Vildhjärnor: Amerikahistorier - 1

_SIGGE STRÖMBERG_
VILDHJÄRNOR


Af _Sigge Strömberg_ har förut utkommit:
_PRÄRIELIF_
Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern.
2:dra upplagan -- 9:de tusendet
_Pris 1 krona i alla boklådor._


VILDHJÄRNOR
AMERIKAHISTORIER
AF
_SIGGE STRÖMBERG_
[Illustration]
Göteborg 1910
Åhlén & Åkerlands Förlag
SJETTE TUSENDET
Pappersleverantör:
GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA
GÖTEBORG 1910
ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.


Minnie från Montana.

Nummer B 2 var kanske inte den största ranchen i distriktet, men den var,
trots sitt namn, A 1[1]. Den hade ett boskapsbestånd af flera tusen djur
och två niggers, af hvilka den ene var mulatt, och femton cowboys ägnade
sina bästa år åt att hålla reda på nämda boskap. Häri ingick gifvetvis
skyldigheten att se till, att så många som möjligt af grannranchernas
omärkta ungboskap vid tiden för boskapsmärkningen råkade blandas med
ranch B 2:s.
I likhet med de flesta andra af sitt slag hade Jack Morrisons cowboys
muskler af stål, men hjärtan af ett material som liknade vax, och
fjorton af dem voro präriepojkar och gentlemän. Den femtonde var däremot
irländare.
Irländare, dutchmen och dagoes[2] stå inte vidare högt i kurs ute på
prärien, men de två förstnämda slagen räknas dock, åtminstone af de
mera vidsynta och fördomsfria elementen, som hvita män, hvilka man kan
supa, slåss och idka annat vänskapligt umgänge med utan att förlora sitt
människovärde. Ja, det finns till och med en och annan, som behandlar
dagoes som om de hade hvit hudfärg, ehuru man ju inte gärna skakar hand
med dem när någon ser det.
Irländaren Pat Murphy umgicks således på fullt kamratlig fot med de andra
pojkarna, och om han inte var särdeles populär, så berodde detta snarare
på personen än på nationaliteten.
Pat var nämligen inte mors bästa barn. I annat fall skulle hans syskon
inte ha varit vidare eftersträfvansvärda. Småaktig och mån om sig själf
var han, och grälsjuk hade han varit, men hade i det fallet undergått
en betydande förändring. Han hade nämligen märkt, att den som på denna
punkt af jordklotet lider af grälsjuka, har alla utsikter att få den rena
prärieluften insläppt i de ädlare delarna.
Pojkarna därute äro rätt goda människokännare, och bilda sig ofta
instinktivt åsikter om en persons karaktär, som sedan visat sig vara
korrekta. Om Pat sades ganska allmänt att han var lömsk och bakslug,
men detta hade på intet sätt bevisats, och inverkade icke på pojkarnas
uppförande mot honom, ty ute i västern dömer man ingen ohörd. Ja, man
hänger sällan ens en neger, utan ganska bestämda misstankar om, att han
måhända gjort något ondt.
De enda som bestämt undanbådo sig äran att räknas bland Pats intimare
vänner voro Fighting Fred och Skallerorms-Bob. Dessa två afvaktade i
stället med intresse den dag, då skarpskjutningen skulle taga sin början.
Utom dessa femton cowboys fanns å ranchen ännu en, men han räknades inte,
ty han var bara pojken. Visserligen hade ett par år förflutit sedan
han passerade myndighetsåldern och en hel del af de andra voro inte
äldre, men han var en »tenderfoot», nykomling, ännu inte på långt när
durkdrifven prärieman och därför trots allt »bara pojken».
Men att det fanns godt gry i honom, så »tenderfoot» han var, erkändes
villigt. När han nyss kommit dit ut, blef han, som alla andra
nykomlingar, lurad upp på en äkta ettersatan till häst, en »buckjumper»
af renaste vatten.
Det var en svår stund för Tom -- eller Tenderfoot Tom som han kallades
-- när han på detta omilda sätt fick sin första inblick i prärielifvets
besvärligheter. Men han gaf sig inte.
Har ni någonsin suttit i sadeln på en broncho, som är intresserad af
buckjumping? Det är vid sådana tillfällen man ångrar att man inte var
snällare när man var liten, och besluter att bli officersaspirant i
Frälsningsarmén, om man kommer ned med lifvet.
