Vildhjärnor: Amerikahistorier - 2

Total number of words is 4461
Total number of unique words is 1714
27.4 of words are in the 2000 most common words
36.7 of words are in the 5000 most common words
40.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
de unga damerna, förrän han definitivt bestämt hvilken af dem som skulle
få nöjet att bli hans ledsagarinna genom lifvet. Ty för lifvet skulle det
vara.
Fred var verkligen mycket ung.
Men det var inte lätt för Fred att välja mellan dem. Adelaide var en
lång blondin, född i Staterna, men skämdes ändå inte för sina föräldrars
svenska nationalitet. Hon gjorde sin insats i kulturarbetet som stenograf
och maskinskrifverska på ett större affärskontor.
Huldah var liten och mörk, och hennes dialekt lät åhöraren ana, att det
dekorativa h, som fanns i slutet af hennes namn var en nyare ackvisition,
som icke medförts från den värmländska hembygdens leende dalar.
Hon verkade som glansstrykerska på en oerhördt liten tvättinrättning.
Det var, som nämndt, alldeles fördömdt svårt för Fred att välja. Huldah
såg bäst ut, men var tyvärr hopplöst obildad, Adelaides utseende var mera
alldagligt, men intellektuellt höjde hon sig betydligt öfver den hulda
Huldah.
Den sociala skillnaden mellan dem var, enligt amerikansk uppfattning,
allt för obetydlig för att spela någon nämnvärd roll.
En vacker dag i vårbrytningen när Fred var på besök hos Huldah, fick han
det glada budskapet, att han vore välkommen till en bal, som flickorna
i tvättinrättningen skulle hålla nästa lördagskväll i butikslokalen. De
flästa af flickornas bekanta, både manliga och kvinnliga, voro bjudna,
och nästan alla hade lofvat komma.
Fred blef naturligtvis mycket glad öfver inbjudningen. Åtminstone sade
han så. Men i sitt stilla sinne var han inte vidare trakterad af utsikten
att få frottera sig mot skandinaviska timmerhuggare, brädgårdsarbetare
och annat folk af samma slag, gladt, snusigt och högröstadt. Ty Fred hade
ännu inte vistats så länge i Staterna, att hans åsikter hunnit bli vidare
demokratiserade.
Ju mer han funderade på saken, desto ovilligare blef han, och till slut
beslöt han att inte gå. Men om han uteblef efter att ha lofvat ansåg han
det inte vara skäl att uppsöka Huldah vidare, ty hon skulle utan tvifvel
ana orsaken och då vore det ju förkyldt. I stället skulle han ägna sig
helt åt Adelaide.
Beslut och handling äro, som bekant, ett hos mannen, två hos kvinnan och
tre hos barn och tjänstefolk. Fred var en man, ehuru en rätt senfödd
sådan. När beslutet var fattadt, ringde han således upp Adelaide för att
fråga om hon hade lust att gå på teatern på lördagskvällen.
Adelaide var ledsen, »very sorry, indeed,» men hon kunde inte följa med.
Hennes mäst älskade tant hade nämligen kommit till staden och Adelaide
kunde inte lämna henne, fastän hon så gärna, så gärna skulle velat gå med
Fred.
Fred öfvervann på stället sin motvilja mot mindre unga fruntimmer, som
inte brytt sig om att gifta sig, och föreslog att tanten skulle följa
med. Men det gick inte det heller, ty tanten var religiös och tålde
hvarken karlar eller teater, förklarade Adelaide.
Well, det var tydligen ingenting att göra vid, utan att uppskjuta
teaterbesöket och bida tiden. Fred fogade sig således och gjorde en dygd
af nödvändigheten genom att åka hem i ordentlig tid den kvällen.
Vid 8-tiden riskerade han alltså lifhanken med ett språng upp på en
framrusande elektrisk spårvagn, som gick till 6:te avenyn, där han bodde.
Det var godt om rum i vagnen och Fred fick plats i ett hörn, där han
kunde göra det bekvämt åt sig. Han ämnade just försjunka i studiet af en
tidning, när han borta i vagnens andra hörn fick se Adelaides askblonda
lockar.
