Vildhjärnor: Amerikahistorier - 4

»Den familjen duger nog för hvem som hälst att träda i förbindelse med,
äfven om de ekonomiska fördelarna vore betydligt mindre än de äro.»
»Jag har inte begärt att få veta din åsikt om familjen Bates,» sade
Redwood senior upplysande. »Men jag förbjuder dig att vidare umgås med
någon af dess medlemmar.»
Harry smålog kallt, bugade lätt och svarade:
»Mitt umgänge tänker jag allt framgent välja efter min egen smak. Jag har
nämligen gått och läst för rätt många år sedan.»
Så gick han till sin bästa vän och talade om alltsamman, och vännen sade
att gubben Bates var en gammal skurk, hvars hus Harry gjorde bäst i att
sorgfälligt undvika.
Den »gamle skurken» mr Bates gick direkt från Redwoods hem och höll
en längre föreläsning för sin dotter om sin f. d. vän Redwood. Han
pointerade häri skarpt alla brister såväl i Redwoods utseende och
gångkläder som i hans uppfostran, moral och affärsmetoder, särskildt
dröjande vid hans särdeles obetydligt utvecklade själsförmögenheter.
Gertie anmärkte genast, att hrr Bates och Redwood gärna kunde taga
hvarandra i hand och vara vänner, ty två herrar, som den ena dagen kunde
arrangera ett giftermål som om det vore en vanlig affär, och andra dagen
råka i ett vanligt, simpelt gräl om kortspel, voro likadana båda. Den
ene hade ingenting att säga om den andre.
Bates blef ursinnig.
»Arrangera giftermål! Den saken är slut nu! Det blir aldrig något
giftermål mellan min dotter och sonen till en dylik person, det svarar
jag för.»
Gertie svarade ingenting på detta, men hon tänkte, att om Harry inte
hälsat så kyligt dagen förut, så hade ingen kunnat veta hur det hade
gått. Men nu så -- --!
Det var naturligtvis en ren händelse, att Harry dagen därpå råkade intaga
sitt té just i det tea-room där Gertie och ett par af hennes väninnor
brukade träffas, när de voro ute för att gå i butikerna.
Nära en timme satt han där vid en halftömd tékopp och studerade ett
nummer af The Sun, som han till slut nästan kunde utantill, men då kom
också belöningen för hans tålamod i form af Gertie, som trippade ut ur
hissen.
Harrys hälsning präglades denna gång af betydligt mera värme än dagen
förut, ty han for upp från bordet och gick emot henne, under tiden
krampaktigt sträfvande att se öfverraskad ut.
Gertie var som ett isblock, men nekade honom, trots allt, inte att slå
sig ned vid hennes bord.
En sådan älskvärdhet, som Harry den eftermiddagen utvecklade, hade han
säkert aldrig förr lyckats prestera och så småningom började Gertie,
med eller mot sin vilja, tina upp. Snart pratade de lika gemytligt som
förr i tiden, och när téet var drucket, gjorde de en promenad tillsamman,
hvarefter Harry följde Gertie hem.
Han fick visserligen inte följa med in, men erhöll däremot hennes löfte
om en promenad i automobil dagen därpå.
När de skilts, gick Gertie upp på sitt rum och studerade noga sin bild i
spegeln. Hon fann allt ganska godt, och omtalade i djupaste förtroende
för spegelbilden, att en sådan ung man som Harry fanns inte i hela
New-York state, och inte utanför heller.
Harry gick till sin bäste vän och talade om hvad han gjort samt fick del
af vännens lifliga ogillande.
Motorpromenaden nästa förmiddag blef vederbörligen uppskattad af
både Harry och Gertie och Gertie fick tillfälle att se hur väl han
manövrerade auton, när de passerade mera trafikerade gator. Denna gång
slapp dock Harry att gå när de kommo till porten, ty Gertie visste med
säkerhet, att hennes pappa var borta, och därför lät hon Harry följa med
in.
