Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 1

Total number of words is 4299
Total number of unique words is 1894
21.3 of words are in the 2000 most common words
30.8 of words are in the 5000 most common words
36.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

SOLENS BARN

BILDER
FRÅN AMERIKA FÖRE COLUMBUS
AF
CARL NISSEN
GÖTEBORG
WETTERGREN & KERBER
1896


GÖTEBORG
WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI


Bland alla de folkslag som befolkade Amerika före landets upptäckt af
europeerna äro Peruanerna och Aztekerna de märkligaste --.
Peruanerna, hvars rike i århundradet före spanjornas inkräktande var på
höjden af sin makt, omfattade det mesta af det nuvarande Ecuador,
Bolivia, Peru och Chile eller landet mellan 2:dra och 37:de breddgraden.
Detta mäktiga rike begränsades mot norr af Cordillernas taggiga krön,
hvars imposanta höjder satte gräns för rikets utvidgning norrut.
På andra sidan Cordillerna, från Panamatången till midten af Mexico,
herskade ungefär under samma tidsperiod en mäktig krigarstam, Aztekerna.
Dessa två folkslags utvecklingshistoria går långt tillbaka i forntiden.
I denna trakt hafva enligt historiens vittnesbörd under tidernas lopp
stammar vuxit upp och förökat sig och slutligen med ohejdad kraft och
våldsamhet kastat sig öfver andra stammar, dödat och tillintetgjort
många års kultur och sedan byggt upp nya murar på de spillror, deras eget
förstörelsearbete lämnat efter sig.
Därefter har, tack vare landets oändliga rikedomar och lätta tillgång
till förvärfskällor, en ny kultur uppblomstrat för att i sin tur
tillintetgöras och gifva plats för nya stammar, som å nyo från början.
Och midt under detta nedrifvande och uppbyggande, som närmast bör
tillskrifvas mäktiga höfdingars stridslystnad, fåfänga och sträfvan efter
att utvidga sitt land, se vi dessa olika folkslag förenade i offrandet
till en gemensam gudom: Solen.
Till dess ära hafva strömmar af blod flutit från offerstenar och tempel.
Till dess ära har arbete i fredliga dagar nedlagts på byggnader, hvilkas
egendomliga stil fortlefvat till våra dagar.
Solen var lifvets symbol.
För att försvara hennes gudabeläte uppfostrades barnen till krigare och
präster.
Hennes glädje väckte man genom jubeloffer af människor. Hennes missnöje
förebådade krig; solen var förtörnad, solen ville hämnas.
Och där, hvarest denna kultur, en tropisk naturs alstringsrika värld
lefvat, lidit och gått under, där, hvarest dessa städer med sina mäktiga
pyramider och sagolika tempel funnos, där har urskogens tätaste, mest
ogenomträngliga och vilda natur byggt upp sitt värn mot nutidens
forskningsarbete. Att nå in till en sådan härd af ruiner sker endast
genom ett svårt rödjningsarbete i urskogen.
Fot för fot, steg för steg går vägen dit, och säkert skola många år gå
förbi, innan dessa massor af forntida byggnader hunnit att dragas fram i
ljuset.
Hvad som till dato kommit i dagen och blifvit undersökt, är ej mycket i
förhållande till det arbete, som därå nedlagts. Men å andra sidan är det,
man nu känner, af så stor betydelse, att man däraf kan bilda sig en
bestämd åsikt om forntidens byggnadssätt, om arkitekturen såväl som om de
materialier, som begagnades. En del aztekiska bildstoder hafva äfven
funnits och studerats.
Förnämsta källan till vår kunskap om de olika stammarnas lif och kultur
hafva vi att söka dels i missionärernas berättelser, dels i muntliga
traditioner från de äldsta infödningarnes afkomlingar.
Peruanerna och Aztekerna ägde ej kännedom om hvarandras tillvaro. -- Å
hvar sin sida denna mäktiga bergskedja lefde dessa folkslag, sitt
egendomliga, men mycket olika kulturlif.
