Samlade dikter - 2

Vill hösten rycka bort; sin huldas namn
Det ropar högt, hvar bölja fåfängt ber
Och störtar hvit i egen afgrund ner.
Se, eken kämpande på fjellet står.
Sin ärekronas dunkelgröna vår
Förgäfves skakar den och full af harm
Mot höstens stormbud lyftar mergfull arm.
Det hvisslar hånfullt åt den starkes hot
Och strör dess ära vissnad för dess fot.
Och blomman, som de starkes öde ser,
Står mild och lugn och ej om skoning ber,
Blott gömmer tårdränkt kalk i mossans hägn;
Men stormen ser det och med iskallt regn
Den späda piskar fram derur, i stoft
Förtrampar oskuld, skönhet, bön och doft.
Snart furan blott står grön, en minnesvård,
Och hafvet stannar med en dödsaccord.
Sitt värf har stormen fyllt och hvilar nu,
De mörka skyar dela sig itu --
Och oförgänglig stjernehimmel ser
I jordens stumma ödemarker ner.


Reminiscens från Piruvuori.
(I Karkku vid Kulovesi.)

I tusen stycken ligger fjellet splittradt,
Och tusen år ha stenarna förvittrat,
Men än de lika hemskt och hotfullt stupa
Uppå hvarann i dalen ned, den djupa,
Der block på block i vild oordning ligga
Och om en oträngd plats förgäfves tigga.
Der stå de liksom grafvar och ruiner,
I halft förvissnad tall en vindkår hviner,
I remnorna roffoglar byggt sig nästen;
Här smyger vargen, kända vintergästen,
I bondens stall, han tar _der_ hvad han kräfver,
_Här_ blodig matta sen på drifvan väfver.
Och sommarsolens glans, som vänligt skiner,
Kallt återkasta klippornas ruiner;
Förgäfves vinden mull i remnan sopar,
Ur hvilken våren blommor små framropar.
I mörka djupet, som derunder grinar,
Allt ramlar ned och sjelfva mossan tvinar;
Så skall det evigt stånda sönderstyckadt.
Blott af sin egen hemska skönhet smyckadt.
Ruiner, menskohand ej vid er rörde,
När er man skapade och er förstörde, --
Men här har mörkrets engel stått på fjellet
Engång och sett hur soln gick upp kring stället
Och tänkt: hur många hjertan i den natten,
Som brusto törstande och ej fått vatten,
Hur många, som i dunkelt qval sig vredo,
Då inga stjernor ljus i mörkret spredo,
Hur mången engel, som sin vinge miste,
Fast Gud och hon och -- Satan blott det visste,
Hur mången tärna ljuft om vännen drömde,
Som henne då i vilda lag fördömde.
Och gällt ett hånskratt öfver menskligheten,
Det godas afbild, först för evigheten,
Gaf Satan till, och eko sjöng i fjellet,
Så det i tusen stycken flög på stället, --
Likt hjertan, som för onda makter klinga
Och sen med alla strängar sönderspringa.


Augustiaftonen.

I azur och silfver månen går
Och glimmar i vikens vatten, --
Så hög och tankfull skogen står
Och drömmer och susar i natten.
En julle lätt öfver vågen far
Mot fiskarkojan på näset,
Ur jullen klingar en röst så klar,
Och elfvorna lyssna i gräset:
"Blif när oss Herre Jesu Christ!
Din nåd intill oss ile,
Ty aftonen är nu kommen visst,
Men ljuft i din hägn vi hvile!"
Och månen log på sin silfverthron,
Ett ljus upptändes i tjellet, --
Och länge bortdog psalmens ton
I fjerran blånande fjellet.


Tyrannens natt.