Nej, Fred blef inte glad, och gick inte fram och hälsade heller.
Han inte ens nickade tvärs öfver vagnen eller sökte draga hennes
uppmärksamhet till sig. Ty i obehagligt nära grannskap till de askblonda
lockarna dvaldes en äkta svensk ynglings lingula peruk.
Det gick upp ett stort ljus för Fred. Detta var således tanten, den mest
älskade, religiösa tanten, som hvarken tålde teater eller karlar.
Freds s. k. tro på kvinnan, ramlade i ett ögonblick, han kände hur det
kylde kring hans varma, klappande hjärta, och i stum förtviflan sjönk han
ned bakom sin tidning. Det såta paret hade inte observerat honom.
Vid ett gathörn stego de af och snuddade i förbifarten vid Fred, som
försökte göra sig så liten som möjligt bakom tidningen för att inte bli
sedd. Han lyckades också undvika detta, och när han tittade ut genom
rutan efter dem, såg han Adelaide förtroligt sticka sin arm under den
unge mannens.
Då förstod han att det vore fördelaktigare för honom att gå på balen, och
hädanefter uteslutande ägna sig åt hulda Huldah.
Följaktligen for han hem och klädde om sig, och befann sig en halftimma
senare i precis det sällskap han beräknat. Men Huldah tog emot honom så
öfversvallande vänligt, och hennes vackra ögon strålade så klart, att han
utstod allt för hennes skull. Han öfverraskade till och med sig själf med
att tycka det hela vara roligt.
Och det var minsann ingen ledsam tillställning. Dansen tråddes med lif,
lust och tjockbottnade snörkänger, och glädjen och dammet stod högt i tak.
En af karlarna var specialist på »gig», och en annan hade jämn
sysselsättning med att i en vattenhink hämta skummande milwaukeeöl från
närmaste krog. Pängar till öl och musik satsades af de manliga deltagarna.
Men Freds största nöje var att i dansen trycka Huldahs svällande barm mot
sitt heta bröst, och han sökte vaksamt efter tillfälle att få tala vid
henne i enrum, ty hennes läppar frestade.
Framåt natten kom till sist det efterlängtade tillfället. Han stod i
rummets ena ända strängt upptagen vid ölhinken, när han såg Huldah
kasta en blick omkring sig och försvinna genom dörren till den mörka
tvättstugan.
Fred lämnade genast hinken åt sitt öde, ty varma kyssar smaka bättre än
kallt öl. Sakta och lugnt gick han, utan att väcka uppmärksamhet, utefter
väggen och följde i ett obevakadt ögonblick Huldahs exempel.
Tvättstugan tycktes vara tom, men i ett litet rum därinnanför lyste det
svagt, och dit styrde Fred, ljudlöst och försiktigt, sina steg.
Kommen till dörren stannade han. Ty i det lilla rummet, som upplystes af
ett ensamt ljus i en ölbutelj, stod Huldah med båda armarna om halsen på
en grofväxt timmerhuggare, som med synbart välbehag tryckte sina snusiga
läppar mot hennes svällande mun.
Då förlorade Fred tron på lifvet, smalt diskret in i mörkret, och gick
tillbaka ut i danslokalen för att bortslösa sitt hjärtas bästa känslor på
en linnesömmerska med valkar i håret och tre löständer i öfverkäken.


En valmanöver.

Den, som läst den lärorika uppbyggelseskriften »Prärielif», känner rätt
väl till en stad, som heter Harristown.
Den är belägen långt borta i utkanten af Syd-Dakotas ofantliga,
gräsbevuxna slätt, många mil västligare än den plats, där den längst
framträngde nybyggarens ståltrådsstängsel annekterat prärien för odling
och kultur.
Begreppet »stad» kan ju, icke utan skäl, anses vara ganska sväfvande i
dessa trakter, där alla samhällen, från den syndiga metropolen där fem- à
sex- -- ja, kanske sju- eller åttatusen människor myllra, till den mera
anspråkslösa kommun, som består af två hus och en höstack, anse sig ha
rättmätiga anspråk på nämnda beteckning.