Peruanerna behärskades af inca, en konungasläkt, som enligt sägen -- ty
skriftecken voro obekanta -- härstammade från Solen.
Den första inca grundade Cuzco kring år 1000 e. chr.
Han utvidgade sitt lilla rike. Genom sin vänlighet och godhet vann han de
kringboende stammarne för sig.
Denna vänsällhet och egendomliga förmåga att kunna vinna främmande
folkstammar karakterisera incakungarne.
Medan aztekerna med sina kungar som härförare förde utrotningskrig mot
underlägsna stammar, föredrogo peruanerna att, i den mån riket
utvidgades, flytta de fångna folkstammarne vid gränsen till det inre af
Peru, där fångarne fingo sin frihet och efterhand förbrödrade sig med
infödingarne.
Peruanerna själfva fingo däremot befolka rikets gränsprovinser.
Aztekerna, hvilkas djärfhet och grymhet trotsa all beskrifning,
utvecklade i sina mångfaldiga religiösa ceremonier en håg för
människooffring, hvarom deras hieroglyfberättelser kraftigt tala.
Peruanerna offrade däremot endast vid mycket högtidliga tillfällen
menniskor, under vanliga förhållande gåfvo de solen frukter, korn och
blommor i offergåfva.
Hvad som karakteriserar incakungarnes värksamhet är den lagstiftning, som
från Cuzco, Perus hufvudstad, bredt sig ut öfver hela riket och
omsnärjde allt och alla i mjuka, men olösliga bojor.
Incakungarne voro bland de största envåldshärskare, historien har att
uppvisa.
Incan var lagstiftaren och lagen, han var incarnationen af solens guddom
på jorden, den gode och gifmilde fadren, som gaf det arbetande, trälande
folket, hvad det behöfde. --
Han var moralens väktare och de sjukas hjälpare; med samma mjuka hand,
hvarmed han utdelade kläder och lifsmedel till alla sina undersåter
hindrade han dem från all fri verksamhet, och han dödade hvarje
själfständighetskänsla hos dem.
Det peruanska riket påminner i mångt och mycket om den ideella stat,
socialismen sträfvar att uppbygga, med upphäfvandet af all individuell
egendom, statens insamling af allt råmaterial och på samma gång
undvikandet af förmögenhet och fattigdom. --
Aztekernas historia går tillbaka ända till tiden vid Kristi födelse, då
där existerat ett mäktigt mayarike, kalladt Zibalba.
Inom detta rike uppkom en mäktig stam, kallad nahuastammen. Denna
bekämpar mayariket, och kriget slutar med rikets upplösning, under det
nahuastammen sprides åt alla håll. Det stora Zibalba delas nu i många
småriken, som ömsom bekriga hvarandra, ömsom sluta sig tillsamman.
Riken bildas nu bland annat i Yucatan och Guatemala, men hufvudmängden af
den från Zibalba utvandrade nahuastammen går mot nordväst under namn af
tolteker. Den kommer till de ofantliga dalsträckningarna vid
Mexikosjöarna, hvarest den genast börjar angripa de där bosatta
stammarna, fördrifva invånarna, anektera landet och behålla allt, som har
värde. Detta försiggår i sjette eller sjunde århundradet.
Toltekernas författning, som till en början säges hafva varit hieratisk
med präster som maktinnehafvare, skiftar sedermera karakter, så att de få
kungar till härförare. I det tionde århundradet börjar toltekerrikets
upplösning, framkallad af de förnämas moraliska förfall.
Tvenne folkstammar rycka nu in i Centralamerika: chichimekerna och
aztekerna, och dessa båda besegra toltekerna.
Aztekerna fördrifvas i det elfte århundradet af sina forna bundsförvanter
ända ned till de sumpiga trakterna vid Mexikosjöns stränder.
I dessa träsk väntade och hoppades deras fiender, att aztekerna skulle gå
under, men med sin sega motståndsförmåga i olyckan förstodo de att göra
den ofruktbara terrängen fruktbringande genom anläggning af konstrika
trädgårdar ute i sjön och byggde så staden Mexiko, uppkallad efter Mexi,
deras förste konung.
