Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 3

-- Någon gång i dag. Men gör mig den tjänsten att ta saken lugnt och
behandla honom varsamt! Han kommer säkert att lämna oss full upprättelse,
kärnpojke som han är i grund och botten.
-- Det fins blott _en_ upprättelse, jag kan gilla: att han gifter sig med
vår dotter.
-- Han vill nog handla uppriktigt mot henne, men det ges tillfällen, då
öfverdrifven pliktkänsla leder till olycka. Hvarför förbjuder lagen
mannen att gifta sig före tjugofyra års ålder och kvinnan före aderton?
Naturligtvis af det skäl, att ungdomens känslor skola få tillfälle att
mogna, så att de unga icke kasta sig in i obetänksamma förhållanden, på
hvilka man sedan ej kan råda bot. Ja, lagen är bra, tillade öfversten med
en djup suck; men i praktiken ...
-- Ja, tänk! inföll hans hustru. Tänk, hvilken uppoffring den höll på att
kräfva af dig, om du skulle på gamla dar ha gått och gift dig med en tös
-- för att rädda ditt barn! Faderskärleken är i sanning en helig känsla,
fri från all egennyttig beräkning!
Hon gaf sin man en obeskriflig blick -- och seglade ut genom dörren.
* * * * *
Samma dag sände fru Tiracca till sin bror -- en högtstående ämbetsman i
Cuzco -- en quipus med bud, att han borde låta den fångna kvinnan så
snart som möjligt försvinna från hufvudstaden eller kanske, om möjligt,
fästa kungens uppmärksamhet på henne.
Det sista skedde.
Den svage incan, ytterst känslig för kvinlig fägring, vardt eld och lågor
första gången han såg henne. Ett par dagar senare blef hon intagen i
Cuzcos jungfrukloster, där hon skulle förberedas till den höga äran att
bli upptagen i skaran af konungens medhustrur.
Fru Tiracca andades åter lättare. Det moln, som hotat familjen,
skingrades, och den förlorade svärsonen blef återupptagen i dess sköte.
Dotterns vackra ögon tycktes bringa den vilsekomne officern på rätta
vägar, och han gjorde afbön. Hvad som dess för innan förefallit försökte
man glömma, och bröllopsdagen bestämdes.
Endast öfverste Tiracca tillät sig att då och då i enrum draga en stilla
suck. Hvad kunde han hjälpa, att tankarne emellanåt gingo till den unga
flicka, som nu för honom var ohjälpligt förlorad ...?
* * * * *
Upp åt sierrans klippvägg norr om Cuzco, där nattens slöja nu rifvits
bort och morgonsolens strålar fått herraväldet, låg peruanernas stora,
berömda fästning, upptill begränsad af tre jättelika vakttorn, hvars
erggröna koppartäckning glänste i solskenet. Den väldiga
fästningskomplexen hade, liksom fallet var med alla peruanernas
byggnader, uppförts med största omsorg, och läget på en klippas krön
gjorde den ointaglig för fiendehand.
Den del af fästningen, som vette mot staden, utgjordes af en omkring
tolfhundra fot lång och mycket tjock gråstensmur; åt andra sidan
skyddades den af två halfrunda murar af samma längd som den förstnämda.
Marken bakom dessa murar låg så högt, att de utgjorde ett ypperligt
bröstvärn för trupperna, medan terrängen utikring var brant och
otillgänglig.
Alla gråstensmurarne voro uppförda i rustikstil och på de fria ytorna
syntes grofhuggna stenar, som emellertid hade så finhuggna kanter, att
fogarne mellan likfärgade block knappt kunde upptäckas; höjden utvändigt
var intill tjugo fot.
Det inre af fästningen upptogs af en mängd mindre gråstensbyggnader, som
kringslöto aflångt fyrkantiga gårdar eller ock lågo midt emot hvarandra,
så att en bred gång bildades mellan dem. Byggnaderna tjänstgjorde som
förrådskammare för hären, hvarjämte de naturligtvis innehöllo bostäder
för officerare och soldater.