Man kommer ned! Hastigare än man anat, och oftast med lifvet. Men skulle
man tilläfventyrs äfven ha sansen i behåll, måste man genast upp i sadeln
igen, och försöka se ut som om man hade roligt.
Gör man inte detta, stämplas man som feg, och har för tid och evighet
förstört sitt anseende i den orten, för att inte tala om att man blir
driftkuku för alla distriktets innevånare, samt deras anhöriga och vänner.
Till och med de små, oskyldiga barnen, -- en f. ö. i dessa trakter
ytterst sparsamt förekommande företeelse -- som man eventuellt kan möta
när man rider in till staden för att ombesörja krogbesök och andra
viktiga affärer, ha fula ord på tungan och alla fingrarna vid näsan, när
deras vackra blå ögon skåda den olycklige främlingen.
Men Tenderfoot Tom klarade af mandomsprofvet med en hög grad af elegans
och säkerhet. Tre gånger gick han, på grund af bronchons åtgöranden, till
hvila i präriens långa gräs, medan alla stjärnhimmelns konstellationer
passerade förbi hans ögon, men han klef käckt upp igen, och hade nog
fortsatt med det tills han brutit nacken eller bronchon trampat ut hans
hjärna, om inte pojkarna, efter tredje afsittningen, tyckt att det kunde
vara nog, betygat honom sitt gillande och uppmuntrat honom med beröm och
spritdrycker.
Sedan den dagen var Tenderfoot Tom accepterad som vän och kamrat till de
fjorton präriepojkarne och gentlemännen, och ju bättre de lärde känna
honom, desto mera uppskattade de honom, fastän han ibland uppträdde rent
af obehagligt bildadt.
Ty Tom var »bättre folks barn» och kom ända från New York, där han
haft något innesittarjobb, som folk har där borta i Östern. Han hade
genomgått ett college och talade latin som en erkeängel. Så påstod
åtminstone Revolver-Dick, som varit med en geolog, som undersökt trakten,
på en tre veckors expedition, och därunder lyckats skaffa sig ett
oerhördt kunskapsförråd.
Den ende, som inte kunde draga jämnt med Tenderfoot Tom, var Pat Murphy.
Pat, som varit på prärien i många år, ansåg sig nämligen ha rätt att
spela öfversittare gentemot en nykomling, och af denna förmenta rättighet
använde han sig till en början gärna.
Tom, för sin del, tyckte inte om oenighet och brydde sig därför inte
vidare om irländaren i tanke att han så småningom skulle ändra sitt
uppförande. Men Pat blef endast värre.
En gång tog det dock slut. Det var en lördagseftermiddag, när Tenderfoot
Tom och Fighting Fred stodo vid baren i en af stadens salooner,
sysselsatta med smakprof af en ny whiskysort.
Då kom Pat in, gick fram till baren och beställde en drink.
»Nykomlingen betalar!» skrek han när bartendern begärde likvid, och
skrattande kastade Tom ett par nickelslantar på disken.
»Är du pank, Pat,» sade han, »så kan jag lägga ut för dig.»
Men Pat vände sig till de öfriga gästerna och yttrade att nykomlingen
inte vågade annat än lyda och betala.
Om Pat anat hur stort inflytande på hans hälsotillstånd och renommé de
orden skulle ha, så hade de säkert aldrig blifvit yttrade, men framtiden
ligger ju förborgad för oss dödliga.
Tom insåg, att förolämpningen inte kunde få passera oanmärkt och gick
därför helt lugnt fram till irländaren och inviterade honom att stiga ut
på bakgården.
Något sådant hade Pat inte väntat, men det gick inte an att neka, och ett
par minuter senare stego en förvånad irländare, en beslutsam nykomling
och en lifligt intresserad åskådareskara ut på bakgården.
Menigheten bildade ring och en af gossarna åtog sig att vara referee, ty
fullt sportmässigt skulle det gå till.
I brist på gong-gong klappade refereen i händerna, och folknöjet tog sin
början. Det hölls vad för och emot, och den allmänna tacksamheten mot de
bägge ynglingar, som arrangerat den angenäma förströelsen, var mycket
stor.
Redan i första omgången hade Pats, redan förut ganska omtvistade, skönhet
hunnit blifva betydligt reducerad. Det är ovisst, om hans mamma velat
kännas vid honom om hon haft tillfälle att säga sin mening, ty tandsättet
var inte fullt så komplett, som tre minuter förut, näsan var tillplattad
och blödde, och omkring ena ögat syntes ett rödt parti, hvilket inom kort
kunde väntas antaga en vacker blå färg.