De sutto i biblioteket och pratade fullständigt ostörda, och Harry ansåg
stunden vara inne att tala om för Gertie hur söt hon verkligen var, och
Gertie -- -- ja, det dröjde inte särdeles länge förrän hon, med armarna
kring Harrys rakade nacke, anförtrodde honom detsamma, som hon dagen
förut sagt till sin spegelbild.
När Redwood senior om middagen kom hem, satt junior och väntade på honom.
»Hör nu, pappa!» sade han, så snart han hälsat på senior. »Jag tycker,
att du och jag borde fara till mr Bates, och se till att den där dumheten
i förrgår blir glömd.»
»Jag kan inte finna någon anledning till det,» svarade senior.
»Men det kan jag!»
»Låt höra!»
»Att vi båda böra stå på god fot med min blifvande svärfar.»
Redwood tog emot underrättelsen med öfverraskande lugn.
»Såå!» sade han endast. »Är det på det viset? Well, jag vill inte ställa
mig i vägen för din vilja i en så viktig sak. Säg till om auton, så skall
jag ringa upp Bates och fråga, om han vill bjuda oss på en kombinerad
förlofnings- och försoningsmiddag.»
Några timmar senare sutto de båda herrarna i mr Bates rökrum, medan
junior och Gertie voro envåldshärskare i biblioteket.
Mr Bates smålog mot sin vän och konkurrent Redwood och sade:
»Ser du! Min lilla list lyckades!»
Och mr Redwood smålog igen, sände ut en symmetrisk ring af blå rök från
sin doftande Henry Clay.
»Ungdomen är sig lik! Förbjuden frukt lockar alltid mäst!»


Hendersons harar.

Det fattades inte synnerligen många fel på vår framstående vän Henry
Henderson. Tvärtom! Han var nämligen en bland de duktigaste karlar som
Chicago någonsin frambrakt och kunde ha den minsta utsikt att någonsin
lyckas frambringa.
Så sade han åtminstone själf, och vi trodde honom. Ty när en person står
sex fot och fyra i strumpfötterna, väger nittiofem kilo och har ett
hetsigt humör, betviflar man mera sällan hans uppgifter. Så vida man inte
är särdeles högt lifförsäkrad och mycket mån om sin änka.
Henderson var specialist på jakt, och särskildt hade hararna olyckan att
vara föremål för hans omsorger, och han tyckte mycket om att tala om sina
jaktbedrifter. När han om kvällen råkade, eller snarare lyckades, leda
samtalet in på det gebietet, var det bäst för den som hade något annat
att säga, att gå till en martinsmedja eller ett större plåtslageri och
säga det, ty där hade han ändå någon utsikt att kunna göra sig hörd.
Henderson har nämligen mördat harar i alla delar af United States of
America, och när han talar om dem, roar det honom att använda en röst som
i hörbarhet intet lämnar öfrigt att önska.
En ganska märklig omständighet är, att samtliga harar, som råkat komma
i vägen för Hendersons säkra lod, på ett eller annat sätt skilt sig
från sitt släkte. Vanligen genom en enorm storlek, men stundom ha de
äfven varit behäftade med andra egenheter, såsom klöfvar, lång svans
eller dylikt, och det är ju inte förvånansvärdt, att Henderson fann sig
föranlåten att nämna ett ord om dem då och då.
En annan sak är, att Hendersons skjutskicklighet, enligt samma källa, var
fenomenal. Han kunde helt enkelt inte skjuta bom, äfven om han försökte.
Jag är för min del fullkomligt öfvertygad om, att om Henderson på måfå
affyrade sin bössa upp i luften, så skulle en vingprydd harpalt samtidigt
anlända till och lämna denna jorden. Ty sådan är Henderson.
Vi bodde tillsamman med Henderson en månad, och genom att hvarje afton
hålla lärorika föredrag för oss om sina harar och sin skjutskicklighet,
lyckades han till slut icke obetydligt öka vårt intresse för sin sport,
och vi grepos af en lätt förklarlig åtrå att se Henderson på jakt.
