Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 2

krigssånger, som än i glada, än i tungsinta tonfall tolka kärleken till
fosterlandet.
Som en ändlös orm slingrar sig hären fram genom urskogens dunkel och ut
på en sidoväg till stora kungsvägen, som här går uppåt i bukter från
afsats till afsats i höglandet. Lansar och yxor blänka i solskenet.
Sången brusar upp och sjunker, dör sakta bort och återkastas i mäktigt
eko från fjällsidor af porfyr och granit.
Nejden höjer sig amfiteatraliskt med berg öfver berg; mellan dessa
omväxla böljande majsfält med tropiskt rika skogar; och högt uppe mot
väster resa Cordillerna sina taggiga tinnar, hvilkas snötäcke af solen
förvandlas till ett silfverdiadem, som kröner all denna rika fägring.
Mellan lodräta klippor störtar floden ned, ofta hundratals fot, i
afgrunder. Hängbroarnes daning ådagalägger peruanernas snille och
energi.[A]
Djupt under de tågande bullrar floden, och skummet yr upp som
silfverstänk. Men soldaterna sjunga högre, då de gå öfver bron och söka
öfverrösta forsens brus.
Dagen kännes brännande het, helst då kosan styres uppför genom öde
nejder, där marken är blott sparsamt bevuxen med taggväxter,
jarillabuskar och ludna kaktusarter, som skjuta upp till en höjd af fyra
fot. De kala klipporna af röd granit, ja, alla flygande damkorn kännas
brännheta. Ingen svalkande skugga, intet läskande vatten. Med rödsvullna
ögon, förtorkad tunga och svidande strupe släpa sig nu soldaterna fram;
sången har tystnat; men framåt går det -- framåt. Kungen har så befallt.
[A] De byggdes stundom femtio meter långa och utgjordes af
fyra stycken 60 centimeter tjocka tåg, flätade af en
säregen, seg pilart; mellan dessa tåg voro anbragta
tjocka brädstycken, med vidjor fästa vid tågen. Bron var
några meter bred, och långs kanterna löpte på ett par
meters höjd två hufvudtåg, som med vidjor voro fästa vid
plankorna och alltså bildade räcken. Bron var i ändarne
omsorgsfullt fastgjord vid genomborrade klippstycken.
Den svängde under en truppstyrkas öfvergång och sänkte
sig då betydligt i midten.
Morgonsolens första strålar kasta guldstänk på sierrans toppar, och högt
uppe seglar kondoren, fåglarnes konung.
Herdarne vakna på sina hviloläger, redda med några filtar i en klipphåla.
Vicuñafåren -- en outtömlig rikedomskälla för Peru -- beta däruppe; de
tillhöra alla konungen och få ej slaktas eller ätas af menig man. De
rista sin ull, från hvars fina trådar daggdroppar falla, och bräka sin
morgonhälsning, medan herdarne, vända mot solen -- incas fader --
förrätta sin andakt. Sedan går hjorden till en platå, där det gula
pajonelgräset blänker som en gyllene matta.
Solen stiger högre, och dess strålar nå allt längre nedåt bergens sidor,
där konstgjorda terasser vittna om peruanernas flit. På sina ställen, där
sluttningen varit för brant, ha gjorts uppdämningar medelst klipphällar,
så att de därigenom bildade afsatserna likna jättetrappor. Hvarje
trappsteg är utfylldt med jord, hämtad fjärran från och tillsatt med
gödningsämnen af fisk och fågel.
Här kan odlas allt hvad växtlighet har från ekvator till polcirkel, ty
värmegraden ändras med höjden, och någon växling af årstider känner man
ej. Potates har satt blom nedom pajonelgräsets trakter och ger i sin
ordning vika för majsen, som till grannar nedom sig har tobaken och cocan
-- en manshög buske, hvars blad torkas i solen och kunna ersätta
tobaken, men som få brukas blott som läkemedel. Och nere i dalarne, som
kransas af skog och genomskäras af floder, växa palmer, ananas och
bananer vid sidan af mahogny och guajue, i en rikedom, så stor som blott
den alstras under tropikernas glöd.
