Vildhjärnor: Amerikahistorier - 6

På kommandobryggan stod kapten kvar. Han trodde inte vidare på
möjligheten af att erhålla fruns amnesti, och hade hälst velat säga
ett minnesord eller två till styrman, men ansåg det, under nuvarande
omständigheter, klokare att tiga.
Skonaren var nu inte långt från hamnen, och skepparn kunde se en del
folk, som väntade på kajen. Han satte kikaren till ögat och kände hur det
isade längst inne i hjärtrötterna, när han urskilde en liten, fetlagd
fruntimmersfigur, som han kände igen. Åsynen häraf beröfvade honom totalt
modet, och han ropade till sig styrman:
»Han får sjuttifem, Augustson!»
»Jaså!» svarade styrman kallt, och gjorde min af att gå föröfver igen.
»Skall han ta det då?» frågade skepparn.
»Hundra har jag sagt,» svarade Augustson bestämt.
»Det är rofferi, Augustson!» protesterade skepparn svagt.
»Nej, det är det inte,» invände styrman. »För om kapten inte tycker, att
det är värdt hundra, så är det ingen, som tvingar kapten att betala.»
Skonaren gled nu in i hamnen, och kapten fann sig föranlåten att
vinka med mössan åt den lilla fetlagda figuren, och figuren besvarade
vinkningen -- med ett papper.
Det var tillräckligt.
»Han får hundra, Augustson,» sade skepparn beslutsamt.
»Kontant,» svarade styrman.
Det tyckte dock skepparn gick nästan för långt.
»Har han då inte något förtroende för sin kapten?» frågade han med ömklig
röst.
Och styrman svarade:
»Jo, för all del! Men det kan hända, att frun tar hand om pängarna när
hon kommer ombord, och då sitter nog de hundra långt inne. Sådant har man
sett förr.»
Skepparn fann argumentet öfvertygande, och utan vidare resonnemang gingo
de ned i kajutan. En väldig plånbok framtogs ur väggskåpet, och ur denna
uppräknades tio flottiga och vikta tior, hvilka styrman, efter att
omsorgsfullt ha räknat dem tre gånger, stoppade i sin stora läderpung.
Sedan affären beseglats med ett handslag, stego de upp på däck igen, och
skepparn, som nu, trots utbetalningen, var glad och nöjd, vinkade ånyo en
hemkomsthälsning till den hulda makan.
Han var emellertid angelägen att få affären öfverstökad så snart som
möjligt och genast ankaret gått skrek han till skeppspojken:
»Tag ekan, Gustaf, och far och hämta käringen!»
»Hämta käringen var det, ja!» repeterade pojken fermt men vanvördigt och
gled vigt utför fånglinan ned i ekan, som hängde på släp.
Inom fem minuter var ekan tillbaka, och skepparn hjälpte, med hittills
oanad ömhet, sin bättre hälft uppför fallrepet. När hon väl stod på
däck, ämnade han sluta henne i sin kärleksfulla famn, men hon sköt honom
från sig och utropade:
»Johannes! Här har jag fått bref från ett fruntimmer i Kalmar, som
påstår, att du har så godt som förlofvat dig med henne, när du var där,
och att hon sedan fått veta att du är gift!»
Skepparn anlade ett sådant uttryck af fasa, förvåning och sårad oskuld,
att en skådespelare skulle ha afundats honom.
»Och tror du verkligen detta om din Johannes, Aurora lilla?» frågade han
i hjärtslitande ton.
»Tror hvad den där slynan skrifver? Precis som om du skulle våga
kurtisera andra fruntimmer bakom min rygg! Åhnej, Johannes! Jag känner
dig alltför väl. Det är du alldeles för stor harkrank till!»
Efter dessa ord svepte hon ned i kajutan och skepparn följde sakta efter.
I trappan kastade han en lång blick på styrman, men denne vände ryggen
till och sände lugnt en laddning tobakssaft öfver babords reling.


Lundgren.

Lundgren var en moraliskt fördärfvad människa.
Han svor som en präst, söp som en godtemplare och var för öfrigt behäftad
med alla sju dödssynderna utom snustuggning.
Men han hade också sina goda sidor, och lät hellre någon bjuda sig på mat
än han gick hungrig. Törstig var han alltid ändå.
Han startade sedermera ett blåbärsbolag eller något liknande, och kom
bort. För närvarande är han antagligen miljonär och stadsfullmäktig i
Argentina, såvida han inte är hängd.
