Samlade skaldeförsök - 1

SAMLADE SKALDEFÖRSÖK
Af
PEHR THOMASSON


Stockholm,
Hos J.J. Flodin,
1857.


Innehåll
Min Sångmö.
Till Tonerna.
Hvad jag helst ville vara.
Det enda ordet.
Den största boken.
Svanen.
Liljan.
Perlan.
Dufvan.
Drufvan.
Törnet.
Perlbandet.
Gossen och Filosofen.
Stjernan.
Flickan på Grafven (Barnsaga).
Näktergalen (Saga, tillegnad Jenny Lind).
Liljan och Fjärilen (Blekings-folkvisa).
Den fattiges rikedom.
Ung Erik och skön Karin.
Ett lyckligt ögonblick.
Till Blenda.
Du är mig när.
Vid hennes graf.
Den förskjutne.
Den blinde sångaren.
Den döende Skalden.
Hvi suckar du?
Gud ser till mig.
Nyårsbön.
En blick på Kyrkogården.
Lifvets Engel.
Polacken.
Blekinge.
Skandinavisk Förbundssång.
Till Svenska Bondeståndet.
En Vinterqväll.
Fatta Mod.
Minnessång öfver Nils Månsson i Skumparp.
Soldaten Stång.
Äreskänken.
Sångaren.
Arbetarens sång.
Den gamle knekten.
Vallgossen.
Tiggaregossen.
Herdinnan.
Sjömansflickan.
Barnhus-Barnet.
Spelmannen.
Den Liknöjde.
Torparens Morgonsång.
Sång vid Majstången.
Till Vårens första Lärka.
Liten Visa.
Till Henne.
Qvinnotrohet.
Ett Guldbröllop.
Den fattiges öde (Sann händelse).
Längtan från Staden (1842).
En Mulen Stund.


Min Sångmö.

Jag är ett barn utaf naturen,
Och känner inga reglors tvång:
I skogen är jag född och buren
Vid bäckens sus och källans språng
Och derför kan jag icke sjunga
Med konstlad ton och hycklad röst;
Det bor ej smicker på min tunga,
Ej näktergalar i mitt bröst.
Mitt enkla modersmål jag talar,
Som jag af mina fäder ärft;
Och om uti de stores salar
Man tycker detta låter kärft,
Mig rör det föga -- ej bland lärde
Jag vågar strängad harpa slå;
För dem har endast konsten värde,
Och annat allt de blott försmå.
Der bygdens glada ungdom dansar
På ängen under gröna träd
Och barnen binda sina kransar,
Der vill jag också vara med
Och sjunga ut hvad skönt jag tänker.
Hvad gladt, som för min blick sig ter.
Och lefva skild från verldens ränker:
Det är min önskan -- intet mer.


Till Tonerna.

Englabarn från högre zoner,
Ljufva, milda harpotoner!
Svingen jublande i qväll
Öfver dalens blomstersängar
Upp mot himlens stjerneängar
Till Allfaders sängartjäll.
Fallen se'n i nattens stunder
Såsom dagg till jordens lunder
Ner i hvarje känsligt bröst,
Gjuten frid i qvalda hjertan.
Trösten sorgen, söfven smärtan,
Med er oskuldsfulla röst.
Väcken kära barndomsminnen,
Elden friska ungdomssinnen,
Till att fatta rätt och skönt;
Sväfven glade öfver verlden,
Och på ljusa sångarfärden
Kläden allt i hoppets grönt.
Sist när trötta handen domnar.
Och i lifvets afton somnar
In vid välbekanta ljud,
Ljufva toner! klingen klingen.
Och med frälsta anden svingen
Hem till sångens milde Gud.


Hvad jag helst ville vara.

Helst af allt jag ville vara
Blott en liten näktergal,
Som fick fri och osedd fara
På besök i hvarje dal,
Sjungande och glad,
Mellan blommor, blad,
Uppå lätta vingar buren
Öfver allt uti naturen.
Dagen om jag skulle hvila
Gömd i doftrik rosenhäck,
Och om qvällen lustigt ila
Till den spegelklara bäck.
Tjusa med min röst
Hvarje tärnas bröst.
Som i svala aftonstunden
Trånar suckande i lunden.
När som nordens lunder inga
Blad och blommor ägde mer,
Skulle jag mig rastlöst svinga
Dit, der evig sommar ler,
Fjerran ifrån nord
Till den södra jord,
Land och städer se på färden;
Finns väl gladare i verlden?


