Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 6

betydelse, hvilken faktiskt strider mot den lära, som förkunnas för
folket».
»Folkets lära!» svarade öfverstepresten. »Folket lär sig hvad vi anse
vara bäst för det och behöfver ej någon lärdom utöfver lifvets enklaste
grundsatser. Derför är ock folket lyckligt och belåtet. Hur ofta har jag
ej önskat mig dess lätta och glada förklaring af tillvarons gåtor! Dess
lif är en sträfvan att behaga incan och solen, för det är höjden af
mensklig lycka majsbränvin och kött, och efter slutad jordevandring
väntar det samma en glädjefull färd till solens ljusa hem -- ett
återseende af sina kära -- och dermed knut på den tråden! Men vi andra,
vi prester i templets tjenst -- när ålderdomen närmar sig och den
fysiska kraften slappar, hvad hafva vi att trösta oss med i vår ensamhet,
hälst då tviflen gnaga i vårt inre och börja resonnera med det vi kalla
samvete!»
De båda presterna sände hvarandra en lång blick.
»Men vi måste dock stå fasta, broder, om ej för vår egen skull så för det
folks, som utan vår enighet skulle gå till botten, och som med solens
hjelp skall segerrikt taga upp kampen med hvilken fiende som helst -- ja,
äfven om han kom dragande öfver hafvet emot oss ... Men låtom oss
hoppas, att den dagen aldrig skall komma!»
»Aldrig?» afbröt den gamle i tviflande ton och med en betydelsefull nick;
»den kommer, broder, så sannt som jag i dag sett ett kors på den nyfödde
incas bröst och i det heliga offerdjurets inelfvor de tecken, som i
början tyda på frid och lycka, men bakom hvilka en mörk och hotande
framtid ligger gömd.»
»Men», fortsatte han, »det är blott du, min efterträdare, som fått veta
detta och, icke sannt, du låter det blifva vår hemlighet, endast vår. För
folket få alla tecken endast båda ljus och solsken -- och så äfven för
dem, hvilkas bröd vi äta. När allt kommer omkring, så är det ju endast på
illusioner, vi bygga vår tillvaro. Men kom nu, jag är trött och behöfver
hvila! Följ mig ned i min trädgård, der hemtar jag friska krafter till
kommande dagars arbete, och under tiden vilja vi besöka solens brud och
ytterligare förbereda henne till det öde, som i morgon väntar henne.
Den gamle reste sig, och stödjande sig på sin väns arm, gick han ut i den
stora, skuggiga och ljumma trädgården.
En hvit slöja hvilar öfver Cuzco.
På den stora öppna platsen äro tusenden och åter tusenden af menniskor
församlade, hvilka under högtidlig tystnad se den gryende dagen randas.
Å alla gator, torg, vägar, längs bergssluttningar och bergsskrefvor
väntar en oräknelig mängd på det stora ögonblicket.
Torget är på trenne sidor begränsadt af byggnader, och på den fjerde --
den åt östern är det fritt. Denna sida vetter åt en stor dalsänkning, som
öppnar en vidsträckt utsigt öfver mark, vatten och himmel. Midt för
dalsänkningen har på hvardera sidan den tallösa mängden lägrat sig, medan
den kungliga familjen tagit plats på en stor balustrad, så att den är
synlig för allas blickar.
En kolossal baldakin, åt hvars purpurfärg den gryende dagen ännu ej
förmår gifva glans, är utspänd öfver Inca och hans hof.
Med undantag af Coja, drottningen, äro alla, som ha incablod i ådrorna
och tillhöra Cuzcos samhälle, församlade deruppe.
Deras drägter äro rika, på olika sätt draperade och utsmyckade, samt
kostbarare, ju närmare de enligt rangordningen placerats intill kungen,
hvilken med ett drömmande uttryck har sina ögon riktade mot öster och
följer den vaknande morgonen.
