Wermlänningarne - 5

Nils.
Rake vägen frå Stockholm, herr Prost. (^vänder sig till bondfolket^) Jag
kan helse er så grufligt möcke frå Kongl. Maj:t och Kronan allihop.
Wilhelm.
Ni har väl varit på arbete der oppe i verlden, kan jag förstå?
Nils.
Jaja men. Jag feck bref frå Krona i våras, att jag skull' bus bas gi mej
iväg te Stockholm och bygge opp ett hus åt'na.
Sven.
Det håller jag inte olikt. Ni är händig i mycke, ni. Hvad var det för
ett hus ni byggde der oppe?
Nils.
Åh, det var ett satans konstigt namn på't. Di kalla't för
Naschenal-Mosea.
Lisa.
Byggde ni opp'et ensam?
Nils.
Vesst fan! Det kasta' jag opp på ett par vecker. Det va e smal sak för
mej.
Jan.
Det är foll allt möcke rare saker te se på i Stockholm? Såg ni den der
Krigs-Koleja, som di kaller?
Nils.
Ja gubevars, den mått' jag foll se. Den var jag ihop med alle dager.
Jan.
Kors, käre ni, hur ser ho ut?
Nils.
Å, det är e stor, tjock maduse, det. -- Men, vördig Prost, har det inte
kommet någe bref te Prosten för mi räkning, medan jag varet borte?
Prosten.
Nej. Väntar ni bref, fader Nils?
Nils.
Åja, det lär foll vare fråge om, att Kongen i England vill ha mej te
sej, för te spränge ett berg åt'en.
Bengt.
Kors för saten, månn' det? Jojo, ni har varet ute i verla på
bergsprängning förr, ni.
Nils.
Jajamen, det slår inte felt det, go' vänner. Det va på den tia, då
Napolian Dundrapart lefde och regera'.
Brukspatronen.
Tala om, hur det gick till, fader Nils. Jag har inte hört det.
Nils.
Jo, det va på det vise, herr Patron, att Dundrapart höll på och kriga'
långt sö'r i Europia, och då kom han te ett högt berg, som låg i vägen
för'n. Nu va Dundrapart en tåcken karl, se, som va envis som en gris ve
a grinn, se, och han feck i sin skalle, att han skull' gå tvärt igömmen
det der berge med hele krigs-armeja, i ställe för te gå rundt ikring'et.
Men det värste va, hur han skull' få sej nå'n rektig karl, som kund'
bryte och bräcke väg igömmen berge.
Per.
Jojo, det kan en nock förstå. Der sö'r i verla ä' fälle bare stackere te
folk, som intnå orker.
Nils.
Ja, va det värdt te tänke på att få stenbrytere der nere? Nej, pina dö!
Men Dundrapart, som vesste allting och kände hele verla, han had' allt
hört ock, att det skull' finnes ett folkslag, som hette Fryksdalinger,
som va' di grofveste karler te bräcke i berga. Derför satt' han sej
strax ner och skref ett plakat te Länsman vår i affärden.
Stina.
Men, käre far, kund' Dundrapart skrifve det Fryksdaliske språke?
Nils.
Usch ja! Han kund' allting och kund' nock det med. Men brefve va
skrefvet på Spanske lell, och det lär foll allt vare det varste språk på
jordkloten, för Länsman kund' med nöd läse't.
Lotta.
Nå, hur gick det vidare, fader Nils?
Nils.
Jo, Mamsell, när det der brefve kom fram hit, så lystes det strax på
sockenstämme, och allt manfolke i församlinga kom te körka. Ni må tro,
go' vänner, att vi ble storögde allihop, när di kom släpandes med
Dundraparts bref; för det va så stort, se, att fyre stöcken grofve
dränger hade full börde åf'et, och bokstäfvera i'et va' så höge, att en
kund' ha behöft steger te klifve opp på, när en skull' läse dom.
Bengt.
Nu ljuger Löper-Nisse, så det svi'r i väggera.
Nils.
Ljuger jag? -- Gör jag det, herr Patron?
Brukspatronen.
Nej bevars. Fortfar ni!
Nils.
Jo, när nu Kummissarien läste opp Dundraparts begäran, så teg hele
församlinga som mur'n, och båd' gamle och unge skaka' på hufve. Då
tänkt' jag som så: "det vor' fälle ock saten så förargligt för karln, om
han skull' stå änna te dommedag ve det der berge och inte slippe
igömmen'et"; så jag klef fram te Kummissarien och bocka' mej och sa':
"det må gå hur tusan smotter djefler det vill -- sa' jag -- men jag gir
mej allt iväg och hjelper Dundrapart te rätta" -- sa' jag.
Lisa.
Kors, det va då för väl för den stackers Dundrapart, käre Nisse.
