Samlade skaldeförsök - 4

I skogen.
När som jag matt och törstig är,
Så godt är källans vatten,
Och blir jag hungrig, mogna bär
Jag plockar uti hatten
Och äter se'n af denna rätt
Och litet bröd mig nöjd och mätt
I skogen.
Nog vet jag hvarje fågelbo,
Hur högt de än må bygga,
Men aldrig stör jag deras ro:
För mig de leva trygga
Och sjunga hela dagen lång
Om tidens fröjdefulla gång
I skogen.
Vid middag solens heta brand
Min hjord i skuggan svalkas,
Men på den täcka flodens strand
Jag leker då och skalkas,
Och bygger qvarnar i hvar bäck
Och hus i hvarje löfrik häck
I skogen.
När himlen blifver mörk och grå
Och vreda åskor knalla,
Och blixtar efter trollen slå
Och strida skurar svalla,
Då läser jag blott fader vår,
Och sedan trygg min bana går
I skogen.
Sist när som solen sjunker ner,
Jag driver hjorden samman,
Och under sång mig hem beger
Med hjärtlig fröjd och gamman;
Små blommor bär jag äfven hem
Till henne -- tyst, jag vet väl hvem
I skogen.
Så går min tid med lustig fart
Förutan sorg och oro,
Och stor och stark jag blifver snart;
Ack, om jag nu det vore,
Jag byggde mig ett litet hus
Bland björkarna vid bäckens sus
I skogen.
En hydda för min trogna vän,
Som dela vill min lefnad,
Jag önskar mig -- nog får jag den!
Se'n har jag ro och trefnad,
Och bryr mig ej om någonting
På hela vida jordens ring
I skogen.


Tiggaregossen.

Jag stackare lille får vandra omkring
Och svälta och frysa och tigga;
Jag har ingen glädje på jordenes ring;
Hvar natt jag på golfvet får ligga;
Dock somnar jag lugn och lugn jag uppstår,
Ty ofta jag läser mitt: _Fader vår!_
Min fader han vill icke kännas vid mig,
Min moder allredan är döden;
Ej någon i verlden sig vårdar om mig,
Ej någon mig hjelper och stöder;
Dock vandrar jag trygg; hvarthän som jag går,
Ty ofta jag läser mitt: _Fader vår!_
Ack, lycklig är sparfven, som äger ett bo,
Som äger en vän och en maka;
När aftonen kommer, så kan han få ro --
Men jag får i stället då vaka,
Och bedja och klaga förrän husrum jag får,
Dock ofta jag läser mitt: _Fader vår!_
Så tungt är att leva i nöd och i tvång,
Till stöd ha blott tiggarestafven;
Dock hoppas jag lifvet väl slutas en gång,
Jag derföre längtar till grafven;
Ty ljufvelig slummer och hvila jag får
I grafven, när sist jag har läst _Fader vår!_


Herdinnan.

Tiden ståndar aldrig still,
Timmarna som svalor fara.
Sörja må hvem helst som vill,
Jag vill glad och lustig vara.
Fåglar, blommor och träd
Glädjas och fröjdas med --
Hvi skulle jag sucka och klaga?
Trasten sjunger gladeligen
I naturens stora kyrka:
Han, som jag, väl har en vän
Att i ro och tysthet dyrka.
Dufvan kuttrar på qvist,
Källan porlar så friskt
Och bäcken hörs susa i dalen.
Lilla lärkan ljufligt slår
Högt i rymdens blåa salar,
Hennes sång jag väl förstår:
Hvarje ton till hjärtat talar.
Tjädern spelar i topp,
Orren leker... Hopp, hopp!
Se ärlorna trippa på ängen.
Göken gal i löfrik ek,
Mygg och bi i stora flockar
Svärma lustigt om i lek,
Skatan skrattar, anden lockar
Sina käresta små
Ut bland böljorna blå,
Der snöhvita svanorna segla.
Öfverallt är frid och fröjd:
Endast muntra, glada väsen
Sväfva kring från dal till höjd
Ibland blommorna och gräsen --
Ingen klagande röst,
Intet suckande bröst
Mitt öra förnimmer i skogen.
Sorla lifligt, muntra bäck!
Källa, porla friskt i dalen!
Dofta rikligt, rosenhäck!
Duva, kuttra ömt i alen!
Min älskling kommer snart,
Kysser mig -- det är klart --
Och se'n står vårt bröllop till hösten.