Den doftrika luften vimlar af befjädrade sångare, som fylla den med
välljud, medan praktfjärilar i alla skiftningar oroligt fladdra mellan
purpurfärgade blommor. Papegojor, araer, kardinalfåglar och legioner af
sparffåglar i alla tänkbara brokiga fjäderskrudar hväsa, pipa, sjunga och
kvittra den nytända dagen till möte.
Ett stycke uppåt platåerna se vi folket lämna sina torftiga hyddor, som
här och hvar samlats till små städer. Det är låga envånings hus af
soltorkadt tegel med utrymme för ett par rum; det lutande taket är täckt
med halm eller vass; renlighet råder utan och innan. Några enkla husgeråd
af lera, en sängbrits, ett par stolar och ett bord är allt hvad den
peruanske arbetaren behöfver till sitt bo.
Den plog, hvarmed han plöjer sin teg, är en stark, skarpspetsad påle med
ett tvärstycke på fotshöjd från spetsen; på detta sätter plöjaren sin fot
för att tvinga ned redskapet i jorden. Sex till åtta starka män draga
medelst rep pålen framåt; de sjunga i takt under arbetet, och kvinnorna
följa efter för att med räfsan bryta sönder torfvorna.
* * * * *
På en af de stationer, förbi hvilka vägen till Cuzco går fram, utvecklade
sig denna morgon ett lifligt skådespel. Man hade här äran att hysa
konungen som gäst. Sådana stationer likna snarast fästningar. De ligga
längs hela hufvudvägen på en dagsmarschs afstånd och äro mer eller mindre
förskansade men alla rikligt försedda med hvad som kräfves till härens
underhåll. Den ifrågavarande utgöres af amfiteatraliskt ordnade
byggnader, som skjuta öfver hvarandra, ju mer man närmar sig
midtpunkten.[B]
[B] Hvarje byggnad hade ett inåtlutande ytterverk i
cyklopstil af porfyr och granit med hörn af huggen
granit; kanterna voro så omsorgsfullt inpassade, att
fogarne svårligen kunde upptäckas, och stenarne -- flere
meter höga -- sammanhöllos af en beckaktig lera. Marken
bakom hvarje ytterverk låg tio till femton fot högre än
marken framför muren; denna bildade sålunda ett
bröstvärn, bak hvilket försvararne voro väl skyddade, om
angrepp inträffade.
På den yta, som kringslöts af murarne -- ett utrymme af
flere tusen kvadratmeter -- lågo fyra aflånga byggnader,
som sins emellan bildade fyrkant; de inrymde förråder
och sofplatser.
Dessa byggnader voro uppförda i samma stil som de yttre
och i den för peruanerna egendomliga arkitekturen --
fönsterlösa väggytor med nischer, delvis uthuggna i
graniten, med sockel nedtill och upptill försedda med
lister, som utgjorde ett försök till hufvudgesims. De
fyra hörnen voro försedda med portar af samma form som
portöppningarna, breda nedtill och smala upptill, och
med samma lutningsvinkel som yttermuren. Taket hade svag
lutning och var täckt med blad och säf; bjälkarne, som
hvilade på yttermurarne, voro fastgjorda medelst
agavesnören -- spik och andra byggnadsmaterial af järn
och stål voro alldeles okända. Alla fönster vette åt den
inre, stora borggården.
Midt på den inre borggård, de bildade, låg ett större
envåningshus, hvilande på en pyramidformig bas: det var
slottet, som i sin ordning omslöt en mindre gård. Denna
den förnämsta byggnaden var uppförd af granit och adobes
-- ett slags soltorkadt tegel -- och dess ytterväggar
voro smyckade med frescofärger i gult, rödt eller blått.