Lundgren ägde nämligen talang. Dessutom ägde han en vän, som i
sin tur ägde en rephandel i den sjöstad där Lundgren utöfvade sin
välsignelsebringande verksamhet. Vännen hette Rep-Lasse, och hans
rephandel gick dåligt.
En förmiddag när Lundgren var ledig -- Lundgren arbetade nämligen sällan
före middagen. På eftermiddagen hvilade han -- gick han in i boden till
Rep-Lasse för att få upplysning huruvida Lasse var törstig.
En lycklig tillfällighet fogade det så, att Lasse just då kände sig torr
som en predikan invärtes. Rep-Lasse var född torr. Invärtes!
De gingo därför till ett ställe där de kunde få sockerdricka och
beställde sådan. Af misstag fingo de konjak och vatten, men då deras
finkänslighet förbjöd dem att till den serverande damen yttra någon
anmärkning, höllo de motvilligt till godo med hvad de fått.
Rep-Lasses affär gick, som sagdt, dåligt och Lasse klagade så bittert för
Lundgren, att dennes känsliga hjärta rördes och kom honom att gifva Lasse
uppmuntran och mer konjak. Men han nöjde sig inte med detta, ty han var
en handlingens man, och beslöt att skaffa Rep-Lasse litet sysselsättning.
Lasse hade i sin affär en telefon, som för rästen hade den egendomliga
vanan att gå sönder en gång i kvartalet, tills Lasse af nya vänner och
annat obekant folk lyckats hopvigga abbonemangsafgiften.
På denna telefon ringde det samma eftermiddag, och Lasse gick, ehuru
ogärna, att svara, ty telefonen användes hufvudsakligen af hans
fordringsägare.
Men denna gång var det något annat.
En vederhäftig röst i telefonen anhöll att få köpa litet rep. Lasse
bugade för apparaten, tackade och tog fram papper och penna. Under de
närmaste tio minuterna hade han fullt upp att göra med att skrifva och
buga, buga och skrifva och tacka och tacka och tacka. Ty det var den
största order hans affär någonsin undfått.
Lundgren tog sig ledigt från sin eftermiddagssysselsättning den dagen,
och aflade, en halftimma efter telefonsamtalet, en visit i Lasses bod.
Men Lasse hade stramnat till betydligt sedan sist, och han hade full
sysselsättning. Med en yxa i handen gick han an värre bland repbundtarna,
mätte och kapade, kapade och mätte, tjugu famnar af en sort, femtio af en
annan och så vidare. Åt Lundgrens obetydliga person ägnade han inte en
blick.
Men Lundgren tog inte anstöt af denna uraktlåtenhet, utan stod lugn och
betraktade det anslående skådespelet, med ansiktet skinande af äkta
glädje öfver vännens brådska.
Till slut kunde han dock inte underlåta att yttra sig.
»Jag tyckte, att du klagade i förmiddags öfver att du ingenting hade att
göra, och nu går du ju på som en tungomålstalare.»
Rep-Lasse bromsade ett ögonblick i kapningen, strök med rockärmen svetten
ur sitt upphettade ansikte och sade stolt:
»Klagar! Hvem fasen har klagat? I den här affären strömma beställningarna
in, förstår du. Fick nyss en telefonorder på flera hundra kronor, och det
är just den, som jag är i färd med att effektuera.»
Med det grep han åter tag i yxan och började kapa.
»Jädrans i det!» sade Lundgren begrundande. »Det tar sig således! Hvem är
det, som skall ha så mycket rep?»
Om Rep-Lasses hustru sett sin man i det ögonblicket, så är det ovisst
om hon kändt igen honom, ty hans anletsdrag blefvo hastigt ännu mera
vanställda.
Yxan slog han i golfvet så att träflisorna röko, och gaf den därpå en
spark, så att den for bort i andra ändan af rummet.
»Dj............ etc. etc.,» skrek han. »Det glömde jag ju att fråga.»
Lundgren ansåg då tiden vara inne att dra sig tillbaka, medan Rep-Lasse
uppläste valda stycken ur Scrivers »Själaskatt».


En predikare.

Den lilla präriestaden låg och latade sig i solen, som från en glasklar
himmel sände sina brännande strålknippen ned genom den värmedallrande
atmosfären. Ingen vindfläkt åstadkom den minsta rörelse å de ändlösa
vidderna, och stadens gator voro öde och tomma, ty det var högsommar och
middag, då allt lefvande domnar under trycket af gräsöknens oerhörda
hetta.