Långsamt men säkert växte staden. Folkmängden tilltog, kulturen
uppblomstrade, och i det fjortonde århundradet upptogo de striden med
sina fiender, besegrade dem och behöllo makten, till dess spaniorna
blefvo landets herrar i det sextonde århundradet.
Att aztekerna närmast ådragit sig intresse, kommer sig af den egendomliga
kultur, de utvecklade, i det de genom motgångar och umbäranden arbetade
sig upp till ett intelligent och kraftigt folk, hvars efterlämnade minnen
illustrera medeltidens blandning af civilisation och barbarism.
Det ansågs som rättvist att på det mest omänskliga sätt behandla
krigsfångar; de blefvo ihjälpinade efter särskilda religiösa
föreskrifter. Å andra sidan höllo de inom egna dörrar strängt på
rättvisan, liksom de i hemmet uppträdde som ömma, kärleksfulla
familjefäder och som det godas beskyddare, orubbligt trofasta i
äktenskapet, ridderliga och uppoffrande i vänskap.
Denna kontrast mellan det religiösa ceremonielet och hemlifvet är hos
dylika folkstammar äljes tämligen sällsynt. Tager man i betraktande deras
efterlämnade konstföremål, som visa deras sträfvande efter en ideell
framställning af konsten inom de olika yrkena, den enorma tid de måste ha
användt på dekorativa och monumentala föremål, deras förkärlek för
åkerbruk och fiske -- kort sagdt, allt, som hos andra nationer är
kännetecknande för en fredlig och lycklig utveckling -- så har man svårt
att tänka sig, att samma människor kunde från hemmets fridfulla och lugna
härd med oblandad fröjd gå till offerstenarna och där under jubel åse de
i tusental hvarje år offrade, slaktade krigsfångarna, hvilka de sedermera
uppåto.
Aztekerna gingo genom lifvet med buller och bång, med ett
själfförtroende, skapadt af järnvilja och stålsatta nerver. -- När solen
gick bak hotande moln, eller dess strålar färgade horizonten röd, gåfvo
prästerna krigssignalen, och det vilda, otämjbara berserkaraseriet kom i
fullt utbrott. --
Peruanerna älskade solens glödande strålar. Dess allsmäktiga ljus, som
inbäddade allt i fred och lugn, kom från den stora stjärna, hvars barn de
voro, och hvars lära de sökte utbreda.
Med de bilder, som härmed framläggas för allmänheten, har jag sökt gifva
konturerna af tvenne kulturfolks lif, hvilkas historia tillhöra det
egendomligaste, Amerikas forntid har att uppvisa och som måhända kan ännu
i vår tid väcka intresse hos en och annan, ty stor var den lifskraft som
föddes af solens dyrkan.


I.
På väg till Cuzco.

Marañonflodens breda vatten glider långsamt förbi skogrika stränder,
vattenväxters mångtrådiga nät slingrar sig kring kullvräkta, urgamla
stammar, från hvilka mörka, nakna grenar höja sig öfver vattenbrynet likt
jättearmar, stelnade i den tropiska naturens kväfvande famntag.
Naturen ligger sömntung i solgasset, ingen fågel flyger kvittrande utmed
floden -- stora, brokigt färgade insekter svärma ljudlöst öfver ytan och
gripa emellanåt en vilsekommen fluga eller mygga, som seglar på ett
lösryckt blad, hvilket sakta glider fram, tills det försvinner i en
sorlande fors -- den ende störaren af naturens dödslika tystnad.
Det hviskar i säfven; en mild bris drager öfver floden. Strändernas
praktfulla, färgrika men doftlösa blommor buga sig för spegelbilden i
vattnet, resa sig åter och stirra med stora, förvånade ögon upp mot ett
hvalf af palmer, lianer och evigt grönskande löfträd, genom hvilket här
och hvar en flik af djupblå, glänsande himmel tittar fram.