Själfva slottsgården hade en kringgående arkad med
fristående kolonner utan bas och kapitäl. Dörrarne
påminde som vanligt om egyptiska motiv, fönstren hade
nischform, taket var täckt med gräs eller strå.
Denna utgöres af slottet, på hvars ena gafvel incas banér, det
regnbågsfärgade, är hissadt.
Det vimlar här uppe af krigsmän, från guvernörer öfver närliggande
landsdelar och herrar i hofvets galadräkt till menige man i deras enkla
uniform. Och traktens folk har strömmat till för att få se en skymt af
incan. Löpare och tjänare ila fram och åter, bringa bud eller tillföra
konungens bord läckerheter från när och fjärran.
Hela karavaner af lamadjur, peruanernas enda lastdragare, äro uppställda
i sina bås; de ha fraktat den kungliga packningen.
Slottet är afsedt att hysa incan, då han är stadd på rundresa i landet,
där han å hvarje ort tager del af och sätter sig in i allt som rör dess
välstånd. Det är den nu regerande konungen som låtit uppföra såväl slott
som fästning. Vid hans död förseglas hela byggnadsverket, och allt hvad
som dit hörer står sedan obegagnadt. Denna vördnad för den dödes
kvarlåtenskap grundas på tron, att själen en gång efter döden skall vända
tillbaka från solen för att åter ta sina jordiska ägodelar i besittning.
Slottets inre är lika praktfullt som det yttre. Genom förstugor och
korridorer får man inblick i talrika gemak, som alla erhålla sitt ljus
från den inre gården. Salarnes golf äro lagda i mosaik, väggarne äro
klädda med cicelerade guld- och silfverplattor med växtmotiv i klar
metall -- en skimrande skörd, som växer upp från golfvet och sträcker
sina fina stänglar ända till de utsökta väfnader af vicuñaull med mönster
i guld- och silfvertråd, hvarmed taken till hela sin längd äro behängda.
Bänkar, stolar och bord äro omsorgsfullt utarbetade i dyrbara träslag och
klädda med värdefulla täcken eller ädel metall. Öfver allt en rikedom,
hvars prakt efterlämnar ett oförgätligt intryck.
I dessa gemak bida incans närmaste och hans befallningsmän signalen från
härolderna, som likt stumma bildstoder hålla vakt vid förhänget till det
rum, där konungen nu ger företräde åt sina höfvitsmän och den fångne
fursten; den stund är snart inne, då inca skall visa sig för sin
segerrika här.
* * * * *
Solen stiger högre upp mot zenit. Soldaterna stå uppställda i en stor
halfbåge framför lägret med fångarne inom sin krets. Dessa hade i början
blickat trotsigt och vildt. Alla hade de dock gripits af undran öfver
hvad de här fått se; de hade i själfva verket gått i ständig förvåning
öfver hvad de fått upplefva alltifrån den dag, då de efter tapper fejd
dukade under för peruanernas krigslist och öfvermakt. Väntar dem nu
döden? Skola männen offras på krigsgudens blodiga altar, kvinnorna
skändas och barnen styckas till spis åt segerherrarne? Så hade varit
deras egen sed. Lif för lif! De öfvervunnas jämmer och deras egna
jubelsånger hade mängts i hemmets tempelgård. Skola de nu drabbas af
samma dom?
Den goda förplägningen under vandringen genom okända trakter, den
hänsynsfulla vården om sårade och trötta hade förefallit dem som en gåta.
Hvarför hade man ej genast dräpt dem, som voro blott till besvär?
Deras höfding hade hämtats till fiendens konung. Från fångarnes led sökte
många blickar fästningsmurarne -- skulle de snart få se den älskade
furstesonens lik som en blodig trofé fästas på vallens krön?
Trots tanken på det öde, som måste förestå dem, är det mest förvåning,
som råder hos de fångna; den röjes i hviskningar, som smälta ihop till
ett doft sorl. Majs har rikligt utdelats ibland dem, de sårade äro
förbundna, och de sjukaste ha bäddats ner i ett magasins svala rum, där
de behandlas med läkande örter.