Inne på krogen, där det var svalare, hade det lilla lif, som ännu
pulserade, koncentrerat sig. Där stodo kreatursdrifvarna mot diskens
mässingsstång drickande iskallt milwaukeebier ur väldiga glas, berättande
för hvarandra konstfärdigt hopljugna historier om de heta dagar de
varit med om och svärande öfver de händelselösa middagstimmar de af ett
ociviliseradt fastlandsklimat tvingades att dagligen genomlida.
Bartendern, halfnaken och pigg som vanligt, var sysselsatt med att langa
upp fradgande ölglas till de törstiga gästerna. De nakna armarna skeno
af svett och den kulörta skjortan satt fastklibbad vid den muskulösa
öfverkroppen. Då och då, under någon paus i ölserveringen, ställde han
sig att se ut genom fönstret, och upptäckte så till slut något, som
möjligen skulle kunna åstadkomma ett angenämt afbrott i enformigheten.
Långt, långt borta, där prärien sammansmälte med himlens ljusblå kant
syntes en mörk punkt, som sakta förstorades och närmade sig. Den delade
sig i två, och om en stund kunde man urskilja tvänne ryttare, som sakta
redo fram mot staden i solgasset.
»Hva’ ä’ det för några välsignade idioter, som rida ute i den här
bakugnshettan?» sade en ung man, därmed på pricken uttryckande de öfrigas
outsagda tanke.
»Antingen ä’ det någon som ska’ hämta doktorn, och i så fall ä’ det
förståndigt, att dom far två stycken -- en ensam man skulle knappast
kunna få ut honom i dag -- eller också ä’ det gröngölingar.»
Denna sunda tankegång gillades fullkomligt af de närvarande, och en
liflig konversation utspann sig, om hvilket af de två alternativen som
vore det riktiga. De flästa höllo på det senare antagandet, och när
ryttarna kommit tillräckligt nära, för att detaljerna skulle kunna
urskiljas, bekräftades också detta. Ty medan den ene såg ut som en
prärieman var den andre klädd i mjuk, svart hatt, svart bonjour och --
blankskinnskor.
»Fy tusan!» sade en. »Det är ju en präst. Jag håller två dollars på, att
det är en metodist.»
»Antaget,» svarade en annan. »Jag har sett mer än en baptistpräst förr,
så att jag vet hur dom ser ut. Ser du inte hur det blänker om fötterna på
honom? Tror du, att någon annan än en baptistpräst ger sig till att rida
i galoscher?»
Samtalet afstannade dock vid främlingarnas ankomst, ty trots sitt
prästerliga yttre, red mannen med de blänkande skodonen rakt på krogen.
Med den andres hjälp steg han af hästen, borstade dammet af sin bonjour
och steg så rakt in i syndanästet, där ett tjugutal ögon betraktade
honom med ett oförställdt intresse, som dock var blandadt med en hel del
indignation.
Med ett småleende på läpparna steg prästen fram till disken och begärde
ett glas kallt sodavatten.
»Med whisky eller konjak?» frågade bartendern kärft, medan ett stilla
flin upplyste de närvarandes ansikten.
Prästen tycktes dock inte ta illa upp. Hans småleende var tvärtom ännu
mildare, när han svarade:
»Tack, hälst utan alkohol.»
Bartendern mumlade något otydligt om käringar och sirap, men slängde fram
två glas sodavatten på disken, ty följeslagaren skulle också läska sig
med denna enkla dryck, ehuru han grinade när han sväljde den, och kastade
en så längtansfull blick på en whiskyflaska, som stod i en hylla, att
pojkarna började hysa vissa förhoppningar vis à vis honom.
När pastorn druckit ur vattnet och omsorgsfullt torkat sig om munnen med
en silkesnäsduk, vände han sig till de församlade, och sade:
»Käre bröder! Mitt namn är Josuah Jeremiah Jennings, och jag är, som ni
alla af min klädedräkt kunna se, en ordets förkunnare.
Länge hörde jag, där jag bodde i en af österns storstäder, talas om
det vilda lif, som fördes här ute på prärien. Jag hörde talas om hur
rusdryckerna flödade, hur summor bortspelades på faro och poker, och hur
litet ett människolif, som dock är skaparens dyrbaraste verk, aktades i
dessa trakter. Då fasade jag och bad till den, som styr våra öden, att
han måtte förskona mig från att någonsin behöfva besöka denna af synden
smittade näjd. Men hans vägar äro icke våra vägar och min vilja är icke
hans.