Det enda ordet.

I allt på hela denna jord
Jag ser och hör ett enda ord,
Som, hvar jag är och hvart jag går,
För mina blickar står.
Uti naturen, blad för blad,
Jag läser det i hvarje rad,
Och hör det ljuda ur hvart bröst,
Som känsla har och röst.
Det lyser klart på fästet blå,
Det skrifvet står i minsta strå.
Och, äfven i hvad större är,
Af allt, som jorden bär.
Det klingar skönt i skog och dal
Ur bröstet af hvar näktergal,
Och jublande i höjden far
På lärkans vingepar.
Men djup och outgrundlig är
Den allmakt, som det innebär,
Ty mitt förstånd kan fatta blott,
Att allt är skönt och godt.
Jag ser det ordet likväl klart,
Och hör det tona underbart
I åskans knall, i stormens ljud;
Ty detta ord är -- Gud.


Den största boken.

Jag vet en herrlig bok -- mot denna
De andra äro ingenting!
Så mycket snillrikt ingen penna
Har tecknat än på jordens ring.
Den är en öppen gudasaga,
Med hvarje år i ny upplaga.
En outtömlig rikdom hyser
Den inom sig så underbart;
Hvartenda ord af vishet lyser,
Hvart blad är strålande och klart,
Som stjernesådda himlapellen
Uti den klara vinterqvällen.
I lefvande bokstäfver prålar
Den öfverallt, för blicken röjd,
Och ler i återbrutna strålar
Från fjellets solbeglänsta höjd
Till dalens blomsterrika lunder.
Der allt förkunnar Skaparns under.
Långt mera stort än konsten äger
I den jag stundligt skåda får.
Och mera skönt än skalden säger
Omtonar mig hvarhelst jag går.
Till permar äger den azuren,
Och denna boken är -- _naturen_.


Svanen.

Det sägs att svanen, tyst och stum,
Ses ila genom tid och rum,
Och börjar sjunga först i döden.
Den sagan är som mången ann,
Rätt nätt och täck, och kanske sann,
Ty många äro lifvets öden.
Jag vet en svan, mer underbar.
Han på sitt ljusa vingepar
I rymdens vida salar svingar,
Och andas idel poesi,
Hvar fjäder är en melodi,
Hvart vingslag som ett tonfall klingar.
Han gör ibland på en sekund
En färd kring hela verldens rund,
Och för hans tjusta blickar
Hur solbelysta alla berg,
Hur skiftande i rosen färg
All jordens skönhet nickar.
Der ligga skönt i morgonstund
Så mången dal och palmelund,
Om-armade af spegelsjöar,
Och fågelsången klingar gällt
Från liljekullar, rosenfält
Och guldbeströdda blomsteröar;
Här resa sig snötäckta fjell
Mot himmelen i stjernklar qväll.
Med pelarskogar, dunkelt gröna,
Och strida elfven stänker opp
Sitt silfverskum i granens topp,
Som glänser rikt af perlor sköna;
Men ack han skådar icke blott
Hvad jorden äger skönt och godt,
Han gästar äfven himlens salar.
Med englarne bekant han är,
Och utaf dem han hör och lär
Det ljufva språk han stundom talar.
När se'n han kommer till sitt bo.
Han sätter sig i salig ro
Och sjunger hvad han sett på färden.
Men sången blifver endast matt,
Ty för den rika själens skatt
Har språket intet ljud i verlden;
Och, denna svan, så snabb och fri,
Är -- _skaldens rika fantasi_.


Liljan.