Vid stranden något högre upp, där en ljusning mellan träden förråder en
öppen plats, står en högrest, kraftigt byggd, mörklagd krigare. Hans
dräkt utgöres af en mörk bomullstunika, som når halfvägs till knäet och
öfver länderna sammanhålles med ett bredt bälte; armar och ben äro nakna;
på hufvudet bär han en hjälm af trä, öfverklädd med skinn och prydd med
fjädrar i sällsamma färger; på fötterna mockasiner, fästa med remmar,
snörade ända upp till knäet.
Blod sipprar ur ett sår under venstra armen, som är omlindad med ett
säfblad, hvars blodstillande kraft ej ännu hunnit verka; det har delvis
lossnat och hänger ned som en bred, röd strimma.
Han stirrar med ett sorgset uttryck öfver till andra stranden, där
urskogens dunkla kronor spegla sig; bortom dem, långt därinne ligger hem,
frihet och framtid i spillror. På andra sidan vattnet hviskar det i
säfven och susar det i kronorna -- det är vaggsång och visa från de
otaliga sjöarnes och de skogkransade flodernas land, som han aldrig skall
återse ...
Vid tanken på fångenskapen skälfva de seniga armarne, händerna knytas,
ögonen låga, och de breda näsborrarne vidgas; blodet flyter ymnigare från
hans sår.
Krigaren går ett par steg framåt och trampar i vredesmod ned de blomster,
som här växa på fiendemark. Med den obändiga lidelsen hos en
halfciviliserad ras hatar han denna nation, som trängt in i hans hemlands
bygder, öfvermannat och fängslat den stam, han tillhört, och som fört den
bort för att i främmande land lyda andra lagar och omfatta en ny lära.
Förbannelse öfver incas, förbannelse öfver denna hjord af slafvar, som
förstört hans hemland, dess seder och tro!
Han tar fram en amulett, som han bär i kedja kring halsen, och betraktar
med mörka blickar den otympliga bilden af sitt hemlands gud -- den
förtörnade, som i nödens stund prisgifvit sina trogna, fastän till hans
blidkande strömmar af blod gjutits på prästernas altaren.
* * * * *
Han tillhör en mindre folkstam vid det nuvarande Bolivias gräns, en stam,
som i slutet af femtonde århundradet tillfångatogs af peruanerna, hvilkas
konungar -- incas -- ständigt utvidgade sitt rike, så att detta på höjden
af sin storhet omfattade hvad vi nu kalla Peru, Bolivia, Ecuador och
större delen af Chile. Den krigshär, som nu efter sex månaders
lyckosamma strider återvändt hem, har slagit läger på en öppen plats, på
trenne sidor omgifven af skog, under det att den fjärde sluttar jämn ned
till flodbädden.
På denna plats rymmes det eröfrade landets hela befolkning, som med
kvinnor och barn uppgår till tio eller tolf tusen. Fångarne skola enligt
incas befallning föras till någon mindre tätbyggd del af hans rike, medan
deras forna land tages i besittning af peruanska nybyggare. Detta sätt
att gå till väga afser att trygga gränserna medelst en pålitlig
befolkning; de underkufvade flyttas till sådana trakter af det inre, der
klimatet i möjligaste mån motsvarar hvad de voro vana vid.
Den peruanska hären har till ett antal af trettio tusen man lägrat sig i
skuggan vid skogsbrynet och har från alla håll ett vaksamt öga på
fångarne, som fritt röra sig på den stora slätten med sin ram af skog och
flod.
* * * * *
Den sårade krigarens blickar hänga fast vid kronorna på andra stranden,
hvilka tyckas vinka honom hem igen. Hans längtan växer och växer. Bilder
af fosterlandet taga allt klarare gestalt för hans själs öga. Hans törst
efter frihet ökas och framkallar ett hägrande hopp, som kommer hans
pulsar att flyga fortare ... Om han med sitt lif, med sitt eget blod
kunde blidka den vredgade guden genom att offra sig själf som en sista
försoningsgärd vid hans altare i den öfvergifna hembygden!