En natt, när jag låg i min ljufva slummer, vaknade jag vid att en inre
röst sade till mig: »Josuah! Hvi rädes du? Gå ut på den vilda prärien och
predika ordet. Du är ett ringa redskap, men genom dig skall Herren utföra
ett stort verk.»
Denna maning vågade jag icke motsätta mig, utan for inom kort hit ut,
för att fullgöra min mästares vilja. Och si! Han har varit när mig,
så att mitt arbete har burit en härlig frukt i denna karga jordmån. I
alla städer jag besökt, har ett andligt lif uppspirat, och många själar
vunnits.
Nu senast kommer jag från Big Rock, eder grannstad, där ett stort arbete
utförts. Därifrån medför jag denne nyfrälste broder -- han visade på
följeslagaren -- som varit min vägvisare hit, och som skall vara mig
behjälplig vid de möten jag här kommer att hålla.
Jag har tänkt börja verksamheten i denna stad med ett litet möte här på
stället, hvarunder jag ämnar söka öppna edra ögon för hur syndiga edra
vägar äro. Jag hoppas att restaurantens föreståndare ingenting har att
anföra häremot?»
Bartendern tycktes ha en del att anföra, och hade nog äfven utfört sin
afsikt om icke en mystisk blinkning från den »nyfrälste» kommit honom att
tiga. I stället vände han prästen ryggen.
»Jag tager min väns tystnad som ett medgifvande,» sade prästen. »Och
skall genast öppna mötet, blott jag fått hämta min bönbok, som jag
olyckligtvis råkat glömma i sadelväskan.» Och han skred ut genom dörren.
Knappast hade svängdörrarna fallit igen bakom pastorns rygg, förrän den
»nyfrälste» tog ordet:
»Well, pojkar!» sade han. »Ni hörde af honom själf hvad han är för en,
och hvad jag är för en, och ni kan ge er tusan på, att han omvändt oss
där borta i Big Rock. By Gad! Jag har inte haft så roligt se’n jag var
inne i Butte och såg Barnums cirkus för två år se’n. Han har haft oss
att falla på knä och sjunga sånger, sträcka händerna mot höjden och läsa
böner så att det finns inte en syndig själ i Big Rock, som har något
vidare behof af mera motion under åtminstone ett år.
Det var så förbaskat roligt, att jag frivilligt åtog mig att visa vägen
hit, bara för att få se det om igen.
Men om ni ska’ ha något vidare nöje af det, ska’ ni hålla god min,
pojkar. Låtsa att ni ta honom på allvar, och låt honom frälsa er så
mycket han vill. Sjung när han vill, fall på knä när han vill och gör
i allmänhet efter som han gör före, så lofvar jag er den trefligaste
sommarunderhållning ni haft i ert lefvande lif.»
Så öppnades dörren igen, och medan den nyfrälste anlade en så gudsnådlig
uppsyn, att pojkarna hade all möda i världen att hålla sig för skratt,
steg pastorn in och beredde sig att öppna mötet.
»Mina vänner!» började han. »Vi skola inleda denna lilla andaktsstund på
öfligt sätt med en sång, någon af de sånger, som ni lärt i er barndom
och säkerligen ännu icke glömt. Jag antar till exempel, att några af er
minnas den vackra sången: »Jag önskar bli en ängel.»»
Ingen anmälde sig, och pastorns ansikte antog ett på samma gång förvånadt
och beklagande uttryck.
»Men den lilla sångens pärla, som heter: »I himlen är mitt hem», kunna ni
väl ändå?»
Samma resultat. Pastorn suckade djupt.
»Då få väl min nyfrälste vän och jag sjunga ensamma denna gång. Snart
hoppas jag, att ni alla skola kunna vara med.»
Så stämde pastorn upp söndagsskolsången »Jag önskar bli en ängel, och
ibland änglar stå,» och den nyfrälste klämde i med kraftiga lungor och en
väldig bränvinsbas, så att pojkarna veko sig dubbla. De uppskattade till
fullo extranöjet.
När sången var slut, knäppte pastorn sina händer och sade:
»Låtom oss höja våra hjärtan och händer mot höjden, och uppsända en
åkallan till alltings upphof.»