Mig lyster till att sjunga allt om en lilja rar,
hen raraste på hela vida jorden,
Hon blommar både vinter och vår och sommardar
I hvarje dal inom den höga norden;
Af henne alla rosor och alla blommor små
Och alla fagra blomster, som uppå ängen stå,
Sin oskuldsfulla skönhet hafva lånat.
När alla andra liljor för höstens stormar dö,
Står hon ännu uti sin fulla fägring
Så röd som mognad drufva, så hvit som nyfälld snö,
Så bländande som sommarnattens hägring,
Så glad som lilla lärkan i rymdens blåa sal,
Så tjusande som sången af nordens näktergal,
Så vänehuld som skogens turturdufva.
Hon ångar idel glädje, hon sprider frid och tröst
Till alla väsen i naturens rike,
Hon gjuter med sin kärlek i hvarje manligt bröst
En lefnads lust och sällhet utan like,
Hon är det skönsta smycket i hela skapelsen
En engel sänd till jorden från Gud i himmelen,
Den liljan det är -- _nordens frida flicka_.


Perlan.

Af alla perlor ingen finns,
Och ingen tappas, ingen vinns
Så dyrbar, som ett qvinnohjerta,
Om det är troget, rent och godt,
Och utaf ädel kärlek blott
Med ömhet lindrar lifvets smärta.
Liksom en herrlig blomsterö
Mildt doftar kring den vida sjö,
Som leker vid dess täcka stränder,
Det sprider tröstens balsamdoft
Omkring bland jordens låga stoft,
Hvarthän det på sin vandring länder.
I lifvets glada solskenstid
Af lefnadslust och inre frid
Det lätt som källans bubbla väller;
I mulen tid, i sorg och nöd,
Ja ända in i blekblå död
Det lika varmt af kärlek sväller.
Om du en sådan perla har,
Som skiner, strålande och klar,
En stjerna på din lefnads himmel,
Den som ditt bästa smycke göm,
Och aldrig hennes värde glöm
På marknaden i verldens hvimmel.


Dufvan.

Hilda har en snöhvit dufva,
Som på fager blomstertufva
Byggt sitt lilla lugna bo.
Ifrån detta näste
Upp till himlens faste
Hon i menlös tro
Hvarje qväll sin dufva sänder,
Somnar se'n med knäppta händer
Under sömnen kommer dufvan
Åter hem till blomstertufvan
Med små barn från himmelen,
Hvilka vänligt smeka
Och i drömmen leka
För sin lilla vän
Hela natten om förtroligt,
Derför sofver hon så roligt.
Denna underbara dufva,
Det är Hildas aftonbön;
Denna täcka blomstertufva,
Ångande ocb mild ocb skön,
Det är hennes späda hjerta,
Fullt af tillförsigt och tro;
Himlabarnen äro englar,
Sväfvande kring vaggans bo.


Drufvan.

Jag har icke råd att dricka
Fräsande Champagne-vin;
Njuter likväl af en drufva,
Mera doftande och fin.
På en snöhvit perlekulle,
Lik en glödande rubin,
Sväller hon alltjemt och ångar
Af det kostligaste vin.
Utaf hennes ljufva nektar
Dricker jag med hjertans lust,
Dricker tills jag blifver rusad,
Ack, af idel purpurmust.
Men fast jag den drufvan pressar
Nästan hvarje dag och stund,
Är hon lika röd och saftig,
Ty hon är -- _min flickas mund_.


Törnet.

Ibland det törne jorden bär
Det gifves ett, som giftigt är
Och mer än andra stingar;
Det är dock ofta mjukt och skönt,
Och som en ros bland sommargrönt
Det doft omkring sig bringar,
Som kännes sött till smak och lukt,
Men är likväl maskstungen frukt,
Som plågsamt fräter, tär och bränner
I många runda Herrans år,
Och ger ett troget hjerta sår,
Som det i hela lifvet känner --
Det törnet pressat tårar fler
Än dagg till jorden fallit ner
Ur känsliga och unga,
Men frodas ändå ofta här,
Ty du skall veta att det är --
_Ett svekfullt bröst med smidig tunga_.


Perlbandet.