Nu tona plötsligt signaler från borggården, det blir lif i soldaterna,
som under väntetiden haft det nog så bekvämt, kommandorop ljuda, fanorna
vecklas ut, portarne slås upp på vid gafvel. Tjänare och löpare träda ut;
deras dräkter äro festligt sirade med mångfärgade band. Musikens gälla
toner höras allt tydligare. Flickor och barn strö blommor på den väg,
konungen skall gå. Nu komma landets adel och incans lysande stab. Det
stora riksbanéret glänser i solen, vapen och ädelstenar blixtra.
Men högt öfver den brokiga samlingen strålar i all sin storhets glans
under guldklädd baldakin inca, solens son och ställföreträdare på jorden,
buren på juvelbesatt tron af fyrtio högresta, muskelstarka män. Efter
honom följer ett långt tåg af krigare.
Blomsterregn, jubelrop ur tiotusentals strupar, lansar och svärd och
brokiga hufvudkläden i svaj, medan tåget sakta skrider fram till midten
af den rund, hären bildar.
Inca har rest sig och står framför sina trupper. Han är en högväxt, smärt
och skägglös man på trettiotalet med kraftiga, nakna armar, små händer
och fötter. Ögonen ligga i en linje och ha ett godt, vänligt uttryck,
ögonbrynen äro starkt hvälfda, pannan är hög och något bakåtlutande,
kindbenen äro breda, näsan är starkt böjd, läpparne äro tjocka, hakan är
liten, håret kort och mörkt; i öronen bär han hjulformiga hängen, som nå
ända ned till axlarne.
Hans dräkt är väfd af finaste vicuñaull, prydd med guld och ädla stenar;
på hufvudet bär han en turban af mångfärgadt tyg med två fjädrar af någon
sällsynt fågel och med nedhängande, skarlakansröd frans.
Inca blickar med tillfredsställelse ut öfver mängden; därpå gör han ett
tecken med vänstra handen, och en skärande signal bjuder tystnad. Med
klar och stark röst, som höres vida omkring, tager han till orda:
»Soldater! Ett halft år har svunnit sedan den dag, då jag bjöd eder
farväl vid Cuzcos murar; tiden har för er gått under kamp och försakelse,
för oss under spänd väntan och fast förtröstan. Tack vare solgudens hägn
har ett nytt ärorikt blad lagts till våra häfder och ett nytt land
tvungits in under vår lyckobringande spira. Det är med stolthet och
tacksamhet, jag i dag hälsar eder välkomna åter till fosterjorden; men i
främsta rummet gäller mitt tack Honom, hvars strålar i dag flöda
rikligare öfver det folk, han älskar och vill skydda mot barbarernas
anslag. Mina härförare ha förtalt, att I han kämpat med tapperhet, och
att I ej hafven glömt att i fiendeland vara skonsamma men fasta, att
vårda de sjuka och att tukta de uppstudsiga, dock icke med hämndens utan
med rättfärdighetens glafven. Ett fiendeland, som härjats med eld och
svärd, blefve för oss själfva den största förlusten. Med mildhet ha vi
vunnit våra största segrar.»
»Och I» -- här vände sig konungen till de fångna -- »söner och döttrar af
en främmande stam! Solguden, den barmhärtige, har sändt eder hit att lära
den tro, som förer till solens ljusa hem. I han dyrkat falska gudar och
ägnat dem blodiga offer, I han plundrat och härjat vid mitt rikes gräns,
dräpt mitt lands söner och kränkt dess döttrar. Arbetets välsignelse har
för eder varit förborgad; roflystnad och lättja ha stämplat ert släkte.