Intet ljud stör den högtidliga tystnad, som hvilar öfver det hela.
Morgonbrisens andedrägt sveper sakta in öfver staden och kommer draperier
och standarer, fjädrar och fransar i hufvudbonaderna att röra sig. Färger
och prydnadsglitter blanda sig i den matta belysningen samman med luftens
gråblå ton, som synes liksom spegla alla färger.
Denna tystnad och orörlighet som alla iakttaga symboliserar naturens och
menniskans oförmåga att kunna lefva eller fröjdas under solens frånvaro.
Den hvita dimslöjan skingras omsider, violetta strimmor synas på
himlahvalfvet, stiga och glida tillbaka -- det är solens förposter, som
börja sin fäktning med den hastigt tillbakavikande natten.
Strimmorna glida in mellan nattens mörkblå skuggor, taga ansats, storma
fram dragande med sig knippen af ljusgula och röda strålar och kasta
kaskader af sådana upp mot zenith. Nattens skuggor draga sig tillbaka,
deras mörka ton ger plats för ett ljusblått skimmer, som sprider sig
öfver himlahvalfvet, följdt af morgongryningens färgspel. Starkare och
starkare lågar det vid horisonten, röda färger i alla naturens oräkneliga
nyanser komma fram, kasta reflexer långt ut i rymden. Varmare och varmare
lågar det, och ögat tröttas och bländas af ljushafvets vågor.
Plötsligt går en rörelse genom mängden. Inca har rest sig, och alla följa
hans exempel.
Kungen tager en bägare och fyller den med en jäst dryck af majs ur en
ofantlig, förgyld dryckeskanna. Han stirrar oafbrutet mot den punkt, der
solen skall visa sina första strålar; han skuggar med venstra handen för
ögonen, som bländas af den strålande reflexen.
Så gör han plötsligt ett tecken. Baldakiner dragas åt sidan, och kungen
stiger upp på en mindre plattform, så att han blir fullt synlig för allt
folket.
Himlen är nu ett enda eldhaf borta i öster.
Den första fina strålen från den uppstigande solen bryter med ens fram
och ilar från himlahvalfvet ner till det väntande folket.
Kungen svingar bägaren öfver sitt hufvud. Signalen är gifven, och ett
jubel stiger på en gång från hundratusen strupar upp som en helsning
till guden, medan musikens toner blanda sig i jublet, som i stora
ljudvågor fortplantar sig i fjärran. Det är en ocean af hänförda rop och
toner, som kommer foglarne att förskrämda tiga med sin morgonsång och
gömma sig mellan trädens löf. Herdarnes hjordar långt uppe bland bergen
skingras och djuren söka ängsligt sin tillflykt i klipphålor och bakom
stora klippblock.
Kungen sträcker ut sin hand med bägaren och dricker solen till, hvarefter
han lemnar den till sin närmaste släkting, som likaledes dricker derur,
och så går den från den ene till den andre inom slägten, så länge den
stora kannan har vin att gifva.
Man omfamnar och lyckönskar hvarandra; från talrika behållare rågade med
majsbränvin fyller folket sina enkla stop till brädden, dricker, dansar,
sjunger, skrattar och fröjdas -- allt enligt lagen, hvilken påbjuder dem
glädje från detta ögonblick och så länge festen varar.
Öfverstepresten närmar sig Inca i spetsen för presterskapet, lyckönskar
honom och inbjuder honom enligt ceremonielet till coricancha -- solgudens
palats.
Kungen vinkar nådigt åt honom, tager plats i sin tronstol, som af hans
närmaste slägtingar upplyftes och bäres högt öfver mängden, medan
riksbanerets regnbågfärgade tyg utvecklas som ett tak öfver monarken.
En stor orkester går i spetsen, derefter Inca, öfverstepresten och de
andra presterna, så alla af incastam och hela den stora vidt utgrenade
familjen.