Vi framlade också en gång denna plan för Henderson, och han lofvade att
tänka på den.
Hvad man än må säga om Henderson, så kan man dock inte förneka att han
höll ord. Han tänkte på förslaget. Tänkte mycket och länge på det. Ja,
han hade nog ännu fortsatt att tänka på det, om vi inte till slut insett
det orätta i att lägga hela bördan på Hendersons axlar.
Så snart våra samveten vaknat, gingo vi och talade med en karl, som hade
jaktmarker, och fingo mot en dollar löfte att jaga där en söndag. Sedan
skaffade vi bössor och matsäck och sade till Henderson, när allt var
klart.
Men vi hade otur, ty Henderson hade just då svåra magplågor och kunde
inte gå ut.
Då väntade vi en vecka, hyrde åter markerna och underrättade Henderson,
som fick återfall af en feber han haft för tre år sedan, och måste
förtära rusdrycker som medicin.
»Få vi se på din tunga, Henderson!» sade vi, och Henderson räckte gladt
ut den.
»Du har inte feber, Henderson,» sade vi allvarligt. »Ty din tunga är inte
belagd.»
»Då har jag tandvärk,» svarade Henderson. »Och förrästen har jag
reumatism i benen, och ryggmärgslidande och tyfus, och lungsot och vill
hälst lägga mig och dö. Gif hit whiskyflaskan.»
Då insågo vi att Henderson verkligen var sjuk, hvarför vi öfvermannade
honom, slogo in honom i ett vått lakan och masserade honom samfäldt under
tio minuter.
Hendersons språk var något alldeles rysligt.
Han var så ful i mun, att vi befarade hjärnfeber och lade en isblåsa på
hufvudet. Som vi dessutom befarade att blindtarmsinflammation tillstött,
lades äfven ett stycke is på hans mage.
Henderson fällde en del yttranden, hvilka måste betecknas som stötande.
Vi upptäckte att hans fötter voro kalla, och för att undvika förkylning
lade vi en butelj varmt vatten vid hvardera foten. Vattnet var verkligen
rätt varmt.
Men Hendersons anmärkningar voro ännu varmare.
Emellertid blef det alltmera klart för oss, att Hendersons svåra sjukdom
hade sin rot i ondt blod, och vi beslöto att åderlåta honom. Han hade
själf en bra rakknif, som var mycket lämplig för ändamålet.
Just då inträffade den glädjande tilldragelsen, att Henderson plötsligt
tillfrisknade. Han förklarade till vår stora fröjd, att all sjukdom var
som bortblåst och att en liten jaktutflykt skulle verka stärkande.
På grund häraf inställdes behandlingen och Henderson fick kläda på sig.
Under tiden drucko vi, af ren vänskap, ur en flaska konjak, som vi funnit
i hans säng. Den kunde aldrig ha varit nyttig för Henderson.
När allt var klart, satte vi oss och Henderson på tåget och reste till
jaktmarkerna. På vägen uppmanade vi Henderson att tala om jakthistorier,
men han var mera intresserad af haussen i hvete. Harar voro rätt fjärran
från hans tanke just då.
När vi anländt till jaktmarkerna, gingo vi i samlad trupp ut i skogen.
Där skulle, enligt förljudande, finnas mycket vildt, men däraf syntes
endast en anmärkningsvärdt ringa del, och Hendersons humör började bli
bättre.
En hare mötte vi dock, och denne blef så förvånad vid vår åsyn, att han
satte sig och tittade.
»Kiss, kiss!» sade Henderson.
Men haren som inte var sällskaplig af sig, vände och aflägsnade sig
skyndsamt.
»Förbannade kattracka!» sade Henderson.
I samma ögonblick small ett skott från ett af våra gevär, och när skytten
hämtat haren, tackade han Henderson, för att han icke tagit den för sin
del.