Därför har nu vedergällningens timma slagit. I ären vanmäktige, i vårt
våld, och vi kunde skipa blodig hämnd. Men vår lag förbjuder oss att löna
ondt med ondt; af det goda skall det onda fördrifvas. Ert land skall nu
befolkas af våra stammar; dess gudabeläten och tempel skola stå kvar,
tills edra efterkommande en gång själfva vilja förstöra dem, sägande: det
finns blott _en_ gud, och Inca är hans son! Detta må vara vår hämnd. I
mitt rike fån I lära arbetets fröjd; det skall visa er den sanna vägen
till mänsklig lycka. Från denna dag ären I mina barn och skolen i mig
finna en rättvis fader. Glömmen aldrig, då regnbågsmärket lyser på
fästet, att _en_ finnes som ser, hvad I döljen för mig, och att jag är
satt att på jorden utföra hans vilja! Och varen så välkomna i ert nya
hemland!»
Musiken blåste upp, och det vardt ett väldigt dån af hurrarop och slag på
sköldarne. Inca steg ned från sin tron och vandrade bland soldaterna, som
alla ville kyssa hans händer; för fångarne hade han uppmuntrande ord.
Då han återvändt till slottet, började folkfesten. Man sjöng, dansade och
lekte dagen i ända, det vankades extra kost, och majsbrännvinet,
peruanernas älsklingsdryck, flöt i strömmar.
Men i de kufvades läger rådde tystnad. De sökte fåfängt göra sig
förtrogna med tanken på allt det nya, som nu väntade. Ännu då
glädjeeldarne tändts hos peruanerna, sutto de tigande och grubblade på
förlusten af sitt land ... Arbetets väg till lycka -- det var för männen
ett dunkelt och oroande tal.


II.
Cuzco.

I den stora, svala sängkammaren i ett af de prydligare husen i Cuzco --
hufvudstaden i det mäktiga incariket -- satt i arla morgonstund en äldre
dam, strängt upptagen af sitt svåra men icke obehagliga arbete att söka
genom konstiga medel åt ansiktet skänka något af den ungdomliga fägring,
det med åren förlorat. Rummet, som låg i bottenvåningen, var högt och
stort; det var utan fönster, men två dörröppningar vette ut åt en
kringbygd gård med springkälla och blomsterrabatter. De tjocka, med
mycken smak väfda förhängena voro dragna tillbaka, så att det skarpa
solljuset silade in och upplyste rummet. Dörröppningarna voro efter
landets sed bredare nedtill än uppåt, där de begränsades af en stark
granitbjälke.
Hela byggnaden var för öfrigt af granit. De stora blocken voro
omsorgsfullt hopfogade och åt gatan blott ytterst sparsamt försedda med
nischer och dörrar, som gjorde afbrott mot den enformigt mörka färgytan,
ofvan hvilken ett litet utsprång tjenstgjorde som taklist.
Möblerna voro enkla men dyrbara. De utgjordes af bl. a. en stor, låg
brits med sänghimmel, hvars kronlika afslutning uppåt gick ihop med en
väfd bonad i gult och brunt, som sträckte sig under hela taket och icke
blott gjorde tjänst som prydnad, utan ock dolde takkonstruktionen af
granitstenar, som från ömse sidor sköto öfver hvarandra, tills de möttes
i en bred ås, utvändigt klädd med halm och säf. Ett ovalt stenbord af trä
med granitskifva stod midt i rummet. Å väggen midt emot dörröppningen
voro flere små nischer inhuggna, och mellan dem hade hängts brokiga
mattor. Den stockklädda muren var hållen i mörka, varma färger, hvilkas
grundton öfverensstämde med väfnadernas. Nischerna voro målade i rödt; de
tjenstgjorde som hyllor och uppburo olika föremål, bland hvilka sågos
lervaser med inbrända stenar, tunga i formen men icke utan originalitet.
