Samlade skaldeförsök - 2

"Jag sorger till dig bär:
Ung Erik hafver dig förglömt,
Han har en annan kär.
Det lystes första gång i dag --
Att det är sannt försäkrar jag."
Med tårad blick och bleknad kind
Steg Karin hastigt opp.
Och, lätt som skogens unga hind,
Hon tog ett rysligt hopp
Djupt ner i elfvens kalla våg,
Der hon likt vattenliljan låg.
* * *
Om trenne veckor Erik for
Till kyrkan med sin brud
Och inför altarrunden svor
Vid alla verldars Gud
Att henne uti lust och nöd
Med trohet älska till sin död.
Ur templet bröllops-skaran skred
Med fröjdefull musik
Allt efter ortens bruk och sed,
Men mötte der ett _lik_
Vid kyrkogårdens gröna port --
Det bars till grafvens stilla ort.
"Hvem är den döda, som man bär?"
Ung Erik sporde nu.
"Du säkert henne minnas lär:
Skön Karin är det ju,
Som döden i förtviflan fann."
Så svarade en gammal man.
Blek såsom döden till att se
Och mörk som stjernlös natt,
Med hemska ögon stirrande,
Hof Erik upp ett skratt
Så vildt som ufvens hesa skrän.
Och lopp från bröllopsskaran hän.
Nu irrar han båd' natt och dag
I vanvett bygden kring
Med dystert vridna anletsdrag.
Ej ro på jordens ring
Han får i sina lefnads dar,
Ty falskt han kärlek svurit har.
Men djupt i jordens hulda sköt
Skön Karin njuter ro,
Och sofver der en sömn så söt
I grafvens lugna bo --
Och dit går mången ömsint mö
Att tårar fälla, blommor strö.


Ett lyckligt ögonblick.

Det var en vacker Juninatt
Som jag vid Blendas sida satt,
Och hennes mjella hand så fin
Låg darrande i min.
Allt var så tyst, blott då och då
Vi hörde tvenne dufvor små,
Som hviskade i lindens bo
Om kärlek, hopp och tro.
"Ack, Blenda!" sad' jag, "i mitt bröst
Der hviskar samma ljufva röst,
Låt oss tillsammans lefva så
Som dessa dufvor små."
Hon gaf mig ej ett ord till svar;
Men från dess blåa ögonpar
Fick jag en vänlig bifallsnick --
Ett lyckligt ögonblick!


Till Blenda.

Du fagraste bland tärnor,
Du vänehulda mö,
Min lilja i det gröna,
Min ros bland vinterns snö,
Med dig hur ljuft att lefva,
Hur sällt en gång att dö
Och hän på toner sväfva
Till salighetens ö!
Den brud jag länge älskat,
I dig jag funnit har,
Ty innan jag dig kände,
Mitt ideal du var.
Som nu -- i drömmen ofta
Du hvilat på min arm;
Som nu -- jag många gånger
Har tryckt dig till min barm.
Den känsla, som låg domnad
På djupet af mitt bröst,
Fick lif af dina kyssar
Och värma af din röst.
Hvad skönt jag sedan diktat,
Hvad ädelt som jag tänkt,
Det har ditt rena hjerta
Åt mina uttryck skänkt.
Och derför, hulda Blenda,
I både ve och väl
Jag skall dig troget älska
Af all min håg och själ.
Med dig hur ljuft att lefva,
Hur sällt en gång att dö,
Och hän på toner sväfva
Till salighetens ö!


Du är mig när.

Fast jag är här, och du är der,
Så tro ej att du fjerrran är,
Ty öfverallt uppå min stig
Jag ser och hör blott dig.
I vårens prakt, i solens ljus,
I vindens spel och bäckens brus,
Ja i allt skönt naturen ter,
Blott dig jag hör och ser.
I hvarje tanke, hvarje dröm,
I hvarje känsla, mild och öm,
I allt jag tänker eller gör,
Blott dig jag ser och hör.
Det gifs i himmel och på jord
Ej bild, ej föremål, ej ord,
Som skulle kunna hindra mig
Att se och höra dig.
Som tvenne droppar, fällda i
En liljekalk, en perla bli;
Så våra väsen äro ett
I både ljuft och ledt.
Tro derför ej du fjerran är,
Fast jag är här och du är der,
Ty hvart min färd i verlden bär,
Du är och blir mig när.