Henderson såg litet generad ut, men vi förklarade saken så, att då denna
hare hvarken var uppseendeväckande stor eller på annat sätt märkvärdig,
hade han lämnat den åt oss. Om den däremot kommit, när han lockade på
den, hade den ju varit tillräckligt egendomlig för att vara värd att
tagas vara på.
När vi vandrat en timma till i skogen, ansågo vi det vara nog och togo
Henderson till en glänta. Där fingo vi se en hare, som satt halft dold
bakom en buske.
Henderson sköt tre skott, hvaraf ett träffade en björk, ett marken och
ett atmosfären, och gick därefter fram för att hämta bytet.
Det var en bra hare, och i likhet med Hendersons öfriga harar hade den
sin lilla egenhet. Den var nämligen passad, och hade en enrisruska i
magen.
Henderson talar aldrig om harar nu. Han är för intresserad hästkarl för
att kunna tänka på något annat än kapplöpningar. Han har också haft
många äfventyr med hästar.
Vi fundera på att ta Henderson till en kapplöpning snart.


Ye Sing.

Blizzarden dref snön genom gatorna i en hvit, kompakt massa, som stod
likt en vägg utanför rutornas frostrosor, men detta herrans oväder
endast ökade njutningen för oss, som sutto inne i ett varmt rum, hvars
skymning endast bröts af det matta ljus, som utstrålade genom kaminens
gelatinfönster. Vi voro två unga män, den ene, som ni förstår, jag, den
andre min kamrat, som då för tiden lydde, eller borde ha lydt, namnet
Bill, men som nu, under ett annat namn, återbördats till fäderneslandet
och den civilisation, som möjligen kan förekomma i det mörkaste Småland,
och vi njöto vår kvällssiesta, utan att bekymra oss om de arma exemplar
af människosläktet, som sleto ondt i snöstormen utanför. En lång stund
hade vi suttit tysta i drömmar, medan cigarrerna sakta glödde, då Bill
plötsligt sade:
»Erkänn att det är ett hälsingland, old boy!»
»Hvilket?» frågade jag, undrande om det var Staterna, Minnesota eller
något annat »köntri», som var i farten.
»Att sitta här, femtusen mil från gamla Sweden, nu när det lider mot
jul och de ha trefligt där hemma. Tänk dig mina hedar täckta med hvita
drifvor, och en blek måne på en himmel, där tusentals stjärnor gnistra
som kristaller i natten.»
Jag vill här påpeka, att Bill är skald.
»Det kan du ha rätt i, Bill, men den saken får man finna sig i, det lärde
jag redan första julen jag var här.»
»Jag kan inte inse, hvarför jag skall finna mig i en sak, som jag inte
tycker om,» svarade Bill. »Jag tål inte det här vårdslösa julfirandet på
juldagen, som de ha för sig här. Hela den amerikanska julen är ett oting
....»
»Utom mistelkvisten i taket,» inföll jag.
»Right you are! Utom mistelkvisten,» svarade Bill. »Men nu tänker jag
fira jul här, en äkta svensk jul, med gran och grenljus, lutfisk och
fläsk, glögg och risgrynsgröt, och så skall här dansas ringdans kring
granen precis som vi gjorde hemma i Småland.»
»Jag går in på allt,» instämde jag. »Men förlåt om jag framslungar en
liten enfaldig fråga: hur faderlund skola vi två bära oss åt för att
dansa ringdans? En sådan åtgärd tycks förutsätta allvarliga fysiska
deformiteter.»
Bill betraktade mig hånfullt.
»Idiot!» sade han vänligt, och försjönk därefter i tystnad.
Som jag intet ytterligare hade att tillägga, följde jag hans exempel.
Sedan denna angenäma samvaro fortsatt en stund, började Bill fundersamt
räkna upp en del namn.