Sport idkas nämligen som något mera än ordinarie studium vid Förenta
Staternas universitet, och Tom hade under sin studietid varit rätt
framstående inom denna fakultet.
På grund af god skolunderbyggnad i detta fall lyckades han bespara
refereen besväret att ropa »time» efter andra omgången, ty knappast hade
de mötts igen, förrän irländaren träffades af en »left swing» på högra
sidan af underkäken, och de, som hållit på Tom, kunde börja inkassera
sina vinster, medan refereen sökte väcka lif i Pat genom ett ämbar kallt
vatten.
Detta lilla intermezzo bidrog inte i någon större mån till att åstadkomma
ett bättre förhållande mellan Pat och Tom.
Pat tycktes till och med känna sig stucken på grund af den behandling han
varit utsatt för, men han lät aldrig, genom ord eller gärning, förstå att
han ens mindes saken.
Sina öfversittaremanér hade han dock lagt bort. Han kanske ansåg att hans
kroppskonstitution icke var sådan, att de riktigt lämpade sig.
* * * * *
Lifvet på en ranch är fritt och härligt -- men hårdt. För en person, som
är frisk och af naturen kraftig och som noggrannt undviker att ställa sig
framför laddade skjutvapen, är det mycket hälsosamt, men är man svag,
oerfaren nog att neka när man blir anmodad att skåla eller på annat sätt
sjuklig, bör man hälst välja sin vistelseort i ett annat klimat.
Prärielifvet gör en stark karl till en jätte, en svag samlas till sina
fäder, om han inte är förståndig nog att i tid dra sig tillbaka.
Tom mådde utmärkt, trifdes godt, fick många vänner och förkofrade sig
allt mera i konsten att rida en buckjumper, snara en tjur, skjuta träff
på en uppkastad slant och dylikt. Allt saker som en prärieman bör kunna.
Och så gingo två månader den ena den andra lik med hvardagarna på
hästryggen och lördagskvällarna i staden, där man spelade kort, dansade
eller drack whisky.
Men en dag kom ett nytt intresse. Det vände upp och ned på hela ranchen,
satte pojkarna till att använda sina andra skjortor och bästa stöflar
midt i rama hvardagslaget, och kom dem att öfverhufvud taget bli måna om
sitt utseende och uppförande.
Det är ju då inte svårt att förstå af hvilket slag det där intresset var.
En tös, naturligtvis.
Saken var den, att Jack Morrison helt plötsligt fick för sig, att ett
kvinnligt väsen borde finnas i hans hus. Det fanns ju alltid den utvägen,
att han kunde gifta sig, men det var inte i Morrisons smak. Giftermål är
ju både dyrt och obekvämt, -- lagen lägger äfven i Syd Dakota något litet
hinder i vägen för ombyte, -- och kan under alla omständigheter ha lika
farliga som vidtomfattande konsekvenser.
Han afstod därför från att »fånga lyckan», som det heter i missromanerna,
och skref i stället till sin bror, som var ranchman i Montana och bad
att få låna hans yngsta dotter, miss Minnie.
Pojkarna hade inte den minsta aning om allt detta, och när Minnie en
vacker dag kom, slog hon ned som en blixt från klar himmel.
Hon var en äkta prärietös, född och uppfostrad midt i boskapslandet.
Rida, skjuta och kasta lasso kunde hon lika bra som någon af pojkarna,
och i uppträdandet var hon frisk, hurtig och kamratlig, precis sådan som
pojkarna ville ha henne.
Men hon var nästan för vacker att bli släppt så där oförberedt öfver dem.
Klassiska voro hennes drag ju inte precis, men det hvarken fordrades
eller önskades. Den klassiska skönheten passar mera i möblerade rum med
Steinwayflygel och brysselmattor än på hästryggen i västra Syd Dakota.
Det kolsvarta, lockiga håret hängde fritt öfver axlarna och stod som en
sky under den grå cowboyhattens breda brätten.
Och ögonen! Amerikanska flickor ha ofta stora, gråblå ögon, hvars
outgrundliga djup och drömmande uttryck föga passa samman med det
nervösa, jäktande lifvet i dollarns land.