Så tung står natten i sorgflor klädd,
Tyrannen vakar på purpurbädd,
Hans enda son uppå svartklädd bår
Från slottet förde man bort i går.
Med öppet öga, med dystert sinn'
I mörka natten han skådar in,
Der ljusnar, rör sig en fjerran punkt,
Den kommer närmre, -- han andas tungt.
Han ser sin son uti snöhvit skrud
På vingars guld, som han fått af Gud.
Han sväfvar sakta till bordet, der
Den gyllne konungakronan är.
Han börjar plocka demanterna.
Så sorgligt skiner hans gloria,
"Jag får ej ro i min trånga graf,
Förrän jag alla har plockat af."
"Min far dem köpt genom mord och död
För undersåtares blod så röd;
De döda fordra af mig dem nu.
För min skull hafva de offrats ju."
Till purpurmanteln han sedan går,
Den droppar blod som af djupa sår.
Bekymrad torkar han den ibland,
Alltmer den blöder för snöhvit hand.
"Jag kan ej lefva, jag kan ej dö,
Förrn denna mantel är hvit som snö.
Med mina tårar jag tvager den,
Med vingen torkar den om igen."
Och bleka spöken kring gossen stå,
Med vilda blickar till honom trå,
Han gråter sakta, han blir så matt, --
De gripa honom med hånfullt skratt.
Blek springer kungen ur bädd så snar,
Allt är försvunnet, det ljusnat har, --
Än bordet oskadd hans krona bär
Och lika blodröd hans mantel är.


Den vakande modren.

Derute stormen mot rutan slår
De svarta vingar och natten rår,
Men slumra stilla, min rosenkind,
Du vackra morgon, du unga vind!
Mitt barn jag vaggar med sånger in,
Det hör ej stormen, blott rösten min.
En skugga hemsk sig derute rör
Och täljer synder som ingen hör,
Men slumra stilla min engel mild,
Du kärlekstanke, du oskuldsbild!
Du lutar dig på min arm så godt,
Du ser ej skuggan, mitt löje blott.
Den vida verlden derute står
Och ropar på dig om några år,
Men än du slumrar i fridsäll hamn,
Din lugna verld är en moders famn.
O, minns i villande verldens gång,
Som nu du hör den, din moders sång!


Guds trädgård.

Jag minns en flicka glad som våren,
Som våren i vår barndomstid,
Då löjet ler i sjelfva tåren
Och själen är en bäck så strid,
Men frisk och klar och oerfaren,
En öppen, skämtfull breflapp till
Den hela verld, -- vi få sen svaren
Med svarta kanter, svart sigill.
Hon var så skön, den lilla flamman!
Vi lekte "far och mor" vi små,
-- Det var en fröjd, det var en gamman! --
Men blott så ingen hörde på.
Vi nära intill kyrkan bodde
Och sprungo i dess vigda mull,
I pastorns trädgård, som vi trodde,
Af kors och vackra blommor full.
Dock undrade vi många gånger
På dem, som kommo dit, att de
Just sågo ut som mormors sånger
Så sorgsne och andäktige.
En gaf en krans, en gaf en blomma,
En gaf en tår åt trädgården, --
Vi stodo der med händer tomma
Och hade endast leenden.
Ibland dock liksom tala hördes
Det der i granens gröna topp,
Sirenens hvita blommor rördes
Och nickade än ned, än opp.
Men länge kunde vi ej drömma,
Vi lekte glada om på nytt
Bland korsen natthugg, kurra gömma
Och skreko: "fick du fatt?" -- "jo pytt!"
Engång en gubbe silfverhårig
Jag frågte: hvems är trädgården?
Han log med blick så skön och tårig
Och svarte: "det är Guds, min vän!"
Guds trädgård, jublade vi åter,
Ej underligt att skönt här är.
Hvad Gud är god, som dock oss låter
Bland sina blommor leka här.
Men när vi lärt oss stafva sedan
"Här hvilar" uppå hvarje grift,
Då ljusnade det litet redan.
Inunder denna gyllne skrift
Guds englar visst bland blomstren sofva
Uti Hans trädgård hvarje natt
Och lemna qvar en vacker gåfva
Af tusen perlors silfverskatt.
Dock tyckte vi det lustigt bara
En engel klockartitel ha
Och riddare en annan vara,
Det passade ej riktigt bra!
En qväll jag gömde mig, att höra
På engeln, när till sängs han gick, --
Men hotfullt granen sågs sig röra,
Jag sprang, och intet se jag fick.
Men hastigt mina lekars syster,
Min lilla brud, min bästa skatt
Blef sjuk -- och förr så glad och yster
Der log hon nu mot mig så matt.
Jag handen höll den magra, lilla
I min och grät; gå ej från mig!
"Jag blir en engel", log hon stilla,
"I trädgården jag möter dig".
De flytt för längesen de åren,
Med dem min barndomshimmel blå;
Nu bor i sjelfva löjet tåren.
Dock tror jag ännu såsom då.
Och blir den strid, vår kraft förnöter,
Mig stundom här för tung och hård, --
Då går jag glad på nytt och möter
Min Engel i Guds blomstergård.