Det hela byggde upp sig amfiteatraliskt, så att högre liggande byggnader
kunde i sin ordning göra tjänst som vallar och värn för hvad som fanns
bakom dem. Öfver denna myrstack af byggnader höjde sig tornen tunga och
imponerande, med gluggar och fönster i flera våningar. Där voro bostäder
inredda.
I ett af rummen stodo två män och blickade ut genom det stora fönstret, som
skänkte härlig utsikt öfver en vidsträckt näjd. Det var öfverste Tiracca
och hans lärjunge Itos, den unge höfdingen för den senast kufvade
stammen. Han hade ett dystert, resigneradt uttryck, där han stod och
lutade hufvudet i handen, medan blicken var riktad uppåt, mot den
molnfria himlen.
Från fästningens västra del trängde till dem taktfast sång i växlande
tempo, beledsagad af hammares tunga slag mot sten. Hundratals arbetare
voro där sysselsatta med att utvidga och förbättra fästningsmuren.
Stenen -- ett säreget slag granit -- hämtades från bärgen långt borta,
där den med oerhördt tålamodspröfvande arbete brutits på det sätt, att
klipporna skörnat genom eld. Den forslades öfver strida forsar och stora
klyftor till bestämmelseorten, där arbetet med mäjsel och hammare tog
vid, tills stenens sidor fingo denna släta yta, i hvars framkallande
peruanerna voro mästare. Som svarta myror på tåg tedde sig de många tusen
män, som rörde sig utmed forvägen i den tropiska solens glöd och medels
linor släpade fram de stora blocken af intill tjugo fots längd.
Peruanerna sjöngo under sitt tunga slit för att på solgudens och incas
bud dess fastare bygga landets värn.
Några lystringsord från en af de med soldater fylda gårdarne väckte
plötsligt Itos ur hans drömmar. Han vände sig mot Tiracca, som
uppmärksamt betraktade honom, och sade, i det han tungsint skakade på
hufvudet:
-- Du vill lära mig att tro på _dina_ fäders gud ... Tänker du, att man
lika lätt kan flytta sin tro, som edra soldater drifva en fången stam
till nya näjder! Gif mig då åtminstone ett tecken på, att eder gud
däruppe är den sanne guden! Låt honom förmärka sitt ansikte, låt det
rägna eld eller blod öfver marken! Eller också förskona mig från din
lära! Ser du det snöklädda bärget därborta vid synranden? I dalen därnere
står jag, och du däruppe. Din röst ljuder ned till mig, men hur vill du,
att jag därnere skall sätta tro till allt hvad du förtäljer om landet på
andra sidan bärget? Nej, låt mig själf komma upp på höjden och öfvertyga
mig om sanningen i dina ord -- och jag skall med hela mitt folk falla ned
och tillbedja din gud.
-- Ditt svar är tviflarens inkast, genmälte Tiracca. Det höga i vår
troslära är just det, som gör den oförklarlig för dig och dina
stamfränder. Vägen till solguden är som vägen till Chimborazzos topp --
den är uppfylld med klippstycken och bottenlösa svalg. Vill man gå den
vägen, gäller det att lära sig arbeta och försaka.
-- I vårt hemland ansågs arbetet som ett straff; så lärde oss våra gudar.
Hvarför skulle vi, deras utvalda folk, arbeta? De läto ju trädens frukter
i öfverflöd mogna dag efter dag? Gudarne skänkte oss vårt bröd och
källans klara vatten, och de lärde oss att till tidsfördrif jaga
steppernas djur och skogarnes fåglar, ty jagten gaf styrka åt våra
muskler. Lyckan bodde i våra hem; vi hade allt utan vedermöda och togo
för oss hvad gudarne gåfvo ...
-- Var det därför, afbröt Tiracca, som ni plundrade våra gränsbor,
slaktade dem framför edra afgudabilder? Detta ert handlingssätt
förtörnade solguden, han satte oss rättvisans svärd i handen, och vi
blefvo de starkaste ...