Men de prärieflickor, som af en nådig försyn blifvit begåfvade med sådana
ögon, ha också däri något af viddernas fria öppenhet och af präriens blå
nätters sällsamma mystik. Det är inte godt för en mans sinnesfrid att se
för djupt i sådana ögon. De kunna också blänka kallt som stål ibland.
Pojkarna beundrade allesamman Minnie så som män, vana vid hufvudsakligt
manligt sällskap beundra den enda kvinna som finns bland dem. Men
knappast fanns det väl någon bland dem som gick och blef sentimental för
hennes skull, ty hennes pappas högar af dollars voro stora, och pojkarnes
väl små.
De tänkte i stället på Minnie som en katolik på madonnan. Som något högt
och vackert, som man borde ta all hänsyn till -- och hade all orsak att
vara god vän med.
Men Tenderfoot Tom var ännu för grön för att veta sin plats enligt
prärieetikett, och kanske äfven hans uppfostran hade del i, att han kunde
tala med Minnie utan att bli tafatt som de andra pojkarna.
Och han talade också med henne. Så snart han hade tillfälle att försumma
sitt arbete för att ägna tid åt henne, så grep han det lika säkert som
att det alltid fanns en plunta i Whisky-Petes bakficka. Pojkarna gillade
inte riktigt det där, men de sade ingenting. Det är inte brukligt där ute
att lägga sig i andras affärer. I synnerhet om den andre skjuter bra.
När Murphy fick klart för sig att Tom på allvar »slog för» Minnie,
började äfven han kråma sig för henne. Dels för nöjet att få vara i
opposition mot Tom, dels för att om möjligt kunna slå honom ur brädet.
Minnie tycktes inte föredraga någon af dem framför de andra pojkarna,
fastän hon visserligen ofta var i samtal med Tom. Men det var han, som
ställde om det. Murphy behandlades precis som om han alls inte visat
något intresse för henne.
Att fienden Tom hade, om än obetydligt, flera tillfällen att agitera för
sin sak, retade Pat, och hans fåfänga sårades af, att Minnie inte utan
vidare visade, att hon föredrog honom, ty i likhet med de flästa andra,
trodde han sig vara oemotståndlig, icke anande hvilken själsansträngning
det kostade en person med normalt utveckladt skönhetssinne att se honom
i ansiktet. Förhållandet mellan Pat och Tom blef häraf icke märkbart
innerligare.
De talades inte vid numera utan att det var fullkomligt oundvikligt, och
när de någon gång växlade ord, urartade det oftast till ett stilla gräl,
som bildade ett angenämt afbrott i ranchlifvets något enformiga gång.
Pojkarnas intresse för sakens utveckling var mycket lifligt. Det var inte
frågan om hvem, som skulle ta tösen, som intresserade dem, ty man var
fullt på det klara med, att hon skulle skratta åt båda två. Men den stora
frågan var hvem som först skulle introducera artilleriet i saken.
Allmänt önskade man att Tom skulle ta sitt förstånd till fånga,
och vid lämpligt tillfälle ställa till ett litet fyrverkeri för
irländarens räkning, ty i annat fall, skulle Pat ganska säkert börja
skarpskjutningen.
Och det är en rätt stor fördel att vara den förste som skjuter. Det
enda i hela, vida världen, som är viktigare, är att träffa. Ty råkar
man bomma, har man intet annat att göra än att söka få förlåtelse för
så många synder man hinner påminna sig innan den umgängesvän man nyss
skjutit på ombesörjer ens frånfälle.
Chancerna för att Tom skulle ta initiativet till användande af eldvapen
i någon utsträckning voro dock skäligen små, ty hans uppfostran nere i
Östern hade gjort honom till motståndare af »våldsdåd», som han kallade
detta oskyldiga tidsfördrif.
Således funnos alla utsikter för att Pat en vacker dag skulle gifva
anledning till att Toms plats vid ranchen förklarades till ansökan ledig.
För att i någon mån minska dessa utsikter läto emellertid Skallerorms-Bob
och Fighting Fred på ett rätt genomskinligt sätt antyda, att den, som
använde Tenderfoot Tom som målskjutningstafla, kunde beräkna att få
åtnjuta en snabb och smärtfri hädanfärd.