Dock må ingen låta förleda sig till det misstag, att Harristown endast
uppfyller minimifordringarna. Detta är nämligen outsägligt ohälsosamt,
om man befinner sig inom hör- och skotthåll för någon af stadens manliga
innevånare.
Harristown är nämligen ett i stark utveckling stadt samhälle. Den har
flera hundra invånare, ett åttiotal envåningshus, aderton krogar, en
diversehandel, där man säljer allt, från en slåttermaskin till en
stärkkrage -- inom parentes kan anmärkas, att den förra artikelns
omsättning betydligt öfverstiger den senares -- ett apotek, där man
tillhandahåller cigarrer, borstar, tvål, räfgift m. m. -- och äfven,
fastän i ringa mån, medicin --, bank, järnvägsstation samt doktor och
begrafningsentreprenör, de senare kompletterande hvarandra.
Befolkningen är till sitt sätt otvungen och behaglig. Ofta mera otvungen
än hvad som är behagligt. Den gör lika lätt vänner som ovänner och bjuder
lika gärna på whisky som på bly.
Beundrar man blott staden, och säger ja och amen till allting, så vinkar
hela Harristown med en butelj smygdestillerad whisky, men den som
kritiserar, riskerar att bli illa bemött, och får trösta sig med att hans
lifförsäkring kommer att göra änkan mera begärlig.
I detta idylliska samhälle skulle man en gång välja borgmästare i stället
för den gamle, som helt hastigt lämnat denna jämmerdalen, när han ex
officio var sysselsatt med att hjälpa sheriffen vid infångandet af en
förbrytare.
Det var en gammal bra borgmästare Harristown hade haft, och stadsborna
hedrade hans minne med ett så grundligt graföl, att man blef tvungen
att samtidigt begrafva tre vanliga medborgare, som vid den anslående
fästligheten råkat stå i vägen, när någon af deras vänner önskade affyra
sin lilla kulspruta.
Dessa tre dödsfall gåfvo naturligtvis ökad glans, åt grafölet och
förlängde det betydligt, hvilket hade till följd att Harristowns
befolkning först en vecka efter den ursprungliga högtidligheten blefvo i
stånd att föranstalta om val af ny borgmästare.
Men äfven verkningarna af denna fest förgingo till slut, och friska och
energiska började harristownborna agitationen.
Republikanska förbundet anordnade en afton enskildt möte i Johnsons
saloon för utseende af kandidat, och Demokratiska föreningen sammanträdde
samma afton i Pat Flanagans förfriskningsställe i samma lofvärda syfte.
Nykterhetspartiet höll konferens i sin privata bostad. Det hade nämligen
köpt hem en bytta öl.
Att icke alla de inlägg som gjordes i den politiska diskussionen vid
mötena voro torra, skönjdes nogsamt på valmännen efter sammanträdenas
slut.
När de båda grupperna på hemvägen råkades, uppstod, delvis på nämnda
grund, ett animeradt slagsmål, hvarunder sheriffen, som var republikan,
fick två framtänder inslagna af metodistprästen, som var demokrat.
När slagsmålet slutat, tågade skaran samfäldt till apoteket, ty samtliga
voro mer eller mindre i behof af plåster och liniment, men apotekaren,
som visste sin plikt som demokrat, nekade att betjäna andra än
Demokratiska föreningens ledamöter.
Nykterhetspartiet hade icke deltagit i slagsmålet. Det låg nämligen,
fullt som ett ägg, hemma och sof med den tomma ölbyttan i famnen.
Dagen därpå tillkännagaf stadens tidning, Harristown Tribune, med
feta typer, att republikanerna, som var att vänta, utsett stadens mest
framstående och aktade medborgare, kreatursuppfödaren öfverste Ed. J.
Potter som kandidat till borgmästarebefattningen, och prisade i högstämda
ordalag mr. Potters dygder.