Sjömansflickan.

Med våta ögon ser jag på böljorna de blå
Som hotande och villda mot klippeväggen slå,
Ty långt i fjerran är
Den som jag håller kär.
Men jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.
"Till hösten är jag åter hos dig mitt unga vif",
Så sade han, och slöt mig förtroligt till sitt lif,
Men dagarna de gå
Och böljorna de slå
Och intet kommer vännen hur än jag vänta må.
Emellan oss är skog och sjö och äfven berg och dal,
Emellan oss är frid och fröjd och äfven sorg och qval;
Ty långt i fjerran är
Den som jag håller kär
Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.
Jag suckar och jag klagar jag tåras och jag ber
Och spejande som falken utefter hafvet ser.
Och dagarna de gå
Och liljorna de slå
Men intet kommer vännen hur än jag vänta må.
Ack, om jag hade vingar som fågeln högt i sky,
I denna qväll jag skulle till andra länder fly,
Ty långt i fjerran är
Den som jag håller kär
Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.
Ja länge har jag väntat, nu är min enda tröst
Att när ej hjertat mera kan klappa i mitt bröst,
Och inga dagar gå
Och inga böljor slå
Så får jag råka vännen i himmelen den blå.


Barnhus-Barnet.

Sjung, arma hjerta, sjung!
Med stämma, späd och ung
Din sorgsna lefnads-gång
Uti en enkel sång.
Vid ingen moders bröst
Kan jag få hemta tröst,
Och slumra, blott en stund,
En enda ljuflig blund.
Vid ingen faders hand
Jag vandra får ibland,
Att hemta kraft och stöd
Mot oförrätt och nöd.
Med inga syskon små
Får jag i lunden gå,
Och svärma om i lek
Vid lätta vindars smek.
Jag vet ej far och mor,
Ej syster eller bror;
Och hur jag grubbla må,
Jag vet det ej ändå.
Likt fågeln inom bur,
Som skådar Guds natur,
Men den ej njuta får;
Så ock min tid förgår.
Inom den trånga cell,
Från morgon intill qväll,
Försmäktar jag hvar dag,
Blir lidande och svag.
Jag tänker ofta så:
Hvi såg jag lifvet då,
Ej någon menska vill
Mitt hjerta höra till?
Hvart djur, på marken är,
Det vård och omsorg bär
Om sina ungars hop,
Och känns vid deras rop.
Men menskan ensam blott
Åt ödets grymma lott
Kan lemna sina små;
Hur skall jag det förstå?
Uti en farlig verld,
Bland dårskap, synd och flärd,
Och laster och begär,
Jag ensam lämnad är.
Ty icke far och mor,
Ej syster eller bror
Jag nånsin veta får
Hur grubblande jag går.
Men ett jag vet och tror:
Högt öfver molnen bor
En Gud i Himmelen,
Som är de spädas vän.


Spelmannen.

Bästa lifvet under solen
Är att vandra med fiolen
Öfver både land och stad,
Stråken drilla, spela, stampa,
Takten trampa
Städse lustelig och glad.
Hvar jag på min vandring länder
Är jag utaf alla känder;
Spelar jag en "visstump" blott
Börja genast gamla, unga
Glädtigt sjunga,
Alla nöjde med sin lott.
Gnider jag en polska åter
Som på "nya viset" låter,
Hej och hoppsan, hvad det går!
Gubben nickar gladt i sängen.
Pigan, drängen
Svänga kring i alla vrår.
I den fattigaste koja
Höres glada röster stoja,
När jag stryker upp en vals.
Barnen bli af fröjd besatta,
Hoppa, skratta,
Känna icke hungern alls.
Sjelfva tiggaren, som fryser,
Spärrar munnen upp och myser
När jag stundom "klinkar" till.
Liten, som i vaggan gråter,
Slumrar åter
Vid en ljufvelig "kadrill".
Så i lekstugan som salen,
Vid en majstång och på balen,
Hvar jag stämmer min fiol,
Glädjen far på lösa vingar,
Jublar, svingar,
Lärkan lik, mot dagens sol.
Därför vill hvar fager tärna
Ha en speleman så gerna
Till sin enda, såta vän.
Men jag känner deras snara;
Hvarje fara
Har jag lyckats undly än.