Det fanns nog en del ofördelaktiga sidor hos Pat, men inte ens hans
värste fiende kunde påstå, att han onödigtvis äfventyrade sin personliga
säkerhet, och på grund af denna Pats fördom gick Tom skottfri. I stället
började Pat fundera på något sätt att få Tom att resa tillbaka österut
eller komma bort på annat sätt, som icke fordrade Pats personliga
ingripande.
Om Minnie såg hur det stod till med pojkarna vet man inte, men plötsligt
inträdde en förändring i hennes sätt mot dem.
Hon började nämligen allt mer visa, att Pat funnit nåd för hennes ögon,
och allt efter som Pats aktier stego, visade hon Tom allt större kyla.
Pat blef naturligtvis förtjust öfver den vändning sakerna tagit, och var
i glädjen nära att förlåta Tom att han existerade, men lyckligtvis gick
han inte till en sådan ytterlighet.
Tom å sin sida blef förvånad. Han kunde alls inte förstå anledningen till
det hastiga omslaget, men efter en hel natts intensivt tänkande kom han
till det resultat, att han varit för het, och att Minnie på detta sätt
ville visa honom, att han borde hålla sig på afstånd.
Men Toms anlag lågo inte åt det hållet. Hans yankeeblod råkade i
svallning, och den enda följden af Minnies kyla blef, att han uppvaktade
henne desto trägnare.
Den triumferande irländaren, som trott att Tom skulle erkänna sig
slagen och draga sig tillbaka, upptog denna ihärdighet som en personlig
förolämpning, och hans gamla önskan att på ett eller annat sätt få bort
Tom blef allt starkare.
Vid den tiden for högfärdsdjäfvulen i Jack Morrison, ranchens ägare, så
att han gjorde en resa till Chicago. Där tog han alla stadens sevärdheter
i grundligt betraktande, och som det hände sig, att kapplöpningar höllos
just då, faller det af sig själf att han skulle besöka dem.
Det var oomtvistligt att Morrison var en god hästkännare, och sedan
han tagit de anmälda hästarna i betraktande, gick han, tvärt emot sina
vänners råd, och satsade en ansenlig summa på en unghäst, »Lady Bess»,
hvilken allmänt ansågs vara en »rank outsider».
Men tur och fackkunskap i förening hade kommit Morrison till hjälp vid
gissningen, och »Lady Bess» passerade mållinjen nära ett helt hästhufvud
före närmaste medtäflare, hvilket hade till följd att Morrison vann sin
insats många gånger om.
Detta åter hade till följd, att Morrison fäste sig vid hästen och fick
lust att äga den, och med präriemannens vanliga impulsivitet gick han
direkt och frågade efter priset.
Det var högt! Före löpningen hade man nog kunnat få fullblodsstoet för
moderat pris, men i samma ögonblick som dess nos passerade mållinjen
först, sprang summan i höjden.
En sådan bisak som priset generade dock inte Morrison, när det föll honom
in att han önskade äga något, och när han återkom till B 2, medförde han,
till allmän förvåning, fullblodsstoet »Lady Bess», ännu på pannremmen
bärande den blå rosett, som betecknar en första pristagare.
Om den aristokratiska »Lady Bess» beräknat att få ett likadant stall, som
innan hon beträdde kapplöpningsbanan, så blef nog ankomsten till prärien
en missräkning för henne, ty resurserna i den vägen äro inte stora
därute. Men det byggdes ett skjul åt henne, och den minst användbare af
pojkarna, Tenderfoot Tom, fick förtroendeuppdraget att ägna henne den
omsorgsfulla skötsel ett sådant djur behöfver, för att kunna hållas i
form.
Men chicagobesök och dylika extravaganser gå till pängar, och fastän
Morrison var välbärgad, låg hans kapital fastlåst i boskap, fastigheter
och andra reella värden, och det hände på så sätt, att han började lida
brist på kontanter.
Detta blef snart kändt bland pojkarna, och Tom blef därför inte särdeles
förvånad, när Pat en dag kom till honom med order från Morrison, att
genast rida in till staden och söka sälja »Lady Bess» till en af stadens
pampar för 800 dollars kontant. Pampen hade förut själf bjudit detta
belopp för djuret, en sak, som Tom visste mycket väl, och Tom förstod
att Morrison nu beslutat att sälja fullblodet, som dock var ett lyxdjur,
för att få reda pängar. Priset tydde äfven på, att han var i behof af
kontanter, ty han hade själf gifvit betydligt mera.