Vid sin enda dotters sjukbädd modren satt
Och klagande sin hand på heta pannan lade.
Men som en æolsharpa i luftig sommarnatt,
Så flickan hviskande sitt sista afsked sade:
"När jag blir död och bäddad ner i mullen,
Sätt då ett litet måladt kors på kullen
Och rista dessa orden deruppå:
'Af kärlek till en fattig yngling här i verlden,
Som hon ej ega fick för högmodet och flärden,
Upphörde detta unga bröst att slå';
Sätt sedan derintill min hvita älsklingsblomma,
Till henne skall min käraste om dagen komma
Och fälla tårar i den lösa sand;
När se'n det blifver tyst kring land och vatten,
Skall jag som engel komma dit om natten
Och knyta mig af tårarne ett perleband;
Det bandet skall mitt bröst för evigt smycka,
På det min älskling känna skall igen
Sin barndomsbrud hos Gud i himmelen,
Och henne till sitt varma hjerta trycka."


Gossen och Filosofen.

En fyraårig gosse
Satt tyst en aftonstund
Och hänryckt blicken höjde
Mot fästets stjernerund.
En filosof det märkte
Och sporde gossen så:
"Hvad är som dig förtjusar,
Hvad tänker du uppå?"
"Jag tänker på hur vackert
Det är i himlen -- då
En sådan skönhet strålar
Och lyser _utanpå_."
"Tack gosse för de orden" --
Den lärde sade ömt --
"Jag mycket tänkt och forskat.
Men denna tanke glömt."


Stjernan.

Nina, liten tärna,
Satt invid en sjö,
Såg en vacker sljerna
Som en gyllne ö
Simma i det klara vatten,
Strålande i mörka natten.
"Hafsfru, gif mig denna
Stjernas fina guld,
Och jag skall bekänna
Dig för evigt huld,
Som en Gudom i vår kyrka,
Och ej någon annan dyrka."
Så hon barnsligt tänkte,
Och i böljans famn,
Som en svan sig sänkte.
Strax en andehamn
Kom från ljusa stjernelanden
Och drog Nina opp på stranden.
"Hör, min lilla flicka",
Ljöd en stämma nu,
"Upp mot himlen blicka!
Stjernan ser du ju
På den hvälfda himlabågen,
Och dess afbild blott i vågen.
Så Guds rika under
Stråla öfver allt
Uppå jordens lunder,
Uti hvar gestalt,
Men från himmelen härstammar
Allt det sköna, som här flammar.
Älska djupt naturen
I Guds goda verk!
På dess armar buren
Lefver du -- men märk
Gud allena tillhör _äran_
Dyrka _honom_... Mins den läran!"
Och den läran minnes
Lilla Nina än...
Men, ack, mången finnes
Som förglömmer den --
Som sig hand och stjernor väljer
Och för dem sin himmel säljer.


Flickan på Grafven.
(Barnsaga.)

Lilla Emma gick så dyster
Till de dödas hem en natt
Sörjande sin tvilling-syster,
Hon på grafvens kulle satt,
Hviskande med barnslig stämma:
"Anna, sofver du väl än?
Har du glömt din lilla Emma?
Känner du mig ej igen?
Minns du ej hur gladt vi lekte
Förr i dalens blomsterland,
Och hur ömt oss mamma smekte
Med sin sammetslena hand,
När vi i den ljusa sommar
Sprungo mellan skogens trän,
Plockade små sköna blommor,
Lade dem i mammas knän?
Minns du ej hur gladt vi logo,
När som skogens fåglar små
Sina muntra driller slogo
Under himmelen den blå?
Vi oss önskade att vara
Tvenne lärkor, som med fröjd
Fingo jemt kring rymden fara
Sjungande i blånad höjd.
Minns du af hvad himmelskt värde
Pappa sade bönen är,
Samma afton han oss lärde:
'Gud som hafver barnen kär?'
Allt var förr så gladt och roligt;
I vårt lilla lugna bo
Slumrade vi tyst förtroligt
I en stilla menlös ro,
Drömde att på liljestänglar
Emot himlens blåa rund
Vi med hulda syskon-englar
Sväfvade i sällt förbund...
Minns du dessa ljufva tider,
O, så kom till mig igen!
Vet att jag af saknad lider,
Äger ingen barndomsvän,
Som kan mina dockor sira,
Fast jag siden har och gull; --
Som kan blomsterkransar vira,
Fastän utaf blommor full
Lunden är, och uppå kullen
Rosen nyfödd mot mig ler -- --
Hu, det är så kallt i mullen...
Stackars syster, kom! jag ber."
Så den lilla Emma beder,
Fäller tår på liljehy.
Då en engel sväfvar neder
På en rosig purpursky
Ifrån stjernehvalfvet höga,
Svanehvit med krona på.
Emma lyfte opp sitt öga;
Lilla engeln sade då:
"Jag bor ej i svarta mullen:
Jag i himlens salar är.
Bättre rosor än på kullen,
Bättre blommor dofta der;
Bättre sånger, bättre toner,
Än som skogens fåglar slå,
Ljuda i de klara zoner
Ofvan stjernorna de små.
Der jag längtar att få sluta
Dig på nytt uti min famn
Och med dig för evigt njuta
Salighet förutan namn.
Men vill du till himlen komma,
Vill du bland de sälla bo,
Vårda ömt din lefnadsblomma:
Oskuldshjertats rena tro!"
Nu på skära silfvervingar
Engeln emot höjden for;
Men för Emmas öra klingar
Än hans lära, som hon tror.