Vid hennes graf.

Engel i det fjerran höga,
Som en stund emot mig log,
Inga tårar vill jag fälla
Vid din graf -- jag gråtit nog --
Men för verlden vill jag sjunga.
Hur du _lefde_, hur du _dog_.
Blyg som vårens första sippa,
Mild som nyfödd ros i lund,
Ren som svanen, när han badar
Sig i hafvets djupblå grund,
Hälften engel, hälften qvinna
Lefde du på jordens rund.
Ljuft, som liten fjäril somnar
I en doftrik rosenknopp,
Och en harpoton förklingar,
Dog du hän i saligt hopp,
Och på hvita dufvovingar
Sväfvade till himlen opp.
Nu på rosenmoln du sitter
Ibland ljusets sångarhär,
Och min sångmö här på jorden
Har också en stämma der;
Derför sörjer jag dig icke,
Fast du var mig hjertans kär.


Den Förskjutne.

Misskänd af verlden,
Föraktad och ringa,
Har jag på färden
I lifvet nu inga
Som dela min smärta,
Som känna mitt hjerta,
Ty jag är förskjuten.
Hånad af vänner,
Som stulit min lycka,
Dubbelt jag känner
Hur smärtorna trycka;
Så nätter som dagar
Jag suckar och klagar,
Ty jag är förskjuten.
Hon, hvilkens kärlek
Jag aldrig kan glömma,
Lönat med smälek
Min känsla, den ömma.
O, qvalfulla minne,
Du plågar mitt sinne,
Ty jag är förskjuten.
Bröder, jag äger
En tröst dock i striden,
Som rikt öfverväger
Allt annat i tiden:
Fast menskor mig svärtat,
"Ty Gud ser till hjertat",
Jag är ej förskjuten!


Den blinde sångaren.
(Visa, tillegnad H. Ohlin.)

Det var en tid jag klagade, en tid jag sorgsen var
För det jag icke kunde skåda verlden;
Men nu jag tackar Herran, som af sin godhet har
Mig gifvit sångens tröst till ljus på färden.
Ty är det mörkt för ögat, så är det klart likväl
På botten af mitt hjerta, på djupet af min själ,
Der tonerna som fjärilar ljuft slumra.
De fjärilar jag väcker, när smärtan någon gång
Vill lägra sig utöfver själ och sinne,
Och såsom lärkor flyga de upp uti min sång,
Och ljust och gladt blir åter snart derinne;
På bönens dufvovingar de fly till himmelen,
Och följda af små englar de vända om igen
Med tröst till hjertat, som var nyss bedröfvadt.
Så skön ej någon tafla naturen företer,
Hur bländande och grann hon än må vara,
Som den jag ofta vaken i mina drömmar ser.
När sångens svanor själen genomfara;
En verld af rosenlunder och liljekullar full,
Der milda Alfer leka på skyarna af gull,
Står leende för mina slutna blickar.
Haf tack o gode Fader i himlens ljusa sal
För denna outsägligt dyra gåfva!
Med foglarna i luften, med lundens näktergal
Min röst skall städse dig af hjertat lofva.
Haf äfven tack, du allmänhet, som skonsamt lyssnat till
Min anspråkslösa visa, min enkla sångardrill;
Den _blinde_ skall din godhet aldrig glömma.


Den döende Skalden.

Jag trifs ej här nere i skuggornas dal,
I lifvets förvillande öcken,
Der dygden försmägtar i sorger och qval
Och sanningen svepes i töcken.
Ifrån denna onda och ränkfulla verld,
Som närer inom sig blott oro och flärd,
Jag längtar till himmelens salar.
När lossas de fjettrande bojor och band,
Som hålla i stoftet mig fången?
När kommer jag till det förlofvade land,
Som ofta jag drömt om i sången?
När blifver det verklighet utaf mitt hopp,
Och när får jag flytta dit opp, dit opp
Till himmelens stjernströdda salar?
Min ande, hvi längtar, hvi spörjer du så?
Var stilla och tålig i striden!
Snart skall din befrielsetimma väl slå
Och du sväfva renad ur tiden.
Dig kläd uti oskuldens snöhvita skrud --
Der kommer bevingad en engel från Gud,
Som manar till himmelens salar.