-- Ni voro hundra mot en! inföll Itos med flammande ögon. Var det för att
skaffa arbete åt ert folk, som ni nedhöggo våra skogar vid gränsen och
ändrade flodernas lopp, så att de icke längre befruktade våra marker?
-- Vi ville blott ert eget bästa, svarade Tiracca; och engång i tiden
skola ni förstå det.
-- Ja, ni ville, förstås, rädda oss och visa oss vägen till solguden,
hvilket ej kunde ske utan incas hjälp, fortsatte Itos med skälfvande
röst. Den frälsningen och den lyckan hade vi aldrig bedt er om. Ni fälde
vår konung, togo vårt land och släpade oss bort till hemlös »lycka». Men
-- utbrast han -- i motgången skall min stam lära känna sin egen kraft.
Ni må drifva oss hän hvart som hälst och krossa våra gudastoder och
tvinga oss att böja knä för en främmande gud, men ni skola aldrig släcka
vårt hopp att engång få återvända till vårt land, våra gudar och seder.
Det ges mycket mellan trädens toppar och flodens yta, som mänskoögat ej
kan se ... Den gud, som leder vågens svall mot sjunkande aftonsol, kan
ock kasta om böljans gång mot morgonsolen -- våra gudar, som låtit oss
föras hit, kunna föra oss hem igen.
-- Ditt folk skall engång åter draga till sitt land, men det blir då med
vår tro och våra seder. Intet tvång skall inplanta dem -- vi skola segra
genom mildhet, säger oss vår gud.
Itos skrattade hånfullt.
-- Var det mildhet, när han ingaf er att döda mina fränder?
-- Du förstår ännu icke de syften, som bestämt vårt handlingssätt ...
-- Jag har sett detsamma förr fast under annat namn. När en af våra
kvinnor klädde sig till brud, använde hon halfva dagen på att pynta sig
och gick långa vägar för att spegla sig i flodens vatten. Utan fåfänga --
intet bjäfs, ingen brudgum och ingen dans! Utan -- fåfänga intet krig!
De hade under samtalet gått ut på fästningsvallen och kommit till en af
de platåer, hvarifrån man hade bästa utsikten öfver Cuzco med omnäjd.
Solröken hade delvis skingrats, stadens bägge kanaler blänkte som krokiga
silfverränder, hvilka längre bort, i stadens utkant, flöto ihop till en
bred flod; den böjde sig i en vid båge och försvann bland bärgen för att
åter bli synlig i en ram af skogsdungar och slutligen i smal linie
försvinna långt borta vid horisonten.
Röken från Cuzcos eldhärdar steg rakt upp i luften i fina strimmor -- som
rök ur otaliga kratrar, bildade af mörka byggen kring gårdarnes hvita
sand. På de trånga gatorna med husfasader af mörk trachysten, som gaf dem
en dyster prägel, hvilken ej kunde förtagas af solskenet, vimlade det af
folk i färgrika dräkter. Bland de låga byggnaderna reste sig högre,
imponerande kvartér, som dels omgåfvo den stora öppna platsen i stadens
midt, där dess flesta gator utmynnade, dels lågo fristående, omgifna af
murar. Dessa tunga och enformiga byggnadskomplex utan nämnvärd arkitektur
tillhörde konungen. De voro bostäder för honom och hans talrika familj,
kloster för soljungfrurna och lokaler för de mångfaldiga ämbetsvärk, som
förvaltningen kräfde. Inca-adeln hade sina anspråkslösare hus i dessa
byggnaders närhet, och utkanternas arbetarekvartér sträckte sig ända upp
mot närgränsande kullar och bärg, på hvilkas terasser majsen växte i
jord, som hämtats fjärran ifrån, och där konstgjorda vattenbehållare
speglade det indianska kornets länga, fint formade blad och potatisens
enkla blommor. Det var enligt sägnen hår, som dess frukter först kommo
till användning. Men inne bland bärgen knogade arbetsmyrorna dag efter
dag i solgudens tjänst ...