Ottos Julafton.

Der sitter en gosse vid skeppsdäckets rand,
Ett barn på den stormiga vågen.
Han ser utåt hafvet, der synns intet land,
Det skymmer kring seglen och tågen.
Nyss smekte en hafsvind hans böjliga hår,
Men kunde ej torka ur ögat den tår,
Som föll utan spår
Uti hafvet.
"Och nu är det jul i mitt fädernehem,
Små ljus uti granen der gunga,
Och syskonen alla -- välsigne Gud dem! --
Kring grenarne dansa och sjunga.
Och Pappa och Mamma se gladt på de små,
Men lille sjömannen de minnas väl då,
Som ensam får gå
öfver hafvet.
Till Gud de visst bedja för honom en bön,
Det blifve min julklapp, den bästa!
Som gyllene sky under himmelen skön
Den följer mig, hvar vi ock gästa.
Och ej är jag ensam... med mig är ju Gud,
Och syskonens tankar och himmelens bud
I stormarnas ljud
Uppå hafvet".
Och upp mot den blånande himlen han såg,
Der logo små stjernorna klara.
Så sällsam, så hoppfull, så glad blef hans håg,
Som sjelf han ej kunde förklara.
Och snart bland matrosernas gamman och skratt
Sof gossen i kojen och drömde så gladt
I signefull natt
Uppå hafvet.


På balen.

I balsalongens skimmer
Log sorgset Glädjens blick --
Hon var ej inviterad.
Hon der osynlig gick.
Blott Äran med sin stjerna
Der stolt och synlig stod,
Och Rikedom, som skyler
Med guld sitt låga blod.
Kurtisen och Malicen
Hur älven fått sitt ruin --
Men obekant gick Glädjen
Igenom salen stum.
Hon såg i de dansandes hjertan,
Hon såg en bleknande vår,
Hon hörde de tvungna orden
Och löjet i deras spår.
Ett bittert, besynnerligt vemod
Då genom salen drog --
Så dunkelt lamporna lyste,
Så sakta musiken dog.


Skridskoåkaren.

Öfver solbeglänsta fjärdar,
Mellan tvenne blåa verldar,
En i spegeln, en deroppe,
Raskt jag ilar som en vind.
Stålet mot min fot jag spänner,
Lustigt öfver isen ränner,
Frosten i en silfverdroppe
Smälter på min varma kind.
Vill du veta, hvart det bärer?
Se det namn, som stolt jag skärer
Uti blanka fjärdens yta,
Uti stelnad silfvervåg.
Nästa vår, när böljan lossas,
Här det ljufva namnet krossas,
Går dock aldrig ur mitt hjerta,
Aldrig ur min glada håg.
Vinden silfverblommor plockar
Uti rimbeströdda lockar,
Svala kyssar kinden gifver,
Men den glöder blott dess mer;
Ty, när hjertat trofast brinner,
Ingen vinter på mig rinner,
Och min segers runor skrifver
Jag i isen stolt och ler.
Din är segern, sköna flicka!
När de klara himlar blicka
I min själ, hvad ljufva vårar
Väcka de ej saligt der.
När din stämma mot mig klingar,
Orden fly på englavingar,
Och den Amors pil, som sårar,
Full af himmelsk balsam är.
Vänta mig då, sköna flicka,
Efter mig åt fjärden blicka,
Varmare, när in jag träder,
Mig du trycker då i famn.
Kommer qvällen sen den tysta,
Ömt bli dina läppar kyssta, --
Aftonstjernan huldt oss viger
Utan ord och utan namn!