Då tåget passerat öfver den inhägnad, som medelst en kordong af soldater
varit reserverad åt konungen och hans slägt, ljuder folkets jubel än
starkare, öfverröstande musiken. Blommor strös framför Inca, som vänligt
helsar åt alla sidor.
Sakta går processionen framåt, folket sluter sig till och bildar ett
oändligt tåg, som långsamt slingrar sig öfver platsen och längs
hufvudgatorna, i hvilkas blomsterklädda byggnader alla tak och
dörröppningar äro fyllda af festklädda menniskor, som vinka och ropa,
medan blommor i oerhörda massor regna ned öfver den omtyckte och uppburne
monarken.
Vid slutet af ena hufvudgatan höja sig soltemplets yttermurar i kall,
imponerande värdighet. Här stannar tåget. Musiken tystnar och drager sig
tillbaka. Kungens bärstol nalkas ingången till en gata, som å ena sidan
begränsas af soltemplets långa ytterfasad.
Det är vid dödsstraff förbjudet alla, som ej hafva incablod i ådrorna,
att beträda de fyra gator, som omsluta det heliga templet.
Kungen och hans familj aftaga sig sandalerna och beträda -- enligt
ritualen -- barfota ingången till det heliga stället.
Sakta och tyst rör sig processionen på den heliga marken hän mot
ingången, och viker derefter af in på tempelgården, å hvars ena sida
sjelfva templet har sin plats, medan längs yttermurens invändiga sida
talrika mindre byggnader äro belägna, hvilka dels utgöra bostäder för
templets många prester, dels äro helgade åt månen, stjernorna, blixten,
hafvet eller bergen.
Framför ingången till solgudens tempel reser sig ett mäktigt altare,
öfverhöljdt af blommor och frukter, spanmål och välluktande örter.
Framför detta ordnar sig processionen i en stor halfbåge, och presterna
placera sig framför de olika tempel, till hvilka de höra.
Inca lemnar nu processionen och går fram mot solgudens tempel, vid hvars
ingång öfverstepresten väntar honom.
Denne berör med den heliga guldviggen kungens hufvud och bröst; derefter
går kungen ensam ett par trappsteg upp och in genom portalen.[F]
Inca har i samma ögonblick, han blifvit ensam, aflagt sin hufvudprydnad
och passerar nu genom tvenne förrum, hvilkas väggar, tak och golf bestå
af tunna, uthamrade guldplattor, som endast svagt upplysas af det
halfljus, som ofvanifrån genom smärre öppningar i taket tränger in. Der
uppe växa gräs och blommor, hvilkas långa stänglar hänga ned för
balkarna, ensamma och färglösa i det dunkla rummet.
[F] Denna byggnad är liksom alla öfriga byggnader i det
stora tempelkomplexet uppfördt af trachy och granit i
s. k. cyclop-murverk.
Stenarne äro så omsorgsfullt tillhuggna och
sammanfogade, att man endast med mycken svårighet kan,
med blotta ögat, upptäcka hvar fogarne finnas.
Byggnaderna äro 30--35 fot höga. Taket är öfverallt af
strå. Träbalkarna, som uppbära det flata taket, äro
fastbundna vid muren medels rep.
Sedan kungen gått genom rummen, drager han portièren till hufvudsalen
till sides. Det intensiva ljuset derinne bländar honom för ett ögonblick;
han för handen upp till ögonen och helsar med en ödmjuk, bugande rörelse
upphofvet till den glans, som från salens motsatta sida strålar honom
till mötes.
Så höjer han åter sitt hufvud, hans ögon äro klara och strålande, och han
stiger in i salen, det heliga rum, der solens bild är uppställd.
Långt borta i den stora salen, i hvilken solstrålarne ohindrade kunna
intränga från det ögonblick, solen höjt sig öfver bergen, skimrar och
glänser bilden i gyllene prakt.
I en massiv guldplatta, trettio fot hög och lika bred, är inristadt ett
anlete, omkring tjugu fot i diameter, med ett lugnt, fridfullt uttryck.
