara tid till försoning?
Sven
(^reser sig upp^)
Herr Prost, bed godt för mej, syndiga menniska; jag är skuld till
barnens död. -- Förlåt mej, Jan, och var min vän!
(^Ånyo buller bakom scenen.^)

ÅTTONDE SCENEN.
De Förre. BRUKSPATRONEN ^kommer hastigt in^.
Brukspatronen.
Gud vare lof! Erik och Anna äro vid lif -- de äro räddade!
(^Jan och Lisa springa upp.^)
Alla.
Gud vare lof!
Sven.
Jan, låt oss nu inte skämma bort glädjen med att längre vara ovänner; se
här är min hand, gamle granne!
Jan
(^dröjande^)
Det är lätt för er, Sven, att tala om glädje: ni har ingenting förlorat;
(^med bruten röst^) men _mitt_ barn är från förståndet ...

NIONDE SCENEN.
De Förre. ANDERS ^instörtar^.
Anders.
Hejsan! glädjen står opp i taket, käre fader Jan! Anna är klok, ni; när
hon vakna' te lifs och feck se Erik bredve sej, så kom förståndet igen,
ni!
Jan
(^räcker Sven och Lisa handen^)
Låt oss bli vänner! Gud välsigne er!
Lisa.
Erik och Anna ska' få hvarandra.
Sven.
Ja, i Guds namn!
Anders.
Åh, nu ska mor Annika bli frisk igen!
Brukspatronen.
Om några veckor firar jag bröloppet!


VI. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(^Utanför Brukspatronens hus.^)

FÖRSTA SCENEN.
EN BETJENT (^i livré^) och PER ^komma ut ur huset med vinbuteljer
och glas^.
Betjenten.
Tack ska han ha, Per; det är hederligt af honom, att han hjelper mej. Vi
ska sätta dricksvarorna på det här bordet. -- Se så ja, nu kan han ju gå
tillbaka i matsaln till det andra folket och få sej mer till bästa.
Per.
Nej tack, jag har redan ätet mitt lystmäte. Patron har inte låtet nå'n
sitte overksam ve matfata, det är säkert.
Betjenten.
Nenej, Brukspatron är ingen smulgråt, och i dag är han dessutom vid så
godt humör, att jag inte sett honom sådan efter se'n nådig frun dog.
Per.
Han håller mycke åf Erik och Anna och gläder sej öfver deras lycka, ser
betjenten.
Betjenten.
Det var nu för väl, att Brukspatron råkade vara ute på sjön, när de
föllo i vattnet.
Per.
Ja, had' inte han varet så näre och hjelpt opp dom, så låge di allt ve
dette lage på sjöbotten. Erik kan visst simme e smule, men klä'ra drog
ner'n, när han skull' hjelpe Anna.
Betjenten.
Men sej, hur blef hon så hastigt klok igen?
Per.
Ja, det är mycke konstigt. Ho vet inte åf, att ho varet vilse i hufve
och mins ingenting alltse'n händelsen i körkan. När ho feck se Erik, var
det blankt som det skull' ha knäppt i skallen på'na och som ho skull' ha
vaknat opp ur en dröm, sa' ho.
Betjenten.
Hon måtte vara mycket vek och blödig till sinnes, Anna?
Per.
Jojo men, ho feck inte från barndomen vänje sej ve starke och bonnske
saker, ser betjenten.
Betjenten.
Hjelp mej, han, att ställa rätt de här stolarna; jag hör folket komma.

ANDRA SCENEN.
De Förre. BRUKSPATRONEN och alla de öfriga personerna i stycket
(^utom Ola i Gyllby och Britta^). Bondfolk.
Brukspatronen
(^i det han kommer ut ur huset^)
Intet att tacka för, go' vänner. Tack, tack! Ni har väl försett er på
bästa vis allihop, vill jag tro. -- Tack, tack! -- Kom nu ut på gården,
så ska' vi dansa och hålla oss lustiga. -- Der på bordet har ni
dricksvaror att muntra er med. Spara inte; det finns mer i källarn. --
Kom, kära Erik och Anna; ni skall sitta bredvid mig i högsätet.
Prostafar, sitt här du också. (^De sätta sig i en soffa åt fonden
till.^) Det var mig en riktig glädje, att jag en gång fick fira ert
brölopp, Erik och Anna; jag anser er nära på såsom mina fosterbarn.
Prosten.
Gud ske lof, att saken fick en sådan utgång, och att jag kunde nedtysta
hela ledsamheten med den andra lysningen.
Erik och Anna.
Ja, Gud ska löna herr Patron och Prosten för all godhet.
Nils Jonsson
(^kommer fram ur hopen, något "kladdig"^)
Bli inte otålig på gamle Löper-Nisse, herr Patron, fast jag är lite
munter och storlåtig åf mej. Jag får lof ta Patron i hand och tacke för
den dråplige välfägnan.
Brukspatronen.
Tack, tack, fader Nils. Var ni alldeles som ni behagar i afton. Jag vill
se alla glada och otvungna.
Nils.
Jag har stått fadder åt den här lelle fleckstumpen, (^pekar på Anna^)
vet Patron, och jag vill gråte åf glädje, när jag ser att ho växt opp
och blitt vän i syna och är så löcklig. (^torkar sig i ögonen^) Ja, Gud
signe er, Erik och Anna och Sven och Lisa och Jan och Annika och Anders
och Per och Stina och Bengt på Åsen och allihop! Huj, jag är så gla',
att jag vill ta er i famn, hele högen. Tralala! (^han går omkring och
tar alla i hand och trallar och hoppar^)
Brukspatronen.
Jag har inte sett till er hemma på länge och väl, fader Nisse; har ni
varit ute på vandring?
Nils.
Vesst tusan har jag varet på vandring, herr Patron. Jag heter inte
Löpare-Nisse för ro skull heller! Den dag, då Nisse slår sej te hvile,
då är hele karln te salu för en bankovitten!
Prosten.
Jojo, ni har alltid varit kry och flink, Nils Jonsson, och lär ha
vandrat kring många länder. Hvarifrån kommer ni sednast?