Sjömansgossens afsked till sin brud.

Farväl, min unga sköna brud!
Jag måste bort från dig,
Och när vi träffas, vet blott Gud,
Igen på lifvets stig.
Hör, redan afskedstimman slår,
O, torka bort ditt ögas tår.
Nej, låt den stråla än en stund
Mot mig i ögats frans;
Der ler på trohets azurgrund
En evig kärleks glans.
I höstlig natt vid stormens strid
Blir den min andes ljus och frid.
Säg, minns du än den mörka lund,
Der frid och skugga bo,
Der vi en stjernströdd aftonstund
Hvarandra svuro tro,
Och kyssen brann uppå din mund,
Inseglet uppå vårt förbund?
Ack, gles och gul är lunden nu,
Och stormen hviner: höst!
Dock hopp och minne skapa ju
Ny vår i våra bröst.
Vi skiljas, -- men med tro och hopp
Mot samma himmel se vi opp.
En kyss ifrån din rosenmund,
Du hulda, gif mig den
Och luta dig som förr en stund
Emot mitt hjerta än!
Sen får jag drömma blott om dig
Derute uppå stormars stig.
När, flicka, på din fönsterkarm
En svala sätter sig
Och sjunger flämtande och varm
Sitt qvitter gladt för dig,
Tro att jag då har sändt dig den,
Tro att den kommit från din vän.
Gråt ej, om i det vida haf
En enslig bädd jag får.
Kan du ej pryda der min graf
Med blommor och en tår,
Du minns ju stundom mig ändå
Och längtar till mig i det blå.
Men rostar ringen på din hand,
Din kärlek och din tro,
Då res ett kors på hafvets strand,
Der storm och bränning bo,
Då först som död du sörje mig,
Död för min hembygd och för dig.
Hvi blir du blek? jag vet förväl
Det kan ej blifva så.
Med varma strålar ser din själ
Ur trogna ögon blå,
Du himmelsdröm i lifvets natt
Du själens fröjd, du hjertats skatt.
Ännu en kyss, en enda blott!
Och sen -- farväl, farväl!
Ännu en blick, -- det känns så godt,
Så himmelskt i min själ.
Min ros är du, en vind jag är,
Farväl! -- o, hur du är mig kär!


Den vansinniga spinnerskan.

Hon sitter vid rocken så knotig och grå
Och väter och spinner den surrande trå,
Hemskt hvirflar hon hjulet i taktmessig gång
Och småler och sjunger en underlig sång:
Ej är jag en gumma, fast er synes så.
Med aftärda händer och lockar så grå,
Jag är ju en jungfru så dejlig och fin
Och tvinnar med rosiga fingrar mitt lin.
En sjöman så rask är min fästeman huld
Och trogen jag vill honom vara som guld.
Vid afskedet sa' han: var lugn nu, min vän!
Snart gifta vi oss, när jag kommer igen.
Jag stod uppå stranden tills solen gått ner,
Sen tycktes väl tiden gå framåt än mer,
Han tycktes ock komma från resan igen,
Men såg icke på mig, han glömde sin vän.
Och så stod hans bröllop i sus och i dus,
Härute var natt, men derinne var ljus,
Jag stod bakom fönstret och grät mången tår, --
Derinne gick bruden med myrtenprydt hår.
Hans ärliga ögon hur sveko de så?
Ej falskhet kan bo uti himmelens blå.
En drömbild det är och jag drömmer... ja, ja!
Men ve, ingen ände den drömmen vill ta!
Snart hafver jag spunnit väl ut denna trå;
Ur drömmen den hemska uppvaknar jag då.
Så irra, du hjul, uti lusteligt mod,
Och sjung, du mitt hjerta, om vännen så god!


Hymn till kärleken.