Den Liknöjde.

Glada sång, ljud fritt i skogen,
Att det skallar rundt omkring!
Fast min flicka ej är trogen,
Gör det mig dock ingenting:
Nog det finns väl flickor flera --
Hvad behöver jag "krusera"!
Fastän hon var nätt och grann,
Hoppsan, snart tar jag en an!
Hoppsan, snart tar jag en annan!
Om hon ock mig öfverger,
Skjuter jag mig ej för pannan,
Liksom det ej funnes fler.
Flickor finns så tätt som blommor:
En bortgår, en annan kommer.
En till slut skall jag väl få,
Hoppsan, fast jag mistat två!
Fast af två jag sviken blifvit,
kan den tredje väl bli min.
Men om ödet så har skrivit,
Att _hon_ också ger mig hin,
Då jag svär att aldrig mera
För en flicka kurtisera,
Utan heldre all min tid
Lefva sjelf i ro och frid!


Torparens Morgonsång.

Ur havet stiger solen så rosenröd och blid,
Och alla fåglar sjunga i det gröna.
Haf tack, o milde Fader, för nattens stilla frid
Och för den ro jag i mitt bo fått röna.
Af sömnen styrkt jag åter med helsa, kraft och fröjd
Mitt arbete begynner -- så hjertans glad och nöjd --
För maka, barn och hydda.
Jag känner mig så lycklig. Hvad det är gladt och ljuft
Att lefva ibland skogar, berg och dalar,
Att dricka källans vatten och andas himlens luft
Uti naturens friska blomstersalar.
Allt under vindens vexling gå timmarna med hast,
Och yxa, plog och spade jag sköter utan rast
För maka, barn och hydda.
Hvad det är sällt att äga en egen åkerlapp
Och derpå lägga ner sin flit och möda,
Väl kan det stundom hända att grödan blifver knapp,
Men aldrig har jag ännu saknat föda.
Ty _Han_, som matar sparfven och kläder jorden grön,
Har rikligen välsignad båd' arbete och bön
För maka, barn och hydda.
Se râgen står i blomma och kornet skjuter ax
Och glada hjordar beta uppå marken
Och bien dra ihopa till honung och till vax
Och päronträd och apel stå i parken...
Allt detta jag planterat så glad i håg och sinn
Och skall, om Gud behagar, till hösten bärja in
För maka, barn och hydda.
O, Herre Gud i höjden, som vext och näring ger
Ät allt, som finns på hela vida jorden,
Till dig i dag och städse jag utaf hjärtat ber:
Låt ymnighet och frid slå ut i Norden,
Men skulle ovän komma och gästa Svea land,
Låt mig i striden draga med farfars svärd i hand
För maka barn och hydda.


Sång vid Majstången.

Livets glädje är så kort
Som midsommars-natten,
Flyger som en vårvind bort
Öfver land och vatten.
Låt oss derfor njuta den,
Medan blodet svallar!
Älska, dansa, sjung, min vän!
Så natur'n oss kallar.
Skogen, klädd i hoppets färg,
För ditt öga lyser.
Solen drömmer bakom berg,
Rodnar, ler och myser.
Se, nu slår hon ögat opp,
Likt en blygsam flicka.
Strålande af fröjd och hopp,
Dalens blommor nicka.
Fjäriln svärmar, göken gal
Med en sorgfri tunga;
Och i rymdens blåa sal
Tusen lärkor sjunga.
Bäcken, sorlande och fri,
Slingrar mellan stenar.
Allt i fröjd och harmoni
Sig med oss förenar.
Söker sorgen någon gång
Att ditt hjerta vinna,
Fäll en tår och sjung en sång,
Och den skall försvinna.
Hoppsan, gosse, lustigt sväng
Med din unga tärna!
Låt det gå i fullan fläng --
Flickan följer gerna.
Som en blek och tynad ros
För den kalla vinden,
Flyger glädjen snart sin kos
Lätt som snabba hinden.
Låt oss derför njuta den,
Medan blodet svallar!
Älska, dansa, sjung, min vän!
Så natur'n oss kallar.