Nils.
Jojomen. Länsman ble allt så gla' ock, för han vesste nock, att jag var
så go' ensam som hele församlinga tehopers, och han skref en breflapp
med mej te Dundrapart, och jag tog matsäcken på ryggen och gaf mej iväg
åt Europia på fläcken.
Annika.
Det var foll en ohyggligt lång väg ni hade te gå?
Nils.
Jojo, ni säjer någe, mor. Först barkera' jag ve Wenern och sejla'
sextanhundra mil änna bort te Svarthafve i Lappland, och se'n så
marschera' jag femtantusen mil in i Syro land.
Sven
(^slår sig på låren^)
Det va blanke fan!
Nils.
Usch ja, go' vänner, jag kom så langt sö'r i verla te slut, att himmeln
hvälfd' sej så lågt ner åt backen, så jag inte kund' gå rak en gång,
utan feck huke mej ner, och jag förstog intnå utåf språkena, anne än att
tuppera gol och hunnera skällde bort i gålera. Det förstog jag.
Brukspatronen.
Hahahaha! Ni är en lustig karl, fader Nisse.
Nils.
Jaja, men dette är rykande dagsens sanning, må vete. -- Ändtligen, när
jag mascherat i ett och ett halft år, hann jag fram dit, der Dundrapart
va. Och när jag kom dammandes med matsäcken på ryggen och yxa på armen,
så stog hele krigsarmeja oppställd som ljus, för te ta imot mej, och
Dundrapart sjelf stog oppsträckt framför frunten. Men, uschiamej, tåcken
karl det va' go' vänner!
Flera af Bondfolket.
Åh, hur såg han ut, käre ni?
Nils.
Jo, maken har jag aldri i min lefnad sett. Det va ett rent rödt helvet
te karl; han va så grof och stor och lång, så jag höll på te bryte
nackbena åf mej, när jag skull' titte opp i syna på'n. Och fullt e half
aln bre' va han mellan ögena. Och när han talte te mej, va det precis
ackerat som åska had' börjat gå.
Per.
Nej, men se nu ljuger ni lell, om ni aldri gjort'et förr.
Nils.
Ah, tig du! -- Ljuger jag, herr Patron?
Brukspatronen.
Nej, nej, jag har ju sagt en gång, att Nils Jonsson aldrig ljuger.
Nils.
Hör du der, Stallpelle! Hvad Patron säjer, det är tvärsäkert.
Brukspatronen.
Nå fortfar nu! Hvad sa' Dundrapart till er?
Nils.
Jo: "Go' dagen, min gosse," sa'n, "är du Nils Jonsson från Fryksdalen?"
sa'n. -- Jo, så står det te, nådig herr Dundrapart, sa' jag. -- "Det är
bra, min gosse", sa'n, "tag nu ett jernspett och följ med mej te berget,
så får jag se, om du kan bryta väg åt mej," sa'n. -- Och så geck vi bort
te berge och jag börja' bryte och han stog och såg på. Och jag bröt och
bräckte, så stenflisera och gnistera flög som en myggdans kring
ör-röttera på'n, och det ble väg åf i rödaste rappe. Då slog Dundrapart
mej i hand och sa': "I många länder hafver jag varit -- sa'n -- och
många folkslag hafver jag haft i min tjenst -- sa'n -- och många saker
hafver jag läsit och hört talas om -- sa'n -- men så djefvel ock innerli
stup anfäkta mej -- sa'n -- maken te Fryksdalingarna hafver jag aldrig
skådat" -- sa'n. Och se'n geck han bort te ett skåp och tog fram smör
och brö' och ost och bränvin, och bredde på e smörgås och slog i en sup
åt mej, och jag söp och åt och mådde väl i månge dar, och feck hederlig
betalning te på köpe.
Brukspatronen
(^stiger upp och går till dryckesbordet^)
Ett glas för den gamle token Nisse, go' vänner!
Alla
(^klinga och dricka^)
Hurra för Nisse!
Nils
(^gråter^)
Tack, tack, tack! Det här glömmer jag aldri. -- Tack, käre Patron, för
tåcken storfägnad!
Brukspatronen.
Tack sjelf, fader Nils, för det ni håller målron vid makt. Drick, drick
nu, och sjung sedan någon visa för oss.
Nils
(^sedan han druckit^)
Sjonge e vise? -- Ja, det ska jag göre. (^han gör några falska drillar^)
Nej, gunås, strupen är gammel och igengrodd på mej nu; det vill inte gå.
Förr kund' jag sjonge lell, så det hördes öfver land och rike.
Lisa.
Erik har en dråplig röst, som Patron vet, han kan fälle sjunge en stump
för oss.
Sven.