Hvi suckar du!

Hvi suckar du, som på din bana
Knappt första steget tagit ut?
Var glad -- se lifvets blomsterfana
Står leende och bjuder: njut!
Ja, njut och drick ur nöjets källa,
Men drick dig vis derur likväl!
Hvad se'n i framtiden må gälla,
Du möta kan med öppen själ.
Hvi suckar du som stark och frodig
Står i din fulla middagsglans?
Träd upp mot tidens villor modig,
Och vinn dig ärans lagerkrans!
Vik ej, fast ondskan hotfull vinkar
Med bleka, vridna anletsdrag!
Den är ej man, som hugg-rädd blinkar
För våldets tunga hammarslag.
Hvi suckar du, som stödd mot stafven
Af ålder krökt med krämpor går?
Var lugn -- snart i den djupa grafven
Du dina lemmar hvila får.
Hvi blickar du alltjemt i gruset,
En slaf inunder korset böjd,
Se upp till rätta fadershuset,
Som strålar klart i himmels höjd!
Hvi suckar du, som har af ödet
Fått gods och guld i öfverflöd?
Med villigt hjerta dela brödet
Åt nästan, som är stadd i nöd!
Det goda, som du gör din like
På vandringen i lifvets dal,
Skall bli belönt i himmelrike,
Så lyder evangelii tal.
Hvi suckar du, som arm och ringa
För hvarje dag bekymmer har?
Ack, dina qval de äro ringa
Mot Hans, som verldens synder bar.
Arbeta träget, bedja, vaka
Och vara tålig, from och nöjd
Och älska, lida och försaka,
Är summan utaf lifvets fröjd.


Gud ser till mig.

Jag fruktar ej, hur än må gå
Hur ringa ock min lott må blifva,
Jag vet jag skall min utkomst få
Af _Honom_, som blott godt kan gifva;
Och derför går jag trygg min stig
I denna tro: _Gud ser till mig_.
Gud ser till mig. Det ger mig mod
Att emot verldens villor strida.
Jag vet att Han är vis och god,
Och skulle jag i kampen lida,
Så styrker, stödjer Han mig visst
Och hjelper både först och sist.
Gud ser till mig. Det är min tröst
I motgångens och sorgens timma.
Han gjuter lugn i upprördt bröst
Och låter glädjens facklor glimma;
Han sorgekalken vänder om,
Blott jag är tålig, nöjd och from.
Gud ser till mig. Det är mitt hopp;
I alla dunkla lefnadsskiften
Han styrer så mitt vandringslopp,
Att jag till sist får ro i griften,
Och evig fröjd i himmelen,
Dit anden städse längtar hän.
Ja, Gud mig ser. Hvad gör väl då
Att menskor klandra och fördömma,
De se blott hvad är utanpå,
Men icke hjertats tysta gömma;
Ack, såge de en gång dit ner,
De skulle ej fordömma mer.


Nyårsbön.

Du tidens nya genius, som svingar,
Ur österns port på morgonrodnans vingar,
En ljusets engel, strålande och skön,
Tag mot mitt hjertas enkla morgonbön!
Ser du en enka, suckande i nöd,
Och barn, som ropa, klagande, på bröd,
Och sjuklingar, som qvida under smärtan;
Gjut tröstens arladagg i deras hjertan.
Ser du en ung och oerfaren mö,
Som hvilar kindens ros i handens snö,
Och drömmer svärmande om dar som komma;
Låt ingen frostvind härja hoppets blomma.
Ser du en yngling, stadd på villoväg,
Ett kraftigt varningsord i örat säg;
Men ser du en för ljus och frihet strida,
Blif då en trogen ledsven vid hans sida.
Ser du en man, som redligt kämpar för
Det rätta och det sanna, som sig bör,
Låt honom icke under kampen digna,
Hans goda engel var, hans verk välsigna.
Träd upp, en sanningens och fridens tolk,
Med lugn och allvar ibland nordens folk
Och väck till handling alla dufna sinnen,
I kraft af _nutids röst_ och fäderns minnen.
Låt en och hvar sig känna fri och säll
I stad och land, i hydda, slott och tjäll,
Men, först och sist, vår gode Kung bevara
För onda råd och smickrets falska snara.