En halftimma efter det Tom erhållit ordern satt han därför i sadeln på
sin bästa häst och red, förande fullblodet i tygeln, mot staden, utan att
någon lade märke till hans affärd.
Som nämt hade Morrison två niggers, af hvilka den ene var mulatt, och
det slumpade sig så, att den äkta niggern var inne i stallet, när Pat
framförde sitt ärende till Tom strax utanför, och när Tom ridit sin
väg, träffade negern sin något ljusare kamrat och meddelade honom den
intressanta nyheten, att »massa Morrisons vackra häst skulle säljas.»
Halfblodet blef mycket förvånad öfver underrättelsen, ty han fungerade
som tjänstflicka i huset och hade inte hört ett ord om saken, fastän han
visste med sig, att han samvetsgrant lyssnat vid alla dörrar, och således
icke borde vara okunnig om hvad som hände.
När han en stund senare träffade Minnie dröjde han därför inte, utan
uttalade sitt djupa beklagande af det faktum, att massa Morrison beslutat
att göra sig af med sin fina häst.
»Hvar har du fått tag i de där dumheterna, Sam?» frågade hon. »Massa
Morrison ämnar naturligtvis behålla »Lady Bess».
Då anlade Sam ett omsorgsfullt instuderadt förbittradt utseende och
utropade:
»Då djäkla svart nigger ljugit för mig! Jag slå ryggen af satans Jumbo!
Säkert, missie!»
Men Minnie, som blifvit nyfiken, bad Sam lugna sina heta känslor och
redogöra för hvad Jumbo sagt.
Detta var just hvad Sam hela tiden velat, och han återgaf beredvilligt
Jumbos berättelse, ehuru utsmyckad och ompolerad på ett sätt, som mera
passade hans rika fantasi.
Minnie fann saken totalt oförklarlig. Sedan hon genom förhör med Jumbo,
och efter borttagande hvad de båda mörkhyade gentlemännen tydligen
tillagt ur egen fatabur, fått klart för sig hvad som egentligen passerat
mellan Pat och Tom, förstod hon ännu mindre meningen med det hela, men
hon kände instinktivt, att det låg något under.
Om någon annan än Pat framfört ordern, hade hon antagligen tagit det hela
för skämt, men hon kände allt för väl förhållandet mellan Pat och Tom för
att veta, att de icke gärna skämtade med hvarandra.
Hon befallde därför niggrerna att tiga med saken och beslöt att på egen
hand skaffa ljus i den, om inte händelsernas utveckling af sig själf gick
tillräckligt snabbt för att klarlägga frågan.
Till den ändan tog hon under någon förevändning Morrison med sig ut, och
föreslog att de skulle gå och se på »Lady Bess». Detta hennes åtgörande
kom händelserna att utveckla sig ganska snabbt.
Skjulet, eller stallet, som det ju skulle heta, var tomt, och när Tom
inte heller syntes till på den plats, där han brukade rasta hästen,
började Morrison undra hvart han tagit vägen, ty Tom hade stränga order
att hålla sig å endera platsen med fullblodet, och det var dittills inte
kändt, att han öfverskridit befallningen.
Bland de öfriga hästarna i corralen fann man ej heller »Lady Bess». Då
fick Morrison se Murphy, ropade honom till sig och frågade, om han sett
till Tenderfoot Tom och »Lady Bess», eller visste hvar de funnos.
Pat såg mycket förvånad ut.
»Bless you!» sade han. »Tenderfoot red åt stadshållet till med »Lady
Bess» vid tygeln, och sade att den skulle bort och säljas på er order.
Nog tyckte jag att det var litet egendomligt, ty jag vet ju hur stort
värde ni sätter på den, men, begorra, jag kunde väl inte tro annat än att
det var sant.»
Morrison hade genast sin åsikt om saken klar och Murphy anslöt sig
entusiastiskt till den.
Det var naturligtvis fråga om häststöld, utan förmildrande
omständigheter, och inom några minuter voro ett tiotal af pojkarna
uppbådade, och beridna på friska hästar på väg efter Tenderfoot Tom.
Morrison och Minnie kompletterade dussinet.
För pojkarna, som lärt sig känna och uppskatta Tom som en förstklassig
kamrat, var saken ofattbar. Hästtjuf! Han var väl den siste de skulle
kunna tro om något sådant och om inte bevisen varit så absolut fällande,
hade nog ingen af dem trott det heller.