Han drömmer sig vara på väg tillbaka dit, ila på välkänd stig i sitt
lands skogar och nå fram till det öde templet såsom sin stams ifrån döden
uppståndne befriare.
Han griper å nyo det otympliga gudabelätet och tror sig i de klumpigt
formade dragen läsa en uppmuntran men på samma gång den domen, att blott
öfver hans lik går vägen till fosterlandets räddning. Om han skulle
misslyckas ... Hvad mera? Hvad värde har lifvet för honom, sonen till en
höfding utan land?
Han ser sig omkring. Långt uppe på slätten sitta de äldsta af hans stam
allvarsfulla kring sin nye höfding, hans ende broder, den fallnes äldste
son. Hans blick glider sökande öfver klungan af kvinnor och barn, tills
den plötsligt fäster sig vid en ung flicka, som sitter och stirrar mot
trädens löfverk med ett sorgset, frånvarande uttryck. »Yelva!» hviskar
han, och den tända glöden i hans öga slocknar; läpparne röra sig med ett
smärtsamt uttryck, och han besluter att offra sin hemliga kärlek för
plikten mot fosterlandet.
Dystert tigande sitta eller ligga de alla, hela hans stam, kring
slocknade eller rykande eldstäder. Peruanernas sång ljuder entonig från
den solbegjutna slätten -- de hemdragandes segersång.
Hans blick glider än en gång öfver den stora taflan, som ville han i
minnet inprägla hvarje drag, och dröjer än en gång vid den unga flickan.
Så vänder han sig om med ett uttryck af fast beslutsamhet, tar ett par
steg framåt, lägger af sig hufvudbonaden, som nu skulle vara blott till
hinder, och glider försiktigt in i den manshöga säfven, som knappast rör
sig, då den smidiga kroppen arbetar sig ut mot strömmen. Han tänker
stanna i vassbrynet, tills det mörknar, och då drifva ned mot floden.
* * * * *
Han går sakta framåt, och han lyssnar spejande vid hvarje steg. Plötsligt
skär en gäll hvissling genom luften, och inifrån strandens löfmassor
ljuder ett högt befallande: »Vänd!» -- »Vänd tillbaka!» upprepa en massa
röster från ofvan och från sidorna. Fången stannar förtviflad och ser
upp. På detta var han ej förberedd. Till höger och vänster skymta
peruaner mellan trädens grenar. De ha suttit där tysta och utan att med
en rörelse förråda, huru de följt hans gång genom säfven.
* * * * *
Han står först rådlös -- men så ljungar det till i hans ögon, hans beslut
är fattadt. Då han gör en rörelse som för att återvända, ser han pilarne
tagas bort från vakternas bågar -- det är på detta ögonblick han räknat
-- och han dyker blixtsnabbt ned i vassen.
Ett regn af pilar slår dock snart ned på den plats, där han försvann, och
femton till tjugo krigare störta sig i vattnet för att fånga rymlingen.
Ute i strömmen höres ett halfkväfdt skri, följdt af ett stönande.
Peruanernas alltid träffsäkra bågar ha sändt den flyende en varning.
Vakternas signaler och rop kalla till stället allt flere höfvitsmän och
soldater, medan fångarne uppe på slätten till hälften resa sig ur sina
hvilande ställningar och slött följa rörelsen vid stranden. En officer
har tagit befälet därnere, och snart är den illa sårade krigaren bragt i
land. Som en löpeld går det då genom lägret, att den fångne höfdingens
broder sökt rymma och blifvit gripen.
De underkufvade strömma till och åse dystra, huru den afhållne unge
mannen blodig och nedsölad bäres genom lägret. Småbarns skrik och
kvinnors klagorop blandas med höfvitsmännens högljudda befallningar.
Den döende bäres fram till ett af de få träd, som enstaka växa på
slätten. Soldaterna drifva fångarne tillbaka, alla utom en -- en ung
kvinna, ännu halft ett barn. Hon tränger sig igenom leden, kastar sig
framför den döende och slår förtviflad sina armar ikring honom. Hennes
sorg är liksom hela hennes natur häftig och hejdlös. Genom den tunna
klädningen, som räcker blott från bröst till knä, ser man den unga, ädelt
formade kroppen skälfva och rycka, medan pinglet af guld- och
pärlsmycken i hår, kring hals och armar ledsagar hennes rop af smärta.