Den unge höfdingen blickade sorgset framför sig. Var det så, han engång
skulle återse sitt eget folk -- som trälar och slafvinnor på främmande
jord. Han vände sig om. Öfverallt samma myllrande af rastlösa arbetare.
Deras sång böljade i fylliga vågor upp mot fästningen. Den unge mannen
förvirrades af detta eko från ett träget lif under molnfri himmel --
detta var allt så olikt den tysta halfdagern i hans hemlands skogar. Och
där nere blänkte breda strimmor af guld -- dagerns spel på soltämplets
guldsirade fasad.
Tanken på Yelva dök plötsligt upp. När skulle han återse henne och under
hvilka förhållanden? Skulle hon glömma, att hon engång varit hans broders
brud? Skulle hon glömma det löfte, hon gifvit vid hans död, att hämnas
honom? Skulle den hädangångnes ande få se henne som incans medhustru, som
ödmjuk slafvinna i stoftet för den allsvåldige ...? Tiracca bröt
tystnaden.
-- Se! sade han och pekade ut öfver näjden. Se, hur solskenet slagit sin
gyllene mantel kring alla dessa tusental! Det gjuter lifsglädje i deras
sinnen och lägger sångens jubel på deras läppar. Försök att skåda upp
till den strålande guden! Du skall bländas, ty mänskoögat når aldrig så
högt som till skaparen af all den lycka, du ser ikring dig. Itos, hvad
äro alla dina gudar och beläten mot en enda stråle af denna oändliga
kraft? Du gick i blindhet i dina skogars dunkel utan aning om det ljus,
som lyste på trädens kronor men förgäfves sökte bana sig väg ned till
dig. Det var mitt folks uppgift att föra ditt eget ut i ljuset. Bed nu
honom däruppe att taga blindheten från dina ögon -- och du skall prisa
hans namn.
Tiracca teg och lade handen på Itos skuldra; de lyssnade bägge ett
ögonblick till sången där borta ifrån.
-- Din höfdings slafvar? frågade Itos och beskref med den utsträckta
handen en båge öfver näjden från öster till väster.
Tiracca skakade på hufvudet.
-- Hos oss finnas inga slafvar i den bemärkelse du tar ordet. Men vi äro
alla solgudens tjänare -- det är ju han, som skänker oss vårt dagliga
bröd -- och från den högste till den lägste lyda vi under statens
myndighet. Staten -- det vill säga solgudens rike här på jorden --
uppfostrar folket genom sin visa lag och skänker åt en hvar fria
bostäder, husgeråd, vapen, mat och dryck -- kort sagdt allt hvad vi
behöfva -- men fordrar till gengäld våra händers arbete, mäns, kvinnors
och barns, hvar och en efter sina krafter. Medan vi nu samtala, äro
männen af din stam sysselsatta med att gräfva diken och få lära sig
åkerbrukets konst. Kvinnorna undervisas i husliga sysslor, såsom
matlagning efter gängse föreskrifter, sömnad, brodering, väfnad ...