En blick på kyrkogården.

Hvi bäfvar man för grafvens gömma
Hvi rädes man för hennes frid?
Här är ju ljufligt till att drömma,
Ej störd af verldens sorl och strid.
Här är så tyst. -- I sommarqväll
Ett saligt lugn på platsen rår,
Och hägrar kring de gröna tjällen,
Dem aftondaggen perlbesår.
Här är så skönt! -- Som stjernor
Bland spridda moln på fästet blå,
Så lysmaskar i gräset glindra
Bland korsen, som i mullen stå.
Här är så sällt. -- I rolig hvila
De döde sofva lugnt i fred.
Och goda andar glade ila
På gästbesök till jorden ned.
Här önskar jag mitt stoft må gömmas,
När själen flyger ur sitt bo,
Och må det rummet gerna glömmas,
Blott _hon_ får evig fröjd och ro.
Men skulle någon vänlig tärna
En blomma strö på kullens sand,
Min ande skall från strålrik stjerna
I drömmen trycka hennes hand.


Lifvets Engel.

Vid Lycksalighetens Eden
Engeln stod med draget svärd.
Men på töckenhöljda heden,
Af förtviflans Furier tärd,
Menskan gick i mörka tankar
Med ett skuldbelastadt bröst,
Hoppet egde intet ankar,
Minnet egde ingen tröst.
Hvart hon skygga blicken slungar,
Hvilken syn och hvilka ljud!
Blixt på blixt från Fästet ljungar
Genom molnets svarta skrud.
Vreda åskor högljudt knalla,
Som det vore domens dag,
Strida hagelskurar falla
Såsom täta hammarslag.
Stormens starke ande ryter
På mång tusen tungomål,
Genom pelarskogen bryter
Han så skarpt som slipadt stål;
Hur han hviner, hur han tjuter,
Rysligt är att lyssna till,
Af förstörelse han njuter,
Och förstöra blott han vill.
Hafvet svallar högt och larmar
Under fasligt skri och knot,
Hårdt i sina kalla armar
Vill det famna jordens klot.
Bäckarne som floder svälla
Med ett gräsligt dån och gny,
Och den aldraminsta källa
Sprutar bubblor högt i sky.
Jorden, förr så grön och herrlig
I den sälla Edens tid,
Ligger, gulnad och förfärlig,
Utan inre ro och frid;
Ty från Skaparen i höjden
Har förbannelsen gått ut,
Och med glädjen, friden, fröjden
Tyckes evigt vara slut.
Ingen fogelchör hörs klinga
I den dystra skogens natt.
Sångens vänner rädde svinga,
Jagade af ufvens skratt;
Ormen som en masugn hväser,
Björnen brummar der han går.
Lejonet af mordlust jäser,
Tigern söker menskospår.
Ingen klarögd måne lyser,
Ingen stjerna blickar ner,
Lifvets källa bottenfryser,
Rymden mörknar mer och mer.
Ingen vänlig engel svänger
Ljusets fackla, klar och mild,
Himlen som en likduk hänger
Dyster, hotande och vild.
"O! hvad här är hemskt och öde",
Suckar menskan djupt och tungt.
"Vore jag ibland de döde,
Fick jag kanske sofva lugnt;
Döden, döden vill jag famna,
Intet lif jag mer begär,
Skall jag ock för evigt hamna
Ibland mörksens andehär."
Så i afgrundslika tankar,
Med ett skuldbelastadt bröst,
Och ett hopp förutan ankar
Och ett minne utan tröst,
Dignar menskan slutligt neder