Den befälhafvande peruanen, som med en blandning af undran och medömkan
åsett uppträdet, söker skilja den unga kvinnan från krigaren och söker
samtidigt lugna henne med några goda ord. Fången tages omsider ifrån
henne och bindes vid trädet; enligt incas lag, som är bjudande sträng och
i detta fall drabbar hög och låg lika, måste han genast dö.
Peruanska trupper omgifva på tre sidor stället; på den fjärde, som vetter
åt floden, finnes blott trädet med den bundne. Tjugo bågskyttar
kommenderas fram, lystringsordet ljuder, och den döende är befriad från
de gräsliga plågor, om hvilka krampryckningarna i anletsdrag och lemmar
förut burit vittne.
Å de små kullarne på slätten ha fångarne varit stumma åskådare till
afrättningen, som försiggått så snabbt, att nu en viss häpnad hos dem
blandas med sorgen -- helst de väntat ett upprepande af den tortyr, de
själfva plägat bruka mot krigsfångar.
Peruanerna draga sig tillbaka till skogsbrynet, och liket öfverlämnas af
en officer med några deltagande ord till de fångnas höfding. Den dödes
broder och stammens äldste stå i tyst sorg kring liket, vid hvars sida
den unga kvinnan knäböjer, medan hon åter sätter på hans hufvud
krigarhjälmen, som man funnit i vassen ...
Men de undertryckta skocka sig allt tätare, och ett doft mummel höres
från deras led.
Liknöjdheten har vikit, och grofva, vapenlösa händer knytas i vredesmod.
Blickarne dragas oemotståndligt till hemlandet, hvars strand glittrar i
solsken. Kanske guden, som öfvergifvit dem, skulle komma dragande öfver
det breda vattnet och gifva seger åt en ny förtviflans kamp! ...
Så småningom slappas de spända musklerna, och ögonen återfå sitt liknöjda
uttryck; slöheten har på nytt tagit herraväldet, och fångarne uppsöka
tysta sina lägerplatser rundt ikring stoftet af den man, som offrat sig
själf vid det sista försöket att åt dem återvinna ett fosterland.
* * * * *
I ena utkanten af den öppna platsen står på en kulle, öfverskuggad af en
väldig ek, en tältbyggnad i form af en afskuren kon; tälttygets ljusgröna
färg smälter alldeles samman med småskogens grönska. Framför tältet gå
två skyltvakter i peruanernas vanliga krigsdräkt: ett hvitt skynke, som
ett par hvarf virats kring länderna och på ena sidan hänger ned som en
bred tofs, samt en bomullstunika, kring midjan fasthållen af ett bälte;
hufvudet skyddas af en skinnklädd trähjälm; armarne äro nakna; på
fötterna remfästa sandaler. Vapnen äro lans och svärd, pil och båge samt
stridsyxa och sköld: alla eggar och uddar äro af koppar, ty stål eller
jern känner man ej.
Tältet består af ett enda rum, hvars ljus kommer uppifrån genom en slöja
af genomskinligt tyg, som dock är tät nog att afhålla insekter och att
sprida blott en för ögat välgörande halfdager.
Vid bordet i tältets midt sitter en femtioårig man, klädd i en dräkt, som
är lik menige mans, blott af finare slag med inväfda guldbårder. Det är
den högstbefallande öfver hären, en af incas generaler.
Framför honom ligger en karta öfver incas rike, hvars gränser och
indelning utmärkts medelst upphöjda linjer. Ehuru kartan -- gjord af
sammansydda torra blad af maquesplantan -- icke är något mästerverk, ger
den en god öfversikt af det väldiga riket. Man ser Cuzco, den heliga
hufvudstaden, afbildad som en sol, från hvilken utgå fina strålar,
inlagda med guld. Titicacasjön sydost därom är utmärkt med en blå fläck
med gyllne kant, hvarifrån andra fina guldstrålar möta dem, som utströmma
från Cuzco. Vattnet i denna sjö, belägen i hjärtat af Peru, är heligt.