Kärlek, flamma från det höga,
Tänd i menskohjertat opp,
Strålande ur solens öga,
Glödande ur rosens knopp!
Gud i skapelsesekunden
Jorden gaf din kyss så varm, --
Evigt, evigt sen den stunden
Glöder den i jordens harm.
Minsta blomma skönt dig röjer,
Ljuft du andas i dess doft,
Lunderna de gröna höjer
Du ur jordens mörka stoft,
Du i fogelsången klingar,
Du omstrålar himmelen,
Tigerns grymhet du betvingar
Och till ömhet lockar den.
Flickans öga du bestänker
Med en himmelsk tjusningsglans,
Du i ynglingsblicken blänker,
Der han står med ärans krans.
Blott med dig hon drömma vågar,
Blott med dig hans morgon gryr,
Och ditt rosenaltar lågar
Och din fest i kyssar flyr.
Skön du hvälfde qvinnobarmen
Till din andes helgedom,
Mjuk du bäddar modersarmen,
Ler ur barnets blickar from.
Mannen gör du stark att strida
Hur än ödet vänder sig;
Allt med dig vi kunna lida,
Säll är ingen utan dig.
Folken öfver öde hafven
För du i hvarandras famn,
Ljust blir lifvet, ljus blir grafven
Vid ditt segerrika namn.
Lugnt vi följa dig i fjäten
In i dödens dunkla land,
Frukta ej för evigheten,
Ty du väntar på dess strand.
Gud i skapelsesekunden
Jorden gaf din kyss så varm,
Evigt glöder sen den stunden
Du i alla slägtens barm.
När vi för Hans öga hamna,
Flammar i vår själ den än,
Saligt skall Han oss omfamna,
Evigt ta sin kyss igen.


Rosor och kyssar.

Vi gingo tillsamman, vi unga,
Längs ängens blommande rand.
Långt efter oss blefvo de gamla,
Vi voro på tu man hand.
Nog tänkte jag något säga,
Men tyst jag en törnros bröt.
Hon gjorde detsamma, men tyckte
Att min var "alltför söt".
Då bytte vi om behändigt.
Hon log och rodnade lätt,
Och ros efter ros vi bytte
Och bundo hvarandras bukett.
Snart bytte vi mer än rosor:
De sötaste kyssar små, --
Men, ack, att de gamla voro
Bakom oss alltid ändå!


Till Minna.

Skönt du log bland ängens blommor
Qvittrade bland skogens foglar.
Intet öga var så vänligt
Såsom ditt i hela verlden,
Ty utur ett himmelskt hjerta
Sändes dina varma blickar.
Som en vårsols milda stråle
Föll din blick, till lif uppväckte
Ynglingshjertats första blommor.
Hvarför skulle dem du väcka,
Endast för att dem förbränna?
Men det vet ej solens stråle
Och skall aldrig det få veta.
Gerna blommorna förbrännas,
Hviska med en tår i ögat:
Lif du gaf oss, -- tog ock lifvet!


Till Ellen.

Flicka, skönare än källans
Klara, fria, vackra våg, --
O, behåll som hon för evigt
Denna friska barnahåg!
Flicka, skönare än stjernans
Milda glans i aftonen, --
O, behåll som hon för evigt
Dig ett rum i himmelen!
Flicka, skönare än rosens
Friska daggbestänkta vår, --
O, behåll den doft för evigt
Som dess väsen genomgår!
Glöm dock ej ibland att tänka
På din yra fjäril ock, --
Ljuft du bundit har hans vinge
Med din nattligt ljufva lock.


Varning.

Lägg, yngling, handen på, ditt bröst --
Hvad klappar rastlöst der?
Det kan bli dina dagars tröst,
En stjerna ljus och skär,
I stormens dån en engels röst,
En eternell i lifvets höst, --
Lek ej med elden der!
Lägg, yngling, på ditt bröst din hand, --
Hvad klappar fridlöst der?
Det kan bli dig en helfvetsbrand,
Som all din ro förtär,
Ett sår, som blöder utan band,
En afgrund utan ljus och rand, --
Lek ej med elden der!


När och fjerran.