Till Vårens första Lärka.

Välkommen lilla lärka till min fredliga dal,
Bygg på tufvan ditt bo,
Ingen stör der din ro,
Bland de leende blommornas tal.
Med längtan har jag blickat efter dig mången gång
I det svindlande blå,
Men du kom ej ändå;
Denna vintern har varit så lång.
Sjung ut för mig din glädje både morgon och qväll,
Och lär mig att nu
Lefva lycklig som du
I Naturens uppfriskande tjell.
Strö toner omkring dig som vintern strött snö
Och gjut i mitt bröst
Sångens himmelska tröst,
Ty i sång vill jag lefva och dö.
När se'n du svingar åter utöfver land och sjö
Låt sångarens själ
Göra sällskap jemväl
Till den eviga kärlekens ö.


Liten Visa.

Aldrig nånsin jag förglömmer
Lilla såta vännen min;
Om jag vakar eller drömmer
Står hon ständigt för mitt sinn.
Vandrar jag i gröna lunder,
Skådar jag blott öfverallt
Bland naturens många under
Hennes smidiga gestalt.
Lyssnar jag till lärkans qvitter
Eller ock på bäckens språng.
Som af lif och glädje spritter,
Mins jag hennes glada sång.
Lockar skogens hulda dufva
Makan till sitt varma bo,
Hör jag i den stämman ljufva
Hennes ord om evig tro.
Susar vinden för mitt öra
Som en salig harpoton,
Tycker jag mig endast höra
Henne, ty _så_ hviskar hon.
Blickar jag i månskensqvällen
Upp mot himlens stjernekrans,
Ser jag der på blåa pellen
Hennes milda ögons glans.
Derför kan jag aldrig glömma
Lilla såta vännen min,
Jag må vaka eller drömma:
Ständigt står hon för mitt sinn.


Till Henne

Farväl -- jag får ej mer dig trycka
Som förr intill mitt varma bröst.
Du var min lefnads skönsta lycka,
Du var mitt enda hopp och tröst.
Nu får jag aldrig mer i qvällen
Förtroligt vid din sida gå
Ut till de kära barndomsställen,
Att höra näktergalen slå.
Nu får ej mer min lyra klinga
För dig i dalens blomsterfamn,
Och skogens echo skall ej bringa
I återljud ditt kära namn.
Förflutna äro nu de stunder,
Som jag med dig upplefvat har,
Då timmar gingo som sekunder,
Och blotta minnet är mig qvar.
Hvad är som skall oss så åtskilja?
Jag vet du troget älskar mig.
Jag läser tydligt hjärtats vilja:
I blicken den förråder sig.
Du är den rika verldens dotter;
Derför kan jag dig aldrig få.
Hvi gaf oss ödet skilda lotter,
Då lika hjärtan i oss slå?
En gång du sanna skall de orden
I dina framtida levnads dar:
Att ingen älskat dig på jorden
Så ömt och troget som jag har.
Farväl -- lef lycklig dina dagar
Och glöm mig evigt, om du kan!
På ödets vilja jag ej klagar,
Men lider tåligt som en man.


Qvinnotrohet.