Efter den stora syndafloden -- solens straffdom öfver urfolket för deras
syndiga lefverne -- torrlades först af alla ställen på jorden en ö i
Titicacasjön. Där skapades två incas, bror och syster, man och hustru.
Af solen, sin fader, fingo de en guldvigg och befalldes att med den
vandra mot norr, tills den borrade sig ned i jorden. Där skulle de stanna
och samla kvarlefvorna af ett fordom talrikt folk samt lära det att
vandra i solens beläte, blifva goda och rättskaffens människor, att odla
jorden och bygga städer. Detta timade i Cuzcos dal.
På detta sätt framstod den förste inca som solens son, den allsmäktiga
gudomens ställföreträdare på jorden, och det lyckades hans efterkommande
att underkasta sig hela Peru och närgränsande land. Den lära, de
förkunnade, och deras kloka styrelse gåfvo upphof till en kultur, som
småningom förenade millioner människor till ett stort samhälle.
Omgifvande stammars kannibalism och andra råa seder utplånades, allt
eftersom de bragtes under incas ordnade välde.
Tvärs öfver kartan, nästan i korsform och med krysspunkten i Cuzco, äro
dragna två mörka streck. De beteckna tvenne landsvägar, de enda af
betydenhet i landet. Den ena går i linje med Stilla oceanen, hvars kust
delvis utgöres af en bred låglandsplatå med öknar och öde ängder mellan
hafvet och Cordillerna. Den andra vägen leder högt öfver dessa berg,
sluttar ned åt öster, går öfver floder och bråddjup på hängbroar, är på
sina ställen insprängd i snöfjället och har murats utmed svindelhöga
stup på en grund af stenar, som brutits ut bit för bit, sedan klippan
gjorts skör vid eld, och som störtats ned i djupet för att hvarf på hvarf
tornas upp till fundament.
Kartan företer vidare en mångfald cirklar, ljusare närmare Cuzco men
mörknande mot landets gräns; de senare utvisa nyvunna sträckor, hvilkas
befolkning ännu icke fullständigt uppgått i solens ljusa rike.
Generalen har ur en hylsa tagit fram en fin bennål jämte några tuber med
mörk färg, åstadkommen af växtsaft. Han har under fälttåget uppmätt det
eröfrade landet och på kartan inristat dess läge; han ämnar nu afsluta
detta arbete genom att färglägga gränslinjen.
Generalen är så fördjupad i detta arbete, själft en frukt af många
månaders ihärdiga kamp, att han ej lagt märke till, att tältets lätta
förhänge dragits åt sidan och en budbärare ljudlöst trädt in; denne står
nu otåligt väntande, att fältherren skall varsna hans närvaro. Han
tillhör de s. k. chasquis eller statslöparne. Deras uppgift är att
snabbast möjligt delgifva olika landsdelar konungens eller regeringens i
Cuzco budskap. Å hvar fjärde kilometer -- efter nutida mått -- finnas små
stationer; mellan tvenne dylika ha löparne att röra sig. De springa fort,
och äfven då vägen bär öfver berg och dal, tillryggalägga de sträckan med
förvånansvärd snabbhet. Dessa löpare, som vid stationerna aflösa
hvarandra, äro alla edsvurna, kraftiga unga män, och njuta i samhället
stort anseende.
Löparens flämtande andedräkt tilldrager sig omsider generalens
uppmärksamhet; det budskap, som då framlämnas, är inlagdt i ett
maquesblad, omviradt med en röd tråd. Åsynen af denna tråd är
tillräcklig, för att generalen med otålighet skall öppna budskapet, ty
den röda tråden angifver, att konungen själf är afsändaren -- den är så
att säga incas sigill och återfinnes i fransen kring den hufvudprydnad,
som endast landets herre har rätt att bära.