Pojkarne sökte se högtidliga ut och pastorn sträckte händerna mot
krogtaket, vände ut och in på ögonen och började bedja med en röst, som
darrade af sinnesrörelse. Samtliga närvarande följde exemplet så att inom
femton sekunder hvarenda man stod med uppräckta händer och bakåtböjdt
hufvud och njöt obeskrifligt af situationen.
Då drog den nyfrälste fram två grofva revolvrar, riktade dem mot
menigheten och sade:
»Käre bröder! Om ni inte önska, att omedelbart blifva förlossade från
denna tåredal, så hålla ni händerna fortfarande uppräckta, medan pastorn
insamlar kollekten.»


Utan tråd.

John Knox var den blygaste man i New-York, inklusive »förstäderna»
Brooklyn och Jersey City.
Den flicka han älskade hette Katherine, och var den vackraste och mäst
älskvärda flicka i alla fem världsdelarna. Enligt Johns åsikt.
John hade varit kär i Kitty allt sedan han gick i skolan, och borde
således ha varit förlofvad med henne länge, men hans olycksaliga blyghet
hade alltid varit i vägen.
Hur många gånger hade han inte haft tillfälle att tala om sina känslor,
både på båtfärder och promenader och hemma hos Kitty, men det hade aldrig
blifvit af, fastän han sedan länge hade klart för sig hvad han skulle
säga.
»Käraste Kitty!» skulle han börja. »Du får förlåta min djärfhet att kalla
dig så, ty det innebär ju ganska mycket, men saken är den, att jag under
många år hemligen älskat dig. Om nu saken är den, att du äfvenledes
hemligen älskar mig, torde du upplysa mig om detta faktum, och skall jag,
i detta lyckliga fall, taga mig friheten, att hos din fader anhålla om
din hand.»
Just så skulle han säga. Det kunde inte kallas förmätet och inte heller
tydas som flyktig flirt.
Många, många gånger, hade han haft orden på tungan, men de tycktes ha
den egenheten, att aldrig komma längre. Det blef genast något tjockt i
halsen när han skulle tala, och så var det slut.
Kitty för sin del tyckte bra om John, kanske till och med mera än hon
ville erkänna ens för sig själf.
Med kvinnans ofelbara instinkt var hon fullt på det klara med hur det var
fatt med John, och hon väntade att han skulle ta mod till sig och säga
ut. Men det dröjde.
Det kan hända att Kitty tröttnat litet på att vänta, och när baron Henri
de Quelquechose, pank, utlefvad och högadlig, kom öfver för att söka
förgyllning för sin något kantstötta vapensköld, öfversåg Kitty med att
hans hår var lika tunnt som hans blod, och skänkte honom många småleenden
och mycket hopp. Hennes pappa bidrog i sin mån, med ett lån på några
lumpna tusen.
När John fick klart för sig hur det stod till var han mycket nära att
komma bort. I två dagar satt han hemma och ansade sin förtviflan, men på
den tredje gick han till Kitty för att få besked.
Kärleken och svartsjukan hade blåst upp hans mod till en abnorm höjd,
men ju mera han närmade sig Kittys hem, desto mera sjönk hans tapperhet,
tills den, när han till sist stod ansikte mot ansikte (fastän på något
litet afstånd) med henne, var fullkomligt slut, och förhållandet således
normalt.
John resonerade följaktligen teater, litteratur, väder och allt, men
hela tiden hängde inledningsorden: Käraste Kitty! på hans tunga, utan att
han hade förmåga att spotta ut dem.
Oturen ville, att baronen kom en halftimma efter John. Han konverserade
lätt, elegant och intressant, så att John gjorde sig inte alls vid sidan
af honom. Medvetandet härom bättrade just inte saken för John, utan han
blef ur stånd att säga ett enda ord. Länge dröjde det inte förrän han
sade adjö och gick.
Fyra gånger gjorde han om försöket och hans förtviflan växte hvarenda
dag. Om han inte varit rädd att få sitt namn i tidningarna, hade han
förmodligen begått själfmord och lämnat efter sig ett vackert bref till
Kitty.
Flera gånger tänkte han sätta sig öfver publiciteten och hoppa ned från
Brooklynbron, men vid närmare eftersinnande fann han, att då han inte
kunde bli i tillfälle att se Kitty läsa det vackra brefvet och höra
hvad hon skulle säga när underrättelsen kom, skulle han ju själf inte
få det minsta nöje af själfmordet, och att besvära sig för andras skull
tilltalade honom inte alls.