Virketyg, möbler och allt få de fritt ur statens förråd. Allt fritt och i
vederlag arbete -- se där vår organisations hemlighet! Den ouppodlade
landsträcka, som ditt folk erhållit, och öfver hvilken du under en
guvernörs uppsikt skall bli herre, har liksom hela riket delats efter
tresystemet. Solguden eger den ena tredjeparten och incan den andra,
medan den tredje fördelas bland folket, så att hvarje man erhåller ett
visst stycke bördig jord med ytterligare tillägg för sin hustru. Han får
som menig man ha blott en, men måste gifta sig, då han fylt tjugofyra år
-- det vill säga efter din tidräkning tjugofyra rägnperioder efter sin
födelse -- liksom kvinnan, då hon fylt aderton. För hvart barn, som
födes, ger staten honom ett nytt stycke jord -- för gossar dubbelt mot
flickor. När sonen engång gifter sig, eller om han dör, återfaller denna
del till staten. Familjen förfogar öfver allt, som skördas på dess
jordlott. Till kläder lämnar staten kvinnorna ull och bomull allt efter
landets luftstreck. Jorden odlas enligt särskilda föreskrifter på
bestämda tider och viss ordning. Först skötas solgudens egor, därnäst den
jord, som förbehållits åt de sjuka och vanföra, åt hären och
administrationen, så incans egendom och slutligen folkets. En gång
öfvertagen jord får af menige man icke bortbytas eller tillökas. Lamadjur
och får tillhöra alla incan. De förras ull går till magasinen, de senares
till jungfruklostren, där incans dräkter och slottens bonader väfvas.
-- Arbetar också din höfding?
-- Ja, inca och hans släkt bekläda statens högsta värdigheter. Fyra af
hans bröder äro ståthållare i landets fyra stora landskap. Så ha vi dem,
som förvalta de högsta och mest ansvarsfulla ställningarna inom
afdelningarna för hären, magasinen, förplägningen, vattenledningen,
åkerbruket och skogsskötseln.
-- Räcker din höfdings släkt till för allt detta?
Tiracca betraktade ett ögonblick Itos. Frågan var naturlig, men i tonen
låg något retfullt.
-- Incans släkt är stor, svarade han. Det berättas i en gammal quipus,
som förvaras därnere i soltämplet, att den skall bli talrikare än himlens
stjärnor. Du ser den stora, ensamt liggande byggnaden med höga murar
ikring och omgifven af böljande åkerfält? Det är solgudens tämpel ...
-- Är Yelva där? inföll Itos hastigt.
-- Ja, svarade Tiracca och kväfde en suck. Hon dväljes tills vidare bakom
dessa murar jämte nära ett tusental andra unga kvinnor, incans blifvande
medhustrur, tämplets tjänarinnor. De förblifva i klostret och uppfostras
där till tjänstgöring vid de stora festerna, eller flyttas de till andra
kloster i riket allt efter incans önskan.
-- Och Yelva? ...
-- Hennes framtid blir en skön dröm, så skön som hon förtjänat ...
Itos hade ett häftigt svar på sina läppar, då hans uppmärksamhet
plötsligt drogs åt annat håll, i det Tiracca pekade på en närliggande
byggnad med massiva murar, till hälften inbäddad i en stor trädgård. I
denna syntes på en kulle ett talrikt sällskap af förnäma damer och
herrar, hvilkas lysande dräkter i solljuset bjärt aftecknade sig mot mörk
granit och dunkelgrönt löfvärk.
-- Coya! utbrast Tiracca i vördnadsfull, nästan hviskande ton. Ser du den
blåklädda kvinnan under baldakinen, hon som promenerar framför de andra?
-- Hvem är hon? sporde Itos nyfiket.
-- Konungens gemål och på samma gång hans enda syster.
-- Hans syster?!
-- Ja, enligt lagen måste incan gifta sig med sin närmaste kvinliga
släkting; hon blir hans enda lagliga hustru, och af deras barn blir
äldste sonen tronföljare. Denna sommaren är den femte efter deras
bröllop, och äktenskapet har hittills varit barnlöst. Men nu har solguden
hört sitt folks böner, och i en snar framtid torde landet ha en högburen
inca att fröjdas åt. Men -- tillade han -- låt oss nu gå! Det är ej
tillåtet att spionera i slottets trädgårdar.
De gingo tillbaka samma väg som de kommit, och snart sutto Tiracca och
hans lärjunge i det stora svala tornrummet, där Itos sakta och mödosamt
sökte sätta sig in i peruanernas quipus med de hemlighetsfulla knutarne
-- ett sätt för meddelande, som hittills varit alldeles obekant för
skogens mörkhyade son.


III.
Mellan grafvar.