I en af nischerna stod husguden -- »huaca» -- utförd i silfver med stora,
gula ögon af agat. Hvarje familj har en sådan skyddsgud, medlare mellan
jordens barn och solguden. Kring bordet och längs väggarne funnos
stolar, utskurna i ett trästycke eller af trä och metall; de voro utan
ryggstöd men belagda med mjuka kuddar och täcken, å hvilka husets kvinnor
inväft fantasiornament.
På hvardera sidan om huacan hängde en quipus. Den var husets stamtafla
och största klenod, ty den utvisade, från hvilken inca husfadern
härstammade. Hvarje inca hade blott en hustru -- som enligt lagen skulle
vara hans syster -- men därjämte flera hundratal medhustrur, hvilkas barn
af mankön räknades till incasläkt och utgjorde rikets adel, som egde
stora företrädesrättigheter framför den öfriga befolkningen. På detta
sätt bildades efter hand en väldig incasläkt, hvars medlemmar strängt
höllo på ärfd sedvänja och framför allt med yttersta noggrannhet vakade
öfver, att inga äktenskap knötos mellan solens ättlingar och vanliga
ofrälse dödlige. Endast konungen egde rätt att välja till medhustrur
hvilka han behagade, men oftast tog han dem ur sin egen släkt eller bland
kufvade höfdingars döttrar. Cuzco med sina hundratusentals invånare var
säte för inca och hans oräkneliga familj, hvars manliga medlemmar
innehade alla de förmånligaste platserna inom rikets invecklade
förvaltning.
Husets fru hade slagit sig ned vid ena dörröppningen, så att det
mörkhyade ansiktet skarpt belystes. Hon var iklädd en mörk tunika, som
lämnade de ännu välformade armarne synliga. Framför henne stod ett
mindre bord med allehanda toalettsaker; i spegeln af poleradt silfver
mönstrade hon med kännarmin frukten af sina bemödanden, under det hon
allt emellanåt doppade en pänsel och därmed strök öfver ögonbrynen för
att gifva dem större glans. De eljes något hårda dragen hade utjämnats.
Det mörka håret, som i sitt naturliga, krusade skick alldeles stred emot
dagens mode, var glattstruket och hade kammats högt för att ge intryck af
större rikedom; det var i nacken uppfästadt i en knut, fasthållen af ett
bredt, hvitt band med inväfda guld- och silfvertrådar, som åt det
blåsvart glänsande håret gaf en ännu djupare ton. Framför henne stod en
vas med saft af magney-plantan, som ensam kunde framkalla den blåsvarta
modefärgen på håret. I de vackert formade men tämligen stora öronen, som
delvis doldes af hårbucklorna, blänkte ett par omfångsrika guldhängen.
Kring den fylliga hakan hängde ett vackert silfversmycke med en
medaljong, som i guldfattning inneslöt två majskorn, vuxna på helig mark
framför solens jungfrukloster i Cuzco; de egde enligt sägnen en
öfvernaturlig skyddskraft.
Från trädgården hördes ljudet af fasta steg, och strax därefter inträdde
en äldre man. Han bar en dyrbar tunika samt bälte med stort
silfverspänne. Benkläderna voro utmed sidorna prydda med silfverränder,
betecknande hans rang som militär. På fötterna bar han sandaler.
Hufvudbonaden var barettformig med långa fjädrar, som hängde ned öfver
ena axeln.
Han var en högre officer i konungens lifvakt och beklädde dessutom
ställningen som amantus, d. v. s. lärare för några af incans söner och
slagna höfdingars barn, hvilka i Cuzco erhöllo undervisning i det nya
fäderneslandets religion för att sedan återvända till sina stammar och
där under en riksguvernörs uppsikt gifva de sina ett föredöme i utöfvande
af incas troslära och plägseder.
Han gick raskt in i rummet och nickade åt sin hustru, som mycket kort
besvarade hans hälsning; det uttryck, hvarmed hon såg upp från spegeln,
då han aftog sin hufvudbonad och torkade den mörka, fuktiga pannan,
tycktes varsla om åska i luften ...