Monsieur le baron fann snart äfven han, att tiden började bli mogen för
ett frieri. Af blyghet led han just inte, och äfven om det i hans kretsar
i Frankrike var brukligt att uppvakta en dam en längre tid, innan man
vågade komma med ett frieri, ansåg han dock inte, att dylik ceremonie var
nödvändig när det endast gällde en vanlig liten amerikansk guldfågel.
Men Kitty tyckte, att det var god tid med baronens frieri, ty hon
väntade, trots allt, fortfarande på John, och när baronens eleganta
fraser tycktes slå in på farliga vägar började hon genast tala om något
annat.
Baronen förstod att afgörandet borde uppskjutas och han fann sig i det
oundvikliga som en vis man bör göra.
John betraktade dagligen sin bild i spegeln, för att se om han magrat,
eller om de första grå håren ännu börjat visa sig, men såväl det ena som
det andra tecknet på svår sorg uteblef.
När som hälst väntade han få hjärtslag af sorg, men hans fysik tycktes ha
en ovanligt stor motståndskraft.
Men till Kitty vågade han sig inte mer.
Till sist beslöt Kitty att inte vänta längre på John, och det kan ingen
undra på. Hon tyckte, att när han endast behöfde säga ett ord för att
få den, som han gått och suckat efter så länge, så hade han en viss
skyldighet att säga det ordet. Om inte för sin egen skull så för hennes.
Men John kom aldrig, och Kitty kom, efter långt tänkande och kanske litet
tårar, till den slutsatsen, att en karl, som inte vågar fria, är inte
värd att ha, och hon beslöt att resa till Europa på ett par månader, och
ta sin pappa med.
När baronen fick höra talas om Europaresan blef han mycket charmerad, ty
han hade själf tänkt att resa, och det skulle vara syperbt om de fingo
ressällskap.
När John fick höra talas om Europaresan, ansåg han spelet förloradt och
gick hem och lade sig på en soffa. Där beslöt han att bli ungkarl i hela
sitt lif, och att hans läppar aldrig mer skulle formas till ett leende.
Han drömde sig några år framåt. Hur när han, med blekt, allvarligt
ansikte, skred fram genom gatorna, folket skulle vända sig om efter honom
och hviska:
»Se, där går mannen, som aldrig ler! En flicka krossade hans lif.»
Ty John var romantiskt anlagd.
I sinom tid reste Kitty med far och baron, och John led svartsjukans alla
kval. Men andra dagen efter afresan rann honom det gamla, äkta irländska
ordspråket: »Säg aldrig dö, förrän du är död!» i sinnet, och han erinrade
sig plötsligt, att han inte var riktigt död än, och således inte hade
rätt att »säga dö», eller med andra ord, ge tappt.
Och innan ännu inflytandet af denna nya åskådning hunnit svalna, afsände
han ett marconigram till atlanterångaren, för att sedan vrida sig i kval,
och önska att det vore ogjordt.
»Lusitania» styrde med full fart mot öster. Oceanen låg som en spegel
och passagerarna dåsade i sina däckstolar eller promenerade på däcket,
späjande efter ett fartyg eller några tumlare, som kunde ge omväxling i
det dagliga enahanda.
Kittys baron hade fått rätt mycket uppmuntran under dagarna före afresan,
och andra dagen ute hade han bestämt att arrangera saken. Det skulle
nämligen passa honom särdeles väl att komma hem, förlofvad med en
dollarsprinsessa.
Efter lunchen sutto de tillsamman i konsertsalen och baronen hade
skickligt ledt samtalet så, att det blef lätt att komma till saken.
»När vi nu komma till England, leda våra vägar åt olika håll, miss Kate,»
sade han.
»Ja, baron skall ju till Paris och jag till London,» svarade hon. »Men vi
kanske träffas i Paris sedan.»
»Jag hoppas det, miss Kate! Ty det blir mycket svårt att skiljas från
er!» sade han med värme.
»Hvarför det?» frågade Kate, naivt och inviterande.
Baronen fattade eld.
»Därför, att -- -- --»
En bugande stewart stod framför dem, kommen från ingen vet hvar.
»Trådlöst till er, miss!»
Kitty slet upp det blå kuvertet och läste de få orden:
Vill du ha mig?
John.
Hon steg upp och bugade lätt mot sitt sällskap.
»Förlåt mig baron! En viktig familjeangelägenhet tvingar mig att lämna er
för ögonblicket.»