Det är sent fram på eftermiddagen.
Vid ingången till en af de enkla hyddorna i utkanten af Peru sitter en
arbetare och blickar framför sig. Ett matt, rödt skimmer tränger ut genom
dörren, hvilken äfven tjänar till fönster, och belyser ett stycke mark,
där mannens skugga aftecknar sig.
Byggnaden, som är uppförd af soltorkadt tegel med lågt, sluttande tak,
gör ett intryck af snygghet och ans. Genom dörren till ett uthus ser man
de enkla åkerbruksredskapen, som stå lutade mot det brädskrank, bakom
hvilket årets första skörd af majs och potatis är upplagd. Stallbyggnader
finnas ej. Hästar och kor äro hos peruanen okända, och fåren äro
statsegendom. På ena gafveln hänga remsor af charquikött -- det enda, han
får äta och som på vissa dagar från statens slakterier utdelas till
arbetarne och deras familjer.
Peruanen satt och stirrade ut i rymden med liknöjd blick. Han hade gjort
sitt dagsvärf och egde rätt att hvila ut. Men friheten hade för honom
ringa eller intet värde. Kanske är det därför hans ansikte ser så gammalt
ut, fast han är en fyrtifem års man i sin fulla kraft?
Tillvarons evigt enahanda har på honom tryckt sin stämpel, liksom på alla
andra af de milliontals kroppsarbetarne i incans väldiga rike. Alltid
detsamma dag efter dag och år efter år, samma slit och släp utan mål och
utan möjlighet att någonsin stiga högre. Framtidsdrömmarne voro för honom
okända -- dessa förhoppningar, som gjuta friskt blod i bleka ådror, som
väcka ny kraft i slappnade nerver, som egga ärelystnad och vilja. Han
hade ingenting att förlora, men häller ingenting att vinna. Det var en
ödets ironi, att inbyggarne i ett af världens då för tiden guldrikaste
land icke kände ens pänningen och pänningars värde. Den peruanske
arbetaren kunde icke öka sin egendom, icke skaffa sig något mera och
bättre, än han redan hade. Och egde han all Perus omätliga rikedom,
skulle han ej med den ha kunnat förvärfva sig det minsta stycke jord
utöfver hvad lagen beskärt honom. Han kunde aldrig blifva något annat, än
han var; aldrig vinna större kunskaper, än han fått i arf efter fäderna.
Och så skulle det förblifva släkte efter släkte intill tusende led.
Några bekymmer för sin utkomst hade han ej, och nöden skulle aldrig
klappa på hans dörr. Det förebyggde staten, som skänkte åt honom och hans
familj just hvad de behöfde till lifvets nödtorft -- och samtidigt
stängde alla vägar, på hvilka han kunnat gå fram till större oberoende.
Men _en_ dröm egde han dock -- den fagra drömmen om ett lif efter detta,
som skulle utgöra den stora belöningen för väl fullgjordt arbete i incans
tjänst. Religionen var hans bästa tröst, fast inga präster förkunnade
den. Deras lärdomar voro förbehållna åt de högt uppsatta. I folkets hem
satt man om kvällarne kring den flammande elden, och de äldre berättade
för de yngre om den store, osynlige guden, Vira Cocha, som skapat
världen, och som lika visst en gång skulle i sitt sköte samla allt det
goda, medan det onda sänktes djupt ned i jorden, där Cupay, det
brottsliga samvetets härskare, råder.
I tron att efter döden få lönen för plikttrogen möda i samhällets tjänst
sökte arbetaren kraft att framlefva sin enformiga tillvaro. Han sökte i
denna tro tröst öfver förlusten af sin lille son, som samma dag gått in i
solens rike. Där skulle de råkas lika säkert, som att de åter en gång
skulle födas till jorden, men då under ljusare och gladare förhållanden.