I en törnbevuxen dal,
Genomträngd till alla leder
Utaf bittra samvetsqval.
Plötsligt flammar det kring rymden,
Himmel, hvilken gudasyn!
På ett rosenmoln sig svingar
lätt en Engel ner från skyn.
Åskan tystnar, himlen klarnar,
solen går i öster opp,
Och naturens hjerta klappar,
sprittande af lif och hopp.
Vilda stormen sig förbyter
i en luftig vestanvind,
Spelar gladt i trädens kronor,
smeker fallna blommans kind.
Hafvet ligger slätt och stilla
som ett genomskinligt glas,
Bäcken silfverperlor rullar,
källans bubblor gå i kras.
Jorden grönskar, blomsterslägten
stå på nytt ur dvalans stoft.
Rosor ånga, blommor fylla
luften med sitt balsamdoft.
Skogens sångarskara svingar
jublande mot blånad höjd,
Berg och dalar, fjell och lunder
skalla utaf idel fröjd.
Skön är verlden, ack, men skönast
Engeln står i snöhvit glans,
Smyckad med en purpurmantel
och en strålrik stjernekrans.
Såsom smycke öfver barmen
han en strängad harpa har,
Och till armband tvenne lyror,
klara som ett stjernepar.
För den minsta vindflägt harpan
klingar ljuft en melodi,
Och de båda lyror stämma
in i salig harmoni.
Mildt och leende han helsar
jorden med en vänlig nick,
Lyfter sedan upp mot höjden
rörd en obeskriflig blick.
Svanehvita handen lägger
han på menskans bröst till slut,
Hviskar med en himmelsk flöjtton:
"Blicka upp och lifvet njut!"
Menskan, nyss i qvalen domnad,
vid förtviflans mörka ort,
Slår sitt öga upp och vaknar
vid det ljusa hoppets port.
Hänryckt af den ljufva fägring,
som sin glans kring henne spred,
Faller hon med knäppta händer
framför Engelns fotter ned.
Stum hon ligger der och vågar
Ej för Engelns blick, som lågar,
Skåda upp mot dagens sken,
Ljufva känslor genomfara
Hennes själ, hon tror sig vara
På besök i elysén.
Barmen häfves lätt för vinden,
Friska rosor smycka kinden,
Skiftande i liljeskrud,
För den hoppets eld, som bränner,
Och den salighet, hon känner,
Äger hon dock intet ljud.
Äntligen hon lyfter sakta
Blicken upp, för att betrakta
Engeln, strålande och skön;
Faller sedan åter neder,
Och med rörda känslor beder
Hjertligt denna enkla bön:
"O! hvem är du, gudasände?
Det är likasom jag kände
Dig från paradisets tid,
Denna tid, som, hur jag gråter,
Aldrig mera kommer åter
Med sin herrlighet och frid.
"Der på sammetslena ängen,
Knäppande på harposträngen,
Sjöng du hvarje aftonstund;
Alla fröjdades och tego,
Blommorna på marken nego,
Djuren nickade i lund.
"Silfverflodens perlesusning
Stannade i rörd förtjusning
Vid din himlaburna sång,
Och den lilla spegelbäcken,
Gömd af täcka rosenhäcken,
Glömde sina ystra språng,
"Edens sångarfåglar logo,
Och blott bifallsdrillar slogo
Då och då i skogens sal.
Vinden, hänryckt vingen sänkte
I en blomkalk. Månen stänkte
Perlor öfver hvarje dal.