Jamen, gör det, Erik. Nu mer lär du foll inte sjunge någre sorgfällige
viser, gosse, och då är det roligt te höre dej. Dra på med den der visa
om Wermland, som du har gjort.
Erik
(^sjunger^)
I Wermland är lustigt att lefva och bo;
Det landet jag prisar så gerna.
Der klappar det hjertan, med heder och tro
Så fasta som bergenas kärna.
Och hvar och en _Svensk_ uti Sveriges land,
Som kommer att gästa vid Klarelfvens strand,
Han finner blott bröder och systrar.
Alla.
Och hvar och en Svensk m. m.
Nils.
Det låter bra. Hurra för alle redlige Svenske pojker och jänter!
(^Alla hurra och dricka.^)
Erik
(^sjunger^)
I Wermland -- ja der vill jag bygga och bo,
Med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
Och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljufliga sång --
Vid den vill jag somna så stilla en gång,
Och hvila i Wermländska jorden.
Alla.
Och forsarna sjunga m. m.
Nils.
Hejsan! Nock ett glas! Hurra för Wermland!
(^Alla hurra och dricka.^)
Jan.
Nu är det Annas tur te sjunge en bit. Eller hvad, herr Patron?
Brukspatronen.
Jo, var så snäll och gör det, lilla Anna. Du kan, det vet jag.
Anna
(^sjunger^)
Och när jag var en liten flicka,
Så drömde jag, att jag var stor
Och fick till man en ståtlig gosse --
Han het _Herr Gunnar_ ... joho, jag tror.
Och när jag se'n blef stora flickan,
Så vardt förvisst den drömmen sann:
Jag fick till man en ståtlig gosse,
Men _Erik Svensson_ -- så heter han.
(^Hon omfamnar Erik.^)
Nils
(^gör ett glädjeskutt^)
Hihi! hvad här är roligt. Jag kunde vränge ut och in på mej åf lutter
fröjd!
Brukspatronen.
Nå, så låt oss få en Wermlandsdans då, fader Nils.
Nils.
Det va inte ett dumt ord det, fader Patron! Hvar har jag mej e jänte,
som inte är tong i bakbena? (^han gör några klumpiga kaprioler.^)
Bengt
(^gapskrattar^)
Håhåhå! Nej, bju' aldri te, fader Nisse. Der kommer ni på kneken.
Nils
(^suckar tungt^)
Åhå, jag står gråtfärdig, käre Patron. Att en ska bli gammel och stel,
det kan gräme en in i hjertrota. -- Ja, Bengt har rätt: jag kommer ta
mej fan på kneken med Jöshärskasta nu mer. Annet va det i fordna dar, då
jag dansa' polske för salig Dundrapart.
Brukspatronen.
Såå, dansade ni för honom?
Nils.
Usch ja, Patron. Jag gjorde kast, så bena stog i himmels sky. Och
Dundrapart ble så förundrad och gla åt'et, att han sprätta' i fingrera
och böla' som en tjur. -- Men nu är det slut med tåcken lek. -- Dans' du
i ställe, Bengt på Åsen.
Brukspatronen.
Ja, Bengt, vi ha en Jössehäradspolska att fordra af dig se'n sist på
midsommarsvaken. Tag Bolla i Torpet med dig, så vet jag, att dansen går.
Bengt
(^slår i händerna^)
Hoppsan! Gi' rum, bönner, så ska ni få se på pappa för pojkera!
(^Jössehäradspolskan.^)
Brukspatronen.
Nu ha vi sjungit och dansat och skålat, go' vänner; men den förnämsta
skålen har jag med flit gömt till sist. Ta'n edra glas, alla!
(^Sång^)
Nu skål för Erik och skål för Anna,
Till sista tår i vår kanna!
Och måtte himlen dem båda skänka
Den bästa lott, man kan tänka:
Ett trefligt bo --
Prosten.
Och fred och ro --
Wilhelm.
Och goda vänner --
Lotta.
Och dagligt bröd --
Sven.
Och friska tänder,
Lisa.
Att tugga't med;
Jan.
Och mycke pengar --
Annika.
Och lite mehn --
Per.
Och raska drängar --
Stina.
Och pigor se'n!
Anders.
Och kål i täppan --
Bengt.
Och korn i skäppan --
Hinrik.
Och mäld i qvarn --
Nils.
Och tjuge barn!
(^med långt uthållen ton^)
Alla.
Ja, er vi önska de bästa öden
Allt in till blekaste döden!
(^De dansa i ring omkring Erik och Anna; bilda sedan en kedja,
hvarmed de omslingra dem; och då de sålunda kommit tillsammans
i en tätt sluten krets, med Erik och Anna i midten, upplyfta
de dem öfver hopen.^)
Brukspatronen.
Hurra för Erik och Anna!
Alla.
Hurra! hurra! hurra!