Dess ögon tyckas hvila, liksom uttalande en välkomsthelsning på den från
motsatta sidan af hallen inträdande konungen.
Denne går några steg framåt, och liksom bländad af solgudens glans,
faller han ned på knä och lutar pannan mot den med guldplattor belagda
golfytan. Derpå reser han sig och går långsamt och med helsande åtbörder
förbi de bilder, som, tjugufyra till antalet, i tvenne rader stirra mot
honom med sina guldsmyckade ögon.
Det är Incas förfäder.
På venstra sidan om ingången äro de manliga, på högra de qvinliga
förfäderna representerade.
Alla dessa döde ha genast efter döden blifvit balsamerade och iförda sina
präktiga drägter, så som de buro dem i lifstiden. I ögonhålorna äro
guldstycken insatta. Liken äro placerade på stolar, som hvila på
fotstycken. Hufvudena äro böjda nedåt; anletsdragen visa den naturliga,
mörka hyn; håret är hos några svart, hos andra gråsprängdt. Armarne äro
korsade öfver bröstet. Öfver dem alla hvilar ett uttryck af frid -- de
förefalla som en samling allvarliga menniskor, försjunkna i stilla
andaktsöfning.
Kungen går långsamt förbi sina förfäder och närmar sig gudabilden.
Framför denna stå tolf stycken flera fot höga vaser af drifvet guld, alla
fyllda med frukter, spanmål och blommor.
Om ett ögonblick har kungen kastat sig ned framför gudabilden och
hänsjunkit i bön till sin allsmäktige fader.
Ute på den stora gården, der det blomstersmyckade altaret är beläget, har
en rastlös ifver rådt från det ögonblick, då Inca försvann i templet.
Presterna ha lemnat sina platser framför templen och äro nu sysselsatta
med att träffa de förberedelser, som föregå offrandet af de talrika får,
hvilkas inelfvor skola uppbrännas å altaret och hvilkas kött skall
utdelas till det väntande folket.
Vid ena ändan af gården dukas ett långt bord med platser för
incafamiljen. Der framsättas kötträtter i olika tillredning, potatis,
fisk, majs, bröd. Framför Incas plats har lagts ett af soljungfrurna
särskildt tillagadt bröd af ofantliga dimensioner, af hvilket Inca skall
utdela ett stycke till hvar och en af sin familj jemte en bägare vin.
Öfverstepresten har tillsammans med de honom närmast i rang stående
presterna begifvit sig in i ett af templen, nämligen solgudens
brudtempel, hvilket nu innesluter den unga qvinna, som denna dag skall
invigas till honom.
Framför templet stå tvenne härolder med blickarne fästade på soltemplet,
väntande det ögonblick, då Inca skall lemna det.
Så höres en skarp signal: Inca träder ut.
Musiken stämmer upp, och de närvarande börja en sång. Inca går långsamt
hän mot brudtemplet, hvilket öfverstepresten jemte kolleger lemnat med en
ung, hvitklädd qvinna emellan sig.
Öfverstepresten öfverlemnar henne nu till Inca, som med tårfyllda ögon
omfamnar qvinnan och leder henne bort mot altaret.
Hennes långa hvita slöja drages undan, och Yelvas drag blifva synliga.
Tvenne prester träda fram. Den ene har en vinkanna, den andre en bägare i
handen.
De leda Yelva uppför altaret, in mellan blommor och frukter. På ett mjukt
läger i altarets midt knälar hon ned.
Derefter fylla presterna bägaren med en blandning af vin och en dekokt på
örter, som ega en stark narkotisk verkan.
Yelva har rest sig; hennes mörka ansigte är orörligt, endast ögonen ha en
egendomlig fuktig glans.
Hon vänder hufvudet långsamt åt sidan och omfattar med en enda lång blick
nejden omkring sig. Derpå lutar hon hufvudet tillbaka och blickar uppåt.