Demokraterna hade -- fortfarande enligt samma källa -- sin natur
likmätigt nominerat kreatursuppfödaren öfverste Hammersmith, hvilken
tidningen ville beteckna som stadens sämst ansedde, och således som
demokratisk kandidat mest lämplige man. Dessutom ville tidningen fråga,
om någon af dess läsare kunde förklara den bekanta företeelsen, att de
flesta af traktens ranchmän vid senaste boskapsmärkning funnit sina
hjordar af ungboskap betydligt mindre än de beräknat, medan öfverste
Hammersmiths flock var öfverraskande stor.
Nykterhetspartiet hade nominerat sig själf, och tillbrakte dagen med att
i några vänners sällskap utrota rusdryckerna på öfverste Smiths krog.
Nykterhetspartiet hette för rästen Jerry Winkle.
Artikeln i Tribunen hade närmast till följd, att öfverste Hammersmith
infann sig på tidningens byrå för att träffa redaktören öfverste Mills,
men då han fann de framstående republikanerna krögaren öfverste Johnsson,
diversehandlaren öfverste Patterson, sheriffen m. fl. alla väl beväpnade,
afstod han från de säkerligen ganska skarpa anmärkningar han ämnat göra
och nöjde sig med att förnya sin prenumeration.
Fastän demokraterna inte hade någon tidning till sitt förfogande blefvo
de dock icke svaret skyldiga. Dagen därpå fann man nämligen öfver allt i
staden uppklistrade plakat, med uppmaning att rösta på Hammersmith.
Dessutom fanns å plakaten öfverstens nästan till oigenkännelighet
förskönade porträtt samt en fråga till öfverste Potter. Man önskade
nämligen veta, om icke direktören vid Illinois statsfängelse i Joliet
skulle kunna förklara det egendomliga förhållandet, att en chicagoresa,
som Potter företagit i sin ungdom, kommit att räcka två år och sex
månader, i stället för tre veckor som beräknadt var.
Allt eftersom dagen för valet närmade sig tilltog valstriden i häftighet.
Hvarenda vägg i staden var fullklistrad med de olika partiernas plakat,
och knappast hade det ena partiet satt upp ett nytt, förrän det andra
klistrade ett ännu nyare öfver.
Republikanerna hade hela tiden de bästa utsikterna, tills Tribunen i
ett tanklöst ögonblick beskyllde Hammersmith för att vid ett tillfälle
ha skjutit sju negrer. Detta höjde genast Hammersmiths popularitet till
den grad, att hans val redan var så godt som säkert och republikanerna
började gå omkring och se misslynta ut.
Då ansåg Potter tiden vara inne att suspendera valkommittén och taga
frågan i sina egna händer, och detta gjorde han på ett sätt som var en
prärieman värdigt.
Dagen före valet kom han nämligen in på Harristown Tribunes redaktion och
kastade ett papper på bordet med orden:
»Tag in den här notisen!»
Redaktören tog upp papperet och läste:
»_Dödsfall._ Det är vår smärtsamma plikt att meddela våra läsare, att en
af vår stads mest aktade och ansedde medborgare, öfverste William George
Hammersmith, hastigt afled i dag på middagen. Hvarje man i vårt samhälle
skall, med uppriktiga känslor af sorg och saknad, följa denne ädle,
oförliknelige man till hans allt för tidigt öppnade graf. Frid öfver hans
minne!»
Redaktören såg förvånad upp från manuskriptet.
»Är Hammersmith död?» utropade han. »Jag såg honom för knappt en timme
sedan frisk och kry.»
Öfverste Potter spottade med osviklig säkerhet en tobakssats på en fluga,
som satt sig i solskenet på väggen midt emot.
»Död?» sade han. »Hammersmith? Nej, det är han inte. Men han skall tala
på ett valmöte om en stund, och jag har tänkt att titta dit ett slag.»


Bröllop med förhinder.

Freddie, tecknaren, såg blek och förstörd ut, när han kom upp på de två
rummen vid Chicago avenue, där laget var församladt vid en anspråkslös
aftongrogg. Tyst steg han inom dörren och slog sig ned i en ledig
karmstol, lutade hufvudet i händerna och gjorde en nekande åtbörd, när en
flaska Pickwick Rye whisky och en sodavattensifon sköts fram mot honom.