Näktergalen.
(Saga, tillegnad Jenny Lind.)

Solen sjunker ned från fästet
Bakom skogens mörka bryn,
Dufvan ilar glad till nästet,
Lärkan tystnar uti skyn;
Men i blomsterrika dalen,
Sjunger lilla näktergalen.
Liten gosse, satt jag ofta
Ute hela natten lång,
Der som ängens rosor dofta,
Lyssnande uppå hans sång,
Med en innerlig förtjusning
Invid bäckens milda susning.
En gång -- just som dagen grydde
Öfver mån-försilfrad dal,
Och de nätta elfvor flydde
Suckande till böljans sal --
När jag länge lyssnat hade,
Hänryckt jag till honom sade:
"Lilla fågel, om din tunga
Jag en timma ägde blott,
_Glädligt_ jag dä skulle sjunga
Och ej klaga på min lott --
Hvarför bor i dina sånger
Städse trånad, sorg och ånger?"
"Gosse, hör min lefnadssaga!"
Svarade strax sångarn mig...
"Om jag stundom höres klaga,
Kan det väl förundra dig:
Jag var förr en lycklig qvinna.
Verldens _största_ sångarinna.
Öfverallt i land och städer,
Der jag höjde sångens röst,
Spridde som ett vestanväder
Glädjen sig till alla bröst:
Menniskor i millioner,
Tjuste jag med mina toner.
Dyrkad jemt som en gudinna
Af en fåfäng menskohop,
Glömde jag att vara qvinna;
Söfd af smickrets bifallsrop
Blef jag stolt i håg och sinne:
Högmod växte opp derinne.
Straffad blef jag för min villa,
För min dårskap och dess flärd --
O, jag hade handlat illa
Och var icke bättre värd!
Ödet mig för rätta ställde
Och ett sådant utslag fällde:
Himmelen dig bjöd att fara
Öfver stoftets trånga verld,
Och i ödmjukhet förklara
Sångens gudom på din färd;
Men din skapare der ofvan
Har du glömt, som gett dig gåfvan.
Derför skall du rastlöst ila
Öfver hela verldens rund,
Dag och natt förutan hvila
Klagande i hvarje lund,
Så i Södern, som i Norden,
Näktergal benämnd på jorden.
Evigt skall du dock ej tona,
Ty en Jungfru, skär och ren,
Skall i sångens verld försona
Hvad du brutit har. Och se'n
Får du dig förklarad svinga
Dit, der englaharpor klinga.
Sagd var domen. Och allt sedan
Jag som liten fågel far
Sorgligt klagande, emedan
Minnet af hvad förr jag var
Hvilar tungt uppå mitt hjerta --
Derför denna bittra smärta.
Men förlossningstimman stundar
Efter många tusen år:
Snart skall jag från jordens lunder
Flytta till en evig vår
Och ej mer med smärta tona --
Jenny Lind skall allt försona".
Så, o ädla sångarinna,
Näktergalen sjöng för mig;
Och jag lofvade att bringa
Sagans enkla ord åt dig.
Göm dem, _honom_ till ett minne
I ditt varma sångarsinne!