"Allt du visste att berusa,
Och med sångens magt förtjusa,
Mig dock aldramest likväl.
När jag dina toner hörde,
Underbara känslor rörde
Sig på djupet af min själ.
"Säg då, hvem du är, ty lifvet
Blef af dig mig återgifvet
Och en verld att lefva i.
Jag vill tacka dig, du gode.
Och om i min makt det stode
Din -- ja din för evigt bli."
Menskan så. Men Engeln svingar
Upp på skära liljevingar,
Och ur hennes åsyn far;
Ljufligt dock hans stämma klingar
Från en purpursky och bringar
Henne dessa ord till svar:
"Treenig, som den Gud mig sände,
Jag till mitt andeväsen är,
Med blott min ankomst nyss jag tände
Nytt lif i hvad som jorden bär,
Ty lif och fröjd i allt jag gjuter,
Och Lifvets Engel är mitt namn.
I Dikt, Musik och Sång jag sluter
Trefaldigt verlden i min famn.
"Den sanna dikten är och blifver
En skapelse i kärlek gjord,
Musiken ordnar den och gifver
Förklaringsglans åt hvarje ord;
Och sången smälter dem tillsamman,
Hugsvalande i milda ljud.
De äro tre, men _ett_, likt flamman
Och väsendet hos verldars Gud.
"Förutan dessa _tre_ en öcken
O! menniska dig verlden blef,
Der famlande i tviflets töcken,
Du liksom nyss i mörker dref,
Med qvalets ormar i ditt hjerta,
Med afgrunds marter i din själ,
I namnlös sorg, i namnlös smärta,
En syndens slaf, en dödens träl.
"Men genom dem du redan finner
Dig säll i lifvets låga dal,
Och genom dem du en gång hinner
Till himlens ljusa fröjdesal.
"Der får du tydligt se och höra
Bland englarne i ljusets sfer,
Hvad själens inre blick och öra
Blott dunkelt kunnat ana här.
"Tro icke att jag mig fördöljer,
Fast du ej mera skådar mig;
Ty som osynlig jemt jag följer
Och sprider frid och fröjd till dig;
När smärtans skuggor vilja lägra
Sig öfver dina ögonbryn,
Jag låter glädjens solsken hägra
I granna färger för din syn.
"När orgelns brus med sången svingar
I bön och andakt upp till Gud,
Jag frid åt qvalda hjertat bringar
I psalmens högtidsfulla ljud;
När glada jubelhymner skalla
Uti naturens blomstersal,
Du hörer mina känslor svalla
I bäck och flod, i lund och dal.
"Vid vaggan mina toner ömma
Dig vyssa in i drömmen blid.
Vid grafvens bädd de ännu strömma
Till dig med hopp och tröst och frid.
Ja, öfverallt bland lifvets öden
Jag sprider idel ljus och fröjd,
Och lyfter anden sist i döden
Ur stoftets band till himlens höjd.
"Ack, lär dig då att evigt älska
_Allt ädelt, snillrikt, skönt och godt_,
Och jag skall såsom engel gästa
Din hydda eller ock ditt slott.
Men först och sist se upp mot höjden
Och tacka endast Herran Gud,
Som nådigt skänkt dig denna fröjden,
Ty jag är blott -- Hans _sändebud_."
Den sista tonen dog. Nu menniskan sig böjde
I hjertats djup inför all kärleks Gud,
Och sedan "fallets stund" hon första gången höjde
Sin röst till lof i sångens helga ljud.