Brefvet ter sig egendomligt. Hvarken skrift- eller bildspråk är kändt,
och man är hänvisad till antingen muntliga meddelanden eller s. k.
quipus. Dessa utgöras af ett -- vid pass sextio centimeter långt --
snöre, bildadt af olikfärgade, tätt hoptvinnade trådar, hvarå en mängd
kortare trådar fastgjorts som en frans. Färgerna beteckna olika saker --
hvitt silfver, gult guld -- och å hvarje tråd kan göras ett visst antal
knutar, som då betyda ett visst antal, ett särskildt begrepp o. s. v.
Den quipus, konungen sändt sin segerrike fältherre, var en brun tråd med
fyra knutar; vid den fjärde voro fästa regnbågens sex färger -- de
kungliga färgerna -- jämte en röd tråd af samma skiftning som den,
hvarmed brefvet varit omlindadt.
Det drager ej länge om, innan generalen tolkat meddelandet. Den bruna
tråden betecknar landsvägen, och de fyra knutarne utmärka lika många
dagsmarscher. Regnbågsfärgerna antyda, att på den fjärde rastplatsen
skall inca möta; den röda tråden framför hans tack till den segerrika
hären.
* * * * *
Budskapet föranlåter generalen att snabbast möjligt tåga mot den af
konungen utstakade mötesplatsen. Uppbrottet sker inom en timme. Tält,
husgeråd och allt annat, som medföres, tages om hand af förrådssoldaterna;
fångarne få hvar sin börda efter ålder och krafter.
Peruanerna blifva först färdiga; uppfostrade i sträng manstukt och som
soldater vana att lystra till signaler, intaga de strax sina platser vid
uppställningen. En del af dem hjälper fångarne att ordna med packningen.
De sårade och sjuka bäras. Lastdjur brukas aldrig i deras krig.
Generalen med sin stab går raskt utmed lederna, soldaterna hälsa honom
med de långa spjuten -- båge och pilar hänga öfver axeln, dolkar, svärd
och stridsyxa äro fastgjorda vid vänster sida. Hufvudbonaden är olika för
skilda bataljoner, och de förnämligaste trupperna af infödda från Peru ha
sina trähjälmar öfverklädda med koppar. Sköldarne bäras under marsch på
ryggen, så att kroppens fria rörelse ej förhindras. Hvarje bataljon har
sin fana; de skiljas genom färgen men ha i vänstra hörnet upptill ett
märke, gemensamt för alla rikets flaggor -- regnbågsmärket, som betygar,
att inca är himmelens son.
Generalen har fullbordat sin mönstring; han har personligen öfvertygat
sig om, att allt är i ordning, att trupper och fångar ha tillräcklig
förplägning, och att de sårade fått pålitliga bärare. Träpipeblåsarne ge
signalen, befallningarna ljuda, manskapet ordnar sig åtta man i ledet,
hären sätter sig i rörelse, och i samma ögonblick börja tusenden sjunga;
tonerna fortplantas från afdelning till afdelning. Det är folkets
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 2
  • Parts
  • Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 1
    Total number of words is 4299
    Total number of unique words is 1894
    21.3 of words are in the 2000 most common words
    30.8 of words are in the 5000 most common words
    36.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 2
    Total number of words is 4526
    Total number of unique words is 1886
    24.7 of words are in the 2000 most common words
    33.7 of words are in the 5000 most common words
    38.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 3
    Total number of words is 4606
    Total number of unique words is 1822
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    35.9 of words are in the 5000 most common words
    40.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 4
    Total number of words is 4612
    Total number of unique words is 1689
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    44.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 5
    Total number of words is 4450
    Total number of unique words is 1702
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 6
    Total number of words is 4373
    Total number of unique words is 1797
    23.8 of words are in the 2000 most common words
    34.4 of words are in the 5000 most common words
    39.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 7
    Total number of words is 3425
    Total number of unique words is 1570
    22.0 of words are in the 2000 most common words
    31.4 of words are in the 5000 most common words
    36.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.