Liljan och Fjärilen.
(Blekings-folkvisa.)

Der stod en fager lilja
Allt uti grönan lund
Och blickade mot solen
Den arla morgonstund;
Hon gladde sig åt lifvet
I snöhvit blomsterskrud,
Och var i daggjuveler
Så smyckad, som en brud.
En fjäril flög att gillja
Densamma morgonstund,
Kom så till fager lilja
Allt i den gröna lund;
Af hennes fägring tjusad
Han föll i stoftet ner
Och sade till den sköna:
"Ack, hör den bön jag ber!
"Låt mig med dig få lefva,
Du hulda, väna vif!
Jag skänker dig mitt hjerta,
Min kärlek, och mitt lif,
När andra fjärlar svärma
I yra blommors lag,
Skall jag invid din sida
Förnöja dig hvar dag.
"Ditt anspråkslösa väsen,
Din oskuldsfulla själ
Har fängslat håg och sinne!
Jag svär att bli din träl,
Och dig för evigt älska
I glädje, lust och nöd,
Så länge som jag andas,
Intill min bleka död!"
Och späda liljan trodde
Den sockersöta skalk,
Och öppnade för honom
Sin ljufva honungskalk;
Han flög deri berusad,
Och lifvets balsam sög,
Men till en ros i dalen
Han straxt från henne flög.
Den arma liljan sörjde
Sin fjäril bitterlig,
Och fällde många tårar
Uppå sin lefnadsstig.
Hon före middagsstunden
Stod blek, och sorgligt log;
Då kom en vänlig dufva.
Och henne med sig tog.
Men fjärilen, som listigt
Från liljan flög sin kos,
Och tänkte glädje finna
I kalken hos sin ros,
Han fann sig grymt bedragen;
Ty bladen föllo ner,
Och endast hvassa törnen
I stället han nu ser. --
Den liljan var en flicka,
Som i sin oskuld log;
Och fjäriln var en gosse,
Som henne grymt bedrog;
Och dufvan, det var döden
Som kysste flickans mund.
Och hennes ande sände
I englarnes förbund.
Men rosen var en enka
Rik uppå gods och guld,
Som nu den gossen plågar
Allt för sin otro skuld.
Han smärtans törne känner,
Och äger ingen ro --
Så händer det med alla,
Som bryta _ed_ och _tro_.


Den Fattiges Rikedom.