Emellan oss var skog och sjö
Och höga fjell med evig snö, --
Och ändå var du mig så när,
Som himlen för den fromme är.
Ty mellan oss en engel flög
Och jemt med helsningar han smög,
Och drömmar om en evig tro
Vi närde djupt i själens ro.
Så gingo några år förbi,
Och åter råkades nu vi;
Hur mycket du förändrad var!
Och jag också, du förebar.
Och mellan oss en öken låg
Så lång att ej dess slut jag såg,
Och ändå var du mig så när,
Som grafven för en dödssjuk är.


Var det en dröm.

Var det en dröm att ljuft en gång
Jag var ditt hjertas vän? --
Jag minns det som en tystnad sång,
Då strängen darrar än.
Jag minns en törnros af dig skänkt,
En blick sä blyg och öm;
Jag minns en afskedsår, som blänkt, --
Var allt, var allt en dröm?
En dröm lik sippans lif så kort
Uti en vårgrön ängd,
Hvars fägring hastigt vissnar bort
För nya blommors mängd.
Men mången natt jag hör en röst
Vid bittra tårars ström:
Göm djupt dess minne i ditt bröst,
Det var din bästa dröm!


Afskedet.

"Godnatt, du goda flicka!
Godnatt ännu engång,
Jag måste gå, det skymmer
Och vägen är så lång."
"Godnatt, du goda gosse, --
Men glöm dock något qvar,
Så har du skäl att komma
Igen om några dar."
Han gick, hon honom lyste
Med lampan i sin hand;
Så mörk var mörka locken,
Så röd var kindens brand.
"Godnatt!" -- "godnatt!" de sade,
Förstulet blicken brann, --
Och båda något glömde
För evigt hos hvarann.


Ögon blå.

Två skälmska, ljufva ögon blå
Mig följa hvart jag än vill gå --
Godmorgon, hviskar en röst så gladt
Och, när det skymmer, godnatt, godnatt!
De skälmska, ljufva ögon blå
Dock långt från mig som himlen stå,
Och denna röst, som mitt hjerta rör,
Det är i drömmen jag blott den hör.
De skälmska, ljufva ögon blå
Mig ner i grafven lysa må --
Och denna röst af min fjerran vän
I granen susa deröfver än.


Vår inre verld.

Gestalter sväfva för mitt inre öga
Och nicka vänligt från en fjerran strand,
Än barndomsvänner från det ljusa, höga,
Än ungdomsbilder ifrån jordens land.
De hviska mig så mången herrlig saga;
I ljuf förklaring böljar tyst min själ.
Än le de gladt, än sörja de och klaga,
Men alla ge mig af sin känsla del.
I, sångarns sällskap och hans skönsta minnen!
Hur lycklig menskan är! Hvad skönt hon ser
Utom sig, spridt omkring för spridda sinnen,
I ordnad skönhet inom henne ler.
Der skapar hon en verld af sina minnen
Så lugn, så skön. I himlen, andens hopp,
Skall jag förklarad se med nya sinnen
Dem gå kring mig i evig skönhet opp!


Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.
(Melodi: Fraa issefjorden etc. af Hansen.)

På öknens slätter i natten
En beduin framfar,
Kamelen vaggar sakta
Och himmelen tindrar klar.
In slumra öknens vågor
Vid vandrarns aftonpsalm.
Vid vägen i toppen bruten
Står vissnad ung en palm.
"Dig stormen bröt i din blomning, --
Stor Allah är som var!"
Till tömmen han åter tar.
En reskamrat från fordom
Då minnes hastigt han.
Han nämnde sig Abdul Waly; [Wallins i öknen antagna namn.]
Det var en trofast man.
Han minns hur der vid hans sida
En stjernklar natt han red,
Den resliga gestalten
Med stål uti hvarje led.
"Hvar månne nu han resa
I öken eller stad?"
En sörjande vindfläkt susar
I palmens vissna blad.
Han vet ej att högt i norden
Han ligger gömd i frid,
Att här han föll likt palmen
I blommingens bästa tid;
Vet ej hvad allt förloradt
Med honom gömdes sen; --
Vi veta det vi dess mera,
Som reste denna sten.


Till G. Montgommery.
Vid festen i Åbo den 13 Juni 1860.