»Erikssönerna, Milly på herrekiperingen, Peters på Syltan, lille Berg på
Missionsbladet, Tilly och Anna och så Ye Sing på tvättinrättningen --
det blir tillräckligt.»
»Förlåt en oskuldsren yngling! Hvad ämnar du göra?»
»Bjuda hit hela rasket på julfäst, naturligtvis!»
»Och Ye Sing med?»
»Han är själfskrifven! Någon originalitet får det väl lof att vara. Tänk
dig Ye Sing ätande julgröt och sjungande en kinesisk julpsalm! Har du
nånsin sett en kines äta julgröt förr?»
»Knappast! Och jag erkänner, att det skulle vara ganska roligt, att få
lägga den upplefvelsen till min rika samling.»
»Tjopp då! I morgon skaffar jag agremangerna och arrangerar det hela, och
du bjuder gästerna.»
-- -- -- --
Julaftonen ingick klar och kall, och snön låg i mjuka drifvor öfver
gatorna. Bill hade försvunnit redan tidigt på morgonen och jag följde vid
en något senare timme exemplet, för att bjuda gästerna. Det gick lätt att
öfvertala dem, ty de voro allesamman ensamma som vi, och endast allt för
glada att få fira jul på hyggligt vis en gång. Endast Ye Sing, kinesen på
tvättinrättningen, gjorde några små svårigheter, emedan han inte visste
hvad hela tillställningen egentligen skulle betyda. Mot den moderata
ersättningen af 50 cents gaf han dock med sig och lofvade att hedra vårt
enkla samkväm. Lille Berg på Missionsbladet var däremot icke nöjd med
så litet, utan uppställde som oeftergifligt villkor, att glögg skulle
finnas i obegränsade kvantiteter. Så köpte jag, med tanke på Milly, en
mistelkvist i en blomsterhandel och vandrade hem till vår kula, där Bill
var sysselsatt med att kläda granen med glitter, bomull och svenska
flaggor -- gud vet hvar han fått dem från.
Inackorderingsfrun lagade med förtjusning julmaten, det var första
gången på många år, och när gästerna fram på aftonen började komma,
voro båda våra rum smyckade till julfäst. Att grenljusen bestodo af tre
hopsplitsade dankar kunde ju inte inverka på julglädjen.
Erikssönerna kommo först, och frågade, i samma ögonblick som de hunnit
inom dörren, om vi väntat länge. Ty klockan fattades blott tio minuter
i den bestämda tiden och de voro båda från landet. Kort därefter hördes
lätta steg i trappan och vi betraktade med spänd förväntan dörren.
Mistelkvisten hängde nämligen där ofvanför. Dörren öppnades. Milly
stod på tröskeln. Som pantrar rusade vi alla fyra fram för att använda
privilegiet, men Milly tog ett steg åt sidan och följden blef, att Bill
tryckte en öm kyss på den yngre Erikssons svällande, ehuru något snusiga
läppar, medan den äldre på ett liknande sätt karesserade mitt vänstra
öra. Något skamflata stodo vi där, medan Milly skrattade åt oss, och
kommo, för försiktighets skull, öfverens om att singla slant om, hvem som
skulle få kyssa nästa flicka.
Kort därefter kom lille Berg på Missionsbladet och frågade, nästan innan
han kommit in, om man fick supen till fisken. Lugnad i detta hänseende
ägnade han sig åt att dricka glögg och flirta med Milly på ett sätt, som
gaf mig anledning att hota honom med allvarlig kroppsskada, en hotelse,
som dock icke hade någon synbar inverkan på hans uppförande.
Tilly och Anna kommo därnäst och kysstes af resp. Eriksson junior och
Bill. Därefter kom Peters som blef okysst, och lille Berg, som blifvit
lifligt intresserad af den hälsning, som beskärdes Tilly och Anna,
frågade om vi väntade någon mer flicka. Vi svarade ’ja’, och Berg bad att
få abonnera på den, en begäran, som utan invändningar beviljades.