Hennes läppar röra sig såsom till bön.
Med en hastig rörelse för hon så bägaren till munnen och sjunker
ögonblicket derpå tillbaka på sin blomsterbädd, i ett dvalliknande,
känsellöst tillstånd.
Musiken spelar, presterna gå ned från altaret och sjunga derunder en
enformig, monoton sång.
Offerdjuren hemtas och slagtas genast med hjelp af hundratals händer. Med
hastiga snitt tagas hjertan och öfriga inelfvor ut och läggas på altaret,
under det köttet lemnas ut till den på torget tålmodigt väntande
menniskomassan.
Öfverstepresten har hela tiden knäböjt framför altarets ena sida. Medels
en konkav metallspegel samlar han solstrålarne i en brännpunkt och tänder
dermed en hög af bomull och andra lättare antändliga ämnen. Snart
hvirflar röken rundt omkring altaret och små lågor sträcka girigt sina
tungor upp mot den sofvande skogens dotter.
Lågorna stiga allt högre och högre ...
Sången och musiken i tempelgården förenar sig med folkets jublande sång
derute. Festens glanspunkt har börjat -- njutningens stund är inne --
köttet, det så ifrigt åtrådda köttet från de slagtade fåren är för folket
tillika med majsbränvinet den högsta njutning, som festen kan skänka
detsamma.
I en mäktig pelare hvirfla lågor och rök upp i den molnfria luften, och
röken drifves i tunna moln långt ut mot skogarne i söder som en sista
helsning från en qvinna, som med glädje offrade sig sjelf i hopp om att
blidka de hemlandets gudar, som förtörnade öfvergifvit sitt folk. -- --
--
Dagen skrider hän. Festmåltider och sång, dans och upptåg af alla slag
sprida glans öfver Inca och hans hof.
På bergen rundt omkring tändas glädjeeldar. Folket drager genom gatorna,
sjungande solens lof, uppfylldt af tacksamhet och glädje.
Solen har gått till hvila; redan tindra stjernorna, och Inca har jemte
sina anhöriga för länge sedan lemnat solgudens tempel.
Der inne vakar i mörker och tystnad en hedersvakt kring det utbrända
altaret.
Det är män och qvinnor af incastammen, som samma dag blifvit af kungen i
nåd parvis förenade och som denna natt, enligt lagen, vaka och bedja vid
solgudens altare.
Härinne hvilar en ung man; han har lagt armen kring sin bruds lif och
stirrar bort mot den lysande vestern. Det är Itos med sin unga brud,
Tiraccas dotter, som lugnt lutar sitt hufvud mot hans bröst.
Han stirrar in i den glödande aska, som gömmer qvarlefvorna af en af hans
till okänd framtid invigda stam.
I de glödande resterna af den stora offerelden, formar sig den döende
elden och den ännu uppstigande röken till fantastiska figurer, af hvilka
han söker sluta sig till framtiden; men först och främst letar han efter
svaret på den för honom oförklarliga gåta, som lärt honom vända hat till
kärlek, blodtörst till vänskap -- denna hos Inca och hans folk
outgrundliga förmåga att kunna genom det goda, det blida, tygla och binda
menniskans hämndlystnad, binda den i mildhetens och kärlekens olösliga
länkar.
Morgonrodnaden kastar sitt fina skimmer öfver staden och nejden. Dagen
gryr öfver alla de tusen slumrande varelser, som dansat sig i sömn och nu
med de första solstrålarne skola börja från början igen och ånyo fira
solens fest.
En flock flyttfoglar drifver öfver staden. Deras vingslag höras som ett
enformigt brusande. Högt uppe, der skogen slutar och bergens enformiga
konturer taga vid, slår sig flocken ned.