Och hon gick för att telegrafera sitt svar.
Den kritiske läsaren finner det kanske en smula underligt, att
telegrammet kom så precis i det rätta ögonblicket.
Jag medger att det är egendomligt, men det brukas allmänt i bättre
böcker.


Sista balen.

Jag låg på min chäslong, och tog min lilla eftermiddagssiesta när Bill
kom hem. Hans ankomst ryckte mig på ett brutalt sätt ur drömmarnas rike
och slungade mig in i den kalla verkligheten, ty han var på den tiden
assistent hos en trottoarläggare, och rörde sig inte precis som en
balettdansös.
»Är det jordbäfning, eller håller huset på att rasa bara som
tidsfördrif?» frågade jag, när jag hunnit morgna mig litet.
»Vet inte!» svarade Bill. »Jag håller inte reda på dagshändelserna.»
Han lefde tydligen i okunnighet om hur det lät, när han kom uppför
trappan och hängaf sig åt sin lilla älsklingsvana att öppna den något
bristfälliga dörren med vänstra foten.
»För rästen kan du ju stiga upp och ta på dig din andra krage,» fortsatte
han och grep efter min cigarettask, hvilken jag dock, genom ett språng
från chäslongen lyckades rädda i sista ögonblicket.
»Tillåt mig påpeka,» svarade jag förnärmad, »att jag är ägare till inte
mindre än fyra kragar, oberäknadt den, som du lånat, och som följaktligen
är hopplöst förlorad. Men trots detta öfverflöd på stärksaker, kan jag
icke finna någon anledning att förbruka någon extra i kväll.»
Bill tände, med synbar smärta, sin pipa. Han hade föredragit min enda
cigarett.
»Jag träffade Tilly där nere,» yttrade han plötsligt.
»Frågade hon efter mig?»
»Dig!» kom det hånfullt. »Kan inte inse hvarför hon skulle fråga efter
dig. Men hon bjöd oss på bal! Sista balen för säsongen, som skall hållas
någonstädes borta på nordsidan. Det var därför jag föreslog att du skulle
företaga en mycket behöflig uppsnyggning af din person.»
»Klockan?»
»Är sju! Balen börjar åtta.»
»Alltså skola vi vara klara om en halftimma.»
»Right you are! Klockan half åtta skola vi hämta Tilly och Anna hos
Stonebergs.»
Tilly och Anna voro brodöser och bodde i världens minsta rum, hvilket
var beläget i vindsvåningen -- eller »ättikan», som det heter på
svensk-amerikanska, -- af Bills principals, trottoarläggarbasen
Stonebergs hus.
Det ansågs allmänt, åtminstone inom familjen Stoneberg, att förhållandet
mellan Anna och Tilly å ena sidan och Bill och mig å den andra var
icke obetydligt varmare än vanlig bekantskap. Bill och jag hade icke
konstaterat att detta var fallet, men då blotta misstanken skaffat Bill
en löneförhöjning af 25 cents om dagen, ansågo vi det icke ekonomiskt
fördelaktigt att skingra denna uppfattning. En uppfattning, som för
öfrigt delades äfven af Tilly och Anna.
På den bestämda tiden voro vi hos Stonebergs, hämtade de båda sköna
damerna och foro med dem pr spårvagn till balen på nordsidan.
Vi kände inte en själ af de närvarande, men en dylik bagatell kunde ju
inte i nämnvärd mån genera ett par gentlemän.
Att inga andra förfriskningar än lemonad, glass och »en pis käk» -- eller
en bit kaka, som man äfven kan kalla det -- serverades, var ju ett stort,
och för oss fullkomligt ofattbart fel, med tillställningen, men det var
dock inte oöfvervinneligt.
Well, vi dansade two-step och gud vet allt hvad det var, med Tilly och
Anna och Flossie och Lilly och alla de andra flickorna, och fastän det
var trefligt nog, var det dock rätt sträfsamt. Man blef svettig och torr
i halsen, och lemonaden ville inte riktigt förslå att släcka den härliga
törst, som uppkom.
Till slut blef det dock för olidligt att med lemonad och andra onaturliga
njutningsmedel söka bekämpa vårt begär efter läskedrycker, och därför
begåfvo vi oss ut på expedition efter ett ställe, där sådana funnos att
tillgå.
Detta mötte ingen svårighet, ty efter vanligheten fanns det en krog vid