Öfverste Tiracca lade händerna på ryggen och började att i något nervös
takt gå af och an i rummet, under det han emellanåt tilltalade hustrun,
som iakttog en olycksbådande tystnad. Toaletten var sent omsider
fullbordad, en sista blick i spegeln visade, att den lyckats, och husets
herskarinna vände sig mot sin gemål.
-- Du har talat med Vajny?
-- Ja, jag har naturligtvis gjort, som du sade ...
-- Naturligtvis; och hvad svarade han?
Tiracca slog sig hastigt ned på en af stolarne och förde handen till
pannan.
-- Hans svar blef hvad jag väntat mig.
Frun reste sig till hälften.
-- Alltså fortfarande afslag?
Tiracca nickade.
-- Afslag! upprepade hon. Vid solens glans! Jag har aldrig hört maken. Är
detta ett sätt? Jag bara frågar dig ... Resa bort från vår dotter efter
att ha stulit hennes hjärta och väckt hennes förhoppningar! Och så komma
hem från kriget om ett halfår utan att så mycket som hälsa på hos oss
engång! Kanske det är kaptensrangen, som gör honom så stram, fast han
borde falla ned och tacka sina skyddspatroner för äran att komma in i vår
släkt ... Jag har sett hans stamtafla; där fins inte en droppe incablod
på mödernesidan -- hans stammor var en fattig dansös från andra sidan
bärgen, som händelsevis kom i incas väg och ...
-- Ja ja, kära du! Men hvad tjänar det till att ta saken så, när han i
alla fall inte vill.
-- Inte vill? afbröt fru Tiracca med skälfvande röst. Jag fattar inte
hvad du menar! Min dotter vill, och jag vill -- och därför _måste_ han,
så visst som här fins lag och rätt i landet. Han _måste_, förstår du! I
annat fall bli vi till åtlöje, och hvad skall folk säga?
-- Folk ... Hvad har »folk» med detta att göra?
Den goda frun trummade med fingrarne på toalettbordet.
-- Man vet ju redan ... Det tasslas om i hela staden.
-- Hvem skulle ha förrådt detta?
-- _Han_ naturligtvis! Och medan han varit borta, har folk kommit med
antydningar, och jag har inte alltid kunnat bestämdt afvisa dem ... Ja,
kort sagdt ...
-- Aha! afbröt öfversten och reste sig häftigt. Du har, vid alla
rägnbågens färger, pratat bredvid munnen.
-- Det är nu inte tal om _mig_! förklarade frun med en blick, som
alldeles afväpnade den i fält så tappre krigaren. Spara din kritik till
ett lägligare tillfälle!
Tiracca hade åter satt sig.
-- Kom ihåg, fortsatte frun, hur viktig denna sak är både för oss och vår
dotter! Hon fyller snart aderton år och har alltså nått den ålder, då hon
enligt lag skall gifta sig. Hon är kär i Vajny, och får hon inte honom,
blir hon nödgad att äkta hvem myndigheterna utse. Men detta _skall_ ej
ske. Vajny är tapper och begåfvad. Han har framtiden för sig och är i
mångt och mycket en ...
-- Jag vet ju det, min vän, men ...
-- Inga men! afbröt hustrun. Här gäller att handla och det raskt ändå.
Låt mig få tala med honom! Först skall jag försöka med godo, men sedan
fins det andra medel.
-- Du tänker bjuda till att tvinga honom?
-- Jag tänker handla så, som jag anser klokt.
Tiracca skakade på hufvudet.
-- Du kommer bara att förvärra saken, så mycket mer som skälet till hans
handlingssätt är af ömtålig natur.
-- Skälet! Hvad kan _han_ ha för skäl? Så svara då! Hvad betyder denna
tystnad? tillade hon otåligt, då mannen tyst blickade framför sig.