Polacken.

En stormig qväll, för icke längesedan,
Satt jag på stranden invid Östersjön,
Och såg hur böljan tumlade sig nedan
Mot klippans fot, båd' hvit och grå och grön.
Den klara solen hade sjunkit redan
I vester ned bakom den gröna ön --
Och svarta åskmoln skymde himlapellen,
Der ingen stjerna lyste fram i qvällen.
Men stormen lade sig. På fästets bana
Gick månen fram uti en stjernekrans,
Och spred sin klarhet. Som en segerfana
Låg hafvet skimrande i strålfull glans.
Och Elffruns stämma hördes vänligt mana
De glada elfvorna till lek och dans.
Strax, lydige sin herrskarinnas vilja,
De svängde kring på bonad silfvertilja.
Allt var så ljuft och gladt. Som i en spegel,
Jag blickade utåt den blåa ban,
Då blef jag varse fjerran från ett segel,
Som flöt på ytan fram, liksom en svan;
Framåt det sväfvade i afmätt regel
Delfinen likt, som är vid hafvet van.
Snart stod ett litet vingadt skepp vid randen
Utaf den lugna, skogbeväxta stranden.
Ur skeppet reste sig en manlig hjelte,
Klädd som han kommit ifrån härnadståg,
Ett svärd, till hälften draget fram ur bälte,
Vid sidan hang och sken som sol-lyst våg.
Men blickens vilda eld i tårar smälte
Och sorgligt leende han kring sig såg.
En bleknad qvinna höll han ömt i famnen
Lik vattenliljan, gungande i hamnen.
"Välkommen" -- sade jag -- "till svenska jorden,
Hvem än du är och hvart du kommer från!
En säker fristad bjudes dig i Norden
Bland blåa fjäll och strida strömmars dån,
Du vänskap finna skall, ej blott i orden,
Hos mig och hvarje redlig vikings-son!
Välkommen derför hvem du än må vara!"
Han steg i land och hördes vänligt svara:
"Välkommen!... Ack! det ordet ljufligt klingar
I mina öron som en segersång,
Och frid till stormuppfyllda hjertat bringar:
Upprepa det, o yngling, än en gång!
Kanske min brud, som här på armen hvilar,
Slår ögat opp dervid, och ler och smilar.
O, nej! O, nej! Hon slumrar lugnt och stilla,
Som barnet i sin hulda moders famn.
Det är forbi, hon fick sitt hjertblod spilla;
Förgäfves nämner jag den huldas namn;
Ty hon är död och kan ej mera svara...
Hur det gick till, skall jag för dig förklara:
I Södern, närmare den varma solen
Der låg i fordna dar ett mäktigt land
Som kallades och kallas ännu Polen
Fast derutöfver har gått eld och brand.
Ett fritt och hjeltemodigt folk der bodde
Som blott på Gud och tapperheten trodde.
Men krigets åska gick med storm kring verlden
Och svepte himlens ljus i moln och damm.
Allt stort och ädelt sköflades på färden,
I Polen strök den som en stormvind fram.
En svärm af getingar kan döda björnen,
En svärm af vildar togo Polska Örnen.
All frihet var förlorad på minuten;
Polonia, mitt arma fosterland,
Blef snart i våldets grymma armar sluten,
Och hårdt belagdt med centnertunga band,
Och öfver fria männers hvälfda grafvar
Fram vandrade en mängd af sorgsna slafvar.
För friheten, den höga, himlaburna,
Vi kämpat se'n i många herrans år,
Och lagrar skurit, som vid tidens urna
Stå grönskande, hur vred än stormen går.
I Häfdens helgedomar bör du leta,
Om du vill våra bragders öden veta.
Men hvad ej Häfden ännu hunnit teckna
För dig, jag tolka skall, så godt jag kan,
Och om af harm dervid du skulle blekna,
Bevisar det att du ännu är man...
Först vill jag dock på vänlig blomstertufva
Nedlägga dig min hulda, hvita dufva.
Nu suckar Polska folket, smidt i bojor,
Behandladt som en nedrig röfvarhop:
Från högaste palats till lägsta kojor
Hörs endast jemmer, sorg och klagorop.
Ljus, frihet, sanning, dessa gudaorden
Har våldet bannlyst ifrån fosterjorden.
Bort till Siberiens hemska, öde trakter
Nu släpas den, som yrkar rätt och väl,
Och sedan djupt i grufvans dolda schakter
Han vandra får, en hånad lifstidsträl.
Mång tusen själar uti qvalfull möda
Der, under slafveriets ok, förblöda.
Barn ryckas ifrån fäder, systrar, bröder,
Och makar måste genast skiljas åt.
En vink af herrskaren, -- som allt föröder --
Och strax är det förbi. Ej hjelper gråt
Och böner, ifrän sönderslitna hjertan;
Tyranner endast le åt bittra smärtan.
Hämnd! ropar derför späda barnets hjerta,
Hämnd lågar i hvarenda ynglings bröst,
Hämnd suckar modern under namnlös smärta,
Hämnd fordra gångna fäders klagoröst,
Och dubbel hämnd bor här inom mitt sinne,
Ett sjudhett Hekla brinner jemt derinne.
Nyss reste sig en hop af ädla männer:
För Polens frihet reste de sig opp,
Och såsom fosterlandets sanne vänner
De väpnade sig i det glada hopp
Att hämndens timma redan hade slagit
Och verldens jätte sista steget tagit.
Framåt! det skallade och svärden hveno
Så skarpt som nordanvindens friska sus
Och gyllne rustningar i månglans skeno
Som klara stjernor i Allfadrens hus.
Förliden natt var det i striden herrligt
Att stå, fast blodet strömmade förfärligt.
Vi kämpade, men för att mera lida,
Vårt olycksmått det var ej rågadt än.
Från striden flög jag till min flickas sida
Att finna tröst hos henne: hjertats vän.
Det är så ljuft sig veta älskad vara,
För kärleken försvinner hvarje fara.