Hans anlete hade lifvats af ett svagt leende. Blicken gled långsamt öfver
näjden, tills den häjdades vid husets öppna dörr. Då mörknade han igen,
och handen knöts ofrivilligt hårdare kring skaftet på den yxa, han höll
-- en yxa med blad af koppar och tenn i denna blandning, som förblef
peruanernas hemlighet, och som trotsade både porfyr och granit.
Man redde sig därinne till en enkel sorgefest, ty barnet skulle samma
kväll begrafvas. Incans höga lära räckte icke till att förtaga faderns
känsla af sorg och saknad. Han skuggade med handen för ögonen och såg upp
mot den sjunkande solen. Dess sista strålar väfde i violett den skira
bro, på hvilken hans lille pys nu larfvade upp mot sitt nya, skimrande
hem ...
Han reste sig långsamt, drog en djup suck, samlade ihop sina värktyg och
gick in. I halfdunklet flamma några vedträd på spiseln och lysa på det
enkla bohaget: sängen, bordet, de klumpiga stolarne utan ryggstöd och
hyllorna på väggen -- hela inredningen i byggnadens enda, rymliga men
ytterst tarfliga rum.
Framför spiseln sutto modern och ett par af de närmaste fränkorna
sysselsatta med att kläda liket, under det några barn om fyra till elfva
år nyfiket sågo på. Den döda kroppen var i sittande ställning, med benen
dragna upp under hakan, omvirad med täcken, som snörats fast till ett
bylte, och ytterst var den lille svept i ett hemväfdt, rutigt täcke.
Fadern åsåg tigande kvinnornas arbete, som försiggick under ljudlös
stillhet. Moderns stora, bruna hand gled emellanåt smekande öfver det
ännu obetäckta ansiktet med de glanslöst stirrande ögonen; och barnen
sågo icke utan afund på de rara leksaker, som lagts framför den döde
gossen och skulle följa honom till den sista hvilostaden jämte liket af
en papegoja, hans älsklingsdjur och bästa lekkamrat.
Förberedelserna voro omsider afslutade. Kvinnorna reste sig från sin
knäböjande ställning, och husmodern satte den döde vid bordets ena ända,
hvarefter hon dukade fram en kvällsvard af bröd, potatis och torkade
köttremsor samt -- högtiden till ära -- majsbränvin, som var häldt i ett
stort, gammalt stop.
Anhöriga och gäster togo plats kring bordet, i hvars midt syntes den
blomstersirade skyddsguden -- en klumpig träfigur, föreställande en
sittande, mänsklig gestalt. Framför denna bild lades leksakerna och
papegojan, att de måtte bli välsignade, innan de skulle följa den döde i
grafven.
Man åt under tystnad. De bästa bitarne lades till den lille gossen och
gudabilden. Så reste sig fadern och sade lågmäldt, med darrande röst, i
det han grep det fylda stopet och såg på sitt döda barn:
»Människan är såsom solens strålar: hvar och en ibland oss har sitt vissa
ändamål att fylla. Äfven du, älskade son, hade ditt värf: att sprida
glädje i dina föräldrars hem. Från det första steg, du tog, till det
sista var du vår stolthet och för dina syskon en kärleksfull broder.
Ingen jord gaf bättre skördar, än den som gafs oss vid din födelse, och
ingen var lättare att plöja. Du var ett blomster i vår trädgård, solsken
i vårt hem. Nu bär din väg uppåt; och ingen stingande kaktus möter dig på
din stig, ty ditt hjärta var ofördärfvadt. -- Drag då i frid, kära barn,
och bed till guden för dina föräldrar och syskon! Bed honom, att han
välsignar vår jord i samma mått som den, han gaf åt dig, och som vi i dag
lämna tillbaka! Bed honom ock, att skilsmässan från dig ej må blifva för
lång! Och nu farväl och lyckosam färd!»
Han satte stopet för munnen och drack i djupa drag, de vuxna följde hans
exempel, och måltiden var slut.
Man reste sig från bordet. Fadern tog själf det döda barnet i sina armar,
de andra en leksak eller en blomma, och man bröt upp.