Ung engång i Suomis nejder,
Här i blodigt sköna fejder
Äran mot dig log;
Och du stridde, led och blödde,
Tills, då ödet allt förströdde,
Sorgsen bort du drog.
Bort du drog till andra trakter
Och åt fridens milda makter
Offrade din tid.
Dock du Finland icke glömde,
Stolt i häfdens blad du gömde
Hennes största strid.
O, du minns i sommarnatten
Friden här kring land och vatten --
Dagens vilda strid!
O, du minns på drifvor kalla
Rosor glöda, kämpar falla
Jublande dervid.
O, du minns de enkla tjellen,
Forsens vilda sång på hällen,
Tallbevuxen hed,
Folket der med enkla seder,
Med sin dygd, sin tro och heder;
Som dess son du stred.
Och till oss en längtan drog dig,
Och vårt folk i famnen tog dig,
Kände dig igen;
Kände blicken, silfverhåren,
Kysste bort den ädla tåren
Från sin gamle vän.
Och det säger: än mitt hjerta
Slår som förr, då du med smärta
Afsked från mig tog,
Ännu är jag ung som våren,
Rask som du i ungdomsåren
Svärdet för mig drog.
Än i Suomi kämpas striden
Gladt för ljuset, lyckan, friden
Här på banad sig;
Och det unga slägtet gömmer
Fädrens minne varmt och tömmer
Stolt sin skål för dig!


Studenterne.
(Uppläst vid en studentkonsert i Helsingfors.)

En liten skara äro vi,
Men ung och rask och stolt och fri,
Af finska folket buren
Och vigd att kämpa för dess väl
I lust och nöd af all vår själ,
Åt ljusets makter svuren;
Det är en sak att lefva för,
Det är ett lif som aldrig dör.
Vi stå på hoppets ljusa höjd,
Dess luft är frisk och ren dess fröjd,
Dess vinge aldrig dignar.
Så springer mellan fjellen opp
Den klara källans strida lopp,
Som nejderna välsignar;
På tusen silfverarmar der
Sin skatt i verlden ut hon bär.
Och mången åder omärkt går
Och mången utan synligt spår
I jorden djupt förrinner
Och mången blir en mäktig flod
Som störtar fram med kraft och mod
Och lof och hyllning vinner --
Men också den, som svinner tyst,
Har kanske fram en blomma kysst.
Så gå vi fram i mot som med,
En ljusets slutna jägarked
Okufligt an vi rycka;
Der höfs ej pansar, svärd och stål,
Blott samma själ och samma mål:
Det finska folkets lycka --
En lösen, svarad från hvar trakt
Af kända rösters säkra vakt.
Och på vår sträfvan fäderne
Med varma, stolta blickar se,
Och brudens kinder flamma;
Hon binder rosor i det band,
Vi knutit för att dig, vårt land,
För framtid skön uppammat
Vår rikedom din kärlek är,
Och vår är din -- och segren der!


Skål för qvinnan.
Vid en studentfest.

Tag ditt glas uti hand,
Låt det glimma till rand
Med de blödande drufvor uti.
Jag vill dricka en skål,
Som att lemnas ej tål
Ibland bröder och vänner som vi.
Jag vill höja mitt ord
För det ljufva på jord,
För det skönsta i skapelsens ked,
För den osedda gäst
Uppå ynglingafest
Som ändå i hvart hjerta är med;
För den purprade skyn
Få den strålande hyn,
För de drömmande blickarnas brand,
För den snöhvita harm,
Der en kärlek så varm
Slår för oss och vårt älskade land;
För den slumrande blom,
Som en qvinna så from
Oss som barn uti hjertat har strött;
För den sol, som den fick,
Då den älskandes blick
Sen i blomningens tider oss mött;
För det ljufva farväl,
Som hon helgar vår själ,
Då vi måste långt från henne gå;
För den Engel, hon ber
Ifrån himmelen ner
Vid vår sida att skyddande stå.
O, hur ler hennes bild,
O, hur rodnar den mild
Öfver framtidens ljusnande rand!
Så med hjertat i brand
Som med glaset i hand
Skål för qvinnan i Suomis land!


Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.