Denna senare åtgärd lät oss förstå, att något allvarligt var å färde, och
Willy, skalden, fann sig föranlåten att kläda sitt deltagande i ord.
»Hvad sjutton är det fatt med dig,» frågade han därför med mjuk röst. »Du
ser ju ut i ansiktet som liket efter en bagare, som dött af bleksot.»
Något som liknade en snyftning skakade Freddies kropp, och han riktade
mot oss en blick så full af tragik, att vi måste ta groggarna i botten
för att rädda oss från en för tidig död genom skrattkramp.
»Kamrater!» sade han högtidigt, med darr på rösten, och vi exploderade
igen.
Då blef Freddie ilsken!
»Grina i hälsicke, edra missbildade hospitalsaspiranter, men skaffa er
nya fysionomier först, så att er likhet med er darwinska stamfader icke
blir fullt så i ögonen fallande,» var den vänliga anmodan han riktade
till oss.
»Förståndet, om man så får kalla det, börjar återvända,» anmärkte
Charley, tenoren.
»Tydligen!» instämde Johnny, novellisten. »Ty han börjar åter använda
sitt forna, formsköna blomsterspråk. Vi kunna kanske nu börja hysa någon
liten förhoppning att få höra honom på ett relativt förnuftigt sätt
berätta om sin senaste, säkerligen oerhördt tragiska, erfarenhet.»
»Hälst utan svammel,» tillade Willy.
Freddie tog den nyss ratade whiskyflaskan och blandade sig en grogg.
»Fy tusan sådana kamrater man har,» sade han. »Här kommer man själsligt
förkrossad och väntar sig sympati, men finner man någon? Jo, i
hälsingland! Man blir utskrattad af en samling fångrinande individer,
som på grund af ärftlig belastning och medfödd obegåfning i förening med
en sjuklig svaghet för andra personers kontanta tillgångar funnit sig
tvungna att brådstörtadt lämna det land, som haft olyckan att se dem
födas, och där ingen, utom polisen, vill se dem återkomma.»
»Vi gilla inga själsligt förkrossade herrar,» anmärkte Charley kallt.
»För öfrigt var det ju intressant att få en inblick i de motiv, som kom
dig att lämna gamla landet. Jag har för rästen länge trott att det var
nedärfda brottsliga anlag, i förening med den påtagliga obegåfningen.»
»Tillåt mig påpeka att jag lika litet som operapubliken är trakterad af
att höra din röst,» svarade Freddie. »Men om herrarna försöka att hålla
sig lugna, skall jag tala om hvad det är som gjort mig nedstämd.»
»Han är återställd,» hviskade Willy till Johnny, och fick till svar en
instämmande nick.
Freddie såg skarpt på dem, men när inga vidare anmärkningar gjordes,
sjönk han bekvämt tillbaka i sin stol och frågade:
»Ni ha ju klart för er, att jag var litet förlofvad med Betty Johnson,
förmodar jag?»
»Ja visst!» kom det unisont till svar, och Charley såg litet mörk ut,
ty han hade själf en kortare tid bland andra älskat äfven Betty, tills
Freddie genom sin energi och större koncentrationsförmåga, efter en lång
och häftig konkurrens lyckades remplacera honom.
»Det är slut nu!» sade Freddie kort.
Charley smålog.
»Jag har alltid sagt, att hon inte länge kunde vara nöjd med dig.»
Charley kan konsten att säga en replik på ett försmädligt sätt, och
situationen såg ett par ögonblick ganska hotande ut, men sedan Willy
underrättat, att den, som öppnade fientligheter kom att aflägsnas genom
fönstret, kunde faran för förvecklingar anses för tillfället afvärjd.
»Hon har inte tröttnat på mig,» protesterade Freddie. »Men en herre som
heter Chester och är affärsman med inkomster har kommit emellan, och hon
anser tydligen, att det där är bättre affär.»