Om det inskränkt sig till litet afyttring af närmaste ranchägares
ungboskap, skjutning på sheriffen eller annan lindrigare förseelse, så
hade nog takten i galoppen varit så långsam, att flyktingen mycket väl
kunnat hinna undan, äfven om han ridit en halt, sadelbruten häst. Men med
häststöld är det något helt annat. Det är ett brott, och skall straffas
med ögonblicklig hängning, en åtgärd som dock här försvårades af den
omständigheten, att det inte fanns ett träd inom en radie af hundra mil.
Murphy visste emellertid råd för det, ty han underrättade högt och
tydligt, att eftersom Tom ljugit för honom och dessutom stulit hans
principals häst, skulle han skjuta Tom som en dingo, så snart han kom
inom skotthåll.
Men Skallerorms-Bob, som red nära intill, drog fram sin Coltrevolver och
synade den noga, innan han stoppade ned den i hölstret igen, och Pats
rika ordflöde stannade af och försvann som en bäck rinner ut i sanden.
Morrison å sin sida gaf order, att ingen fick använda vapen utom i
nödfall.
Närmaste ranch låg jämförelsevis nära Morrisons, och när man passerade
den, fick man den underrättelsen, att Tom nyss förut ridit förbi i sakta
mak, förande »Lady Bess».
Här ökades styrkan med fem man, ehuru de tyckte att det var underligt,
att en hästtjuf red så lugnt innan han var säker för förföljare. Pat
förklarade att han naturligtvis ridit sakta förbi för att icke väcka
misstankar, och förklaringen accepterades, fastän en af ranchens pojkar
svor på, att Tom ridit sakta hela vägen. Det syntes på hästarna.
Det dröjde inte länge till, innan man fick Tom och hästarna inom synhåll.
Han red fortfarande sakta framåt, utan att fråga efter att en blodtörstig
hop förföljare var honom i hälarna.
Nu ökades galoppen. Hästarna flögo fram öfver marken och närmade sig Tom
allt mer och mer. När de voro omkring en engelsk mil bakom honom, vände
han sig om och fick syn på dem, men i stället för att, som man kunnat
vänta, kasta sig upp på fullblodet och söka komma undan, stannade han för
att invänta dem.
»Han ger sig!» skrek Pat och jagade på sin häst.
Men Skallerorms-Bob och Fighting Fred, slöto upp på hvar sin sida om
honom.
»Sakta i backarna!» ropade Fred. »Så där bär sig ingen hästtjuf åt! Om
Tenderfoot ämnat stjäla den hästen, så har jag, fördöme mig, också tänkt
lägga mig till med den här irländaren.»
Och Freds tal gillades, galoppen saktades och några minuter därefter red
man lugnt fram till Tom.
Minnie red främst, och när hon satt af följde de sexton männen hennes
exempel.
»_Stand back!_»
Kort, klart och öfverraskande kommo orden och för de förvånade männens
blickar tedde sig en ovanlig syn.
Ett par steg framför Tom stod Minnie som en beskyddande valkyria, och i
hvardera af hennes små händer blänkte en Smith & Wesson af aktningsvärd
kaliber.
Lydande den magiska kraft, som ligger i de två små orden, stodo männen
orörliga som gjutna i brons. Endast Pat Murphy tog ett steg framåt och
förde handen mot hölstret.
Minnies vänstra hand lyftes ögonblickligen. Det blixtrade till!
Irländaren förde handen mot hjärttrakten, raglade ett par steg åt sidan
och sjönk tillsamman framför de öfrigas fötter.
Då stoppade Minnie ned sina vapen, lade armen kring Tenderfoots nacke och
sade:
»Kom Tommy! Låt oss rida hem.»
[1] _A 1._ (Lloyds högsta klass för fartyg) i engelskan något
förstklassigt.
[2] _Dutchmen_: eg. holländare, betecknar i västern äfven skandinaver och
tyskar. _Dagoes_: mexikaner, italienare o. dyl.


En kärlekshistoria.

Fred älskade Adelaide med hela sitt mycket unga hjärtas glöd, så som
endast en ung man om aderton år kan älska, men han älskade Huldah icke
mindre. Hjärtat har ju fyra rum.
Fred var emellertid gentleman, fastän han af ett oblidt ödes nyck kommit
att byta fäderneslandets lugna torfva mot det nya landets guldbemängda
jord, och ansåg sig som sådan icke böra inleda förbindelse med någon af