Den ordnar sina vingar och hvilar ut, innan färden åter går framåt -- mot
nord. --
Solen stiger upp öfver horisonten. Folket vaknar. Foglarnes vingar bredas
ut, upp i höjden bär det åter igen. Vingarnes sus dör bort, i detsamma
folkets morgonsång börjar dernere.
Ty dagen har åter börjat -- en ny dag för solens barn.


ETT BESÖK HOS AZTEKERNA


Ett besök hos Aztekerna.

Staden Mexiko hade i det 14:de århundradet ett förtjusande läge. I den
stora dalsänkningen lågo stora sjöar blänkande i solskenet; kraftfulla
skogar af cypress, ceder och ek kransade bergen; på marken växte majs och
aloe, blomsterrika trädgårdar inramade boningshusen och mellan alla dessa
blommor och gröna skogar simmade på sjelfva sjön aztekernas Venedig --
staden Mexiko -- med sina hängande trädgårdar, på afstånd lik en stor
praktfull blomsterbukett med färger i hundratals skiftningar, hvars glans
återspeglade sig i sjöns blåa, lifsglada färg.
Nu hafva sjöarna dragit sig tillbaka och efterlemnat jorden gnistrande af
salt. Mexico ligger högt upp på torra landet. Skogarna äro förstörda,
trädgårdarna försvunna och af befolkningen har endast en bråkdel hållit
sig uppe. Men ännu i dag har den misshandlade naturen nog af skönhet
qvar för att påminna om tiden före europeernas skoningslösa
förstörelseverk. Låtom oss nu åter försätta oss tillbaka till det 14:de
århundradet!
Vi stiga ned för bergen, ned på det förr sumpiga, men tack vare
aztekernas energi redan då torrlagda landet. Vi passera mindre byar och
öfverskrida välodlade trakter, der män och qvinnor syssla med åkerbruk.
Deras redskap äro dels af trä och dels af koppar. Man håller just på att
så majs. Med en träpinne borra de hål i jorden och lägga fröna deri.
I stället för gärdesgårdar plantera de en hägnande växt. Dess rötter, som
kokas, lemna ett närande födoämne; af växtsaften bereds olika drycker,
och bladfibrerna gifva stoff till kläder och papper.
Utom de gräfda kanalerna, som skära hvarandra mellan åkerfälten, ser man
här och der stora fördjupningar i marken. Dessa begagnas i krigstid som
fallgropar. De öfvertäckas då, så att man ej anar deras tillvaro. På
bottnen af dessa gropar placeras små spjut, hvilkas spetsar äro gjorda af
sten eller koppar och neddoppade i en giftig vätska. Detta utgör en del
af Mexikos försvar åt landsidan.
Några azteker gå förbi oss. Det är en välvuxen, kraftig ras med ljus hy,
svartglänsande hår, tjocka läppar, örnnäsa och bakåtlutande panna. Skägg
bäres sällan. Qvinnorna se bra ut, äro välskapade och ha kraftiga
former.
Dräkten består för båda könen af en tunika, som når från halsen till
knäna och fasthålles af ett bälte kring lifvet. Den har nedtill ett
skjortformigt utseende och består af ett lätt bomullstyg af olika färger.
Armarne äro nakna. På fötterna bäras sandaler. Qvinnorna bära korallband
om halsen, berlocker i öronen samt smärre ringar i näsan.
Folket delas i olika rangklasser. Öfverst står kungen och bredvid honom
öfverstepresten. Efter honom komma adeln, presterna och krigarne.
Derefter köpmän och handtverkare och lägst slafvarna. Rättskipningen
handhafves af en öfverste domare, en domstol på tre man och en
underdomare, som väljes för ett år i sänder.
Kungen eger ingen dömande myndighet. Rättsproceduren är muntlig. Sakerna
afgöras i allmänhet med vittnen, som måste svärja vid solguden på
sanningen af sin utsago.
Eden aflägges sålunda, att fingrarne först beröra jorden och sedan
munnen.
