Samlade skaldeförsök - 5

"Aldrig skall jag återkomma",
Suckade den arme Ola,
Och gick stapplande på gården.
Plötsligt kallade en stämma,
Mild som flöjtens ljud i kvällen,
Honom till att återvända,
Och med lättadt hjerta ställde
Han sin kosa in i köket.
Der fick han utaf Prostinnan
Tvenne kannor mjölk och tvenne
Stora kakor bröd, som gåfva.
Med ett: "Gud välsigne eder!"
Tog han afsked af Prostinnan,
Och gick fröjdefull mot hemmet.
"Anna, Anna", ropte Ola,
"Dö, det skall du ej, af hunger!
Barnen skola det ej heller;
Ty, ifrån Prostinnan bringar
Jag båd' mjölk och bröd tillräckligt
Att oss allesamman mätta...
Nu är tid att vara glade..."
Glade blevo också alla.
Barnens matta blickar lyste
Klart, som morgondaggens droppar
Lysa i små blomstrens ögon,
Och så fort som sädesärlor,
Trippande på åkern plocka
Kornet upp ur svarta mullen,
Plockade små barnen hvarje
Smula bröd, som föll på golfvet
Upp och stoppade i munnen.
Men den stackars Anna kunde
Ej det minsta bröd förtära.
Endast litet mjölk hon hällde
Uppå sin förbrända tunge,
Prisande derjemte alla
Goda människor och Ola.
Mest för det hon ej fick höra
Barnens jemmerrop i natten.
Redan hade sömnens engel
Stänkt sitt valmodoft i hyddan,
Och försänkt i ljuvlig slummer
Barn och maka, -- när som Ola
Smög ifrån sin hustrus sida
Och gick ut i vilda skogen.
Här föll han på knä och sade:
"Fader! Du, som ser till hjärtat,
Styrk mig uti denna stunden,
Och förlåt mig, om jag syndar,
Ty jag har för morgondagen
Ingen hjelp i vida världen,
Och jag kan omöjligt längre
Se hur barn och maka svälta.
Styrk mig derfor, milde Fader!
Och förlåt mig, om jag syndar"...
Så han bad. Steg upp från marken
Tog en knippa furugrenar,
Lade dem vid stuguväggen,
Lockade ur stål och flinta
Eld, och blåste sedan varligt
Tills det började att brinna. --
Sorgligt glad i själ och hjärta
Gick han nu intill sin maka,
Slingrade kring henne armen,
Sjönk så neder invid barmen,
Ögonen tillsamman lyckte,
Och en kyss på kinden tryckte.
Medlertid flög stormens ande
Fram och härjade derute,
Blåsande alltjämt på elden,
Som i alla fyra hörnen
På den sommartorra hyddan
Spridde hungrande sin flamma...
Taket föll uti detsamma,
Och de blefvo alla -- döde...
Gråt med mig vid deras öde
Du, som har ett menskohjerta;
Men gå bort, med blod och smärta,
Du, som i ditt överflöd
Nekar uslingen få bröd.


Längtan från Staden.
(1842.)

Jag längtar hä'n från stadens qvalm
Till skog och dal och sjö.
På landet under björk och alm
Jag lefva vill och dö.
Här är väl roligt några da'r
Att gå och se uppå
Hur herrar, damer, par om par,
Med stolta steg framgå.
Här finnas många stora hus,
Och granna äfvenså;
Men lefva jemt i sus och dus,
Är vådligt ändå.
Hvar menska glömmer att hon är
En menska, tror jag visst;
Man pratar, ljuger, skrattar, svär
Och bugar först och sist.
Farväl, o stad, med all din prakt
Och all din herrlighet!
I fjärran dal, i okänd trakt
Ett bättre hem jag vet.
Der är så ljuft att lyssna till
Den glada lärkans sång
Och orrens lek och trastens drill
Och bäckens muntra språng.
Der hemtar jag vid källans brädd
Min dryck ur hennes sköt,
Och njuter se'n på blommors bädd
En sömn så god och söt.
Der spelar vinden nu som förr
I skogens täta snår --
Och vid den lilla hyddans dörr
Min väna flicka står.
Hos henne, skild från stadens qvalm,
Jag lefva vill och dö
På landet under björk och alm
Bland skog och dal och sjö.


En Mulen Stund.

Hemskt hviner stormen genom öde lunden,
Och sopar marken ren i kulen höst,
Men ännu hemskare på hjertegrunden
En storm hörs hvina i mitt eget bröst,
Der lidelsernas hvirvelvindar hejdlöst rasa
Och svepa allt i mörker, natt och fasa.
Det var likväl en tid för mig då lifvet
Låg skimrande i hoppets ljusa glans,
Då det på hvarje blad deraf stod skrifvet,
Att tro och vänskap uti verlden fans;
Den tiden flytt, jag tror ej sådant mera,
Ty menskligheten känner ingendera.
Nej, stolta mänsklighet, du är och blifver
En rosa sminkad hycklerska som går,
Och under svekets helgonmantel drifver
Ditt fräcka gyckelspel från år till år,
Du säger dig från själva himlen stamma,
Men jag tror förr du är en afgrundsflamma.
Det visar du fullkomligt i din vandel,
Som är en väfnad af bedrägeri
Med Dygd och Samvete du driver handel
Och smider nästan lömskt i slaveri,
Du smädar oskulden, du ler åt smärtan
Och droppar sorgens gift i ädla hjärtan.
För dig finns intet heligt här på jorden,
Och ingen himmel lär du tro uppå,
Väl är du englamild och söt i orden
Men djefvulsdragen skymta fram ändå
Inunder masken af den lånta drägten
Förstelnande, som bistra nordanflägten.
Jag känner dig... du skall ej mer mig dåra
Med fagra löften och med sirligt tal,
Väl kan du ännu länge hjärtat såra
Och fråssa sniket af dess bittra qval.
Men -- aldrig kan du fängsla detta sinne,
Och sångarfåglarna, som bo derinne.
Så diktade jag vildt i feberyra
Till tröst för hjärtats sjuka fantasi,
Men sångens engel rörde vid min lyra,
Och allt blev åter frid och harmoni.
Förlåt mig mänsklighet de djerfva orden,
Ty mulna stunder gifvas ock på jorden.
Men dessa fly, och ack, de ljusa komma
Som lärkor qvittrande i grönklädd vår
Och hoppets rosor spricka ut och blomma
Och glädjens näktergal i barmen slår
Och bättre toner ifrån lyran klinga,
Ty, "Skaldens sorger äro ändå inga".