En herreman, så stolt och båld,
Som ägde tunnar guld
Och flera hemman i sitt våld,
Fick se en flicka huld,
Bland parkens stammar ensam gå
Och talade till henne så:
"Mitt vackra barn, hvad heter du?
Säg mig ditt ljufva namn,
Och sätt dig vid min sida nu
I skogens blomsterfamn!
Vi vilja språkas vid en stund
Förtroligt här i enslig lund."
"Mitt namn är Elin... men jag får
Ej längre dröja här,
Ty dagens sol snart nedergår,
Och jag skall plocka bär.
I korgen, som jag har åt mor --
Hon väntande i hyddan bor."
"Ack, Elin, ingen flicka söt
Och skön som du jag sett.
Kom, hvila i mitt öppna sköt!
Jag beder blott om ett:
Gif mig en enda liten kyss...
Var icke rädd -- ej någon lyss."
"Nej, nej, jag lofvat har vid Gud
Att ingen kyss ge bort
Förrän den dag jag skall stå brud --
Ack, det blir innan kort,
Och då skall Gustaf hafva den;
Från barndomen han är min vän."
"Hvad du är barnslig, blyg och from,
Som sådant pjollra kan!
Din Gustaf vet ju ej derom,
Ej heller någon ann.
Du skall få penningar... se här...
Låt mig nu få hvad jag begär!"
"O nej, o nej, jag är ej fal
För penningar och guld:
De hjelpa ej för samvetsqval
Och spe och evig skuld!
Ett fredadt bröst är mera värdt,
Har jag i katechesen lärt."
"Bedraga vill jag icke dig --
Tro hvad jag säger nu:
Till slottet skall du följa mig
Och blifva der min fru!
Af pärlor, silfver skall du få,
Långt mera än du kan förstå."
"Nej, nej, mig lockar ingenting;
Af silfver nog jag har,
Ty vet att en förlofningsring
Jag fick se'n några dar
Af Gustaf som jag älskar ömt,
Och den har jag vid hjärtat gömt."
"Hör, Elin -- Gustaf fattig är,
Ett torp jag honom skänkt;
Men heligt inför Gud jag svär,
Du har min ära kränkt,
Och torpet tager jag igen --
Lef se'n i sorger med din vän!"
"Gör som du vill! Jag lefver säll,
Om än bland snö och is;
I ödemarken i ett tjäll
Jag leta skall min spis,
Blott jag vid Gustafs sida får
Framlefva mina lefnadsår."
"Ej hjelper smicker eller hot --
Men vet i alla fall,
Att, om det också sker med knot,
En kyss jag taga skall
Och till mitt hjärta trycka dig,
Förrän du slipper ifrån mig."
"Jo, pyttsan!" Med en sidoblick
Gaf Elin skälmskt till svar
Och kastade sin _korg_ och gick.
Med den stod herren qvar
Och suckade: "En narr är den,
Som gäckar qvinnotroheten!"


Ett Guldbröllop.