Snart ljödo åter trippande steg i trappan, och Berg ställde sig i
posityr. En stilla knackning ljöd på dörren. Berg kastade upp den, tog
den utanför stående personen om halsen och kysste till. Nästa sekund
dansade Berg, under upphäfvande af de rysligaste eder, omkring på
golfvet, medan Ye Sing stod i dörren, förtjust och förvånad öfver ett så
hjärtligt mottagande.
»Stig in, Ye Sing,» sade Bill vänligt. »Slå er ned, spotta och var
hemtreflig.»
Ye Sing steg in, tyst och allvarlig, drog af sig sina tjocka känger och
tog på sig ett par mjuka filttofflor, bugade sedan djupt och frågade:
»Me washee dishes?» (Mig diska?)
»Sällan, snedögde son af midtens himmelska rike. Icke för detta lumpna
ändamål har du inbjudits i denna utvalda krets och begåfvats med en half
dollar,» svarade Bill. »Nej, ättling af en tusenårig kulturstat, här
ska’ru finna kärlek.»
Med detta överräckte han till den angenämt öfverraskade mongolen ett glas
rykande glögg och bad att få skåla. Ye Sing läppjade försiktigt, drack
sedan hänförd ur hela glaset och höll fram det till påfyllning under
förklaring, att detta var en »velly, velly good drinkee», mycket, mycket
god dryck.
Lille Berg, som ansåg kinesens glöggdrickning vara ett intrång i sina
personliga rättigheter, protesterade högljudt mot, att den ädla varan
slösades på en asiat, men då hans anmärkningar inte ledde till någon
åtgärd försvann han ute i köket.
Så satte vi oss till bords och gröten kom fram. Då anlände lille Berg
från köksregionerna och gaf kinesen i julklapp ett par pinnar, som han
täljt därute. Ye Sing tyckte visst inte, att de voro af den modell han
var van vid, men han tackade likafullt och lät dem försvinna i en af sina
vida ärmar. Men detta ingick icke i Bergs planer. Han hade täljt pinnarna
för att se Ye Sing äta gröt och mjölk med dem, och han förklarade med
en röst, som säkerligen hördes tvärs öfver gatan, att han icke ville gå
miste om detta lärorika nöje. Som emellertid Ye Sing lika bestämt, ehuru
mindre högröstadt, förklarade, att han icke kunde den konsten, fick Berg
finna sig, men hans aktning för den kinesiska kulturen led härigenom ett
svårt afbräck.
Efter maten dansade vi kring granen och sjöngo: »Nu är det jul igen».
Ye Sing dansade med, men då han hade litet svårt att komma tillrätta
med sången var Peters vänlig nog, att på stående fot göra en fri
öfversättning af texten till kinesiska. Den lät ungefär så här: »Tjing,
tjing, tjang, jangtsekiang» o. s. v., men egendomligt nog tycktes Ye Sing
inte förstå det lingo, som Peters uppgaf vara Yes hemlands klingande
språk. När Peters såg, att hans öfversättning icke blef accepterad, åtog
han sig att lära Ye den svenska texten. Efter något arbete var första
raden inlärd, och därvid fick det bero, emedan Peters arbetsförmåga inte
räckte längre.
Men Ye Sing var förtjust och dansade solo kring granen, sjungande: »No
elle jol ien, No elle jol ien», på en melodi, som möjligen åtnjuter en
viss popularitet i det himmelska riket, men hvars lämplighet som svensk
folkvisa torde vara omtvistad.
Så gick kvällen under glam och glädje, och när glöggen till sist var slut
och grenljusen nedbrunna i stakarna tog Ye Sing åter på sig de tjocka
skorna, och gästerna sade god natt. Men medan vi sade adjö, lyckades jag
i förstugans mörkaste vrå sticka in mistelkvisten bland banden på Millys
hatt.


Vännerna.