Indignationen var allmän, och så intensiv, att till och med Charley
greps af den, och Freddie kände sig både tröstad och uppbyggd.
Alla gåfvo på en gång luft åt sin harm och orden »bracka», »knodd» m. m.
förekommo i sällskap med ett urval af andra invektiv ymnigt i den del af
svenska talspråket, som satte rummets atmosfär i dallring.
»Vi ha ingenting att säga om _karlen_,» sade Freddie till slut, när allt
ofördelaktigt, som öfverhufvud taget kan yttras om en person, redan sagts
om herr Chester. »Han har full rätt att slå mig ur brädet om han kan, men
det är lumpet handlat af tösen. Och Betty, som jag trodde så blindt på.»
»Jag har alltid funnit något opålitligt hos den flickan,» upplyste
Charley. »Tänk bara, att rata en sådan som Freddie för att ta en
merkantil bracka, det är helt enkelt upprörande!»
»Det är en förolämpning mot hela laget,» ansåg Willy, »och laget måste
hämnas.»
»Hämnas!» Freddie gapskrattade. »Jag har ju en gång sagt, att han har
inkomster, och som de flesta dylika i detta barbariska land gifter han
sig naturligtvis bums. Hur vill du då bära dig åt?»
Då kom Johnnys talang till sin rätt. Han var en karl med idéer, en karl,
som aldrig blef bet i någon situation, och han var redo att rädda äfven
denna.
»Jo, det skall jag tala om för herrarna,» sade han lugnt.
Det blef tyst i rummet när Johnny utvecklade sin plan. Den var djärf, det
medgafs, men det var ej något hinder, snarare tvärt om, och när Johnny
slutat, antogs hans förslag med acklamation, ty vi ansågo redan lagets
ära räddad.
Ett par dagar därefter gick Freddie och köpte en blomsterbukett, som han
inte hade råd till, och stegade med den beslutsamt upp till den sköna
Betty. Inte för att rehabilitera sig, som man skulle kunna tro, utan
därför att han tyckte, att »de borde skiljas som vänner». Åtminstone
uppgaf han den orsaken för Betty.
Den arma flickan trodde honom så som han förut trott henne, och bjöd
honom på kaffe utan att ana det lömska motiv, som hvilade fördoldt i
denne samvetslöse mans svarta själs innersta gömslen.
De skildes som vänner! Som mycket goda vänner, och Freddie grät och
bedyrade -- med tanke på blomsterbuketten och allt annat han slösat bort
på mr Chesters blifvande fru -- att han hela lifvet skulle räkna henne
och den merkantile till sina dyrbaraste bekantskaper.
Ingen må dock tro, att Freddie var så sentimentalt anlagd, att han fäste
sig det ringaste vid huruvida de skildes som vänner för lifvet eller
dödsfiender, när de ändå nödvändigt skulle skiljas, och det var totalt
oförenligt med hela hans läggning att betala ut pängar för blommor åt en
annans fästmö med mindre än att han kunde beräkna skälig valuta.
Och den här gången hade Freddie fått just den valuta han önskade.
Det hade lyckats honom att få i gång ett ganska förtroligt samtal, och
följden var, att han fått veta en hel del detaljer om bröllopet. Han
visste hvilken dag och timme det skulle äga rum, och hade fått rätt
i sin förmodan att det skulle ske snart. Ja, han visste hur brudens
klädning skulle se ut, hvad brudgummens frack skulle kosta, hur dags
automobilbolaget fått order att hämta brudgummen och en hel del andra
detaljer, hvilka bruden var finkänslig nog att servera den förkrossade
beundraren.
När han kom hem och aflade rapport, var han således sprängladdad och
långt ifrån förkrossad. Hans lynne var tvärtom särdeles godt, en
omständighet, som Charley satte i samband med förekomsten af ställen
där läskedrycker serverades, på vägen mellan Bettys bostad och Chicago
avenue, hvarpå Freddie gjorde diverse anmärkningar rörande Charleys
sångröst och härstamning.
Sedan vi tagit i sär Freddie och Charley, diskuterades aktionsplanen.