I en liten halmtäckt hydda
Mellan gråa, dystra fjäll,
Som mot köld och stormar skydda,
Satt ett åldrigt par, en qväll,
Krya voro än de gamla,
Som i deras lefnads vår;
Ingen kunde se dem "famla",
Fast de räknat sjutti år.
Gubben tälgde på en skopa
Framför brasans muntra sken,
Sopte spånorna tillhopa,
Lade dem i spiseln sen.
Slog ett slag på messings-dosan,
Tog derur en kraftig pris,
Förde långsamt den till näsan,
Nyste se'n på karlavis.
Gumman flitig satt vid sländan,
Nickade alltjämt och spann,
Misste då och då trå-ändan,
Men på nytt den åter fann.
"Kors! hvad tiden fort försvinner" --
Sade gumman -- "vet du, far,
Något jag mig nu påminner,
Som du säkert bortglömt har."
Gubben fick ej tid att svara,
Förrän dörren gångar opp
Och der kom en liten skara
Glada barn med lek och hopp.
"Goda mormor, mamma sände
Mig till er med mjölk och gryn."
Sad' en flicka, och sig kände
Glad som fogeln i skyn.
"Kära morfar", vänligt sade
Nu en gosse späd och fin,
Och i gubbens händer lade
Ned en flaska utländskt vin.
"Pappa, mamma komma sedan",
Sade båda på en gång,
"Vi ska sjunga, vi ha redan
Lärt en liten bröllopssång."
"Hvad kan detta väl betyda",
Sade gubben, "skynda dig,
Kära mor, att hyddan pryda,
Jag skall genast raka mig."
Gumman började att pyssla
Flitigt med båd' fot och band,
Hade mycket till att syssla,
Log i mjugg åt far ibland.
Torkade af skåp och fönster,
Bredde ut en duk på bord --
Väfven efter gammalt mönster --
Hvit som nyfälld snö på jord.
Satte blanka kopparpannan
Öfver elden i sin spis,
Hällde mjölk och gryn ur kannan,
Dubbelt mer än vanligtvis.
Tog den stora ljusastaken,
Som blott nyttjades om Jul,
Från den blanka messingshaken --
Han var grannt förkyld och gul.
Tände tvenne stora, sköna
Värmeljus i den mörka qväll,
Strödde litet korn till höna,
Smekte kisse, som var snäll.
Medlertid satt gubben glader
Inom barnens muntra lag,
Talte stolt om sin farfader,
Som var med i _Narva_ slag:
"Tjugo Ryssar slog han neder
Med sin värja, som bet hvasst;
Kungen sjelf slog djupa leder,
For på fältet fram med hast.
Farfars svärd i arf jag äger --
Öfver sängen hänger det;
Fem och tjugo mark det väger
Säkert, om jag minnes rätt.
Rostigt var det till den dagen
Finland blef från Sverige skildt,
Då blef det så blankt som dagen,
Ljungande så skarpt och vildt.
Jag var redan gammal vorden,
Ägde icke kraft, som mod,
Annars skulle det i norden
Åter druckit Ryssars blod.
Än vid midnattstimman slamrar
Det på väggen med stor makt,
Liksom dvergen då han hamrar
Vredgad inom grufvans schakt.
Det vill säkert ut att strida,
Och en aning säger mig,
Att det en gång vid din sida
Gosse, skall på nytt i krig.
Derfor skall du ärva svärdet
Efter mig du unga örn,
Lät mig se du känner värdet;
Strid och fäkta, som en björn!"
Pilten log och tacksamt tryckte
Gamla morfars varma hand,
Som en kung han re'n sig tyckte,
Hjärtats fackla stod i brand.
Nu steg måg och dotter, båda
På en gång, i hyddan in;
Det var rörande att skåda.
Gubben blef så glad i sinn.
Bad dem vänligt sitta neder
Främst på hyddans bästa bänk,
Sade: "Er ske pris och heder
För er gåfva och er skänk!"
Mycket språkade tillsamman,
Om besynnerliga ting,
Måg och svärfar med hvarannan,
Medan barnen "gömde ring".
Men i köket mor och dotter
Hjelptes åt att laga mat;
Som der icke fanns karotter,
Lades fisk och gröt på fat.
Ändtligen var maten färdig,
Hvar och en vid bordet satt;
Nu steg mågen opp helt värdig,
Tog i silfverbägarn fatt;
Höjde den helt högt, och sade:
"Femti år ha gjort sin rund
Se'n J båda, unga, glade,
Knöto kärlekens förbund.
Många sorger med hvarandra
Ha'n J delat denna tid;
Ödets lag bör ingen klandra,
Alla få den kännas vid;
Men långt mera fröjd och lycka
Himlen Er gifvit har:
Helsans rosor kinden smycka,
Glädjen bor i blicken qvar.
O, mån J, med fröjd och gamman,
Ännu lefva många år,
Som ett lyckligt par tillsamman,
Förrän sista timman slår!
Skål, för hvad J hafven varit,
Skål, för _edra_ framtids dar,
Hjertlig skål för Brudeparet!
Gud välsigne Mor och Far!" --
Gladt instämde allesammen
I en bön för deras väl.
Och de gamle sade: "Amen!"
Af allt hjerta, håg och själ.
Så tillsammans, kärt förtroligt,
Lefdes hela natten om...
Man med litet kan ha roligt,
När man blott är nöjd och from.


Den Fattiges Ode.
(Sann händelse.)