Talas osanning inför rätten, är straffet lifsstraff. Låter någon domare
muta sig eller försummar att infinna sig i rätten, blifver han första och
andra gången varnad, tredje gången offentligen rakad öfver hela
hufvudsvålen och afsatt.
Fängelserna äro usla, straffen stränga. Tjufnad straffas med döden.
Kungens regering får ej öfverskrida en viss gräns. Enligt presternas
utsago bildar talet 52 en högre tidsenhet, och anse de, att jorden skall
förgås vid slutet af en sådan. Kungen får ej regera längre än 52 år.
Öfverlefver han denna tid, skall han abdikera till förmån för sin äldste
son.
Hvarje 52 års cykel är åter delad i fyra perioder, hvardera på 13 år.
Dessa fyra perioder betecknas med fyra hieroglyfer: _Kanin_, _Rör_,
_Flinta_ och _Hus_.
Året delas i 18 månader med 20 dagar på hvardera, efter hvilkas förlopp
fem dagar, hvilka betraktas som olycksdagar, inskjutas.
De ha äfven lärt sig, att året ej har jemt 365 dagar. Derför inskjuta de
efter hvarje 52 års cykels förlopp en tidrymd af 13 dagar.
Talsystemet är mycket enkelt. Man har särskilda tecken för talen 1, 2, 3,
4, 5, 10, 15, 20, 400 och 8000.
Öfriga tal sammansättas af dessa. Sättas tecknen bredvid hvarandra,
betyder det att talen skola adderas, sätter man det ena öfver det andra,
betyder det att talen skola multipliceras.
Tecknet för 1 är en cirkel, för 3 tre cirklar; tecknet för 20 hade
formen af en flagga, för 400 af en fjäder och för 8000 af en pung.
Bland de många egendomligheterna inom aztekernas kulturlif må särskildt
nämnas Kungens ordenskapitel. Aspiranterna till kungens af aztekerna
svärdsorden -- Tichutliorden, den enda som fanns -- fingo icke åberopa
sig uteslutande på förnäma relationer, utan måste dessutom oundgängligen
hafva utmärkt sig i krig.
Den, som skulle upptagas i denna orden, blef tillsagd att infinna sig i
krigsgudens tempel på en bestämd dag.
Tillsammans med många inbjudna och en stor hedersvakt aftågade då
aspiranten till templet. Efter att hafva kommit dit upp, helsade han på
guden. Derpå tog presten genast i tu med att genomborra aspirantens näsa
med ett tigerben och en örnklo -- symboler af kraft och hurtighet. I den
genomborrade näsan infördes en bit glasagat, som sedermera utbyttes mot
det egentliga ordenstecknet, en dyrbar, i guld infattad ädelsten.
Sedan presten sålunda behandlat näsan, började han enligt formuläret att
utskälla aspiranten med alla de skällsord, hvarmed språket var så rikligt
försedt.
Från skällsord öfvergick presten omsider till handgripligheter, och den
stackars aspiranten blef genompryglad enligt alla konstens regler, tills
han totalt mörbultad och med sönderrifna kläder nedsjönk vid den
upphetsade prestens fötter.
Allt detta måste aspiranten ödmjukt och utan knot underkasta sig. Ingen
klagan, ingen ovilja fick höras ifrån honom, ty i så fall hade han
ögonblickligen blifvit utkörd, derför att han ej bättre än en kvinna
förstod att beherska sitt sinne.
Efter detta profs lyckliga genomgång fördes han till ett rum i templet,
der han skulle tillbringa fyra dagar fastande och offrande till guden
sitt eget blod, som han fick fram genom att sticka sig med kaktustaggar.
Ett helt år hölls han derpå afspärrad från sin familj. Derefter blef han
i stor procession med musik afhemtad och förd till krigsgudens tempel,
hvarest investituren försiggick.
Hans hår bands upp i en knut på hjessan och pryddes med färgade fjädrar.