Våra ägodelar sammanräknades och befunnos tillräckliga och Charley erbjöd
sig dessutom att låna femtio dollars af en bekant, att användas dels till
betäckande af Freddies fylleriböter, dels till oförutsedda utgifter.
Så kom bröllopsdagen och laget gick i spänning. Tack vare
blomsterbuketten hade Freddie blifvit bjuden, men han sände återbud under
beklagande af att han blifvit tvungen att resa bort, och skickade genom
en bekant telegram från Omaha.
Vigseln skulle förrättas klockan half åtta, och automobilbolaget hade
fått order att hämta Chester precis klockan sju, men vid sextiden ringde
det i bolagets telefon och åkningen inhiberades.
När Chester, elegant och punktlig, på slaget sju steg ut ur sin port,
stod likväl en lyxauto väntande utanför. Chauffören, som hade halfva
ansiktet betäckt af ett par väldiga goggles, vidrörde mössan och öppnade
dörren, och Chester steg in.
Tillbakalutad mot de mjuka dynorna dvaldes han i det blå, drömmande ljusa
drömmar om den antagligen snart nog kommande tid, då han som egen hvete-
eller bomullsjobbare skulle på detta sätt glida fram öfver asfalten i
egen lyxvagn och med fru Betty Chester vid sin sida.
Auton susade fram med god fart, styrde behändigt genom gatutrafiken,
svängde rundt ett hörn och for uppför en sidogata.
Chester blef förvånad.
»Inte är det här rätta vägen» tänkte han, och med munnen mot taltratten
sade han så också.
Chauffören endast nickade utan att vända på hufvudet.
»Genväg naturligtvis!» tänkte Chester. »De här chaufförerna ha ju så väl
reda på alla gator och gränder, som ingen annan har en aning om.»
Så sjönk han åter bekvämt tillbaka mot dynorna, och hans tanke frammanade
Bettys älskliga ansikte inramadt i ett hvitt flor och med orangeblommor
i håret.
Autons fart ökades. Vagnen svängde rundt hörn och körde bakgator,
tills Chester alls inte visste hvar han befann sig. Han började redan
bli orolig, ty mycket kan inträffa i en storstad, och man har ju inte
revolvern med på sitt bröllop, när vagnen svängde in på en bred aveny,
körde upp för den ett stycke och stannade utanför ett hus.
Då blef Chester ond.
Med ett hopp var han ur vagnen och underrättade chauffören i mindre
välklingande ord om, att han kört till fel adress.
»Jag har mina order från kontoret, sir!» svarade chauffören, »och efter
dem kör jag!»
»Ni hör hvad jag säger!» brusade Chester ut. »Ni har begått ett misstag
och kört fel!»
»Begår inga misstag, sir!» kom svaret lugnt och själfsäkert.
Chester blef utom sig, och dansade af ilska en solodans på trottoaren,
ty han hade inte lång tid på sig, och ville ogärna komma för sent till
bröllopet.
»Ni är en fördömd drummel, hör ni det!» skrek han. »Var viss om att jag
skall anmäla er för bolaget och om ni inte mister er plats, så heter jag
inte Reginald B. Chester.»
»Har du det där ansiktet på dig om söndagarna också?» frågade chauffören
vänligt, ehuru något omotiveradt. »Kanske du använder flor då, för att
inte ditt släkttycke med din mormor skall framträda så bjärt?»
Med det rörde han ett par handtag, och vagnen rusade uppåt avenyen,
lämnande den mållöse Chester kvar på trottoaren.
»Otrefliga krabater, de där chaufförerna!» anmärkte en elegant, äldre
herre, som kommit ut ur närmaste hus ett par ögonblick förut, och
tydligen ämnade fortsätta nedåt gatan.
»Jo, det vill jag lofva,» svarade den olycklige brudgummen. »Inte nog med
att han kört mig fel, utan att han är ovettig också, och kör till sist
sin väg, lämnande mig stående kvar här.»
»Det är ju alldeles oförsvarligt,» instämde den äldre herrn indignerad.