Barmhertighetens nådeport i trång.
Nicander.
Som ett fridsbud rundt kring nejden,
Klingade i qvällens tystnad
Klockans malm från herregården,
Och förkunnade arbetarn
Att hans frihets timma slagit.
Knappt hann skogens echo åter
Ifrån bergets grottor svara
På dess sista ljud, förrn Ola,
Som på åkern grävde diken,
Kastade sin tunga spade
Långt ifrån sig -- lyfte sedan
Litet på den slitna hatten,
Och med grofva lintygsärmen
Torkade sin våta panna.
Tog derpå sin läder-ränsel.
Fyllde den med bark och syra
Och gick vacklande mot hemmet,
Sorgsen uti håg och hjerta.
Sorgsen, ty han tänkte säkert
På de fordna glada dagar,
Då han ännu stark och frodig
Växte upp bland bygdens drängar,
Hade helsa, kläder, föda
Och en fästmö på köpet,
Rosig som en sommarmorgon.
"Då var roligt till att lefva;
Men nu är det annorlunda."
Så han tänkte. Strök ur ögat
Litet vatten, och omsider
Trädde inom öppna dörren
I sin lilla, låga koja,
Vänligt helsande: "godafton."
"Ack välkommen", ljöd en stämma,
Och ifrån sin stråbädd reste
Sig hans bleka, sjuka maka,
Med ett litet barn vid barmen;
Och från golfvet sprungo fyra
Nakna ungar upp och sträckte
Sina händer jemmerfulla.
Bedjande om blott en beta
Bröd att stilla hungerns smärta.
"Många dagar ha vi fastat
Och det svider så i bröstet...
Käre, gif oss endast något"...
Stum tog Ola fram en knippa
Syra och bland barnen delte.
Gick till sängen fram och sade:
"Anna, Anna, hela dagen
Har jag gräft på åkern diken,
Utan att det minsta smaka,
Endast för att kunna spara
Detta lilla hem åt eder,
Som jag har så hjertligt kära.
Tag och ät, och om du sedan
Orkar stiga upp från bädden,
Skola vi af bark och syra
Litet bröd åt barnen baka."
Honom svarade hans hustru:
"Käre Ola, ät allena!
Sjelf förmår jag icke mera
Af det svarta bröd förtära;
Ty det gifver ingen föda
Åt den _lilla_, som jag närer
Vid mitt bröst, jag arma moder.
Gif mig blott en droppe vatten,
Förr'n jag dör; ty icke längre
Vill jag qvar på jorden leva." --
"Nej, vid Gud", sad' Ola sorgligt,
"Dö, det får du ej, af hunger.
Jag skall ut och skaffa föda,
Menniskor om hjelp anropa,
Och om än de voro hårda
Som den kala, gråa klippan,
Kunna de väl icke neka,
Då jag tiggande dem beder. --
Om en timma är jag åter. --
Trösta dig till dess, mitt hjerta;
Efter stormen, regn och sorger,
Låter Gud ju solen skina...
Glädje kommer efter smärta,
Trösta dig dermed, mitt hjerta."
Nu tog Ola vangringsstafven,
Mätte skogens smala gångstig
Fort, som krafterna tilläto.
Kom så fram till herregården,
Mötte straxt vid porten Grefven;
Räckte ut sin hand och sade:
"Ack, ers nåd, der hemma ligga
Barn och maka, sjuka, svaga,
Färdige att dö af hunger.
Öfver dem er mildt forbarma."
"Usling", ropte Greven harmfullt;
"Har jag icke hela året
Hulpit dig och likväl kommer
Du med slika klagovisor.
Gå och kom ej mera åter."
"Aldrig skall jag återkomma",
Suckade den arme Ola;
Gick så fram till kyrkobyen,
Kom till rike Nämdemannen,
Bad om blott ett enda qvarter
Mjölk, till lindring uti nöden.
Vredgad svarar Nämdemannen:
"Tiggare, så tätt som flugor,
Stå här hela da'n och skrika,
Veta icke hut om qvällen.
Likväl hafva vi beslutit:
_Hvarje by skall föda sina._
Gå och kom ej mera åter!"
"Aldrig skall jag återkomma",
Suckade den arme Ola;
Gick så vidare till Prosten,
Satte sig längst ned vid dörren,
Talte om sitt hårda öde.
Prosten reste sig från bordet,
Gäspade helt tungt och sade:
"Jag kan icke hjelpa alla!
Gå till Grefven, som du tjenar.
Han har lofvat att försörja
Sina fattiga för sommarn.
Gå och kom ej mera åter."