Under ett par månader hade Anderson varit sysselsatt med att genomkorsa
den stora republikens nordvästra stater, i akt och mening att samla
prenumeranter på Missionsbladet, Kristlig och politisk tidning för
svenskarna i Amerika.
Som emellertid ofvannämnda svenskar icke tycktes tillbörligt
uppskatta denna publikation, hade det ekonomiska utbytet af Andersons
välsignelsebringande verksamhet blifvit skäligen klent. Förgäfves
hade han förevisat de dyrgripar hvarmed bladet i fråga begåfvade sina
förskottsbetalande prenumeranter, men de praktfulla håfvorna -- en
oljetryckstafla föreställande »Jerusalem i sin härlighet» eller ett
porträtt af Martin Luther, efter fritt val -- förmådde icke uppmjuka den
ytterst lindrigt kristliga befolkningens hjärtan i den mån, att de blefvo
villiga att öfverlåta sina dollars i Andersons trogna vård.
Anderson var således just ingen Rockefeller, när han en vacker
eftermiddag kom på utslitna klackar vandrande järnvägslinjen mot den
lilla staden Little Springs i Iowa, där han visste, att en ganska
blomstrande svensk missionsförsamling var till finnandes. I hans ficka
funnos tre exemplar af Förenta Staternas kvartsdollarmynt och från dessa
hade Anderson föresatt sig att icke skiljas, förrän bleka svälten
stirrade honom i ansiktet.
På grund af denna sin obenägenhet för utgifter styrde Anderson sina
steg till den svenske pastorns bostad, där han kunde beräkna att för
en dag eller två få tak öfver hufvudet utan penningar och för intet,
eller i värsta fall i utbyte mot ett halfårs gratisprenumeration på
Missionsbladet.
Andersons beräkning slog inte heller fel. Ty när han för pastorn
framställt sitt ärende, bjöds han på mat hvarefter han inkvarterades i
ett rum, där den af olyckan hemsökte gudsmannen redan förut hyste en
tidningsagent, representanten för kristliga ungdomstidningen Blåklockan,
mr Gus Sutherquist.
Af vissa skäl fann mr Anderson sig föranlåten att gent emot mr
Sutherquist iakttaga ett ytterst reserveradt uppträdande, och mr
Sutherquist ansåg sig tydligen icke ha skäl att bemöta mr Anderson
på annat sätt, men sedan mr Anderson genom en liten titt öfver mr
Sutherquists axel funnit, att denne herre, trots sin utan tvifvel strängt
kristliga moral, debiterade sin tidning hotellkostnader fastän han bodde
gratis, och för mr Sutherquist påpekat, att äfven mr Anderson hade samma
vana, blef förhållandet dem emellan genast märkbart hjärtligare.
Aftonen tillbrakte de båda herrarna, som kristliga tidningsagenter
bruka, med förtäljande af sedelärande berättelser och förtärandet af
någon läskedryck, exempelvis lemonad, ur en medhafd butelj. Under tiden
blefvo de allt mer förtroliga, och svuro slutligen, under inflytande af
läskedrycken, hvarandra evig trohet och vänskap i nöd och lust, samt
äfven i affärer, och öfverenskommo att påföljande dag gemensamt söka
sprida Ordet, i form af Missionsbladet och Blåklockan, bland invånarna i
Little Springs.
Nu voro, som nämnt, Little-Springsborna rätt kristliga af sig, och till
följd däraf blef resultatet godt. Anderson hade, när de på kvällen
träffades, lyckats introducera Missionsbladet i 9 hem, en bragd,
som inbrakt honom 13 dollars och 50 cents, af hvilka han själf fick
tillgodoräkna sig 5:40, och Gus Sutherquists fiskafänge hade resulterat
i 11 prenumeranter på Blåklockan, summa 11 dollars, af hvilka 4:40 voro
hans egna.