En smal stig ledde mellan klipporna högt upp till de dödas svala och
karga hemvist. Vägen gick mellan fjällväggar, som kastade djupa skuggor.
Fadern började sjunga och de öfriga stämde in, medan tåget sakta rörde
sig mot den sista hviloplatsen för tusen och åter tusen peruaner, som
sida vid sida, stående, sittande eller liggande placerats i naturliga,
öfvertäckta gallerier, genomsusade af den torra bärgsvinden, som eger en
underbart bevarande förmåga, som luftar i likens svepdukar och leker med
resterna af de sörjandes sista gåfvor ...
I en af de små dalsänkorna uppe bland klipporna, där en fors rann fram
och växtligheten var rik, stannade det lilla följet. Rundt ikring reste
sig bärg utom åt väster, där stora landsvägen till Cuzco gick förbi
talrika chulpas.[C]
Det var nära en af dessa tornbyggnader, peruanen och hans ledsagare gjort
halt. Bröd och bränvin togs fram, och man förfriskade sig, innan det bar
åstad högre upp. Fadern lagade i ordning de små facklor, som skulle
brukas längre fram på kvällen, då mörkret inbrutit. Dylika facklor, som
utgjordes af ett fnöskartadt ämne, utdelades till hvar och en i tåget,
äfven till barnen. Det äldsta af dem var ifrigt sysselsatt med att gnida
två trästycken mot hvarandra för att skaffa eld.
[C] Dessa chulpas voro tjugo till tjugofem fot höga
tornbyggnader af polerad kalksten, hvilande på
kvadratiska underlag med femton till tjugo fots sida och
en framspringande sockel, bred nog att tjäna till
sittplats. I den östra delen af hvarje sådan byggnad
fanns en liten fyrkantig öppning, som ledde till själfva
begrafningsplatsen, ett hvalf med väggnischer. Hvalfvet,
hvars högsta punkt låg intill tretton fot från marken,
var uppfördt på så sätt, att den öfverliggande
kalkstenen alltid sköt ett stycke framom den undre.
Nischerna voro intill tre fot höga och två fot djupa; de
inrymde gudabeläten och mat till de dödas behof, hvilka
sutto kring väggarne tätt bredvid hvarandra. Hvarje
chulpas inneslöt sin adliga ätt, och när den var fyld,
byggdes en ny.
Alla voro så upptagna af dessa förberedelser, att ingen ibland dem lade
märke till ett ungt par, som långsamt närmade sig. Det var kapten Vajny
och öfverste Tiraccas dotter, en helt ung, mörkögd flicka, klädd i bjärta
färger. Hon bar i handen en bukett af sällsynta blommor samt en korg med
små kakor, dem hon själf bakat; de skulle sättas fram för en af hennes
fränder, som dött för några månader sedan, och som hvilade i den
familjegrift, vid hvilken peruanen tagit plats med de sina.
Det unga paret hade hunnit till grafdörren, då ljudet af deras röster
väckte liktågets uppmärksamhet och alla reste sig för att vördnadsfullt
hälsa de nykomna. Vajny hälsade flyktigt till svar. Det hvilade öfver
honom ett drag af svårmod, som stod i skarp motsats till fästmöns glada
väsen. Då hon varseblef liket, tog hon ett par blommor och räckte dem
till modern med några vänliga ord; åt barnen gaf hon kakor.
Därefter öppnade hon dörren och gick in i den stora griftkammaren, som
därifrån fick sitt enda ljus, samt var snart ifrigt sysselsatt med att
ordna blommorna i nischernas urnor och med att prydligt lägga upp kakorna
framför den hädangångna. Vajny hade måst stanna utanför, ty först på
bröllopsdagen egde han rätt att hälsa på hos hennes döda släktingar.
Tanken på det förestående bröllopet gaf åt hans dystra ansikte ett mörkt,
oroligt uttryck.
Han gick uppför sockelns trappsteg och såg sig ikring. Vägen till Cuzco