»Och sådant bör eftertryckligen beifras. Min herre kanske till på köpet
hade viktiga affärer att uträtta?»
»Skulle tro det! Jag skall på bröllop, min herre! Mitt eget bröllop!
Vigseln skall förrättas om tio minuter och här står jag och kan inte
annat.»
Den äldre herrn blef mycket upprörd, när han fick veta hur det stod till.
»Det här är ju förskräckligt, det är alldeles rosenrasande! Ni måste
naturligtvis genast telefonera efter en ny vagn. Min telefon står till er
tjänst och ni behöfver inte bli allt för mycket försenad. Den här vägen,
var så god!»
Chester tackade, och följde den vänlige mannen in. De stego upp för en
trappa, mannen öppnade en dörr, bjöd mr Chester stiga först in och steg
själf efter.
Chester befann sig i ett stort rum, hvars möblering och dekorering icke
kunde undgå att väcka en viss förvåning hos honom. Herrar af stadgad
ålder bruka nämligen mera sällan ha sina väggar öfversållade med
nuditeter.
Några vördnadsvärda gråhårsmän, som i vårdslösa ställningar suttit
eller halflegat å soffor och stolar, med väldiga grogglas framför sig,
stego vid hans inträde upp och besvarade med stor grandezza hans artiga
hälsning. Endast en af dem, som de öfriga kallade Charley, låg kvar där
han låg och inskränkte sig till att beskyddande vinka med handen.
»Stig in!» sade den förste herrn välvilligt. »Slå er ned, och tag en
grogg!»
»Jag tackar så mycket för vänligheten,» svarade mr Chester. »Men jag har
verkligen inte tid. Jag skulle ju bara telefonera.»
Och han såg sig sökande omkring efter apparaten.
Den vänlige herrn slog sig för pannan.
»Så tankspridd jag är!» utropade han. »Jag hade ju totalt glömt, att vi
läto taga ned apparaten i förra veckan. Men skulle inte en liten grogg --
-- --?»
»Tack, då måste jag gå!» ropade Chester och rusade på dörren, men blef
stående, fåfängt ryckande i handtaget.
Dörren var låst!
Att brudgummen blef förvånad är säkert, och om han därjämte blef litet
rädd, så torde det vara förlåtligt.
»Dörren är låst!» sade han till den vänlige herrn.
»Tydligen!»
»Hur kommer det sig?»
»Vet inte! Så vida det inte kan vara en följd af att jag vred om nyckeln
när vi kommo in.»
»Var god och öppna!»
Den vänlige herrn smålog.
»Jag skulle med största nöje stå till er tjänst, om jag vore riktigt
säker på att ni inte skulle lämna oss, men nu måste jag beklaga att -- --»
»Herre!» väsnades Chester. »Släpp mig ut! Jag skall på mitt eget bröllop!»
Den vänlige herrn smålog fortfarande lugnt.
»Min herre tar fullkomligt miste. Vi ämna inte afstå från ert angenäma
sällskap i afton. Var god och slå er ned.»
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Vildhjärnor: Amerikahistorier - 3
  • Parts
  • Vildhjärnor: Amerikahistorier - 1
    Total number of words is 4568
    Total number of unique words is 1604
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vildhjärnor: Amerikahistorier - 2
    Total number of words is 4461
    Total number of unique words is 1714
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vildhjärnor: Amerikahistorier - 3
    Total number of words is 4633
    Total number of unique words is 1649
    29.5 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vildhjärnor: Amerikahistorier - 4
    Total number of words is 4576
    Total number of unique words is 1687
    28.7 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vildhjärnor: Amerikahistorier - 5
    Total number of words is 4588
    Total number of unique words is 1569
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vildhjärnor: Amerikahistorier - 6
    Total number of words is 4615
    Total number of unique words is 1666
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    38.2 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Vildhjärnor: Amerikahistorier - 7
    Total number of words is 3192
    Total number of unique words is 1278
    34.2 of words are in the 2000 most common words
    44.6 of words are in the 5000 most common words
    48.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.