Så lyckliga dagar kunde man dock icke beräkna ofta, och vännerna höllo
just på att resonnera om, hur man skulle kunna göra dem litet mindre
sparsamt förekommande, när Gus tappade pipan ur mun och slog sig för
pannan.
»Ah, en idé!» skrek han. »En himlasänd gudaingifvelse.»
Därpå steg han upp, fattade sin förvånade väns hand och underrättade
honom, att deras lycka var gjord. Sedan framlade han sin plan, hvilken så
lifligt slog an på Anderson, att han fann sig föranlåten att utföra en
liten indiandans.
Denna afbröts dock något omildt af pastorn, som kom upp och meddelade,
att så bråkiga herrar icke kunde vara sanna kristna, och att de därför
voro oförhindrade att lämna hans hus nästa morgon. Ju tidigare desto
hällre.
Vännerna togo pastorns ord ad notam, ty klockan var knappast tre på
morgonen, då de lämnade hans bostad genom fönstret. Då de emellertid
ogärna ville lämna den man, som visat dem så mycken vänlighet, utan att
ha ett litet minne af honom, hade Gus före affärden smugit sig in i
pastorns arbetsrum, där han hämtat ett fickur och diverse andra småsaker.
I distraktion hade han också råkat stoppa på sig en del kontanter, som
han hittade i en skrifbordslåda, en sak som han inte märkte, förrän det
var för sent att vända om och lägga dem tillbaka. Han slog därför knut på
näsduken, för att inte glömma att sända dem pr post, och att han sedan
råkade tappa näsduken var ju ren otur.
En liten promenad på morgonkvisten skadar ju inte alls och med spänstiga
steg promenerade vännerna i den härliga friska luften de få kilometerna
till närmaste järnvägsstation.
Den var, som de flesta dylika, en »stad» om 7 à 8 hus, och tilltalade
inte alls resenärerna, som funno den för liten att operera i. Vid 8-tiden
på morgonen kom ett tåg, och Gus Sutherquist följde med detta till
Brooks Junction, ett samhälle beläget ett par timmars resa från deras
tillfälliga uppehållsort, medförande hela bagaget. Anderson stannade
kvar, för att komma efter med middagståget.
Framkommen till Brooks Junction tog Gus en kappsäck i hvardera handen och
gick direkt till den svenska församlingens herde, där han presenterade
sig som representant för de båda tidningarna Missionsbladet och
Blåklockan af hvilka han erbjöd pastorn ett gratisexemplar för lifstiden
om han finge stanna till sista tåget på kvällen. Gus’ billiga begäran
bifölls genast, och pastorn gick så långt i sin vänlighet, att han inbjöd
Gus att deltaga i frukosten, som nyss var serverad. Gus protesterade och
uppgaf att han inte var hungrig men pressades med mildt våld ned på en
stol vid frukostbordet, där han snart på ett effektivt sätt vederlade sin
förra uppgift.
Den stora uppmärksamhet som Gus ägnade frukosten, hindrade honom dock
icke att föra en lika kristlig som målmedveten bordskonversation. Han
berättade hur han i två år genomkorsat Amerika i alla riktningar för
Blåklockans räkning, och hur han under sina resor haft lyckan att blifva
ett medel för mången syndares omvändelse. Ty det var icke för guldets
skull han verkade på detta sätt, utan för att sprida god, kristlig
litteratur i så många hem som möjligt. Därför brukade han också, där
det tilläts honom, aflägga ett vittnesbörd vid de bönemöten han kom att
besöka, och hände det ofta att han blef det ringa medlet att omvända en
själ.
Pastorn blef mycket glad.
»Då är ni säkert en man, som i mycket rikt mått fått gåfvan, broder,»
sade han. »Och om ni ville göra oss den tjänsten att tala några ord,
så skall jag gärna sammankalla vännerna i afton. Då kan ni nog också få
tillfälle att placera en del tidningar.»
Gus svarade blygsamt, att väl vore hans gåfvor ringa, men nåden var så
mycket större, och han skulle därför gärna tala.