Han ifördes vackra kläder, broderade med hans insignier. Derefter
öfverlemnade presten med ett kort afskedstal båge och pil till honom, och
nu var den nye riddaren färdig att visa sig för kvinnornas beundrande och
männens afundsjuka blickar. Ett sorl af beundran och lyckönskningar mötte
honom, då han med sin juvelsmyckade näsa framträdde för publiken.
Allt eftersom vi under vår vandring närma oss staden, se vi det stora
solgudens tempel tydligare afteckna sina pyramidformiga konturer mot
himlen.
Detta tempel kunde på den tiden räknas som ett af verldens största och
dyrbaraste palats.
I många år arbetades derpå, och allt eftersom aztekernas makt förökades,
växte templet i storhet och prakt.
Sedan vi passerat stadens vallar och bryggan, som för öfver vallgrafven,
stå vi vid foten af en mur, den s. k. tempelmuren, som omgifver och
skyddar tempelbyggnaderna. Den är byggd i fyrkant, flera tusen fot lång
och 10 fot hög och består af sandsten och kalk.
Öfverst är den försedd med ett bröstvärn, som midt på hvar och en af de
fyra sidorna afbrytes af ett torn, hvars nedre del bildar en
ingångsport.
Både bröstvärn och torn äro prydda med ormfigurer i upphöjdt arbete.
Då vi stiga in i tempelgården, finna vi platsen stensatt med flata stenar
och ytterligare afputsad med en sort cement, som gör den mycket glatt.
Det är en egendomlig tafla, som tempelgården erbjuder åskådaren. Hvart
man än kastar blicken, ser man afskurna pyramider, stora och små, upptill
krönta med smärre torn med förgyllda kupoler, framför hvilka röken af
den eviga elden, som underhålles på hvarje torn, långsamt stiger uppåt i
den sommarklara luften. Solen kastar sina glittrande strålar mot
pyramidernas slipade granitytor, hvilka afbrytas endast af trappornas
snöglänsande marmorsteg. I detta ljushaf af rena, ädla färger irrar ögat
omkring, oroligt sökande en hviloplats, ty man förvirras i början af alla
dessa glänsande reflexer.
Vi gå in i denna skog af pyramider. Allt är tyst och stilla. Endast
presterna i sina svarta kappor gå in uti eller ur templen.
Der se vi tempelväktaren lägga ny ved på bålet, och der se vi små
processioner af barn mellan 8 och 15 år ljudlöst gå ned för
tempeltrapporna och försvinna -- det är de blifvande presterna, som redan
från sin tidigaste barndom läras till det ansvarsfulla yrket.
Hvilken högtidlig tystnad och hvilket lugn råder icke här inne!
Ingen fågelsång, inga blommor, inga träd, endast stenbyggnader, hvilkas
lugna harmoniska former och enkla stil visa oss aztekernas framstående
konstsinne och låta oss få ett begrepp om den ihärdighet, hvarmed denna
nation slägt efter slägt, århundrade efter århundrade dragit sitt strå
till stacken för att få fram en bild af konstens eviga symbol.
Arkitekturen var för aztekerna en fri konst, som ej var underkastad
någon byggmästares s. k. ekonomiska kritik.
Den sökte förena teori och praxis till ett samladt helt, som också, om
man betraktar nationens dåvarande kulturståndpunkt, höjde den högt öfver
den småaktighet, som nu för tiden vanligen kväfver arkitekturen och gör
de flesta af dess utöfvare endast till tjenare åt byggmästarne, som
sjelfva merendels sakna allt intresse för estetik och konstsinne.
Möjligen insågo också aztekerna redan då, att ansvaret för ett lands mer
eller mindre lyckade arkitektur ej endast faller tillbaka på dess
arkitekter utan också i första rummet på dem, som af småaktigt
lokalintresse uppoffra skönhetens enkla lagar för surrogatets uppstyltade
obetydlighet. Arkitekturen var för aztekerna en klenod, bearbetad af