-- Historien går nog tillbaka till sista kriget. Vajny har lofvat att
göra oss ett besök för att själf hos vår dotter aflägga räkenskap, och
jag har ej närmare åtsport honom ... Men det synes mig, som om hans
bekantskap med en af fångarna framkallat omslaget. Det var en dag vid
gränsen, under återtåget. Vi hade slagit läger vid en flod. En af våra
krigsfångar, den fallne höfdingens son, försökte att öfver floden fly
åter till hemlandet. Hans tilltag gick om intet, och det föll på Vajnys
lott att låta afrätta den redan till hälften liflöse ... Vid dennes
stoft såg han för första gången en ung flicka, som ju tillhörde den
kufvade stammen men dock i mångt och mycket var den olik. Hon är något af
det vackraste, du kan tänka dig. Sådana ögon, sådana armar, sådana ...
-- Och så vidare! afbröt hustrun med misslynt min. Till saken!
-- Hennes sorg och förtviflan gjorde på Vajny ett djupt intryck, och jag
hade som högstkommenderande för fångarnes vakt ofta tillfälle att se, hur
han sökte närma sig den unga kvinnan.
-- En sådan förrädare! mumlade frun.
-- Hennes sorg kunde värkligen röra stenar, och Vajny var ej den ende,
som erfor detta.
-- Jag märker det. Nå?
-- Ehuru flickan alltid var mycket tillbakadragen mot sitt lands
eröfrare, kan det ju tänkas, att någon af dem gjort intryck på henne. Det
är i alla händelser inte Vajny, tillade Tiracca med själfmedveten
triumf.
-- Är du viss på det?
-- Fullkomligt; och jag tror också, att hans sorg skall gifva med sig, om
man behandlar honom försiktigt.
-- Hvar fins nu den där ...?
-- Yelva? Hon sjuknade vid intåget i Cuzco och är ännu kvar i staden, den
sista af stammen, som ej sändts till ett nytt hem -- ja, utom den unge
höfding, jag undervisar.
-- Flickan borde komma bort så fort som möjligt ... Hvar bor hon?
-- I den del af fästningen, som är bestämd åt sjuka fångar --
tillsvidare.
-- Och Vajny är uppsyningsman?
-- Ja, för tillfället. Den unge höfdingen har också en tid lidit af
klimatet.
-- När tror du, flickan kan sändas till sin stam?
-- Ja-a ... vet du, jag hade tänkt mig ett sätt att ordna saken till
alla parters belåtenhet. Om Yelva nu skickades bort, skulle Vajny med den
natur, han nu engång har, kanske vara dum nog att resa efter henne. Detta
måste förhindras. Blefve hon däremot gift, skulle han snart lugna sig.
Men olyckan är den, att Yelva, fast fullt vuxen, är blott sjutton år, och
lagen tillåter intet giftermål före det adertonde året.
-- Det ges undantag.
-- Mycket rätt! Jag t. ex. skulle på grund af min ställning ha rätt att
gifta mig med henne redan nu. Jag har ju haft nog af _en_ hustru i alla
dessa år -- ja, ja, förstå mig rätt! -- och det sker uteslutande af
faderlig hänsyn, om jag nu ...
-- Du! utbrast hon med läppar, som skälfde af sinnesrörelse. Du -- hon
rätade upp sig i hela sin imponerande höjd -- du skulle ta dig en ny
hustru, och till på köpet en slinka från andra sidan bärgen! Och detta
vågar du ...
-- Lugna dig, min vän! Det är ju blott ett förslag. Du vet mycket väl,
att du är och förblir mitt enda kära; men ser du, man får tänka på sina
barn, och ...
-- Jag undanber mig slika tankar. Aldrig i lifvet skulle jag tillåta en
sådan mesallians mellan dig och ...
-- Men, min lilla solstråle! Jag har ju inte den minsta känsla för henne.
Om du ville tillåta mig att närmare förklara ...
-- Tack, det är onödigt! Inte ett ord mer om denna sak! Det vore ju
upprörande att tänka sig ... Du sade, att Vajny skulle komma hit --
när?