En morgonstund, när solen sken
På löfvad gren,
Och orren flög i topp,
Stod Blenda uti skogen grön,
En lilja skön,
Nyss vecklad ur sin knopp.
Allt var så herrligt, ljuft och friskt,
På björkens qvist
Sjöng siskan för sin vän,
Och trasten slog i lummig gran,
Mot blånad ban
Flög lärkan gladligen.
Men Blenda stod i sorg försänkt,
Så tåredränkt
Som ros i qvällens stund;
Ur bröstet mången suck sig smög,
Som vingad flög
Till himlens stjernerund.
Ack stackars Blenda hon var kär,
Och kärlek är
Ibland förunderlig,
Den kännes samma ögonblick,
I vexladt skick.
Båd' glad och sorgelig.
Hon älskade ung Olof ömt,
Och hade drömt
I natt en dröm, så grann;
Han henne älskade igen,
Dock icke än
De sagt det för hvarann.
Ett hinder mellan dem det var,
Ty Blendas far
Fått guldet på sin lott,
Men Olof egde ingenting
På jordens ring,
Mer än en hydda blott.
Hon ville gerna dela den
Med hjertats vän,
En ren omöjlighet!
Ty hennes far, med gods och gård,
Var sträng och hård.
Och derför nu hon gret.
Men bäst hon gret, smög Olof fram
Bak ekens stam,
Der han sig hade gömt;
Kring hennes midja, blyg och varm,
Han slöt sin arm.
Alldeles som han drömt.
Han sade ej ett enda ord,
Men genast gjord
Var hjertats bigt likväl,
Två smultron stötte en sekund
På perlegrund,
Och själ försjönk i själ.
Hvad denna stund var gudaskön!
På englars bön
En salighet den göt
I tvenne oskuldsfulla bröst.
Som utan röst
Ett himmelrike njöt.
Hur kort blef icke glädjen dock,
En fjäderflock
Den flög i blinken bort;
Ty Blendas far var stadd på jagt
I samma trakt,
Och kom mot dem helt fort.
Att få sin Olof Blenda bad,
Men gubben qvad:
"Är du förryckt, mitt barn,
Du skall dig ha en mäktig man,
Som lysa kan,
Och ej ett fattigt skarn.
Ung Olof blef helt lingonröd,
Hans blod det sjöd
Så hett i modfull barm;
Det lade sig dock hastigt nog,
Och nu med fog
Han svarte utan harm.
"Nyss var jag arm, nu är jag rik,
En konung lik,
Ty Blendas hjerta är
En grufva, utaf kärlek full,
Och mer än gull
Den skatten är mig kär."
"Jag äfven tvenne händer har,
Som alla dar
Jag flitigt bruka plär,
Dertill ett sinne, friskt och gladt,
En dyrbar skatt
Och rikedom det är."
Den gamle åt det talet log,
En suck han drog
Och sade: "Svärmare!
Vill flickan ha en narr, får gå,
Men hör nu på:
Jag vill er aldrig se!"
Med dessa ord han vände sig
Till skogens stig
Och vred mot hemmet dref.
Till lilla hyddan Blenda gick
Med glädjeblick,
Och Olofs maka blef.
Nu nöjda med sin ringa lott
De lefva godt
Och sjunga der med fröjd.
Men Blendas fader lider nöd
Bland öfverflöd,
Ty han är aldrig nöjd.


Ung Erik och skön Karin.

Ung Erik mötte Karin sin
På skogens ödestig
Och sade: "Vill du blifva min,
Så skall jag älska dig
Som maka uti nöd och lust
Allt intill lifvets sista pust."
Skön Karin rodnade och log
Och svarade: "Välan --
Jag älskar dig, det vet du nog,
Så ömt som älskas kan;
Men om du skulle svika mig
Den högste Guden löne dig."
"Förr skola stjernor falla ner
Som perlor till vår jord,
Än jag dig nån'sin öfverger --
Gud hörer mina ord
Och straffe mig till evig tid
Om jag ej trofast blir dervid."
Så talte Erik ömt, och slöt
Skön Karin till sin barm
Och från dess rosenläppar njöt
En kyss så lång och varm.
Ack, sälla voro begge två...
Till julen skulle bröllop stå.
Ur Eriks famn sig Karin slet
Och hem mot hyddan lopp;
På munnen brände kyssen het,
Och pulsen i galopp
Väl hundra slag i hjertat slog
För hvarje vingadt steg hon tog.
Dock mera lugn hon blef, när som
Hon allt för modern sagt
Och denna med ett _men_ och _om_
Sitt bifall dertill lagt,
Samt äfven några varnings-ord
Hur falskheten är stor på jord.
Att Erik ej otrogen var
Det visste Karin väl,
Och derför alla söcknedar
Med lifvad håg och själ
Hon snällt frän rock till väfstol gick,
Att allt till julen ha i skick.
När veckan ändtligt var förbi
Och söndagssolen sken,
Flög hon så glädtigt som ett bi
Till täppans åker-ren
Och blommor plockade i hast
Och band en färgrik blomsterqvast.
Med denna på sin psalmbok gick
Hon sedan till Guds hus,
Och säkert var, att Erik fick
Den innan solens ljus
Hann sjunka bakom bergen ner,
Och han fick kanske ändå mer.
Så flydde månader och dar;
Snart sommarn vek sin kos,
Och hösten kom och Karin var
Nu mer den enda ros
Som blommade i lundens snår
Så yppigt som en blomrik vår.
En söndag satt hon hemma sjelf
I ljufva drömmar säll
Och speglade sig i den elf,
Som rann förbi dess tjäll;
Hon satt der än när modern kom
Helt rörd från Herrans helgedom.
"Min dotter", sade modern ömt,